Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 133.
1
Sr 133.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag till
lantmäteriförrättningar; given Stockholms slott den 17 februari
1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över .jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 17 februari 1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meukling, Gäede, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför följande:
I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln punkt 125, bär Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet som
Kungl. Maj:t kunde komma att förelägga riksdagen, för budgetåret 1928—
1929 beräkna dels till bidrag till jorddelningsförrättningar ett belopp av
125,000 kronor dels ock till bidrag till utflyttnings- väganläggnings- och
odlingskostnader i sammanhang med skiften ett belopp av 300,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. Ilo höft. (Nr 13(1.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
Sedan utredningen i ärendet numera blivit avslutad, anhåller jag att få
ånyo anmäla förevarande frågor.
Bidrag till lantmäteriförrättningar utgår för närvarande från tre å ordinarie
stat under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslag, benämnda
bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar, bidrag till skiften, hemmansklyvningar
och rågångsförrättningar samt bidrag till utflyttnings- och
väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar.
X riksstaten för budgetåret 1927—1928 äro anslagen uppförda med respektive
40,000 kronor, 75,000 kronor och 200,000 kronor. Bestämmelser om
villkoren för erhållande av bidrag från dessa anslag äro meddelade i kungörelsen
den 8 juni 1923 (nr 238) med däri genom kungörelsen den 18
juni 1925 (nr 294) vidtagna ändringar. Härjämte har i kungörelsen den
22 december 1927 (nr 478) stadgats, att nyssnämnda båda författningar
skola i tillämpliga delar gälla även beträffande avstyckning, verkställd enligt
nya jorddelningslagen.
Beträffande innehållet av nämnda nu gällande bestämmelser må här anmärkas
följande.
Statsbidrag utgår dels till förrättningskostnaderna vid vissa jorddelningsförrättningar
och dels till kostnaderna för vissa åtgärder — utflyttningar
och väganläggningar — som beslutats vid laga skifte eller hemmansklyvning.
Statsbidrag till förrättningskostnaderna må åtnjutas vid jordavsöndringar,
ägostyckningar, avstyckningar, skiften, hemmansklyvningar och
rågångsförrättningar. Bidrag utgår allenast till bestridande av kostnaden
för det lantmätaren för förrättningen enligt gällande lantmäteritaxa tillkommande
arvode, inberäknat lösen för karta och handlingar. Vid avsöndringar,
ägostyckningar och avstyckningar må bidrag beviljas med belopp,
motsvarande högst vad av hela denna kostnad belöper å området i fråga
och vid andra förrättningar med belopp motsvarande högst hälften av
vad på vederbörande område belöper av berörda kostnad. För bidrags beviljande
äro stadgade vissa förutsättningar, till vilka jag nedan skall återkomma.
Nu må allenast erinras, att bidrag endast utgår till enskild person,
för vilken kostnaderna för förrättningen måste anses betungande i förhållande
till hans ekonomiska ställning, och i visst fall till bolag eller förening
för egnahemsbildning.
Statsbidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader utgå med belopp,
motsvarande högst hälften av den kostnad, vartill utflyttnings- eller
väganläggningsåtgärdens verkställande vid vederbörande förrättning uppskattats.
Dylikt bidrag åtnjutes oberoende av sakägares ekonomiska ställning.
Såsom jag redan nämnt vid anmälan av ifrågavarande ärende i det vid
statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet, föreligger i ärendet en av
lantmäteristyrelsen i skrivelse den 4 november 1927 gjord framställning,
som utmynnar i hemställan, att Kungl. Maj:t måtte underställa riksdagens
prövning förslag till nya bestämmelser angående villkor för erhållande av
statsbidrag till lantmäteriförrättningar i huvudsaklig överensstämmelse med
ett av lantmäteristyrelsen utarbetat förslag till kungörelse i ämnet samt att
vid bifall därtill — med uteslutande av nu i riksstaten upptagna tre an
-
3
Kanyl. Maj:In proposition Nt 133.
slag för bidrag till lantmäteriförrättningar — för budgetåret 1928 — 1929
måtte i staten upptagas dels ett förslagsanslag å 190,000 kronor under benämningen
»bidrag till jorddelningsförrättningar» dels ock ett förslagsanslag å
300,000 kronor under benämningen »bidrag till utflyttnings-, väganläggnings-
och odlingskostnader i sammanhang med skiften».
Det av lantmäteristyrelsen utarbetade förslaget till kungörelse torde fä
såsom bilaga fogas vid detta protokoll. (Bilaga A).
över lantmäteristyrelsens framställning hava infordrade utlåtanden av-*
givits av statskontoret den 3 december 1927 samt, i vissa avseenden, av
byggnadsstyrelsen den 6 och av lantbruksstyrelsen den 29 i samma månad.
Innan jag närmare ingår på lantmäteristyrelsens förslag, torde böra lämnas
en kortfattad redogörelse angående tillkomsten av nu gällande statsbidragsbestämmelser
och vad som föranlett lantmäteristyrelsens framställning.
Vid 1920 års riksdag antogs ett av Kungl. Maj:t genom proposition nr
235 framlagt förslag beträffande bidrag till lantmäteriförrättningar.
Riksdagen anhöll emellertid samtidigt (skr. nr 321) om skyndsam utredning,
huruvida mindre bemedlade eller obemedlade sakägare lämpligen kunde beredas
några ytterligare lättnader i de av lantmäteriförrättningar förorsakade
kostnaderna. Med anledning därav avgav lantmäteristyrelsen i skrivelse
den 24 december 1920 av Kungl. Maj:t anbefalld utredning i frågan, därvid
lantmäteristyrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva viss utsträckning av statsbidragen till lantmäteriförrättningar,
samt ifrågasatte vissa ändringar i de utfärdade bestämmelserna rörande
villkoren för åtnjutande av statsbidrag.
I det vid statsverkspropositionen till 1922 års riksdag fogade statsrådsprotokollet,
nionde huvudtiteln punkt 153, anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
i detta ämne, att han med hänsyn till de utgifter för
statsverket, som ett genomförande av lantmäteristyrelsens förslag skulle
medföra, funne redan de statsfinansiella synpunkterna tala för frågans
undanskjutande. Då därtill komme, att det för frågans lyckliga lösning
syntes vara av viss vikt, att den komme under prövning och bedömande i
sammanhang med den nya skifteslagstiftningen, men förslag beträffande
denna lagstiftning icke väntades komma att framläggas till 1922 års riksdag,
ansåge departementschefen sig icke böra föreslå Kungl. Maj:t att då
göra framställning till riksdagen i ämnet.
I skrivelse nr 9 A 1922 anförde riksdagen, att riksdagen av vad departementschefen
sålunda anfört funne, att det av riksdagen år 1920 upptagna spörsmålet,
åsyftande bland annat frågan om statsbidrag till täckande av kostnanader
för ersättning till gode män vid vissa lantmäteriförrättningar, ingalunda
därmed finge anses avfört, utan att detsamma endast av vissa skäl,
som riksdagen ansåge sig böra godtaga, för det dåvarande undanskjutits.
Med anledning av sistnämnda riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Maj:t
lantmäteristyrelsen att, med iakttagande av vad i statsrådsprotokollet till
1922 ars statsverksproposition i ämnet anförts, avgiva förnyat utlåtande
angående bland annat frågan om ytterligare lättnader i lantmäterikostnaderna
för obemedlade och mindre bemedlade.
Emellertid hade kolonisationskommittén i ett den 31 maj 1922 av kom -
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
mittén avgivet betänkande uttalat sig jämväl beträffande frågan om statsbidrag
till lantmäteriförrättningar.
I skrivelse den 8 december 1922 avgav lantmäteristyrelsen det begärda
utlåtandet, vari styrelsen tillika yttrade sig med anledning av kolonisationskommitténs
betänkande i nyss nämnda del.
I den proposition, nr 174, till 1923 års riksdag, som låg till grund för
ovannämnda kungörelse den 8 juni 1923 (nr 238), upptog dåvarande chefen
för jordbruksdepartementet till behandling omförmälda av kolonisations.
kommittén och lantmäteristyrelsen framlagda förslag. Departementschefen
framhöll därvid, att sagda förslag avsåge genomgripande förändringar i
grunderna för utgående av statsbidrag vid lantmäteriförrättningar och att
förslagens förverkligande skulle medföra en betydande kostnadsökning. De
skäl, som föranlett, att förslag i ämnet ej framlagts till 1922 års riksdag,
talade fortfarande för frågans undanskjutande. Departementschefen ville
därför ej heller för det dåvarande förorda framläggande till riksdagen av
förslag till frågans definitiva lösning. Dock hade framförts så starka skäl
för förändring i vissa avseenden av grunderna för statsbidrags utgående,
att departementschefen ansåge sig icke böra underlåta att framlägga förslag
därom. Kungl. Maj:ts förslag i nämnda proposition innefattade — i enlighet
med vad departementschefen sålunda anfört — ej några mera genomgripande
ändringar i grunderna för statsbidrags utgående.
Kungl. Maj:ts förslag antogs av riksdagen med vissa mindre ändringar,
varefter ovannämnda kungörelse den 8 juni 1923 utfärdades.
Den 18 juni 1926 utfärdades lag (nr 326) om delning av jord å landet.
Genom kungörelse den 3 oktober 1927 (nr 367) förordnades, att samma lag
skulle träda i kraft den 1 januari 1928.
I den nya jorddelningslagen motsvaras jorda vsöndring och ägostyckning
av ett enda delningsinstitut, avstyckning. Laga skifte enligt samma lag
innefattar såväl laga skifte som hemmansklyvning enligt skiftesstadgan.
I skrivelse den 3 oktober 1927 hemställde lantmäteristyrelsen om meddelande
av provisoriska föreskrifter i ändamål att göra bestämmelserna i 1923
års kungörelse om statsbidrag till däri angivna lantmäteriförrättningar
tillämpliga å samtliga motsvarande förrättningar enligt nya jorddelningslagen.
Styrelsen framhöll därvid, att gällande stadganden rörande bidrag
till skiften, hemmansklyvningar och rågångsförrättningar samt till utflyttnings-
och väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar
utan vidare syntes vara tillämpliga på laga skiften och
gränsbestämningar, verkställda enligt den nya lagen. (Jämför vidare lantmäteristyrelsens
skrivelse den 28 september 1926, till viss del återgiven i det
vid statsverkspropositionen till 1927 års riksdag fogade statsrådsprotokollet,
nionde huvudtiteln punkt 134.) Med anledning av lantmäteristyrelsens
skrivelse utfärdades ovannämnda kungörelse den 22 december 1927, i vilken
stadgas, att bestämmelserna om bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar
i tillämpliga delar även skola gälla beträffande avstyckning, verkställd
enligt omförmälda lag.
I det förslag till nya bestämmelser angående villkoren för statsbidrag till
lantmäteriförrättningar, som av lantmäteristyrelsen framlagts i dess nu
ifrågavarande skrivelse av den 4 november 1927, bär styrelsen upptagit de
ändringar, som enligt styrelsens uppfattning på grund av vunnen erfarenhet
och särskilt med hänsyn till den nya jorddelningslagens ikraftträdande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 5
erfordrades i fråga om grunderna för statsbidrag till lantmäteriförrättningar.
Lantmäter istyr elsen s förslag omfattar ett flertal frågor, vilka lämpligen
torde böra upptagas till behandling var för sig eller sammanförda i vissa
grupper. Jag ämnar därvid först behandla frågan angående statsbidrag till
förrättningskostnader vid jorddelningsförrättningar samt därefter spörsmål
om statsbidrag till kostnader för vissa åtgärder i samband med skifte.
Slutligen upptages framställning till riksdagen om anslag för ifrågavarande
ändamål.
Statsbidrag till förrättningskostnader vid jorddelningsförrättningar.
Vad angår de i lantmäteristyrelsens framställning berörda frågor, som
angå bidrag till förrättningskostnaderna vid jorddelningsförrättningar, torde
jag först få upptaga till behandling spörsmålet om, vilka förrättningar
böra berättiga till dylikt bidrag.
Därvid må till en början erinras om de olika slag av jorddelningsförrättningar,
som kunna förekomma enligt den nya jorddelningslagen.
Den nya lagen särskiljer tre olika arter av förrättningar, nämligen laga
skifte, avstyckning och andra lantmäteriförrättningar. Sistnämnda grupp
omfattar följande förrättningar: l:o) Bestämmande och utmärkande av
rågång eller annan fastighetsgräns; 2:o) Ägoutbyte; 3:o) Utbrytning av
servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av
dessa rättigheter; 4:o) Avsättande av mark till gemensamhetsskog; 5:o) Fastställande
av vederlag för jord, som efter laga delning frångått ägolott;
6-.o) Delning av fiske i vissa fall; 7:o) Avmätning av jord. De under
l:o) — 4:o) angivna åtgärder kunna ej blott verkställas såsom särskilda förrättningar
utan även i sammanhang med skifte. Gränsbestämning och
avsättande av mark till gemensamhetsskog kunna även företagas i samband
med avstyckning, och ägoutbyte kan verkställas i sammanhang med gränsbestämningsförrättning.
Erinras må även att, då vid skifte vattenområde
delas, därigenom jämväl fisket å vattenområdet varder fördelat, där ej
annorlunda bestämmes.
De förrättningar enligt nya jorddelningslagen, som för närvarande berättiga
till statsbidrag, äro, såsom förut berörts, skiften, avstyckningar och
gränsbestämningsförrättningar. Bidrag torde dock även kunna utgå till
ägoutbyte, utbrytning av servitut och avsättande av gemensamhetsskog,
därest sådan åtgärd verkställes i sammanhang med förrättning, som berättigar
till statsbidrag.
Rörande vad tidigare i riksdagen eller eljest förekommit i frågan om
vilka förrättningar, som böra berättiga till statsbidrag, må här anföras
följande.
Enligt förslag av 1917 års lantmäterikommission, vilket låg till grund
Jorddelningsfdrrättningar,
som böra berättiga
till
statsbidrag.
Departements
chefen.
0 Kungl. Maj:fn proposition Nr 133.
för Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition nr 235 till 1920 års riksdag,
skulle bidrag utgå till bestridande av viss del av förrättningskostnaden för
av söndringar, ägostyckningar i vissa fall, skiften och hemmansklyvningar
Lantmäterikommissionens förslag i denna del biträddes av Kungl. Maj:t i
nämnda proposition, som bifölls av riksdagen.
Kolonisationskommittén föreslog i sitt betänkande, att bidrag skulle kunna
utgå även vid rågångsförrättningar och ägoutbyten.
Lantmäteristyrelsen, som redan i sin framställning av den 24 december
1920. föreslagit, att statsbidrag borde få ifrågakomma även vid rågångsförrättningar,
uttalade i sin skrivelse den 8 december 1922, att alla förrättningar,
som hade naturen av jorddelnings- och gränsbestämningsförrättnmgar,
samt förrättningar angående enskilda vägar borde berättiga till
statsbidrag.
1 sitt anförande till statsrådsprotokollet vid avlåtandet till 1923 års riksdag
av propositionen nr 174 anförde föredragande departemenschefen, såsom
ovan berörts, att han för det dåvarande ansåge sig böra framlägga förslag
till förändring allenast i vissa avseenden av grunderna för statsbidrag. I
propositionen föreslogs i anslutning därtill, att statsbidrag skulle utgå, förutom
till jordavsöndringar, ägostyckningar, skiften och hemmansklyvningar,
vartill bidrag redan tidigare utgått, även vid rågångsförrättning beträffande
område, som utbrutits genom avsöndring.
Jordbruksutskottet yttrade i sitt utlåtande, som godkändes av riksdagen,
att utskottet delade departementschefens mening, att de lantmäteri förrättningar,
som borde berättiga till statsbidrag, icke borde för det dåvarande
utsträckas att omfatta mer än jämväl rågångsförrättningar. Dock förklarade
sig utskottet anse rätten till statsbidrag icke böra inskränkas till rågangsföirättning
beträffande område, som utbrutits genom avsöndring, utan
böra avse även andra rågångsförrättningar.
I enlighet med riksdagens beslut infördes genom 1923 års kungörelse föreskrifter
om statsbidrag vid rågångsförrättningar.
I förevarande hänseende har lantmäteristyrelsen i sin skrivelse den 4
november 1927 anfört följande:
Styrelsen hade i sin framställning år 1922 förordat, att bidrag borde utgå
även vid ägoutbyte. Då ägoutbyte verkställdes i samband med laga skifte
och hemmansklyvning kunde bidrag redan nu utanordnas. Enligt 20 kap.
2 § i nya jorddelningslagen ägde lantmätaren i samband med gränsbestämning
likaledes verkställa ägoutbyte, och torde bidrag då böra utgå, eftersom
ägoutbytet i detta fall blott vore en del av gränsbestämningen. Genom den
nya jorddelningslagen hade ägoutbyte fått en ökad betydelse och möjlig
heten utsträckts i fråga om ägoutbytes verkställande. I vissa fall kunde
ägoutbyte komma att ersätta laga skifte för sammanförande av spridda ägor.
Alla skäl syntes därför tala för att statsbidrag finge utgå även till förrättningskostnaderna
vid ägoutbyte.
Statskontoret har i sitt utlåtande yttrat, att vad lantmäteristyrelsen anfört
till stöd för bidragsrättens utsträckande till ägoutbyten i allmänhet
knappast syntes utgöra tillräcklig motivering för den ifrågasatta ändringen.
På de av lantmäteristyrelsen anförda skäl vill jag förorda, att statsbidrag
må utgå till förrättningskostnaderna även vid ägoutbyte.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
Enligt min mening böra till lantmäteriförrättningar, som må berättiga
till statsbidrag, ytterligare hänföras utbrytning av servitut, avsättande av mark
till gemensamhetsskog samt delning av fiske, vare sig dessa åtgärder,
vilka ofta äro av stor betydelse för den jordägande befolkningen, utföras i
samband med skiften eller såsom självständiga förrättningar. De ökade
kostnader för statsverket, som skulle komma att föranledas härav, torde ej
bliva av någon nämnvärd betydelse i statsfmansiellt hänseende.
I sin ifrågavarande framställning har lantmäter istyr elsen föreslagit, att För^äUningstill
förrättningskostnader, till vilkas bestridande statsbidrag må utgå, skulle so„ böra^ehänföras,
förutom lantmätarens arvode, jämväl kostnaderna för av förrätt- stridas genom
ningsmännen anlitat sakkunnigt biträde och i vissa fall kostnaderna för vsjda
gode män, samt att vid alla de olika slag av jorddelningsförrättningar, som ningsforratfi
berättiga till bidrag, sådant skulle utgå efter samma grunder och med högst "''^dragens"
hela beloppet av de förrättningskostnader, till vilkas bestridande bidrag må storlek,
lämnas.
Vidkommande lantmäteristyrelsens förslag om statsbidrag till kostnaderna statsbidrag
för sakkunnigt biträde må erinras, att jämlikt 2 kap. 2 § i nya jorddel- derna {ör sak_
ningslagen biträde av sakkunnig person må vid skifte anlitas för avgörande kunnigt biav
fråga, som kräver särskild fackkunskap. Detta stadgande är även tilllämpligt
i fråga om övriga jorddelningsförrättningar, som av mig föreslagits
böra berättiga till statsbidrag. Ersättning till det sakkunniga biträdet bestämmes
av förrättningsmännen.
Statskontoret bar i sitt utlåtande förklarat sig ej hava någon erinran att
framställa mot lantmäteristyrelsens förevarande förslag.
Vad angår lantmäteristyrelsens förslag, att statsbidrag i visst fall skulle statsbidrag
kunna utgå till kostnaderna for gode man, ma nagot erinras om vad tidi- {ijr gode mSn
gare förekommit rörande bestridandet av nämnda kostnader, vilka utgöras
av resekostnads- och traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklass
II E i gällande resereglemente.
1917 års lantmäterikommission föreslog, att kostnaderna för ersättning
till gode män vid lantmäteriförrättningar skulle överflyttas å staten samt
utgå av anslaget till rese- och traktamentspenningar under nionde huvudtiteln.
.
I propositionen nr 235 till 1920 års riksdag biträddes dock ej lantmäteri
kommissionens
förslag i denna del av Kungl. Maj:t.
I motion nr 390 i andra kammaren upptogs emellertid lantmäterikommissionens
förslag och hemställdes, att riksdagen måtte besluta i överensstämmelse
därmed.
Såsom förut nämnts fattade riksdagen beslut i enlighet med Kungl. May.ts
förslag men anhöll tillika om skyndsam utredning, huruvida mindre bemedlade
eller obemedlade sakägare kunde beredas några ytterligare lättnader
i de av lantmäteriförrättningar förorsakade kostnader. Riksdagen anförde
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
därvid bland annat, att riksdagen hölle före, att skäl talade för, att staten
borde i någon vidare mån, än som av Kungl. Maj:t föreslagits och av riksdagen
biträtts, bidraga till nedbringande av särskilt de mindre bemedlade
sakägarnas kostnader för lantmäteriförrättningar. Däremot vore riksdagen
icke övertygad, att detta mål vunnes genom lämnande av statsbidrag till
täckande av ersättningen till gode män vid sådana förrättningar på sätt i
berörda motion föreslagits utan någon begränsning med hänsyn till fastighetsägarens
verkliga behov.
. I s*n skrivelse den 24 december 1920 yttrade lantmäteristyrelsen, att statsbidrag
borde vid lantmäteriförrättningar avse även ersättningen till gode
männen oavkortat men att bidrag borde ifrågakomma endast till obemedlade
eller mindre bemedlade.
Kolonisationskommitten ansag däremot med hänsyn till de utvidgningar
av rätten till statsbidrag, som i övrigt föreslagits, bidrag till kostnaderna
för gode män mindre behövligt. Det skulle även vara förenat med en synnerligen
vidlyftig apparat att anordna sådan bidragsmöjlighet.
I sin ovannämnda skrivelse nr 9 A 1922 gjorde riksdagen, på sätt jämväl
förut omförmälts (sid. 3), ett uttalande avseende önskvärdheten av vidare
utredning av frågan om statsbidrag till täckande av ersättning till gode
män.
Lantmäteristyrelsen, som i sitt utlåtande den 8 december 1922 i frågan
om förhållandet mellan bidragsbeloppens storlek vid olika slag av lantmäteriförrättningar
intog samma ståndpunkt som i nu förevarande framställning,
anförde i samma utlåtande i huvudsak följande beträffande frågan
om statsbidrag till täckande av ersättningen till gode män: Det förhölle sig
givitvis sa, att storleken av det statsbidrag, som lämnades, vore avgörande
för frågan, huruvida den enskilde sakägaren finge den hjälp han kunde
vara i behov av, oberoende av om bidraget bestämdes i anslutning till
lantmätaren eller gode männen tillkommande ersättning. Genom antagande
av det förslag, styrelsen framställt i fråga om statsbidrag till hela beloppet
av lantmätarens arvode efter taxa, inberäknat lösen för karta och handlingar,
komme en högst avsevärd statshjälp att lämnas. Frågan huruvida
ytterligare bidrag av statsmedel kunde vara av behovet påkallat bleve beroende
därpå, huruvida kostnaderna för gode männen kunde bliva särskilt
höga. Undersökning, som för utredning härav verkställts, gåve vid handen,
att man vid valet av gode män i allmänhet sökt att tillse, att sådana måtte
finnas inom socknarnas olika delar. Även om det oaktat ersättningen till
gode männen vid smärre förrättningar kunde antagas vara en mycket väsentlig
utgiftspost, torde det dock endast i undantagsfall och företrädesvis vid
förrättning rörande ett avlägset beläget område inträffa, att samma kost
nader väsentligt överstege den ersättning sakägaren hade att gälda till lantmätaren.
Endast i dylika undantagsfall hölle styrelsen före, att staten borde
träda emellan, och hade styrelsen trott, att såsom lämpligt villkor för statens
mellankomst tills vidare kunde stadgas, att statsbidrag till kostnaderna för
gode män skulle kunna utgå, då samma kostnader överstege dubbla beloppet
av ersättningen till lantmätaren, beräknat på sätt styrelsen föreslagit. Genom
att i sådant fall medgiva bidrag till godemanskostnaden skapades
garanti för att det statsbidrag, som i övrigt lämnades, ej bleve ändamålslöst
genom den höga ersättning vederbörande hade att gälda till gode männen.
Skulle erfarenheten framdeles visa, att den ovan angivna normen vore
för snäv, vore det ju lätt att da vidtaga ändring. Under dåvarande förhållanden
vore det givetvis angeläget att framgå med största försiktighet.
Kungl. Maj:t.s proposition Nr 133.
9
Lantmäteristyrelsen utginge ifrån, att statsbidrag även för nu ifrågavarande
ändamål -borde få tillgodonjutas endast av obemedlade och mindre bemedlade,
och borde för åtnjutande av detta bidrag stadgas samma villkor och
samma procedur, som av lantmäteristyrelsen föreslagits beträffande statsbidrag
till ersättningen till lantmätaren. I fråga om beloppet av det statsbidrag,
som för ifrågavarande ändamål borde utgå, kunde man välja emellan
hela kostnaden, det belopp, som överstege ersättningen till lantmätaren, och
det belopp, som överstege dubbla ersättningen till lantmätaren. Härvid hade
styrelsen för närvarande stannat vid sistberörda alternativ. Det komine
enligt lantmäteristyrelsens mening icke att möta några svårigheter att ordna
denna bidragsverksamhet.
Det funnes emellertid en annan utväg att minska jordägarnas kostnader
för gode mäns biträde och denna kunde vinnas genom ändring av lagbestämmelserna
angående gode mäns anlitande. Förslag till begränsning i
fråga om gode mäns biträde vid jorddelningsförrättningar hade framställts
i samband med pågående revision av skifteslagstiftningen.
I propositionen nr 174 till 1923 års riksdag gjordes ej någon framställning
om statens deltagande i kostnaderna för gode män. Föredragande
departementschefen anförde till statsrådsprotokollet, att de skäl, som 1922
åberopades för denna frågas uppskjutande till definitiv prövning och vilka
skäl av riksdagen godtagits, fortfarande hade sitt fulla berättigande.
Jordbruksutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att utskottet
ansett sig böra godtaga de av departementschefen anförda skäl för
ett undanskjutande av berörda fråga. De ytterligare fördelar i andra avseenden,
som genom bifall till vad utskottet förordat skulle komma vederbörande
sakägare till del, torde ock göra denna frågas lösning i viss mån
mindre trängande.
I sin skrivelse den 4 november 1927 har lantmäteristyrelsen erinrat om
chefens för jordbruksdepartementet ovan återgivna uttalande till statsrådsprotokollet
vid 1923 års proposition samt yttrat, att frågan om statsbidrag
till kostnaden för gode män sålunda fortfarande finge anses stå öppen och
borde nu upptagas till slutlig prövning i samband med de ändringar, som
betingades av den nya jorddelningslagen. Lantmäteristyrelsen har vidare
anfört följande:
Uti sin utredning år 1922 hade lantmäteristyrelsen framhållit, att det
funnes eu annan utväg att minska jordägarnas kostnader för gode mäns
biträde än genom beviljande av statsbidrag. Denna andra utväg vore att
genom lagbestämmelser begränsa de fall, då gode mäns biträde erfordrades
vid lantmäteri förrättningar. Så hade även, dock i mindre mån än tidigare
förslag innehållit, blivit fallet genom den nya jorddelningslagens bestämmelser
i ämnet. Frågan om statsbidrag till kostnaderna för gode mäns biträde
vid lantmäteriförrättningar torde härigenom få anses hava kommit i
ett delvis annat läge. Härtill komme, att enligt 2 kap. 1 § fjärde stycket
i nya jorddelningslagen delägare kunde påyrka, att gode män skulle närvara
i större utsträckning än lagen eljest krävde. Det låge därför nära till
hands att antaga att, om kostnaderna för gode mäns biträde skulle utgå av
statsmedel, gode män skulle komma att tillkallas även i fall, då detta vore
mindre påkallat. Skulle därjämte, på sätt riksdagen tidigare avsett, rätten
till statsbidrag inskränkas att gälla endast obemedlade eller mindre bemedlade,
skulle därigenom kunna bliva följden, att statsbidragsberättigad delägare
bleve mera benägen att påyrka gode mäns tillkallande och därmed
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 13H.
komma att förorsaka andra delägare ökade kostnader för gode män, fastän
detta icke varit nödvändigt ntan kanske t. o. m. varit alldeles *öpåkallat.
Med hänsyn till det anförda och då därjämte ntanordnande av statsbidrag
till gode mäns rese- och traktamentskostnader otvivelaktigt skulle medföra
en vidlyftig apparat för räkningars utställande och granskning, funne lantmäteristyrelsen
statsbidrag för dylikt ändamål såsom regel icke böra utgå.
Bifölles den av styrelsen i övrigt föreslagna utökningen av bidragsmöjligheten
för mindre bemedlade vid laga skiften och andra jämställda förrättningar,
och därmed sakägare även vid dessa förrättningar kunde erhålla
statsbidrag med belopp motsvarande hela kostnaden för lantmätarens och
särskild tillkallad sakkunnigs arvode, syntes statsbidragsfrågan kunna anses
i allmänhet tillfredsställande löst för dessa sakägares del.
Lantmäteristyrelsen hade emellertid i sina tidigare framställningar i ämnet
framhållit att, då det gällde mindre förrättningar särskilt å avsides belägna
områden, godemanskostnaderna ibland kunde uppgå till betydligt högre belopp
än kostnaderna för lantmätarens arvode vid förrättningen. I sådana
speciella fall torde möjlighet böra hållas öppen för att mindre bemedlad
sakägare skulle kunna erhålla statsbidrag även till dessa kostnader. Styrelsen
ville därför ifrågasätta, att bestämmelser meddelades av sådant innehåll,
att styrelsen i ömmande fall måtte på särskild framställning kunna
utanordna statsbidrag till godemanskostnaderna, dock endast för den händelse
dessa kostnader uppginge till mer än kostnaderna för lantmätarens
arvode för förrättningen, inberäknat lösen för karta och handlingar. För
att undvika gränsfall borde härvid bidraget såsom regel avse blott den del
av kostnaden, som översköte beloppet av lantmätarens förrättningsarvode.
Uti mera ömmande fall borde dock möjlighet finnas öppen för lantmäteristyrelsen
att kunna utanordna statsbidrag till hela kostnaden.
Lantmäteristyrelsens förslag i denna del har icke föranlett annan erinran
från statskontorets sida, än att statskontoret förklarat sig anse statsbidraget
till kostnaden för gode män i varje fall böra utgå med högst det belopp,
varmed densamma översköte beloppet av förrättningsmannens arvode.
Förhållandet
mellan statsbidragens
storlek vid
olika slag av
jorddel ningsförrättningar.
Vidare bar, såsom nämnts, lantmäteristyrelsen föreslagit, att statsbidrag
vid de olika slag av lantmäteriförrättningar, som berättiga till statsbidrag,
skulle utgå efter samma grunder och med högst hela beloppet av bidragsberättigade
förrättningskostnader.
Angående vad tidigare förekommit i berörda hänseende må här erinras
följande:
Lantmäterikommissionen föreslog i sitt till grund för Kungl. Majrts framställning
till 1920 års riksdag liggande utlåtande, att statsbidrag vid jordavsöndringar
och ägostyckningar skulle utgå med belopp motsvarande den
lantmätare för förrättningen tillkommande ersättning enligt lantmäteritaxan.
Beträffande skiften och hemmansklyvningar yttrade kommissionen, att understöd
vid sådana förrättningar med hänsyn till önskan att begränsa statens
utgifter icke torde i något fall böra uppgå till mera än hälften av nämnda
belopp.
Lantmäterikommissionens förslag angående bidragsbeloppens storlek vid
de olika slagen av lantmäteriförrättningar upptogs i Kungl. Maj:ts nyssnämnda
framställning, som bifölls av riksdagen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
11
Kolonisationskommittén föreslog i sitt betänkande, att den beträffande
avsöndring och ägostyckning stadgade bestämmelsen om bidragsbeloppets
storlek borde gälla samtliga de förrättningar, vid vilka bidrag kunde utgå.
Såsom förut berörts anslöt sig lantmäteristyrelsen till denna ståndpunkt i
sin skrivelse den 8 december 1922.
Kolonisationskommitténs och lantmäteristyrelsens framställningar föranledde
emellertid ej framläggande av förslag i propositionen nr 174 till 1923
års riksdag om ändring i denna del av grunderna för statsbidrags utgående.
I sin skrivelse den 4 november 1927 har lantmäteristyrelsen, efter att
hava erinrat om skillnaden enligt gällande bestämmelser mellan statsbidragens
storlek vid avstyckning och skifte, anfört i huvudsak följande:
Något annat skäl för dessa bestämmelser hade icke anförts, än att en
begränsning av statens bidrag ur statsfinansiell synpunkt ansetts nödvändig.
Lantmäteristyrelsen funne fortfarande den förefintliga uppdelningen av bidragsmöjligheterna
icke vara sakligt riktig, när det, som här vore fallet,
gällde bidrag till mindre bemedlade jordägare. Styrelsen ville vidare framhålla,
att i allmänhet kostnaden för en avstyckning uppginge till sa relativt
litet belopp, att — i förhållande till övriga utgifter i samband med
ett eget hems bildande — statsbidraget torde vid dessa förrättringar hava
mindre betydelse, under det att vid skifte förrättningskostnaderna verkligen
kunde vara betungande för en mindre bemedlad och alltså statsbidraget
borde utgå med högsta möjliga belopp. Om blott villkoret att endast mindre
bemedlad skulle äga åtnjuta statsbidrag verkligen uppehölles, torde möjligheten
av hela förrättningskostnadens gäldande av statsmedel även vid skiften
och därmed jämställda förrättningar vara icke blott försvarlig utan även i
högsta grad önskvärd. Lantmäteristyrelsen ville sålunda föreslå, att vid
samtliga förrättningar, vid vilka statsbidrag till förrättningskostnaderna
ansåges böra utgå, dylikt bidrag skulle beräknas efter enahanda grunder
och utgå med högst det belopp, vartill förrättningskostnaderna upptagits.
Statskontoret har beträffande denna fråga anfört följande:
Skillnaden mellan hittills utgående bidrag till å ena sidan jordavsöndringar
och ägostyckningar samt å andra sidan skiften och hemmansklyvningar
torde hava sin grund icke blott i statsfinansiella hänsyn utan även
i en artskillnad mellan berörda två slag av förrättningar, och statskontoret
ansåge, att åtskillnaden i fråga om statsbidrag till nämnda två slag av förrättningar
alltjämt borde upprätthållas. Statskontoret kunde sålunda icke
biträda lantmäteristyrelsens förslag i förevarande hänseende.
Vad först angår lantmäteristyrelsens förslag, att bland de förrättningskost- Departementsnader,
till vilka bidrag må utgå, även skulle inriiknas kostnaden för av för- «*«/*»•
rättningsmännen anlitat sakkunnigt biträde, så synes mig ej vara något att
erinra häremot.
Vidkommande frågan om statsbidrag till kostnaderna för gode män torde
denna fråga, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, genom den nya jorddelningslagen
delvis hava kommit i annat läge. De skäl, som förut anförts
för statens deltagande i dessa kostnader, hava diirigenom förlorat i styrka.
Emellertid synes, på sätt lantmäteristyrelsen påvisat, fall kunna förekomma,
då statens bistånd till bestridande av dessa kostnader kan vara av behovet
påkallat. Jag får därför förorda, att statsbidrag till ifrågavarande kost
-
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
nader må enligt lantmäteristyrelsens prövning utgå, där sådant anses påkallat
av särskilda omständigheter och kostnaderna uppgå till högre belopp
än kostnaderna för lantmätarens — vid avstyckning enligt 19 kap. 5 § i
nya jorddelningslagen eventuellt mätningsmannens — arvode för förrättningen,
inberäknat lösen för karta och handlingar. Beträffande bidragets
storlek ansluter jag mig till statskontorets ståndpunkt, att detsamma ej i
något fall må utgå med högre belopp än som motsvarar berörda merkostnad.
Beträffande slutligen spörsmålet om statsbidragens storlek vid olika slag
av jorddelningsförrättningar torde vid avstyckningar bidraget böra kunna
uppgå till hela beloppet av såväl lantmätarens — vid avstyckning enligt
19 kap. 5 § i nya jorddelningslagen eventuellt mätningsmannens — arvode,
inberäknat lösen för karta och handlingar, som ersättningen till särskilt
tillkallat sakkunnigt biträde. Därjämte bör i de fall, där bidrag även
må utgå till kostnaderna för gode män, ersättning kunna medgivas till
högst den del av sistnämnda kostnader, som enligt vad jag ovan förordat
skulle få bestridas med statsbidrag.
I fråga om övriga jorddelningsförrättningar, som berättiga till statsbidrag,
är jag såtillvida ense med lantmäteristyrelsen, att den skillnad ifråga om bidragsbeloppens
storlek, som enligt gällande bestämmelser förefinnas mellan
dessa förrättningar och avstyckningar, ej synes böra upprätthållas i samma
utsträckning som för närvarande. Emellertid anser jag mig ej kunna förorda,
att nämnda förrättningar i förevarande hänseende helt jämställas med
avstyckningar. Statskontorets uttalande, att skillnaden i nämnda hänseende
mellan å ena sidan jorda vsöndringar och ägostyckningar — vilka förrättningar
enligt nya jorddelningslagen motsvaras av avstyckningar — samt å andra sidan
skiften och hemmansklyvningar — enligt nya jorddelningslagen skiften — skulle
hava sin grund icke blott i statsfinansiella hänsyn utan även i en artskillnad
mellan berörda två slag av förrättningar synes mig ej sakna berättigande.
Bland annat lärer sålunda skifte i allmänhet ej i lika hög grad
som avstyckning tagas i användning vid egnahemsbildningen; och till förrättningar
med dylikt ändamål torde böra tagas särskild hänsyn. Från nu
nämnda synpunkt är det givetvis än mindre befogat att uti ifrågavarande
hänseende med avstyckning jämställa andra förrättningar än skiften.
Vidare må framhållas, att ett utsträckande av statsbidraget vid skifte att
omfatta största delen av skifteskostnaden kan tänkas föranleda därtill, att
en mindre bemedlad jordägare i förvissning om att själv få föga känning
av kostnaderna skulle kunna’ åvägabringa förrättning och därigenom
åsamka övriga delägare avsevärda kostnader i sådana fall, där förrättningens
företagande icke varit påkallat av något mera påtagligt behov.
Visserligen har genom den nya jorddelningslagen sakägares rätt att påkalla
skifte i vissa fall inskränkts, men bestämmelserna därutinnan torde ej alltid
utgöra hinder för sakägare att åvägabringa ett praktiskt sett obehövligt
skifte. Med hänsyn till vad jag nu anfört samt jämväl till de
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
ökade kostnaderna för staten har jag stannat vid att föreslå, att statsbidraget
till förrättningskostnaderna vid andra jorddelningsförrättningar än
avstyckningar bestämmes till tre fjärdedelar av de belopp, som jag ovan förordat
må utgå vid avstyckning.
Lantmäteristyrelsens ifrågavarande framställning avser även vissa änd- v^°b™nra1£r
ringar i gällande villkor för statsbidrags utgående till förrättningskost- fin jorddet
naderna
vid jorddelningsförrättningar. "''"ningar?**
För att statsbidrag skall kunna utgå skola enligt nu gällande bestämmelser
följande förutsättningar vara för handen beträffande jordavsönd
-
ringar och äg o styckning ar:
Vederbörande skall genom upplåtelseavtal hava förvärvat område, vilket
efter den 1 januari 1921. ut brutits genom jordavsöndring eller genom ägostyckning
enligt 3 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring, eller ock vara ägare av område, som efter
den 1 juli 1923 utbrutits genom ägostyckning enligt 2 § i nämnda lag.
Förrättningen skall hava avsett åstadkommande av småbruk eller eget hem.
Sökanden skall vara enskild person eller bolag eller förening med syfte
att befrämja bildande av småbruk eller egna hem. De sökanden åliggande
kostnaderna för förrättningen skola anses för honom betungande i förhållande
till hans ekonomiska ställning. Om sökanden utgöres av bolag eller
förening, skall bidraget visas medföra nedsättning i kostnaderna för mindre
bemedlad persons förvärv av utbrutet område under vad eljest skäligen kunnat
ifrågakomma. Förrättningen får ej hava skett i uppenbart spekulationssyfte.
Vad sålunda stadgats gäller i tillämpliga delar jämväl beträffande av -
styckningar.
Beträffande skiften och hemmansklyvningar har föreskrivits, att förrättningen
skall hava avsett åstadkommande av bättre indelning av jorden för
rationellt jordbruk, uppdelning i flera brukningsdelar, åstadkommande av småbruk
eller beredande av ökade odlingsmöjligheter, ävensom att i sökandens ägolott
skall ingå inrösningsjord till den omfattning, att jordbruk kan bedrivas
därå. Sökanden skall vara enskild person eller utgöras av bolag eller förening
med syfte att befrämja bildande av småbruk eller egna hem. De
sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen skola anses för honom
betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning. Utgöres sökanden
av bolag eller förening, skall bidraget visas medföra nedsättning i kostnaden
för mindre bemedlad persons förvärv av utbrutet område under vad eljest
skäligen kunnat ifrågakomma. Om sökanden är enskild person, skall han
vara boende inom den socken, där ägolotten är belägen, eller, för den händelse
han är boende inom annan socken, bruka ägolotten tillsammans med
fastighet i sistnämnda socken. Förrättningen får ej liava skett i uppenbart
spekulationssyfte.
Beträffande rågångsförrättningar gäller, att sökanden skall vara enskild
person. De sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen måste anses
för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning. Sökanden
skall vara boende inom den socken, där området är beläget. För den händelse
han är boende inom annan socken, skall lian bruka området tillsammans
med fastighet i sistnämnda socken. Sökanden far icke hava påkallat
förrättningen utan att anledning därtill förelegat.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
Särskilda bestämmelser äro meddelade angående bidrag till skiften inom
Jukkasjärvi och Karesuando socknar.
För statsbidrags utgående förutsattes, att vederbörande förrättning verkställts
av lantmätare.
Ansökning om bidrag, varom nu nämnts, skall, ställd till lantmäteristyrelsen,
ingivas till vederbörande överlantmätare och vara åtföljd, jämte
annat, av intyg av lantmätare, landsfiskal, kommunalnämndens ordförande,
nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man vid lantmäteriförrättningar
till bestyrkande av att de för bidrags utgående stadgade förutsättningar
föreligga. Lantmäteristyrelsen prövar om och till vilket belopp bidrag
skall utgå. Bidragen utbetalas av styrelsen.
Enligt lantmäteristyrelsens förslag skulle statsbidrag kunna utgå allenast
till enskild person och således ej, såsom enligt nuvarande bestämmelser, vid
skifte och avstyckning även till bolag eller förening med syfta att befrämja
bildandet av småbruk eller egna hem. Vidare skulle från statsbidrag uteslutas
alla avstyckningar, som verkställts utan att överlåtelseavtal träffats.
Beträffande ägoutbyte föreslås, att för erhållande av statsbidrag vid sådan
förrättning skall gälla samma villkor som beträffande statsbidrag vid
skifte.
Vad angår förstnämnda förslag må från tidigare behandling av ämnet anföras
följande.
Enligt de av 1920 års riksdag antagna statsbidragsbestämmelserna kunde
bidrag ej utgå till sökande, som utgjordes av bolag. Bidrag vid ägostyckning
kunde beviljas allenast enskild person, som genom upplåtelseavtal förvärvat
område, som utbrutits genom jordavsöndring eller enligt 3 § i ovannämnda
lag den 27 juni 1896. Berörda bestämmelser överensstämde härutinnan
med förslag av 1917 års lantmäterikommission.
Kolonisationskommittén anförde i sitt betänkande, att det syntes önskvärt,
att statsbidrag till ägostyckningar icke begränsades endast till fall, då upplåtelseavtal
förelåge. Kunde det vitsordas, att förrättningen avsett skapande
av småbruk eller eget hem och sålunda skett i kolonisationssyfte, borde
statsbidrag få utgå även i fall, då upplåtelseavtal ej hunnit ske. Detta
skulle givetvis vara ägnat att underlätta sådana ägostyckningar å norrländska
bondehemman, som avsåge dessas uppdelande på flera brukningsdelar
och som verkställdes på sådant sätt, att delarna finge förutsättningar
att genom fortsatt uppodling av tillgänglig odlingsmark bliva nya självständiga
jordbruk.
Lantmäteristyrelsen ansåg i sin skrivelse den 8 december 1922 tillräckliga
skäl icke föreligga att från statsbidrag utesluta sådana ägostyckningsförrättningar,
vid vilka upplåtelseavtal ej förelåge.
I propositionen nr 174 till 1923 års riksdag föreslogs emellertid ej ändring
i 1920 års statsbidragsbestämmelser i fråga om ägostyckningar. Föredragande
departementschefen anförde, att bibehållandet av förutsättningen om upplåtelseavtal
vid ägostyckningar syntes vara av viss betydelse för säkerställande
av, att statsbidrag icke utginge i andra fall än som vederborde. Enligt
departementschefens mening förelåge fara, att eljest statsbidrag ofta skulle
komma att utgå vid rena spekulationsföretag. Beträffande villkoret, att
Kungl. Muy.ts proposition Nr 133. 15
sökandea ej finge utgöras av bolag, föreslogs av departementschefen viss
omformulering.
Jordbruksutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att
utskottet på de av kolonisationskommittén anförda skäl ansåge villkoret om
upplåtelseavtal vid ägostyckningar icke böra bibehållas i fråga om förrättningar,
som kunde vitsordas hava avsett skapande av småbruk eller eget
hem. De av departementschefen uttalade farhågorna syntes utskottet så
mycket mindre grundade, som det stadgade villkoret att förrättningen icke
skett i uppenbart spekulationssyfte borde utgöra ett verksamt korrektiv i
sådant avseende liksom ock i viss mån bestämmelsen, att förrättningskostnaderna
måste anses för sökanden betungande i förhållande till hans ekonomiska
ställning. Beträffande villkoret att sökanden ej finge vara bolag
anförde utskottet, att berörda villkor borde så avfattas, att därigenom icke
uteslötes möjligheten för sammanslutningar av en eller annan art för egnahemsbildningens
främjande att erhålla statsbidrag, givetvis under särskilt
betryggande garantier för att bidraget komme därmed avsett syfte till godo.
I anslutning till vad riksdagen sålunda godkänt infördes i kungörelsen
den 8 juni 1923 bestämmelsen, att statsbidrag vid ägostyckningar
må utgå, förutom till den som efter upplåtelseavtal förvärvat utbrutet område,
även till ägare av område, som efter den 1 juli 1923 utbrutits genom
ägostyckning enligt 2 § i ovannämnda lag den 27 juni 1896. Därjämte
erhöll det förut stadgade villkoret, att sökanden ej finge utgöras av bolag,
den ändrade lydelse, som fortfarande gäller, och upptogs, att bidraget skulle
visas medföra nedsättning i kostnaden för den enskildes förvärv av utbrutet
område.
Lantmäteristyrelsen har i sin skrivelse den 4 november 1927 i förevarande
avseende i huvudsak anfört följande:
Det kunde med fog ifrågasättas på vad sätt det nu stadgade villkor för
beviljande av statsbidrag till bolag eller förening med syfte att befrämja
bildande av småbruk eller egna hem skulle kunna styrkas. Otvivelaktigt
vore nämligen, att förrättningskostnaderna vid exempelvis en styckning icke
i nämnvärd grad kunde inverka på prissättningen vid försäljningen. Under
den tid av över fyra år, 1923 års kungörelse varit i kraft, hade hittills icke
en enda ansökning gjorts om statsbidrag av dylikt bolag eller sådan förening,
varom här vore fråga. Detta torde just bero pa, att bestämmelsen
saknade praktiskt värde vid markexploateringen. Lantmäteristyrelsen ansåge
därför, att bestämmelsen såsom mindre lämplig och ur behovsprincipen
svår att kontrollera borde helt utgå. Såsom en följd av styrelsens ståndpunkt
härutinnan ansåge styrelsen, att från statsbidrag även borde undantagas
alla avstyckningar, som verkställdes utan att överlåtelseavtal träffats.
Det nuvarande stadgandet angående statsbidrag till ägostyckning enligt 2 §
i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring infördes
nämligen med hänsyn till bolag och förening för egnahemsbildning. I sådana
fall, där styckning för enskilds räkning skedde, innan överlåtelseavtal träffats,
torde föreligga ett visst spekulationssyfte; och för övrigt torde kontroll
omöjliggöras, att bidraget komme mindre bemedlad till del. Styrelsen förbisåge
ingalunda att, liksom hittills ofta skett vid avsöndrings förrättning,
köpare och säljare väl kunde vara ense om köpet men däremot komma att
vänta med avfattande av det skriftliga avtalet, till dess däri kunde angivas
de vid styckningsförrättningen uppmätta gränsernas längder och andra bestämningar;
men liksom dessa fall tidigare erhållit statsbidrag vid avsönd
-
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
ringsförrättningar, så borde givetvis till dem även utgå bidrag, om förutsättningarna
i övrigt vore för handen, när områdets avskiljande skett genom
avstyckning.
Statskontoret har i denna del yttrat, att statskontoret, med hänsyn till
vad lantmäteristyrelsen anfört till stöd för sitt förslag om borttagande av
rätten för bolag och förening att komma i åtnjutande av statsbidrag vid
lantmäteriförrättning, ansett sig kunna biträda detsamma.
I detta samband vill jag upptaga framkommen fråga rörande lämpligheten
av det för beviljande av bidrag till skifte nu gällande villkor om förrättningens
ändamål.
Till en början må erinras om vad tidigare förekommit rörande nämnda
villkor:
1917 års lantmäterikommission föreslog i sitt förenämnda utlåtande såsom
första villkor för statsbidrags utgående vid skiften och hemmansklyvningar,
att förrättningen avsett åstadkommande av bättre indelning av jorden
för rationellt jordbruk, uppdelning i flera brukningsdelar, småbruk eller
beredande av ökade odlingsmöjligheter.
I Kungl. Maj:ts förut nämnda, av riksdagen bifallna framställning till
1920 års riksdag uteslöts emellertid bland de sålunda föreslagna villkoren
»åstadkommande av bättre indelning av jorden för rationellt jordbruk». Dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet yttrade, att denna bestämmelse
syntes vara ganska svävande och medföra en synnerligen vidsträckt tolkning.
Lantmäteristyrelsen anförde i skrivelsen den 24 december 1920 uti ifrågavarande
hänseende följande:
Ett laga skifte avsåge i allmänhet icke uppdelning i flera brukningsdelar
eller skapande av småbruk, utan dess uppgift ginge förträdesvis i motsatt
riktning och bestode i sammanförande av spridda ägor till större komplex.
Det enda i ovanberörda villkor, som kunde sägas vara tillämpligt på laga
skiften, bleve därför beredande av ökade odlingsmöjligheter. Emellertid inträffade
ofta särskilt i de delar av landet, där all odlingsbar mark redan
vore tagen i anspråk, att ett laga skifte icke kunde sägas hava denna uppgift.
Möjligheterna av erhållande av statsbidrag till laga skiften bleve till
följd av detta villkor enligt lantmäteristyrelsens mening synnerligen små
och framför allt ovissa. Meningen med ifrågavarande villkor hade varit att
från statsbidrag i främsta rummet utesluta de laga skiften, som skedde å
större, av flera hemmansnummer bestående komplex och som hade uteslutande
till uppgift att möjliggöra ägostyckning för komplexets uppdelning uti
lotter, lämpliga till försäljning. Oftast låge bakom ett sådant skifte ett spekulationssyfte.
Emellertid vore ett dylikt skifte utestängt från statsbidrag
genom villkoren att sådant icke utginge med mindre ägaren eller innehavaren
vore boende i den socken, där ägolotten vore belägen, och icke heller till
bolag eller därest förrättningen skett i uppenbart spekulationssyfte. Emellertid
hade man nog avsett att genom ifrågavarande villkor även utesluta
skifte, som helt och hållet eller till huvudsakligaste del omfattade skogsmark.
Att förverkliga detta syfte torde emellertid kunna hava nog så ledsamma
följder för en obemedlad eller mindre bemedlad delägare i ett skogskoinplex
och stode icke i överensstämmelse med de åtgärder staten på annat sätt vidtagit
för att stödja dylika personer. Lantmäteristyrelsen inskränkte sig
emellertid till att föreslå en ändrad lydelse, som så vitt möjligt motsvarade
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
vad som varit avsett. Och ansågs så bliva fallet, därest villkoret i fråga
förändrades därhän, att bidrag icke utginge med mindre i sökandens ägolott
inginge inrösningsjord till den omfattning, att jordbruk därå kunde bedrivas.
I sitt utlåtande den 8 december 1922 yttrade lantmäteristyrelsen, att
styrelsen ansåge bestämmelserna om ändamålet med förrättningarna böra
utgå. Detta funne styrelsen bliva en så gott som självfallen följd av styrelsens
ståndpunkt i fråga om utökning av de slag av förrättningar, vid
vilka statsbidrag skulle ifrågakomma.
I Kungl. Maj:ts genom propositionen nr 174 för 1923 års riksdag framlagda
förslag om ändrade grunder för statsbidrags utgående vid lantmäteriförrättningar
föreslogs den lydelse av ifrågavarande villkor, som nu gäller.
Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet anförde att, enär skiften, som
hade till syfte att genom sammanförande av ägor giva befintliga fastigheter
en ändamålsenligare ägodelning, vore av synnerligen stort allmänt intresse,
ifrågavarande villkor borde formuleras i överensstämmelse med lantmäterikommissionens
förslag, därvid emellertid, i anslutning till vad lantmäteristyrelsen
föreslagit i sin skrivelse den 24 december 1920, borde ytterligare
bestämmas, att statsbidrag icke utginge med mindre i sökandens ägolott inginge
inrösningsjord till den omfattning, att jordbruk kunde bedrivas därå.
Jordbruksutskottet förklarade sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande
ej hava något att erinra mot vad departementschefen sålunda ifrågasatt.
Vidkommande först förslaget att från möjlighet till statsbidrag utesluta
bolag och förening för egnahemsbildning synes vad lantmäteristyrelsen anfört
visa, att stadgandet om rätt för dylik sammanslutning till statsbidrag
kommit att sakna praktisk betydelse på grund av svårighet att styrka förefintligheten
av den särskilda förutsättning, som föreskrives för bidrags beviljande.
Med hänsyn härtill och den nuvarande föreskriftens svårtillämplighet
synes mig bestämmelsen om rätt för bolag och förening till statsbidrag
böra uteslutas.
Lantmäteristyrelsen har ansett, att såsom en följd av en dylik åtgärd borde
från statsbidrag undantagas alla avstyckningar, som verkställts utan att överlåtelseavtal
träffats. Berörda bestämmelse sammanhänger givetvis så tillvida
med föreskriften om rätt till statsbidrag vid avstyckning utan föregående upplåtelseavtal,
att sistnämnda föreskrift utgör en förutsättning för att statsbidrag
över huvud skall kunna utgå till bolag eller förening för egnahemsbildning.
Vad angår enskild person lärer, på grund av de för bidrags beviljande
stadgade villkor om sökandes ekonomiska ställning och förrättningens syfte,
i praktiken knappast kunna inträffa, att bidrag komme att utgå för honom
åliggande kostnader för avstyckning verkställd utan föregående upplåtelseavtal.
Dylik avstyckning torde nämligen endast i undantagsfall verkställas
av mindre bemedlad person, och dessa fall skulle säkerligen vara uteslutna
från statsbidrag på grund av bestämmelsen, att förrättningen ej finge hava
skett i uppenbart spekulationssyfte. Enligt vad jag under band inhämtat
har ej heller under tillämpningen av nu gällande statsbidragsbestämmelser
förekommit något fall, då lantmäteristyrelsen beviljat bidrag till ägostyckning
verkställd utan föregående upplåtelseavtal. Med hänsyn till vad jag
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. Ilo häft. (Xr 133.) -
Depa rteme;. 18
chefen
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
nu anfört finner jag skäl ej föreligga att bibehålla stadgandet om rätt till
statsbidrag vid avstyckning verkställd utan föregående upplåtelseavtal.
Vad angår det för beviljande av bidrag vid skifte nu gällande villkor
om förrättningens ändamål må erinras, att på grund av sagda villkor statsbidrag
ej kan utgå till skifte, som huvudsakligen avsett att fördela skogsmark.
Anledning synes mig emellertid knappast föreligga att från möjlighet
till bidrag utesluta förrättning med sådant ändamål. Det kan exempelvis
vara av stort värde för delägare i samfälld skogsmark att få denna
skiftad sinsemellan, så att de erhålla tillgång till skog till sin fria disposition,
och det kan i vissa fall även vara av vikt att åstadkomma en lämpligare
indelning av förut delad skogsmark. För genomförande av en dylik
föreskrift synes vara tillräckligt, att den nuvarande bestämmelsen, att inrösningsjord
i viss omfattning skall ingå i sökandens ägolott uteslutes. Då
enligt i nya jorddelningslagen använd terminologi jordbruk i vidsträckt
bemärkelse även omfattar skogsbruk, synes obehövligt att ändra den såsom
eventuellt villkor för statsbidrag nu förekommande föreskriften, att förrättningen
skall avse åstadkommande av bättre indelning av jorden för rationellt
»jordbruk».
Beträffande frågan om de villkor, som böra stadgas för beviljande av
statsbidrag till ägoutbyte, synes lämpligt att, på sätt lantmäteristyrelsen
föreslagit, samma villkor föreskrivas som beträffande statsbidrag till skifte.
I fråga om utbrytning av servitut, avsättande av mark till gemensamhetsskog
och delning av fiske förordar jag, att för beviljande av bidrag
till dessa förrättningar stadgas motsvarande förutsättningar, som nu gälla
beträffande bidrag till rågångsförrättning.
Statsbidrag Enligt lantmäteristyrelsens föreliggande förslag skulle statsbidrag — i
*''nin^son!^ likhet med vad förhållandet är enligt nu gällande bestämmelser — kunna
verkställts av utgå allenast vid jorddelningsförrättning, som är verkställd av lantmätare.
annan än grun(i därav skulle statsbidrag ej kunna utgå vid avstyckning, som
lantmatare. “ ,
enligt 19 kap. 5 § i den nya jorddelmngslagen verkställts av annan an
lantmätare.
Skälet varför enligt nu gällande bestämmelser statsbidrag ej ansetts böra
utgå till förrättning företagen av annan än lantmätare har, såsom lantmäteristyrelsen
framhåller i sin skrivelse den 4 november 1927, varit, att
man velat vinna säkerhet för att dels förrättningen blir utförd på ett ur
teknisk synpunkt fullgott sätt dels ock arvodet för förrättningen kommer
att beräknas efter en bestämd taxa, så att statsbidraget ej blir högre än
vad sakägare nödvändigt måste erlägga för att få förrättningen verkställd.
Av de förrättningar, till vilka bidrag utgått enligt hittills gällande statsbidragsbestämmelse,
har avsöndring kunnat företagas av annan än lantmätare.
De förrättningar enligt den nya jorddelningslagen, som föreslagits
böra berättiga till statsbidrag, kunna, med undantag för avstyckning inom
område, som avses i 19 kap. 5 § nämnda lag, verkställas allenast av lant
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
19
mätare. Jämlikt sistnämnda lagrum kan i stadsliknande samhälle avstyckning
företagas även av annan person än lantmätare, såvitt han äger behörighet
att innehava befattning som mätningsman i stad. Statsbidrag till
avstyckning, verkställd av person med dylik behörighet, skulle alltså enligt
lantmäteristyrelsens förslag ej kunna utgå.
Lantmäter istyr elsen har i sin skrivelse den 4 november 1927 förklarat
sig anse det icke vara stridande mot den praxis, som tillämpats på andra
områden, att vederbörande sakägare väl hade rätt att vända sig till vare
sig statsavlönad tjänsteman eller annan behörig person för förrättnings
utförande men att statsbidrag utginge allenast i förra fallet. För den händelse
ändring skulle anses erforderlig i statsbidragsbestämmelserna i förevarande
hänseende, så att av lantmätare och mätningsman i stad verkställda
avstyckningar bleve likställda i fråga om möjligheten till statsbidrag, syntes
detta enligt lantmäteristyrelsens mening kunna åstadkommas på två sätt.
Lantmäteristyrelsen har härom anfört i huvudsak följande:
Det ena sättet skulle vara att låta statsbidrag utgå till avstyckning enligt
nya jorddelningslagen, oberoende av vem som utfört förrättningen, blott
förutsättningarna i övrigt förelåge för statsbidrags utgående. En sådan
lösning måste emellertid förutsätta, att mätningsman i stad vid förrättningens
utförande även skulle beräkna arvodet enligt lantmäteritaxan, där
ej annan av Kungl. Maj:t fastställd taxa funnes. Vidare torde en sådan
lösning aktualisera frågan om statsbidrag till andra likartade förrättningar,
som både lantmätare och mätningsman ägde utföra, nämligen förrättningar
enligt fastighetsbildningslagen, vid vilka statsbidrag till förrättningskostnaderna
nu ej utginge. Styrelsen hade visserligen tidigare (år 1922) förordat
en utsträckning av bidragsmöjligheten även till sistnämnda förrättningar,
men med hänsyn till det anförda och då saken jämväl syntes äga
visst samband med den ännu svävande frågan om tillsynen över mätningsväsendet
inom rikets städer och stadsliknande samhällen, syntes skäl tala
för att ej i detta sammanhang upptaga ifrågavarande alternativ.
Den andra utvägen till frågans lösning vore att, liksom nu vore fallet
beträffande förrättningar enligt fastighetsbildningslagen, statsbidrag över
huvud taget icke utginge vid sådana förrättningar, som kunde enligt lagen
verkställas av både lantmätare och mätningsman i stad. Följde man denna
senare linje skulle sålunda från statsbidrag undantagas förutom alla förrättningar
inom stad eller samhälle, för vilket fastighetsregister skulle föras
enligt de för stad meddelade bestämmelser, även alla förrättningar inom
övriga samhällen, där byggnadsstadgan gäller, och inom område, för vilket
stadsplan fastställts jämlikt 1 kap. 42 § i fastighetsbildningslagen, med
undantag för skifte, ägoutbyte och fristående verkställd gränsbestämning
enligt nya jorddelningslagen. För genomförandet av detta alternativ erfordrades
en särbestämmelse i fråga om avstyckning av sådant innehåll, att
statsbidrag ej utginge vid dylik förrättning inom samhälle eller område,
som avsåges i 19 kap. 5 § andra stycket i nya jorddelningslagen.
Statskontoret har i sitt utlåtande ej yttrat sig i denna del av ärendet.
Byggnadsstyrelsen har hemställt, att sådan ändring måtte vidtagas i lantmäteristyrelsens
förslag, att med lantmätare måtte i förevarande hänseende
20
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
fullt jämställas annan till ifrågavarande förrättningar behörig förrättningsman.
Till stöd därför har byggnadsstyrelsen anfört i huvudsak följande:
Statsbidrag beträffande jorddelningsförrättningar liksom andra dylika bidrag
från statens sida torde endast hava till syfte att underlätta åstadkommande
av vissa erforderliga förrättningar åt mindre bemedlade jordägare.
Ur denna synpunkt syntes det vara likgiltigt, om den ena eller
andra behöriga förrättningsmannen utfört förrättningen, blott denna vore
verkställd enligt gällande föreskrifter och icke betingade större kostnad än
skäligt vore. Bundes statsbidraget vid villkoret om användandet av endast
viss grupp av förrättningsmän, vore detta givetvis till förmån för dessa förrättningsmän
men ingalunda för jordägaren, som, därest denne vände sig
till förrättningsmän ur annan grupp, komme att gå miste om möjligheten
att erhålla statsbidrag. Om man fasthölle syftet med statsbidragen, borde
rimligtvis icke förrättningarna monopoliseras för en viss grupp av de enligt
lag behöriga förrättningsmannen.
Att för åtnjutande av statsbidrag uppställa såsom villkor, att arvode för
förrättning ej finge sättas högre än enligt lantmäteritaxan eller annan av
Kungl. Maj:t fastställd taxa, torde utan svårighet böra kunna låta sig göra.
I annat fall, då såväl lantmätare som annan person lagenligt vore behörig
att verkställa viss förrättning och statsbidrag kunde utgå till denne senare,
hade dylikt bidrag icke begränsats till enbart förrättning, som utförts av
lantmätare. I detta hänseende ville byggnadsstyrelsen åberopa kungörelsen
den 29 juni 1926, nr 358, angående villkor för erhållande av statsbidrag
till förrättning enligt lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar.
Ett sammankopplande av frågan om statsbidrag till jorddelningsförrättningar
enligt den nya lagen om jorddelning å landet med ett eventuellt
utsträckande av bidragsmöjligheten även till förrättningar enligt fastighetsbildningslagen
vore mindre lyckligt. Denna senare fråga sammanhängde
med åtskilliga ännu olösta spörsmål inom stadsmätningsväsendet och kunde
därför icke nu upptagas till slutligt avgörande.
På de av byggnadsstyrelsen anförda skäl anser jag, att statsbidrag bör
utgå vid avstyckning inom område, som avses i 19 kap. 5 § i nya jorddelningslagen,
vare sig förrättningen verkställts av lantmätare eller annan
behörig person. Därest statsbidrag skulle utgå allenast vid dylik avstyckning
företagen av lantmätare, komme begagnandet av jorddelningslagens
medgivande att anlita även annan person såsom förrättningsmän att för
sakägarna ställa sig ekonomiskt ofördelaktigare än anlitande av lantmätare,
och detta skulle givetvis hava till följd, att berörda medgivande gjordes i
viss mån illusoriskt. Då lagen föreskriver, att sådan avstyckning, utom av
lantmätare, kan utföras allenast av den, som har behörighet såsom mätningsman
i stad, utgår lagen från, att därigenom nödig garanti skapats för, att
förrättningen, även då den företages av annan än lantmätare, blir utförd
på ett riktigt och ändamålsenligt sätt. För att vinna säkerhet för att statsbidrag
till arvode åt annan än lantmätare ej kommer att utgå med högre
belopp än rimligt är, synes emellertid böra föresklivas att, där av Kungl.
Maj:t fastställd taxa ej må vara tillämplig beträffande beräkningen av förrättningsmannens
arvode, bidraget ej må utgå med högre belopp än det,
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
vartill bidraget skulle hava uppgått, därest arvodet för förrättningen beräknats
efter lantmäteritaxan.
Beträffande ovannämnda särskilda bestämmelser angående statsbidrag till Skiften mom
laga skiften inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar har lantmäteri- och^Karesustyrelsen,
ej föreslagit ändring. Ej heller jag ifrågasätter någon ändring i ando socknar,
den särställning, som skiften inom nämnda socknar intaga ifråga om statsbidrags
utgående. Jag torde dock här böra i korthet erinra om tillkomsten
av nämnda bestämmelser och innehållet i desamma samt vad lantmäteristyrelsen
rörande dem anfört i sin skrivelse den 4 november 1927.
Redan vid 1909 och 1910 års riksdagar fattades beslut om statsbidrag till
skiften i ovannämnda två socknar. Skälen varför bidrag ansågs böra utgå
voro huvudsakligen, att förrättningskostnaderna till följd av jordens i stort
sett ringa värde och de stora vidderna blevo särskilt höga och att jordägarna
i allmänhet hade en svag ekonomisk ställning och ringa tillgång
på säljbar skog. Bidragets storlek beräknades efter vissa belopp per hektar
av den i skiftet ingående arealen. Genom beslut av 1920 års riksdag bestämdes,
att bidrag till skiften i berörda socknar skulle utgå från det då
beslutade anslaget till skiften och hemmansklyvningar samt att därvid skulle
tillämpas de för bidrag ur samma anslag gällande regler, i den mån dessa
voro för delägarna fördelaktigare än förut gällande föreskrifter. I enlighet
därmed infördes i den år 1920 utfärdade kungörelsen om statsbidrag till
lantmäteriförrättningar särskilda bestämmelser angående bidrag till skiften
i nämnda socknar, och det är dessa bestämmelser, som i huvudsak oförändrade
sedermera upptagits i 1923 års kungörelse.
Enligt berörda bestämmelser må utan hinder av de villkor, som stadgats
för beviljande av bidrag till skifte i allmänhet, sådant bidrag tilldelas inom
nämnda socknar boende skiftesdelägare, som icke utgöres av bolag. Uppgår
ej det enligt allmänna grunder för sökandens ägolott beräknade statsbidraget
till den på ovan antytt sätt efter skifteslagets areal beräknade summan,
må bidraget höjas till det belopp, som enligt sådan beräkning skulle erhållas.
I sin skrivelse den 4 november 1927 erinrar lantmäter istyr elsen att vid
bifall till lantmäteristyrelsens förslag i fråga om allmänna grunder för statsbidrag
vid skiften nämnda bestämmelser skulle komma att sakna betydelse,
så vitt anginge mindre bemedlad eller obemedlad. Med hänsyn därtill att
enligt ifrågavarande särbestämmelser bidrag utginge oberoende av skiftesdelägares
ekonomiska ställning samt till de särskilda förhållandena inom
ifrågavarande socknar, ansåge dock lantmäteristyrelsen särbestämmelserna
böra bibehållas.
Lantmäteristyrelsen har vidare framlagt förslag till viss ändring av Ändringarj
ordningen för sökande av statsbidrag. Detta förslag avser sättet för °sökaru|een av
styrkande av vederbörande bidragssökandes behov samt införande av före- staisbidrag.
skrift om viss tid, inom vilken ansökning om statsbidrag skulle ingivas.
Vad beträffar ordningen för styrkande av bidragsbehovet, i vilket hänseende
1920 års statsbidragsbestämmelser överensstämde med nu gällande
stadganden, må erinras, att lantmäteristyrelsen i sin skrivelse den 8 decem
-
22
Rungl. Maj:ts proposition År 133.
bex- 1922 föreslog, att berörda ordning skulle ändras till huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gällde beträffande ansökan om fri rättegång,
samt att sålunda ett formulär skulle fastställas för uppgift i fråga om
sökandens förmögenhetsvillkor och omfånget av honom åliggande försörjningsplikt.
I propositionen nr 174 till 1923 års riksdag föreslogs emellertid ej någon
ändring i fråga om ordningen för prövning av bidragsbeliovet. Föredragande
departementschefen yttrade, att tillräckliga skäl syntes — åtminstone för
det dåvarande — icke föreligga att vidtaga ändring i detta hänseende.
I sin skrivelse den 4 november 1927 har lantmäteristyrelsen uti ifrågavarande
hänseende anfört i huvudsak följande:
Förutsättningen för att bidrag skulle utgå till själva förrättningskostnaderna
hade, såsom redan ovan angivits, varit den, att endast obemedlad
eller mindre bemedlad skulle komma i åtnjutande av bidrag. Prövning av
att så vore förhållandet liade i nuvarande kungörelse i huvudsak lagts på
den, som utfärdade intyg om sökandens ekonomiska ställning. Den formulering,
som i gällande kungörelse givits åt begreppet obemedlad eller mindre
bemedlad eller »att de sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen
måste anses för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning»,
medgåve otvivelaktigt för den intygsgivande en mycket subjektiv
prövning av behovet av statsbidrag, och den utanordnande myndigheten vore
urståndsatt att utöva kontroll över, att någorlunda likartade grunder följdes
vid bedömande av bidragsbeliovet. Fall hade också förekommit, där intyg
lämnats om sökandens behov av understöd, men där vid närmare undersökning
visat sig, att sökanden varit i sådan ekonomisk ställning, att bidrag
icke borde utgå. I dessa speciella fall hade överlantmätarens eller förrättningsmannens
personkännedom föranlett undersökningen, men med den omfattning,
som bidragsansökningarna numera hade, måste endast i undantagsfall
och mera av en slump en dylik sakprövning kunna åstadkommas. Med
hänsyn därtill och icke minst till det förslag om utvidgning av bidragsmöjligheterna,
som styrelsen föreslagit i fråga om skiften och därmed jämställda
förrättningar, funne styrelsen det vara önskvärt, att bättre garantier
erhölles för att bidrag endast komme att utgå i fall, då sökanden verkligen
vore i behov därav. Vid övervägande av de olika sätt, som kunde stå till
buds för prövning härav, hade styrelsen funnit sig böra föreslå att, i likhet
med^ vad som föreskrivits i 2 § av kungörelsen den 29 juni 1926 (nr 358)
angaende. villkor för erhållande av statsbidrag till förrättning enligt lagen
den 29 juni 1926 om enskilda vägar, vid ansökning om statsbidrag till
kostnaderna för lantmäteriförrättningar sökanden skulle lämna uppgift å
sina förmögenhetsvillkor och storleken av den familj, han hade att underhålla.
För att underlätta ansökningen och för att erhålla erforderliga uppgifter
för prövningen borde lantmäteristyrelsen äga utfärda formulär för
ändamalet. Beträffande ansökningar om statsbidrag till enskild vägdelning
hade lantmäteristyrelsen utarbetat formulär till ansökningsblankett, som
tillhandahölles hos statens reproduktionsanstalt. De däri upptagna uppgifterna,
som sökanden hade att lämna beträffande sina ekonomiska förhållanden in. m.,
torde vara tillräckliga för en saklig prövning av sökandens behov av understöd
och borde även lämnas vid ansökning om statsbidrag till kostnaderna
vid lantmäteriförrättningar.
Di ifrågavarande statsbidrag till förrättningskostnaderna avsåge att för
23
Kungl. May.ts proposition Nr 133.
mindre bemedlad åstadkomma en lättnad i utgifterna vid förrättningstillfället,
syntes det vara lämpligt med hänsyn till bidragets art, att en viss
maximitid fastsloges, inom vilken ansökan om statsbidrag borde hava inkommit.
Styrelsen ville härutinnan föreslå, att ansökan skulle kava inkommit
inom två år efter det förrättning blivit fastställd. Om en sakagare
icke inom en så pass rundlig tid gjort ansökan om utbekommande av statsbidrag,
torde något större behov av understöd ej föreligga. Genom tidsbegränsningen
vunnes även, att den intygsgivande lantmätaren kunde mer an
eljest hava i minnet förhållandena vid förrättningen och därmed äga större
möjlighet att avgiva yttrande över sökandens ekonomiska omständigheter.
Statskontoret anser lantmäteristyrelsens förslag i fråga om ordningen
för styrkande av bidragsbehovet välbetänkt och tillstyrker dess genomförande.
Statskontoret biträder jämväl förslaget om bestämmande av viss tid för in- .
ivande av ansökning om statsbidrag.
På sätt lantmäteristyrelsen påvisat torde det vara önskvärt att erhålla Dipa^J™nts
bättre garantier för att statsbidrag, i enlighet med därom stadgat villkor,
utgår allenast till obemedlad eller mindre bemedlad. Den av lantmäteristyrelsen
föreslagna ändringen i ordningen för styrkande av sökandes bidragsbehov
synes giva större säkerhet i detta hänseende. Genom densamma skulle
den prövande myndigheten erhålla bättre möjlighet att skaffa sig en på de
faktiska förhållandena grundad uppfattning om bidragsbehovet. Ermras ma.
att den nu föreslagna ordningen är föreskriven vid ansökan om statsbidrag
till förrättning enligt lagen om enskilda vägar.
På de av lantmäteristyrelsen anförda skäl synes även lämpligt, att viss
tid fastställes, inom vilken ansökning om statsbidrag skall göras.
Statsbidrag till kostnader för vissa åtgärder i sammanhang
med skiften.
Vad angår bidrag, som utgå till kostnaderna för vissa åtgärder i sammanhang
med skiften, har lantmäteristyrelsen i sin skrivelse den 4 november
1927 föreslagit, att bidrag skulle utgå — förutom till utflyttningsoch
väganläggningskostnader såsom nu sker — jämväl till odlingskostnader
i sammanhang med skiften. Vidare har styrelsen föreslagit införande av
föreskrift om viss tid för sökande av bidrag av ifrågavarande slag.
Innan jag närmare ingår på lantmäteristyrelsens framställning i denna
del, torde böra i korthet erinras om innehållet i nu gällande föreskrifter angående
bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader samt om den nya
jorddelningslagens bestämmelser beträffande ersättning för odlingskostnad.
Såsom förut berörts må bidrag till kostnaderna för utflyttning eller väganläggning
i sammanhang med skifte eller liemmansklyvning utgå med belopp
motsvarande högst hälften av den kostnad, vartill åtgärdens ■verkställande
vid förrättningen blivit uppskattad av förrättningsmännen. Bidrag
utgår ej med mindre utflyttningen eller väganläggningen beslutats ^vid förrättningen
samt förrättningsmännen prövat utflyttningen vara erforderlig
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
för beredande av lämplig jorddelning eller väganläggningen föranledd av
förrättningen och huvudsakligen påkallad för tillgodoseende av ändamål
som avses med densamma.
Bidrag till utflyttning uppbäres av utflyttande delägare, som äger tillgodonjuta
viss del därav såsom särskild vedergällning för besväret med utflyttningen.
Den Övriga delen av bidraget tillgodokommer alla i utflyttmngskostnaden
deltagande delägare på det sätt, att avräkning därför sker
a hela den utflyttningskostnad, som för den utflyttande blivit bestämd,
vadan endast återstoden av samma kostnad fördelas till gäldande av delägarna.
Bidrag till väganläggning uppbäres och kvitteras av den, som vid
förrättningen därtill utsetts.
Den som önskar komma i åtnjutande av bidrag har att, sedan förrättningen
blivit fastställd, eller, där fastställelse ej ifrågakommer, vunnit laga
kraft, till överlantmätaren ingiva till lantmäteristyrelsen ställd ansökan.
Redan innan förrättningen avslutats, kan dock delägare av lantmäteristyrelsen
erhålla besked, huruvida uppskattningen av omförmälda kostnader
kan komma att godkännas såsom grundval för bestämmande av beloppet av
utgående statsbidrag. Vid ansökning om bidrag skall fogas intyg av lantmätaren
i distriktet, att åtgärden verkställs, och där fråga är om bidrag
utflyttning, jämväl intyg till bestyrkande, att sökanden innehar den ägolott,
för vilken bidrag begäres. överstiga kostnaderna för utflyttning eller väg
a?iagfnmg
icke 1,000 Ja''onor’ mä intyg- som, enligt vad nyss nämnts, skall
utfärdas av lantmätare, även kunna utfärdas av landsfiskal, kommunalnämndens
ordförande, nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man
vid lantmäteriförrättningar.
Uppgår bidrag till 2,000 kronor eller därutöver, må en tredjedel av bidraget
utbetalas i förskott, så snart vederbörande sakägare med intyg av
lantmätaren eller någon annan av nyssnämnda personer styrker, att arbetet
är påbörjat,
Lantmäteristyrelsen prövar om och med vilket belopp bidrag skall utgå
samt utbetalar bidragen.
Enligt 11 kap. 1 § nya jorddelningslagen skall såsom inrösningsjord räknas,
utom duglig åker och äng, odlingsbar mark av beskaffenhet, läge och
™ att med hänsyn till dessa och i övrigt föreligganden förhållanden dess
odlande anses kunna ske med fördel. Vid gradering av inrösningsjord
skall jämlikt 2 § i samma kapitel hänsyn icke tagas till, huruvida jorden
ar odlad eller ej, eller till andra tillfälliga omständigheter utan allenast
till agornas forhandenvarande naturliga beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt
och den behållna avkastning, som på grund härav med ändamålsenlig
skötsel och, vad odlingsmarken angår, efter dess uppodling under vanliga
förhållanden kan påräknas. Har delägare vid skiftet tilldelats äga, som i
fråga om odling icke befinner sig i det skick, att den omedelbart kan giva
en mot dess gradvärde svarande behållen avkastning, är han jämlikt 14
kap. 6 § i nämnda lag berättigad till ersättning för de kostnader (odlingskostnader),
som måste nedläggas för ägans försättande i skick, som svarar
P™ .ss gradvärde. Därvid skall envar delägare påföras kostnaden för
istandsättande av ägor till den omfattning, att dessa ägor tillika med hans
förutvarande innehav i fullständigt odlad jord fri från vanhävd motsvara
hans andel enligt delningsgrunden i inrösningsjorden. Delägarna kunna
dock sluta förening om andra grunder för odlingsersättningens bestämmande.
Delägare är berättigad erhålla odlingsersättning oberoende av om
odlingsmarken uppodlas eller ej.
Kung/. Maj:ts proposition Nr 133.
25
Närmare föreskrifter om, bland annat, vad såsom inrösnings- och avrösningsjord
bör räknas, ägors gradering och beräknande av odlingsersättning hava
meddelats i kungörelsen den 25 november 1927 (nr 417).
Lantmäter istyr elsen bär uti ifrågavarande hänseende anfört följande:
För att öka nyodlingen syntes det icke vara tillfyllest att endast bereda
ökade möjligheter för odlingsmarkens åtkomst genom bidrag till utflyttning
och väganläggning, utan borde ett direkt understöd till nyodlingsarbetet
även komma till stånd. Det torde numera allmänt erkännas, att för beredande
av ökade utkomstmöjligheter åt landets växande befolkning det vore
av stor vikt, att jordbrukets utveckling befrämjades ej minst genom åtgärder
för underlättande av såväl nybildning av jordbruk som även utveckling
av äldre jordbruk. Otvivelaktigt skulle en utveckling i nu nämnda
avseenden särskilt kunna åstadkommas i samband med verkställda skiftesförrättningar.
Genom den nya jorddelningslagen hade på ett helt annat sätt
än hittills upptagande av odlingsmark blivit beroende av, huruvida odlingsmarken
vore av den beskaffenhet med hänsyn till läge och omfång samt i
övrigt föreliggande förhållanden, att dess odlande ansåges kunna ske med
fördel. Såsom en följd härav och med hänsyn till sättet för graderingen
av odlingsmarken i förhållande till dess avkastning i uppodlat tillstånd bleve
givetvis också genomförandet av nyodlingen, vare sig det gällde odlingsmark
duglig till åker eller till äng, av större betydelse för de vid skiftet utlagda
lotternas ekonomi. Ett bidrag av statsmedel till odlingskostnaderna torde
därför vara ej blott önskvärt ur allmän synpunkt för åstadkommande av
nyodling utan även särskilt motiverat av den nya jorddelningslagens bestämmelser.
Bidraget skulle säkerligen också medföra stora lättnader för
att vid skifte åstadkomma en lämplig delning. Ett dylikt statsbidrag till
odlingskostnaderna kunde vidare genom föreskrift, att bidraget erhölles först
efter det att uppodlingen slutförts, verka stimulerande på odlingens snara
utförande. Bidrag till odlingskostnad borde tillgodokomma alla i skiftet
deltagande efter samma grund, som deras skyldighet att deltaga i odlingskostnaden,
men — sedan odlingen utförts — uppbäras av den, som vore
skyldig verkställa uppodlingen. Beträffande det belopp, varmed statsbidrag
högst skulle få utgå, syntes lämpligt, att detta jämställdes med nyodlingsbidrag
och betesförbättringsbidrag enligt kungörelsen den 20 maj 1927 (nr
206) angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga
jordbruk eller till högst hälften av den beräknade kostnaden, dock icke till
mer än 250 kronor för hektar av den jord, som vore avsedd att odlas till
åker, och med högst 125 kronor för hektar av den jord, som vore avsedd
att odlas till äng. Däremot borde givetvis icke uppställas någon maximigräns
för bidragens storlek vare sig med hänsyn till areal eller eljest. Jorddelningslagens
bestämmelser och därtill utfärdade verkställighetsföreskrifter
måste nämligen vara tillräckligt återhållande för att odlingsmark, som icke
vore lämplig att odla, vare sig ur hushållnings- eller ur ren kostnadssynpunkt,
skulle komma att upptagas. Härtill komme, att bidragets storlek
givetvis i varje särskilt fall måste av lantmäteristyrelsen prövas, varvid
styrelsen hade möjlighet att nedsätta eller helt utesluta sådana kostnader,
som ansåges icke stå i överensstämmelse med lagens bestämmelser om odlingsmarks
upptagande. I övrigt torde nuvarande bestämmelser angående
statsbidrag till utflyttning kunna tillämpas på bidrag till odlingskostnader,
utom beträffande förskott å sådant bidrag. Enligt styrelsens mening borde
för undvikande av missbruk förskott icke utgå å statsbidrag till odlingskostnad.
Delägare vore ju nämligen ifråga om odling icke på samma sätt
26
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 133.
som vid utflyttning tvingad att verkställa åtgärden. För att emellertid i
mesta möjliga mån uppmuntra till odlingens utförande ansåge styrelsen, att
bidraget till odlingskostnad borde kunna utbetalas successivt allt efter som
odlingen fortskrede, åtminstone då det gällde bidrag av större omfattning.
Såsom en lämplig begränsning ville styrelsen föreslå att, om bidrag uppginge
till 500 kronor eller därutöver, detsamma skulle få uppbäras successivt
allt efter odlingens fortskridande, dock icke i mindre poster än som
motsvarade bidraget för uppodling av en hektar.
Även beträffande ansökningar om bidrag till utflyttning, väganläggning
och odlingskostnad borde stadgas viss tid, inom vilken ansökan skulle hava
inkommit. En tidsbegränsning härutinnan torde komma att påskynda berörda
åtgärders vidtagande. Med hänsyn till arten av ifrågavarande arbeten
torde tiden böra sättas till fem år beträffande ansökan om bidrag till utflyttning
och väganläggning samt till tio år beträffande ansökan om bidrag
till odlingskostnad, allt räknat från dagen för skiftets fastställande.
Till belysande av de av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelsernas
verkan i praktiken må anföras följande inom lantmäteristyrelsen utarbetade
exempel rörande odlingsersättningar:
Förutsättning: Tre delägare A, B och C; innehavet delningsgrund.
A har innehaft 1 hektar odlingsmark med beräknade odlingskostnader
av 500 kronor hektar samt 1 hektar odlingsmark med beräknade odlingskostnader
av 600 kronor/hektar.
B har innehaft 1 hektar odlingsmark med beräknade odlingskostnader
av 400 kronor/hektar samt 2 hektar odlingsmark med beräknade odlingskostnader
av 700 kronor/hektar.
C har icke innehaft någon odlingsmark.
Vid skiftet har A fått 1 hektar å 700 kronor, B 1 hektar å 500 och 0.5
hektar å 600; C 1 hektar å 700, 1 hektar å 400 och 0.5 hektar å 600 kronor
i odlingskostnader.
I. Om statsbidrag ej utgår:
Envar delägare skall därvid ersätta uppodling av innehavd odlingsmark
och erhålla ersättning för odling av emottagen odlingsmark.
Sålunda påföres:
A |
för |
1 hektar |
å 500 kronor |
.............................. kronor |
500: — |
|
1 » |
å 600 » |
.............................. » |
600: — |
1,100: — |
||
B |
» |
1 » |
å 400 » |
.............................. » |
400: — |
|
» |
2 » |
å 700 » |
.............................. » |
1,400: — |
1,800: — |
|
Summa odlingskostnader kronor |
2,900: — |
|||||
För |
vid skiftet mottagen odlingsmark erhålla: |
|||||
A |
för |
1 hektar å 700 kronor |
............................... kronor |
700: — |
700: — |
|
B |
» |
1 » |
å 500 » |
................................ » |
500: — |
|
» |
0.5 » |
å 600 » |
............................... » |
300: — |
800: — |
|
C |
» |
1 » |
å 700 » |
............................... » |
700: — |
|
» |
1 » |
å 400 » |
................................ » |
400: — |
||
» |
0.5 » |
å 600 » |
............................... » |
300: — |
1,400: — |
Summa kronor 2,900: —
Kungl. May.ts proposition Nr 133.
27
Sammandrag och avräkning: |
Skuld |
Fordran |
Sknld |
F ordran |
kronor |
kronor |
kronor |
kronor |
|
A ........................................................ |
1,100: — |
700: — |
400: — |
|
B ........................................................ |
1,800: — |
800: — |
1,000: — |
|
C ........................................................ |
— |
1,400: — |
— |
1,400: - |
Summa |
1,400: — |
1,400: - |
II. Om statsbidrag utgår enligt föreslagna grunder:
Envar delägare erhåller ersättning för uppodling av emottagen odlingsmark,
varvid hälften för arealhektar, dock högst 250 kronor, utgår av statsmedel,
medan återstoden gäldas av skifteslaget.
Sålunda erhålla:
Av Av Av Av
statsmedel skifteslaget statsmedel skifteslaget
A för 1 |
hektar |
å |
700 kronor........ |
.... 250 |
— 450 |
250: — |
450: — |
B » 1 |
» |
å |
500 » ........ |
.... 250 |
— 250 |
— |
|
» 0.5 |
» |
å |
600 » ........ |
.... 125 |
— 175 |
— 375: — |
425: — |
C » 1 |
» |
å |
700 » ........ |
.... 250 |
— 450 |
— |
|
» 1 |
» |
å |
400 » ........ |
.... 200 |
— 200 |
— |
|
» 0.5 |
» |
å |
600 » ........ |
.... 125 |
— 175 |
— 575: — |
825: — |
Summa 1,200: — 1,700: —
Statsbidragen utanordnas direkt till en var odlingsskyldig i mån av
verkställd odling (till A 250 kronor, till B 375 kronor och till C 575 kronor).
De odlingskostnader, 1,700 kronor, vilka ej utgå av statsmedel, påföras
en var delägare i förhållande till den odlingskostnad, som skulle påförts
honom, om ej statsbidrag utgått. Sålunda påföres A n’nnn . 1,700 eller
644 kronor 83 öre samt B
1,800
2,900
1,700 eller 1,055 kronor 17 öre.
2,900
I enlighet härmed erhålles följande avräkning mellan delägarna:
Skuld Fordran
A skall erhålla av skifteslaget.................... kronor 450: —
» deltaga i odlingskostnaderna med » 644:83 194: 83
B skall erhålla av skifteslaget.................... » 425: —
» deltaga i odlingskostnaderna med » 1,055: 17 630; 17
C skall erhålla av skifteslaget .................... » 825: — 825: —
Summa kronor 825: — 825: —
Att proportionen mellan de olika delägarnas »skuld» och »fordran» enligt
detta alternativ ej blir fullt jämförbar med alternativ I har sin grund
hland annat i den dubbla begränsningen av statsbidragets storlek. Därigenom
att statsbidraget ej får överstiga 250 kronor för hektar, blir nämligen
statens andel i odlingskostnaden för de olika ägoområdena ej densamma.
Statskontoret framhåller i sitt utlåtande, att lantmäteristyrelsens förslag
om statsbidrag till odlingskostnad vore en ändring i nu gällande bestäm
-
Departements chefen -
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
melser av till synes mycket genomgripande art. Statskontoret anser sig icke
kunna tillstyrka, att statsverket — vid sidan av redan nu utgående understöd
till odlingsföretag — skulle påtaga sig denna nya utgift, som helt visst
komme att bliva ganska betungande. Lantmäteristyrelsens förslag om införande
av föreskrift om viss tid för sökande av bidrag till utflyttningsoch
väganläggningskostnader biträdes däremot av statskontoret.
Lantbruksstyrelsen anför i sitt utlåtande:
Enligt förslaget skulle statsbidraget till nyodling i samband med skifte i
fråga om maximibelopp per hektar jämställas med statsbidrag till nyodling
och betesförbättring å ofullständiga jordbruk enligt kungörelsen den 20 maj
1927 (nr 206). överensstämmelsen mellan de båda bidragsformerna syntes
emellertid bliva inskränkt till nyssnämnda detalj. Villkoren för det av
lantmäteristyrelsen ifrågasatta bidraget komme nämligen att bliva för bidragstagaren
avsevärt gynnsammare än de villkor, som gällde för motsvarande
bidrag till ofullständiga jordbruk. Bland annat skulle i förstnämnda
fallet bidraget utgå oberoende av fastighetens storlek, varförutom någon begränsning
i fråga om bidragets totala storlek icke skulle komma i fråga.
Enligt lantbruksstyrelsens mening kunde med hänsyn därtill, att den föreslagna
nya understödsverksamheten vore avsedd att gagna enahanda ändamål
som en redan befintlig sådan, lämpligheten av omförmäl da skiljaktighet
i bidragsvillkoren starkt ifrågasättas.
Ehuru lantbruksstyrelsen fullt delade lantmäteristyrelsens åsikt om vikten
för landets självförsörjning av åtgärder för jordbrukets utveckling, hade
lantbruksstyrelsen icke blivit av motiveringen till nu ifrågavarande del av
lantmäteristyrelsens förslag övertygad om lämpligheten av den nu föreslagna
understödsverksamheten överhuvudtaget. Lantbruksstyrelsen hölle nämligen
före att, i den mån ytterligare åtgärder för nyodlingens befrämjande och
därmed följande uppoffringar från statens sida kunde finnas påkallade och
ur statsfinansiell synpunkt försvarade, dylika åtgärder borde, för tryggande
av önskvärd kontinuitet i den fortsatta statliga understödsverksamheten på
ifrågavarande område, ske genom anlitande av eljest för denna verksamhet
träffade anstalter och vid behov genom utökning av de bidrags- och lånemedel,
som redan nu stode till förfogande för ändamålet.
Jag ansluter mig till lantmäteristyrelsens förslag i förevarande del. Såsom
lantmäteristyrelsen framhållit, skulle den nu ifrågasatta understödsverksamheten
bliva av stor betydelse ur skiftessynpunkt, enär därigenom en
lämplig delning vid skifte komme att underlättas. I detta hänseende
må erinras, att vid skifte ej sällan torde inträffa, att inrösningsjorden ej
blir fördelad på lämpligaste sätt till följd av de utgifter i form av odlingskostnad,
som därigenom skulle åsamkas delägarna. Det förordade bidraget
skulle komma att avsevärt minska dessa utgifter och på så sätt underlätta
delningen. Ofta torde en önskvärd utflyttning å odlingsmark kunna underlättas,
därest odlingslikviden nedbringades genom det nu ifrågasatta bidraget.
Även den nya jorddelningslagens bestämmelser om vad vid skifte skall upptagas
såsom odlingsmark torde kunna åberopas som motiv för att vid skifte
låta statsbidrag utgå till odlingskostnaden.
Att såsom lantbruksstyrelsen berör anknyta ett statens understödjande av
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
odling vid skiften till de för enskildas odlingsverksamhet i allmänhet gällande
regler synes knappast lämpligt. Bidrag i samband med skifte komme att
ingå såsom ett led vid odlingslikviden förrättningsdelägarna emellan och härigenom
innebära en uppmuntran och hjälp till hela skifteslaget vid den nyordning,
som av skiftet påkallas. Även utan statsbidrag erhåller skiftesdelägare,
som får odlingsmark på sin lott, gottgörelse för odlingen av meddelägarna
i skiftet. Skulle sedermera den odlande erhålla bidrag av staten
i vanlig ordning, erhölle han i viss mån dubbel gottgörelse för sitt arbete.
Vidare må framhållas, att det anslag — anslaget till statsbidrag till nyodling
och betesförhättring — varifrån understöd skulle kunna lämnas den
odlande redan för närvarande är knappt tillmätt och endast i begränsad
grad kan tillgodose de krav, som nu ställas på anslaget och som alltmera
torde komma att växa. Såvida ej särskild prioritetställning lämnas odling
i samband med skifte torde ej vid alla skiften dylikt odlingsbidrag kunna
påräknas, och endast till ''begränsade belopp i den mån de utgå.
Med anledning av vad statskontoret yttrat därom, att utgifterna för den
ifrågasatta understödsverksamheten säkerligen komme att bliva betungande,
vill jag erinra om nyodlingsverksamhetens stora samhälleliga betydelse särskilt
under nu rådande förhållanden, som göra det till en angelägenhet av
största vikt att inom landet söka bereda ökade utkomsttillfällen för befolkningen.
Skulle de av lantmäteristyrelsen anförda, här nedan i samband
med frågan om statsanslagets beräknande (sid. 36) återgivna siffrorna
rörande omfattningen av den odlingsmark, som man väntar komma att årligen
utläggas i samband med skiften, visa sig hållbara, synas de utgifter
som skulle drabba statsverket genom ifrågavarande bidrag, icke komma att
bliva i alltför hög grad betungande.
Vad angår frågan om de regler, som böra gälla för den förordade understödsverksamheten,
synes ej lämpligt att, i likhet med vad förhållandet är
beträffande statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk,
från rätt till bidrag av ifrågavarande slag utesluta jordbruk, där den
odlade jorden överstiger en viss areal. I så fall skulle bidraget icke på sätt
önskligt vore främja därmed avsett ändamål att vid skifte nedbringa odlingslikviden
och underlätta en lämplig delning. Av samma skäl torde ej heller
böra föreskrivas någon begränsning i fråga om den areal, till vars uppodling
bidrag skulle få utgå. Såsom lantmäteristyrelsen anfört, synes jorddelningslagens
bestämmelser och lantmäteristyrelsens prövning av ansökan
om odlingsbidrag innefatta garanti för, att bidrag ej kommer att utgå
till mark, som ej är lämplig att odla. Vidkommande ifrågavarande bidrags
storlek i förhållande till odlingskostnaden synes — på sätt lantmäteristyrelsen
föreslagit och i likhet med vad gäller angående bidrag till nyodling
och betesförbättring å ofullständiga jordbruk — bidraget böra uppgå till
högst hälften av den beräknade kostnaden för odlingen, dock icke mer än
till 250 kronor för hektar av den jord, som är avsedd att odlas till åker
och 125 kronor för hektar av den jord, som är avsedd att användas till äng.
30
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 133.
I anslutning till vad som gäller enligt reglerna för statsbidrag till nyodling
och betesförbättring å ofullständiga jordbruk bör ej till odling av
samma mark kunna utgå såväl bidrag till odlingskostnad i sammanhang
med skifte som statsunderstöd av annat slag. Enligt nämnda regler är såsom
förutsättning för beviljande av bidrag stadgat, att lån eller bidrag av
allmänna medel icke i annan ordning beviljats för nyodlingen eller betesförbättringen.
Ett motsvarande stadgande torde böra upptagas i blivande
bestämmelser om bidrag till odlingskostnad i sammanhang med skifte.
Vad lantmäteristyrelsen föreslagit beträffande det sätt, varpå bidrag av
ifrågavarande slag skulle tillgodokomma skiftesdelägarna, överensstämmer i
huvudsak med i motsvarande hänseende gällande bestämmelser i fråga om
statsbidrag till utflyttningskostnader och föranleder ej någon erinran från
min sida.
Mot lantmäteristyrelsens förslag rörande ordningen för sökande, beviljande
och utbetalande av ifrågavarande bidrag synes ej heller vara något att
erinra, och biträder jag jämväl förslaget om föreskrivande av viss tid,
inom vilken ansökan om såväl bidrag till odlingskostnad som bidrag till
utflyttnings- och väganläggningskostnader skulle göras.
Övergångsbestämmelser.
Ändringarna i nu gällande bestämmelser hava till stor del föranletts av
den nya jorddelningslagen, och torde statsbidrag enligt de föreslagna nya
grunderna i anslutning härtill böra utgå allenast till förrättning, som i
dess helhet handlagts enligt bestämmelserna i berörda lag. Nämnda grunder
skulle sålunda vinna tillämpning å förrättningar, som påbörjats efter den 31
december 1927. Å andra sidan synes bidrag enligt de nya grunderna böra
utgå till alla efter den nya jorddelningslagens ikraftträdande påbörjade
förrättningar och således även till sådana förrättningar, som avslutats före
ingången av budgetåret 1928—1929. Rörande inverkan härav å för ändamålet
erforderliga anslags storlek vill jag återkomma i det följande.
Sedan ärendet varit föremål för riksdagens prövning, torde det ankomma
på Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan anförts,
utfärda erforderliga författningsbestämmelser i ämnet.
Ansökning av byamän i Storkåge by om statsbidrag till iståndsättande
av vägar i byn.
I detta sammanhang anhåller jag att få anmäla en av delägare i Storkåge
bys skifteslag i skrivelse den 5 februari 1927 gjord, av lantmäteristyrelsen
med utlåtande den 29 april 1927 överlämnad framställning om statsbidrag till
iståndsättande av enskilda vägar i byn.
Enligt nu gällande bestämmelser om bidrag till väganläggningskostnader
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
i sammanhang med skifte, i vilka ändring nu ej ifrågasatts, utgår, såsom
ovan nämnts, bidrag allenast till väganläggning, som beslutats vid skifte.
Vidare är såsom villkor för bidrags beviljande stadgat, att väganläggningen
skall vara föranledd av förrättningen och huvudsakligen påkallad för tillgodoseende
av ändamål, som avses med densamma.
Beträffande ifrågavarande skifteslags areal och antalet delägare däri samt
handläggningen av förrättningen framgår följande av den utredning, som
lantmäteristyrelsen förebragt i ärendet:
Skifteslaget, som är beläget 12 kilometer norr om Skellefteå vid Kågeälvens
utlopp i Kågef järden, omfattar en areal av 4,889 hektar och antalet delägare
är 319. Skiftet påbörjades den 8 januari 1894. Avbrott i förrättningen
förorsakades av uppkomna frågor om undantag av mark för allmänt behov
och om skiftesantalet, vilka frågor fullföljdes till Kungl. Maj:t och avgjordes
genom tre under åren 1904, 1910 och 1911 meddelade utslag. Förrättningen
avslutades första gången under år 1913. I anledning av anförda
besvär återförvisades förrättningen av Kungl. Maj:t för ny handläggning,
som avslutades under år 1923. Besvär anfördes ånyo och av Kungl. Maj:t
föreskrevs vissa ändringar, som vidtogos vid en under år 1926 avslutad
handläggning av förrättningen. Även däröver anfördes besvär, som avgjordes
av Kungl. Maj:t genom utslag den 7 februari 1927, i vilket föreskrevs
vissa ändringar av utgående ersättningsbelopp. Förrättningen bar sedermera
blivit slutligen fastställd den 28 juni 1927.
I ovannämnda skrivelse den 5 februari 1927 — vilken är ställd till länsstyrelsen
i Västerbottens län, som överlämnat densamma till lantmäteristyrelsen,
samt undertecknad av 1.12 personer — anföres till stöd för framställningen
i huvudsak följande:
Genom skiftet hade byn råkat i ekonomiskt nödläge och bekymret vore
stort inom byalaget. Jordbruk, åbyggnader och gärdesgårdar hade genom
skiftets försening råkat i lägervall. Skifteskostnaderna hade blivit synnerligen
höga. Fn betydlig del av skiftesdelägarna kunde knappast betala odlings-,
hävde- och flyttningskostnader för tillträdande skifteslotter utan riskerade
att få gå ifrån desamma. Skifteslaget hade ålagts att med hjälp av det
statsbidrag, som kunde erhållas, bygga nya vägar till de delägare, som skulle
utflytta. Kostnaden därför komme att till största delen stanna å skifteslaget.
Dessutom vore byalaget ålagt att förbättra och utlägga de förut brukade
byvägarna, vilka på grund av osäkerheten om skiftesläggningen fått till stor
del förfalla. Dessa gamla byvägar liade en längd av c:a 12,000 meter, och
kostnaden för deras nödtorftiga förbättring bleve lägst 2 kronor per meter
eller 24,000 kronor. Då nämnda vägar på grund av gällande bestämmelser
ej kunnat intagas i kostnadsberäkningen för skiftet såsom nya vägar, kunde
något statsbidrag ej erhållas för desamma.
För att jordbruket efter den långa väntan på skiftets avslutande skulle
komma i gång inom byn vore det av högsta vikt att nödiga vägar funnes
till varje ägolott, men då medel saknades, kunde detta ej åstadkommas.
Stora möjligheter förefunnes att, sedan ordnade förhållanden inträtt, varje
lott i byn skulle föda sin man.
På grund av det anförda hemställdes om högsta möjliga statsbidrag för
sistnämnda vägars sättande i brukbart skick.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
På skrivelsen har distriktslantmätaren G. A. Snellman, som handlagt
förrättningen, tecknat, att de däri åberopade omständigheterna voro riktiga
och att Snellman tillstyrkte framställningen.
Sedermera har Snellman i ett till länsstyrelsen i Västerbottens län den
26 mars 1927 avgivet utlåtande över framställningen ytterligare anfört i
huvudsak följande:
Delägarnas utgifter för skiftet hade varit mycket stora. I runt tal sammanlagt
202,400 kronor hade utlagts i kostnader för gode män, sammanträden
med ägodelningsrätt och hantlangning samt till arvode åt förrättningsmännen.
Ståndskogsersättning komme att utgå med säkerligen 2,000 kronor.
Rörande nyanläggning av vägar och broar hade vid skiftet upprättats kostnadsförslag,
slutande å 50,000 kronor, varav högst hälften kunde erhållas
av staten. Därtill komme odlingsersättning, uppgående till omkring 108,000
kronor, samt husflyttningskostnader till belopp av ungefär 308,000 kronor,
av vilka sistnämnda kostnader dock hälften kunde bestridas genom statsbidrag.
Även i andra hänseenden vållade skiftet delägarna nya utgifter. Under
den långa tid detsamma pågått hade nämligen hus och gärdesgårdar fått
förfalla samt rådiken fått igenväxa med skog. Framför allt hade vägarna
endast nödtorftigt underhållits och voro nu synnerligen svårframkomliga
samt måste grundligt repareras. Hela sträckan av de gamla vägar, som
nödvändigtvis måste iståndsättas för att de utflyttande skulle komma fram
till sina nya boplatser, utgjorde omkring 12 kilometer. Kostnaden för iståndsättandet
beräknades till 2 kronor per längdmeter eller 24,000 kronor, vilket
Snellman icke ansåge vara för högt tilltaget.
Storkåge by hade de allra bästa förutsättningar att bliva en framstående
jordbruksby till följd av den goda tillgången på utmärkt odlingsmark, vid
laga skiftet upptagen till cirka 500 hektar. Men på grund av de stora
utgifterna för skiftet och delägarnas i de flesta fall ringa ekonomiska bärkraft
erfordrades kraftigt stöd för att delägarna skulle komma igång med
odlingarna samt framkomliga vägar till de nya tomterna och odlingsområdena.
Snellman ville därför på det kraftigaste tillstyrka största möjliga
anslag eller billiga amorteringslån eller kanske helst bådadera för de gamla
vägarnas iståndsättande.
Lantmäteristyrelsen har i sitt förenämnda utlåtande gjort i huvudsak
följande uttalande:
Den tid, som åtgått för genomförande av laga skiftet i Storkåge, hade
tyvärr genom flera samverkande omständigheter blivit alltför lång, och det
vore uppenbart, att delägarna därigenom blivit i särskilt hög grad betungade.
Vid arbetena för byns nya iståndsättande vore det givetvis av största
vikt, att byns vägar vore i gott skick, ty detta utgjorde en av förutsättningarna
för ett någorlunda snabbt och ekonomiskt möjligt genomförande
av den förestående stora omdaningen. Att vägarna under det långvariga
skiftet kommit att till stor del förfalla, torde knappast kunnat undvikas.
Lantmäteristyrelsen ansåge därför, att den gjorda framställningen måste
anses vara synnerligen behjärtansvärd. De vägar, om vilka nu vore fråga,
funnos före skiftet, och hade således icke beslutats vid detsamma. De föllo
därför icke direkt under bestämmelserna om statsbidrag till väganläggningar
i sammanhang med skiften. Det syntes emellertid lantmäteristyrelsen, som
om i detta fall ett undantag skulle kunna göras och delägarna beredas möj
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 33
lighet att för vägarnas iståndsättande erhålla bidrag av anslaget för väganläggningar
vid laga skifte. Ett dylikt undantag skulle innebära ett avsteg
endast från författningens ordalydelse ej från dess syftemål, enär kostnaden
finge anses vara en direkt följd av skiftet och särskilt av att dettas
genomförande krävt så exceptionellt lång tid. Ett avhjälpande av vägarnas
bristfälligheter måste även anses vara i hög grad påkallat för tillgodoseende
av de ändamål, som avsetts med skiftet. Att i annan form eller av annat
slag erhålla bidrag till vägarnas iståndsättande torde vara uteslutet. Då
styrelsen sålunda funne sig böra förorda, att ett formellt undantag gjordes
från ovannämnda bestämmelser, ville styrelsen framhålla, att här måste anses
föreligga ett undantagsfall och att liknande förhållanden knappast förekommit
hittills eller kunde väntas förekomma vid liknande förrättningar.
För beviljande av ett anslag syntes böra meddelas samma föreskrifter, som
gällde för beviljande av bidrag till vid laga skifte beslutade väganläggningar.
På grund av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört hemställde lantmäteristyrelsen,
att Kungl. Maj:t ville medgiva styrelsen att av anslaget
till bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhang
med skiften och hemmansklyvningar till Storkåge byamän för iståndsättande
av befintliga byvägar utbetala ett bidrag av högst 12,000 kronor
under villkor, att plan för arbetet med uppskattning av kostnaderna upprättades
av vederbörande distriktslantmätare och att bidraget utbetalades,
sedan genom intyg av distriktslantmätaren styrkts, att arbetet blivit utfört
i enlighet med den uppgjorda planen.
Statskontoret, som den 7 maj 1927 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
anför i huvudsak följande:
Av utredningen syntes framgå, att vissa billighetsskäl talade för att understöd
av statsmedel bereddes byamännen för iståndsättandet av ifrågavarande
vägar, och statskontoret hade icke funnit anledning till erinran
vare sig beträffande det av lantmäteristyrelsen föreslagna beloppet eller i
fråga om de villkor för beloppets utbetalande, som av styrelsen förordats.
För bidragets utanordnande från det av lantmäteristyrelsen omförmälda
riksstatsanslaget syntes emellertid, även om detta lämpligen borde anlitas
för ändamålet, erfordras riksdagens medgivande, enär de förutsättningar,
som stadgats för beviljande av bidrag från berörda anslag, ej förelåge uti
ifrågavarande fall.
Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrar i infordrat utlåtande den 13 juni
1927, att ifrågavarande kostnader syntes vara fullt likartade med dem, som uppstode
för byggandet av vid skifte beslutade nya vägar, samt tillstyrker, att bidrag
av statsmedel beviljas byamännen efter samma grunder, som gälla beträffande
vägar av nyssnämnda slag.
Såsom i ärendet erinrats, kan enligt gällande bestämmelser om statsbidrag
till väganläggningskostnader i sammanhang med skiften statsbidrag
ej utgå till iståndsättande av ifrågavarande vägar, vilka ej beslutats vid
skiftet inom Storkåge by utan funnits redan före detsamma. Av skäl, som
lantmäteristyrelsen anfört, synes emellertid ifrågavarande framställning vara
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. Ilo käft. (Nr 133.) 3
Departements
chefen.
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
synnerligen beaktansvärd. Jag vill därför förorda att statsbidrag till vägarnas
iståndsättande tilldelas byamännen. Därav synes ej vara att befara
några ekonomiska konsekvenser för framtiden, enär, på sätt lantmäteristyrelsen
framhållit, likartade förhållanden knappast torde kunna väntas uppkomma
i andra fall.
Vad angår bidragets storlek synes detsamma i enlighet med lantmäteristyrelsens
förslag böra bestämmas till högst 12,000 kronor. Mot de av lantmäteristyrelsen
föreslagna villkoren för bidragets utbetalande har jag intet
att erinra, därvid jag emellertid vill framhålla, att bidraget ej bör utgå
med högre belopp än hälften av den kostnad, vartill lantmäteristyrelsen
finner vägarnas iståndsättande böra uppskattas. Bidraget torde, såsom lantmäteristyrelsen
förordat, lämpligen kunna utanordnas från samma anslag,
varifrån bidrag utgår till kostnaderna för anläggning av vid skifte beslutade
vägar.
Anslagsbehovet.
Till utredning angående behovet av anslag för de ändamål, varom nu är
fråga, har lantmäteristyrelsen i sin skrivelse den 4 november 1927 till en
början åberopat en av styrelsen uppgjord sammanställning angående storleken
av dels de för budgetperioderna under tiden den 1 januari 1921
—30 juni 1927 upptagna anslag för bidrag till lantmäteriförrättningar dels
ock de belopp, som under nämnda tid utanordnats från dessa anslag. Berörda
sammanställning är av följande lydelse:
Budgetår |
Avsöndringar och ägo-styckningar |
Laga skiften, hemmans-klyvningar m. m. |
3 u m m a |
||||||
Bidrag |
Antal fastig- heter |
Bidrag |
Antal fastig- heter |
Bidrag |
Antal fastig- heter |
||||
Anslag kronor |
Utbetal-ning ar |
Anslag kronor |
Utbetal- ningar kronor |
Anslag kronor |
Utbetal- ningar kronor |
||||
1921 |
50,000 |
987 |
59 |
150,000 |
25,102 |
272 |
200,000 |
26,089 |
331 |
1922 |
50,000 |
13,427 |
541 |
150,000 |
11,519 |
141 |
200,000 |
24,946 |
682 |
Vi—;■% 1923 |
10,000 |
20,800 |
790 |
75,000 |
1,313 |
26 |
85,000 |
22,113 |
816 |
1923-1924 |
40,000 |
41,089 |
1,519 |
50,000 |
83,932 |
826 |
90,000 |
125,021 |
2,345 |
1924-1925 |
40,000 |
43,383 |
1,635 |
50,000 |
77,727 |
1,067 |
90,000 |
121,110 |
2,702 |
1925—1926 |
40,000 |
45,691 |
1,653 |
50,000 |
102,802 |
1,066 |
90,000 |
148,493 |
2,719 |
1926—1927 |
40,000 |
46,011 |
1,652 |
75,000 |
92,014 |
899 |
115,000 |
138,025 |
2,551 |
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 35
Budgetår |
Anslag enl. |
Utflyttningar |
Väganläggningar |
Summa uthetalda bidrag kronor |
||
utflyttningar |
Utbetalda bidrag kronor |
Antal fastigheter |
Utbetalda bidrag kronor |
Antal för-rättningar |
||
1921 |
100,000 |
22,832 |
33 |
7,003 |
i |
29,835 |
1922 |
100,000 |
51,824 |
58 |
20.179 |
4 |
72,003 |
V.—80 o 1923 |
50,000 |
31,491 |
37 |
359 |
1 |
31,850 |
1923—1924 |
100,000 |
172,712 |
176 |
77.047 |
40 |
249.759 |
1924—1925 |
100,000 |
273,200 |
302 |
28,900 |
37 |
302,100 |
1925—1926 |
200,000 |
347,556 |
611 |
79,201 |
74 |
426,757 |
1926—1927 |
200,000 |
357,029 |
226 |
106,031 |
45 |
463,060 |
Lantmäteristyrelsen anför vidare:
Av sammanställningen framginge, att under senare år betydliga överskridanden
skett å anslagen. Särskilt gällde detta anslaget till utflyttningar
och väganläggningar. Emellertid berodde överskridandena i sistnämnda fall
till stor del därpå, att under dessa år bidrag utanordnats till två särskilt
stora laga skiften.
Det syntes sålunda som om — bortsett från enstaka mera sällan förekommande
skiften av den omfattning, som de båda ovanberörda skiftena
haft — anslaget till utflyttningar och väganläggningar kunde beräknas till
250,000 kronor och anslaget till skiften m. m. till 90,000 kronor med nu
gällande bestämmelser angående villkor för statsbidrag till lantmäteriförrättningar.
Beträffande anslaget till jordavsöndringar och ägostyckningar förmärktes
visserligen en alltjämt stigande tendens i fråga om de utanordnade bidragen
från detta anslag, men de överskridanden, som förekommit, voro
dock ej så betydande, att därav nödvändiggjordes en höjning för närvarande
av anslaget under i övrigt oförändrade förutsättningar.
Under förutsättning att de av styrelsen ovan framlagda förslagen om
ändrade villkor för statsbidrags utgående bifölles, torde i staten böra upptagas
endast två särskilda anslag för ifrågavarande ändamål, nämligen dels
ett för statsbidrag till de direkta förrättningskostnaderna vid lantmäteriförrättningar,
vilket anslag lämpligen syntes kunna upptagas under benämningen
»bidrag till jorddelningsförrättningar», och dels ett anslag för »bidrag
till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med
skiften». Lantmäteristyrelsen förutsatte emellertid därvid, att bidrag till
förrättningar, verkställda enligt före den 1 januari 1928 gällande jorddelningslagstiftning,
även finge utgå från nämnda anslag, ehuru efter de i nu
gällande kungörelse om statsbidrag stadgade grunder.
I fråga om bidrag till avstyckningsförrättningar enligt nya jorddelningslagen
torde kunna beräknas, att kostnaderna bleve ungefär desamma, som
nu vore fallet beträffande bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar.
Visserligen bleve själva förrättningskostnaden för en avstyckning högre än
för en avsöndring (varemot totalkostnaden för sakägarna med hänsyn till
deras befrielse från vissa andra utgifter knappast torde ökas), men på grund
av de upptagna strängare kontrollbestämmelserna i fråga om sökandes behov
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
av understöd torde någon väsentlig ökning av kostnaderna för statsbidrag
till detta slag av förrättningar icke vara att vänta.
Enligt lantmäteristyrelsens förslag skulle för framtiden statsbidrag till
skiften kunna utgå med hela beloppet av förrättningskostnaderna i stället
för såsom för närvarande med hälften. Styrelsen hade ovan beräknat anslaget
till här ifrågavarande förrättningar med nu gällande bestämmelser
till 90,000 kronor, och borde anslaget med hänsyn till de föreslagna ändrade
bestämmelserna sålunda höjas till det dubbla. Emellertid syntes nyssberörda
strängare kontrollbestämmelser i fråga om sökandes behov av understöd
komma att verka återhållande, så att bidrag ej i samma utsträckning som
nu komme att utgå och i många fall endast med en del av kostnadsbeloppet.
Anslaget torde därför tillsvidare kunna beräknas till 150,000 kronor.
Sammanlagda anslagsbehovet för »bidrag till jorddelningsförrättningar >
syntes därför kunna begränsas till 190,000 kronor.
Uti lantmäteristyrelsens förslag hade inga ändringar upptagits beträffande
bidragen till utflyttning och väganläggning. Styrelsen hade ovan beräknat
kostnaderna för dessa bidrag med nu gällande grunder till 250,000 kronor,
bortsett från kostnaderna för enstaka, mera omfattande skiftesförrättningar
sådana som de ovannämnda skiftena. Under budgetåret 1928—1929 kunde
emellertid ansökningar väntas om bidrag till utflyttning och väganläggning
i samband med det omfattande skiftet å Storkåge by i Västerbottens län.
Styrelsen hölle därför före, att ifrågavarande anslag för nämnda budgetår
borde beräknas till 300,000 kronor.
Beträffande det av styrelsen framlagda förslaget om statsbidrag till odlingskostnader
i sammanhang med skiften vore synnerligen svårt att med
någon säkerhet beräkna de kostnader, som förslagets realiserande för framtiden
skulle medföra. De bestämmelser, som i nya jorddelningslagen meddelats
angående upptagande av odlingsmark vid skiften, komme nämligen
säkerligen att medföra en avsevärd reduktion av sådan marks redovisning
i förhållande till tidigare använd praxis. I många fall torde hittills såsom
odlingsmark hava upptagits även stora arealer, som hädanefter komme att
vid skiften redovisas såsom avrösningsjord. Den statistik, som funnes rörande
vid skiften ocli hemmansklyvningar upptagen odlingsmark, måste
därför anses oanvändbar för beräknande av den odlingsmark, som per år
kunde komma att uppodlas efter skiftes fastställande. Under åren 1921—
1925 hade exempelvis i medeltal vid avslutade skiften och hemmansklyvningar
upptagits såsom odlingsmark en areal av 4,248 hektar inom de fem
norrländska länen och i övriga län en areal av sammanlagt 1,259 hektar.
Den sammanlagda arealen av åker och äng vid samma förrättningar utgjorde
i medeltal 9,130 hektar inom de fem norrländska länen och 13,458 hektar
inom övriga län. Ehuru givetvis inverkan av nya jorddelningslagens bestämmelser
på upptagandet av odlingsmark vore svår att bestämma, ansåge
styrelsen dock föga troligt, att i medeltal per år nyodlingar i samband med
skiften kunde tänkas genomförda till större omfattning än högst 1,000 hektar.
Kostnaden för statsbidrag skulle alltså under förutsättning av att odlingen
skedde till åker uppgå till högst 250,000 kronor per år, efter de av styrelsen
föreslagna grunderna för dylikt bidrag. Då bidrag endast skulle utgå till
odlingskostnad vid skiften, verkställda enligt nya jorddelningslagen, komme
givetvis under de första åren endast mindre belopp att utgå. Med utgångspunkt
från styrelsens antagande, att per år vid skiften komme att upptagas
odlingsmark med en areal av högst 1,000 hektar och uppodlingen av denna
mark fördelas på tio år, skulle kostnaden för statsbidrag beräknas till 25,000
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133. 37
kronor under första året och därefter ökas med samma belopp årligen för
att efter tio år uppgå till 250,000 kronor per år. Vanskligheten i beräkningarna
voro emellertid stor, och först småningom torde genom statistik
över verkställda skiften enligt nya .jorddelningslagen en säker grund kunna
erhållas för bedömande av anslagsbehovet. Under budgetåret 1928—1929
torde, då jorddelningslagen trädde i kraft med ingången av år 1928, knappast
några ansökningar om bidrag till utförda nyodlingar kunna hinna inkomma
eller åtminstone icke i sådan omfattning, att ett särskilt belopp behövde
beräknas utöver vad ovan redan angivits för bidrag till utflyttningar
och väganläggningar.
Statskontoret har i denna del av ärendet anfört följande.
Statskontoret hade intet att erinra mot, att bidragen till samtliga slag av
jorddelningsförrättningar finge utgå från ett gemensamt anslag. Detta anslag
syntes dock med hänsyn till beloppet av de tre senaste budgetårens
utgifter av ifrågavarande slag och i betraktande av de, enligt vad statskontoret
tillstyrkt, nytillkommande utgifterna för sakkunniga och för gode
män böra fastställas till åtminstone 140,000 kronor. Vid bifall till allt vad
lantmäteristyrelsen föreslagit i fråga om statsbidrag till kostnader för jorddelningsförrättningar
tillkomme bidrag till ägoutbyten samt ytterligan'' bidrag
till skiftesförrättningar och till kostnader för gode män; och syntes
anslaget i sådant fall böra bestämmas till lägst 200,000 kronor.
Mot det föreslagna beloppet av anslaget till utflyttnings- med flera kostnader
hade statskontoret icke funnit anledning till erinran.
Intet syntes vara att erinra mot, att de nuvarande ordinarie förslagsanslagen
till jordavsöndringar och ägostyckningar samt till skiften, hemmansklyvningar
och rågångsförrättningar uteslutas ur riksstaten och att
däri i stället uppföres ett ordinarie förslagsanslag med benämning »bidrag
till jorddelningsförrättningar». De nuvarande båda anslagen tillgodose
ändamål uppkomna av samma grund, och någon olägenhet av deras sammanförande
till ett anslag synes ej kunna uppstå. I överensstämmelse
med lantmäteristyrelsens förslag torde vidare från anslaget till utflyttningsoch
väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar
böra utgå av mig förordade bidrag till odlingskostnader. I
anslutning härtill torde anslagets benämning lämpligen böra ändras till
»bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang
med skiften».
Beträffande därefter de belopp, som må vara erforderliga för nästa statsregleringsperiod,
lärer anslaget till jorddelningsförrättningar även efter
de förändringar beträffande grunderna för statsbidrags utgående, som av
mig förordats, kunna upptagas till omförmälda av mig i statsverkspropositionen
beräknade belopp, 125,000 kronor. De av mig förordade höjningarna
av bidragen till förrättningar enligt den nya jorddelningslagen
torde nämligen ej i högre grad öka medelsbehovet för budgetåret 1928—1929.
Med hänsyn till att lagen trätt i kraft först den 1 januari 1928, lärer
knappast vara att förvänta, att något avsevärdare antal ansökningar om
Departements
chefen.
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
bidrag till större förrättningar verkställda enligt samma lag kunna bliva
prövade under budgetåret 1928—1929
Vidkommande anslaget till bidrag till utflyttnings-, väganläggningsoch
odlingskostuader i sammanhang med skiften synes lantmäteristyrelsens,
av statskontoret utan erinran lämnade beräkning av detta anslags storlek
för nästkommande budgetår böra godtagas och detsamma sålunda, på sätt
jämväl beräknats i statsverkspropositionen, upptagas till 300,000 kronor.
Från detta anslag torde, såsom ovan berörts, lämpligen böra utgå det av
mig förordade bidraget å högst 12,000 kronor till iståndsättande av vissa
vägar inom Storkåge bys skifteslag. Av denna anledning torde dock
någon höjning av anslaget ej behöva vidtagas.
I vad mån förhöjning av ifrågavarande anslag, särskilt på grund av
de skärpta krav, som genom de av mig föreslagna ändrade bestämmelserna
skulle komma att ställas på anslagen, må bliva erforderlig för framtiden
torde ej för närvarande kunna med större säkerhet bedömas. Vanskligt
synes isynnerhet att avgöra, i vilken omfattning bidrag till odlingskostnader
i sammanhang med skiften kan komma att utgå. Först sedan erfarenhet
härutinnan under några år vunnits, torde mera säkra beräkningar
av anslagsbehovet för detta ändamål kunna göras.
Enär efter ingången av budgetåret 1928—1929 bidrag till äldre lantmäteriförrättningar
fortfarande skulle beviljas enligt nu gällande statsbidragsbestämmelser,
torde samtliga bidrag till förrättningar avseende
jordavsöndringar, ägostyckningar, skiften, hemmansklyvningar och rågångsförrättningar
böra utanordnas från det nya anslaget till bidrag till
jorddelningsförrättningar, under det att bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader
i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar
böra utgå från anslaget till bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och
odlingskostnader i sammanhang med skiften.
Departementschefens hemställan.
På grund av vad ovan anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
a) med uteslutande ur riksstaten av de däri upptagna ordinarie förslags
anslagen
till bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar samt till bidrag
till skiften, hemmansklyvningar och rågångsförrättningar under benämning
bidrag till jorddelningsförrättningar uppföra ett ordinarie förslagsanslag
av ........................................................................................ kronor 125,000,
att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med av mig förordade grunder;
b) med uteslutande ur riksstaten av det däri upptagna ordinarie förslagsanslaget
till bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhang
med skiften och hemmansklyvningar under benämning bidrag till
Kungl. May.ts proposition Nr 133. 39
utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med
skiften uppföra ett ordinarie förslagsanslag av .................... kronor 300,000,
att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med av mig förordade grunder;
c) medgiva, att lantmäteristyrelsen må av sistnämnda anslag till Storkåge
byamän för iståndsättande av befintliga byvägar utbetala bidrag, motsvarande
högst hälften av den kostnad, vartill lantmäteristyrelsen finner iståndsättandet
böra uppskattas, dock ej högre bidrag än 12,000 kronor samt, under
villkor i övrigt, att plan för arbetet med uppskattning av kostnaderna upprättas
av vederbörande lantmätare och att genom intyg av lantmätaren
styrkes, att arbetet blivit utfört i enlighet med den uppgjorda planen.
Till denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda
hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
gott lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
Bilaga A.
(Jfr sid. 3.)
Av lantmäteristyrelsen upprättat förslag till kungörelse angående villkor
för erhållande av statsbidrag till lantmäteriförrättningar.
Härigenom förordnas, att följande allmänna villkor och bestämmelser
skola tillsvidare gälla för erhållande av bidrag från de av riksdagen till
understöd av jorddelningsväsendet m. m. anvisade medel.
Bidrag till jorddelningsförrättningar.
1 §•
1 mom. Den, som genom upplåtelseavtal förvärvat område, vilket efter
den 1 januari 1928 utbrutits genom avstyckning enligt lagen den 18 juni
1926 om delning av jord å landet, så ock delägare i område, som efter
den 1 januari 1928 undergått skifte, ägouthyte eller gränshestämning enligt
samma lag, må åtnjuta bidrag till bestridande av kostnaderna för förrättningen
under följande allmänna eller för särskilt fall angivna förutsättningar.
A. Allmänna villkor:
a) att sökanden är enskild person:
b) att de sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen måste anses
för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning; och
c) att förrättningen ej skett i uppenbart spekulationssyfte.
B. Särskilda villkor.
I. Där fråga är om skifte eller ägoutbyte:
a) att förrättningen avsett åstadkommande av bättre indelning av jorden
för rationellt jordbruk, uppdelning i flera brukningsdelar, åstadkommande.
av småbruk eller beredande av ökade odlingsmöjligbeter, ävensom att i
sökandens fastighet eller ägolott ingår inrösningsjord till den omfattning,
att jordbruk kan bedrivas därå;
b) att sökanden är boende inom den socken, där fastigheten eller ägolotten
är belägen, eller, för den händelse han är boende inom annan socken, brukar
fastigheten eller ägolotten tillsammans med fastighet i sistnämnda socken.
H. Där fråga är om avstyckning:
att sådana förhållanden äro för handen, som ovan under I a sägs, eller
ock att förrättningen avsett åstadkommande av eget hem.
III. Där fråga är om rågångs- eller annan gränsbestämningsförrättning:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
41
a) att sökanden är boende inom den socken, där fastigheten eller ägolotten
är belägen, eller, för den händelse han är boende inom annan socken, brukar
fastighet eller ägolott tillsammans med fastighet i sistnämnda socken;
b) att sökanden icke påkallat förrättningen utan att anledning därtill
förelegat.
Bidrag, som nu sägs, må utgå med belopp, motsvarande högst vad på
fastigheten eller ägolotten i fråga belöper av dels det lantmätaren för förrättningen
enligt gällande lantmäteritaxa tillkommande arvode, inberäknat
lösen för karta och handlingar, dels den ersättning, som utbetalats till särskilt,
på grund av stadgandet i 2 kap. 2 § av ovannämnda lag vid förrättningen
tillkallat sakkunnigt biträde.
Härutöver må bidrag utgå till kostnader för gode mäns biträde vid förrättning,
där sådant anses påkallat av särskilda omständigheter och ifrågavarande
kostnader uppgå till högre belopp än som motsvarar i nästföregående
stycke angivna förrättningsarvode. Bidrag bör härvid såsom regel
utgå endast med belopp, motsvarande den del av kostnaden, som överskjuter
beloppet av förrättningsarvodet.
2 mom. Utan hinder av de i 1 mom. angivna särskilda villkor och bestämmelser
må inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens
lön bidrag, varom i nämnda moment sägs, tilldelas inom socknen boende
ägare eller innehavare av ägolott, som efter den 1 januari 1928 undergått
sådant laga skifte, som avses i 1 kap. 2 § under 1. av ovannämnda lag,
dock att bidrag icke utgår till bolag.
Uppgår dylikt bidrag icke till det belopp, som på sökandens ägolott skulle
belöpa, därest ett bidrag av 1 krona för varje hektar inrösningsjord och
75 öre för varje hektar annan mark, som ingått i skiftet, bleve fördelat å
hela skifteslaget efter enahanda grund som skifteskostnaderna, må bidraget
höjas till det belopp, som enligt sådan beräkning skulle erhållas.
2 §.
Den, som önskar komma i åtnjutande av bidrag, som i 1 § avses, har att,
inom två år efter det förrättningen blivit fastställd, därom till överlantmätaren
i länet ingiva till lantmäteristyrelsen ställd ansökning. Dylik ansökning
skall åtföljas av dels handlingar till styrkande av sökandens rätt
till den fastighet eller ägolott, för vilken sökanden ålagts att deltaga i för~
rättningskostnader, dels skriftlig på heder och samvete av sökanden avgiven
uppgift å hans förmögenhetsvillkor och storleken av den familj, han har att
underhålla. Nämnda uppgift skall vara styrkt av vederbörande lantmätare,
landsfiskal, ordförande i kommunalnämnd, nämndeman, ägodelningsnämndeman
eller god man vid lantmäteriförrättningar.
3 §•
Har ansökning, som i 2 § avses, inkommit till överlantmätaren, skall
denne från vederbörande lantmätare införskaffa dels uppgift angående beBihang
till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. Ilo häfl. (Nr 133.)
4
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
loppet av det lantmätaren och vid förrättningen tillkallad sakkunnig tillkommande
arvode för förrättningen, inberäknat lösen för karta och handlingar,
som det åligger sökanden att gälda, dels utredning rörande å fastigheten
eller ägolotten belöpande ersättning i övrigt till förrättningsmannen
samt kostnader för hantlangning, likvider, flyttning av hägnader, omläggning
av diken och dylikt, dels utlåtande särskilt med hänsyn till de i 1
stadgade villkor rörande sökandens begäran och beloppet av det bidrag,
som anses böra ifrågakomma, dels ock konceptakten, därest icke denna redan
förut på grund av annan föreskrift inkommit till överlantmätaren.
4 §•
Därest före förrättningens avslutande till lantmätaren ingives ansökan,
varom i 2 § sägs, samt sådana uppgifter och intyg, som i samma paragraf
om förmälas, åtfölja ansökningen eller kunna av lantmätaren meddelas, åligger
det denna att, sedan förrättningen fastställts, till överlantmätaren ofördröjligen
insända ansökningen med tillhörande handlingar jämte uppgifter
och utredning, i den mån sådan erfordras, ävensom utlåtande och konceptakt,
om vilka i 3 § sägs.
5 %.
överlantmätaren åligger att till lantmäteristyrelsen översända ansökningen
jämte eget yttrande, och tillkommer det lantmäteristyrelsen att enligt den
i 1 § stadgade grund pröva om och till vilket belopp bidrag skall utgå samt
utbetala detsamma till vederbörande utan kostnad för denne.
6 §.
Delägare i skifteslag, som omfattar mer än 1,000 hektar, må, sedan mätning,
gradering och uträkning skett, hävdeförteckning upprättats samt delningsgrunden
blivit bestämd, kunna tilldelas förskott med högst hälften av
vad enligt bestämmelserna i 1 § må utgå.
Rörande vad den, som önskar komma i åtnjutande av denna förmån, har
att iakttaga, samt rörande lantmätarens, överlantmätarens och lantmäteristyrelsens
åliggande vid behandlingen av sådan fråga skola i 2—5 §§, meddelade
bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader
i sammanhang med skiften.
7 §.
Till bestridande av de kostnader, som äro förenade med utflyttning, väganläggning
eller odling av mark, som vid skifte enligt ovannämnda lag
upptagits såsom odlingsmark, må utgå bidrag med belopp, motsvarande
högst hälften av den kostnad, vartill åtgärdens verkställande vid förrätt
-
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
ningen blivit av förrättningsmännen uppskattad, dock att bidrag till odlingskostnad
icke må utgå med mer än högst 250 kronor för hektar av den jord,
som är avsedd att odlas till åker, och med högst 125 kronor för hektar av
den jord, som är avsedd att odlas till äng.
Bidrag till utflyttning och väganläggning, som i denna paragraf avses,
må dock ej utgå, med mindre förrättningsmännen prövat utflyttningen vara
erforderlig för beredande av lämplig jorddelning eller väganläggningen vara
föranledd av förrättningen och huvudsakligen påkallad för tillgodoseende
av ändamål, som med densamma avses.
Åstundar delägare att, innan jorddelningsförrättning avslutas, erhålla
visshet, huruvida uppskattningen av de i denna paragraf omförmälda kostnader
kan komma att godkännas såsom grundval för bestämmande av beloppet
av utgående statsbidrag, har han att vid uppskattningens företagande
hos förrättningslantmätaren begära denna frågas prövning; skolande i sådant
fall förrättningshandlingarna omedelbart av lantmätaren insändas till överlantmätaren,
som har att med eget yttrande överlämna ärendet till lantmäteristyrelsen.
8 §.
1 mom. Bidrag till utflyttning uppbäres och kvitteras av utflyttande
delägare. Denne äger att tillgodonjuta en tjugondei av det på hans fastighet
eller ägolott belöpande understödet såsom särskild vedergällning för det
besvär, som är förenat med utflyttningen. Den övriga delen av bidraget
tillgodokommer alla i utflyttningskostnaden deltagande delägare på det sätt,
att avräkning därför sker å hela den utflyttningskostnad, som för den utflyttande
blivit bestämd, vadan endast återstoden av samma kostnad fördelas
till gäldande av delägarna.
2 mom. Bidrag till väganläggning uppbäres och kvitteras av den, som
vid förrättningen därtill utsetts.
3 mom. Bidrag till odlingskostnad tillgodokommer alla i skiftet deltagande
delägare efter samma grund, som deras skyldighet att deltaga i
odlingskostnaden, på det sätt, att avräkning därför sker å hela den odlingskostnad,
som vid förrättningen blivit för viss fastighet eller ägolott bestämd,
vadan endast återstoden av samma kostnad fördelas till gäldande av delägarna.
Bidrag till odlingskostnad uppbäres och kvitteras av den delägare,
som fått sig odlingsmarken tillagd.
9
Den, som önskar komma i åtnjutande av bidrag, som i 8 § avses, kar
att därom, sedan förrättningen blivit fastställd, till överlantmätaren i länet
ingiva till lantmäteristyrelsen ställd ansökning. Sådan ansökning skall för
att kunna upptagas till prövning hava inkommit beträffande bidrag till ut
-
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
flyttning och väganläggning inom fem år och beträffande odling inom tio
år efter det förrättningen blivit fastställd.
Vid ansökning om bidrag till utflyttning eller odling skola fogas intyg
dels av lantmätare, landsfiskal, kommunalnämndens ordförande, nämndeman,
ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteriförrättningar, att sökanden
innehar den fastighet eller ägolott, för vilken bidrag begäres, och dels
av lantmätaren i distriktet, att utflyttningen eller odlingen verkställts eller,
beträffande utflyttning, att sökandens ägolott försetts med ny åbyggnad
eller annan dylik anläggning huvudsakligen svarande mot vad som skolat
flyttas.
Vid ansökningen om bidrag till väganläggning skall fogas intyg av lantmätaren
i distriktet, att anläggningen utförts i huvudsaklig överensstämmelse
med den vid förrättningen uppgjorda planen.
Överstiger kostnaderna för utflyttning, väganläggning eller odling icke
1,000 kronor, må intyg, som enligt nästföregående båda stycken skall utfärdas
av lantmätare, även kunna utfärdas av landsfiskal, kommunalnämndens
ordförande, nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid
lantmäteriförrättningar.
10 %.
Det åligger överlantmätaren att, sedan han från lantmätaren införskaffat
konceptakten, därest icke denna redan förut på grund av annan föreskrift
inkommit till honom, till lantmäteristyrelsen översända ansökningen jämte
eget yttrande och de utdrag ur konceptakten, som må vara erforderliga för
ärendets bedömande.
Lantmäteristyrelsen tillkommer att enligt den i 7 § stadgade grund bestämma,
huruvida och med vilket belopp bidrag må utgå samt att utbetala
beloppet till vederbörande utan kostnad för denne.
11 §•
Uppgår statsbidrag till utflyttning eller väganläggning, som i 7 § avses,
till 2,000 kronor eller därutöver, må en tredjedel av bidraget av lantmäteristyrelsen
utbetalas i förskott, så snart vederbörande sakägare med intyg av
lantmätare, landsfiskal, kommunalnämndens ordförande, nämndeman, ägodelningsnämndeman
eller god man vid lantmäteriförrättningar hos styrelsen
styrker, att arbetet är påbörjat.
12 §.
Uppgår statsbidrag till odlingskostnad, som i 7 § avses, till 500 kronor
eller därutöver, må bidraget, därest delägares ekonomiska förhållanden det
påkallar, av lantmäteristyrelsen utbetalas, allt eftersom odlingen fortskrider,
så snart vederbörande sakägare med intyg av lantmätare, landsfiskal, kom
-
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
munalnämndens ordförande, nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god
man vid lantmäteriförrättningar hos styrelsen styrker, att viss del av odlingen
verkställts. Utbetalning, som här avses, må dock icke ske i mindre
poster än som motsvara bidrag till odling av en hektar.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1928, vid vilken tidpunkt
kungörelsen den 22 december 1927 (nr 478) angående villkor för erhållande
av statsbidrag till avstyckningsförrättningar skall upphöra att gälla.
Bihang titt riksdagens protokoll 1928. 1 sand.
Ilo håft. (Nr 133.)
5