Kungl. May.ts proposition Nr 132.
1
Nr 132.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående extra provinsialläkarnas
pensionskassas anslutning till statens pensionsanstalt
m. m.; given Stockholms slott den 24 februari
1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
N. J. F. Almkvist.
Utdrag ur protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 24 februari 1928.
«
N ä r varande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Departementschefen, statsrådet Almkvist anför, efter gemensam beredning
med cheferna för finans- och socialdepartementen, följande:
Frågan om beredande av bättre pensionsförmåner åt extra provinsialläkare
har efter verkställd utredning nu kommit i det läge, att jag ser mig
i stånd att framlägga ett förslag till lösning av densamma. Innan jag ingår
på detta förslag, ber jag att få lämna en kort redogörelse för huru frågan om
pensionering av denna grupp av befattningshavare för närvarande är ordnad.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 109 käft. (Nr 132.) 1
Angående
extra provinsialläkarnas
pensionskassas
anslutning
till
statens pensionsanstalt.
Extra, provinsialläkarnas
pensionskassas
organisation.
- Kungl. Maj:ts proposition Nr 132.
Pensioneringen sker genom eu särskild pensionskassa, extra provinsialläkarnas
pensionskassa. Denna, vars reglemente fastställdes den 30 december
1911 och som började sin verksamhet den 1 januari 1912, avser
dels att bereda pension åt extra provinsialläkare, dels ock att bereda tillläggspension
åt sådana delägare i kassan, som befordras till provinsialläkare,
men som vid avgången från denna befattning icke komma i åtnjutande av
hel pension. Delägare i kassan är, så länge han kvarbliver i tjänst, var
och en, som efter den 1 januari 1912 blivit första gången antagen till extra
provinsialläkare i distrikt, där läkarens avlöning helt eller delvis utgår från
landsting och som icke fyllt 45 år. Därjämte kan inträde som delägare vinnas
av varje annan extra provinsialläkare, som inom tre år efter det kassan
trätt i verksamhet eller sedermera inom ett år efter det anställning första
gången tillträtts, gör anmälan om sådant inträde. Delägare, som befordras
till provinsialläkare, fortfar att vara delägare i kassan. Likaledes får extra
provinsialläkare, som är delägare i kassan, om han så önskar, kvarstå i densamma,
även om hans extra provinsialläkarbefattning indrages.
Vederbörande landsting och staten inbetala årligen till kassan 200 kronor
vardera för varje inom landstingsområdet befintlig extra provinsialläkarbefattning,
vilkens innehavare är delägare i kassan och för vilken avlöning
utgår från landstinget. För delägare, vilkens avlöning ej utgår från landsting,
inbetalar vederbörande kommun de avgifter, som annars åligga landsting
och stat. Skyldighet att inbetala dessa belopp åligger endast kommun,
som förbundit sig därtill. Delägaren själv betalar likaledes en årsavgift av
200 kronor, varjämte delägare, som vid inträdet i kassan var mer än 35 år
gammal, betalar en försäkringstekniskt beräknad tilläggsavgift. Den som
kvarstår i kassan, oaktat hans befattning indragits, skall betala årsavgift
och tilläggsavgift samt kan om han så önskar, därjämte betala de avgifter,
som i övrigt skolat för hans räkning inbetalas av landsting, stat eller
kommun, därest befattningen ej blivit indragen. Delägare, som befordras
till provinsialläkare och som därmed upphör att betala ordinarie årsavgift,
äger dock fortfarande rätt -att betala tilläggsavgift.
Full pension å 4,000 kronor utgår vid fyllda 65 år till delägare, för vilken
fullgjorts stadgade inbetalningar av delägaren åliggande avgifter. Tilläggspension
utgår till delägare, som befordrats till provinsialläkare och som vid
denna tjänsts frånträdande icke är berättigad till hel pension å 4,000 kronor,
med belopp, motsvarande den för delägaren i kassan avsatta reserven, dock
högst till sådant belopp, att den tillsammans med av staten åtnjuten pension
utgör 4,000 kronor årligen. Därest delägare, som befordrats till förste
provinsialläkare eller provinsialläkare, fått för pension i sådan egenskap rätt
att tillgodoräkna sig tjänstetid såsom extra provinsialläkare, skall från kassan
till pensionsfonden för civila tjänstinnehavare utbetalas ett belopp, motsvarande
den för sådan delägare i kassan avsatta reserven, efter avdrag
:av så stor del därav, som erfordras för bestridande av eventuell tilläggspension.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 132.
Någon rätt till familjepension finnes icke.
Kassan förvaltas av styrelsen för statens pensionsanstalt.
I sammanhang med beslutet om inrättande av extra provinsialläkarnas
pensionskassa förklarades enligt 1911 års riksdags medgivande, genom kungörelse
den 30 december 1911 (nr 164, sid. 10), att extra provinsialläkare,
vilkens levnadsålder vid 1912 års ingång överstege 45 år och som icke bleve
delägare i kassan, skulle under visst villkor vara berättigad att vid avskedstagandet
erhålla en årlig pension av statsmedel till belopp av 1,500 kronor.
Jämlikt beslut av 1923 års riksdag bar sedermera denna pension av statsmedel
höjts till 2,000 kronor, varjämte bestämts, att pensionen må av statsmedel
ökas med ytterligare högst 500 kronor för år, i den mån minst ett
motsvarande belopp årligen såsom bidrag till pensionen lämnas av landsting,
kommun eller enskilda. (Kungörelse den 8 juni 1923, nr 210.)
För bestridande av statens avgifter till kassan samt nyssnämnda pensioner
till vissa överåriga extra provinsialläkare är i riksstaten under elfte
huvudtiteln uppfört ett ordinarie förslagsanslag å 22,000 kronor.
De av Kungl. Maj:t för granskning av ifrågavarande kassas förvaltning
och räkenskaper för åren 1918, 1919 och 1920 utsedda revisorerna gjorde
i sin berättelse den 8 juli 1921 över verkställd granskning framställning
rörande kassans indragning i den dåvarande statens anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl., vilken anstalt numera benämnes statens pensionsanstalt.
Genom beslut den 9 december 1921 uppdrog Kungl. Maj:t åt de
av chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 22 oktober 1920 givet
bemyndigande, tillkallade sakkunniga för omorganisation av dövstumlärarnas
pensionsanstalt att inom nämnda departement biträda jämväl med verkställande
av utredning och avgivande av förslag huruvida och under vilka
villkor extra provinsialläkarnas pensionskassa kunde inordnas under statens
anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. Något dylikt förslag avgavs
dock icke av de sakkunniga innan deras arbeten avslutades. Jämväl de revisorer,
som verkställt granskning av kassans förvaltning och räkenskaper för
tiden 1 januari 1921-—den 30 juni 1923 anslöto sig till tanken på kassans
inordnande i sistnämnda pensionsanstalt. I anledning härav uppdrog Kungl.
Maj:t — som genom beslut den 18 juni 1926 anbefallt styrelsen för statens
pensionsanstalt att före den 1 januari 1927 inkomma med förslag till reviderat
reglemente för anstalten — den 15 oktober 1926 åt nämnda styrelse
att efter samråd med medicinalstyrelsen före nämnda tidpunkt inkomma med
utredning rörande inordnande i anstalten av extra provinsialläkarnas pensionskassa
samt att i det blivande förslaget till reviderat reglemente för pensionsanstalten
intaga sådana ändringar, som kunde föranledas av nämnda
kassas inordnande i anstalten.
Sedan styrelsen för statens pensionsanstalt verkställt den anbefallda utredningen
har styrelsen med skrivelse den 28 januari 1927 till Kungl. Maj:t
överlämnat densamma jämte från medicinalstyrelsen inhämtat utlåtande.
Förslag till
kassans anslutning
till
statetis pen
sionsanstalt.
Styrelsens för
statens pensionsa
nstalt
utredning.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 132.
I utredningen, vilken innefattas i en vid nämnda skrivelse fogad promemoria,
förekommer först eu redogörelse för organisationen av extra provinsialläkarnas
pensionskassa, varefter ifråga om kassans omfattning lämnas
följande uppgifter.
Kassans delägare uppgingo den 30 juni 1926 till ett antal av 77, av
vilka 32 voro befordrade till provinsialläkare. Av de återstående 45 voro
42 anställda i landstingsdistrikt och 3 i andra distrikt. Av sistnämnda slag
finnas 19 distrikt. Den frivilliga anslutningen till kassan liar således varit
obetydlig.
Beträffande sättet för kassans inordnande i pensionsanstalten anföres följande
i utredningen:
Med hänsyn till den obetydliga frivilliga anslutningen till kassan och i
överensstämmelse jämväl med det betänkande och förslag, som avgavs den
3 november 1917 rörande det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering,
synes lämpligt begränsa delaktigheten i statsanstalten till läkare i landstingsdistrikt.
De i andra distrikt anställda läkare, som redan vunnit inträde
i kassan, borde likasom till provinsialläkare befordrade delägare bibehålla
sina rättigheter och skyldigheter enligt kassans reglemente.
De riktlinjer, efter vilka lasarettsläkarnas pensionskassa genom kungörelsen
den 18 juni 1926 (nr 350) inordnades i statens pensionsanstalt,
synas i allt väsentligt kunna följas vid extra provinsialläkarnas pensiouskassas
inordnande. Ifrågavarande läkare borde således kunna upptagas
under § 60 mom. 1 a) i pensionsanstaltens reglemente.
Liksom för lasarettsläkare skulle härigenom för extra provinsialläkare delaktighet
i anstalten beredas utan sådan särskild reglering av befattningarna,
som omförmäles i § 5 av anstaltens reglemente, vilket synes kunna motiveras
med den fasta organisationen av ifrågavarande befattningar.
Vid inrättandet av extra provinsialläkarnas pensionskassa jämställdes delägarna
med avseende å pensionens belopp med lasarettsläkare och ordinarie
provinsialläkare. För dessa senare hava löneförmånerna reglerats vid 1926
års riksdag, varigenom pensionen höjts till 6,036 kronor. Genom att låta
extra provinsialläkare erhålla samma tjänstepensionsunderlag som lasarettsläkare,
blir den tidigare gällande likställigheten i fråga om pension mellan
nämnda tre slag av befattningar praktiskt taget, och i den mån reglementet
medgiver, återinförd (högre tjänstepensionsunderlag än 6,000 kronor kan
enligt reglementet icke förekomma).
Den årliga avgiften för tjänstepension har — med hänsyn till att
extra provinsialläkares genomsnittliga utnämningsålder (33,6 år) visat sig
vara icke obetydligt lägre än lasarettsläkares (38,0 år) — befunnits kunna
sättas något lägre än för lasarettsläkare, och föreslås, att avgiftsprocenten
bestämmes till 4,5 procent för såväl huvudmannen (landstinget) som för befattningshavaren;
beträffande familj epensionen har icke ansetts föreligga anledning
att föreslå annan avgift än den för lasarettsläkare nu gällande, 20 procent
av familjepensionsunderlaget.
De särskilda bestämmelserna i kap. VI av anstaltens reglemente, vilka,
med iakttagande av nämnda ändring i fråga om pensionsavgifter, nu föreslås
att bliva gällande för extra provinsialläkare, innebära huvudsakligen,
att sådan befattningshavare är skyldig tillhöra pensionsanstalten, därest han
utnämnts efter viss tidpunkt, som i detta fall föreslås till den 31 december
1927, samt
att tjänstepensionsunderlaget blir 6,000 kronor,
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 132.
att tjänstepensionsavgiften blir 4,5 procent av tjänstepensionsunderlaget för
befattningshavaren och lika mycket för huvudmannen,
att pensionsåldern blir 65 levnadsår och att för hel pension fordras 30
tjänstår,
ävensom att befattningen blir förenad med familj epensionsrätt med ett
familjepensionsunderlag av 1,500 kronor och en familjepensionsavgift för
befattningshavaren med 20 procent av familjepensionsunderlaget.
Dessa särskilda bestämmelser innehålla beträffande lasarettsläkare det
undantaget från reglementets allmänna bestämmelse om tillstånd att kvarstå
i tjänst efter pensionsålderns uppnående, att sådant tillstånd — vartill medgivande
måste inhämtas hos medicinalstyrelsen — i intet fall må medgivas
för längre tid än två år. Reglementets allmänna bestämmelse (§ 18 mom.
2) föreskriver fem år såsom maximum för kvarstående efter pensionsåldern.
Att eu undantagsbestämmelse av riksdagen infördes beträffande lasarettsläkare,
torde hava föranletts av särskilda skäl, och då sådana icke. synts
föreligga i fråga om extra provinsialläkare, föreslås för dem tillämpning av
den generella bestämmelsen, som ju kan medföra besparing för det allmänna
(bestämmelsen torde med hänsyn till befordringsmöjligheterna högst sällan
komma att tillämpas på extra provinsialläkare).
Såsom förut nämnts har extra provinsialläkarnas pensionskassa även till
uppgift att bereda sådan delägare i kassan, som befordrats till provinsialläkare,
tilläggspension därest han icke enligt lagen om civila tjänstinnehavares
rätt till pension vid sin avgång erhåller pension å 4,000 kronor. I
fråga om dessa tilläggspensioner vid kassans inordnande i statens pensionsanstalt
anföres i utredningen följande.
Den form av pension som tilläggspensionen enligt kassans reglemente
utgör, torde allt fortfarande vara av betydelse för delägarna. Vid inordnandet
i statsanstalten kan denna pensionsfråga lösas genom att i kap. ’\ I
av anstaltens reglemente införa en bestämmelse om att uppskjuten tjänstepension
för en till förste provinsialläkare eller provinsialläkare befordrad
extra provinsialläkare i vissa fall skall beräknas efter något förmånligare
grunder, än som reglementets allmänna bestämmelser (§ 27) eljest medgiva.
Enligt statsanstaltens reglemente har ifrågavarande läkare rätt till
uppskjuten pension, som svarar mot tjänstetid, som icke tillgodoräknats
för erhållande av pension från annan av staten inrättad eller understödd
pensionsanstalt eller pensionsfond, men om icke avgången från extra
provinsialläkarbefattningen föranletts av tjänstens indragning, beräknas pensionen
endast efter de avgifter, som befattningshavaren själv erlagt. Ku
föreslås, att för sådan till ordinarie befordrad extra provinsialläkare, för vilken
summan av civil pension, tilläggspension enligt kassans grunder och
uppskjuten pension, motsvarande egna avgifter, icke uppgå till 6,000 kronor,
skall vid beräkningen av den uppskjutna pensionen tillgodoräknas
jämväl de av huvudmannen (landstinget) och staten för honom erlagda avgifterna,
dock endast i sådan mån, att de sammanlagda pensionsförmånerna
uppgå till 6,000 kronor.
I fråga om ytterligare bestämmelser i pensionsanstaltens reglemente, som
bliva av betydelse för de hittillsvarande delägarna i kassan, samt erforderliga
övergångsbestämmelser anföres vidare:
De särskilda bestämmelserna i kap. VI innehålla även stadganden om rätt
till avkortad förtidspension för befattningshavare, som högst fem år före
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 132.
pensionsåldern avgår på grund av försvagad hälsa eller minskad arbetsförmåga,
samt föreskrift om att i de fall, då till pensionsåldern ej kunnat intjänas
fullt antal tjänstår, pensionen skall avkortas försäkringstekniskt, vilket
i allmänhet innebär en starkare minskning av pensionen än om avkortningen
skulle ske proportionellt mot antalet felande tjänstår.
Även de övergångsstadganden, som meddelats rörande lasarettsläkares
pensionering, synas lämpligen med nedannämnda modifikationer kunna givas
motsvarande tillämpning på extra provinsialläkare.
Såsom jag förut nämnt är beträffande kassan stadgat, att om delägare,
som befordrats till provinsialläkare, fått rätt att för pension tillgodoräkna
sig viss tid av sin tjänstetid som extra provinsialläkare, kassan skall till
civila pensionsfonden utbetala ett belopp motsvarande den för sådan delägare
avsatta reserven efter avdrag av det belopp, som erfordras för bestridande
av förekommande tilläggspension. I fråga om nyssberörda rätt till
tjänstårsberäkning för pension äro föreskrifter meddelade i kungörelsen den
8 juni 1923 (nr 208). Genom denna kungörelse bar bestämts, att för den
som den 1 juli 1923 är förste provinsialläkare eller provinsialläkare och
förut varit anställd såsom extra provinsialläkare, så ock beträffande den, som
vid nämnda tidpunkt är anställd såsom extra provinsialläkare och sedermera
blir innehavare av tjänst såsom förste provinsialläkare eller provinsialläkare,
må i fråga om rätt till pension och tjänstårsberäkning i sådan egenskap
enligt lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension gälla:
1) att, sedan från tjänstgöringstiden såsom extra provinsialläkare avdragits
sju år, två tredjedelar av återstående tiden räknas lika med tjänstetid i statens
tjänst, samt
2) att därutöver må i förekommande fall av återstående tredjedelen tillgodoräknas
uti ifrågavarande avseende så många år, som motsvara den tid,
för vilken årsavgift av vederbörande såsom delägare i extra provinsialläkarnas
pensionskassa innestår hos kassan.
I den av styrelsen för statens pensionsanstalt verkställda utredningen framliålles
att den ovan omtalade överföringen av medel till civila pensionsfonden
icke är utan betydelse för kassans ekonomi. Enligt verkställd beräkning
skulle kassans förpliktelser i detta hänseende kunna värderas till omkring
25,000 kronor. Det syntes därför styrelsen skäligt, att denna kassans
skyldighet begränsades till att endast avse den reserv, som avsatts för det
eller de delägarår, som i angivna fall finge tillgodoräknas för statspension.
Beträffande kassans ekonomiska ställning anföres i anslutning härtill:
Med en dylik begränsning av kassans förpliktelser torde enligt verkställd
överslagsberäkning efter ålderdomsförsäkringskommitténs dödlighetstabell och
en räntefot av 4 procent dess tillgångar förslå till täckande av de kostnader,
som bliva en följd av tillämpningen på extra provinsialläkare av de övergångsstadganden,
som meddelats rörande lasarettsläkare. Då beräkningarna
visa, att i sådant fall, med hänsyn till att ifrågavarande delägare befinna
sig i relativt låga åldrar (ingen av dem är över 50 år gammal), ej blott
engångsavgiften för de nuvarande extra provinsialläkarnas familjepensions
-
Kungl. Maj. ts proposition Nr 132. 7
rätt — ungefär 30,000 kronor — utan även den huvudmannen åliggande
andelen i engångsavgiften för samma delägare för tjänstepensionens höjning
till 6,000 kronor — ungefär 40,000 kronor — kan bestridas av kassans tillgångar,
utan att ändock hela det hos kassan förefintliga överskottet tages i
anspråk, föreslås, att nämnda avgifter efterskänkas. Delägare, som önskar
bibehålla sin pensionsrätt enligt de äldre bestämmelserna och för vilken således
ingen engångsavgift beräknas, föreslås få sin andel i överskottet i form
av pensionsförhöjning. Vad härefter återstår av överskottet ungefär
30.000 kronor — föreslås skola, liksom vid inordnandet av lasarettsläkarnas
pensionskassa i statsanstalten skedde, tillfalla pensionsanstalten såsom statens
andel i överskottet.
Överskottet är på grund av kassans säregna karaktär naturligen svårt att
fixera; i vilken omfattning kassans förpliktelser i form av tilläggspensioner
m. m. till de i ordinarie statstjänst övergångna delägarna kunna komma att
behöva infrias, är icke möjligt att med större säkerhet förutberäkna.
Jämväl för till ordinarie befattningshavare befordrade extra provinsialläkare
synes rätten till tilläggspension böra förbättras genom att höja maximi
beloppet för summan av pension enligt civila lagen och tilläggspension från
4.000 kronor till 6,000 kronor; bestämmelse härom bör inflyta bland övergångsstadgandena.
I utredningen sammanfattas de föreslagna bestämmelserna vid kassans inordnande
i pensionsanstalten på följande sätt.
Med nämnda modifikationer och tillägg skulle för extra provinsialläkarna
tillämpningen av de för lasarettsläkare avsedda övergångsstadgandena innebära
följande, varvid de i reglementet begagnade beteckningarna användas
(de i stadgandena angivna tidpunkterna hava givetvis måst framflyttas och
vidare har hänsyn tagits till vissa jämkningar i dessa stadganden, som vidtagits
i det förslag till reviderat reglemente, som samtidigt avgives i enlighet
med det uppdrag, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1926
lämnats pensionsanstalten):
6. a) Från den l juli 1927 har extra provinsialläkare, som den 30 juni
1927 var delägare i extra provinsialläkarnas pensionskassa och som avlönas
av landsting, samma rättigheter och skyldigheter i förhållande till pensionsanstalten,
som han enligt kassans reglemente skulle haft, om den ej indragits,
dock att, om han ej före den 1 januari 1928 anmäler sin önskan att
kvarstå på dessa villkor, vad i pensionsanstaltens reglemente stadgas beträffande
efter utgången av år 1927 utnämnd extra provinsialläkare skall med
under d) omförmälda jämkningar vara för honom gällande efter sistnämnda
dag.
Vad sålunda stadgas skall gälla även beträffande sådan, av landsting avlönad
extra provinsialläkare, som utnämnts under senare hälften av år 1927.
Intill utgången av år 1927 skola kassans räkenskaper föras skilda från
pensionsanstaltens räkenskaper i övrigt.
b) Den, som den 31 december 1927 åtnjuter pension från kassan, erhåller
för tid efter nämnda dag pensionsförhöjning, motsvarande den andel i kassans
överskott den 1 januari 1928 över premiereserven för dess försäkringar,
som belöper på hans försäkring, om överskottet fördelas på kassans försäkringar
i förhållande till deras premiereserver.
c) Delägare, som gjort sådan anmälan, som i a) sägs, har rätt till den
pensionsförhöjning, som enligt försäkringsteknisk beräkning svarar mot den
på hans försäkring belöpande andelen i kassans överskott vid dess fördelning
enligt vad under b) sägs.
8
Kungl. May.ts proposition Nr 132.
d) Delägare, som icke gjort sådan anmälan, som i a) sägs, bar rätt dels
till pension enligt kassans reglemente, minskad med vad som motsvarar de
tilläggsavgifter, som skulle vara att betala efter den 1 januari 1928, om
kassans reglemente även därefter vore gällande, dels till pension enligt pensionsanstaltens
reglemente, svarande mot ett tjänstepensionsunderlag av 2,000
kronor. Han äger räkna tjänstår från den ålder, då han erhöll sådan extra
provinsialläkarbefattning, som i § 54 sägs. Om han före den 1 januari
1928 anmäler sig vilja inbetala ovannämnda tilläggsavgifter, sker icke någon
minskning av hans pension enligt kassans reglemente.
7. Om befattning, som icke kunnat förenas med pensionsrätt i pensionsanstalten
enligt före den 1 juli 1927 gällande bestämmelser, före utgången av
år 1929 anmäles för beredande av pensionsrätt enligt detta reglemente åt innehavaren,
samt engångsavgift enligt § 9 mom. 1 skall erläggas, skall denna
avgift beräknas på följande sätt. Från den enligt § 9 mom. 1 beräknade
engångsavgiften dragés det belopp, för vilket huvudmannen må enligt mom.
2 av samma paragraf genom löneavdrag uttaga ersättning av befattningshavaren.
Huvudmannens engångsavgift är lika med halva återstoden, ökad
med nämnda belopp.
8. För extra provinsialläkare, på vilken mom. 6 d) kommer i tillämpning,
skall av huvudmannen för tjänstepensionens höjning från 4,000 kronor till
6,000 kronor ej erläggas högre engångsavgift, än som motsvarar vad genom
löneavdrag får uttagas lios befattningshavaren, och för familjepension in o-en
engångsavgift.
Fxtra provinsialläkare, som icke avlönas av landsting och som den 30
juni 1927 var delägare i extra provinsialläkarnas pensionskassa, bibehåller
små rättigheter och skyldigheter enligt kassans reglemente och har rätt till
andel i kassans överskott enligt vad i mom. 6 c) sägs.
9. Med ändring av föreskriften i § 20 i reglementet för extra provinsialläkarnas
pensionskassa förordnas, att berättigad att uppbära tilläggspension
ar till provinsialläkare eller förste provinsialläkare befordrad delägare, vilken
enligt lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension vid tjänstens
frånträdande icke kommer i åtnjutande av hel pension, uppgående tilläggspensionen
till belopp, motsvarande den för delägaren avsatta reserven, dock
högst till sådant belopp, att den tillsammans med pension enligt nämnda
lag utgör 6,000 kronor.
10. För den, som den 1 juli 1923 var förste provinsialläkare eller provinsialläkare
och förut varit anställd såsom extra provinsialläkare med delaktighet
i extra provinsialläkarnas pensionskassa, så ock för den, som vid
nämnda tidpunkt var anställd såsom extra provinsialläkare med delaktighet
i kassan och sedermera blir innehavare av tjänst såsom förste provinsialläkare
eller provinsialläkare, skall pensionsanstalten, om han enligt inom. 2
i kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 208) eller motsvarande stadgande, som
senare meddelas, får i sådan egenskap för pension tillgodoräkna sig tid, för
vilken årsavgift för honom såsom delägare i kassan innestår i pensionsanstalten,
till pensionsfonden för civila tjänstinnehavare utbetala ett belopp,
motsvarande den för sådan delägare avsatta reserven, i vad den uppkommit
genom erlagda avgifter för den tid, som sålunda får tillgodoräknas, efter
avdrag i förekommande fall av så stor del av denna andel i reserven, som
må erfordras, för att pensionsanstalten skall kunna bestrida den tilläggspension,
som det kan åligga anstalten att utgiva till delägaren.
Beträffande statens utgifter för extra provinsialläkarnas pensionering,
därest det framlagda förslaget genomföres, anföres följande.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 132.
Statens framtida kostnader för pensioneringen i form av årsavgifter, som
skola beräknas efter ålderdomsförsäkringskommitténs dödlighetstabell och
en räntefot av 5 procent, kunna efter nuvarande delägarantal uppskattas
till ungefär 2,200 kronor årligen, vilket belopp kan uttagas av det ordinarie
förslagsanslaget till pensionsavgifter till statens pensionsanstalt.
Det i riksstaten anvisade förslagsanslag å 22,000 kronor, som är avsett
att utgöra statens andel i kostnaden för pensionering av extra provinsialläkare,
bör i samband med inordnandet av extra provinsialläkarnas pensionskassa
i statsanstalten uppdelas på två anslag. Det ena av dessa skulle
upptagas såsom extra förslagsanslag för budgetåret 1927—1928 och skulle
avse statens andel i kostnaden för pensionering av delägare enligt reglementet
för extra provinsialläkarnas pensionskassa. Under senare halvåret
1927 torde av detta anslag komma att tagas i anspråk ungefär 9,000 kronor,
till vilket belopp detsamma således synes böra upptagas i riksstaten
för budgetåret 1927—1928; härefter kan det ur riksstaten uteslutas. Det
andra anslaget skulle såsom ordinarie förslagsanslag uppföras under rubrik
»statens andel i kostnaden för pensionering av vissa överåriga extra provinsialläkare»
med ett belopp av förslagsvis 13,000 kronor.
Det torde förtjäna att framhållas, att den genom statens pensionsanstalt
på här föreslaget sätt ordnade pensioneringen av extra provinsialläkare och
deras efterlevande i praktiken torde komma att inskränka sig till att så gott
som uteslutande omfatta förtidspensioner vid sjukdom, uppskjutna pensioner
och tilläggspensioner enligt kassans reglemente samt familjepensioner; endast
undantagsvis torde — med hänsyn till att delägarna i allmänhet förr
eller senare övergå i ordinarie statstjänst — extra provinsialläkare i denna
sin egenskap komma att erhålla pension på grund av uppnådd pensionsålder.
Mot det i förenämnda promemoria framställda förslaget till inordnande
av ifrågavarande kassa i statens pensionsanstalt har medicinalstyrelsen i yttrande
den 19 januari 1927 riktat följande anmärkningar.
Enligt förslaget i promemorian skulle läkarna i landstingsdistrikten vinna
inträde i statens pensionsanstalt, men icke blivande läkare i de andra distrikten.
Detta synes medicinalstyrelsen icke kunna tillstyrkas. Visserligen
har anslutningen till kassan från dessa distrikt hittills varit ringa, men läkarna
hava dock haft rätt att vinna inträde i kassan. Denna rätt bör icke
utan tungt vägande skäl fråntagas dem såsom kår betraktat. A andra sidan
kan läkare i icke-landstingsdistrikt vinna en oberättigad fördel över sina
kolleger i landstingsdistrikten, i det han, efter befordran till provinsialläkare,
utan att hava erlagt några pensionsavgifter, får efter avdrag av sju år tillgodoräkna
två tredjedelar av den tid, han varit extra provinsialläkare.
Dessa oegentligheter visa, att det enda tillfredsställande förfaringssättet är
att öppna inträde för samtliga extra provinsialläkare i pensionsanstalten.
Ekonomiskt bör detta utan svårighet kunna genomföras.
De beräkningar, som av styrelsen för statens pensionsanstalt gjorts och
som lett till förslag om efterskänkande av en del engångsavgifter, pensionshöjning
m. m., utmynna, detta oaktat, i ett överskott å 30,000 kronor, vilket
skulle tillfalla pensionsanstalten såsom statens andel i överskottet. Tages
Yttranden
över förslaget.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 132.
summan 70,000 kronor till ledning för beräkning av kostnaden per delägare,
blir denna kostnad omkring 1,600 kronor. De aderton extra provinsialläkarna,
varom här är fråga, skulle då, synes det, av nyssnämnda överskott
kunna påräkna samma förmåner som övriga extra provinsialläkare. Skulle
detta vara för knappt beräknat, har man att taga hänsyn till att gruppen
av extra provinsialläkare i landstingsdistrikt är avsedd att avsevärt minskas.
Aven om en del extra distrikt nyinrättas antingen helt nya eller genom
omändring av gamla bruksdistrikt, torde man dock kunna räkna med att
landstingsdistrikten inom närmaste årtiondet komma att nedgå till omkring
hälften.
Medicinalstyrelsen får sålunda påyrka, att anordningar vidtagas som möjliggöra
för extra provinsialläkare i icke-landstingsdistrikt att vinna inträde
i statens pensionsanstalt.
I kap. VI av reglementet för statens pensionsanstalt skulle enligt förslaget
för extra provinsialläkare stadgas, att pensionsåldern blir 65 levnadsår
och att för hel pension fordras 30 tjänstår. Reglementets allmänna bestämmelse
(§ 18 mom. 2) föreskriver fem år såsom maximum för kvarstående
efter pensionsåldern. Detta maximum synes styrelsen för högt. En extra
provinsialläkare har ungefär samma tjänstgöring som en provinsialläkare,
vilken för närvarande är pensionsmässig vid 62 års ålder. Förslag föreligger
dock om att åtminstone fakultativt höja pensionsåldern till 65 år. Medicinalstyrelsen
kan under sådana förhållanden icke förorda, att eu extra
provinsialläkare får kvarstå längre tid än högst två år efter pensionsåldern
eller såsom för lasarettsläkare redan är stadgat. Sådant kvarstående bör
dock ej anses vara regel utan mera undantag. Bestämmelsen kommer att
bliva oftare tillämpad än styrelsen för statens pensionsanstalt antagit, om,
såsom styrelsen föreslagit, även extra provinsialläkare i icke-landstingsdistrikt
vinna inträde i pensionsanstalten.
I ovanberörda skrivelse av den 28 januari 1927, varmed styrelsen för
statens pensionsanstalt överlämnat utredningen i ämnet, har styrelsen till
bemötande upptagit vad medicinalstyrelsen sålunda anfört. Styrelsen för
pensionsanstalten yttrar:
Medicinalstyrelsen har blott i två punkter haft något att erinra mot det i
promemorian framlagda förslaget, nämligen dels i fråga om pensionsrätten
för sådana extra provinsialläkare, som äro anställda i andra distrikt än landstingsdistrikt,
och dels i fråga om det antal år efter uppnådd pensionsålder,
varunder en extra provinsialläkare må tillåtas kvarstå i tjänst.
Pensionsanstalten har, särskilt med hänsyn till den ringa anslutningen
från läkarna i icke-landstingsdistrikt, ansett delaktigheten i anstalten lämpligen
böra begränsas till läkare i landstingsdistrikt. Medicinalstyrelsen anser
däremot delaktighet i statsanstalten böra stå öppen även för läkare i
icke-landstingsdistrikt. Gent emot vad medicinalstyrelsen till stöd härför
åberopat kan anföras, att det icke torde finnas anledning antaga, att den
frivilliga anslutningen till statsanstalten blir mera omfattande än hittills
till kassan, och att ju för övrigt i sådant fall den av medicinalstyrelsen anmärkta
oegentligheten i huvudsak kvarstår.
Pensionsanstalten finner sig därför böra vidhålla sitt förslag i denna del.
Skulle emellertid medicinalstyrelsens förslag anses böra följas, inverkar
detta icke på kostnadsberäkningarna. Om läkare i icke-landstingsdistrikt
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 132.
med delaktighet i extra provinsialläkarnas pensionskassa får övergå på de
nya pensionsbestämmelserna, blir följden blott den, att han erhåller sin andel
i kassans överskott i form av minskad engångsavgift i stället för, enligt
pensionsanstaltens förslag, i form av pensionsförhöjning. Av sådan delägare
i statsanstalten borde, likasom av annan extra provinsialläkare, erläggas
en årsavgift av 4 1/a procent av tjänstepensionsunderlaget, varemot
huvudmannens årsavgift bör bliva 9 procent av tjänstepensionsunderlaget.
Vad angår den föreslagna möjligheten för extra provinsialläkare att kvarstå
i tjänst ända till 5 år efter pensionsåldern, erinras, att det ju i alla
händelser skulle bliva medicinalstyrelsen, som finge befogenheten att pröva
frågan om kvarstående i tjänsten, och att således, även om stadgandet, mot
anstaltens förmodan, skulle få någon större praktisk betydelse, det alltid
står medicinalstyrelsen till buds att vid stadgandets tillämpning anlägga den
praxis, som befinnes lämplig. För pensionsanstalten är det i allt fall av intresse,
att så få undantagsbestämmelser som möjligt meddelas.
I ärendet hava utlåtanden avgivits av försäkringsinspektionen och statskontoret.
Den förra myndigheten anför i utlåtande den 12 februari 1927:
Pensionsanstaltens styrelse föreslår, att tjänstepensionsavgiften för extra
provinsialläkare (inkl. huvudmannens avgift) skall bestämmas till 9 procent,
under det att den för lasarettsläkare är 10 procent. Detta motiveras därmed,
att de extra provinsialläkarnas utnämningsålder befunnits i medeltal
vara ungefär 4 år lägre än lasarettsläkarnas. Men skulle man inom andra
kapitel av pensionsanstaltens reglemente vilja uppdela befattningshavarna i
grupper, skulle man otvivelaktigt även finna olika medelinträdesåldrar för
olika grupper och sålunda hava samma anledning som i fråga om lasarettsläkare
och extra provinsialläkare att stadga olika avgiftsprocenter. Så har
icke skett, utan avgiftsprocenten har i varje kapitel satts lika för alla befattningshavare,
med det undantag att huvudmannen i vissa fall befriats
från sin avgift och att avgiften för icke ordinarie lärare i kap. IV är lägre
än för ordinarie. Sistnämnda olikhet motiverades på sin tid därmed, att
de flesta obefordrade lärare hade rätt till pension från småskollärarnas m.
flis ålderdomsunderstödsanstalt och att deras avgift till den nya pensionsanstalten
ej borde höjas mera utöver deras avgift till understödsanstalten, än
som kunde anses erforderligt för att täcka den ökade kostnad, som upp
komme
därigenom att de finge högre pension än förut, om de pensionera
des
som obefordrade. Då det i framtiden endast mycket sällan komme att
inträffa, att en lärare kvarstode som obefordrad ända tills han pensionerades,
ansågs det tillräckligt att höja den avgift, som förut erlagts till understödsanstalten,
till 1 procent av det nya tjänstepensionsunderlaget, vilket
innebar en höjning med endast 3—6 kronor.
Om därför avgiftsprocenten för extra provinsialläkare skall sättas lägre
än för lasarettsläkare, bör detta enligt försäkringsinspektionens mening motiveras
icke med deras lägre utnämningsålder, utan därmed att de extra
provinsialläkarna endast i undantagsfall pensioneras som sådana och att avgifterna
ej böra sättas högre, än att de motsvara pensionsanstaltens kostnad
dels för dessa undantagsfall, dels för de förmåner som pensionsanstalten
skall bereda dem, som icke pensioneras som extra provinsialläkare, nämligen
uppskjutna pensioner till dem, som avgå i förtid utan att befordras
till provinsialläkare eller förste provinsialläkare, och tilläggspensioner i vissa
fall till dem, som så befordrats. Då den uppskjutna pensionen rättas efter
12
Kungl. May.ts proposition Nr 132.
den erlagda avgiften, skulle man alltså för att bestämma avgiften beräkna
kostnaden för pensionering av dem, som kvarstå som extra provinsialläkare
tills de pensioneras, och för tilläggspensioner åt dem, som pensioneras som
provinsialläkare eller förste provinsialläkare. Ehuru någon sådan beräkning
nu icke gjorts och väl knappast kan göras, vill det synas, som skulle den
föreslagna avgiften av 9 procent åtminstone icke vara för låg.
Den reserv, som pensionskassan avsatt för en delägare, vilken pensioneras
som provinsialläkare eller förste provinsialläkare och som enligt kungörelsen
den 8 juni 1923 får för pension tillgodoräkna sig tjänstetid som extra
provinsialläkare, skall enligt nu gällande bestämmelser av pensionskassan
utbetalas till pensionsfonden för civila tjänstinnehavare, dock med avdrag
för den reserv, som motsvarar den tilläggspension som pensionskassan bär
att lämna delägaren. Pensionsanstaltens styrelse föreslår nu, att, efter kassans
indragning till pensionsanstalten, dessa bestämmelser skola så ändras, att
anstalten i sådant fall skall till den civila pensionsfonden utbetala endast
den del av den för delägaren avsatta reserven, som uppkommit genom avgifter
för tid, som han enligt mom. 2 av nämnda kungörelse får tillgodoräkna
sig, med avdrag av reserven för tilläggspensionen. Emellertid äro
bestämmelserna i kungörelsen mom. 1 och 2 icke sådana, att man kan beräkna
den nämnda delen av reserven, enär reservens storlek är beroende
icke blott av årsavgifternas antal utan även av vilka år det är, som avgifterna
erlagts för. Försäkringsinspektionen vill därför föreslå, att saken i
stället ordnas på följande sätt. När tjänstetid tillgodoräknas enligt mom. 2
i kungörelsen och därigenom pensionen höjes med visst belopp, utöver vad
den eljest skulle varit, skall pensionsanstalten till civila pensionsfonden utbetala
kapitalvärdet av denna pensionshöjning, dock ej mer än skillnaden
mellan den för den pensionerade avsatta tjänstepension sreserven och reserven
för den tilläggspension, som han eventuellt skall erhålla av pensionsanstalten.
Statskontoret anför i utlåtande den 22 februari 1927:
I likhet med medicinalstyrelsen anser statskontoret, att även de extra
provinsialläkare, vilka icke äro avlönade av landsting, böra få tillfälle ingå
såsom delägare i statens pensionsanstalt, varvid dock givetvis samtliga beräknade
kostnader för deras pensionering böra åvila dem själva och deras
huvudmän i likhet med vad som är fallet beträffande överläkare vid sanatorium,
som äges av svenska livförsäkringsbolags sanatorieförening. Huvudman
för dylik extra provinsialläkare torde förpliktas erlägga en avgift av
9 procent av tjänstepensionsunderlaget.
Statskontoret instämmer jämväl i vad medicinalstyrelsen anfört beträffande
frågan om medgivande av tillstånd för extra provinsialläkare att efter uppnådd
pensionsålder kvarstå i tjänst.
Vad angår frågan om skyldighet för pensionsanstalten att i vissa fall till
civila pensionsfonden verkställa inbetalningar, finner statskontoret ej anledning
föreligga att vidtaga någon saklig ändring i nu gällande bestämmelser.
Enligt dessa kan visserligen civila pensionsfonden erhålla större andel än
vad som motsvaras av den förhöjning av pensionen, som genom tillgodoräkning
av tjänstgöringstid såsom extra provinsialläkare jämlikt föreskrift i
kungörelsen den 8 juni 1923 kan tillkomma förste provinsialläkare eller
provinsialläkare, men å andra sidan erhåller förste provinsialläkare och provinsialläkare
hel pension redan efter 23, respektive 20 tjänstår, vilket i
Kungl. Maj:ts proposition Nr 132. 13
verkligheten innebär, att sådan befattningshavare för pension får tillgodoräkna
sju år såsom extra provinsialläkare utöver den tid, som enligt nyssnämnda
kungörelse tillgodoräknas honom, och vid sådant förhållande kan
det icke anses annat än riktigt, att under dessa år erlagda avgifter till statens
pensionsanstalt komma civila pensionsfonden tillgodo.
Därefter har styrelsen för statens pensionsanstalt den 17 juni 1927 ånyo
yttrat sig i ärendet. Styrelsen yttrade huvudsakligen följande:
Då de krav, som enligt förslaget komma att ställas på extra provinsialläkarnas
pensionskassas medel vid kassans inordnande i statens pensionsanstalt,
icke synas med säkerhet kunna fyllas utan den ifrågasatta begränsningen
i anstaltens åliggande att i vissa fall leverera medel till civila
pensionsfonden, och då vidare nämnda begränsning synes vara skälig, anser
sig pensionsanstalten böra vidhålla sitt förslag i denna del med den ändring,
som försäkringsinspektionen förordat.
Därest bestämmelsen om leverering av medel till civila pensionsfonden
icke skulle komma att på föreslaget sätt modifieras, torde icke mer än
hälften av den huvudmannen åliggande delen av engångsavgiften för tjänstepensionens
höjning till 6,000 kronor böra efterskänkas.
Pensionsanstalten anser sig böra i detta sammanhang jämväl framhålla,
att en motsvarande leverering av medel icke äger rum från civila pensionsfonden
till statens pensionsanstalt i de fall, då, för bestämmande av pension
enligt anstaltens reglemente, jämlikt § 22 i detsamma tillgodoräknats tjänstår
i statstjänst, som medfört rätt till tjänstepension, och denna tillgodoräkning
av tjänstår är dock av vida större ekonomisk betydelse än. den, som i
detta ärende är i fråga.
Med anledning av vad pensionsanstaltens styrelse sålunda anfört har statskontoret
anbefallts att ånyo yttra sig i ärendet. I utlåtande den 15 december
1927 har ämbetsverket anfört bland annat:
På de skäl statskontoret anfört i sitt utlåtande den 22 februari 1927 anser
sig statskontoret böra i princip vidhålla den av ämbetsverket intagna ståndpunkten
i frågan. Emellertid torde det vara av ringa betydelse på vad
sätt här ifrågavarande leverering till civila pensionsfonden ordnas, då nämligen
en sådan leverering endast avser en omplacering av statsmedel. Därest
det vid ett bibehållande av nu gällande bestämmelser skulle visa sig icke
vara möjligt efterskänka hela den huvudmannen åliggande delen av engångsavgiften
för tjänstepensions höjning till 6,000 kronor en fråga som undandrager
sig statskontorets bedömande — har statskontoret därför intet
att erinra mot att i nu gällande levereringsföreskrifter vidtages en ändring,
som möjliggör ett efterskänkande i sin helhet av nyssnämnda engångsavgift.
De revisorer, som granskat extra provinsialläkarnas pensionskassas förvaltning
och räkenskaper för budgetåren 1923—1924, 1924 1925 och 1925
1926, hava tillstyrkt ett inordnande av kassan i statens pensionsanstalt.
varvid de framhållit, att med hänsyn till befintligt överskott i kassan vissa
extra provinsialläkares rätt vid övergången borde bättre tillvaratagas än som
skett i det framlagda förslaget. Revisorerna förorda därför, att jämväl blivande
extra provinsialläkare i icke-landstingsdistrikt måtte vinna inträde i
Departe
mentschefen.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 132.
pensionsanstalten samt att extra provinsialläkare i dylikt distrikt, som redan
vunnit inträde i kassan, måtte bibehållas vid sitt delägarskap.
Jämväl svenska provinsialläkarföreningen har i skrivelse till chefen för
socialdepartementet framhållit vikten av att om möjligt alla extra provinsialläkare
kunde komma i åtnjutande av förbättringar i pensionshänseende
samt förordat medicinalstyrelsens förslag i donna del.
Det synes mig klart, att behov föreligger att förbättra pensionsförmånerna
för de extra provinsialläkarna, vilka i jämförelse med dem närstående befattningshavare
i detta avseende icke äro lika väl tillgodosedda. Lämpligast
torde detta ske genom att bereda dem delaktighet i statens pensionsanstalt
på samma sätt som skett med åtskilliga andra grupper av läkare. Det av
styrelsen för denna pensionsanstalt framlagda förslaget torde utgöra en god
lösning av frågan. Jag vill i huvudsak förorda detta förslag. Endast i
vissa delar hyser jag en från nämnda styrelse avvikande uppfattning. Detta
gäller i följande avseenden.
Såsom av min föregående framställning framgår hava olika meningar
gjort sig gällande angående omfattningen av pensioneringen. Under det att
styrelsen för statens pensionsanstalt föreslagit, att endast de extra provinsialläkare,
som äro anställda i distrikt, varest vederbörande landsting bidrager
till läkarens avlöning, skulle erhålla delaktighet i pensionsanstalten, har
medicinalstyrelsen gjort gällande, att sådan delaktighet borde tillkomma alla
extra provinsialläkare. I likhet med medicinalstyrelsen anser jag anledningsaknas
att från rätt till delaktighet utesluta de befattningshavare, som ej
tjänstgöra i landstingsdistrikt. Visserligen hava dessa hittills i ganska ringa
grad begagnat sig av möjligheten att vinna inträde i den nuvarande pensionskassan,
men detta synes mig icke utgöra skäl för deras uteslutande
från delaktighet i statens pensionsanstalt. Jag förordar således, att sådan
delaktighet må medgivas samtliga extra provinsialläkare, därvid de som
tjänstgöra i landstingsdistrikt böra vara skyldiga att tillhöra pensionsanstalten,
under det att beträffande dylik befattning i icke landstingsdistrikt,
huvudmannen må äga rätt men ej skyldighet att bereda delaktighet i anstalten.
Beträffande befattningar av sistnämnda slag, bör föreskrivas samma
villkor som enligt anstaltens reglemente gälla för överläkare vid sanatorium,
som äges av svenska livförsäkringsbolags sanatorieförening. Huvudmännen
för dessa extra provinsialläkare skola således erlägga såväl full engångsavgift
som en årlig avgift av 9 procent av tjänstepensionsunderlaget.
I fråga om möjlighet för extra provinsialläkare, som är delägare i pensionsanstalten
att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder, vilken skulle
bliva 65 år, har styrelsen för pensionsanstalten föreslagit, att dylikt kvarstående
skulle kunna medgivas under en tid av fem år. Medicinalstyrelsen
har framhållit, att denna tid syntes vara för lång och har föreslagit, att
tillstånd att kvarstå icke skulle få lämnas för längre tid än två år, detta i
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 132.
likhet med vad som är stadgat för lasarettsläkare och överläkare vid tuberkulossjukhus.
Även i detta avseende ansluter jag mig till medicinalstyrelsens
uppfattning.
Extra provinsialläkare, som befordras till förste provinsialläkare eller provinsialläkare,
kan få rätt att för tjänstårsberäkning tillgodoräkna sig viss
tid av sin tjänstgöring såsom extra provinsialläkare. I sådant fall skall enligt
nuvarande bestämmelser från extra provinsialläkarnas pensionskassa till
pensionsfonden för civila tjänstinnehavare utbetalas ett belopp, motsvarande
den för sådan delägare i kassan avsatta reserven, efter avdrag av så stor
del därav, som erfordras för bestridande av eventuell tilläggspension. Styrelsen
för statens pensionsanstalt har nu föreslagit, att denna överföring av
medel skulle begränsas till att endast avse den reserv, som avsatts för det
eller de delägarår, som i varje fall få tillgodoräknas för statspension. Genom
att på detta sätt begränsa kassans förpliktelser skulle kassans tillgångar
förslå till täckande av de kostnader, som skulle bliva eu följd av tillämpningen
på extra provinsialläkare av de övergångsbestämmelser, som förut
tillämpats i fråga om lasarettsläkare. Beträffande detta förslag bar försäkringsinspektionen
framhållit omöjligheten att beräkna den avsedda delen av
reserven, enär reservens storlek är beroende icke blott av årsavgifternas
antal utan även av de år, för vilka avgifterna blivit erlagda. Försäkringsinspektionen
föreslår därför att, när viss tjänstetid såsom extra provinsialläkare
får tillgodoräknas för pension och därigenom pensionen höjes med
visst belopp utöver vad den eljest skulle hava varit, pensionsanstalten skall
till civila pensionsfonden utbetala kapitalvärdet av denna pensionshöjning,
dock ej mer än skillnaden mellan den för den pensionerade avsatta tjänstepensionsreserven
och reserven för den tilläggspension, som han eventuellt
skall erhålla av pensionsanstalten. Statskontoret har, som jag förut nämnt,
icke funnit anledning föreligga att vidtaga någon saklig ändring i de nu gällande
bestämmelserna i detta avseende. Med hänsyn till angelägenheten av
att sådana åtgärder vidtagas, som möjliggöra ett efterskänkande i dess helhet
för nuvarande delägare av den huvudman åliggande engångsavgiften för
pensionsunderlagets höjande till 6,000 kronor, synes mig emellertid ändring
i dessa bestämmelser böra ske på sätt försäkringsinspektionen föreslagit.
I övrigt har jag intet annat att erinra mot det av styrelsen för statens
pensionsanstalt framlagda förslaget än att med hänsyn till att förevarande
fråga icke kunnat föreläggas 1927 års riksdag de i styrelsens förslag angivna
tidpunkterna för de nya anordningarnas ikraftträdande böra framflyttas. De
närmare föreskrifterna för genomförandet av den föreslagna omläggningen
av pensioneringen torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.
Statens utgifter för de extra provinsialläkarnas pensionering bestridas nu
från ett under elfte huvudtiteln uppfört ordinarie förslagsanslag å 22,000
kronor. Enligt verkställd beräkning skulle de årsavgifter, staten för framtiden
skulle betala, uppgå till ett belopp av omkring 2,200 kronor årligen.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 132.
Då detta belopp emellertid kan utgå av det ordinarie förslagsanslaget till
pensionsavgifter till statens pensionsanstalt, behöver något särskilt anslag
för ändamålet icke upptagas i riksstaten. Ifråga om ovannämnda anslag å
22,000 kronor ansluter jag mig till styrelsens för statens pensionsanstalt
förslag. Anslaget torde sålunda böra uppdelas i två anslag, det ena avseende
statens andel i kostnaden för pensionering av delägare enligt reglementet
för extra provinsialläkarnas pensionskassa och det andra avseende
statens andel i kostnaden för pensionering av vissa överåriga extra provinsialläkare.
Det förra anslaget torde i riksstaten för budgetåret 1928—1929
böra uppföras såsom ett extra förslagsanslag å 9,000 kronor. Därefter kan detta
anslag uteslutas ur riksstaten. Det andra anslaget torde med ett belopp av 13,000
kronor böra uppföras såsom ordinarie förslagsanslag under elfte huvudtiteln.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels besluta att statens pensionsanstalt skall från och med
den 1 juli 1928 övertaga extra provinsialläkarnas pensionskassas
samtliga tillgångar och förbindelser, samt att i följd
därav extra provinsialläkare skola från och med samma
tidpunkt äga delaktighet i statens pensionsanstalt i huvudsaklig
enlighet med de villkor och bestämmelser, som av
mig ovan förordats;
dels ock, med ändring av vad därutinnan föreslagits under
elfte huvudtiteln av 1928 års statsverksproposition, ur riksstaten
utesluta det under nämnda huvudtitel uppförda ordinarie
förslagsanslaget å 22,000 kronor till statens andel i
kostnaden för pensionering av extra provinsialläkare samt
i stället under samma huvudtitel:
a) under rubriken: statens andel i kostnaden för pensionering
av vissa överåriga extra provinsialläkare uppföra ett
ordinarie förslagsanslag av 13,000 kronor; ävensom
b) till pensionering av delägare i extra provinsialläkarnas
pensionskassa anvisa för budgetåret 1928—1929 ett extra
förslagsanslag av 9,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall och förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
_ E. Meurling.
Stockholm 1928, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.
280621