Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
1
Nr 140.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa
understöd och pensioner av postmedel m. m.; given
Stockholms slott den 10 februari 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
C. Meurling.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegenten i
statsrådet ä Stockholms slott den 10 februari 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
ItiBBiNG, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,
von Stockenström.
Departementschefen, statsrådet Meurling anför:
l:o.
I skrivelse den 26 augusti 1927 har generalpoststyrelsen gjort framställning
om beredande av årligt understöd åt maskinmästaren vid centralposthuset
i Stockholm August Emil Kjerrström.
Beträffande Kjerrströms anställnings- och avlöningsförhållanden inhämtas
av handlingarna i huvudsak följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 116 haft. (Nr 140.) ni ss
o
Kungl. Maj ds proposition nr 140.
Ivjerrstrum, som är född den 27 november 1862 och således 65 år gammal,
avlade maskinistexamen vid navigationsskolan i Stockholm den 27
mars 1885 samt övermaskinistexamen vid samma skola den 28 mars 1889
och antogs genom kontrakt av den 18 oktober 1889 till maskinist å postångfartyget
Öland, vilken tjänst han innehade från och med den 22 oktober
1889 till och med den 30 september 1917. Under tiden från och med den
1 oktober 1917 har han, likaledes enligt med honom upprättat kontrakt,
bestritt av honom nu innehavd befattning såsom maskinmästare vid centralposthuset
i Stockholm. I oktober 1927 hade han sålunda varit anställd i
postverkets tjänst under ej mindre än 38 år.
Under sin anställning såsom maskinist å postångfartyget Öland var
Kjerrströms tjänstgöring ej inskränkt till allenast de tidsperioder, då postångfartyget
varit i trafik. Under den övriga delen av året hade han nämligen
att utföra på honom ankommande göromål vid fartygets uppläggning
och utrustning samt att under den tid, fartyget varit upplagt, övervaka och
deltaga i årligen återkommande erforderliga reparationsarbeten m. m. å såväl
maskineriet som fartyget i övrigt, vilka arbeten i regel varit jämförelsevis
omfattande. Kjerrström hade därför tjänstgöring hela året, även om hans
arbetstid under sommarmånaderna icke varit av samma omfattning som under
vintern, då hans arbete å postångfartyget Öland varit synnerligen påfrestande.
Kjerrström uppbar fast avlöning året om.
I egenskap av maskinmästare vid centralposthuset i Stockholm har det
ålegat Kjerrström att enligt för honom utfärdad särskild instruktion utöva
den dagliga tillsynen och skötseln av värme-, ventilations- och dylika anordningar
inom posthuset samt tillsynen av där förefintliga hissar in. m.
Kjerrström har i och för sin befattning varit sysselsatt 9 ä 10 timmar
per dag.
Kjerrströms fasta avlöning från postverket under den tid, han enligt
kontrakt, löpande för år, varit anställd som maskinist å ångfartyget Öland,
har uppgått för tiden 22/10 1889 —3% 1899 till 125 kronor per månad samt
för tiden 1/''7 1899—3% 1917 till 150 kronor per månad. Den fasta avlöningen
förhöjdes från och med den 1 december 1908 med 200 kronor för helt år
räknat. Därutöver har Kjerrström för tiden från och med den 1 december
1915 av generalpoststyrelsen tillerkänts ett personligt avlöningstillägg av
40 kronor för månad att utgå under månaderna december—april varje år.
Härförutom har Kjerrström under sin anställning å postångfartyget Öland
uppburit tjänstgöringspenningar till belopp av 1 krona för varje gång post,
passagerare eller gods överförts från Kalmar till Öland, varjämte han tillgodonjutit
fri kost ombord å postångfartyget.
I egenskap av maskinmästare vid centralposthuset i Stockholm har
Kjerrström i fast årsersättning uppburit under tiden x/10 1917—3% 1918
2,580 kronor samt under tiden Vin 1918—31/i2 1922 3,500 kronor.
Från och med den 1 januari 1923 har den fasta årsersättningen utgjort
4,500 kronor.
Å dessa ersättningar har Kjerrström uppburit under tiden Vin 1917—31/i2
1922 krigstidstillägg resp. dyrtidstillägg enligt de för oreglerade verk gällande
grunder och för tiden därefter dyrtidstillägg enligt de för reglerade verk
fastställda grunder.
Under sin långa tjänstetid har Kjerrström aldrig åtnjutit någon tjänstledighet
på grund av sjukdom eller för enskilda angelägenheter. Han har,
enligt vad generalpoststyrelsen vitsordat, städse fullgjort sina åligganden
plikttroget och ordentligt samt till styrelsens belåtenhet.
Kjerrström, som icke haft annan inkomst än den avlöning han uppburit
från postverket, har försörjningsplikt mot hustru.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden finner generalpoststyrelsen det
rätt och billigt, att Kjerrström, som inom kort på grund av ålder och nedsatt
arbetsförmåga måste lämna sin tjänst efter en lång och väl vitsordad
tjänstgöring, beredes årligt understöd för sin återstående livstid.
Beträffande storleken av detta understöd framhåller styrelsen, att befattningshavare,
vilka icke författningsenligt varit berättigade till pension,
tidigare beviljats understöd till i allmänhet 2/3 av senast utgående arvode.
Enligt denna beräkningsgrund skulle Kjerrström erhålla ett understöd av
3,000 kronor för år. Detta belopp borde dock i viss mån reduceras med
hänsyn därtill, att Kjerrström icke erlagt några avgifter för sin pensionering.
En reducering, motsvarande avgiftspension för ordinarie tjänsteman, d. v. s.
med en tredjedel av ovan angivna belopp, funne styrelsen i betraktande av
vad tidigare i liknande fall tillämpats vara väl stor. A andra sidan borde
understödet icke överstiga tjänstepensionen för med Kjerrström i avlöningshänseende
närmast jämförliga ordinarie befattningshavare vid kommunikationsverken
— tjänstemännen i 12:e lönegraden — för vilka pensionsunderlaget
utgjorde 2,436 kronor. Generalpoststyrelsen ansåge för sin del ett understödsbelopp
av 2,280 kronor vara lämpligt avvägt både i förhållande till Kjerrströms
nuvarande avlöningsförmåner och de pensionsförmåner, som tillkomme närmast
motsvarande ordinarie befattningshavare vid kommunikationsverken.
Slutligen har generalpoststyrelsen erinrat därom, att den maskinist, Frans
Albert Fritiof Malmberg, vilken före Kjerrström innehaft maskinistbefattningen
vid centralposthuset i Stockholm och som efter 36 års tjänst vid
62 års ålder avgått från sagda befattning, av 1914 års senare riksdag beviljats
ett understöd av 1,500 kronor för år, beräknat å till 2,400 kronor uppskattade
avlöningsförmåner. Detta understöd jämte därå utgående pensionstillägg
hade sedermera jämlikt 1925 års bestämmelser om ny pension höjts till
1,980 kronor för år. Även i förhållande till de till Malmberg utgående
pensionsförmånerna syntes generalpoststyrelsen ett understöd av 2,280 kronor
till Kjerrström skäligt. Centralposthuset i Stockholm hade under den tid,
Kjerrström varit maskinmästare därstädes, tillbyggts, varför hans arbete varit
väsentligt mera omfattande och krävande än det, som ålegat Malmberg.
Under åberopande av vad sålunda anförts bär generalpoststyrelsen hemställt,
att Kjerrström måtte från och med den dag, han frånträdde sin befattning
i postverkets tjänst, under sin återstående livstid tillerkännas ett
årligt understöd av 2,280 kronor, att utgå av postmedel.
I ett den 25 oktober 1927 avgivet utlåtande har statskontoret, som icke
funnit något att erinra beträffande förevarande framställning, tillstyrkt vidtagande
av åtgärd i enlighet med vad generalpoststyrelsen föreslagit.
Då med hänsyn till Kjerrströms långvariga och utan anmärkning fullgjorda
arbete i statens tjänst det lärer vara skäligt att han tillerkännes
understöd för sin återstående livstid, får jag, under åberopande av den föreliggande
utredningen, hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva
Departement
chefen.
4
Kanyl. Maj:ts proposition nr 140.
att maskinmästaren vid centralpostliuset i Stockholm August
Emil Kjerrström må från och med dagen näst efter den, då
han frånträder sin befattning i postverkets tjänst, under sin
återstående livstid åtnjuta ett årligt understöd av 2,280 kronor,
att utgå av postmedel.
2:o.
Härefter får jag anmäla uppkommen fråga om understöd åt förre postföraren
Gustav Andersson Tlirygstad i Sveg.
I en till generalpoststyrelsen i juni 1927 ingiven skrift anhöll nämnde
Tlirygstad om pension eller underhåll under sin återstående livstid. Som
skäl härför anförde Thrygstad huvudsakligen, att han under sitt arbete i
postverkets tjänst ådragit sig reumatisk värk, så att han numera vore helt
oförmögen till arbete.
Generalpoststyrelsen fann genom beslut den 9 september 1927 ansökningen
icke kunna bifallas.
I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har Thrygstad därefter hemställt om
ändring av generalpoststyrelsens beslut eller att eljest åtgärder måtte vidtagas
för beredande av understöd åt honom.
Över denna framställning hava utlåtanden avgivits av generalpoststyrelsen
och statskontoret.
Av till ärendet hörande handlingar framgår beträffande Tlirygstads levnads-
och tjänstgöringsförhållanden, bland annat, följande:
Thrygstad, som är född den 12 maj 1856 och således nära 72 år gammal,
är till yrket jordbruksarbetare samt arrenderade under åren 1892—1918 Svegs
kyrkoherdeboställe. Under denna tid träffade han avtal med postverket om
postföring och besörjde dylik under tiden 1 januari 1900—28 februari 1903
tre gånger i veckan på den 22 kilometer långa linjen Sveg—Glissjöberg,
under tiden 1 mars 1903—31 augusti 1909 tre gånger i veckan på den 34
kilometer långa linjen Sveg—Linsäll samt under tiden 1 september 1909—31
december 1918 fyra o gånger i veckan på den senare linjen, således under
sammanlagt 19 år. Aren 1916—1918 hade Thrygstad på grund av avtal jämväl
att svara för posttransporterna mellan postkontoret och järnvägsstationen
i Sveg. Före år 1900 hade Thrygstad i omkring sju års tid kört post för
andra entreprenörers räkning. Enligt kontraktet med postverket skulle
Thrygstad hålla erforderligt åkdon och nödigt antal hästar samt körkarl. I
regel tjänstgjorde lian själv som körkarl vid transporterna mellan Sveg och
Glissjöberg respektive Linsäll. Före maj 1917 åtföljdes dessa transporter
av postiljon. För postens befordran erfordrades nästan varje tur två hästar,
under åren 1916—1918 stundom ända till fyra hästar. Postföringen skedde
efter en tidtabell, som föreskrev avgång från Sveg på kvällen eller under
natten och avgång från Glissjöberg respektive Linsäll på eftermiddagen.
Posttur till Linsäll fram och åter krävde omkring 22 timmar, däri inberäknat
omkring 10 timmars uppehåll vid vändpunkten. Ersättningen från postverket
utgick med 1,500—2,500 kronor för år under tiden 1 januari 1900—31
augusti 1909 samt, sedan postföringsturernas antal ökats till 4 i veckan, med
omkring 3,600 kronor för år under åren 1909—1911, omkring 3,400 kronor
för år under åren 1912—1914, omkring 5,100 kronor för år under åren 1915—
1916, omkring 9,400 kronor för år 1917 och omkring 17,700 kronor för år
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
1918. Större delen av denna ersättning svarade mot omkostnader för hållande
av häst och åkdon samt anskaffande av erforderliga extra skjutsar.
Bortsett från krisåren 1917—1918 var grundlegan per tur fram och åter i
medeltal 11 kronor.
I ett den 14 maj 1927 dagtecknat intyg förklara intygsgivarna, kyrkoherden
Gunnar Lilliesköld i Sveg och fjärdingsmannen i Svegs socken C. M.
Sunding, att Thrygstad genom förkylning under posttransporterna mellan
Sveg och Linsäll blivit oförmögen att gå utan hjälp av två käppar och att
han på den grund vore ur stånd att genom arbete försörja sig.
I en den 2 juni 1927 dagtecknad handling intygar kommunalstämmans i
Sveg ordförande f. d. landsfiskalen Olof Bromée, att Thrygstad, som vore
sjuklig och oförmögen till arbete, saknade tillgångar av värde, att han vore
boende hos en dotter och hennes man, vilka, liksom Thrygstads andra barn,
befunne sig i små omständigheter, samt att Thrygstad syntes vara i synnerligt
behov av ekonomisk hjälp, särskilt med hänsyn till hans ålder och
befarad ökad sjuklighet. .
Enligt ett av lasarettsläkaren i Sveg Manfred Jonsson den 3 maj 192 i
utfärdat intyg är Thrygstad på grund av obotlig sjukdom (malum coxae
senilis bilat.) för framtiden fullständigt oförmögen till arbete.
Slutligen har expeditionsvakten Lars Olofsson i Sveg, vilken under åren
1909—1915 i egenskap av postiljon medföljt posttransporterna mellan Sveg
och Linsäll, i ett den 15 maj 1927 avgivet intyg förklarat, att Thrygstad
under dessa transporter ofta, redan då bruten till hälsan, klagat över reumatisk
åkomma och frossbrytningar samt att, då Thrygstad icke under tiden
deltagit i andra resor eller arbeten vintertiden, det ville synas som han
under posttransporterna ådragit sig sin sjukdom.
Generalpoststyrelsen har i utlåtande den 15 november 1927 anfört, bland
annat, följande:
»Enligt de av Kungl. Maj:t i brev till generalpoststyrelsen den 20 juni
1913 och den 28 juni 1918 fastställda grunder för tilldelande av understöd
gäller, att dylika understöd till belopp motsvarande högst 2/.a av senast utgående
ersättning kunna tilldelas poststationsföreståndare och lantbrevbärare,
vilka i sådan egenskap tjänstgjort vid postverket minst 25 år eller, i undantagsfall,
under kortare tid, "och vilka befinnas vara i behov av understöd.
Dessa grunder medgiva icke tilldelandet av understöd åt sådana postförare,
vilka — utan att hava verkställt lantbrevbäring — allenast forslat post direkt
mellan två eller flera postanstalter. Generalpoststyrelsen var därför förhindrad
att tilldela Thrygstad ålderdomsunderstöd.
Visserligen äro såväl lantbrevbärare som vanliga postförare anställda
allenast medelst kontrakt, i vilka överenskommits om viss ersättning för de
prestationer, som vederbörande åtagit sig att utföra för postverkets räkning,
men det föreligger en väsentlig skillnad mellan de åtaganden, som i de olika
fallen gjorts. Lantbrevbärare tillhandagå direkt den korresponderande allmänheten
med postgöromål medelst mottagande och utdelande under sina
turer av postförsändelser utav skilda slag, mottagande av tidningsabonnemang,
tillhandahållande av frankotecken in. m. Det arbete åter, som åligger
vanliga postförare, inskränker sig huvudsakligen till att transportera slutna
poster (påsar, säckar och väskor) från en postanstalt till en annan.
Riksdagen har emellertid i enstaka fall på grund av avlåtna propositioner
eller med anledning av väckta motioner beviljat vissa postförare ärligt
understöd, nämligen:
6
Kungl, Maj:ts proposition nr 140.
1909
1911
1913
1918
1918
1922
1923
1924
1925
1925
åt Anders Jolian Johansson, Furusund, till belopp av kronor 300
k-3— T-v T1 ’’ ~ n 120
Anders Johan Eriksson, Grinstad,
Olof Johansson Ferm, Bua, Örn,
Adolf Fredrik Lundberg, Ra t an,
Jonas Lilja, Dädesjö,
Mikael Mikaelsson, Yttervik, Tärna socken,
Johan Petter Siikavuopio, Karesuando,
Per Bengtsson, Yisseltofta,
Jonas Yillielm Grubbström, Stensele,
Per Nilsson Tilly, Yerum,
300
200
200
250
400
250
250
150
Uti sitt utlåtande nr 22 år 1922 öve;- motioner om understöd åt vissa
postförare anförde riksdagens bankoutskott beträffande biand annat förbemäide
Mikaelsson att postförare, vilka i egenskap av postföringsentreprenörer
haft att fortskaffa slutna poster från en postanstalt till en annan, icke
vore berättigad till pension eller understöd. Bankoutskottet framhöll vi’dare,
att riksdagen tidigare i enstaka fall beviljat årliga understöd till postförare,
men att i dessa fall emellertid hade förelegat särskilda omständigheter,
vilka ansetts böra föranleda undantag från gällande bestämmelser, såsom
skada genom olycksfall under tjänsteutövning eller synnerligen lång anställningstid
under sällsynt svåra och krävande förhållanden m. m. Enligt utskottets
mening förelåge dock icke beträffande Mikaelsson dylika, särskilda
omständigheter. Utskottet erinrade vidare om det stora antalet vid postverket
anställda postförare samt framhöll, att, enligt utskottets mening, en
pensionering av dessa befattningshavare icke borde ifrågakomma, innan en
utredning blivit verkställd angående de grunder, som därvid borde tillämpas.
Utskottet fann sig alltså böra avstyrka bifall till den väckta motionen om
understöd åt Mikaelsson. Riksdagen beslöt emellertid att tilldela understöd
åt Mikaelsson. Samtidigt avslogos dock motioner om understöd åt ej mindre
än fyra andra postförare.»
Med hänsyn till vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen ansett sig
för sin del icke kunna annat än hemställa, att Thrygstads ansökan icke
måtte föranleda åtgärd.
Statskontoret har i utlåtande den 8 december 1927 anfört följande:
»Såsom generalpoststyrelsen framhållit har Tlirygstad icke tjänstgjort såsom
lantbrevbärare utan endast haft att i egenskap av entreprenör befordra
slutna poster mellan två postanstalter; och vid sådant förhållande har givetvis
generalpoststyrelsen icke kunnat tilldela honom understöd enligt bestämmelserna
för ålderdomsunderstöd till poststationsföreståndare och lantbrevbärare.
Thrygstad kan alltså icke författningsenligt vara berättigad till något som helst
ålderdomsunderstöd. Statskontoret kan dock icke finna annat än att omständigheterna
i nu förevarande fall äro ganska likartade med dem, som föranlett
riksdagen att vid några tillfällen bevilja understöd åt postförare på
sätt av generalpoststyrelsens utlåtande närmare framgår. Handlingarna i nu
föreliggande ärende synas utvisa, att Thrygstad under en lång följd av år
så gott som helt ägnat sig åt postföringen och därvid ådragit sig sjuklighet,
som nu på ålderdomen gör honom oförmögen till allt förvärvsarbete; och
då härtill kommer, att han är i behov av hjälp till sitt uppehälle, vill det synas
statskontoret, som om billighetsskäl bjuda att icke lämna honom alldeles
utan understöd pa ålderdomen. Statskontoret skulle därför vilja ifrågasätta,
huruvida icke riksdagens medgivande borde utverkas därtill, att Thrygstad
ma från och med den 1 januari 1928 under sin återstående livstid uppbära
ett ärligt understöd av postmedel till belopp av förslagsvis 300 kronor.»
Kuntjl. Maj:ts proposition nr 140. !
Av det ovan anförda framgår, att Thrygstad icke författningsenligt är be- Departw»*»
rättigad till pension eller understöd. Beträffande Thrygstad torde emellertid
sådana särskilda omständigheter kunna anses föreligga, att något understöd
av statsmedel skäligen bör beredas honom på ålderdomen. Han har under
lång tid, sammanlagt omkring 26 år, verkställt postföring dels för andra
entreprenörers räkning och dels såsom självständig entreprenör. Änder en
lång följd av år har han så gott som helt ägnat sig åt postföringen, och föreligga
sannolika skäl för att han därunder lagt grunden till den sjuklighet,
varav han nu lider. Med hänsyn härtill och till hans knappa ekonomiska
förhållanden anser jag mig kunna biträda statskontorets framställning. Beträffande
det föreslagna beloppet finner jag ej anledning till erinran.
Jag får därför hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva
att förre postföraren Gustav Andersson Thrygstad må från
och med den 1 januari 1928 under sin återstående livstid uppbära
ett årligt understöd av 300 kronor, att utgå av postmedel.
3:o.
Vidare får jag anmäla uppkommen fråga om beredande av ett årligt
understöd åt Knut Emanuel Nikolaus Anderson, vilken skadats till
följd av olycksfall i arbete för postverkets räkning.
Anderson är född i Göteborg den 15 juni 1884. Efter arbetsanställningar
u olika platser i riket erhöll Anderson under år 1915 arbete vid postverket.
Under detta år samt år 1916 innehade han sålunda förordnanden å brevbärarbefattning
i Stockholms distrikt under sammanlagt 8 månader. Sedan
dessa förordnanden upphört, erhöll han efter anvisning av Stockholms stads
arbetsförmedling i november 1916 tillfällig anställning vid postkontoret
Stockholm 1 såsom biträde vid lastning och lossning av postgods vid såväl
postkontoret som Stockholms centralstation samt såsom bevakningsman vid
posttransporterna mellan förenämnda två platser. Arbetet lar icke regelbundet,
utan Anderson anlitades endast vissa dagar, i den mån omfattningen
av särskilt pakettrafiken krävde förstärkning av i övrigt härför anlitad personal.
Andersons tjänstgöringstid uppgick under förra hälften av nämnda novembei
månad till sammanlagt 85 timmar och uppbar han i ersättning härför 50 öre
per timme. Den 15 i samma månad deltog Anderson i överförandet per
automobil av postgods mellan två å skilda spår vid Stockholms centralstation
stående godsfinkor. Vid ett tillfälle, då autom obilen avlastats vid
den ena godsfinkan och skulle föras till den andra, stannade Anderson, som
biträdde vid såväl in- som avlastningen och som under arbetet hade plats
på bilen, kvar å densamma. Då automobilen sattes i rörelse, förlorade
Anderson balansen och föll till marken. Han erhöll därvid krossår i bakhuvudet,
kontusion i ryggen samt fick flera tänder utslagna. För berörda
olycksfall erhöll Anderson vård å Serafimerlasarettet i Stockholm under
tiden 15—20 november 1916. Sedan det utrönts att Anderson för behandling
och insättning av nya tänder utgivit ett belopp av 50 kronor, beslöt
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
generalpoststyrelsen (len 15 december 1916 tilldela Anderson ett tillfälligt
understöd a samma belopp. Genom beslut den 9 januari och den 24 april
1917 tilldelades Anderson av generalpoststyrelsen ytterligare understöd med
sammanlagt 100 kronor. Därförut hade hos styrelsen företetts ett av legitimerade
läkaren Arvid Julile den 4 januari 1917 utfärdat intyg, utvisande
att Anderson på grund av sviter efter olycksfallet vårdats å Sabbatsbergs
sjukhus under tiden 17 december 1916—4 januari 1917 samt att vid företagen
undersökning någon organisk sjuklig förändring hos Anderson icke kunnat
påvisas.
Åtskilliga av Anderson senare hos generalpoststyrelsen gjorda framställningar
om ytterligare understöd lämnades av styrelsen utan bifall.
I en till Kungl. Maj.t den 10 februari 1923 inkommen, sedermera i särskilda
skrifter kompletterad framställning anhöll Anderson om ersättning
för genom berörda olycksfall ådragen skada med en livränta, till beloppet
beräknad efter de i 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete gällande
grunder, eller, därest detta icke kunde bifallas, om understöd i annan form
eller förnyad anställning vid postverket eller ock en engångsersättning med
4,000 kionor. Han anförde därvid såsom skäl, att hans arbetsförmåga genom
olycksfallet blivit för framtiden i väsentlig grad nedsatt. Till stöd härför
åberopade han ett av medicine doktorn, docenten N. Antoni den 23 januari
1924 utfärdat, så lydande intyg:
»Härmed intygar undertecknad på heder och samvete, att förutvarande
extra brevbäraren Knut Emanuel Nikolaus Anderson observerades av mig
a Serafimerlasarettets nervklinik, där han vårdades under tiden —--/fi 1917
under diagnos traumatisk neuros, samt denna dag blivit ånyo av mig undersökt;
att han enligt intyg av d:r A. Julile, som observerat Anderson under
hans vistelse å Sabbatsbergs sjukhus tiden 1!/12 1916—4/i 1917, redan vid
denna tid företedde symptom på nervsjukdom; att hans sjukdom är ett
typiskt fall av s. k. traumatisk neuros och måste, på sätt och i den grad
över huvud gäller angående de traumatiska neuroserna, anses vara orsakad
av det olycksfall i arbete, som drabbade honom den 1S/1} 1916 och för vars
omedelbara följder han från samma dag vårdades å Serafimerlasarettets
kiruigiska klinik; att lian fortfarande lider av denna sjukdom, varav lians
arbetsförmåga för närvarande är reducerad till cirka 331/3 % av det normala
och att denna nedsättning i arbetsförmågan sannolikt är definitiv, i varje
fall måste uppskattas till ungefär nämnda siffra för en tid av 2 år framåt.»
Generalpoststyrelsen avgav utlåtande i ärendet den 18 maj 1923. Styrelsen
anförde, att någon författningsenlig rätt för Anderson till understöd eller
annan ersättning icke förefunnes. I detta hänseende åberopade styrelsen
ett av riksförsäkringsanstalten den 30 april 1923 avgivet yttrande, vari
anstalten funnit bestämmelserna i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
föi skada till följd av olycksfall i arbete icke äga tillämpning i
föreA arande fall, samt framhöll vidare, att ej heller lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete, som trätt i kraft den 1 januari 1918,
hade avseende å ifrågavarande olycksfall. Slutligen framhöll styrelsen, att
Anderson redan före olycksfallet lidit av neurasteni.
I sistnämnda hänseende upplystes i ärendet, att Andersson vårdats å
Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm dels under tiden 25 februari—13 mars 1915
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 140.
för neurasteni och äggvita, dels ock under tiden 27 juli—27 september 191(1
för neurasteni (neurosis traumatica).
Statskontoret avgav utlåtande i ärendet den 29 januari 1924 samt förklarade
sig därvid dela generalpoststyrelsens uppfattning, att Anderson författningsenligt
icke vore berättigad till någon ersättning av postmedel för ifrågavarande
skada. Enligt statskontorets mening förelåge emellertid starka billighetsskäl
att bereda någon hjälp åt Anderson, vars arbetsförmåga för det
dåvarande vore väsentligt nedsatt. Då det icke kunde anses styrkt, att
denna nedsättning komme att för framtiden bestå, ville statskontoret ifrågasätta
en tillfällig hjälp i form av gratifikation. Skulle det visa sig, att den
dåvarande nedsättningen i Andersons arbetsförmåga bleve bestående, syntes
det statskontoret skäligt att genom framställning till riksdagen ett årligt
understöd bereddes Anderson av postmedel.
Kungl. Maj:t fann genom beslut den 7 mars 1924 Andersons framställning
ej föranleda annan åtgärd än att generalpoststyrelsen bemyndigades att till
Anderson utbetala ett tillfälligt understöd av 200 kronor, att utgå av postmedel.
Hos Kungl. Maj:t eller kommunikationsdepartementet bär Anderson
sedermera under år 1926 gjort förnyade framställningar om ny anställning
vid postverket eller om annan ersättning i anledning av berörda olycksfall,
därvid han framhållit, att det numera vore utrett att hans nedsättning i
arbetsförmågan komme att bliva för framtiden bestående.
Enligt ett handlingarna bifogat, av t. f. stadsläkaren i Umeå O. S. A ahlin
den 20 december 1926 utfärdat intyg var Andersons arbetsförmåga då fortfarande
på grund av traumatisk neuros nedsatt till cirka ''/3 av det normala.
I ärendet har generalpoststyrelsen avgivit utlåtanden den 5 oktober 1926
samt den 12 april 1927. Styrelsen har därvid upplyst, att Anderson av
pensionsstyrelsen den 11 januari 1926 tillerkänts understöd enligt lagen
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring med 147 kronor 60 öre om
året från och med den 1 augusti 1925 ävensom att vid beräknandet av storleken
av detta understöd såsom årsinkomst enligt 7 § i nämnda lag upptagits
ett belopp av 180 kronor, utgörande till Anderson från riksförsäkringsanstalten
utgående livränta på grund av skada i en fot, vilken skada han
år 1919 ådragit sig under arbete hos Allmänna svenska elektriska aktiebolaget
i Västerås.
På grund av vad sålunda upplysts rörande till Anderson utgående understöd
har generalpoststyrelsen hemställt, att Andersons framställningar icke
måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Statskontoret har i ett den 15 juni 1927 avgivet utlåtande anfört följande:
»Av handlingarna syntes framgå, att, även om Anderson otvivelaktigt
lidit av nervsjukdom redan före ifrågavarande olycksfall i postverkets tjänst,
sjukdomen dock i hög grad förvärrats till följd av de skador, han vid olycksfallet
ådrog sig. Vid sådant förhållande och då det understöd, som av pensionsstyrelsen
tilldelats Anderson enligt lagen om allmän pensionsförsäkring,
måste anses vara en otillfredsställande ersättning för de menliga följderna
av olycksfallet och icke ägnat att bereda honom en effektiv hjälp
till eget och familjens underhåll, synes det statskontoret, som om billig
-
Departements
chefen.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
lieten kräver, att därutöver någon hjälp från postverkets sida beredes honom,
då han nu, delvis till följd av nämnda olycksfall i postverkets tjänst, torde
vara så gott som utestängd från möjlighet att på den allmänna arbetsmarknaden
erhålla anställning, särskilt under nu rådande förhållanden, då svårigheter
i sådant hänseende förefinnas även för fullt arbetsdugliga arbetare.
Då generalpoststyrelsen emellertid icke synes vara benägen att åt Anderson,
som under nagon tid sysselsatts vid postverket med brevbäring, bereda
dylikt jämförelsevis lindrigt arbete, som icke torde överstiga hans krafter,
synes i stället någon hjälp i form av understöd av postmedlen billigtvis böra
beviljas Anderson. Statskontoret skulle för sin del vilja förorda att en gratifikation
å 200 kronor av postmedlen nu måtte beviljas Anderson samt att
framställning måtte till nästsammanträdande riksdag avlåtas om medgivande
därtill, att Anderson må från och med den 1 januari 1928 under återstående
livstiden åtnjuta livränta av postmedlen till belopp av 200 kronor årligen.»
Genom beslut den 8 juli 1927 har Kungl. Maj:t bemyndigat generalpoststyrelsen
att till Anderson utbetala ett tillfälligt understöd av 200 kronor,
att utgå av postmedel.
Av handlingarna i ärendet framgår, att Anderson sedan lång tid tillbaka
varit sjuklig och haft svårt att förtjäna sitt upphälle. Sålunda uppgives, att
han redan åren 1912 och 1913 ofta varit utan arbete på grund av sjukdom
och att han under år 1914 åtnjutit fattigvård i Malmö. Efter olycksfallet
år 1916 har Anderson — frånsett de tillfällen, som ovan berörts — upprepade
gånger varit intagen på sjukhus eller vilohem, därvid orsaken i regel torde
hava varit den nervsjukdom, varav han fortfarande lider. Något stadigvarande
arbete har Anderson icke kunnat erhålla. Under åren 1917—1918
hade han tillfällig tjänstgöring inom Stockholms postdistrikt. Därefter har
han vistats å olika platser, bland andra Yästerås och Östersund, samt är,
så vitt handlingarna utvisa, numera boende i Umeå. Tidvis har han åtnjutit
fattigvård. Den 17 oktober 1926 ingick Anderson äktenskap. Hustrun
hade då två barn, födda år 1916 respektive 1924.
Aven om Anderson sålunda redan före olycksfallet år 1916 varit sjuklig,
lärer det ej kunna anses uteslutet, att hans nuvarande försämrade tillstånd
åtminstone i någon mån förorsakats av detta olycksfall. Vid sådant förhållande
och då Anderson icke lärer vara i stånd att själv genom arbete annat än i ringa
mån bidraga till sitt och familjens uppehälle, anser jag i likhet med statskontoret
billigt att han tillerkännes understöd av postmedel. Mot det av
statskontoret föreslagna beloppet finner jag ej anledning till erinran, dock att
dyrtidstillägg ej torde böra därå utgå. Till jämförelse må nämnas, att vid
en nedsättning av arbetsförmågan till 1/3 av den normala livränta till Anderson
för närvarande skulle utgå med enligt 1901 års lag 450 kronor samt
enligt 1916 års lag omkring 530 kronor, därvid räknats med en ''arbetsförtjänst
vid olyckstillfället av 1,200 kronor för år.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva
att Knut Emanuel Nikolaus Anderson må från och med
den 1 januari 1928 under sin återstående livstid av postmedel
åtnjuta ett årligt understöd av 200 kronor, dock utan rätt att
därå åtnjuta dyrtidstillägg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
11
4:o.
I skrivelse den 26 augusti 1927 har generalpoststyrelsen gjort framställning
om beredande av viss tilläggspension åt f. d. förste postiljonen
Johannes Andersson Almén.
Av handlingarna i ärendet inhämtas följande:
Den 18 mars 1907 blev Almén under tjänstgöring i postkupé å järnvägslinjen
Malmö—Simrishamn utsatt för rån och mordförsök, därvid han träffades
av tre revolverskott i huvudet, med påföljd att han åsamkades stadigvarande
svårt men å hälsan. Efter att hava åtnjutit tjänstledighet till utgången
av år 1909, inträdde Almén åter i tjänstgöring och befordrades den
1 april 1910 till förste postiljon med samma tjänstgöring, som han före
rånet innehaft. Med anledning av väckt motion medgav 1918 års riksdag,
att Almén finge, räknat från den tid våldet förövades, under sin återstående
livstid uppbära ett årligt understöd av 300 kronor, vilket understöd
motsvarade beloppet av det skadestånd, som Almén genom domstols
utslag fått sig tillerkänt för minskad arbetsförtjänst och som ej kunnat av
förövarna till brottet betalas.
I en vid 1921 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 147)
hemställdes, att då Almén på grund av sina med anledning av våldet nedsatta
kroppskrafter ej kunnat ifrågakomma till eljest sannolik befordran till
överpostiljonstjänst, riksdagen måtte anslå erforderligt belopp till en överpostiljonsbefattning
åt Almén med rätt för honom att fortfarande innehava
den tjänstgöring han då bestred.
Uti ett från generalpoststyrelsen införskaffat yttrande över motionen förklarade
sig styrelsen icke kunna tillstyrka bifall till densamma samt ifrågasatte,
huruvida icke, därest någon ytterligare gottgörelse ansåges böra lämnas
Almén, detta lämpligen borde ske genom ett tillägg till det honom
tillerkända understödet med ett belopp, motsvarande det, varmed hans lön
skulle ökas, om han befordrades till överpostiljon, eller med 408 kronor
ör år.
Statsutskottet yttrade i sitt utlåtande över motionen, att utskottet visserligen
funne det vara en naturlig gärd av billighet, att staten i den mån det
vore möjligt gottgjorde Almén för de skador han ådragit sig, men kunde
utskottet dock icke tillstyrka, att en överpostiljon sbefattning på denna grund
inrättades åt Almén. Generalpoststyrelsens förslag ansåge utskottet emellertid
böra underkastas närmare utredning. Det syntes dock utskottet stå i
överensstämmelse med billighetens krav, att Almén redan för år 1921 i avvaktan
på berörda utredning bereddes tillfälligt ökat understöd enligt av
generalpoststyrelsen angivna grunder. Med anledning av vad sålunda anförts
hemställde utskottet, att omförmiilda motion icke måtte vinna riksdagens
bifall; och blev utskottets hemställan av riksdagen bifallen.
I anledning av vad sålunda förekommit bemyndigade Kungl. Maj:t den
25 november 1921 generalpoststyrelsen att till Almén av postmedel för år
1921 utbetala ett tillfälligt understöd av 408 kronor jämte därå belöpande
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
dyrtidstillägg samt anbefallde styrelsen att verkställa den av utskottet ifrågasatta
utredningen.
I skrivelse den 23 december 1921 inkom generalpoststyrelsen med den
begärda utredningen. Styrelsen överlämnade därvid infordrat yttrande från
postdirektören i södra distriktet. Denne meddelade, att Almén, som då
vore över 59 år gammal, visat sig särdeles nitisk inom sitt hittillsvarande
arbetsområde, expedition av post inom postkupé. Under denna tjänstgöring
hade Almén dock icke haft tillfälle att göra sig förtrogen med de åligganden,
som tillkomme en överpostiljon såsom förman för en större personal.
På grund härav och efter att hava av Almén erfarit, att denne icke önskade
eller trodde sig vara i stånd att tjänstgöra i annan befattning än den han
innehade, förklarade postdirektören sig icke kunna förorda, att Almén befordrades
till överpostiljon.
Generalpoststyrelsen anförde för egen del, att det fortfarande syntes styrelsen
lämpligast, att den ytterligare gottgörelse, som ansåges böra tilldelas
Almén, bereddes honom i form av ett tillägg till det honom redan tillerkända
understödet. Då avsikten med tillägget vore att bereda Almén —
utöver det redan beviljade understödet — samma inkomst, som han skolat
åtnjuta, därest han blivit befordrad till överpostiljon, behövde emellertid ett
tillägg till så stort belopp, som styrelsen ifrågasatt, eller 408 kronor för år
jämte dyrtidstillägg, icke tillerkännas honom för längre tid än den han kvarstode
i tjänst. Den honom såsom förste postiljon tillkommande pensionen,
1,920 kronor för år, understege nämligen endast med 240 kronor för år den
pension, 2,160 kronor för ar, som han skulle erhålla, om han befordrats
till överpostiljon.
Statskontoret, som avgav utlåtande den 7 januari 1922, förklarade sig icke
hava något att erinra mot att Almén på sätt generalpoststyrelsen föreslagit
under sin återstående tjänstetid i postverket bereddes ytterligare understöd
med 408 kronor för år räknat, med rätt för honom att därå uppbära vederbörligt
dyrtidstillägg.
I proposition, nr 70, till 1922 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
medgiva att Almén finge, utöver det honom av riksdagen förut tillerkända
understöd, från och med den 1 januari 1922 under sin återstående tjänstetid
vid postverket åtnjuta ett ytterligare årligt understöd av 408 kronor, att
utgå av postmedel, med rätt för honom att å beloppet uppbära dyrtidstillägg
efter de grunder, som vore eller kunde bliva bestämda för åtnjutande av
dyrtidstillägg å hans avlöningsförmåner såsom förste postiljon.
Riksdagen anmälde i skrivelse den 9 juni 1922, nr 303, att riksdagen bifallit
Kungl. Majrts framställning, samt anförde därvid, att enligt Kungl.
Maj:ts förslag det ifrågasatta understödet skulle utgå till Almén endast
under den tid, han kvarstode i postverkets tjänst. Vid avgång från tjänsten
skulle han sålunda endast erhålla pension såsom förste postiljon. Denna
pension understege med 240 kronor det pensionsbelopp, som skulle hava
tillkommit honom, därest han befordrats till överpostiljon. I enlighet
med inom riksdagen uttalad uppfattning torde billigheten bjuda, att Almén
Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 13
vid avgången bereddes pension såsom om lian vunnit befordran till överpostiljon.
I sin skrivelse den 26 augusti 1927 anför nu generalpoststyrelsen bland
annat följande:
Almén vore född den 23 oktober 1862 och uppnådde således under oktober
månad 1927 stadgad pensionsålder. Enligt för kommunikationsverken
gällande pensionslag vore han skyldig att då avgå från sin befattning. Frågan
om storleken av de pensionsförmåner, som efter avgången ur posttjänsten
skulle tillkomma Almén, måste därför nu upptagas till avgörande.
Generalpoststyrelsen delade den av 1922 års riksdag uttalade åsikten, att
Almén vid avgången borde beredas pension, så som om han vunnit befordran
till överpostiljon. Generalpoststyrelsen ansåge sig emellertid icke
allenast med stöd av detta »uttalande äga befogenhet att tilldela Almén pension
såsom överpostiljon. Skillnaden mellan pensionsbeloppen för överpostiljon
och förste postiljon utgjorde 240 kronor, och funne generalpoststyrelsen
billigt, att Almén tillerkändes en årlig tilläggspension till sagda
belopp.
Generalpoststyrelsen hemställer för den skull, att Almén måtte, utöver
den honom såsom förste postiljon tillkommande tjänstepension samt det
honom av riksdagen förut tillerkända understödet av 300 kronor, från och
med avgången ur postverkets tjänst få åtnjuta en särskild tilläggspension
av 240 kronor för år.
Statskontoret liar i utlåtande den 25 oktober 1927 anfört följande:
»Då det med hänsyn till föreliggande omständigheter torde få anses billigt,
att Almén, som lärer kunna förklaras berättigad att från och med dagen
näst efter erhållet avsked åtnjuta hel pension såsom förste postiljon med
1,920 kronor för år, erhåller pension till årligt belopp av 2,160 kronor, motsvarande
hel pension såsom överpostiljon, och med bibehållande av det
såsom skadeersättning honom beviljade understöd av 300 kronor för år, tillstyrker
statskontoret, att ärendet förelägges riksdagen i överensstämmelse
med vad generalpoststyrelsen föreslagit.»
Enligt vad jag inhämtat har Almén med pension avgått från sin befattning
från och med den 1 november 1927. Under åberopande av vad i detta
ärende förekommit får jag därför hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva
att f. d. förste postiljonen Johannes Andersson Almén må,
utöver den honom såsom förste postiljon tillkommande tjänstepension
och det honom av riksdagen förut tillerkända understöd
å 300 kronor för år, från och med den 1 november 1927
åtnjuta en särskild tilläggspension av 240 kronor för år.
5:o.
I skrivelse den 26 augusti 1927 har generalpoststyrelsen hemställt om beredande
av ålderdomsunderstöd åt städerskorna Klara Matilda Stahre,
Departement
chefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
född Appelqvist, och Erkers Brita Sundqvist, född Mattsdotter, båda i
Stockholm, samt Anna Bengtsson, född Petersson i Karlshamn.
Till stöd för sin Kamställning har generalpoststyrelsen anfört bland annat
följande:
Klara Matilda Stahre vore född den 3 november 1856.
Under tiden 1 september 1901—30 november 1903 hade hon utfört städningsarbete
i dåvarande centralpostkontoret vid Bödbodtorget. Därefter
hade hon varit anställd såsom städerska hos generalpoststyrelsen. Hennes
sammanlagda anställningstid i postverkets tjänst uppginge således till 26 år.
De utrymmen, vilkas städning fru Stahre ombesörjde, omfattade en yta
av sammanlagt 331 kvadratmeter och hennes städningsarbete toge en tid av
i medeltal 3 J/? ä 4 timmar per dag i anspråk, med arbetstiden i huvudsak
förlagd till tidiga morgontimmar.
För städningsarbetet hade fru Stahre uppburit följande belopp för år
räknat
V9 1901-3'' 10 1903...................................... kronor 144,
7n 1903—:‘i . 1916....................................... » 432,
■/« 1916—31,/12 1917....................................... » 600,
V, 1918-3% 1919...................................... » 660,
Vt 1919-2% 1920...................................... , 780,
Va 1920-3''/: 1925....................................... * 960,
% 1925— ....................................... » 1,020.
Fru Stahre vore änka efter en trädgårdsarbetare vid Bergianska trädgården.
Hennes man hade avlidit år 1913. Hon hade inga barn eller anhöriga,
som kunde^ draga försorg om henne på hennes ålderdom. Under år 1926
hade hon råkat att halka och bryta högra armen och hade sedan dess varit
nödsakad anlita lejd hjälp för det tyngre städningsarbetet. På grund av
hennes såväl genom detta olycksfall — vilket emellertid ej skett i tjänsten —
som av ålderdomssvaghet nedsatta kroppskrafter bleve hon nöäsakad att
inom den närmaste tiden lämna sin anställning. Då hon givetvis icke på
sin ringa ersättning från postverket kunnat göra några besparingar utan vid
avgången från sin befattning vore fullständigt hänvisad till understöd för
sin försörjning samt hon alltid med ordentlighet och punktlighet fullgjort
sitt arbete, ville generalpoststyrelsen föreslå, att hon vid sin avgång tilldelades
ett årligt ålderdomsunderstöd av postmedel.
Ett understöd beräknat till % av till fru Stahre senast utgående arvode
skulle uppgå till 680 kronor för år. Med hänsyn därtill att dyrtidstillägg
utginge å understöd av här ifrågavarande slag, ansåge generalpoststyrelsen
beloppet böra avrundas nedåt till 600 kronor per år. Även med denna reducering
^kornme visserligen understödet jämte dyrtidstillägg att uppgå till
mera än 2/3 av senast utgående arvode. Med hänsyn till storleken av förut
beviljade understöd åt städerskor borde det föreslagna beloppet emellertid
enligt generalpoststyrelsens åsikt icke ytterligare sänkas, särskilt i betraktande
av fru Stahres sjuklighet och knappa ekonomiska förhållanden.
Erlcers Brita Sundqvist vore född den 26 december 1866. Hon hade den
1 november 1898 antagits till städerska vid dåvarande centralpostkontoret
vid Bödbodtorget i Stockholm och hade ombesörjt städning därstädes
från sagda dag intill dess postkontoret hösten 1903 överflyttades till nuvarande
centralposthuset vid Vasagatan. Efter postkontorets inflyttning
i centralposthuset hade hon erhållit städning av allmänhetens hall och
15
Kangl. Maj-.ts proposition nr 140.
diverse utrymmen å postkontorets avgående avdelning. Med städningen av
hallen liade fru Sundqvist upphört år 1905 och i stället erhållit annan städning
å avgående avdelningen. Under en avsevärd del av tiden före år 1921
hade hon haft städningsarbete av den omfattning, att hon, delvis med biträde
av lejd hjälp, varit regelbundet sysselsatt varje natt mellan kl. 11 och 7.
Från och med år 1922 hade fru Sundqvist beretts väsentligen städningsarbeten,
som kunnat fullgöras å annan tid än under natten, och numera
hade hon uteslutande sådant städningsarbete, som kunde fullgöras iinder
kvälls- och morgontimmarna. På grund av omfattningen av den städning,
fru Sundqvist åtagit sig, torde hon dock vara nödsakad att i allmänhet börja
sitt arbete vid 4 ä 5-tiden på morgnarna.
Sitt arbete hade fru Sundqvist under hela sin snart 29-åriga anställning
i postverkets tjänst städse fullgjort på ett tillfredsställande sätt.
I ersättning för städningsarbetet liade fru Sundqvist för tiden efter 1916
års ingång, från vilken tid fullständiga och tillförlitliga uppgifter förelåge,
uppburit följande belopp, nämligen
för år 1916 ........................... kronor 524: 07,
» » 1917 ........................... » 621:73,
» » 1918 ........................... » 711:81,
» » 1919 ......................... » 966:64,
» » 1920 » 3,209:96,
» » 1921 .......................... » 2,879:94,
åren 1922—1923 ................. » 1,690: — för år och
från år 1924 ....................... » 1,880:— för år.
Fru Sundqvist vore sedan år 1925 änka efter eu f. d. postvaktmästare,
med vilken hon ingått äktenskap år 1916. Då hennes man vid äktenskapets
ingående uppnått 65 års ålder, hade hon icke kunnat erhålla någon änkepension
efter honom. Enligt företett läkarbetyg lecle fru Sundqvist av allmän
åderförkalkning med mycket förhöjt blodtryck och vore oförmögen till
allt tungt arbete. Hon torde därför böra inom den närmaste framtiden frånträda
sin städerskebefattning. Då hennes ersättning som städerska utgjorde
hennes enda inkomst, syntes det skäligt, att hon vid avgången bereddes
årligt ålderdomsunderstöd av postmedel.
De i det föregående upptagna ersättningsbeloppen avsåge icke allenast
ersättning för av fru Sundqvist personligen utfört städerskearbete. Det
städningsarbete, för vilket hon uppburit ersättning, hade nämligen under
vissa tidsperioder varit av den omfattningen, att det fullt ut sysselsatt två
eller tre städerskor. Av praktiska skäl hade det emellertid ansetts önskvärt,
att en person haft ansvaret för städningen och uppburit ersättningen. I
vilken mån den av fru Sundqvist uppburna ersättningen hänfört sig till eget
arbete eller av henne utbetalts till arbetskamrater torde vara omöjligt att
nu utreda. För närvarande torde fru Sundqvist, enligt vad generalpoststyrelsen
kunnat utröna, utbetala i det närmaste hälften av sitt städerskearvode
för biträde med städningen. Omfattningen av det städerskearbete, för vilket
hon för närvarande hade att svara, torde emellertid icke väsentligt överstiga
omfattningen av det arbete, hon tidigare själv utfört. Under sådana
omständigheter vore det givetvis svårt att linna en riktig beräkningsgrund
för fastställande av beloppet av det understöd, som borde utgå i förevarande
fall.
Ett understöd beräknat att jämte utgående dyrtidstillägg motsvara 2/3 av
senast utgående ersättning, 1,880 kronor, skulle uppgå till omkring 1,020
kronor för år. Detta belopp vore icke blott i och för sig högt, då det gällde
understöd av här ifrågavarande slag, utan skulle överstiga den ersättning fru
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
Sundqvist för närvarande erhölle för sitt eget arbete. En viss reducering
borde därför företagas, och hölle generalpoststyrelsen för sin del före, att
understödet till fru Sundqvist, vars genomsnittliga arbetstid torde kunna
beräknas motsvara full dagstjänst, lämpligen kunde fastställas till det belopp,
som i det av 1926 års pensionsutredning avgivna förslaget till kungörelse
angående rätt till pension för viss arbetarpersonal vid bland annat postverket
upptagits såsom pensionsunderlag för kvinnlig anställningsinnehavare
i anställning, för vilken särskild yrkesutbildning ej krävdes, eller till 756
kronor för år.
Anna Bengtsson vore född den 29 april 1863, hade antagits till städerska
vid postkontoret i Karlshamn den 1 mars 1901 och innehaft ifrågavarande
anställning till utgången av april månad 1927, då hon till följd av ålderdomssvaghet
och vacklande hälsa måst lämna befattningen. Fru Bengtssons
sammanlagda anställningstid uppginge således till över 26 år. Hennes dagliga
arbetstid hade uppgått till 4 ä 5 timmar. Sitt arbete hade hon fullgjort
pa ett tillfredsställande sätt, och hon vitsordades städse hava varit omtänksam
och tjänstvillig.
För städningsarbetet hade fru Bengtsson uppburit ersättning med följande
belopp för år räknat, nämligen för tiden
1/ / 3 |
1901—31/s |
1906 .................... |
..................... 120 kronor. |
Ve |
1906 -3% |
1910..................... |
.....................180 » : |
1/ / 7 |
1910—3i/5 |
1916.................... |
..................... 240 |
Ve |
1916—3%, |
1917 .................. |
..................... 450 » |
V12 |
1917—S1/12 |
1918..................... |
..................... 570 » . |
1 / / 1 |
1919—31 /„ |
1920 ..................... |
..................... 660 |
V, |
1921—1%, |
1922 ...................... |
..................... 780 » ; |
Vn |
1922—''l0/4 |
1927 ..................... |
.................... 720 » |
Fru Bengtsson, som vore moder till 5 barn, hade blivit änka år 1905, då
det yngsta barnet varit endast 2 år gammalt. Fru Bengtsson hade efter
mannens död varit hänvisad till att genom eget arbete försörja sig och
barnen. Av barnen vore nu fyra gifta, och deras ekonomiska ställning vore
ej sådan, att fru Bengtsson från dem kunde påräkna någon hjälp på sin
ålderdom. Eu ogift dotter, som för närvarande hade plats å kontor i Karlshamn,
hade, sedan fru Bengtsson lämnat sin anställning som städerska,
underhållit henne.
Då fru Bengtsson efter ett strävsamt liv i knappa omständigheter på grund
av vacklande hälsa blivit nödsakad att frånträda sin städerskebefattning vid
postkontoret i Karlshamn, ansåge generalpoststyrelsen sig böra föreslå, att
hon för tiden från och med sin avgång ur postverkets tjänst bereddes understöd
av postmedel för sin återstående livstid.
I fråga om arbetstid och ersättning vore den av fru Bengtsson innehavda
städerskebefattningen i stort sett jämförbar med den befattning vid postkontoret
i Lund, som innehafts av städerskan Elna Håkansson. Denna
liade av 1927 års riksdag beviljats ett ålderdomsunderstöd av 480 kronor för
år. Med hänsyn till att fru Bengtsson haft något kortare såväl daglig arbetstid
som anställningstid, ansåge generalpoststyrelsen, att understödet åt henne
borde sättas något lägre än det fru Håkansson beviljade understödet, eller
till 420 kronor för år.
Under åberopande av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen tillerkänna ifrågavarande
städerskor årliga understöd av postmedel, Stahre och Sundqvist med 600
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
respektive 756 kronor, att utgå från och med deras avgång ur postverkets
tjänst, samt Bengtsson med 420 kronor från och med den 1 maj 1927.
I utlåtande den 1 november 1927 har statskontoret tillstyrkt generalpoststyrelsens
förslag.
Med hänsyn till de ifrågavarande städerskornas långvariga och väl vitsordade
arbete i postverkets tjänst, deras höga ålder — 71, 61 respektive
64 år — och knappa ekonomiska omständigheter synes det skäligt att de
komma i åtnjutande av årliga understöd av postmedel för sin återstående
livstid.
Vid bifall till generalpoststyrelsens förslag skulle understöden komma att
jämte dyrtidstillägg uppgå för städerskan Stahre till omkring 780 kronor,
för städerskan Sundqvist till omkring 960 kronor och för städerskan Bengtsson
till omkring 540 kronor. Yad städerskorna Stahre och Bengtsson beträffar
synes förslaget icke giva anledning till erinran. Vidkommande städerskan
Sundqvist kan framhållas, att därest understödet beräknades till
2/3 av det belopp, som enligt generalpoststyrelsens utredning för närvarande
kunde antagas utgöra ersättningen för hennes eget arbete, eller omkring 940
kronor, detsamma skulle komma att, oavsett dyrtidstillägg, uppgå till allenast
omkring 620 kronor. Att i nu berörda hänseende finna en säker beräkningsgrund
lärer emellertid möta svårigheter. Vid sådant förhållande
och med hänsyn till Sundqvists sjuklighet och långa tjänstetid anser jag
mig icke böra förorda någon nedsättning i det av generalpoststyrelsen föreslagna
beloppet.
Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva
att till städerskorna Klara Matilda Stahre, född Appelqvist,
Erkers Brita Sundqvist, född Mattsdotter, och Anna Bengtsson,
född Petersson, må av postmedel utbetalas understöd med
följande årliga belopp nämligen, till Stahre 600 kronor, till
Sundqvist 756 kronor och till Bengtsson 420 kronor, att under
deras återstående livstid utgå, till Stahre och Sundqvist från
och med dagen näst efter den, då vederbörande frånträder sin
befattning i postverkets tjänst, och till Bengtsson från och
med den 1 maj 1927.
6:o.
I skrivelse den 5 oktober 1927 har järnvägsstyrelsen gjort framställning
om pension åt fröken Ida Clara Maria Hahr.
Till stöd för framställningen har järnvägsstyrelsen anfört följande:
Maria Hahr, som vore född den 16 juni 1872, hade alltsedan år 1892
utfört betingsarbete för statens järnvägars statistiska kontor.
Hennes inkomster från statens järnvägar hade under anställningstiden uppgått
till varierande årsbelopp. För åren 1909—1927 vore de utredda och
uppginge till i medeltal 1,336 kronor om året. Hennes anställning vid statens
järnvägar hade emellertid icke varit av den beskaffenhet, att hon enligt
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 116 haft. (Nr 140.) 441 ss 2
Departements
chefen.
Departements
chefen.
18 Kungl. Maj ds proposition nr 140.
gällande bestämmelser vore berättigad att efter avsked ur tjänsten uppbära
pension.
Med hänsyn till den långa tid, under vilken Maria Halm haft anställning
vid statens järnvägar, syntes det styrelsen billigt, att hon, som till följd av
sinnessjukdom icke längre förmådde fortsätta sitt arbete, i likhet med vad
redan tidigare medgivits andra personer i liknande läge finge komma i åtnjutande
av någon pension under sin återstående livstid.
Uti en med förevarande likartad framställning den 9 december 1918 i
fråga om pension åt Anna Nygren hade styrelsen föreslagit att den pension,
som kunde komma att tillerkännas henne, måtte i överensstämmelse med
redan dessförinnan för jämförliga fall tillämpade grunder bestämmas till ett
belopp, motsvarande hälften av hennes avlöningsförmåner vid avskedstagandet.
Berörda grunder syntes styrelsen böra tillämpas jämväl i föreliggande
fall, med den ändring endast att med hänsyn till de avsevärda differenserna
mellan inkomsterna från statens järnvägar olika år, växlande mellan omkring
600 och 2,000 kronor, pensionen syntes böra beräknas å ett medeltal av
avlöningsförmånerna. Detta medeltal syntes styrelsen lämpligen kunna tagas
mellan de sista tio årens (1918—1/7 1927) inkomster och bleve då 1,943
kronor. Pensionen för Maria Hahr skulle med dessa beräkningsgrunder
komma att — efter avrundning till ett med 12 jämnt delbart belopp — utgöra
972 kronor.
På grund av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt, att Maria Hahr
måtte berättigas att från och med juli månad år 1927 under sin återstående
livstid av trafikmedel åtnjuta eu årlig pension av 972 kronor.
Vid skrivelsen funnos fogade dels ett av Sociala distriktsbyrån nr 8 i
Stockholm den 9 september 1927 utfärdat intyg, utvisande att Maria Hahr
saknade egna medel, dels ock ett av överläkaren vid Stockholms hospital
Bror Gadelius den 13 september 1927 utfärdat intyg, utvisande att Maria Hahr
den 11 oktober 1926 på grund av sinnessjukdom intagits å Stockholms hospital
och fortfarande såsom sinnessjuk vårdades därstädes samt att hennes
sjukdom, även om en förbättring ej vore utesluten, likväl vore av den art,
att utsikt ej funnes att hon skulle kunna återtaga det statistiska arbete hon
dittills under många år ägnat sig åt.
Statskontoret har avgivit utlåtande den 21 oktober 1927 samt därvid anfört
följande:
»På grund av vad handlingarna i ärendet innehålla och under erinran om
1919 års riksdags beslut angående pension åt biträdet i järnvägsstyrelsens
statistiska kontor Anna Nygren tillstyrker statskontoret, att pension av statsmedel
beredes Maria Hahr, då hon på grund av sjukdom nödgas lämna sin
anställning i statens tjänst.
Mot det föreslagna pensionsbeloppet torde med hänsyn till Maria Halirs
långa tjänstetid, över 35 år, och till den avlöning, hon åtnjutit, icke heller
vara något att erinra. Statskontoret får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva, att biträdet å styrelsens statistiska kontor
Ida Clara Maria Hahr må från och med den 1 juli 1927 under sin återstående
livstid av ti’afikmedel uppbära en som nyreglerad ansedd årlig pension
av 972 kronor.»
Den i ärendet omnämnda framställningen om pension åt Anna Nygren
återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition, nr 54, till 1919 års riksdag. Anna
Nygren, vilken år 1877 anställdes såsom biträde å järnvägsstyrelsens sta
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
tistiska kontor samt sedan år 1900 uppburit en årlig ersättning av 2,400
kronor, men på grund av försvagad syn måste lämna sitt arbete, tillerkändes
en årlig pension av 1,200 kronor.
Såsom av utredningen framgår, hade Maria Hahr, som är 55 år gammal,
alltsedan år 1892 eller omkring 35 år utfört arbete för statens järnvägars
statistiska kontor, då hon på grund av sinnessjukdom blivit härtill oförmögen.
Med hänsyn till hennes långa tjänstetid samt till hennes sjukdom och utblottade
belägenhet finner jag billigheten kräva att hon tillerkännes pension
av statsmedel. Mot det i sådant hänseende föreslagna beloppet har
jag intet att erinra.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva
att Ida Clara Maria Hahr må från och med den 1 juli 1927
under sin återstående livstid uppbära en årlig pension av 972
kronor, att utgå av trafikmedel.
Till vad departementschefen under punkterna l:o—
6:o hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hellenins.