Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
1
Nr 137.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående reglering av vissa
domsagor under Svea och Göta hovrätter; given Stockholms slott
den 24 februari 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Johan C. W. Thyrén.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 24 februari 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meukling, Gäkde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén anför:
Vid anmälan den 4 januari 1928 av anslagsbehoven under riksstatens
andra huvudtitel anmärkte jag i fråga om anslagen till justitiestaterna
under Svea och Göta hovrätter, att utredningar påginge dels i anledning
av en av riksdagens justitieombudsman väckt fråga om reglering av vissa
domsagor i Västmanlands län dels ock om en domsagas under Göta hovrätt
sammanslagning med eller uppdelning å angränsande domsagor. De domsagor,
som därvid åsyftades, äro Västmanlands södra, Västmanlands västra
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 11b häft. (Nr 137.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
A) Reglering
av Västmanlands
södra,
Västmanlands
västra
och Västmanlands
norra
domsagor.
och Västmanlands norra domsagor samt Vadsbo södra domsaga i Skaraborgs
län. Sedan sagda utredningar numera slutförts, anhåller jag att få
underställa berörda frågor Kungl. Maj:ts prövning.
Jag vill därvid till en början uppehålla mig vid frågan om
A) reglering av Västmanlands södra, Västmanlands västra och Västmanlands
norra domsagor.
Västmanlands län är i judiciellt hänseende indelat i fyra domsagor, nämligen
Västmanlands södra, Västmanlands västra och Västmanlands norra
domsagor samt Västmanlands östra domsaga. Av dessa är den sistnämnda
såväl till areal som folkmängd större än de övriga, vilka samtliga tillhöra
de mindre domsagorna i riket.
Södra domsagan omfattar två tingslag, Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo
härads tingslag samt Snevringe härads tingslag, med tingsställen i Västerås
respektive Kolbäck. Norra domsagan bildar likaledes två tingslag, nämligen
Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads tingslag samt Norrbo
härads tingslag. Tingsställe för det förra tingslaget är Norbergs by, för
det senare Västerås. Västra domsagan slutligen utgör allenast ett tingslag
med tingsställe i Köping. För samtliga tingslagen utom Norrbo härads
finnas tingshus uppförda, alla i gott stånd. Norrbo häradsrätt sammanträder
däremot i förhyrd lokal i Västerås. Domsagokanslierna äro för södra
och norra domsagorna belägna i Västerås samt för västra domsagan i
Köping.
Södra och norra domsagorna, av vilka den förra i hela sin sträckning
från väster till öster utbreder sig söder om den senare, upptaga den mellersta
delen av Västmanlands län, medan västra domsagan, som har gemensam
gräns med båda de nyssnämnda domsagorna, fyller länets västligare del.
Enligt statistiska centralbyråns uppgifter utgjorde folkmängden vid 1926
års slut i södra domsagan 30,441 personer, därav i Tuhundra, Siende och
Ytter-Tjurbo härads tingslag 11,268 personer samt i Snevringe härads tingslag
19,173 personer, i västra domsagan 24,758 personer och i norra domsagan
26,918 personer, därav i Gamla Norbergs bergslag 16,372 personer, i
Vagnsbro härad 4,134 personer och i Norrbo härad 6,412 personer. Till
jämförelse kan nämnas att folkmängden i östra domsagan samtidigt utgjorde
33,579 personer.
I västra domsagan hållas årligen tio allmänna tingssammanträden. Samma
antal dylika sammanträden hålles jämväl i en var av södra och norra domsagorna,
fördelade med fem sammanträden å vartdera av de två tingslag,
varav nämnda domsagor bestå. Tingssammanträde med tremansnämnd förekommer
allenast i Gamla Norbergs bergslag och Vagnsbro härads tingslag
och endast en gång om året. Beträffande arbetsbördan i domsagorna framgår
av arbetsredogörelserna för år 1926, att under nämnda år handlagts
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
3
i Västmanlands norra domsaga:
tvistemål och brottmål ..............
konkurser och konkursärenden.....
lagfarter och inteckningar ...........
övriga ärenden, slutligt handlagda
Gamla Hör-bergs bergs-lags ochVagns-bro härads |
Norrbo härads tingslag |
Summa |
|
152 |
37 |
189 |
|
19 |
7 |
26 |
|
663 |
205 |
868 |
|
425 |
113 |
538 |
|
summa |
1,259 |
362 |
1,621 |
i Västmanlands södra domsaga:
Snevringe härads tingslag |
Tuhnndra |
Summa |
|
tvistemål och brottmål ...................................... |
177 |
109 |
286 1 |
konkurser och konkursärenden............................. |
9 |
5 |
14 |
lagfarter och inteckningar .................................... |
462 |
631 |
1,093 |
övriga ärenden, slutligt handlagda ....................... |
291 |
215 |
506 |
summa |
939 |
960 |
1,899 |
i Västmanlands västra domsaga:
tvistemål och brottmål .................................................................................... 222
konkurser och konkursärenden .................................................................... 4
lagfarter och inteckningar ............................................................................ 878
övriga ärenden, slutligt handlagda ................................. 511
summa 1,615.
Innan jag närmare ingår på den nu föreliggande frågan, anser jag mig
böra erinra, hurusom Kungl. Maj:t efter framställning av riksdagens justitieombudsman
i 1926 års statsverksproposition föreslog riksdagen besluta,
att dåvarande Uppsala läns södra och mellersta domsagor skulle från och
med den 1 januari 1927 förenas till en domsaga. Vid propositionens avlåtande
anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet bland annat, att
starka skäl talade för att göra domsagorna så stora, att häradshövdingen
erhölle tillräcklig sysselsättning med domargöromål av mera kvalificerad
art. Då domsagornas antal genom införande av en dylik grundsats för
domsagoförvaltningens ordnande kunde väsentligt nedbringas, bleve det möjligt
att hålla häradshövdingens lön på en nivå, som garanterade, att staten
vid dessa viktiga sysslors besättande kunde påräkna sökande med de högsta
juridiska kvalifikationer. Därest en rättegångsreform överhuvudtaget skulle
uppbyggas på grundvalarna av vårt nuvarande domstolsväsende, syntes det
knappast kunna råda något tvivel därom, att reformen måste gå i riktning
Justitieom
budsmannen.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
mot större domsagor. Beträffande principfrågan eller huruvida man borde
redan nu, i avvaktan på förestående reform av rättegångsväsendet, verkställa
en reglering av de judiciella enheterna i riktning mot större domsagor,
uttalade departementschefen, att enligt hans mening en successiv domsagoreglering
vore i hög grad ägnad att förbereda en rättegångsreform av
det slag, processkommissionen i skrivelse den 25 februari 1922 skisserat.
Den medförde fördelen av ekonomisk besparing genom undvikande av övergångskostnader
för befattningshavare på indragningsstat, och det vore givetvis
av stor vikt ur statsfinansiell synpunkt, att icke väl avlönad arbetskraft
användes på poster, som icke gåve tillräcklig möjlighet till utnyttjande av
vederbörandes kapacitet. Då en successiv omreglering av domsagorna till
större enheter verkade till undanröjande av nuvarande missförhållanden i
detta avseende, vore detta ur nämnda synpunkt att anbefalla.
Riksdagen, som biföll propositionen i ovan nämnda del, anförde i skrivelse
nr 317 i fråga om departementschefens sist berörda uttalande, att riksdagen
anslöte sig till den av departementschefen uttalade meningen i omförmälda
principfråga.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 september 1927 har riksdagens justitieombudsman
— under erinran om det principuttalande, som av riksdagen
sålunda gjorts rörande de minsta domsagornas uppgående i större enheter —
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida icke i anledning
av inträffad vakans i häradshövdingämbetet i Västmanlands norra
domsaga åtgärder borde vidtagas för sagda domsagas ävensom Västmanlands
södra och västra domsagors sammanslagning på lämpligt sätt till två domsagor.
Justitieombudsmannen har därvid, efter att hava lämnat en redogörelse
för arbetsbördan m. m. i nu ifrågavarande domsagor, till stöd för
sin framställning anfört i huvudsak följande:
Såväl Västmanlands norra domsaga som de angränsande Västmanlands
västra domsaga och Västmanlands södra domsaga tillhörde de mindre domsagorna
i riket. De angående arbetsbördan i de tre domsagorna föreliggande
siffrorna torde, även om det icke finge förbises, att hänsyn måste tagas till
målens och ärendenas alltid skiftande kvalitet, giva vid handen, att arbetsbördan
icke i någon av dem kunde anses vara av mera betungande storlek.
Särskilt gällde detta västra och norra domsagorna, om vilka Svea hovrätt i
yttrande till Kungl. Maj:t angående sammanslagningen av Uppsala läns
mellersta och södra domsagor uttalat, att de syntes i avseende å arbetsbörda
komma efter sistnämnda domsaga. Då nu denna domsagas litenhet ansågs
motivera dess sammanslagning med annan domsaga, syntes det böra ifrågasättas,
om icke detta vore fallet jämväl med Västmanlands norra och västra
domsagor; och vad Västmanlands södra domsaga anginge, torde densamma
i varje fall icke vara större än att även den väl skulle kunna tåla vid en
av eventuell omreglering föranledd tillökning. Däremot syntes det knappast
lämpligt att i en dylik omreglering indraga Västmanlands östra domsaga,
som i förhållande till länets övriga domsagor vore jämförelsevis stor och
till följd av. nu gällande indelning icke utan betydande svårigheter torde
kunna vare sig ökas eller minskas.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
En reglering av ifrågavarande tre domsagor torde kunna ske pa olika
sätt, vilkas relativa lämplighet i förhållande till varandra det utan en mera
ingående undersökning vore svårt att bedöma. Tänkbart vore att uppdela
den norra domsagan på sådant sätt, att norra tingslaget införlivades med
Västmanlands västra domsaga och Norrbo härad överfördes till södra domsagan.
Emot en dylik anordning talade enellertid, bland annat, att västra
domsagan därigenom med avseende på såväl invånarantal som arbetsbörda
skulle erhålla en ökning till ett omfång, som måhända mer än nödvändigt
närmade sig det mindre önskvärda. Ty med nuvarande domstolsorganisation
syntes det obestridligt, att det låge en fara icke mindre däri, att domsagorna
gjordes alltför stora, än även däri, att de gjordes för små. Ur såväl denna
som andra synpunkter förefölle det, åtminstone i närvarande skede av frågans
utredning, lämpligare att av de tre domsagorna bilda två domsagor
genom uppdelning av den södra domsagan sålunda, att Snevringe härads
tingslag överflyttades till västra domsagan samt Tuhundra, Siende och
Ytter-Tjurbo härads tingslag sammansloges med norra domsagan på sådant
sätt, att sistnämnda tingslag tillsammans med Norrbo härads tingslag komme
att utgöra ett tingslag.
Genom en dylik uppdelning skulle folkmängden i västra domsagan komma
att uppgå till omkring 44,000 personer, och den andra nybildade domsagan,
här betecknad såsom den »mellersta», skulle erhålla omkring 38,000 invånare.
Om en uppdelning på senast angivna sätt redan ägt rum, skulle det sammanlagda
antalet mål, konkurser och ärenden under år 1926 hava utgjort
i den nybildade västra domsagan omkring 2,550 och i den »mellersta»
domsagan omkring 2,600. Vid jämförelse med arbetsbördan i de största och
medelstora domsagorna i riket torde vara uppenbart, att arbetsbördan i de
på nyss antydda sätt nybildade västra och »mellersta» domsagorna icke
skulle bliva för stor. Snarast torde man väl efter en sådan omreglering
kunna hänföra domsagorna till de medelstora.
En reglering av domsagorna på angivna sätt skulle ock medföra, att de
tre domsagor, varav Västmanlands län då komme att bestå, bleve, särskilt
om man tänkte på arbetsbördan, i det närmaste jämnstora. Även i geografiskt
hänseende skulle omregleringen giva envar av de nybildade två domsagorna
ett lämpligt utseende. Snevringe härads tingslag låge i hela sin
sträckning från norr till söder öster om den nuvarande västra domsagan. Av
den nuvarande norra domsagan gränsade Norrbo härads tingslag, vars södra
gräns sköte ned i en vinkel mot Mälaren, i sydväst mot Tuhundra och i sydost
mot Siende härad av södra domsagan. Öster om Siende härad låge Ytter-Tjurbo
härad. Efter den ifrågasatta regleringen skulle båda de nybildade domsagorna
sträcka sig genom hela länet från norr till söder. Landarealen i de nybildade
domsagorna skulle bliva i västra domsagan 2,150.9 kvadratkilometer och i
»mellersta» domsagan 1,907.8 kvadratkilometer. Då även den östra domsagan
sträckte sig genom hela länet från norr till söder och hade en landareal av
2,156.3 kvadratkilometer, syntes ur geografisk synpunkt Västmanlands läns
domsagoindelning skola bliva den bästa möjliga.
Det kunde anmärkas, att frågan om reglering av domsagorna i Västmanlands
län redan tidigare förts på tal. I sitt år 1884 avgivna betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning föreslog nämligen nya lagberedningen
en reglering av nämnda domsagor på sådant sätt, att de skulle bilda
allenast tre domsagor.
Beträffande tingslagsindelningen i de föreslagna domsagorna har justitieombudsmannen
framhållit, att det tydligen skulle befordra en snabb rätts
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
skipning, om envar av dessa kunde bilda ett tingslag, samt att, även om
detta icke läte sig göra, det i allt fall måste tillses, att regleringen ingenstädes
iedde till en minskning av antalet rättegångstillfällen.
I detta hänseende har justitieombudsmannen anfört i huvudsak följande:
I fråga om Västmanlands västra domsaga, som utgjorde ett tingslag, och
Snevringe härads tingslag syntes föreligga de bästa betingelser för en förening
av dem till ett tingslag. Med Snevringe härads tingslags tingsställe i
Kolbäck funnes järnvägsförbindelse i tingslagets hela sträckning från norr
till söder. Genom Kol bäck löpte emellertid även i tingslagets sträckning
från öster till väster järnvägslinjen mellan Västerås och Köping, där nuvarande
västra domsagan hade sitt tingsställe. Avståndet mellan Kolbäck
och Köping vore endast 16 kilometer. Då en järnvägsresa mellan dessa
platser kunde företagas på allenast 20 minuter, torde det för invånarna i
Snevringe härads tingslag vara ur trafiksynpunkt tämligen likvärdigt, om
de för sina tingsbesök fore till Kolbäck eller till Köping. Från stora delar
av tingslaget torde det måhända till och med vara lättare att komma till
Köping än till Kolbäck, då numera motorfordon i stor utsträckning torde
anlitas för tingresorna. För ett stort antal av invånarna i tingslaget torde
Köping även vara deras huvudsakligaste utfartsort. För dem vore det
uppenbarligen fördelaktigare att få göra sina tingsresor till Köping, som de
för annat ändamål än tingsuppvaktning kunde hava anledning att besöka,
än till Kolbäck.
En obestridlig fördel av eu förening av berörda t va tingslag torde vara,
att Snevringeborna därigenom skulle erhålla ett ökat antal rättegångstillfällen,
nämligen tio i stället för fem allmänna tingssammanträden om året.
Den vinst för lagskipningen, som en dylik ökning av rättegångstillfällena
innebure, syntes vara av sådant värde, att den till fullo motiverade den
ifrågasatta tingslagsföreningen. Ett sådant förslag komme emellertid antagligen
att röna motstånd från befolkningen inom vissa delar av Snevringe
härads tingslag. Här som på flertalet andra håll torde väl vissa lokalintressen
i den ort, som skulle mista sin gamla tingsstad, motsätta sig en
tingslagsförening, som medförde dylik påföljd. Det vore så mycket större
skäl att antaga detta som en för ett tiotal år sedan ifrågasatt förening av
Snevringe härads tingslag med Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo härads
tingslag torde hava strandat just på motstånd från Snevringebornas sida.
Att en tingslagsförening då icke kom till stånd torde i huvudsak hava berott
därpå, att i Kolbäck funnes ett tämligen nyuppfört tingshus, å vilket
de tingshusbyggnadsskyldiga då hade en skuld på omkring 25,000 kronor,
och att möjligheten att finna annan användning för detta tingshus eller
försälja detsamma var synnerligen ringa. I den mån ett motstånd mot
tingsställets förflyttning från Kolbäck ännu kunde grundas å liknande omständigheter,
torde kanske hänsyn böra tagas till detsamma, men eljest
syntes, då rättsskipningens ordnande vore ett viktigt statsintresse, staten
böra göra sin myndighet gällande emot mer eller mindre ensidiga och delvis
måhända mera på känsloskäl än på verkliga sakskäl grundade bygdeintressen.
Skulle emellertid så vara, att den nybildade västra domsagan icke, såsom
önskvärt vore, kunde bilda ett tingslag, torde en anordning med två tingslag
sålunda, att nuvarande västra domsagan bildade ett tingslag och Snevringe
härads tingslag bestode såsom sådant, vara den enda tänkbara. En sådan
anordning finge emellertid icke medföra en minskning av antalet rätte
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137. <
gångstillfällen i den nuvarande västra domsagan. Snarare borde väl i
dylikt fall övervägas, om icke i den nya domsagan kunde genomföras en
sådan tingsordning, som redan nu gällde i några domsagor, nämligen med
årligen tio allmänna tingssammanträden i vartdera tingslaget. Därigenom
skulle Snevringe härads tingslag, vars invånare tidigare i anledning av en
inom justitiedepartementet år 1926 upprättad promemoria angående tätare
tingssammanträden i häradsrätterna uttalat önskemål i sådan riktning, i allt
fall erhålla en ökning av de allmänna tingssammanträdenas antal.
Beträffande domarkansliet syntes detta böra förläggas till Köping, där
den nuvarande västra domsagan hade sitt kansli. För Snevringebornas del
torde detta, i den mån de själva uträttade sina ärenden hos domhavanden,
närmast vara till fördel, då för dem resorna till Köping i allmänhet torde
•vara lättare och mindre kostsamma än resor till det nuvarande kansliet i
Västerås. Någon större betydelse torde i varje fall kansliets förflyttning icke
hava, då numera flertalet ärenden hos domhavanden mellan tingen torde
uträttas med post eller telefon.
Vad anginge den nybildade »mellersta» domsagan torde det vara tydligt,
att denna icke kunde bilda ett tingslag. Belägenheten av det nuvarande
Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads tingslag, som hade sitt
tingsställe i Norbergs by, torde medföra, att detta tingslag måste bestå såsom
sådant. Däremot syntes Norrbo härads tingslag samt Tuhundra, Siende
och Ytter-Tjurbo härads tingslag böra förenas till ett tingslag. Domsagan
skulle sålunda komma att bestå av två tingslag; och torde den nu ifrågasatta
omregleringen i och för sig icke påkalla någon ändring i den tingsordning
med fem allmänna sammanträden årligen, som för närvarande till
lämpades
i tingslagen. r
Norrbo härads tingslags förening med Tuhundra, Siende och Ytter-tjur bo
härads tingslag skulle med avseende å tingsställe icke medföra någon förändring,
enär båda tingslagen redan för närvarande hade tingsställe i
Västerås. Tingshusfrågan borde ej heller bliva svårlöst. I detta sammanhang
finge erinras därom, att då, såsom ovan berörts, fråga på sin tid^ \ ar
om Snevringe härads tingslags förening med Tuhundra, Siende och YtterTjurbo
härads tingslag, invånarna i sistnämnda tingslag erbjödo Snevringe
härads tingslag att utan lösen erhålla del i deras tingshus med därå gjorda
amorteringar.
Då jämväl nuvarande norra domsagan i likhet med den södra hade
kansli i Västerås, skulle omregleringen icke för någon del av den nybildade
»mellersta» domsagan innebära någon förändring i avseende å
kansliorten.
Sedan Svea hovrätt anbefallts att, efter vederbörandes hörande, avgiva
utlåtande över justitieombudsmannens framställning, infordrade hovrätten
yttranden från tingslagsborna, häradsrätterna och domhavandena i ifrågavarande
domsagor samt länsstyrelsen i Västmanlands län.
Vid de sammanträden inför häradsrätterna, som i frågan hållits med ombud
för de olika tingslagens invånare, har enighet väl rått därom, att
ifrågavarande tre domsagor lämpligen kunde och borde sammanslås till två
samt att, med hänsyn huvudsakligen till kommunikationsförhållandena men
jämväl av skäl som justitieombudsmannen antytt, denna sammanslagning
icke lämpligen kunde ske genom den norra domsagans uppdelning med
Tingslags
boma.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads tingslag å den västra domsagan
och Norrbro härads tingslag å den södra domsagan. Däremot hava
beträffande det av justitieombudsmannen förordade sättet för sammanslagningen,
eller sålunda den södra domsagans uppdelning å de västra och norra
domsagorna, skilda meningar yppats.
Ombuden för västra domsagan hava tillstyrkt överförande till densamma
av Snevringe härad, därvid häradet helst borde ingå i gemensamt
tingslag med domsagan i övrigt. För sådan händelse har ock ställts i
utsikt att icke kräva särskild inlösen i domsagans tingshus i Köping. Ombuden
för norra domsagan hava jämväl förordat förening med densamma
av Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo härads tingslag, därvid den nybildade
domsagan, såsom justitieombudsmannen föreslagit, borde omfatta
två tingslag. I fråga om de nya tingslagens omfattning hava sistnämnda
ombud såtillvida avvikit från justitieombudsmannens förslag, att
Vagnsbro härad, som före år 1900 bildat eget tingslag, ansetts böra utbrytas
ur nuvarande gemenskap med Gamla Norbergs bergslag och jämte Norrho
samt Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo härader bilda det ena av tingslagen.
Häradets förbindelser pekade nämligen avgjort mot Västerås och
icke mot Norbergs by. Norrbo härads tingslagsbor hava därjämte, enär
förslagets genomförande krävde hävande av ett med Västmanlands läns
sparbank ingånget avtal om förhyrande under tio år, räknat från den 1
oktober 1926, av lokal i Västerås för häradsrätten och norra domsagans
kansli, hemställt, att staten måtte ikläda sig betalningsskyldighet för det
skadestånd, som med anledning därav kunde komma att begäras av banken.
Ombuden för södra domsagan hava däremot motsatt sig uppdelningsförslaget
och i stället framlagt förslag om förening av norra och södra domsagorna
till en, ett enda tingslag bildande, domsaga med tingsställen i
Västerås, Kolbäck och Norbergs by. Inför Tuhundra, Siende och YtterTjurbo
tingslags häradsrätt anfördes därvid med instämmande av samtliga
ombud i huvudsak följande:
Förslaget att av ifrågakomna tre domsagor bilda allenast två domsagor
vore synnerligen välbetänkt. Några svårigheter att genomföra förslaget sådant
justitieombudsmannen uppgjort detsamma förelåge icke i yttre måtto.
Därigenom att Norrbo tingslag förenades med Tuhundra, Siende och YtterTjurbo
härads tingslag komme sistnämnda tingslag att beträffande tingshuset
och domarkansliet vinna vissa ekonomiska fördelar på samma gång
som liknande fördelar komme Norrbo tingslag tillgodo. Det låge i tingslagsbornas
intresse med hänsyn till kostnaderna för tingshus och domarkansli
att tingslaget och domsagan icke vore alltför små. Den uppdelning av de
tre domsagorna, som justitieombudsmannen föreslagit, hade emellertid blivit
sådan, att den så kallade mellersta domsagan bleve avsevärt mindre än den
föreslagna västra domsagan. Då i anledning därav kunde ifrågakomma
att, till utjämnande av storleken beträffande de två nya domsagorna, från
Snevringe härad taga ett par socknar, närmast Ramnäs och Sura, och lägga
dem till Tuhundra härad, vore emellertid mycket antagligt, att strid i
saken skulle uppkomma. Ramnäs och Sura socknar vore, med hänsyn till
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
deras mindre goda förbindelser med Köping, säkerligen icke benägna att
för framtiden tillhöra västra domsagan. Det vore å andra sidan ej heller
sannolikt, att Snevringe härad i övrigt vore benäget för en sönderdelning
av häradet. Snevringe härad, som tidigare vid därom uppkommen fråga
förklarat sig icke vilja bilda ett tingslag med tingshus gemensamt med
Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo härads tingslag, komme nog att yrka på
att få för sitt behov behålla sitt tingsställe i Kolbäck. Hela Snevringe
härad, med undantag möjligen för Munktorps och Bergs socknar, vilka vore
belägna alldeles intill Köping, hade sina affärer och förbindelser inriktade
på Västerås men icke på Köping. Befolkningen i norra domsagan liksom i
södra domsagan hade i sin helhet så gott som uteslutande sina förbindelser
både i ekonomiskt och i kommunikationshänseende inställda på Västerås.
Den skulle därför icke gärna finna sig uti att domsagans kansli bleve förlagt
till annan ort än Västerås. Det syntes för övrigt vara en rimlig och
önskvärd sak, att den domsaga, som vore stationerad i länets residensstad,
vore den största av länets domsagor i stället för att, såsom enligt förslaget,
bliva länets avgjort minsta. Med hänsyn till vad sålunda anförts föresloges,
att norra och södra domsagorna i sin helhet sammansloges till en
domsaga, utgörande ett tingslag med tre tingsställen, ett i Västerås, ett i
Norberg och ett i Kolbäck, vart och ett tingsställe med det antal tingssammanträden,
som de nu hade. Domsagans kansli skulle vara förlagt till
södra domsagans nuvarande kansli i Västerås. En sådan anordning skulle
medföra, att lagfarter, inteckningar och andra ansökningsärenden kunde
från hela domsagan ingivas å ett vart av de tre tingsställena och således
vida oftare än nu vore fallet. Dock borde tvistemål och brottmål ifrån
de skilda häradena i första hand instämmas till det tingsställe, under vilka
dessa nu hörde, och »okynnesstämningar» till ett avlägset tingsställe kunna
förhindras. Detta förslag innebure säkerligen den enda anordning, som
därav beroende härader kunde enas om, och det komme att tillfredsställa
alla.
Till nyssnämnda uttalande hava samtliga ombud för Snevringe härads
tingslag sedermera anslutit sig under framhållande särskilt, att tingslaget
under alla förhållanden önskade få bibehålla sitt nuvarande tingsställe i
Kolbäck. Därvarande tingshus vore även i fortsättningen behövligt för behandling
av häradets övriga angelägenheter, och fortfarande förelåge minst
samma svårigheter] somf; tidigare att finna användning för detsamma till
annat ändamål än det, för vilket det uppförts.
Landsfiskalen i Kolbäcks distrikt har ytterligare såsom en olägenhet av
justitieombudsmannens förslag framhållit, att han efter ett genomförande
därav skulle hava att uppvakta vid häradsrätterna i två olika domsagor
Dylik svårighet uppkomme däremot icke enligt det vid häradsrätterna framställda
indelningsförslaget.
Av häradsrätterna hava de i den södra domsagan avstyrkt justitieombudsmannens
förslag till domsagans uppdelning, vilket för Snevringe härads
tingslag genom det egna tingsställets eventuella slopande och domsagokansliets
förflyttning till Köping skulle innebära stor olägenhet och avgjord
försämring i nuvarande förhållanden. Sagda häradsrätter hava däremot,
Härads
rätterna.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Domhavan
dena.
under åberopande av vad tingslagsborna i domsagan anfört, tillstyrkt förslaget
om sammanslagning av de norra och södra domsagorna på sätt dessa
förordat, under förmenande att eu sålunda nybildad domsaga icke skulle
komma att bereda mera arbete eller större svårighet att förvalta än de flesta
andra medelstora domsagor i landet.
Av övriga av regleringsförslaget berörda häradsrätter har den i västra
domsagan förklarat, att häradsrätten — som funne den ifrågasatta omregleringen
av domsagorna i länet icke gärna kunna, i vad densamma berörde
västra domsagan, annorledes genomföras än medelst överflyttning till domsagan
av Snevringe härad — ej hade något att erinra mot en dylik
omläggning under förutsättning, att den för domsagan nu gällande tingsordningen
med tio allmänna sammanträden årligen fortfarande bibehölles
ävensom att förändringen icke för de tingshusbyggnadsskyldige inom den
nuvarande domsagan medförde ökade utgifter för rättsvården. I norra domsagan
hava häradsrätterna tillstyrkt justitieombudsmannens förslag i vad
domsagan anginge. Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads tingslags
häradsrätt här därvid dels uttalat, att en förening av tingslaget med
Västmanlands västra domsaga vore olämplig, dels ock ansett sig icke böra
för närvarande taga under bedömande det först inför häradsrätten framkomna
förslaget om Vagnsbro härads förening med Norrbo härad i gemensamt
tingslag.
Domhavanden i södra domsagan har till en början uttalat, att någon
tvekan icke kunde råda därom, att vid nu uppkommen ledighet i norra
domsagan densamma borde genom reglering på ett eller annat sätt införlivas
med en eller flera av angränsande domsagor; och skulle jämväl genom
en reglering i enlighet med justitieombudsmannens förslag inom länet uppstå
tre med hänsyn till arbetsbördan jämnstora domsagor av geografiskt lämpligt
utseende. Domhavanden har emellertid anmärkt, att den nybildade
västra domsagan skulle komma att giva avsevärt större inkomster än den
»mellersta» domsagan samt att en övergång till sistnämnda domsaga, vilken
väl i regel komme att lämna mera arbete och något större bruttoinkomst
än nuvarande södra domsagan, ändock med hänsyn till ökade förvaltningskostnader,
bland annat genom anställande av en andre notarie, kunde antagas
bliva för domhavanden ekonomiskt oförmånlig. Vid sådant förhållande
har domhavanden ansett det motiverat att undersöka möjligheterna för en
annan reglering än den av justitieombudsmannen föreslagna, helst i övrigt
förelåge skäl av annat slag, som tillfullo rättfärdigade ett frångående av
samma indelningsförslag. Domhavanden har därvid först och främst övervägt,
huruvida icke en bättre uppdelning av ifrågavarande tre domsagor
kunde åstadkommas antingen därigenom, att av norra domsagan endast
Gamla Norbergs bergslag införlivades med västra domsagan under det att
återstoden jämte södra domsagan finge utgöra den »mellersta» domsagan,
eller ock sålunda att vid bildandet av sistnämnda domsaga till densamma
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
av södra domsagan lades, förutom Tuliundra, Siende och Ytter-Tjurbo härads
tingslag, jämväl några socknar av Snevringe härads tingslag. I sistnämnda
hänseende har domhavanden ansett, att antingen och i första hand Ramnäs
och Sura socknar, vilka knappast hade några förbindelser med Köping, borde
ifrågakomma eller ock därnäst Rytterne, Säby och Sved vi socknar, vilka
samtliga låge utmed gränsen till Tuhundra härad. Vid en reglering enligt
det förstnämnda alternativet skulle uppkomma två likstora domsagor med
omkring 41,000 invånare i vardera och utan alltför tyngande arbetsbörda.
Valdes något av de båda senare alternativen, erhölles i båda fallen en tillfredsställande
geografisk bild av domsagorna, vilka komme att räkna ett
invånarantal den västra domsagan av omkring 37,200 respektive 38,400
personer och den »mellersta» domsagan av omkring 44,900 respektive 43,700
personer. I förhållande till justitieombudsmannens förslag erbjöde sistnämnda
båda alternativ fördelen av en med hänsyn till givna förhållanden lämpligare
och jämnare fördelad arbetsbörda. Som emellertid såväl befolkningen
i Gamla Norbergs bergslag som ock i Snevringe härad motsatte sig en
indelningsändring enligt de riktlinjer domhavanden nu antytt, har han
ansett att intet av de angivna alternativen borde i första hand genomföras.
I stället har domhavanden ansett förord böra givas åt det förslag, som
framförts av tingslagsborna och häradsrätterna i södra domsagan, eller sålunda
förslaget om sammanslagning av södra och norra domsagorna till en
av ett enda tingslag bestående domsaga. Domhavanden liar därvid anfört,
bland annat, följande:
Enligt statistiska centralbyråns siffror för den 31 december 1926, då folkmängden
i norra domsagan utgjorde 26,918 personer och i södra domsagan
30,441 personer, skulle folkmängden i nu föreslagna mellersta domsagan
nämnda tid hava utgjort 57,359 personer. Detta vore efter nuvarande förhållanden
en stor folkmängd, dock funnes redan nu domsagor med större
folkmängd såsom till exempel Södra Roslags domsaga med 65,885 invånare
och Askims domsaga med 60,008 invånare. Fjorton domsagor hade mer än
50,000 invånare. Då enligt nu antagna principer domsagoreformen borde
ske med hänsyn till befintligheten av kvalificerat arbete inom området och
till följd därav utvecklingen i de flesta fall måste gå i riktning emot större
domsagor, torde man få börja räkna med domsagor om 60,000 å 70,000 invånare,
åtminstone i mer centrala delar av landet. För bedömande av arbetets
kvantitet och kvalitet torde man få lita till de statistiska uppgifterna,
kompletterade av personlig kännedom om förhållandena på ifrågakomna
orter.
Medeltalet för åren 1923—1925 av slutligt avgjorda mål och ärenden
skulle hava utgjort i:
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
tvistemål |
brottmål |
lagfarter |
inteck- ningar |
|||
Norra och södra domsagorna = |
den före- |
|||||
slagna Västmanlands |
mellersta dom- |
159 |
no 00 |
|||
saga ............................ Västmanlands östra dom- |
57,359 |
invånare |
651 |
1,428 |
||
122 |
||||||
saga ............................ |
33,616 |
» |
127 |
545 |
918 |
|
Uppsala läns södra dom- |
228 |
153 |
||||
saga ............................ |
49,428 |
» |
741 |
1,856 |
Av tablån framginge, att den sålunda bildade Västmanlands mellersta
domsaga, ehuru till folkmängden störst av de till jämförelse upptagna, i
avseende å antalet av mål och lagfarter, som väl kunde anses, i förhållande
till inteckningar och andra ärenden, vara av kvalificerad beskaffenhet, icke
så avsevärt överstege Västmanlands östra domsaga, som hade en avsevärt
mindre folkmängd. Målen i östra domsagan torde ej heller i genomsnitt
vara av lättare beskaffenhet än de i den eventuella mellersta domsagan,
möjligen tvärtom. Den nybildade Uppsala läns södra domsaga med lägre
invånarantal hade avsevärt större arbetsbörda. Det vore således tydligt,
att man icke kunde bedöma det kvalificerade arbetets myckenhet efter folkmängden,
ja efter statistikens uppgifter om antalet mål och ärenden endast
med en viss reservation och helst med stöd av personlig kännedom om
ifrågakomna ort. Vände man sig till domsagor med ungefär lika stor eller
större folkmängd som den föreslagna Västmanlands mellersta domsaga, såsom
Södra Roslags, Askims, Södertörns, Östra Värends, östbo och Västbo
med flera domsagor, bleve siffrorna för mål och ärenden så mycket högre,
att jämförelsen ännu tydligare utvisade att mellersta domsagan icke komme
att kunna räknas till annat än de medelstora domsagorna.
Mot förslaget om sammanslagning av norra och södra domsagorna till en
domsaga skulle möjligen kunna göras den invändningen, att återstående
västra domsagan erhölle alltför litet omfång. En sådan invändning torde
åtminstone icke i detta fall vara ägnad att kunna minska lämpligheten av
förslagets genomförande. Det förefölle nämligen, som om denna domsaga,
oberoende av nu ifrågasatta reglering, vid uppstående ledighet lämpligen
skulle kunna och böra förenas med angränsande, i Västmanland, ehuru ej
i Västmanlands län, belägna Lindes domsaga, vilken alltid ansetts och
fortfarande väl finge anses vara en mindre domsaga. Denna sammanslagna
domsaga bleve väl något större än Västmanlands mellersta, men skulle ändå
knappast bliva annat än en medelstor domsaga. I detta sammanhang finge
ihågkommas, att enligt processkommissionens betänkande städerna till allra
största delen skulle komma att inordnas bland domsagorna eller lagsagorna,
att inom området för östra domsagan vore belägen Sala stad och inom området
för västra domsagan Köpings och Arboga städer, att genom nämnda
städers uppgående i omgivande domsaga eller lagsaga dessa domsagors arbetsbörda
bleve avsevärt ökad och utjämnad i förhållande till övriga domsagor,
att Västerås stad vore av sådan storlek att det finge anses tvivelaktigt om
den komme att införlivas med närliggande domsaga samt att, om så skulle
bliva förhållandet, norra och södra domsagornas förenande nu till en domsaga
icke komme att i något avseende försvåra en kommande, eventuell omorganisation.
Genom sammanslagningen, därvid de gamla häradena lämnades
obrutna, bleve tvärtom möjligheten bevarad att vid genomförandet av den
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
13
väntade stora proeessreformen kunna utan olägenhet reglera domsagorna på
det sätt, som då komme att visa sig lämpligast och bäst. Man hade då
även erhållit en erfarenhet av säkerligen icke ringa värde att taga vara på.
Det vore tänkbart, att låta mellersta domsagan bestå av två tingslag, det
ena omfattande Snevringe härad med tingsställe i Kolbäck och det andra
omfattande hela återstående domsagan med tingsställe i Västerås och bitingsställe
i Norberg. Då fördelarna torde vara större, om domsagan utgjorde
ett tingslag, torde denna anordning böra i första hand ifrågakomma. Allmänna
sammanträdenas antal under ett år bleve nämligen därigenom för
tingslagsborna femton i stället för förutvarande fem, och till dessa komme
ett sammanträde med tremansnämnd i Norberg. Snevringe härads tingslagsbor
och häradsrätt hade tidigare på given anledning förklarat sig godtaga
förslag om ökning av allmänna sammanträdenas antal till tio från
nuvarande fem och anordnande av två sammanträden med tremansnämnd.
Det torde dock icke vara av behovet påkallat att öka de allmänna sammanträdenas
antal i Kolbäck till tio och ej heller att där anordna sammanträden
med tremansnämnd, då Snevringe härad, om dess nu uttalade önskningar
vunne bifall, i allt fall kunde ingiva ansökningsärenden vid ytterligare
fem tillfällen under året i Västerås. Tillfällena i Norberg bleve
säkerligen icke annat än i nödfall utnyttjade, men toge man denna möjlighet
i betraktande, ökades tillfällena med ytterligare fem till femton om
året. För mål torde en ökning av antalet allmänna sammanträden ej vara
erforderlig. I allt fall torde kanske till en början böra avvaktas verkningarna
av sammanslagningen, innan antalet sammanträden i sin helhet
ökades.
Vad anginge tingshusen å de tre tingsställena, skulle Norrbo härads tingslag,
som nu icke ägde något tingshus utan anlitade förhyrd lokal, överflytta
till Tuhundra m. fl. härads tingshus och deltaga i kostnaderna för dess
underhåll efter överenskommelse med sistnämnda tingslag. Vid sammanträde
med Gamla Norbergs och Vagnsbro härads tingslag hade ombud för
Vagnsbro härad uttalat önskan, att häradet måtte få tingsställe gemensamt
med Norrbo och Tuliundra m. fl. härads tingslag. Något hinder för Vagnsbro
härads mottagande i Tuhundra tingshus förefunnes icke, likasom, med
hänsyn därtill att arkivutrymmet där nyligen utökats med ett nytt rum,
möjlighet för emottagande av norra domsagans arkiv för eu tid framåt
jämväl förefunnes. Redan befintliga kanslilokaler torde också vara fullt
tillräckliga för den sammanslagna domsagans behov.
Skulle emellertid sammanslagning av de södra och norra domsagorna ej
anses böra komma till stånd, har domhavanden hemställt, att en uppdelning
av södra domsagan måtte företagas sålunda, att Snevringe härad, med
undantag av antingen Ramnäs och Sura socknar eller ock Rytterne, Säby
och Svedvi socknar, lades till västra domsagan samt återstoden av häradet
ävensom Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo härads tingslag förenades
med norra domsagan att utgöra ett tingslag med tingsställe i Västerås och
bitingsställe i Norbergs by och med allmännna tingssammanträden till ett
antal av fem om året å vartdera tingsstället.
Domhavanden i västra domsagan har funnit det vara uppenbart, att
omorganisationen, i vad denna domsaga anginge, icke lämpligen kunde
genomföras medelst överflyttning till densamma av Gamla Norbergs bergs
-
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
lags och Vagnsbro härads tingslag. En dylik förening skulle nämligen
med hänsyn till tingslagets läge och kommunikationer i förhållande till
kansliorten Köping bliva för dess befolkning särdeles obekväm. Härtill
komme, att det ej gärna läte sig göra att därvid låta den nya domsagan
bilda ett tingslag samt att arbetsbördan där möjligen skulle bliva för stor.
Däremot har domhavanden ansett några avsevärda svårigheter icke möta
för regleringens genomförande beträffande västra domsagan på det sätt, att
dit överflyttades Snevringe härads tingslag. Till stöd för denna sin uppfattning
har domhavanden anfört i huvudsak samma omständigheter som
justitieombudsmannen. Däremot har domhavanden varit tveksam, huruvida
Snevringe härad efter sammanslagningen fortfarande borde bibehållas såsom
eget tingslag eller icke. I denna del har domhavanden yttrat:
För det första av nämnda alternativ torde huvudsakligen kunna åberopas,
att Snevringe härads tingshus i Kolbäck, som under senare tider blivit för
betydliga kostnader uppfört, vore väl lämpat för sitt ändamål, ävensom att
det flnge anses ovisst, huruvida häradet medelst försäljning av huset eller
annorledes skulle i någon mån kunna bliva gottgjort för sina ifrågavarande
utgifter. Mot dessa skäl för bibehållande inom häradet av nu gällande
ordning talade emellertid andra, som möjligen icke läte sig avvisa. I
Snevringe härad hölles nu årligen allenast fem allmänna tingssammanträden,
vadan rättskipningen där vore långsam och otidsenlig, och det kunde
således icke gärna bliva fråga om annat än att, därest häradet överflyttades
till västra domsagan, dess tingsordning måste omläggas på ett sätt, som
bättre motsvarade nutida krav i fråga om rättsskipningens snabbhet. Visserligen
skulle detta syfte efter sammanslagningen, med bibehållande av häradet
såsom eget tingslag, kunna vinnas genom att i den nybildade domsagan
under pågående tingsperiod tingssammanträden varje månad hölles i båda
tingslagen; men detta vore otvivelaktigt en nödfallsutväg, som icke utan
mycket tvingande skäl borde tillgripas. Domaren vore ovillkorligen i behov
av icke alltför kortvarig arbetsro under mellantiden emellan tingssittningarna
för att utan jäkt kunna utarbeta sina ting och utföra andra med hans
ämbete förenade uppgifter; och därtill komme dessutom, att, enligt vad erfarenheten
torde hava ådagalagt, en med alltför täta tingssammanträden
förenad tingsordning lätt nog föranledde därtill, att målen icke bleve uppskjutna
eller, därest de voro färdiga till avgörande, icke bleve avdömda
vid nästa tingssammanträde utan först vid ett senare sådant, samt att således
syftet med en så beskaffad tingsordning bleve väsentligen förfelat.
Mycket talade således för att, även om Snevringe härad komme att överflyttas
till västra domsagan, denna fortfarande borde få utgöra ett enda
tingslag; och vid beaktande av de obestridliga fördelar, som med en dylik
anordning vore förenade, torde den omständigheten att Snevringe härad därigenom
skulle förlora sin egen jurisdiktion icke i och för sig hava så mycket
att betyda. För en stor del av befolkningen inom Snevringe härad ställde
sig för övrigt en tingsresa till Köping i fråga om väglängden alls icke
obekvämare än en dylik färd till Kolbäck; och i allt fall hade denna plats
i förhållande till Köping en sådan belägenhet och sådana förbindelser, att
det från trafiksynpunkt borde vara för Snevringeborna tämligen likgiltigt,
om deras tingsställe vore förlagt på den ena eller andra av dessa platser.
Den västra domsagans tingshus i Köping vore väl rustat att mottaga den
Kungl. May.ts proposition Nr 137.
15
ökade ström av tingsbesökande, som, därest Snevringe härad införlivades
med domsagan, vore att förvänta. Detta tingshus, som uppförts på 1890-talet, befunne sig i utmärkt gott skick samt innehölle rymliga och jämväl
i andra hänseenden fullt ändamålsenliga tingslokaler; och domsagans
i tingshuset inrymda arkiv, som vore brandfritt, lämnade gott utrymme
även för Snevringe härads arkivhandlingar.
För en allsidig belysning av denna fråga krävdes givetvis också en beräkning
av de kostnader, som Snevringe härad genom att överföras till
västra domsagan skulle få vidkännas. På grund av uttalanden, som i ärendet
gjorts av ombud för de tingshusbyggnadsskyldige i västra domsagan,
torde man emellertid hava allt skäl antaga, dels att Snevringe härad ej behövde
befara att nödgas förvärva samäganderätt i tingshuset och dels att häradets
framtida utgifter för tingshållningen ej skulle bliva alltför betungande.
T. f. domhavanden i norra domsagan — som upplyser att av det tiotal
domsagor, vari han tjänstgjort, den förevarande gjort intryck av att
vara den mest lättarbetade — har, vid det förhållande att såväl tingslagsborna
som häradsrätten i Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads
tingslag motsatt sig tingslagets överflyttning till västra domsagan, och då
justitieombudsmannen angivit en sådan indelning såsom åtminstone för närvarande
mindre lämplig, ansett sig kunna lämna frågan därom åsido.
Däremot har domhavanden tillstyrkt justitieombudsmannens förslag om
förening av norra domsagan med Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo härads
tingslag till en »mellersta» domsaga, dock med den avvikelse i fråga om
tingslagsindelningen att, på sätt vid ärendets förehavande inför Gamla Norbergs
bergslags och Vagnsbro härads tingslags häradsrätt hemställts, »mellersta»
domsagan borde bestå av två tingslag sålunda, att det ena utgjordes
av Gamla Norbergs bergslag och det andra av Vagnsbro härad, Norrbo
härad samt Tuliundra, Siende och Ytter-Tjurbo härader.
Domhavanden har dock ansett sig böra anmärka, att då, efter vad domhavanden
i södra domsagan meddelat, de mål och ärenden, som brukade
förekomma i Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo härads tingslag, vore av
jämförelsevis enkel beskaffenhet, det emellertid vore mycket tvivelaktigt,
att häradshövdingen i den nybildade »mellersta» domsagan komme att erhålla
tillräcklig sysselsättning med domargöromål av mera kvalificerad art,
vilket ju varit avsikten med den föreslagna regleringen av domsagorna.
Av förefintliga uppgifter om arbetsbördorna inom de särskilda domsagorna
vore svårt att göra sig ett tillförlitligt begrepp om det arbete, som komme
att åvila häradshövdingen i den nybildade västra domsagan, men om, såsom
justitieombudsmannen ansett, de båda nya domsagorna komme att bliva i det
närmaste lika stora, torde ej heller inom västra domsagan antalet domargöromål
av mera kvalificerad art komma att bliva tillräckligt. Då sålunda
resultatet av den föreslagna omregleringen syntes bliva mindre tillfredsställande,
borde tagas i övervägande, huruvida icke åtminstone en av domsagorna
skulle kunna göras så stor, att någon tvekan ej behövde finnas,
att häradshövdingen erhölle tillräckligt med kvalificerat arbete. Att på
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Länsstyrelsen
i Västmanlands
län.
grund av nu tillgängligt material föreslå huru detta lämpligast borde ske,
läte sig svårligen göra, men torde kanske bästa resultatet nås, om Snevringe
tingslag delades så, att en del socknar förenades med »mellersta» domsagan
och de återstående med västra domsagan.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har icke ansett sig kunna förorda något
av de i ärendet framförda regleringsalternativen utan hållit före, att regleringen
borde ske enligt delvis andra riktlinjer. I sitt den 31 december
1927 avgivna utlåtande har länsstyrelsen sålunda anfört:
Inom den nuvarande västra domsagan vore belägna städerna Köping och
Arboga med ett sammanlagt invånarantal av omkring 11,500 samt inom den
nuvarande södra domsagan staden Västerås med ett invånarantal av omkring
30,000. Vad sistnämnda stad beträffade torde man näppeligen kunna räkna
med, att densamma i framtiden skulle komma att läggas under landsrätt.
För Köpings och Arbogas vidkommande vore den saken givetvis icke lika
klar. Därest dessa städer vid inträffande ledigheter i borgmästarämbetena
skulle komma att läggas under landsrätt, skulle den nuvarande västra domsagans
befolkning komma att uppgå till omkring 36,500 och borde med
hänsyn till tillskottet i arbetet från städerna kunna giva sin häradshövding
fullt tillräckligt att göra. Vid ett bifall till justitieombudsmannens förslag
skulle under angivna eventualitet västra domsagans folkmängd komma att
uppgå till omkring 55,500 och skulle domsagan komma att i sig innesluta
huvudparten av länets landsbygds industriområden. En domsaga av denna
storlek och kvalitet torde bliva rätt så betungande. Ansåge man sig redan
nu böra räkna med sannolikheten av att de smärre städerna komme att
läggas under landsrätt, syntes det tveksamt, huruvida det kunde vara klokt
att nu reglera här ifrågavarande domsagor så, att innehavaren av mellersta
domsagan med säte i länets största stad finge en relativt liten och ekonomiskt
mindre givande domsaga, medan den mera avlägset boende innehavaren
av västra domsagan finge en verkligt betungande uppgift.
Då vidare nuvarande innehavaren av södra domsagan syntes hava gjort
sannolikt, att en reglering av domsagorna enligt justitieombudsmannens
förslag skulle för honom betyda ökat arbete och minskade eller åtminstone
ungefär oförändrade inkomster, låge häri ett ytterligare skäl till betänksamhet,
helst som södra domsagan gåve en förhållandevis ringa avkastning.
Inom Snevringe härad hade man kraftigt motsatt sig den föreslagna inkorporeringen
med västra domsagan, under framhållande bland annat, att av
häradets åtta socknar endast Bergs och Munktorps socknar hade sin huvudort
i Köping, medan övriga sex socknar hade sina egentliga förbindelser i
Västerås. Denna uppgift vore riktig, och omnibustrafikens utveckling hade
endast understrukit förhållandet. Dock torde böra framhållas, att Bergs
socken hade väl så goda förbindelser med Västerås som med Köping. Skulle
Snevringe helt införlivas med västra domsagan, torde denna omständighet
icke komma att nämnvärt inverka på trafikens inriktning.
Under sådana förhållanden syntes man böra taga under övervägande,
huruvida icke domsagoregleringen med tanke jämväl på framtiden lämpligen
borde verkställas så, att till västra domsagan från Snevringe härad
lades allenast Munktorps och Bergs socknar, med ett invånareantal den 1
januari 1927 av omkring 3,700, samt att mellersta domsagan finge utgöras
av hela nuvarande norra domsagan och hela nuvarande södra domsagan
med undantag av nämnda två socknar. Beträffande Bergs socken kunde
17
Kun al- Mciy.ts proposition Nr 13 7.
■emellertid anmärkas, att socknen, inkilad såsom den till stor del vore i
Sura socken, geografiskt sett snarare borde höra till mellersta domsagan. 1
detta sammanhang borde jämväl bemärkas den olägenheten, att Munktorps
och Bergs socknar hörde till två skilda landsfiskalsdistrikt, vilka i övrigt
komme att ligga inom mellersta domsagan, en olägenhet, som dock i viss
mån förminskades av det förhållandet att inom vartdera landsflskalsdistriktet
vore anställd en extra landsfiskal.
Mot en sådan lösning av frågan — Munktorps och Bergs socknars överföring
till västra domsagan — kunde också invändas, att den sålunda tillskapade
mellersta domsagan skulle bliva alltför stor och svårhanterlig.
Häradshövdingen i södra domsagan hade emellertid uppvisat, att arbetsbördan
icke skulle bliva alltför överväldigande ens vid en fullständig sammanslagning
av den norra och den södra domsagan. Vid sådant förhållande
syntes några avgörande betänkligheter härutinnan icke möta, helst som det
läge vikt uppå, att domsagoenheterna icke vore för små. Ville man emellertid
åstadkomma en ytterligare utjämning mellan de båda domsagorna, den
västra och den mellersta, kunde man tänka sig att till den förra lägga
ytterligare Kolbäcks socken av Snevringe härad, vilken socken vid årsskiftet
1926-1927 räknade en folkmängd av 3,264. Eu sådan åtgärd skulle emellertid
säkerligen framkalla en viss misstämning i häradet, då dess tingshus
vore beläget i Kolbäck och då denna socken, trots närheten till Köping,
hade sina intressen inriktade på Västerås.
Med stöd av det anförda finge länsstyrelsen för sin del förorda eu lösning
av frågan i enlighet med nu angivna riktlinjer. Länsstyrelsen ansåge sig
icke behöva närmare ingå på de detaljer, som skulle bliva en följd av förslaget.
Därest Kolbäcks socken skulle komma att tillhöra mellersta domsagan,
torde emellertid befolkningens intressen kräva, att ett bitingsställo
förlädes till Kolbäck. Vagnsbro härad torde böra lösgöras från sitt nuvarande
tingslag och tillika med Norrbo härad införlivas med Tuhundra,
Si ende och Ytter-Tjurbo härads tin gslag.
Svea hovrätt har i sitt den 23 januari 1928 avgivna utlåtande till eu Svea hovrätt.
början uttalat sig angående de allmänna synpunkter, som borde läggas på
ifrågavarande domsagoreglering. Härom heter det i hovrättens utlåtande:
Tanken på en omreglering av ifrågavarande tre, till varandra gränsande
domsagor låge nära till hands. De hörde, såvitt rörde göromålens omfattning,
var för sig till de minsta i riket. Det ville förefalla, som om göromålen,
och särskilt de egentliga domargöromålen, i en var av dem vore
alltför obetydliga för att bereda eu med normal arbetsförmåga utrustad
häradshövding tillräcklig sysselsättning och hålla honom i den oavbrutna
kontakt med rättslivet, som vore av nöden för en domare. Naturligt vore
dä, såväl ur denna synpunkt som ur den statsfinansiella, att man undersökte,
huruvida icke det område, som dessa domsagor tillsammantagna omfattade,
lämpligen skulle kunna på ett eller annat sätt uppdelas i två i
stället för tre domsagor.
Angeläget vore emellertid, att man vid en dylik undersökning behölle
i sikte jämväl de olägenheter, som vore förknippade med tillskapandet av
domsagor av den storlek, att s. k. biträdande domare måste anställas. Den
på senare tid tillkomna anordningen med biträdande domare vore enligt
hovrättens mening en nödfallsutväg, som, i likhet med åtskilliga andra
företeelser inom rättegångsväsendets område, kunde försvaras endast genom
Bihang till riksdagens protokoll 1B2S. 1 samt. ll''< håft. (Nr 137.) -
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
hänvisning till möjligheten av att en genomgripande processreform kunde
komma att genomföras under en närmare framtid. I och för sig kunde det
nämligen, såsom hovrätten tidigare haft anledning att framhålla, ingalunda
anses tilltalande, att domstolsorganisationen byggdes på en beräkning, att
den ordinarie, oavsättliga domarpersonalen skulle av brist på tid nödgas
överlåta en väsentlig del av sina göromål och sitt moraliska ansvar å mer
eller mindre ambulerande extra domare. När man gjorde gällande, att
dylika biträdande domare lämpligen kunde få till uppgift, bland annat, att
övertaga handläggningen av lagfarts- och inteckningsärendena, kunde hovrätten
ej underlåta att, nu som tillförene, häremot erinra, att — vad man
än tänkte om bästa sättet att vid genomförande av en ny domstolsorganisation
ordna inskrivningsväsendet — det under nuvarande förhållanden, då
en biträdande domares anställning på en viss plats måste bliva ganska kortvarig,
icke kunde vara lämpligt att åt dylika funktionärer uppdraga handhavandet
av det maktpåliggande fastiglietsboksväsendet, där det oeftergivliga
kravet på minutiös noggrannhet utan tvivel bäst fylldes av befattningshavare
med stadigvarande placering och därmed följande skärpt känsla för
vikten av böckernas brukbarhet.
Från sålunda angivna synpunkter har hovrätten funnit sig böra bestämt
avstyrka det under ärendets handläggning framlagda förslaget om sammanläggande
av hela södra och hela norra domsagan. Göromålen i en sålunda
anordnad domsaga skulle nämligen sannolikt bliva av den omfattning, att
en biträdande domare måste anställas. I denna riktning pekade numera
vunnen erfarenhet från den domsaga i Uppsala län, som nyligen bildats
genom sammanslagning av två förutvarande domsagor, var för sig ej mycket
mera betungande än Västmanlands södra och Västmanlands norra domsagor.
Den förhoppning, som under handläggningen av nämnda tidigare regleringsärende
från auktoritativt håll uttalades i fråga om möjligheten att undvara
biträdande domare, syntes ej kunna uppfyllas.
Vad åter beträffade den av justitieombudsmannen framkastade men ej
förordade tanken att låta norra domsagan på det sätt uppdelas mellan de
båda andra, att det nordligare tingslaget (Gamla Norbergs bergslag och
Vagnsbro härad) införlivades med västra domsagan och det sydligare tingslaget
(Norrbo härad) lades till den södra, så har hovrätten, såvitt nämnda
nordligare tingslag anginge, ansett en dylik anordning böra lämnas ur räkningen,
då, i betraktande av sistberörda tingslags dåliga kommunikationsförbindelser
med västra domsagans kansliort, Köping, anordningen skulle
vara uppenbart olämplig för tingslagets befolkning.
En liknande betänklighet har hovrätten däremot funnit icke kunna med
fog göras gällande mot den av justitieombudsmannen föreslagna åtgärden
att med västra domsagan förena den södra domsagans västligare tingslag,
Snevringe härad. Om detta förslag yttrar hovrätten närmare:
För större delen av Snevringe härads befolkning vore förbindelserna med
Köping goda; och även för innebyggarna i de relativt avlägsna socknarna
inom häradet måste de anses såsom tämligen tillfredsställande. Det torde
ej heller kunna med fog befaras, att västra domsagan skulle efter en dylik
Kun yl. Maj:ts proposition Nr 137.
19
tillökning komma att utsättas för sådan överbelastning med göromål, att
biträdande domare måste anställas. Skulle en avsevärd ytterligare tillökning
av j u risd i ktionsom råd et ifrågakomma, kunde förhållandet däremot ställa sig
annorlunda. I själva verket vore det måhända icke uteslutet, att under en
närmare framtid en dylik tillökning kunde finnas böra äga rum. Skulle, i
samband med en allmän processreform eller oberoende av en sådan, framkomna
förslag om de mindre och medelstora städernas judiciella införlivande
med kringliggande domsagor anses böra bringas till utförande, torde detta
medföra, att städerna Arboga och Köping lades till den västra domsagan,
vilken då, om däri inginge även Snevringe härad, onekligen komme att i
avseende å arbetsbördan överstiga det mått, hovrätten betraktade såsom
lämpligt. Hovrätten ansåge emellertid spörsmålet om ett allmänt läggande
av städer under landsrätt knappast äga den aktualitet, att det borde stå i
vägen för den lösning av regleringsfrågan, som eljest för närvarande kunde
anses lämpligast.
Vid nu angivna förhållande och i betraktande av de olägenheter, som vore
förknippade med vissa under ärendets behandling framkomna förslag om
Snevringe härads uppdelning mellan västra domsagan och granndomsagan i
öster, har hovrätten funnit sig böra tillstyrka justitieombudsmannens förslag,
i vad det avsåge att Snevringe härad skulle införlivas med västra domsagan
och återstoden av nuvarande södra domsagan förenas med den norra.
I fråga om tingslagsindelning och tingsordning i de båda nybildade domsagorna
har hovrätten slutligen anfört i huvudsak följande:
Vad anginge västra domsagan, vore tydligt att, med hänsyn till avstånd
och kommunikationsförhållanden, hinder ej skulle möta att, på sätt justitieombudsmannen
närmare förordat, i ett enda tingslag sammanföra domsagans
hela område. Ej heller eljest skulle enligt hovrättens uppfattning en dylik
anordning medföra nämnvärd svårighet för vare sig den rättssökande allmänheten
eller domstolspersonalen, varemot densamma för befolkningen i
Snevringe härad komme att medföra den väsentliga förmånen att de allmänna
tingssammanträdena ökades från fem till tio. Mot en sammanslagning
av Snevringe härad och den västra domsagans nuvarande tingslag talade
emellertid den omständigheten, att i häradet funnes ett i gott stånd
varande och ändamålsenligt tingshus, som icke syntes kunna avyttras för
annat ändamål. I trots härav skulle hovrätten icke draga i betänkande att
tillstyrka sammanslagningen, därest icke utväg vore för handen att, även i
händelse av Snevringe härads bibehållande såsom särskilt tingslag, genomföra
nämnda ökning av rättegångstillfällenas antal. Av utredningen i det
nu förevarande ärendet, sammanställd med vad som förekommit i ett år 1926
handlagt ärende angående tätare tingssammanträden i domsagorna i allmänhet,
ansåge hovrätten emellertid framgå, att svårighet ej mötte för anordnande
i Snevringe härad av tio sammanträden om året. Det ökade besvär,
som härigenom vållades ledamöterna i häradets nämnd, syntes man inom
häradet vara benägen att underkasta sig, och för övrig domstolspersonal
torde det i en mindre eller medelstor domsaga med goda kommunikationer
ej ur arbetssynpunkt vara av alltför stor betydelse, huruvida göromålen fördelades
på tio sammanträden i ett enda, hela domsagan omfattande tingslag,
eller på tjugu, som växelvis hölles i vartdera av två tingslag. Under förutsättning
av sistnämnda anordning — men också endast under denna för
-
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
utsättning — tillstyrkte hovrätten alltså, att Snevringe härad efter ett eventuellt
införlivande med västra domsagan finge bestå såsom särskilt tingslag.
Icke heller i fråga om den östligare domsagan torde en uppdelning i tingslag
kunna undgås, då Västerås uppenbarligen, såsom hittills, borde inrymma
ett tingsställe för närliggande orter, men befolkningen i Gamla Norbergs
bergslag icke lämpligen kunde hänvisas till ett för denna befolkning så avlägset
tingsställe. Under ärendets behandling hade från vissa håll framställts
förslag, att alla till den nya domsagan hörande nuvarande tingslag —
bland vilka enligt förslagsställarnas mening skulle ingå hela Snevringe härad
— skulle förenas till ett enda med s. k. huvudtingsställe i Västerås
samt bitingsställen i Norberg och Kolbäck. Detta förslag kunde hovrätten
under inga förhållanden tillstyrka. Den på senare tid flerstädes uppdykande
tanken på bitingsställen företedde åtskillig oklarhet, så länge det vore en
öppen fråga, huruvida eller under vilka förhållanden mål skulle förekomma
å det ena eller det andra av de tingsställen, som anordnades inom ett tingslag,
och likaledes vore oavgjort, huruvida nämndens sammansättning skulle
växla eller icke, allteftersom häradsrätten sammanträdde å det ena eller
det andra av dessa tingsställen. Handlingarna gå ve emellertid anledning
till en förmodan, att vad man i förevarande fall, likasom i andra liknande,
åsyftat, vore att mål, som ägde anknytning till ett av de förutvarande tingslagen,
i allmänhet skulle från början till slut handläggas på detta tingslags
fortfarande bibehållna tingsställe inför nämndemän från tingslagets område.
Med ett dylikt system bleve den reela betydelsen av en sammanslagning
ganska ringa. Så länge totalantalet sammanträden i eu domsaga ansåges,
av hänsyn till häradshövdingens arbetsbörda, böra begränsas inom ett visst
mått, tillgodosåges kravet på skyndsamhet i rättegångarna tydligen bättre
därigenom att varje i ett visst tingslag infallande sammanträde komme hela
tingslaget tillgodo än om samma antal sammanträden fördelades mellan olika
delar av tingslaget. I detta förhållande låge i allmänhet den vinst, som
vore att påräkna genom sammanslagning av tingslag. Denna vinst ginge
till största delen förlorad, om även efter sammanslagningen målen skulle i
huvudsak vara bundna vid det ena eller andra tingsstället. Vad som åstadkommits
torde då — bortsett från namnförändringen — knappast vara annat
än en möjlighet att undantagsvis, i mål av särskilt brådskande beskaffenhet,
öppna utväg till en påskyndad behandling — men i så fall inför eu med
ortsförhållandena obekant nämnd.
Från denna utgångspunkt måste hovrätten, för den händelse Snevringe
härad skulle, i strid med hovrättens mening, komma att i sin helhet tillhöra
den östligare domsagan, bestämt hävda olämpligheten av bitingsställe
i Kolbäck. För befolkningen i nuvarande Snevringe härad vore det enligt
hovrättens mening avgjort fördelaktigare, att målen från häradet kunde i
det närbelägna Västerås vinna handläggning tio gånger om året än att för
dessa måls handläggning i Kolbäck årligen stode till buds fem allmänna
sammanträden, det högsta antal, som syntes kunna ifrågakomma, därest tingssammanträden
skulle hållas även i Norberg; och då, enligt upplysningar
som stode hovrätten till buds, det i Västerås befintliga tingshuset för nuvarande
Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo härads tingslag torde erbjuda
tillräckligt utrymme för ett tingslag, som innefattade — förutom det nyssnämnda
— även Snevringe, Norrbo och Vagnsbro härader, vore det enligt,
hovrättens mening att beklaga, om den omständigheten, att i Kolbäck funnes
ett tingshus, skulle få stå i vägen för den väsentliga förbättring i tingsordningen,
som låge i en ökning av antalet allmänna sammanträden.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
21
Nu framhållna synpunkter gjorde sig ej gällande i avseende å förslaget
om bitingsställe i Norberg. Gamla Norbergs bergslag torde nämligen, med
hänsyn till sin belägenhet, knappast kunna utan vidare införlivas i ett tingslag
med tingsställe i Västerås. Inrättande av ett bitingsställe måste hovrätten
emellertid även i detta fall beteckna såsom olämpligt, försåvitt anordningen
skulle medföra, att mål från bergslagen skulle, under vissa förhållanden
som ej vore i lag reglerade, kunna dragas till tingsstället i Västerås
eller, tvärtom, mål från trakten kring Västerås dragas till Norberg -i bägge fallen förmodligen för att handläggas inför främmande nämnd.
I stället ansåge hovrätten sig böra förorda, att Gamla Norbergs bergslag
såsom särskilt tingslag avskildes från den nya östligare domsagans övriga
område. Utredningen i ärendet syntes giva vid handen, att den förening
mellan bergslagen och Vagnsbro härad, som ägde rum sedan ett antal år,
vore mindre lämplig. I enlighet med häradsbornas uttryckta önskan torde
den därför ej längre böra vidmakthållas utan häradet i stället ingå i det
tingslag, som bildades av domsagans sydligare trakter och som alltså komme
att bestå av — förutom Vagnsbro härad — Norrbo, Tuhundra, Siende och
Ytter-Tjurbo härader samt, eventuellt, Snevringe härad eller delar därav.
Antalet allmänna sammanträden i Gamla Norbergs bergslag ansåge hovrätten
knappast kunna sättas högre än till fem om året. En dylik begränsning
torde påkallas av hänsyn till den av allenast tolv ledamöter bestående
nämnden, vilken icke, såsom fallet vore med Snevringe härads nämnd, uttalat
sig till förmån för ökat antal sammanträden.
Förutom de allmänna tingssammanträdena torde i varje tingslag i de två
domsagor, om vilka nu vore fråga, böra under sommaren hållas ett sammanträde
med tremansnämnd.
Beträffande de allmänna synpunkter, som numera torde böra anläggas på Deparfementsfrågor
om reglering av domsagoområden, får jag hänvisa till förutvarande cAe/''endepartementschefens
av 1926 års riksdag biträdda principuttalande i ämnetvilket
här förut av mig återgivits.
Vad det nu föreliggande ärendet angår, kan till en början konstateras, att
mellan däri hörda myndigheter och övriga vederbörande full enighet råder
om att Västmanlands norra nu vakanta domsaga med hänsyn till sin ringa
folkmängd och obetydliga arbetsbörda ej längre bör bestå såsom självständig
domkrets utan uppgå i en större sådan. Även jag ansluter mig till denna
uppfattning.
Angående sättet för regleringens verkställande hava däremot skilda meningar
yppats. Vid valet mellan de olika alternativen bör enligt min mening företräde
givas åt det, som bäst synes ägnat att ingå såsom led i en av den
blivande processreformen betingad domkretsindelning. Det måste nämligen
anses mindre lämpligt att nu företaga en reglering, som icke åtminstone i
huvudsak kan antagas komma att bestå vid en sådan indelning.
Ur nu angivna synpunkt lärer med hänsyn till det förslag till ny judiciell
indelning av Västmanlands län, som övervägts inom processkommissionen
— och vilket, enligt vad jag inhämtat, går ut på att tillskapa tre domsagor,
därav en västlig omfattande städerna Köping och Arboga samt nuvarande
västra domsagan jämte Snevringe härad — det av tingslagsbor, häradsrätter
och domhavande i Västmanlands södra domsaga framställda förslaget om
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
förening av sagda domsaga i dess helhet med Västmanlands norra domsaga
i sista hand böra komma i fråga. Då jämväl, på sätt Svea hovrätt i ärendet
framhållit, allvarliga principiella betänkligheter i övrigt föreligga mot nämnda
förslag, synes mig detsamma icke höra komma till genomförande.
Av övriga regleringsalternativ låter ej heller det, som innefattar överflyttande
av Gamla Norbergs bergslags och Vagnsbro härads tingslag eller
allenast förstnämnda del av tingslaget till Västmanlands västra domsaga
samt läggande av återstående del av den norra domsagan till den södra domsagan,
förena sig med den tilltänkta nya domkretsindelningen i länet. Vid
sådant förhållande och då detta alternativ av vederbörande enhälligt avstyrkts,
torde tvekan icke böra råda om jämväl dess utmönstrande såsom mindre
lämpligt att nu komma till utförande.
Återstår sålunda det av justitieombudsmannen i första hand anbefallda
förslaget om södra domsagans uppdelning å västra och norra domsagorna
sålunda, att till den förra lägges Snevringe härads tingslag och till den senare
Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo härads tingslag, jämte de varianter av
samma förslag, som innebära att till västra domsagan allenast överföras
vissa socknar av Snevringe härad. Beträffande detta regleringsalternativ
torde till en början böra framhållas, att det bättre än något av de föregående
överensstämmer med den judiciella indelning av Västmanlands län, vartill
utkast uppgjorts inom processkommissionen. Särskilt god är överensstämmelsen
mellan kommissionens och justitieombudsmannens oförändrade förslag,
vilket senare i fråga om den nybildade Västmanlands västra domsaga är
identiskt med kommissionens förslag.
Med hänsyn till processreformen är alltså, så vitt nu kan bedömas, en
reglering, som till västra domsagan överför hela Snevringe härad, att i
främsta rummet anbefalla. Såsom skäl emot en dylik reglering har anförts,
att, på grund av domsagokansliets förläggning till Köping, vissa olägenheter
komme att uppstå för Snevringe härads invånare, vilka till största delen
hade sina naturliga förbindelser med Västerås, samt att, därest tingsstället
i Kolbäck slopades, direkt ekonomisk förlust sannolikt komme att tillskyndas
de tingshusbyggnadsskyldige. Bland annat med hänsyn till förstnämnda
olägenhet hava framförts de i ärendet föreliggande förslagen om delning av
Snevringe härad, så att till Köpingsdomsagan skulle överföras allenast vissa
densamma särskilt närbelägna socknar. Vad sålunda anmärkts synes mig
icke vara av den betydenhet, att det icke till fullo uppväges av den enligt
mitt förmenande större olägenhet, som skulle uppstå genom häradets splittring
på två domkretsar, helst en sådan åtgärd med nödvändighet skulle medföra
nedläggandet av det nuvarande tingsstället. Mot Tuhundra, Siende och YtterTjurbo
härads tingslags förening med norra domsagan har i ärendet icke rests
någon invändning.
Vid nu angivna förhållanden finner jag mig, under åberopande i övrigt
av de skäl som av justitieombudsmannen och Svea hovrätt anförts, böra
giva min anslutning till det förslag, som innebär att Västmanlands södra;
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
västra och norra domsagor sammanslås till två domsagor, bestående den ena
av nuvarande västra domsagan och Snevringe härad samt den andra av
nuvarande norra domsagan ävensom Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo
härader. De nya domsagorna synas mig lämpligen böra, såsom justitieombudsmannen
föreslagit, benämnas Västmanlands västra domsaga och Västmanlands
mellersta domsaga.
Beträffande blivande tingslagsindelning tala onekligen starka skäl för att
den nya västra domsagan såsom hittills får utgöra ett tingslag. Därigenom
skulle utan särskild anordning snabbare rättskipning åstadkommas för Snevringe
härad, vilket tidigare anmält sig vara i behov därav, och skulle sammanslagningen
förty befrämja det allmänna intresset av eu förbättrad rättsvård.
Då emellertid, enligt vad jag särskilt inhämtat, häradets värdefulla
tingshus i Kolbäck genom en anordning med ett tingslag skulle bliva i
huvudsak onyttigt — att för häradet anordna s. k. bitingsställe anser jag icke
böra ifrågakomma — finner jag mig, ehuru med hänsyn till de förmånliga
villkor i tingskostnadshänseende, som från de tingshusbyggnadsskyldige i
nuvarande västra domsagan vid ett samgående ställts i utsikt, allenast med
tvekan, böra förorda, att den nya västra domsagan skall omfatta två tingslag,
bestående det ena av nuvarande västra domsagan med tingsställe i Köping
och det andra av Snevringe härad med tingsställe i Kolbäck. Den nu föreslagna
anordningen utesluter givetvis icke, att i Snevringe härads tingslag
anordnas tio allmänna tingssammanträden om året. Att redan nu taga definitiv
ställning härtill torde emellertid icke vara lämpligt, utan bör därmed
liksom med bestämmande av tingsordning i övrigt för domsagan anstå till
i sammanhang med blivande verkställighetsbeslut. Givet är dock, att i nuvarande
västra domsagans tingslag någon minskning av det hittillsvarande
sammanträdesantalet, eller tio om året, icke får förekomma.
I fråga om den föreslagna mellersta domsagan råder mellan därav berörda
i stort sett enighet om att densamma bör omfatta två tingslag, innefattande
det ena Gamla Norbergs bergslag med tingsställe i Norbergs by
och det andra Vagnsbro och Norrbo samt Tuhundra, Siende och YtterTjurbo
härader med tingsställe i Västerås. Endast domhavanden i södra
domsagan har anmält häremot avvikande mening, i det han förmenat att
domsagan borde utgöra ett enda tingslag med huvudtingsställe i Västerås
och bitingsställe i Norbergs by. På av Svea hovrätt anförda skäl anser
jag mig böra biträda det förstnämnda alternativet. Att i anledning härav
tillerkänna de tingshusbyggnadsskyldige i Norrbo härad viss av dem i
ärendet ifrågasatt gottgörelse av statsmedel lärer icke kunna ifrågakomma.
Börande tingsordningen i domsagan torde, liksom i fråga om den västra
domsagan, definitiv ståndpunkt böra av Kungl. Maj:t tagas först i samband
med blivande verkställighetsbeslut.
Vad angår tidpunkten för indelningsändringens ikraftträdande synas inga
hinder förefmnas för att detta kan ske redan vid första i sådant avseende
lämpliga tidpunkt eller den 1 januari 1929.
24
Kung/. Maj:ts proposition Nr 137.
Beträffande av statsmedel utgående löneförmåner till häradshövdingarna
i de nybildade västra och mellersta domsagorna kan givetvis ingen löneökning
ifrågakomma för häradshövdingen i förstnämnda domsaga och har
sådan ej heller ifrågasatts. Av häradshövdingen i södra domsagan, vilken
skulle komma att .överflyttas till den mellersta domsagan, har däremot gjorts
gällande, att övergången skulle för honom bliva ekonomiskt oförmånlig. För
min del håller jag före, att så knappast kommer att bliva fallet. I justitiedepartementet
föreliggande uppgifter angående sportelinkomster och förvaltningsutgifter
från nuvarande södra och norra domsagorna för åren 1923—
1926, vilka uppgifter ligga till grund för beräkningen av den häradshövdingarna
för nästkommande femårsperiod tillkommande partiella löneförbättring,
tyda nämligen på att genom regleringen snarare någon, ehuru
obetydlig, förbättring i nämnde häradshövdings behållna inkomst torde vara
att förvänta. Vid sådant förhållande synes jämväl häradshövdingen i
mellersta domsagan böra åtnjuta i huvudsak enahanda löneförmåner, som
nu tillkomma honom i egenskap av häradshövding i södra domsagan. Dä
emellertid den mellersta domsagan kan antagas bliva i fråga om tjänstgöringen
tyngre än den hittillsvarande domsagan, anser jag tjänstgöringspenningarna
därstädes böra fastställas till något högre belopp än för närvarande
utgående 1,000 kronor. En förhöjning till 1,500 kronor synes mig
lämpligt avvägd. Skulle det mot förmodan visa sig, att häradshövdingen
ändock kommer att lida minskning i sin inkomst av tjänsten, lärer detta
kunna avhjälpas genom en jämkning i den honom tillkommande partiella
löneförbättringen.
Till närmare upplysning angående statsverkets årliga kostnader för personalen
uti ifrågavarande domsagor för närvarande och efter sammanslagningen
får jag hänvisa till följande uppställning:
För |
närvarande |
Efter samman-slagningen |
|
lön för 3 respektive 2 häradshövdingar ........ |
kronor |
13,500 |
9,000 |
tjänstgöringspenningar....................................... |
» |
3,000 |
2,500 |
lönefyllnad och resekostnadsbidrag ................ |
» |
7,300 |
3,800 |
dyrtidstillägg, omkring .................................... |
» |
8,100 |
5,400 |
3 respektive 2 förste notarier........................... |
» |
7,200 |
4,800 |
dyrtidstillägg, omkring .................................... ingen respektive 2 andre notarier, bidrag |
» |
2,550 |
1,700 |
därtill ............................................................... |
» |
— |
2,000 |
dyrtidstillägg, omkring .................................... |
» |
— |
1,300 |
summa kronor |
41,650 |
30,500. |
En årlig utgiftsminskning av omkring 11,000 kronor kommer sålunda
att genom sammanslagningen inträda för statsverket, vadan densamma
jämväl ur besparingssynpunkt är att förorda.
Då för häradshövdingen i Västmanlands norra domsaga lönen utgör
4,500 kronor och tjänstgöringspenningarna 1,000 kronor, tillhopa 5,500 kronor,
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
skulle, om mitt förslag om domsagans uppgående i annan domsaga vinner
bifall, ordinarie anslaget till justitiestat under Svea hovrätt kunna minskas
med ett belopp av 5,000 kronor från och med budgetåret 1929/30. Å samma
anslag för budgetåret 1928/29 skulle förslagets genomförande medföra en
besparing av halva detta belopp. Från och med budgetåret 1929/30 skulle
jämväl minskat medelsbehov uppstå under anslaget till partiell löneförbättring
för häradshövdingarna.
Jag övergår härefter till frågan om
B) reglering av Vadsbo södra domsaga.
Vadsbo södra domsaga bildades år 1863 genom uppdelning av dåvarande
Vadsbo härads domsaga i två domsagor, den södra och den norra. Den
södra domsagan utgjordes till en början av två tingslag men dessa sammanfördes
år 1891 till ett enda, som fick sitt tingsställe i Moholm vid västra
stambanan. Där uppfördes ett nytt tingshus, vilket fortfarande är i bruk
och, enligt vad i ärendet upplysts, i gott stånd och för sitt ändamål fullt
tjänligt. Domsagans kansli är däremot sedan år 1891 förlagt till av tingslaget
förhyrd lokal i Skövde, vilken stad ligger utanför domsagan, ehuru
tämligen nära (cirka 5 kilometer) dess södra gräns. Domsagan gränsar i
nordväst och norr i hela sin sträckning till Vadsbo norra domsaga, i
öster till Sundbo härad av Örebro län samt sjön Vättern, i söder huvudsakligen
till Kåkinds härad av Gudhems och Kåkinds härads domsaga men även
på en mindre sträcka (cirka 1 mil) till Valle härad av Skånings, Vilske och
Valle härads domsaga samt i väster till Kinne härad av Kinnefjärdings,
Kinne och Kållands härads domsaga. Gränsen mot Kinne härad håller i
längd knappa 1.5 mil. Enligt statistiska centralbyråns uppgifter utgjorde
folkmängden i Vadsbo södra domsagas område vid 1926 års utgång 28,393
personer. Vid 1865 års utgång hade området ett invånarantal av 31,845
och vid 1920 års utgång 27,557, vilket sistnämnda tal synes hava varit det
lägsta, som efter domsagans tillkomst förekommit. Av orter med mera
sammanträngd befolkning förekommer inom domsagan allenast en, nämligen
Karlsborg. På domsagans tre landsfiskalsdistrikt, eller Undenäs distrikt
omfattande den norra, Karlsborgs distrikt den sydöstra och Binnebergs distrikt
den sydvästra delen, belöpte av folkmängden den 31 december 1926 respektive
8,047, 8,844 och 11,502 personer. Av järnvägsförbindelser inom domsagan
är främst att märka västra stambanan, som från söder till norr
genomlöper dess västligare del. Moholm och Karlsborg stå dessutom genom
järnväg i förbindelse med respektive Mariestad och Skövde.
I domsagan hållas årligen tio allmänna tingssammanträden och ett sammanträde
med tremansnämnd. Beträffande arbetsbördan i domsagan utvisar
arbetsredogörelsen för år 1926, att under nämnda år handlagts följande
antal mål och ärenden, nämligen:
B) Reglering
av Vadsbo
södra domsaga.
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
tvistemål och brottmål....................
konkurser och konkursärenden ....
lagfarts- och inteckningsärenden....
andra ärenden, slutligt handlagda
366
27
915
531
summa 1,839.
Såsom framgår av det ovan sagda, hör Vadsbo södra domsaga i avseende
å såväl invånarantal som arbetsbörda till de mindre domsagorna, vilka i
regel icke giva tillfredsställande sysselsättning åt vederbörande häradshövding,
och har det fördenskull ansetts påkallat att vid inträffad vakans å
häradshövdingämbetet företaga en undersökning, huruvida icke domsagan
skulle kunna helt eller delvis uppgå i annan domsaga. Närmast till hands
låge därvid att tänka sig en återförening med Vadsbo norra domsaga, som
är av ungefär samma omfattning som den södra domsagan, men givetvis
borde jämväl andra möjligheter undersökas.
När därför den 2 augusti 1927 dåvarande häradshövdingen i domsagan
beviljades avsked, anbefallde på min hemställan Kungl. Maj:t Göta hovrätt
att, efter vederbörande tingslagsbors, häradsrätters och domhavandes ävensom
länsstyrelsens i Skaraborgs län hörande, inkomma med utredning jämte
utlåtande, huruvida och under vilka betingelser Vadsbo södra domsaga
kunde förenas med Vadsbo norra domsaga eller med annan angränsande
domsaga eller ock uppdelas å angränsande domsagor; och förordnades i
samband härmed, att i avbidan på Kungl. Maj:ts vidare beslut i anledning
av den anbefallda utredningen med åtgärder för det ledigblivna häradshövdingämbetets
återbesättande skulle anstå.
Till åtlydnad härav har hovrätten med skrivelse till Kungl. Maj:t den 2
december 1927 överlämnat infordrade yttranden i ärendet från omförmälda
vederbörande i Vadsbo södra, Vadsbo norra, Gudhems och Kåkinds härads,
Skånings, Vilske och Valle härads samt Kinnefjärdings, Kinne och Kållands
härads domsagor ävensom från länsstyrelsen i Skaraborgs län.
Under utredningen hava i huvudsak tre olika regleringsförslag framförts,
nämligen:
1) förening av Vadsbo södra och Vadsbo norra domsagor,
2) uppdelning av Gudhems och Kåkinds härads domsaga å Skånings,
Vilske och Valle härads samt Vadsbo södra domsagor, i samband varmed
någon del av sistnämnda domsaga kunde överföras till Vadsbo norra domsaga,
och
3) uppdelning av Vadsbo södra domsaga å Gudhems och Kåkinds härads
samt Vadsbo norra domsagor.
Jag kommer i det följande att, med undantag för länsstyrelsens och hovrättens
yttranden, behandla de olika förslagen, här nedan betecknade alternativ
I, II och III, var för sig.
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Förening av Vadsbo södra och Vadsbo norra domsagor.
I sitt beslut den 2 augusti 1927 har Kungl. Maj:t angivit förevarande Alternativ
alternativ såsom det, åt vilket i första hand uppmärksamhet borde ägnas.
Anledningen härtill torde framgå redan av de i det föregående meddelade
allmänna uppgifterna om Vadsbo södra domsaga. Ytterligare må nu här
beträffande Vadsbo norra domsaga lämnas några upplysningar.
Vid utbrytningen år 1863 ur dåvarande Vadsbo härads domsaga omfattade
Vadsbo norra domsaga två tingslag. Dessa sammanslogos emellertid från
och med år 1924 till ett tingslag med tingsställe i Mariestad, varest samtidigt
ett nyuppfört tingshus togs i bruk. Detta har i enlighet med föreskrift
i ett Kungl. Maj:ts beslut den 25 oktober 1918 givits sådan storlek,
att det vid staden Mariestads eventuella förening med domsagan skulle vara
användbart såsom gemensam domstolsbyggnad för staden och domsagan. I
tingshuset är domsagans kansli inrymt, och där befintliga kanslilokaler och
brandfria förvaringsrum uppgivas vara fullt tillräckliga jämväl för en med
Vadsbo södra domsaga förstorad domsagas behov. Vadsbo norra domsaga
är i sin helhet belägen norr och nordväst om den södra domsagan och
gränsar i övrigt, utom på en kortare sträcka i sydväst, där gränsen är
gemensam med Kinne härad av Kinnefjärdings, Kinne och Kållands härads
domsaga, till sjön Vänern och vissa domsagor under Svea hovrätt. Huvudort
för domsagan är Mariestad, som genom järnvägar i skilda riktningar
står i förbindelse med domsagans olika delar ävensom med Moholm, tingsstället
för den södra domsagan, dit avståndet är 18 kilometer. I övrigt
finnes inom domsagan allenast en ort med mera sammanträngd befolkning,
nämligen Töreboda köping med 990 invånare vid utgången av år 1926.
Vid samma tidpunkt hade domsagan i sin helhet 25,596 invånare.
I Vadsbo norra domsaga hållas årligen tio allmänna tingssammanträden.
Sammanträden med tremansnämnd förekomma däremot ej. Enligt 1926 års
arbetsredogörelse ställde sig arbetsbördan i domsagan sålunda:
tvistemål och brottmål
konkurser och konkursärenden
lagfarts- och inteckningsärenden
andra ärenden, slutligt handlagda
253
19
1,032
544
summa 1,848.
I
Därest Vadsbo norra och södra domsagor redan under år 1926 varit förenade,
skulle sålunda vid årets slut invånarantalet hava utgjort 28,393 —
25,596 = 53,989 personer och arbetsmängden under året omfattat följande
antal mål och ärenden:
tvistemål och brottmål........................................................ 366 -r 253" 619
konkurser och konkursärenden ........................................ 27 + 19= 46
lagfarts- och inteckningsärenden .................................... 915 + 1,032 = 1,947
andra ärenden, slutligt handlagda.................................... 531 + 544 = 1,075
summa 1,839 + 1,848 — 3,687.
Tingslags
boma.
Härads
rätterna.
Domhav andena.
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Vid de sammanträden, som i frågan hållits inför häradsrätterna med
ombud för de båda domsagornas tingshusbyggnadsskyldige invånare, hava
skilda meningar yppats. Ombuden i den norra domsagan hava enhälligt
tillstyrkt domsagornas återförening, därvid det lämpligaste dock vore, att
de i fortsättningen var för sig bildade skilda tingslag med bibehållande av
nuvarande tingsställen men med domarkansliet förlagt till Mariestad.
Samtliga ombud för den södra domsagans socknar, 30 till antalet, hava
däremot uttalat, att de icke önskade någon sammanslagning med annan
domsaga, vare sig den egna domsagan därvid bibehölles såsom eget tingslag
eller icke. Hellre än att någon åtgärd för ändrad indelning nu företoges,
föredroge ombuden, att, i avvaktan på samtidig reglering av länets alla
domsagor och till dess uppfattningen hunne stadga sig angående vilken
storlek en domsaga enligt blivande rättegångsordning borde hava, det lediga
häradshövdingämbetet hölles vakant. Såsom skäl för sin ståndpunkt hava
dessa ombud framhållit, att man vore synnerligen tillfreds med den nuvarande
ordningen, att tingsstället låge bekvämt till, att detsamma vore i
gott stånd och praktiskt inrett och sålunda på ett utmärkt sätt fyllde sitt
ändamål, samt att den nuvarande ordningen överhuvud taget vore att anse
såsom den för de tingshusbyggnadsskyldige ekonomiskt fördelaktigaste.
Anmodade att uttala sin uppfattning om det för domsagan fördelaktigaste
alternativet, därest en sammanslagning eller uppdelning av domsagan ändock
komme till stånd, hava allenast ombuden för tre socknar, samtliga gränsande
intill den norra domsagan, uttalat, att de föredroge en sammanslagning med
sistnämnda domsaga, medan övriga ombud antingen föredragit annat alternativ
eller ställt sig likgiltiga till de olika alternativen eller ock avböjt att
uttala sig om desamma.
Av häradsrätterna har den i den norra domsagan instämt i det av de tingshusbyggnadsskyldige
därstädes avgivna tillstyrkande yttrandet, medan den
södra domsagans häradsrätt uttalat, att, enär nuvarande indelning vore att
anse såsom för allmänheten synnerligen förmånlig, någon förändring därav
icke borde ifrågakomma, åtminstone icke under annan förutsättning än att
de tingshusbyggnadsskyldige tillerkändes skälig gottgörelse för uppstående
värdeminskning av nuvarande tingshus.
Från Vadsbo södra häradsrätts uttalande var rättens ordförande, t. f.
häradhövdingen i domsagan H. Wullt, så till vida skiljaktig, att han på
skäl, som jag längre fram kommer att beröra, förordade en uppdelning
enligt alternativ II. I nu förevarande del av ärendet anförde domhavanden
i södra domsagan i huvudsak följande:
Efter Vadsbo härads domsagas delning hade samtliga häradshövdingar i
södra domsagan haft sin bostad och sitt kansli i Skövde. Befolkningen vore
sålunda sedan lång tid tillbaka vand att för ombesörjandet av sådana rättsangelägenheter,
för vilka ej erfordrades inställelse å tingsstället, fara till
nämnda stad. Senare årtionden hade medfört minskade anledningar till
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr Tö7.
tingsresor, dä allmänheten numera ä domarkansliet uträttade en mängd
ärenden, vilka i forna tider plägade framföras till häradshövdingen å tingen.
Domarkansliet hade sålunda med åren fått ökad betydelse och belägenheten
av detsamma spelade numera för allmänheten väl så stor roll som tingsställets
läge. För södra domsagans del torde utan tvivel Skövde erbjuda
det bästa läget för domarkansliet, enär stambanan norrifrån och järnvägen
från Karlsborg gjorde staden lätt tillgänglig utan besvärande tågombyten
för en stor del av befolkningen. Goda landsvägar, varå omnibustraök i ej
ringa omfattning vore inrättad, beredde tillika goda förbindelser med staden.
Besöken å domarkansliet kunde jämväl äga rum i samband med en mångfald
andra ärenden i staden, såsom avyttring av produkter, uppköp av förnödenheter,
besök å banker och marknader samt hos läkare, sammanträffande med
anhöriga eller bekanta, som fullgjorde militärtjänst vid i staden förlagda
truppförband m. in. För befolkningen inom domsagan vore sålunda Skövde
»staden», dit de flesta resorna från hemorten företoges.
Den sydligaste delen av domsagan, bestående av Horns, Frösve, Säters.
Binnebergs, Götlunda, Värings, Locketorps, Bergs, Lerdala, Timmersdala,
Ransbergs, Mölltorps och Karlsborgs socknar, rymde över hälften av domsagans
befolkning eller 14,255 personer (den 31 december 1926). Nämnda
område hade år 1895 en befolkning av 14,846 personer eller 591 personer mera.
Samma år hade emellertid återstoden av domsagan 17,099 invånare eller
2,961 personer mera än den 31 december 1926. Folkminskningen i domsagans
nordligaste två tredjedelar hade sålunda under de tre senaste årtiondena
varit fem gånger så kraftig som i den sydligaste tredjedelen. Man
torde också kunna förutse, att domsagans intressen i framtiden komme att
än mera förskjutas i riktning söderut, d v. s. mot Skövde och Karlsborg.
Ett förläggande av domarkansli eller tingsställe till Mariestad torde därför
kunna anses stå i strid mot den naturliga utvecklingen inom södra delen
av domsagan.
Redan av vad sålunda yttrats angående fördelningen av befolkningen
inom södra domsagan torde framgå, att en förening av norra och södra domsagorna
och ett samtidigt förläggande av domarkansli och tingsplats till
Mariestad skulle vålla det övervägande flertalet av södra domsagans invånare
betänklig olägenhet. Resorna dit för besök hos domaren eller inställelse vid
tingssammanträdena bleve längre än de nuvarande resorna för motsvarande
ändamål till Skövde och Moliolrn. Tågombyte finge äga rum i Moholm.
Numera inträffade ytterst sällan, att någon part, ombud eller vittne bleve
nödsakad att efter tingssammanträdena i Moholm övernatta på platsen. Med
tingsställe i Mariestad finge man däremot räkna med. att en sådan eventualitet
oftare inträffade. Rättegångskostnaderna för södra domsagans invånare
komme att stegras med utgifterna för resa mellan Moholm och Mariestad
samt med värdet av tidsspillan för dylik resa. Besöken hos domaren
komme att fördyras i än högre grad. Tv som förut antytts kombinerades
nu i regel ett besök hos domaren i Skövde med uträttande av annat ärende
i denna stad. Med Mariestad hade huvudparten av södra domsagans befolkning
icke någon nämnvärd förbindelse. Vid eu förflyttning av tingsstället
till Mariestad skulle ock följa den avsevärda nackdelen, att tingshuset i
Moholm, såvitt nu kunde förutses, komme att sakna lämplig användning
och följaktligen antingen finge förfalla eller ock bortslumpas för en ringa
summa, enär det vore för stort för att finna användning för något kommunalt
ändamål och någon möjlighet att hyra ut det såsom bostad ej gärna
kunde tänkas.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Man skulle visserligen kunna tänka sig, att efter en förening den södra
domsagan bibehölles såsom ett tingslag med tingsställe i Moholm, och att
sålunda detta tingslags befolkning endast finge bära nackdelarna av ett
domarkansli i Mariestad. Men förutsättning för en dylik anordning vore
väl, att tingssammanträdenas antal i ett dylikt tingslag bleve lika med
antalet sammanträden i nuvarande domsagan. Domaren finge följaktligen
hålla sammanträden var fjortonde dag växelvis i Moholm och Mariestad.
Då den nybildade domsagan komme att få minst 54,000 invånare, bleve det
i längden icke möjligt för ordinarie domaren att själv hålla sammanträden
till lika stort antal som nu i motsvarande domsagor. Med största sannolikhet
komme förhållandena att utvecklas så, att biträdande domare finge
anställas och sådan arbetsfördelning införas, att häradshövdingen toge på
sin lott förvaltningen av norra tingslaget och överläte åt biträdande domaren
att sköta södra tingslaget. I stället för att rättsskipningen där förut handhafts
av ordinarie häradshövdingen skulle sålunda densamma bliva överlämnad
åt en mindre erfaren biträdande domare, som endast under en relativt
kort tid komme att vara bunden vid domsagan. Det vore uppenbart, att
en dylik anordning skulle bliva menlig för rättsskipningen i södra tingslaget,
och det vore överhuvud svårt att förstå, att någon fördel därav skulle uppstå
för statsverket. Ekonomisk vinst i form av minskning i löneutgifter kunde
icke väntas vid det förhållande, att åt biträdande domare utginge ett årsarvode
av 6,500—7,000 kronor eller ungefär motsvarande ordinarie häradshövdings
löneförmåner utom sportler och stämpelprovision. Föga troligt
vore emellertid, att inom samma domsaga tingsställen i längden bibehölles
å två varandra så närbelägna platser som Moholm och Mariestad. Det
skulle ej dröja länge, innan försök gjordes att slopa tingshuset i Moholm,
och skulle detta lyckas, komme södra tingslagets invånare att drabbas av
de förut påpekade olägenheterna av tingsställe i Mariestad.
Domhavanden i den norra domsagan tillstyrker, att domsagorna förenas
till en domsaga med bibehållande av nuvarande tingsställen men med
domsagokansliet förlagt till Mariestad. Härigenom komme i minsta möjliga
mån ändring att göras i nu bestående förhållanden, varjämte några kostnader
i anledning av sammanslagningen så mycket mindre torde uppstå,
som i stället besparing borde kunna vinnas genom de båda nuvarande domarkansliernas
sammanförande till ett enda. Häradshövdingen i norra domsagan
anför i övrigt, efter att hava lämnat vissa, här ovan förut återgivna
uppgifter angående arbetsmängden i de båda domsagorna, i huvudsak följande:
Befolkningen i Vadsbo härad vore till sin huvudsakliga del jordbruksidkande
och befunne sig i stort sett i goda ekonomiska förhållanden. En följd
härav, åtminstone för den norra domsagans vidkommande, vore att inteekningsärendenas
antal vore synnerligen ringa: för år 1924 367, för år 1925
363 och för år 1926 369. Någon industri att räkna med funnes ej; jorddelningen
hade ej framskridit så långt som i andra delar av Västergötland
och några större samhällen funnes ej med undantag av Töreboda köping i
norra domsagan samt Karlsborg i södra domsagan. I lagfa rtshänseende vore
jordförhållandena i norra domsagan synnerligen enkla. Målen utgjordes
mest av enkla kravmål och smärre brottmål. De grövre brottmålens antal
vore synnerligen ringa. Förhållandena i berörda hänseende i södra domsagan
vore förmodligen tämligen likartade de i den norra. Svea hovrätt, som i
samband med avgivande av infordrat yttrande den 26 maj 1925 beträffande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
31
väckt förslag om sammanslagning av Uppsala läns mellersta domsaga och
Uppsala läns södra domsaga låtit utarbeta en alla rikets domsagor omfattande
sammanställning av vissa i statistiska centralbyrån föreliggande folkmängdsuppgifter
för slutet av år 1924 ävensom av samma års arbetsredogörelser
från domhavandena (se sid. 70 och 71 under andra huvudtiteln i statsverkspropositionen
till 1926 års riksdag), hade sålunda funnit att bland andra
Vadsbo södra domsaga, ehuru till invånarantalet större än Uppsala läns
södra domsaga, i avseende å arbetsbördan komme efter denna.
Beträffande Vadsbo norra domsaga vore arbetsbördan däri för ringa för
att giva fullt arbete åt häradshövdingen och eu notarie. Granskning av
inteckningsböckerna i domsagan hade numera verkställts, och i fråga om
lagfartsböckerna hade med hjälp av kanslipersonalen genomgåtts och kompletterats
jordregistret för ungefär en tredjedel av domsagans socknar, i samband
varmed man sökt uppreda de äganderättsförhållanden, som varit oklara.
När nämnda kompletteringsarbeten inom ytterligare ett år vore slutförda,
funnes ej annat än de löpande göromålen att ombestyra, och torde dessa ej
räcka till för att fullt fylla häradshövdingens och förste notariens arbetstid,
om de ej skulle sysselsätta sig med rena skrivgöromål. En utökning av
domsagans område torde därför redan av sådan anledning vara behövlig.
Det vore sålunda att förmoda, att arbetsbördan i den nya Vadsbod omsagan
skulle komma att understiga arbetsbördan i den nybildade Uppsala läns
södra domsaga och att Vadsbodomsagan lättare än den sistnämnda skulle
kunna förvaltas av häradshövdingen med biträde av allenast tvä notarier.
Den nybildade domsagan skulle enligt befolkningsstatistiken för år 1926 i
folkmängd understiga tio av de nu i riket befintliga domsagorna. I den
nya domsagan borde liksom hittills hållas tio tingssammanträden årligen i
vartdera tingslaget, dock att det sammanträde med tremansnämnd, som nu
hölles i södra domsagan fyra veckor före hösttingets början, borde bibehållas.
Vad därefter anginge domsagokansliets förläggande till Mariestad, kunde
såsom skäl för lämpligheten härav anföras, att Mariestad vore säte för länsstyrelsen,
att länets lantmäterikontor vore förlagt därstädes samt att kommunikationerna
såväl i fråga om järnvägar som automobiler i linjetrafik
vore goda. De enda socknar, som i någon mån torde få olägenhet av kansliets
förflyttning från Skövde till Mariestad, vore Ivarlsborg, Ransberg och
Mölltorp, vilka genom järnvägslinjen Karlsborg—Skövde hade bättre förbindelser
med nämnda stad. Hinder torde dock ej finnas för att dessa socknar,
när efter reglering av domsagorna i mellersta delen av Skaraborgs län
en domsaga bildats med tingsställe i Skövde, om så funnes lämpligt, frånskildes
Vadsbo härads domsaga. Förutom vid de allmänna tingssammanträdena
i Vadsbo södra tingslag, då kansliet komme att vara tillgängligt för
allmänheten i Moholm, kunde, därest så skulle anses nödigt, jämväl vid
annat tillfälle varje månad kansliet där hållas öppet för allmänheten.
Jag övergår härefter till en redogörelse för de lokala myndigheternas och
häradsrätternas yttranden i fråga om alternativ II.
Uppdelning av Gudhems och Kåkinds härads domsaga å Skånings, Vilske Alternativ 11
och Valle härads samt Vadsbo södra domsagor, eventuellt i samband med
överföring av någon del av sistnämnda domsaga till Vadsbo norra domsaga.
Gudhems och Kåkinds härads domsaga består av två tingslag, Gudhems
härads tingslag med tingsställe i Stenstorp och Kåkinds härads tingslag med
tingsställe i Värsås. Domarkansliet är förlagt till Skövde, som ligger inom
32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
sistnämnda tingslag. Domsagan har en långsträckt, tämligen oregelbunden
form med huvudriktning sydväst—nordost. Den gränsar i norr dels med
Gudhems härad till Valle härad av Skånings, Vilske och Valle härads domsaga,
dels ock med Kåkinds härad till Vadsbo södra domsaga, östra gränsen
följer sjön Vättern, den södra bildar nordgräns för Vartofta härad av
Vartofta och Frökinds härads domsaga och den västra slutligen är gemensam
för Gudhems härad samt Vilske och Skånings härader. Invånarantalet
utgjorde den 31 december 1926 i hela domsagan 26,252 personer, varav i
Gudhems härad 10,971 och i Kåkinds härad 15,281 personer.
Den Gudhems och Kåkinds härads domsaga i väster och norr angränsande
Skånings, Vilske och Valle härads domsaga bildar likaledes två tingslag,
nämligen Skånings och Valle härads tingslag med tingsställe i Skara, där
domsagokansliet ock är beläget, samt Vilske härads tingslag med tingsställe
i Floby. Vid 1926 års utgång hade domsagan 24,494 invånare, fördelade
med 18,602 personer på Skånings och Valle härader samt 5,892 personer på
Vilske härad.
Enligt häradsrätternas arhetsredogörelser för år 1926 hava inom Gudhems
och Kåkinds härads domsaga handlagts 1,761 mål och ärenden, varav 671
av Gudhems häradsrätt och 1,090 av Kåkinds häradsrätt. Motsvarande
siffra för Skånings, Vilske och Valle härads domsaga utgjorde 1,893. Av
dessa siffror att döma, torde arbetsbördan få anses vara ungefärligen lika i
såväl nyssnämnda domsagor som i de båda Vadsbodomsagorna.
I vart och ett av de fyra tingslagen inom Gudhems och Kåkinds härads
samt Skånings, Vilske och Valle härads domsagor hållas fem allmänna
tingssammanträden, vartill komma i Kåkinds härad ett och i Skånings och
Valle härads tingslag fem sammanträden med tremansnämnd.
Uppslaget till här ifrågasatta förändrade indelning har givits av t. f.
häradshövdingen Wulff, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 september
1927 framhållit, att vid den genom Kungl. Maj:ts beslut den 2 augusti 1927
anbefallda utredning det borde undersökas, huruvida icke en lämplig tingslagsreglering
kunde åstadkommas därigenom att Gudhems och Kåkinds
härads domsaga uppdelades med Gudhems härad å Skånings, Vilske och
Valle härads domsaga samt Kåkinds härad å Vadsbo södra domsaga. En
dylik reglering, vid vilken givetvis nuvarande häradshövdingen i den till
uppdelning föreslagna domsagan skulle överflyttas till den nybildade Kåkinds
och Södra Vadsbo domsaga, komme antagligen icke att röna något större
motstånd från befolkningens sida och skulle, vid det förhållande att Gudhems
och Kåkinds härader var för sig utgjorde ett tingslag med särskilda protokoll
och fastighetsböcker, åsamka statsverket relativt obetydliga kostnader.
Vid ärendets behandling inför Vadsbo södra domsagas häradsrätt har
Wulff modifierat sitt förslag därhän, att vid förening av Kåkinds härad
med nämnda domsaga nordligaste delen av densamma eller Undenäs landsfiskalsdistrikt
borde överföras till Vadsbo norra domsaga. Wulff anförde
därvid i huvudsak följande:
Kungl. May.ts proposition Nr 137.
33
Därest uppdelningen verkställdes sålunda, att hela Vadsbo södra domsaga
förenades med Kåkinds härad till en domsaga och Gudhems härad lädes till
Skånings, Vilske och Valle härads domsaga, skulle båda de sålunda uppstående
domsagorna erhålla ganska tilltalande figurer med respektive Skövde
och Skara såsom centralt belägna huvudorter. Invånarantalet bleve i förstnämnda
domsagan omkring 43,700 och i sistnämnda domsagan omkring
35,500. Om därvid den nya domsagan indelades i två tingslag, så att nuvarande
södra domsagan komme att bibehålla tingsstället i Moholm och
finge sammanträden till lika antal som för närvarande, skulle nog befolkningens
motstånd mot ändring av nuvarande indelning kunna övervinnas.
Vid närmare övervägande av de konsekvenser, som av en dylik indelning
skulle uppstå för Vadsbo norra domsaga, ansåge sig Wullt emellertid ej
böra förorda densamma. Norra domsagan, som för närvarande hade endast
omkring 25,600 invånare, skulle nämligen avskäras från möjligheter till
utvidgning. Man skulle ju visserligen kunna tänka sig, att av Kinnefjärdings,
Kinne och Kållands härads domsaga Kinne härad, som onekligen
hade ganska många förbindelser med Mariestad, lades till norra domsagan,
men då skulle det bliva svårt att på något lämpligt sätt kompensera förstnämnda
domsaga. Wullt ansåge därför, att om en reglering av domsagorna
inom länet borde ske, Vadsbo södra domsaga måste delas på ett eller annat
sätt.
Detta kunde ske antingen så, att Undenäs och Binnebergs landsfiskalsdistrikt
lades till norra domsagan med tingsställe i Mariestad samt Karlsborgs
landsfiskalsdistrikt till Gudhems och Kåkinds härads domsaga. Därvid
skulle norra domsagan med de två därtill anslutna landsfiskalsdistrikten
bilda en ganska bra figur med Mariestad som huvudort. Denna domsagas
invånarantal bleve omkring 45,200. Gudhems och Kåkinds härad med
Karlsborgs landsfiskalsdistrikt, som komme att rymma omkring 35,000 invånare,
skulle däremot få en ganska egendomlig figur. Som det emellertid
vid denna indelning bleve väl stor skillnad mellan de nybildade domsagornas
folkmängd och tillika Skånings, Vilske och Valle härads domsaga
komme att avskäras från möjlighet till en välbehövlig utvidgning, borde
uppdelningen i stället företagas så, att Undenäs landsfiskalsdistrikt lades
till norra domsagan samt Binnebergs och Karlsborgs landsfiskalsdistrikt
förenades med Kåkinds härad till en domsaga med blivande tingsställe i
Skövde. Gudhems härad borde samtidigt överföras till Skånings, Vilske
och Valle härads domsaga.
Med en sådan indelning skulle domsagorna inom länet få ungefär lika stor
folkmängd, såsom framginge av nedanstående:
1. Vadsbo norra domsaga ........................................................ 25,596 invånare
Undenäs landsfiskalsdistrikt............................................... 8,047
tingsställe: Mariestad summa 33,643 invånare
2. Karlsborgs landsfiskalsdistrikt........................................... 8,844 invånare
Binnebergs landsfiskalsdistrikt...................................... 11,502
Kåkinds härad....................................................................... 15,281
tingsställe: Skövde summa 35,627 invånare
3. Skånings, Vilske och Valle härads domsaga.................. 24,494 invånare
Gudhems härad...................................................................... 10,971 »
tingsställen: Skara och Floby. summa 35,465 invånare
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. tti höft. (Nr 137.) 3
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Tingalags
boma.
Häradsrätterna.
Domhavan
dena.
4. Vartofta och Frökinds härads domsaga............................ 34,423 invånare
tingsställe: Tidaholm
5. Kinnefjärdings, Kinne och Kållands härads domsaga ... 31,567 »
tingsställe: Lidköping
6. Åse, Viste, Barne och Laske härads domsaga................ 33,690 »
tingsställe: Vara.
Såsom förut under alternativ I angivits, hava ombuden för de tingshusbyggnadsskyldige
i Vadsbo södra domsaga enhälligt uttalat sig mot varje
förändring i bestående förhållanden. Därest ändrad indelning ändock genomfördes,
hava emellertid ombuden för 15 socknar eller halva antalet inom
domsagan förklarat, att de förordade den av t. f. häradshövdingen Wullt
senast föreslagna regleringen.
Tingslagsborna i Gudhems härad hava1, ej heller haft något att erinra
mot sistnämnda regleringsförslag, under förutsättning likväl att Gudhems
och Vilske härader förenades till ett tingslag med tingsställe i Stenstorp.
Varje förslag till indelningsändring, som kunde medföra slopandet av sagda
tingsställe, vore de nämligen emot.
Kåkinds härads tingslagsbor hava, med undantag av ombudet för Värsås
socken, förklarat sig eventuellt intet hava att erinra mot det av Wullt först
framställda förslaget, d. v. s. förening av hela Vadsbo södra domsaga med
Kåkinds härad. I första hand föredroge emellertid ombuden det såsom
alternativ III betecknade förslaget.
Tingslagborna inom Skånings, Vilske och Valle härads domsaga samt
inom Vadsbo norra domsaga synas icke hava beretts tillfälle att taga del
av här ifrågavarande uppdelningsförslag och hava följaktligen ej heller
därom avgivit något yttrande.
För innehållet i Vadsbo södra domsagas häradsrätts yttrande har redan
under alternativ I redogjorts. Övriga av nu ifrågavarande regleringsförslag
berörda häradsrätter hava därom icke gjort några direkta uttalanden. I
detta sammanhang har emellertid anförts: av Gudhems häradsrätt, att intet
vore att erinra mot en sammanslagning av hela Gudhems och Kåkinds
härads samt Vadsbo södra; domsagor; av Skånings och Valle häradsrätt,
att hinder ej syntes föreligga att med Skånings, Vilske och Valle
härads domsaga förena de i närheten av järnvägen Skara—Timmersdala
belägna socknarna av Vadsbo södra domsaga; och av Vilske häradsrätt,
att en uppdelning av sistnämnda domsaga avstyrktes, såvitt Vilske härad
därav kunde beröras.
Domhavanden i Vadsbo södra domsaga yttrar, att orsakerna till att befolkningen
i domsagan avböjde varje indelningsändring vore dels motvilja
att utbyta en organisationsform, med vilken tillfredsställelse rådde, mot en
annan oprövad, dels ock fruktan för att en förändrad indelning skulle medföra
ekonomisk förlust därigenom att tingshuset i Moholm bleve onyttigt
såsom sådant och finge avyttras. Då emellertid vissa av länets domsagor
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
vore väl små, syntes det önskvärt att åt dem kunde beredas någon utvidgning,
därvid man emellertid i största möjliga mån borde undvika att dela
härader och samtidigt tillse, att de dyrbara tingshusbyggnader, som funnes
i vissa av domsagorna, bleve utnyttjade. Befolkningens önskan om oförändrad
indelning kunde icke tillmätas avgörande betydelse, men då onekligen
genom indelningsändringen komme att förorsakas befolkningen ekonomisk
förlust genom minskat värde av det därefter överflödiga tingshuset
i Moholm, borde staten ersätta de tingshusbyggnadsskyldige med motsvarande
kontant belopp. Sagda ersättning borde användas av de tingshusbyggnadsskyldige
i Undenäs landsfiskalsdistrikt till inlösen i tingshuset i Mariestad
och av de tingshusbyggnadsskyldige i de båda övriga landsfiskalsdistrikten
såsom bidrag till uppförande av nytt tingshus i Skövde.
Domhavanden i Vadsbo norra domsaga framhåller likaledes, att, frånsett
de olägenheter som ur fastighetsbokföringens synpunkt skulle uppstå genom
här ifrågavarande förslags realiserande, stora ekonomiska uppoffringar skulle
åsamkas de tingshusbyggnadsskyldige i Undenäs landsfiskalsdistrikt genom
inlösen i tingshuset i Mariestad. Distriktet vore nämligen med eu befolkning
av allenast omkring 8,000 personer för litet för att bilda eget tingslag
med tingsställe i Moholm.
Domhavanden i Gudhems och Kåkinds härads domsaga — vilken emellertid
i första hand förordar ett av honom framfört, såsom alternativ III här
ovan betecknat förslag till indelningsändring — anmäler, att från hans sida
eventuellt intet vore att erinra mot det av t. f. häradshövdingen Wullt först
framställda förslaget om domsagans uppdelning, dock under förutsättning
att den nybildade Kåkinds och Vadsbo södra domsaga komme att utgöra
ett tingslag med tingsstad i Skövde. Ett genomförande av detta förslag
skulle knappast medföra annan kostnad för statsverket än arvode till eu
eller två andre notarier i den nya domsagan och åt ytterligare en dylik
notarie i Skånings m. fl. härads domsaga. Inom sistnämnda domsaga borde
lämpligen Vilske och Gudhems härader tills vidare sammanslås till ett
tingslag med tingsställe i Stenstorp, vilket för Vilske häradsbor ej medförde
annan olägenhet än något längre väg till tingsstället. Särskilda småprotokoll
och fastighetsböcker kunde fortfarande föras för vart och ett av de
förutvarande fyra tingslagen.
Domhavanden i Skånings, Vilske och Valle härads domsaga finner, att
en överföring till domsagan av Gudhems härad skulle medföra en naturlig
avrundning av densamma och tillika förena de orter, som i Lidköpings—
Skara—Stenstorps järnväg hade gemensamma trafikförbindelser, och förty
vara att förorda. Emellertid anser domhavanden på grunder, vartill jag
längre fram återkommer, lämpligast att med domsagoregleringar i länet
tillsvidare finge anstå.
Vad slutligen angår alternativ III eller uppdelning av Vadsbo södra
domsaga å Gudhems och Kåkinds härads samt Vadsbo norra domsagor,
Alternativ
in
36
Kungi. Maj:ts ''proposition Nr 137.
så har, såsom redan nämnts, förslaget härom framställts av häradshövdingen
i Gudhems och Kåkinds härads domsaga O. Nyman. Vid sammanträde den
3 oktober 1927 inför Kåkinds häradsrätt med de tingshusbyggnadsskyldige
inom häradet anförde Nyman bland annat: Redan så tidigt som 1916 hade
varit fråga om en sammanslagning av Gudhems och Kåkinds härader och
byggande av gemensamt tingshus i Skövde. Någon sammanslagning av
häradena och något tingshusbygge hade då emellertid icke blivit av, ehuru
häradsborna själva hade beslutat det och frågan tillstyrkts av såväl häradsrätterna
som domhavanden och Göta hovrätt. Processkommissionen hade
nämligen avstyrkt förslaget och ansett frågan böra anstå, till dess kommissionens
förslag till ny judiciell indelning av riket blivit färdigt, och i enlighet
med detta avstyrkande hade Kungl. Maj:t sedan beslutat. Kommissionen
syntes nu tänka sig, att domsagan i en framtid skulle bestå av, förutom
det nuvarande området, städerna Skövde och Hjo samt de inom Södra
Vadsbo härad belägna socknarna Ransberg, Mölltorp och Karlsborg. Möjligen
skulle Norra och Södra Fogelås socknar i stället gå ifrån och tilläggas
Vartofta och Frökinds härads domsaga. Av skäl, som Nyman ville framhålla
i sitt eget yttrande i ärendet, ansåge han, att en sammanslagning av
hela Vadsbo södra domsaga med angränsande domsaga vore olämplig. Uppdelning
torde böra ske, och en sådan kunde ju tänkas på flera olika sätt.
Att lägga Ransbergs, Mölltorps och Karlsborgs socknar till Kåkinds härad
syntes lämpligt ur flera synpunkter, bl. a. vore det icke nödvändigt att
omedelbart bygga nytt tingshus i Skövde, då ju tingsstället i Värsås låge
ganska väl till för sagda socknar. Emellertid ville Nyman föreslå, att därest
Vadsbo södra domsaga skulle delas, icke blott Ransbergs, Mölltorps och
Karlsborgs socknar utan även Bellefors, Beatebergs och Ekeskogs socknar
eller med andra ord hela Karlsborgs landsfiskalsdistrikt lades under Kåkinds
häradsrätts domvärjo samt att Värsås tillsvidare bibehölles såsom tingsställe.
Någon anledning att dela på Karlsborgs landsfiskalsdistrikt syntes
nämligen icke förefinnas.
I sitt i egenskap av domhavande avgivna yttrande anför Nyman ytterligare
bland annat:
En utvidgning av Gudhems och Kåkinds härads domsaga syntes behövlig.
Domsagan hade förr varit större. År 1914 hade med Skövde stad införlivats
den förut till Kåkinds härad hörande Skövde landskommun med cirka
2,500 invånare. Fråga hade ock under senare åren ett par gånger varit uppe
att med Falköpings stad införliva Falköpings västra landskommun, varför
ej vore uteslutet, att domsagan i närmaste framtiden skulle komma att än
ytterligare minskas med sagda kommun, som med sina 1,483 invånare vore
den största i Gudhems härad.
Invånarna i Vadsbo södra domsaga önskade, att domsagan fortfarande
såsom nu måtte utgöra en självständig domsaga med kansli i Skövde, och
vore de jämväl enhälligt emot en styckning av domsagan. Skulle emellertid
någon förändring med nödvändighet ske, syntes de dock ej hava något
emot en förening med Gudhems och Kåkinds härads domsaga eller del
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
37
därav. Ett villkor för dylik förening torde vara, att domsagan komme att
utgöra ett tingslag med tingsstad i Skövde.
Genom beslut den 25 oktober 1918 hade Kungl. Maj:t lämnat utan bifall av
riksdagens justitieombudsman gjord framställning om Gudhems och Kåkinds
båda härads förening till ett tingslag med tingsställe i Skövde. Denna
framställning hade avstyrkts av processkommissionen, enär efter en framtida
domkretsindelning Kåkinds härad och staden Skövde torde komma att
lyda under en domstol med säte i nämnda stad, medan Gudhems härad vid
en dylik indelning syntes böra jämte vissa andra områden sammanslås
med staden Falköping till en domkrets.
Processkommissionen hade emellertid, enligt vad numera erfarits, frångått
sin tanke att uppdela Gudhems och Kåkinds härads domsaga; och
skulle enligt nu föreliggande utkast med domsagan i en framtid förenas
Skövde och Hjo städer samt Karlsborgs, Mölltorps och Ransbergs socknar
av Vadsbo södra domsaga. Dessa tre socknar, vilka hade tillhopa 6,800
invånare, utgjorde tillsammans med Beatebergs, Bellefors och Ekeskogs socknar
med ett invånarantal av tillhopa 2,044 ett landsfiskalsdistrikt, Karlsborgs
distrikt. Då det ej torde vara lämpligt att dela distriktet, varigenom
landsfiskalen skulle bliva skyldig uppvakta vid två häradsrätter, borde,
därest Vadsbo södra domsaga delades, hela distriktet förenas med Gudhems
och Kåkinds domsaga att tillsvidare med Kåkinds härad utgöra ett tingslag
med tingsställe i Värsås. Frågan om gemensam tingsstad för domsagan
i Skövde kunde i så fall anstå till dess slutgiltigt blivit bestämt,
huru domkretsindelningen i riket komme att gestalta sig. Väl komme härigenom
invånarna i distriktet att bliva sämre ställda i fråga om antalet
tingssammanträden än förut, men torde olägenheten därav ej vara så stor och
kunna avhjälpas, om så skulle visa sig behövligt, genom införande av
ytterligare ett eller flera tremansnämndssammanträden i tingslaget.
Såväl tingslagsborna som häradsrätten i Kåkinds härad hava tillstyrkt Tingilagsbor
förevarande alternativ. Övriga därav berörda tingslagsbor och häradsrätter 0CÄr^“d®''
hava icke tagit ställning till förslaget.
Beträffande domhavandenas i Vadsbo norra och Vadsbo södra domsagor upp- Domhavanfattning
tillåter jag mig hänvisa till vad deras under respektive alternativ I denaoch
II intagna utlåtanden i förevarande del innehålla. Av desamma framgår,
dels att domhavanden i Vadsbo norra domsaga icke anser hinder förefinnas
att vid en framtida reglering av länets samtliga domsagor överföra Karlsborgs,
Mölltorps och Ransbergs socknar till en domsaga med Skövde som
huvudort, dels ock att domhavanden i Vadsbo södra domsaga övervägt förevarande
alternativ men framför detsamma föredragit det av honom framförda
alternativ II.
Innan jag härefter redogör för de av vederbörande länsstyrelse och hovrätt
avgivna yttrandena i ärendet, torde böra nämnas, att däri jämväl framförts
förslag om att med reglering av Vadsbo södra domsaga borde anstå,
intill dess ombildning i ett sammanhang kunde företagas beträffande länets
samtliga domsagor.
Såsom av den föregående redogörelsen framgår, hava redan de tingshusbyggnadsskyldige
i Vadsbo södra domsaga varit inne på denna tanke.
Ifrågasatt
uppskov
med regleringen.
38
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 137.
Formligt förslag om dylikt uppskov har emellertid väckts av häradshövdingarna
i Kinnefjärdings, Kinne och Kållands härads samt i Skånings,
Vilske och Valle härads domsagor W. Zethelius och G. Kronlund.
Häradshövdingen Zethelius har därvid, med instämmande av sin domsagas
tingslagsbor och häradsrätt, framhållit, att såväl av uppgifterna angående
förekomsten av tvistemål och brottmål vid häradsrätterna inom
Skaraborgs län samt angående häradenas och tingslagens befolkningstal
som ock av erfarenheten syntes framgå, att, utan olägenhet för de rättssökande,
antalet domsagor inom länet kunde nedbringas från nuvarande
sju till ett antal av fem. Det vore möjligt, att vid sådan förändrad judiciell
indelning förening av de ‘bägge Vadsbodomsagorna till en domsaga
kunde finnas lämplig, men bestämd uppfattning härutinnan kunde icke
vinnas annat än i sammanhang med övervägande av helt förändrad uppdelning
av domkretsarna i länet. Tidpunkten för ett sådant övervägande
syntes snart vara inne, då nu ledighet inträffat i Vadsbo södra domsaga
samt inom de närmaste åren ytterligare två domsagor inom länet komme
att bliva vakanta genom häradshövdingarnas inträde i pensionsåldern.
För egen del har Zethelius närmare motiverat uppskovet sålunda:
Länets folkmängd, vilken tenderade att minskas snarare än ökas, utgjorde
den 31 december 1926 245,228 personer, därvid på domsagorna komme en
befolkning av 204,404 personer. Om denna befolkningssiffra uppdelades
på fem domsagor, skulle i genomsnitt på varje domsaga komma omkring
40,000 invånare. Även om samtliga städer förlädes under landsrätt, skulle
i allt fall den genomsnittliga folkmängden för domsagorna icke överskrida
50,000. Den nu rådande tendensen att hänvisa de unga juristerna att för
sin utbildning syssla huvudsakligen med ansökningsärenden och polismål,
och detta i sådan utsträckning att den ordinarie domaren, jämte en övervakande
befogenhet, skulle huvudsakligen ägna tid och arbete åt tvistiga
saker samt brottmål av någon betydenhet, gjorde det icke blott möjligt utan
också önskvärt att domkretsarna gjordes större än förr, då man av domaren
fordrade, att han i varje detalj skulle deltaga i domsagoarbetet. Ur allmänhetens
synpunkt syntes betänklighet icke behöva resas mot domkretsarnas
måttliga förstoring, då de förbättrade kommunikationerna mer än
motsvarade den i några fall förlängda vägsträckan.
En förändrad judiciell indelning av länet vore emellertid en grannlaga
fråga, därvid, jämte naturlig eller av ålder bestående samhörighet, torde
böra beaktas dels vägnätets beskaffenhet, dels förekommande järnvägsförbindelser,
dels tingsställenas lämpliga förläggning, därvid städer eller köpingar
företrädesvis torde böra komma i betraktande framför järnvägsknutpunkter,
vilka med biltrafikens utveckling förlorat mycket av sin betydelse
för ortsbefolkningen, dels ock att härad icke utan tvingande skäl uppdelades
på olika domsagor. Ville man avstå från tanken på städernas förläggande
under landsrätt, syntes rent av kunna ifrågasättas att reducera
länets domsagor till följande fyra:
Invånare
Åse, Viste, Barne, Laske och Kållands härader.................................... 45,896
Kinnefjärdings, Kinne, Skånings, Valle och Gudhems härader 48,923
Vartofta, Frökinds, Kåkinds och Vilske härader ................................ 55,596
Vadsbo härad ................................................................................................ 53,989
204,404
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Inför alla dessa möjligheter vore icke möjligt att, i frågans nuvarande
skick, beträffande Vadsbo södra domsagas indelning förorda viss lösning
såsom den riktigaste.
Häradshövdingen Kronlund, vilken, såsom jag redan omnämnt, uttalat,
att en uppdelning av Gudhems och Kåkinds härads domsaga å Skånings,
Vilske och Valle härads samt Vadsbo södra domsagor ur vissa synpunkter
skulle vara att förorda, har därvid tillika anfört följande:
Det syntes som om frågan angående sammanslagning eller uppdelning av
domsagor inom länet lämpligast borde upptagas till behandling beträffande
länets samtliga domsagor. Med hänsyn till processkommissionens föreliggande
förslag torde även vid frågans behandling tagas i betraktande införlivandet
av länets städer i de blivande domkretsarna. Av grundläggande
betydelse för en uppdelning av domsagorna torde då bliva den storlek de
blivande domsagorna bestämdes skola få, huruvida det nuvarande antalet
skulle bibehållas eller, såsom antagligt vore, antalet komme att minskas
till sex eller till fem. I förra fallet skulle befolkningens medelsiffra för varje
domsaga uppgå till ungefär 40,000 personer, i senare fallet till ungefär
50,000 personer. Vid en sammanslagning av Vadsbo södra och norra domsagor
skulle emellertid invånarantalet i den förenade domsagan bliva, inberäknat
Mariestads stad, ungefär 60,000 personer, något som skulle förrycka proportionen
till de övriga domsagorna. Att blott provisoriskt sammanslå sistnämnda
domsagor för att vid en slutlig reglering av domkretsarna antagligen
åter till större eller mindre del skilja dem åt torde väl få anses
olämpligt.
Även häradshövdingen i Gudhems och Kåkinds härads domsaga betonar,
att en förändring ej nu borde vidtagas, därest den ej kunde ingå som led i
den slutliga regleringen av länets domkretsar. Till uppskovstanken ansluter
sig jämväl t. f. häradshövdingen i Vadsbo södra domsaga, för den händelse
hinder skulle förefinnas för utanordnande av gottgörelse till de tingshusbyggnadsskyldige
för värdeminskning av tingshuset i Moholm i anledning
av det av honom framställda regleringsförslaget (alternativ II). En gynnsam
tidpunkt för frågans återupptagande vore antingen år 1930, då häradshövdingämbetet
i Skånings, Vilske och Valle härads domsaga bleve ledigt,
eller ock år 1932, då motsvarande situation inträdde i Kinnefjärdings, Kinne
och Kållands härads domsaga. Vid nämnda tid vore ock att vänta, att
klarare direktiv än för närvarande förefunnes med avseende å blivande
domsagors lämpliga storlekstyp och beträffande frågan om städernas läggande
under landsrätt.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser i första hand, att med den ifrågasatta
regleringen bör tills vidare anstå. Såsom skäl för denna sin uppfattning
framhåller länsstyrelsen, att ändringar i den nuvarande judiciella indelningen
icke borde utan synnerliga skäl vidtagas, innan det visat sig, i
vilken omfattning processkommissionens nu föreliggande förslag till huvudgrunder
för rättegångsväsendets ombildning komme att vinna statsmakternas
gillande. Ett ställningstagande från statsmakternas sida till de i berörda
Lä nsstyr elsen
i Skaraborgs
län.
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Göta hovrätt.
förslag upptagna frågorna dels om större domkretsar med flera fast anställda
domare inom varje domkrets dels ock om införlivandet av städerna i de
blivande domkretsarna bleve nämligen av avgörande betydelse för bestämmandet
av de särskilda domsagornas områden. Då det måste anses högeligen
önskvärt, att ett sådant ställningstagande till nämnda principiella
spörsmål avvaktades, innan en omreglering av Vadsbo södra domsaga verkställdes,
samt genom ett anstånd med regleringen jämväl syntes kunna utvinnas
den fördelen, att i följd av inom de närmaste åren inträffande vakanser
å häradshövdingämbetena i ytterligare två av länets domsagor frågan
om förändrad judiciell indelning av länet i dess helhet skulle kunna upptagas
i ett sammanhang, funne länsstyrelsen, med hänsyn jämväl till den
av invånarna i Vadsbo södra domsaga uttalade enhälliga mening mot
ändrad indelning av domsagan, någon indelningsändring för närvarande
icke böra äga rum. Skulle det emellertid befinnas lämpligt att redan nu
vidtaga en reglering av domsagan, borde enligt länsstyrelsens åsikt det av
tingslagsborna, häradsrätten och häradshövdingen i Vadsbo norra domsaga
tillstyrkta förslaget om sammanslagning av de båda domsagorna i Vadsbo
härad till en domsaga förordas framför övriga i ärendet framkomma regleringsförslag.
Genom en sådan sammanslagning skulle nämligen, under förutsättning
av den förstorade domsagans indelning i två tingslag och bibehållandet
av de nuvarande tingsställena, domsagoborna icke komma att
åsamkas vare sig kostnader för nya tingshusbyggnader eller förlängda tingsresor.
Domsagokansliets förläggande till Mariestad syntes ej heller komma
att medföra oöverstigliga svårigheter för ortsbefolkningen, då dels med
nämnda stad uppehölles goda förbindelser antingen med järnväg eller medelst
befintliga automobilomnibuslinjer från så gott som alla större orter inom
Vadsbo södra domsaga, dels ock, såsom i häradshövdingens i Vadsbo norra
domsaga uti ärendet avgivna yttrande antytts, kansliet kunde komma att
hållas tillgängligt för allmänheten å tingsstället i Moholm även under annan
tid månatligen än under tingssammanträdena därstädes.
Även Göta hovrätt intager i ärendet samma ståndpunkt som länsstyrelsen,
d. v. s. förordar i första hand anstånd med regleringen, i andra hand sammanslagning
av Vadsbo södra och Vadsbo norra domsagor. Hovrätten anför
i huvudsak följande:
Det torde kunna sägas, att av Skaraborgs läns nuvarande sju domsagor endast
två — båda oberörda av det nu aktuella spörsmålet — nämligen Vartofta
och Frökinds härads domsaga med omkring 35,000 invånare samt Åse, Viste,
Barne och Laske härads domsaga med omkring 34,000 invånare stode nära
vad man efter hittills rådande uppfattning kunde beteckna såsom normaltyp
för en domsaga. Ej heller Kinnefjärdings, Kinne och Kållands härads domsaga
med sina omkring 32,000 invånare avlägsnade sig alltför mycket från
denna typ. Detta gällde däremot om de fyra återstående domsagorna: den
nu vakanta Vadsbo södra med omkring 28,000, Vadsbo norra med omkring
26,000, Gudhems och Kåkinds härads med likaledes omkring 26,000 samt
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
Skånings, Vilske och Valle härads domsaga med omkring 25,000 invånare.
Även om folkmängden ingalunda alltid kunde anses såsom tillförlitlig måttstock
för bedömande av arbetsbördan i en domsaga, torde detta dock väsentligen
vara fallet uti ifrågavarande län med dess utpräglade karaktär av
lantbruksbygd. Obestridligt torde således vara, att en reduktion av antalet
domsagor i länet kunde ske, utan att man därför behövde löpa den enligt
hovrättens mening synnerligen betänkliga risken att erhålla alltför stora
domsområden. Frågan syntes begränsad till den, huruvida nu inträffad
domsagovakans borde giva anledning till åtgärd i sådan riktning, eller om
därmed borde tillsvidare anstå. Härutinnan delade hovrätten de betänkligheter,
som med hänsyn till processreformens nuvarande läge i ärendet uttalats
och som särskilt kommit till synes i länsstyrelsens däri avgivna utlåtande.
Då hovrätten således i likhet med nyssnämnda myndighet redan
på denna grund — och följaktligen i detta sammanhang utan särskild hänsyn
till den enhälliga opinionen i Vadsbo södra domsaga — ansåge någon
indelningsändring för närvarande icke böra äga rum, förutsatte hovrätten
emellertid, att bifall till denna dess mening skulle taga sig uttryck i beslut
om åtgärder för den vakanta domsagans omedelbara återbesättande i vanlig
ordning. Hovrätten kunde nämligen ej finna annat än att det för rättsskipningen
vore synnerligen olyckligt, om den ena domsagan efter den andra
skulle hållas vakant under en för närvarande oöverskådlig framtid. Detta
syntes gå stick i stäv mot det eljest och med rätta så kraftigt betonade
strävandet att förekomma vikariatssystem inom domarkåren. Härvid borde
ock beaktas att, om och när en radikalare omstöpning av hela rikets domsområden
en gång komme till stånd, regeln i allt fall måste bli, att man
finge att räkna med bestående förhållanden, som först efter en längre övergångstid
kunde bringas till överensstämmelse med den nya ordningen eller
i allt fall ej utan avsevärda ekonomiska uppoffringar från det allmännas
sida avvecklas i ett mera forcerat tempo. Hovrätten ville med hänsyn till
det anförda i första hand förorda, att Vadsbo södra domsaga i vanlig ordning
återbesattes med ordinarie domare. Utan betydelse för uppskovsfrågan
vore ju emellertid onekligen ej den i ärendet betonade omständigheten, att
ytterligare två av länets mindre domsagor komme att bliva vakanta senast
respektive 1930 och 1932.
Hovrätten hade härefter att taga ståndpunkt till spörsmålet om lämpligheten
av och betingelserna för Vadsbo södra domsaga förening med
norra domsaga.
Av utredningen i målet framginge, att Vadsbo härad ända till eu relativt
sen tidpunkt, är 1863, utgjort en domsaga. Allt för stort avseende syntes
därför näppeligen böra fästas vid det motstånd, den ifragasatta sammanslagningen
från så att säga pietetssynpunkt mött inom den södra domsagan.
Det avgörande borde bliva, huruvida mera reella betänkligheter kunde anses
möta och huruvida förefintliga sådana kunde hävas genom sättet för rättsskipningens
anordnande i den sammanslagna domsagan. Hovrätten ville dä
till en början framhålla, att en sådan domsagas folkmängd, omkring ->4,000.
överstege den maximigräns, som enligt hovrättens mening borde uppställas
till förekommande därav, att den önskvärda personliga kontakten mellan
domaren och domsagans befolkning ginge förlorad. En sådan kontakt syntes
vara av särskild vikt i domsagor av ifrågavarande typ, tillhörande den rena
lantbruksbygden. Mindre betydelse kunde ju tillmätas densamma i domkretsar
av väsentligen mera stadsbetonad karaktär. De av rikets nuvarande
domsagor, som uppvisade ett lika stort eller än större invånarantal, torde
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. lli häft. (Xr l''M.)
Departements
chefen.
42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
ock i allmänhet kunna räknas till den senare typen. Om än avgörande
vikt nu för tiden ej tillmättes den nyss framhållna synpunkten, torde det i
varje fall vara förtjänt av synnerligt avseende, huruvida arbetsbördan i eu
nybildad domsaga kunde bäras utan anställande av biträdande domare.
Skulle så ej vara fallet, måste dess tillskapande betecknas såsom föga önskvärt.
Oavsett denna frågas betydelse i besparingshänseende, måste det nämligen
enligt hovrättens mening anses olämpligt att bilda domsområden, där
en sådan vikariatsanordning kunde från början anses ofrånkomlig. Detta
torde visserligen här ej vara fallet, och den nuvarande domarens i norra
domsagan utlåtande syntes ju kunna räknas såsom garanti för att, i vad på
honom personligen ankomme, sådant ej skulle ifrågasättas. Erfarenheten
gåve . emellertid vid handen en stigande tendens att försöka utvidga institutionen
biträdande domare, och detta även i sådana fall, då det tidigare
förutsatts, att dylik ej skulle erfordras. Det kunde i detta sammanhang
vara värt beaktande, att i den nysammanslagna domsaga, Uppsala läns
södra, varmed jämförelse i ärendet gjorts, biträdande domare vore anställd.
Därest man ej behövde räkna med en dylik anordning, funne hovrätten även
i övriga delar synnerligt avseende böra fästas vid domarens i norra domsagan
i ärendet avgivna utlåtande, som ock syntes giva uttryck åt en enhällig
mening bland sistnämnda domsagas invånare. Hovrätten funne sig sålunda,
ehuru med tvekan och allenast i andra band, kunna giva sin anslutning åt
det förslag, som innefattades i samma utlåtande. En väsentlig förutsättning
härför vore emellertid, att villkoret om bibehållande av två tingslag
upprätthölles. Härigenom måste det väsentliga sakskälet för befolkningens
i södra domsagan motstånd mot förslaget anses undanröjt.
Med hänsyn till den ställning, hovrätten sålunda intagit i ärendet, ansåge
sig hovrätten för närvarande ej höra ingå på de andra projekt, som däri
framkommit. Häri låge emellertid, att hovrätten ej funne åt något av
dessa böra givas företräde framför berörda sammanslagning.
När jag nu går att taga ställning till förevarande regleringsfråga, vill
jag till en början ånyo erinra om den numera av statsmakterna antagna
grundsats, enligt vilken till underlättande av den förestående reformen av
rättegångsväsendet borde eftersträvas en successiv omreglering av de mindre
domsagorna till större enheter. Att denna grundsats bör komma i tillämpning
i fråga om Vadsbo södra domsaga, synes ställt utom tvivel. Den verkställda
utredningen giver otvetydigt vid banden, att nämnda domsaga på
grund av sin ringa folkmängd och jämförelsevis obetydliga arbetsbörda icke
kan tänkas vid en blivande domkretsindelning i enlighet med de av processkommissionen
angivna principerna bestå såsom självständig domsaga.
Om sålunda i förevarande avseende en omreglering får anses önskvärd,
måste emellertid, såsom Göta hovrätt ock anmärkt, i första hand tagas ställning
till spörsmålet, huruvida rätta tidpunkten nu är inne för omregleringens
företagande, eller huruvida med hänsyn särskilt till i granndomsagorna
inom de närmaste åren inträffande vakanser därmed bör anstå, till dess
frågan kan upptagas i ett större sammanhang. Såsom ett skäl för uppskov
bar anförts, att man eljest riskerade att föregripa en rationell omgestaltning
av länets samtliga domsagor, vilka genomgående ur processreformens synpunkt
vore för små och förty i behov av förstoring. Ytterligare har till
Kungl. Maj:ts proposition Nr 131.
43
förmån för ett uppskov framhållits, att frågan om städernas ställning till
den blivande nya judiciella indelningen ännu vore oavgjord och att, innan
klarhet härutinnan vunnits, intet med visshet kunde sägas om den lämpligaste
indelningen.
För egen del finner jag de betänkligheter, som sålunda uttalats mot en
omedelbar reglering, värda beaktande och ansluter mig till fullo till den
från flera håll under utredningens gång uttalade uppfattningen, att intet nu
bör i saken åtgöras, som icke är ägnat att åtminstone i huvudsak bestå vid
den kommande allmänna d omk retsi rid ein in gen. Med denna uppfattning måste
min " '' ‘ Qvgtanken bliva beroende av huruvida något eller
ra av de i ärendet framförda regleringsalternativen kunna med någorlunda
visshet antagas tjänliga att ingå såsom led i länets framtida judiciella indelning.
Med hänsyn till vad jag har mig bekant angående de indelningsförslag,
som övervägts inom processkommissionen, vågar jag emellertid göra
gällande, att så är i särskild grad fallet med det såsom alternativ I betecknade
förslaget om förening av Vadsbo södra och Vadsbo norra domsagor till
en domsaga, detta oberoende av frågan huru rättsskipningen i städerna i eu
framtid kommer att gestaltas. Nämnda alternativ överensstämmer nämligen
på ifrågavarande punkt fullständigt med vart och ett av två inom kommissionen
senast diskuterade förslag till domkretsindelning i Skaraborgs län,
avseende det ena länets indelning i fem, det andra i fyra domkretsar. Med
sagda förslag låter sig jämväl det såsom alternativ III betecknade indelningsförslaget
ganska väl förena, däremot knappast alternativ II, åtminstone
icke i dess ursprungliga gestalt. Ur synpunkten av en av rättegångsreformen
betingad domkretsindelning synes mig sålunda så mycket mindre hinder
möta mot företagande redan nu av en omreglering av Vadsbo södra domsaga,
som därigenom fastmera övergången till en sådan indelning skulle
underlättas.
För en omedelbar reglering talar jämväl den omständigheten, att det lediga
häradshövdingämbetet icke alltför länge bör hållas vakant, något som
svårligen skulle kunna undgås vid ett uppskov. Ett längre tids uppehållande
av häradshövdingämbete på förordnande måste emellertid — såsom
Göta hovrätt framhållit — innebära så allvarliga olägenheter, att dylikt bör
så vitt möjligt undvikas.
Vid valet mellan de ur processreformens synpunkt acceptabla alternativen
I och III ansluter jag mig, i likhet med bland andra Göta hovrätt och länsstyrelsen,
utan tvekan till det förra alternativet. Skälen för en återförening
av Vadsbo södra och Vadsho norra domsagor hava redan i det föregående
utförligt angivits. Jag kan här inskränka mig till att sammanfattningsvis
erinra därom, att sagda förslag framför alternativ III äger företräde i så
måtto, att det icke rubbar bestående tingslagsindelning och ej heller kräver
vare sig omedelbara eller framtida ekonomiska uppoffringar från de tingshusbyggnadsskyldiges
sida — det senare givetvis under förutsättning att
nuvarande Vadsbo södra domsaga kommer att såsom eget tingslag och med
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
bibehållande av nuvarande tingsställe i Moholm ingå i den nya domsagan.
Förslaget synes snarare komma att för de tingshusbyggnadsskyldige i Vadsbo
södra domsaga medföra någon ekonomisk fördel, i det att domsagans andel
i kostnaden för hallande av det framtida gemensamma domarkansliet i
Mariestad torde komma att understiga den nuvarande kostnaden för förhyrande
av kanslilokal i Skövde.
Mot genomförande av alternativ I har emellertid anmärkts, att den nya
domsagan därigenom bleve för stor, i varje fall i förhållande till övriga
domsagor inom länet, samt att det på~ grand härav kunde bliva nödvändigt
där anställa en biträdande domare, vilket ieke vore.till.-fördgLiöt-rättsvården.
Häremot vill jag till en början erinra, att redan Nya lagberM''
ningen i sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
(del IV bihang sid. 166) uttalat sig för en återförening av Vadsbo
södra och Vadsbo norra domsagor. De båda domsagorna hade då en avsevärt
större folkmängd än nu, nämligen sammanlagt 64,749 år 1884 mot
53,989 vid utgången av år 1926. Väl skulle den nya domsagan bliva eu
av de folkrikare i landet, men dess befolkningssiffra komme dock ej att i
avsevärd grad avvika från motsvarande tal i de enligt 1926 års riksdagsbeslut
nybildade Uppsala läns södra domsaga med 49,728 invånare vid 1926
års utgång samt Bråbygdens och Finspånga läns domsaga med 56,117 invånare
vid samma tid. Ej heller i förhållande till länets övriga domsagor
synes mig den nya Vadsbodomsagan komma att i anseende till invånarantal
avvika alltför mycket från vad som får anses normalt. Det bör nämligen
beaktas, att jämväl de övriga domsagorna inom kort torde bliva föremål
för omreglering till större domkretsar, vilka säkerligen, vare sig slutresultatet
för länet blir fem eller fyra domsagor, komma att i medeltal få
en folkmängd av uppåt 50,000 invånare.
Vad beträffar arbetsbördan inom en enligt alternativ I nybildad domsaga,
har i det föregående framhållits, att, därest Vadsbo södra och Vadsbo
norra domsagor under år 1926 varit förenade, arbetsmängden under samma
år skulle hava utvisat 619 mål, varav 405 genom slutligt utslag avgjorda,
och 3,068 ärenden. Motsvarande tal skulle i Uppsala läns södra domsaga
hava utgjort 470 mål, varav 270 genom slutligt utslag avgjorda, och
3,314 ärenden samt i Bråbygdens och Finspånga läns domsaga 587 mål,
varav 451 genom slutligt utslag avgjorda, och 2,973 ärenden. En jämförelse
mellan de tre domsagorna giver sålunda vid handen, att den nya
domsagan i fråga om arbetsbördan torde komma att bliva ungefär jämnställd
med de nyssnämnda båda domsagorna. Ingendera av dessa domsagor
hör emellertid till landets tyngsta. Väl har hittills i den förra biträdande
domare varit anställd året runt och i den senare viss del av året, men
detta har ansetts som en övergångsanordning. I fråga om den nya Vadsbodomsagan
har av blivande häradshövdingen i domsagan uttalats den uppfattningen,
att biträdande domare icke skall behöva därstädes anställas.
Skulle så mot förmodan bliva fallet, lärer anordningen likväl kunna för
-
45
Kungl. Majits proposition Nr 137.
svaras såsom ett övergångsstadium till en mera rationell domsagoorganisation.
På övriga mot förslaget framförda invändningar anser jag icke nödigt
att närmare ingå vid det förhållande, att desamma genom den södra domsagans
bibehållande såsom eget tingslag — vilket jag anser mig böra tillstyrka
— bliva i allt väsentligt borteliminerade. Än mera blir detta fallet,
om, i enlighet med vad häradshövdingen ställt i utsikt, domsagokansliet
kommer att å tingsstället i Moholm hållas öppet för allmänheten jämväl å
annan tid än under pågående tingssammanträde.
Därest, såsom jag förutsätter, i den nya Vadsbodomsagan årligen komma
att, liksom hittills i de nuvarande båda domsagorna, i vartdera tingslaget
hållas tio allmänna tingssammanträden och något sammanträde med tremansnämnd,
kan ej heller ur rättsvårdens synpunkt befogad erinran göras
mot sammanslagningen. Ur besparingssynpunkt är densamma obetingat att
anbefalla. Någon ökning i häradshövdingens i nuvarande norra domsagan
av statsmedel utgående avlöning lärer icke kunna komma i fråga. Fastmera
synes på grund av den blivande stegringen i samme häradshövdings
sportelinkomster den för närvarande i båda Vadsbodomsagorna utgående
partiella lönefyllnaden kunna efter sammanslagningen helt bortfalla.
En beräkning av statsverkets årliga kostnader för domsagopersonalen före
och efter sammanslagningen giver följande resultat: För närvarande |
Efter samman-s) agningen |
||
lön för 2, respektive 1 häradshövding ............ |
kronor |
9,000 |
4,500 |
tjänstgöringspenningar ........................................ |
» |
2,600 |
1,400 |
lönefyllnad och resekostnadsbidrag................... |
» |
4,400 |
— |
dyrtidstillägg, omkring ........................................ |
» |
5,400 |
2,700 |
2 respektive 1 förste notarie.............................. |
» |
4,800 |
2,400 |
dyrtidstillägg, omkring ....................................... |
» |
1,700 |
850 |
ingen respektive 1 andre notarie, bidrag därtill |
» |
— |
1,000 |
dyrtidstillägg, omkring....................................... |
» |
— |
650 |
summa |
kronor |
27,900 |
13,500 |
Sistnämnda belopp, 13,500 kronor, bör eventuellt ökas med a\ lön ing och
dyrtidstillägg till en biträdande domare, sammanlagt omkring 5,400 kronor,
eller, sannolikare, till ytterligare en andre notarie, sammanlagt omkring
1,650 kronor. En årlig besparing av i gynnsammaste fall omkring 14,400
kronor kommer sålunda att uppstå.
Liksom beträffande den av mig tillstyrkta omregleringen av vissa domsagor
i Västmanlands län synes tidpunkten för nu. förevarande indelningsändrings
ikraftträdande kunna bestämmas till den 1 januari 1929.
Vad slutligen angår den nya domsagans namn, torde benämningen Vadsbo
härads domsaga böra återupptagas för densamma.
Då för häradshövdingen i nuvarande Vadsbo södra domsaga lönen utgör
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 1U käft. (Nr 137.)
Hemställan.
46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.
4,500 kronor och tjänstgöringspenningarna 1,200 kronor, tillhopa 5,700 kronor,
skulle, därest mitt förslag om sammanslagning av denna och Vadsbo norra
domsaga vinner bifall, ordinarie anslaget till justitiestat under Göta hovrätt
kunna från och med budgetåret 1929/30 minskas med sistnämnda belopp.
Å samma anslag för budgetåret 1928/29 skulle komma att uppstå en besparing
av halva detta belopp. Från och med budgetåret 1929/30 kan jämväl
minskning av anslaget till partiell löneförbättring för häradshövdingarna
äga rum i enlighet med vad nyss angivits.
Under åberopande av vad jag under A) och B) härovan anfört tillåter jag
mig hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels besluta, att Västmanlands södra domsaga skall från och med den 1
januari 1929 uppdelas å Västmanlands västra och Västmanlands norra domsagor
sålunda, att Snevringe härads tingslag tillägges Västmanlands västra
domsaga och Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo härads tingslag tillägges
Västmanlands norra domsaga, som efter indelningsändringen skall benämnas
Västmanlands mellersta domsaga,
dels fastställa avlöningsförmånerna för häradshövdingen i sistnämnda domsaga
sålunda:
lön ............................................................................................ kronor 4,500
tjänstgöringspenningar ........................................................ » j ,500
dels besluta, att Vadsbo norra och Vadsbo södra domsagor skola från och
med den 1 januari 1929 förenas till en domsaga, vilken efter sammanslagningen
skall benämnas Vadsbo härads domsaga,
dels ock fastställa avlöningsförmånerna för häradshövdingen i sistnämnda
domsaga sålunda:
lön ............................................................................................ kronor 4,500
tjänstgöringspenningar ........................................................ » 1,400 5,900
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall; och skall proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
E. Lindström.
Stockholm, Isaac Marcns’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.