Kungl. May.ts proposition nr 122.

1

Nr 122.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till medicinalstyrelsen m. m.; given Stockholms slott
den 17 februari 1928.

Kungl. Maj;t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Bibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Bosén, Hahrin, Almkvist, Ltberg,
von Stockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson:

Det ordinarie förslagsanslaget till medicinalstyrelsen är i riksstaten för
budgetåret 1927—1928 uppfört med 366,000 kronor, och det extra anslaget
till medicinalstyrelsens verksamhet är i samma stat upptaget till 23,000
kronor.

Vid anmälan den 4 januari 1928 till årets statsverksproposition av frågan
om behovet av medel under femte huvudtiteln till ifrågavarande ändamål
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 102 häft. (Nr 122.) 30128 1

Besparingar

och

förenklingar
i medicinalstyrelsens

organisation.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

under budgetåret 1928—1929 meddelade jag, att 1926 års besparingssakkunniga
med skrivelse den 26 november 1927 efter verkställd utredning framlagt
betänkande angående besparingar och förenklingar inom medicinalstyrelsen
m. m. samt att yttranden över berörda betänkande infordrats från medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen, vilka yttranden dock då ännu icke inkommit.

Jag anförde vidare, att de sakkunnigas betänkande syntes böra föranleda
förslag till 1928 års riksdag men att, då utredningen i frågan ännu icke
vore avslutad, förslaget torde böra framläggas för riksdagen i form av särskild
proposition. I avbidan härpå syntes i riksstatsförslaget beträffande
nästa budgetår förevarande två anslag böra upptagas med provisoriska belopp.
Huruvida till grund för det blivande förslaget borde läggas en av besparingssakkunniga
i första hand ifrågasatt linje med överflyttande av de civila
veterinärärendena till lantbruksstyrelsen eller om förslaget borde utarbetas
efter ett ävenledes uppgjort alternativ med bibehållande av dessa ärendens
handläggning inom medicinalstyrelsen vore, yttrade jag, ett spörsmål, till
vilket jag av nyss antydda skäl då ännu icke kunnat taga ståndpunkt. Enligt
min mening borde emellertid i statsverkspropositionen det ordinarie anslaget
till medicinalstyrelsen beräknas efter det alternativ, enligt vilket ändring icke
skulle ske beträffande veterinärärendenas handläggning. I samband därmed
meddelade jag att, enligt vad jag inhämtat, chefen för jordbruksdepartementet
berörda den 4 januari 1928 senare ämnade föreslå att, i avbidan
på ärendets avgörande, anslaget till lantbruksstyrelsen skulle i statsverkspropositionen
beräknas utan hänsyn till en eventuell överflyttning av de
civila veterinärärendena till nämnda styrelse. Anslaget till medicinalstyrelsen
borde enligt min mening alltså tills vidare upptagas med 343,900
kronor, motsvarande slutsumman för detta anslag enligt besparingssakkunnigas
sistnämnda alternativförslag. Anslaget till medicinalstyrelsens verksamhet
syntes i överensstämmelse med sakkunnigförslaget böra beräknas till 21,000
kronor.

I anslutning till det sålunda anförda gjorde jag under punkten 41, respektive
punkten 42 av femte huvudtiteln hemställan att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, det ordinarie anslaget till medicinalstyrelsen måtte i
riksstaten beräknas till 343,900 kronor samt att till medicinalstyrelsens verksamhet
måtte beräknas ett extra anslag av 21,000 kronor. Piiksstatsförslaget
uppgjordes i enlighet med denna min hemställan.

Sedan förenämnda utlåtanden av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen
över besparingssakkunnigas betänkande numera inkommit, anhåller jag att
här få upptaga förevarande anslagsfrågor till närmare prövning.

Inledningsvis vill jag då erinra, att medicinalstyrelsens nuvarande organisation
i huvudsak härrör från år 1914 samt att enligt instruktion av den
17 december 1914 (nr 497) styrelsen har till åliggande att, i enlighet med
instruktionen och i övrigt gällande föreskrifter samt i den mån bestämmelserna
angående hälso- och sjukvården vid armén och marinen ej annat för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 122. 3

anleda, utöva högsta tillsynen över den allmänna hälso- och sjukvården i
riket samt handlägga ärenden, som röra rikets medicinal- och veterinärväsende.
I detta hänseende har styrelsen bland annat att efter förekommande
omständigheter själv vidtaga eller hos Kungl. Maj.t föreslå de åtgärder,
som styrelsen finner påkallade. Styrelsen har vidare, bland annat,
att tillhandagå domstolar och andra behöriga myndigheter med av dem begärda
rättsmedicinska utlåtanden samt offentliga och kommunala myndigheter
med de upplysningar och det biträde, som av dem äskas och som
ligga inom området för styrelsens verksamhet, ävensom i övrigt, i den mån
så lämpligen kan ske, lämna de meddelanden i därunder fallande spörsmål,
som myndigheter eller institutioner i in- eller utlandet begära.

Närmare bestämmelser om styrelsens verksamhet innehållas dels i nämnda
instruktion, vilken upprepade gånger ändrats (se svensk författningssamling
1915: 555; 1916: 562, 563; 1918: 870, 889; 1919: 788; 1921: 468, 770; 1925:

232 samt 1926: 294 och 500), dels ock i en av styrelsen utfärdad arbetsordning.

Omfattningen av medicinalstyrelsens ämbetsförvaltning framgår närmare Nuvarande
av den redogörelse för dess nuvarande organisation, som jag anhåller att or9an,sat‘°n
nu få lämna.

Enligt instruktionen utgöres medicinalstyrelsen av en generaldirektör och
chef samt såsom ledamöter sex byråchefer. Byråcheferna förestå var sin
byrå, nämligen medicinalbyrån, hospitalsbyrån, hälsovårdsbyrån, allmänna byrån,
veterinärbyrån och kamer albyrån. Med undantag av chefen för kameralbyrån
benämnas byråcheferna medicinalråd. Generaldirektören och cheferna för
de fyra först nämnda byråerna, de s. k. läkarbyråerna, skola vara legitimerade
läkare.

Vid sidan av de i instruktionen omnämnda ordinarie byråerna finnes å
extra stat inrättad ytterligare en byrå, apoteksbyrån (allmänna byråns apoteksavdelning),
å vilken handläggas de alltjämt formellt till allmänna byrån
hörande ärendena rörande apoteksväsendet och läkemedelshandeln. Övriga
till nämnda byrå hörande ärenden handläggas å allmänna byråns lasarettsavdelning,
vilken numera plägar benämnas lasarettsbyrån.

Fördelningen av ärendena mellan byråerna är enligt instruktionen, med de
jämkningar, som föranledas av apoteksbyråns inrättande, i allmänhet följande.

Å medicinalbyrån handläggas ärenden rörande läkarkonstens utövning,
läkardistrikt och civila tjänsteläkare, vilka ej äro anställda vid sjukvårdsanstalter,
ävensom rättsmedicinska ärenden, som icke angå sinnesbeskaffenhet.

Till hospitalsbyrån höra ärenden angående hospitalsväsendet med undantag
av dem som tilldelats kameralbyrån, vården av sinnessjuka och sinnesslöa
samt rättsmedicinska ärenden, som angå sinnesbeskaffenhet, ävensom
alkoholistanstalter, i den mån sistnämnda ärenden bliva föremål för styrelsens
åtgärd.

A hälsovårdsbyråns handläggning ankomma ärenden, som röra allmän
hälsovård, smittsamma sjukdomar, skyddskoppympning, epidemisjukhus,
karantänsanstalter samt statsmedicinska anstalten.

Å lasarettsbyrån (allmänna byråns läsår ettsavdelning) handläggas ärendpn,
som angå länslasarett, sanatorier, tuberkulos- och andra sjukvårdsanstalter,
som'' ej tillhöra annan byrå, sjuksköterskeväsendet, tandläkarkonstens utövning,
sjukgymnastik och fältskärer ävensom förandet av föreskrivna ma -

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

triklar över styrelsen underlydande personal med undantag för apotekare
och veterinärer.

Till apoteksbyrån (allmänna byråns apoteksavdelning) höra ärenden rörande
apoteksväsendet och läkemedelshandeln ävensom förandet av matrikel över
apotekare.

Till veterinärbyrån höra ärenden beträffande civila veterinärbefattningar
samt militärveterinärers medicinska verksamhet, åtgärder mot smittsamma
husdjurssjukdomar, köttbesiktning och slakthus, exportslakterier och andra
under statens kontroll ställda slakteriinrättningar, veterinära karantänsanstalter
samt statens veterinärbakteriologiska anstalt ävensom förandet av matrikel
över veterinärer.

Kameralbyrån bär att handlägga ärenden, som avse den styrelsen åliggande
ekonomiska förvaltningen av sjukvårdsanstalter, uppbörd, utbetalningar och
redovisning, anmärknings- och revisionsmål ävensom frågor rörande styrelsens
organisation och personal.

Ett av de medicinalråd, vilka skola vara legitimerade läkare, utses att
tjänstgöra såsom generaldirektörens ställföreträdare. För närvarande är detta
uppdrag anförtrott åt chefen för hospitalsbyrån.

Den egentliga byråpersonalen består av två slag av befattningshavare,
nämligen dels vanlig kanslipersonal med juridisk utbildning och dels fackutbildad
personal. Utom den egentliga byråpersonalen finnas vissa befattningshavare,
som, ehuru formellt inordnade å de olika byråerna, intaga en
mera självständig ställning. Bland sådana befattningshavare må liär nämnas
överinspektören för sinnessjukvården i riket, medicinalstyrelsens arkitekt
jämte hans biträde, statsinspektören över köttkontrollen i riket, kontrollanten
över hospitalens ekonomiska förvaltning samt inspektrisen över sjuksköterskeväsendet.

Vid styrelsens sida äro ställda ett vetenskapligt råd och ett veterinärråd.
Vetenskapliga rådet och veterinärrådet skola bestå av personer med framstående
skicklighet och beprövad erfarenhet inom olika kunskaps- och
verksamhetsområden, som äro av betydelse för medicinalstyrelsens ämbetsbefattning.
Antalet medlemmar i dessa råd bestämmes av Kungl. Maj:t på
förslag av styrelsen.

Vetenskapliga rådet består för närvarande av sexton medlemmar, vilka företräda
följande vetenskapsgrenar eller verksamhetsområden, nämligen: två
psykiatri, två rättsmedicin, en hygien, en medicin, en kirurgi, en obstetrik,
en oftalmiatrik, en otiatri, eu radiologi, en syfilidologi, en tandvård, en
farmaci och apoteksväsende, en byggnadstekniska sjukhusfrågor samt eu
juridisk teori och praxis.

Veterinärrådet består av två medlemmar, av vilka den ene företräder
lantbruksnäringen och den andre veterinärpraktisk verksamhet.

Medlemmarna av dessa råd åligger dels att på generaldirektörens kallelse deltaga
i utredningen och handläggningen inom styrelsen av ärende, hörande till
vars och ens särskilda kunskaps- eller verksamhetsområde, dels ock att av eget
initiativ rikta styrelsens uppmärksamhet på sådana framsteg eller förhållanden
inom ifrågavarande område, vilka kunna antagas äga särskild betydelse för allmänna
hälso- och sjukvården, rättsmedicinen eller veterinärväsendet. Då medlem
av vetenskapliga rådet eller veterinärrådet är närvarande vid ärendes handläggning
i styrelsen, har han att meddela de upplysningar och råd, som
ankomma på honom såsom företrädare av viss vetenskapsgren eller visst
verksamhetsområde, uttala sin mening samt, om styrelsen fattar därifrån
avvikande beslut, låta anteckna sin skiljaktiga mening till protokollet.

Då sådant vid något särskilt ärendes behandling finnes vara erforderligt,

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

må styrelsen anmoda i statens eller kommuns tjänst anställd läkare, veterinär
eller tandläkare ävensom apotekare att infinna sig i styrelsen för meddelande
av upplysningar.

Ärendenas föredragning i styrelsen verkställes i allmänhet av vederbörande
byråchef. Enligt stadgande i instruktionen äger dock generaldirektören
att, då så finnes lämpligt och bestämmelser därom icke i arbetsordningen
eller eljest äro meddelade, förordna annan styrelsens tjänsteman
att i byråchefs ställe och, efter omständigheterna, under dennes inseende
handlägga visst ärende eller viss grupp av ärenden. Sålunda förordnad
tjänsteman inträder för dessa ärenden såsom ledamot i styrelsen och har
jämväl i övrigt med avseende å dessa ärenden samma åliggande och ansvar
som byråchef. Föredragning av sålunda särskilt förordnad tjänsteman bör
dock alltid ske i närvaro av vederbörande byråchef, där icke denne för särskilt
fall erhållit befrielse därifrån.

Regelbunden föredragningsskyldighet har — enligt vad de sakkunniga
meddela — på grund av detta stadgande uppdragits åt statsinspektören över
köttkontrollen i riket, sekreteraren å medicinalbyrån, kontrollanten av
hospitalens ekonomiska förvaltning, eu läkarutbildad amanuens å lasarettsbyrån
(föredragande för tuberkulosärenden) samt kamreraren.

Beslutanderätten i de ärenden, i vilkas handläggning generaldirektören
deltager, tillkommer i allmänhet denne. Från denna regel äro dock undantagna
dels rättsmedicinska frågor, i vilka medicinalstyrelsen har att avgiva
utlåtande, samt frågor rörande anmärkning mot rättsmedicinsk förrättning
eller angående utskrivning från sinnessjukanstalt av för brott tilltalad
person, dels ock ärenden rörande fel eller försummelse i tjänsten, föreläggande
av vite eller utdömande av förelagt vite samt rörande återkallande
av behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som står under medicinalstyrelsens
inseende.

Beträffande sistnämnda ärendesgrupper gäller, att i dylikt ärendes avgörande
skall deltaga, förutom generaldirektören, chefen för den byrå, till vilken
ärendet hör, samt ytterligare minst en byråchef, varvid skall iakttagas, att
chefen för kameralbyrån alltid skall vara eu av dem. Ärendet föredrages
av den ledamot, till vars ämbetsbefattning det hör, samt avgöres efter omröstning
mellan de i beslutet deltagande.

Rörande rättsmedicinska frågor, i vilka medicinalstyrelsen har att avgiva
utlåtande, samt därmed enligt det föregående likställda frågor är stadgat
följande. Om ärendet angår sinnesbeskaffenhet, skola i handläggningen deltaga
generaldirektören, chefen för den byrå, dit ärendet närmast hör d. v. s.
chefen för hospitalsbyrån — samt överinspektören för sinnessjukvården i
riket eller, vid förfall för honom, eu psykiater i vetenskapliga rådet. Dessa
bilda den s. k. rättspsykiatriska nämnden.

Andra ärenden tillhörande förevarande grupp handläggas i den s. k. rättsmedicinska
nämnden, bestående av generaldirektören, chefen för den byrå,
till vars handläggning ärendet närmast hör — d. v. s. chefen för medicinalbyrån
— samt en rättsläkare i vetenskapliga rådet.

I båda nämnderna kan i generaldirektörens ställe enligt hans bestämmande
deltaga ett av medicinalråden. De sakkunniga anföra, att enligt
vad de inhämtat denna möjlighet tillämpas i stor omfattning, därvid chefen
för hälsovårdsbyrån plägar inträda i generaldirektörens ställe.

Beträffande handläggningen i nämnderna gäller, att ärende föredrages av
chefen för den byrå, till vars handläggning det närmast hör, dock att generaldirektören
äger, när han därtill finner skäl, bestämma, att föredragningen i

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

stället skall ske av överinspektören för sinnessjukvärden i riket eller viss medlem
av vetenskapliga rådet, vilken deltager i ärendets avgörande. Ärendena avgöras
genom omröstning mellan de i avgörandet deltagande. Yppas skiljaktiga
meningar, skall generaldirektören ytterligare tillkalla, om ärendet angår
sinnesbeskaffenhet, en psykiater i vetenskapliga rådet men eljest eu rättsläkare
i samma rad. Vid därpa följande omröstning gäller såsom styrelsens
beslut den mening, varom flertalet förenar sig, samt vid lika röstetal för
olika meningar den mening, som biträdes av generaldirektören, eller om han
ej deltager i ärendets avgörande av chefen för den byrå, till vars handläggning
ärendet hör. Generaldirektören äger även tillkalla annan ledamot av
vetenskapliga rådet att deltaga i överläggning inom ifrågavarande nämnder
men ej i deras beslut.

. Äad angår formerna för behandling av sådana ärenden, i vilka generaldirektören
äger att ensam fatta beslut, är följande föreskrivet. Med iakttagande
att vid avgörande av viktigare ärende, om möjligt, medicinalstyrelsens
samtliga ledamöter skola vara tillstädes, skall enligt 23 § ärende, i vilket
det tillkommer generaldirektören att ensam besluta, handläggas, beträffande
vissa i 24 § 1 mom. ar'' instruktionen uppräknade ärenden i närvaro av den
ledamot, vars ämbetsbefattning ärendet tillhör, och minst en annan ledamot
och beträffande övriga ärenden i regel endast av den ledamot, till vilken
ärendet hör, dock att vid avgörande av ärende, som angår även annan ledamots
ämbetsområde, jämväl denne skall vara tillstädes. Bland de ärenden,
som enligt 24 § 1 mom. skola handläggas i närvaro av två ledamöter, märkas
sådana som röra utfärdande eller ändring eller upphävande av författningar
eller som avse anslag och andra viktigare ekonomiska frågor, anställande
av personal, besvär över styrelsens åtgärder eller beslut ävensom viktigare
ärenden, i vilka framställning eller utlåtande skall avgivas till Kungl. Maj:t.

I. närvaro av samtliga ledamöter, som äro läkare, skola enligt arbetsordningen
handläggas frågor om upprättande av förslag till civila läkarbefattningar,
som tillsättas av Kungl. Maj:t. Tillstädesvarande ledamot, vars
mening icke överensstämmer med av generaldirektören fattat beslut, åligger
att låta. i protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. De enda fall, då
generaldirektören äger fatta beslut för medicinalstyrelsen utan att någon
ledamot är närvarande, äro de som beröras i 27 ij i instruktionen. I nämnda
paragraf stadgas att, därest under tjänsteresa, som generaldirektören företager,
liksom ock eljest, då något ärende är så brådskande att vederbörande byråchef
icke kan tillkallas, generaldirektören må utan att hava inhämtat dennes
yttrande meddela nödiga föreskrifter om verkställighetsåtgärder av beskaffenhet
att icke tåla uppskov. Sådana föreskrifter skola dock i regel utfärdas
skriftligen och därefter snarast möjligt i medicinalstyrelsen anmälas till
protokollet.

Enligt stadgande i instruktionen må vederbörande byråchefer, var inom
sitt verksamhetsområde, utan föregående föredragning i styrelsen fatta beslut
i ärenden av beskaffenhet, att de icke skäligen böra i varje fall underställas
medicinalstyrelsens prövning. I särskilda fall må ock sådant ärende kunna
överlämnas till underordnad tjänsteman för vederbörlig åtgärd. Vidare äger
byråchef i vissa närmare angivna hänseenden vidtaga åtgärder av mindre omfattning
eller betydelse.

Angående anordnandet av styrelsens arbete lieter det i instruktionen,
a,tt sådana förenklingar i arbetsfördelning och arbetssätt, som kunna finnas
lämpliga eller erforderliga, skola i största möjliga utsträckning vidtagas samt
att fullgörandet av enklare göromål icke får uppdragas åt personal med
större kompetens än ärendets beskaffenhet kräver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. I

Innan besparingssakkunniga i sitt betänkande framlagt förslag beträffande
besparingar och förenklingar i avseende å medicinalstyrelsens organisation, liava
de ansett sig böra taga ställning till vissa mera allmänna spörsmål, som enligt
deras åsikt vore av beskaffenhet att inverka på ett ståndpunktstagande i
nyssnämnda hänseende. Dessa spörsmål äro förläggningen och fördelningen
av de civila veterinärärendena, decentralisation av vissa ärenden från Kungl.
Maj:t till medicinalstyrelsen och från styrelsen till lokala organ, byråindelningen
och antalet byråer inom styrelsen samt överlämnande till byråcheferna
av viss ökad beslutanderätt. Jag hemställer att här få behandla
dessa spörsmål i den ordning, vari de sakkunniga skärskådat dem i sitt betänkande,
samt i samband därmed redogöra för vad vederbörande yttrat
över de sakkunnigas i ämnena framställda förslag ävensom angiva min ställning
till desamma.

Vad angår förstnämnda spörsmål, de civila veterinärärendenas förläggning,
erinra de sakkunniga till en början om en till Kungl. Maj:t ställd, den
5 november 1925 dagtecknad skrift, däri svenska veterinärläkareföreningen
gjort hemställan om avlåtande av proposition angående inrättande av eu
självständig veterinäröverstyrelse för de veterinära ärendenas administration.
Sedan på grund av särskilda remisser utlåtanden över sagda framställning
avgivits den 30 november 1925 av lantbruksstyrelsen, den 2 december 1925
av medicinalstyrelsen och den 26 november 192o av statskontoret, hade
handlingarna i ärendet överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande
i samband med den pågående utredningen angående åtgärder för
vinnande, av förenklingar och besparingar i statsförvaltningen.

I en den 14 april 1927 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrift, vilken
även överlämnats till besparingssakkunniga, hade sedermera svenska veterinärläkareföreningen
anmält, att föreningen alltjämt vidhölle sin nyssberörda
hemställan.

Beträffande utvecklingen av frågan om den centrala veterinärförvaltningens
organisation samt de civila veterinärärendenas nuvarande förläggning hava de
sakkunniga därefter lämnat i huvudsak följande redogörelse.

Enligt 1877 års instruktion för medicinalstyrelsen handlades och föredrogos
ärenden angående veterinärväsendet av överfältläkaren såsom medlem
av styrelsen. Först år 1894 erhöll styrelsen biträde av legitimerad veterinär
vid veterinärärendenas handläggning. Uppdraget hade karaktär a\ bisyssla
och innehades av föreståndaren för veterinärinstitutet.

Vid 1898 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag angående de civila
veterinärärendenas överflyttning till lantbruksstyrelsen, där de skulle handläggas
av en särskild byråchef. Detta förslag avstyrktes av statsutskottet
och avslogs av riksdagens båda kamrar.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen till 1900 års riksdag
framlagda förslag inrättades från och med ar 1901 för veterinäiäiendenas
handläggning i medicinalstyrelsen ett medicinalrådsämbete.

Den kommitté, vilken — under ordförandeskap av generaldirektören i
medicinalstyrelsen K. M. Linroth — den 15 november 1909 och den 26
september 1910 avgav förslag rörande medicinalstyrelsens organisation m. m.
— den s. k. organisationskommittén — hemställde, att veterinärärendena skulle

De civila
veterinärärendenas

förläggning.

Svenska
veterinärläkareföreningens
framställning
samt
yttranden
däröver.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

frånskiljas medicinalstyrelsen och överflyttas till lantbruksstyrelsen. Mot
kommitténs förslag reserverade sig två av dess medlemmar, vilka ansågo,
att kommittén bort avgiva förslag till inrättande av en självständig, direkt
under jordbruksdepartementet lydande veterinärstyrelse. Skulle en sådan
lösning av frågan icke vinna, statsmakternas gillande, borde veterinärväsendet
fortfarande lyda under medicinalstyrelsen.

Kommittémajoritetens förslag i förevarande del tillstyrktes i huvudsak av
lantbruksstyrelsen i ett den 4 november 1910 avgivet yttrande.

Medicinalstyrelsen förordade däremot i utlåtande den 11 november 1910
antingen inrättandet av en självständig veterinärstyrelse eller ock anordnandet
inom medicinalstyrelsen av en utvidgad veterinärbyrå.

Vid 1911 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t i enlighet med kommitténs
hemställan de civila veterinärärendenas överflyttande från medicinalstyrelsen
till lantbruksstyrelsen. Förslaget tillstyrktes av jordbruksutskottet och bifölls
av första kammaren, men avslogs — ehuru med obetydlig röstövervikt
'' av andra kammaren, varför frågan jämväl denna gång förföll.

Departementalkommitterade föreslogo i sitt den 31 december 1912 avgivna
betänkande, att samtliga civila veterinärärenden skulle förläggas till ett inom
jordbruksdepartementet inrättat veterinärkontor.

De år 1913 inom civildepartementet tillkallade särskilda sakkunniga för
utredning angående omorganisation av medicinalstyrelsen m. in. föreslogo i
sitt den 20 december 1913 avgivna betänkande, att frågan om den centrala
veterinärförvaltningens slutliga förläggning måtte för det dåvarande undanskjutas
och veterinärärendena tills vidare bibehållas inom medicinalstyrelsen.

I anslutning härtill upptog Kungl. Maj:t i det till 1914 års senare riksdag
avlåtna förslag, som ligger till grund för medicinalstyrelsens nuvarande organisation,
inrättande av en veterinärbyrå med ett medicinalråd i spetsen. Förslaget
bifölls av riksdagen.

Enligt den nu bestående organisationen tillhöra alltså de civila veterinärärendena
i allmänhet medicinalstyrelsens handläggning. Ett undantag härifrån utgöra
ärenden rörande undersökning med tuberkulin av nötkreatur och därav
betingade åtgärder, vilka ärenden, alltifrån det statliga åtgärder på detta område
först kommo till stånd, hört under lantbruksstyrelsens ämbetsbefattning.
Sistnämnda ämbetsverk har jämväl fått sig anförtrott att övervaka tillsynen
å efterlevnaden av den s. k. pastöriseringslagen (kungörelsen den 23 oktober
1925 nr 437 med särskilda föreskrifter för tillsyn å efterlevnaden av lagen
den 6 juni 1925 [nr 382] angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd
mjölk m. m.). För handläggning inom lantbruksstyrelsen av dessa ärenden
finnes organiserad eu särskild avdelning, tuberkulosavdelningen, under ledning
av en veterinär såsom extra föredragande. Under det att frågor rörande
bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen således i regel tillhöra lantbruksstyrelsens
handläggning, åligger handliavandet av åtgärderna mot tuberkulos
i juvret hos nötkreatur medicinalstyrelsen (kungörelse den 1 maj 1903 nr 71).

För innehållet i svenska veterinärläkareföreningens förenämnda framställning
av den 5 november 1925 samt i de däröver avgivna utlåtandena hava
de sakkunniga därefter redogjort på i huvudsak följande sätt.

Svenska veterinärläkareforeningen åsyftar i sin berörda framställning samtliga
civila veterinärärendens förläggande till en nyupprättad central myndighet,
veterinäröverstyrelsen, till vilken skulle såväl från medicinalstyrelsen
som från lantbruksstyrelsen överflyttas nu i dessa ämbetsverk handlagda
ärenden av antydd art. — Det må bär tilläggas, att föreningen i sin skri -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

velse även framlagt utkast till organisation för den ifragasatta veterinäröverstyrelsen.
Enligt detta utkast skulle överstyrelsen organiseras på tre
byråer, av vilka eu skulle förestås av styrelsens elief, vilken skulle erhälla
överdirektörs tjänsteställning, och de två övriga av var sin byråchef. Nuvarande
befattningar som byråveterinär och veterinäramanuens borde bibehållas,
varjämte till den nya styrelsen skulle överflyttas de befattningshavare,
som nu tjänstgöra å lantbruksstyrelsens tuberkulosavdelning. För kansliet
erfordrades dessutom bland andra en sekreterare och eu amanuens. A id
framställningen har tillika fogats en lönestat för den sålunda föreslagna nya
styrelsen, vilken stat slutar på ett belopp av i runt tal 75,000 kronor mot något
över 59,000 kronor för den nuvarande veterinär byrån i medicinalstyrelsen.
I båda fallen tillkomma kostnader, motsvarande dem för lantbruksstyrelsens
tuberkulosavdelning.

Lantbrulcsstyrelsen har i sitt utlåtande av den 30 november 1925 erinrat,
att styrelsen '' i flera tidigare yttranden i fråga om veterinärärendenas förläggning
förfäktat den åsikten, att veterinärärendena borde vara förlagda till
lantbruksstyrelsen. Motivet till denna lantbruksstyrelsens uppfattning frarnginge
av styrelsens utlåtande den 4 november 1910, däri anförts, att veterinärväsendet
enligt lantbruksstyrelsens uppfattning måste anses falla inom
ramen av de lantbruksekonomiska intressena, varav följde, att veterinärförvaltningen
såsom sådan borde förenas med och ingå såsom led i den egentliga
lantbrnksförvaltningen.

Principiellt sett kvarstode lantbruksstyrelsen alltjämt på denna ståndpunkt.
De senare årens utveckling på det veterinära området, varigenom
dithörande uppgifter icke blott ökats i antal utan även antagit eu allt mera
skiftande karaktär, och framför allt de senare årens starka stegring av lantbruksstyrelsens
egen verksamhet gjorde emellertid, att lantbruksstyrelsen
numera ansåge eu överflyttning av veterinärärendena till styrelsen, ur organisationssynpunkt
sett, vara föga lämplig. Lantbruksstyrelsens verksamhet
skulle nämligen vid sådant förhållande bliva av alltför omfattande och
heterogen art. Lantbruksstyrelsen ansåge jämväl, att det ur jordbrukssynpunkt
vore tämligen likgiltigt, om de egentliga veterinärärendena allt framgent
handlades inom medicinalstyrelsen eller om ett särskilt centralt ämbetsverk
inrättades för ändamålet. I allt fall torde från jordbrukarues sida någon
önskan om upprättande av eu särskild veterinäröverstyrelse icke förefinnas.

Förslaget att till en särskild veterinäröverstyrelse förlägga jämväl de av
lantbruksstyrelsen handlagda tuberlculosärendena ansåge lantbruksstyrelsen
icke böra giva anledning till ändring i nuvarande ordning. Ett bland skälen
till att ledningen av kreaturstuberkulosens bekämpande förlagts till lantbruksstyrelsen
syntes hava varit »angelägenhetens beskaffenhet • — såsom
medicinalstyrelsen år 1897 uttryckt sig — då den för sin del förordat berörda
uppdrags anförtroende åt annan myndighet. Med avseende därå syntes
nämligen böra uppmärksammas, att tuberkulos i allmänhet bland nötkreaturen
icke funnes upptagen bland de smittsamma husdjurssjukdomar, vilkas
bekämpande från statens sida ålåge medicinalstyrelsen och vilka vore angivna
i 1 § 1 mom. i förordningen den 9 december 1898 (nr 126) angående vad
iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren med den ändrade lydelse momentet fått genom kungörelse
den 13 juni 1919 (nr 411). Endast bekämpandet av en viss art av
tuberkulos, juvertuberkulos, skedde under sådana former, att sjukdomen
kunde anses tillhöra nyssnämnda sjukdomsgrupp. Det särskilda bekämpandet
av juvertuberkulosen syntes hava tillkommit huvudsakligen av den anledning,
att denna tuberkulosform innebure fara jämväl för människans
hälsa. I bekämpandet av de i förberörda författning upptagna smittsamma

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

husdjurssjukdomarna vore varje djurägare skyldig att deltaga och hade därunder
att ställa sig eu hel del föreskrifter till efterrättelse vid äventyr av
straffpåföljd för uraktlåtenhet i sådant hänseende. Så vore däremot ingalunda
förhållandet beträffande tuberkulosens förekommande och hämmande
i allmänhet uti ladugårdarna. Här vore det lantmannen själv, som avgjorde,
huruvida åtgärder mot sjukdomen i hans ladugård skulle vidtagas och underhållas
eller icke. Bekämpandet av kreaturstuberkulosen i allmänhet vore
sålunda helt och hållet fotat på frivillighetens grund. Härav syntes framgå,
att sagda bekämpande i första hand vore ett lantmannaintresse, vilket framstode
ännu tydligare genom det förhållandet, att arbetet på tuberkulosens
utrotande ur en ladugårdsbesättning vanligen jämväl vore inriktat på att
medföra en höjning av besättningens produktionsvärde och i sådant hänseende
kunde jämföras med egentligt avelsarbete. Det måste vid sådant
förhållande anses mest ändamålsenligt, att ledandet och övervakandet av
denna tuberkuloskamp i fortsättningen, liksom dittills, anförtroddes åt det
statsorgan, som eljest hade att tillvarataga lantbruksnäringens — särskilt
kreatursskötselns — intressen, nämligen lantbruks styrelsen.

Den omständigheten åter, att tuberkulosbekämpandet i ladugårdarna
innebure tillämpning av veterinärhygien, kunde icke tillmätas större betydelse
för frågan om tuberkulosärendenas förflyttande från lantbruksstyrelsen, enär
dessa därstädes alltjämt handlagts av en veterinär.

Nuvarande anordning hade givetvis medfört fördelen av omedelbar tillgång
till erforderlig sakkunskap på kreatursskötselns och mejerihanteringens
områden, ett förhållande, som särskilt i sistnämnda hänseende syntes bliva
av synnerligen stor betydelse på grund av Kungl. Maj:ts åt lantbruksstjrelsen
givna uppdrag att vara tillsynsmyndighet i anledning av den s. k. pastöriseringslagen.

Medicinalstyrelsen har i sitt över den föreliggande framställningen avgivna
utlåtande av den 2 december 1925 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om utredning angående veterinärärendenas avskiljande från medicinalstyrelsen.
Härvid har styrelsen erinrat, att styrelsen i skrivelse till Kungl.
Maj: t av den 1 juli 1919 hemställt om utredning genom eu kommitté eller
särskilda sakkunniga, huruvida icke veterinärärendena borde skiljas från
medicinalstyrelsen och förläggas till eu särskild styrelse, samt att styrelsen
därvid med avseende å arbetet inom styrelsen anfört, att detsamma under
årens lopp så utvecklats, att det måste framstå som ett verkligt behov,
att en omorganisation av styrelsen företoges, syftande till att minska de
medicinalstyrelsen och särskilt dess chef åliggande administrativa skyldigheterna.
A v vissa i bilagor till utlåtandet meddelade uppgifter angående
antalet dels i medicinalstyrelsen i dess helhet, dels å veterinärbyrån handlagda
mål hade styrelsen ansett otvetydigt framgå, att såväl hela styrelsens,
som ock i betydande grad veterinärbyråns arbetsbörda alltjämt ökades, vilket
enligt styrelsens mening måste anses i sin mån tala för veterinärärendenas
avskiljande från styrelsen.

Därest det av landshövdingen Schotte på sin tid utarbetade — i de sakkunnigas
förevarande betänkande behandlade och i det följande mera utförligt
omförmälda — förslaget till decentralisation av vissa medicinalärenden, däribland
även eu del veterinärärenden, komme att genomföras i den utsträckning
styrelsen i däröver avgivet yttrande förordat, skulle i vissa avseenden eu märkbar
minskning av styrelsens arbetsbörda åstadkommas. Då emellertid förslagets
genomförande icke syntes komma att medföra någon väsentlig lättnad
i de arbetsuppgifter, som åvilade styrelsens chef och byråchefer, och då det
syntes vara anledning antaga, att styrelsens verksamhet å andra arbets -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

områden komme att ökas, ansåge styrelsen fortfarande den av styrelsen
förut begärda utredningen angående veterinärärendenas avskiljande böra
komma till stånd. Att avskilja sagda ärenden utan eu föregående grundlig
utredning beträffande dels skälen för och mot dylikt avskiljande, dels ock
den eventuella nya veterinäröverstyrelsens organisation ansåge sig styrelsen
däremot icke böra förorda.

Statskontoret har i sitt utlåtande av den 2G november 1925 framhållit att,
ehuru veterinärväsendet obestridligen hade ett nära samband å ena sidan
med medicin alförvaltningen och å andra, sidan med lantbruksadministrationen,
det ej heller syntes kunna förnekas, att de veterinära ärendena i det liela
vore av den speciella art, att med den utveckling och betydelse, veterinärväsendet
numera fått, kravet på en självständig fackkunnig styrelse kunde
anses i viss mån befogat. Statskontoret måste likväl ställa sig betänksamt
mot inrättandet utan verkligt tvingande skäl av ett nytt ämbetsverk. 1 ledan
den av föreningen framlagda kostnadsberäkningen visade eu icke obetydlig
merutgift, som för övrigt syntes vid eu noggrannare beräkning böra något
höjas, och man syntes säkerligen kunna utgå ifrån att kostnaderna snart
nog skulle genom verkets expansion komma att stegras. Som regel torde
kostnaderna för en förvaltningsverksamliet lättare kunna hållas nere, om
densamma inginge bland ett större ämbetsverks arbetsuppgifter än om den
uppdroges åt ett särskilt, för ändamålet tillkommet ämbetsverk. Inom det
större verket syntes arbetskrafterna bättre kunna fullt utnyttjas; särskilt
gällde detta personal, som sysselsattes med kansli-, registrators- och kamerala
göromål, ävensom vaktmästare. Efter att hava framhållit, att den juridiska
sakkunskapen, som för närvarande företräddes av byråchefen å medicinalstyrelsens
kameralbyrå, enligt den uppgjorda organisationsplanen icke skulle
bliva representerad i det föreslagna nya verket, något som givetvis innebure
en svaghet i organisationen, samt att behov av tillfällig arbetsförstärkning
vore lättare att tillgodose i det större ämbetsverket genom omflyttning av
personal avdelningarna emellan, ansåge sig statskontoret icke kunna tillstyrka,
att åtminstone under nuvarande statsfinansiella förhållanden åtgärder
vidtoges för inrättande av en särskild veterinäröverstyrelse.

Efter denna redogörelse hava besparing ssakkunniga angivit sin egen standpunkt
i ämnet.

Beträffande först det nu ånyo framförda förslaget om inrättande av ett
särskilt ämbetsverk för den centrala veterinär administrationen hava de sakkunniga
anfört följande.

Det lärer ej kunna förnekas, att veterinärväsendet under de senaste årtiondena
genomgått en stark utveckling, som vidgat området för veterinärförvaltningens
verksamhet. De statsingripanden, som befunnits av nöden
under de epizootier av mul- och klövsjukan, vilka pågått och ännu — ehuru
i minskad omfattning — pågå i vårt land, hava givetvis också föranlett eu
betydande ökning av den centrala veterinärmyndighetens arbete. De sakkunniga
hava likväl icke funnit sig övertygade om att veterinärförvaltningens
arbetsuppgifter kunna sägas hava nått den omfattning, att de nödvändiggöra
tillskapandet av ett nytt centralt ämbetsverk.

Den omständigheten, att från veterinärläkarkårens sida givits rittrvck åt
ett starkt intresse för att den praktiska veterinärverksamheten ma komma
att företrädas av en särskild centralmyndighet, bör visserligen ej frånkännas
betydelse i förevarande sammanhang. Minst lika stor vikt torde dock böra
tillmätas de önskemål, som i denna del kunna förefinnas bland lantbrnksnäringens
utövare. I sådant hänseende har lantbruksstyrelsen betygat, att

Bespurin^ssakkunnigas

förslag jämte
yttranden
däröver.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

från jordbrukarnas sida någon önskan om upprättande av en särskild veterinäröverstyrelse
icke torde förefinnas.

Inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för ifrågavarande ärendens liandläggning
lärer icke kunna genomföras utan någon kostnadsökning för statsverket.
Veterinärläkareföreningens egna beräkningar i detta avseende utvisa
en utgiftsökning på grund av den föreslagna organisationen med omkring
15,000 kronor för ar; och därvid bör beaktas, att — såsom statskontoret
framhållit — den av föreningen föreslagna organisationen lider av den svagheten,
att den juridiska sakkunskapen icke skulle bliva företrädd inom verket.
Att under nuvarande förhållanden, då på de flesta områden av statsförvaltningen
allvarliga ansträngningar göras för att i möjligaste mån nedbringa
omfattningen av den redan förefintliga organisationen, utvidga förvaltningen
med ett nytt centralt ämbetsverk synes de sakkunniga icke böra ifrågakomma
utan mycket starka skäl. Då enligt de sakkunnigas uppfattning skäl av
sådan styrka i detta fall icke föreligga, kunna de sakkunniga icke förorda
inrättandet av en veterinäröverstyrelse.

De sakkunniga hava härefter angivit sin ställning till spörsmålet om
de civila veterinärärendenas förflyttning till lantbruksstyrelsen. Härutinnan
hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Vid övervägande av de skäl, som från olika sidor anförts, då den förevarande
frågan vid skilda tillfällen varit föremål för diskussion, hava besparingssakkunniga
för sin del stannat vid att giva företrädet åt den meningen,
att den bästa lösningen ur administrativ synpunkt vinnes, om de civila
veterinärärendena förläggas till lantbruksstyrelsen. Även om veterinärverksamhetens
vetenskapliga förutsättningar stå läkarverksamheten nära, råder
d°ck — såsom jordbruksutskottet vid 1911 års riksdag framhållit — en
bestämd skillnad beträffande dessa båda verksamhetsgrenars ändamål, i det att
»ändamålet med veterinärverksamheten är så gott som uteslutande av ekonomisk,
närmast lantbruksekonomisk art, medan däremot läkarverksamhetens
ändamål är av huvudsakligen humanitär natur». Den utveckling, som ägt
rum sedan år 1911, kan enligt de sakkunnigas mening icke jäva riktigheten
av detta omdöme.

Till följd av veterinärverksamhetens huvudsakligen ekonomiska inriktning
stå, så vitt. de sakkunniga kunnat bedöma, veterinärväsendets administrativa
arbetsuppgifter i det stora hela i ett närmare samband med lantbruksförvaltningen
än med medicinalförvaltningen. Ej minst torde detta gälla åtgärder
till bekämpande av de smittsamma sjukdomarna bland husdjuren.

Ett erkännande av veterinäradministrationens nära samhörighet med jordbruksnäringen
torde få anses ligga däri, att de civila veterinärärendena allt
ifrån jordbruksdepartementets inrättande förlagts till detta departement,
under det att ärenden rörande hälsovården m. fl. medicinalärenden tillhöra
socialdepartementet (tidigare civildepartementet).

På vissa punkter kommer emellertid veterinäradministrationens verksamhet
i nära beröring med medicinalförvaltningens arbetsuppgifter. Särskilt
torde detta vara förhållandet beträffande födoämneskontrollen, vars utövande
i många fall måste ske under samarbete med lokala hälsovårdsmyndigheter.
I dylika frågor, bör givetvis veterinäradministrationens ledning,'' om denna
skiljes från medicinalförvaltningen, söka samråd med vederbörande medicinska
myndigheter, i främsta rummet medicinalstyrelsen.

Då lantbruksstyrelsen handhar ledningen av de statliga åtgärderna för
bekämpande av nötkreaturstuberkulosen medelst tuberkulinundersökningar,
skulle ur organisatorisk synpunkt ett överflyttande av övriga civila veterinärärenden
från medicinalstyrelsen till lantbruksstyrelsen medföra den fördelen,

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

att enhetlighet vunnes i fråga om hithörande ärendens förläggning inom
statsförvaltningen. Om härvid, såsom torde vara det naturligaste, lantbruksstyrelsens
tuberkulosavdelning inordnas under veterinärbyrån, synes tuberkulosavdelningen,
som nu är inrymd i av statsverket förhyrda lokaler i egendomen
Vasagatan 23—25, medan lantbruksstyrelsen i övrigt har sina lokaler
i gamla riksdagshuset å Eiddarholmen, kunna även i lokalt hänseende sammanföras
med veterinärbyrån inom medicinalstyrelsen, som är förlagd till Vetenskapsakademiens
gamla hus, Vallingatan 2. Genom ett dylikt sammanförande
såväl organisatoriskt som lokalt av byrån och avdelningen böra även möjligheter
komma att erbjuda sig till vinnande av besparingar i arbetskrafter, låt
vara att dessa besparingar ej kunna bliva av någon större räckvidd. De
sakkunniga föreställa sig, att även om den pa angivet sätt utvidgade veterinärbyrån
kommer att tills vidare kvarstanna i byråns nuvarande lokaler, det
framdeles skall låta sig göra att vidtaga sådana anordningar, att de olika
avdelningarna av lantbruksstyrelsen komma att rymmas under samma tak.

Ehuru de sakkunniga alltså med hänsyn till veterinärärendenas beskaffenhet
funnit det vara ur organisatorisk synpunkt riktigast, att sagda ärenden
förläggas till lantbruksstyrelsen, förbise” de sakkunniga ingalunda de svårigheter,
som möta för ett realiserande under nuvarande förhållanden av en
dylik tanke. En organisation sändring i antydd riktning möter motstånd icke
blott i opinionen inom veterinärläkarkåren utan numera även — såsom framgår
av lantbruksstyrelsens senaste uttalande i ämnet — från lantbruksstyrelsen
själv. De svårigheter, som enligt lantbruksstyrelsens mening skulle möta
för styrelsen att övertaga de till medicinalstyrelsen hörande veterinärärendenas
handläggning, hava vid överläggning med besparingssakkunniga från
verksledningens sida ytterligare betonats. Särskilt har därvid framhållits
den svårighet, som redan nu förefunnes för ämbetsverkets chef att deltaga
i avgörandet av den betydande mängd ärenden, som tillhörde styrelsens handläggning,
vilken svårighet skulle än ytterligare stegras, om veterinärärendena
tillfördes stvrelsen. I sistberörda avseende framhålla de sakkunniga, att en
ej oväsentlig lättnad i verkschefens arbete borde kunna vinnas genom att beslutanderätten
i löpande ärenden i viss omfattning — såsom på åtskilliga
andra håll i statsförvaltningen ägt rum — överlämnas till vederbörande
byråchef eller annan tjänsteman.

I överensstämmelse med den mening rörande veterinärärendenas lämpliga
förläggning, åt vilken de sakkunniga sålunda givit uttryck, hava de sakkunniga
i fortsättningen av sitt betänkande angående medicinalstyrelsens organisation
utgått ifrån att veterinärbyrån avskiljes från medicinalstyrelsen och
överflyttas till lantbruksstyrelsen, och i ett den 12 januari 1928 avgivet betänkande
med förslag rörande besparingar och förenklingar i sistnämnda
ämbetsverk in. in. hava de sakkunniga förordat inrättande av en ny byrå
därstädes för samtliga veterinärärenden. De sakkunniga hava emellertid
ansett sig böra även framlägga ett alternativt förslag till stat för medicinalstyrelsen,
uppgjort under förutsättning att de civila veterinärärendenas nuvarande
förläggning bibehålies.

Lantbruksstyrelsen har i sitt här förut antydda utlåtande — dagtecknat den
28 december 1927 — över besparingssakkunnigas betänkande i enlighet med
remissens innehåll begränsat sig till att behandla den ifrågasatta ändringen
beträffande de civila veterinär ärendenas förläggning inom centralförvaltningen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

I detta utlåtande liar lantbruksstyrelsen — efter erinran om den ställning
styrelsen i tidigare avgivna utlåtanden intagit i berörda ämne - framhållit,
att förutsättningarna för de civila veterinär ärendenas överflyttning till lantbruksstyrelsen
numera vore väsentligt andra än tidigare. Från år 1912 eller det
år, da lantbruksstyrelsen sista gången uttalat sig för veterinärärendenas överflyttande
till styrelsen, liade styrelsens egen verksamhet svällt ut på ett sätt,
som då knappast kunde förutses. För belysande härav hade lantbruksstyrelsen
gjort en sammanställning över inkomna ärenden ävensom över ärenden,
som föranlett skrivelse till Kungl. Maj:t eller departementschef under årsperioden
1912—1926, av vilken sammanställning framginge bland annat, att
antalet av till den förra gruppen hörande ärenden, vilket år 1912 utgjort 9,587,
år 1926 stigit till 24,904 — vilket motsvarade en ökning med mer än 150
procent - och att beträffande den senare gruppens ärenden motsvarande
siffror utgjort 425 och 1,932 — innebiirande en ökning av omkring 350 procent.
Såsom framginge av en vid besparingssakkunnigas betänkande fogad
bilaga hade jämväl veterinär ärendenas antal under de senare åren ökats mycket
starkt — denna ökning hade under redogörelseperioden 1915—1926 uppgått
till flera hundra procent. Även om en överflyttning av de civila veterinärärendena
på lantbruksstyrelsen tidigare kunnat anses naturlig och möjlig, hade
förhållandena numera undergått en så väsentlig förändring, att de synpunkter,
som da varit utslagsgivande vid fragans bedömande, icke längre kunde utan
vidare tillmätas avgörande betydelse. Lantbruksstyrelsen hölle för sin del ock
före, att ett överförande av veterinärväsendets administration på lantbruksstyrelsen
icke kunde ske utan menlig inverkan på styrelsens egentliga uppgifter
till lantbrukets och fiskets befrämjande. Let syntes nämligen styrelsen ofrånkomligt,
att de nya omfattande arbetsuppgifter, som därigenom skulle påläggas
styrelsens chef, vilken ju i främsta rummet bure ansvaret för styrelsens
verksamhet, ovillkorligen måste i hög grad splittra hans tid och krafter samt
draga hans uppmärksamhet från styrelsens huvudsakliga uppgifter, vilka vore
av den stora vikt och omfattning, att de helt krävde sin man. Len arbetsminskning
för lantbruksstyrelsens chef, som enligt de sakkunniga skulle inträda
genom en decentralisation av beslutanderätten av mindre viktiga löpande
ärenden, bleve som arbetskvantitet betraktad, trots att den måhända
komme att representera ett avsevärt antal ärenden, tämligen obetydlig och
kunde i förevarande avseende icke tillmätas någon nämnvärd betydelse.

I detta sammanhang ville lantbruksstyrelsen jämväl framhålla, att styrelsens
chef, som ju icke kunde förväntas äga veterinär sakkunskap, måste
bliva helt beroende av veterinärbyraebefen i alla frågor, som fordrade veterinär
insikt, något som givetvis måste medföra en viss svaghet i hans ställning
gent emot denne.

Vidare syntes det böra påpekas, att lantbruksstyrelsen lika litet som medicinalstyrelsen
syntes kunna undgå att vid inträffande av mul- och klövsjuka
eller andra häftiga epizootier bland husdjuren själv vidtaga eller medverka
till avspärrnings- och andra prohibitiva åtgärder av djupgående ekonomisk
betydelse för jordbruket och att därigenom fara förelåge för att en viss
schism skulle kunna uppstå mellan lantbruksstyrelsen och jordbrukets idkare,
varigenom svårigheter skulle uppstå för styrelsen i dess verksamhet för lantbrukets
främjande.

Med anledning av de sakkunnigas förslag att vid ett överflyttande av
medicinalstyrelsens veterinärbyrå till lantbruksstyrelsen i densamma inordna
den inom sistnämnda styrelse nu förefintliga tiiberlcidosavdelningen har lantbruksstyrelsen
framhållit, att berörda avdelnings nuvarande synnerligen betungande
arbetsbörda ävensom åtgärdernas för bekämpandet av tuberkulosen
bland husdjuren från övriga veterinärärenden skilda karaktär talade för att

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

nyssnämnda tuberkulosavdelning, var den än vore förlagd, borde bibehålla
den ställning i ämbetsverket den dittills haft och att således den, som närmast
hade ansvaret därför, borde hava föredragningsskyldighet direkt inför
ämbetsverkets chef. .

Härutöver har från lantbruksstyrelsens sida huvudsakligen framhållits, att
en överflyttning av veterinärärendena i fråga skulle, förutom för chefen,
även för vissa styrelsens ledamöter och andra befattningshavare medföra nya
betungande arbetsuppgifter samt påkalla viss personalökning. Därjämte har
anförts, att det syntes hart när otänkbart att hava ifrågavarande byrå förlagd
på långt avstånd från styrelsens övriga lokaler och att alltså en förflyttning
skulle medföra ett ovillkorligt krav på att veterinärbyrån bereddes
erforderliga utrymmen i omedelbart sammanhang med lantbruksstyrelsens
nuvarande lokal. För detta torde emellertid, så vitt styrelsen hade sig bekant,
synnerligen stora svårigheter möta.

På grund av det sålunda anförda och då en överflyttning av veterinärärendena
till lantbruksstyrelsen enligt styrelsens uppfattning syntes kunna
allvarligt äventyra styrelsens förmåga att på tillfredsställande sätt fullgöra
sina nuvarande arbetsuppgifter till lantbrukets och fiskets befrämjande, har
lantbruksstyrelsen förklarat sig vilja bestämt avstyrka besparingssakkunnigas
förslag i nu angivna hänseende.

Beträffande den föreliggande framställningen om inrättandet av en särskild
veterinäröverstyrelse har lantbruksstyrelsen, under hänvisning till sitt
förut omförmälda utlåtande av den 30 november 1925, framhållit, att det ur
jordbruksnäringens synpunkt syntes vara tämligen likgiltigt, om de egentliga
veterinärärendena allt framgent handlades inom medicinalstyrelsen eller om
ett särskilt ämbetsverk inrättades för ändamålet. Därest emellertid upprättandet
av eu särskild veterinäröverstyrelse skulle anses böra medföra som
ovillkorlig konsekvens, att jämväl tuberkulos- och pastöriseringsärendena,
vilka synnerligen intimt sammanhängde med nötkreatursskötseln, respektive
mejerihushållningen och vilka måste betraktas sasom ett speciellt lantmannaintresse,
dit överflyttades, måste lantbruksstyrelsen för sin del förklara, att
styrelsen måste förorda ett bibehållande av den nuvarande ordningen för
veterinärväsendets administration. Någon allvarligare olägenhet av denna
ordning, som i allt fall tillämpats i över 30 år, syntes icke kunna påvisas,
åtminstone icke för jordbrukets vidkommande, och säkert vore, att ett inslående
på nya vägar icke komme att medföra någon besparing för statsverket
utan snarare ökade utgifter.

Medicinalstyrelsen liar beträffande förslaget om de civila veterinärärendenas
handläggning infordrat och vid sitt utlåtande den 30 december 1927 över
betänkandet i fråga fogat yttranden från veterinärhögskolans lärarkollegium
och styrelsen för svenska veterinärläkareföreningen.

Veterinärhög skolans lärarkollegium har anfört, att kollegiet i detta sammanhang
icke hade någon anledning att yttra sig beträffande frågan om inrättandet
av en veterinäröverstyrelse, ehuruväl kollegiet delade den av veterinärkaren
allmänt omfattade meningen, att en sådan lösning av veterinäradministrationsfrågan
vore den rationellaste. ....

Beträffande spörsmålet om veterinärbyråns inom medicinalstyrelsen för -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

flyttning till lantbruksstyrelsen eller dess bibehållande inom förstnämnda
ämbetsverk har kollegiet ansett sig böra förorda det senare alternativet.
Till stöd härför har kollegiet bland annat framhållit, att om chefen för
medicinalstyrelsen vore läkare, han på grund av sin utbildning borde hava
större möjligheter att sätta sig in i veterinära frågor än lantbruksstyrelsens
chef, som väl i allmänhet hade uteslutande agronomisk utbildning. Vidare
bär kollegiet anfört, att det framför allt beträffande den viktiga sida av den
centrala veterinärmyndighetens verksamhet, som avsåge bekämpandet av de
smittsamma husdjurssjukdomarna — en verksamhet som visserligen hade övervägande
lantbruksekonomisk betydelse men dock till sin art utgjorde eu
serie hygieniska och medicinska ingrepp — vore av utomordentlig vikt att den,
som hade att besluta över de erforderliga åtgärderna, verkligen ägde en utbildning,
vilken möjliggjorde eu saklig bedömning av dessas effektivitet.
Det borde ej heller förbises, att åtgärderna för de smittsamma husdjurssjukdomarnas
bekämpande även hade en internationell sida och att andra
länder i avsevärd utsträckning avvägde sina importbestämmelser rörande
kreatur, kött- och vissa andra jordbruksprodukter efter den större eller mindre
grad av tillförlitlighet, som de tillmätte exportlandets åtgärder för detta bekämpande.
Det kunde med hänsyn härtill befaras, att den omständigheten,
att bestämmelser i dylikt hänseende komme att utfärdas av lantbruksstyrelsen,
vilken som representant främst för de svenska jordbrukarnas
ekonomiska intressen kunde misstänkas visa mera undfallenhet för önskemål
om lättnader beträffande isolering, exportförbud m. m., skulle inverka ogynnsamt
på den svenska kreatursexporten. Härjämte hava betonats de svårigheter
av eu överflyttning, som skulle kunna uppstå i de fall, då lantbruksstyrelsen
— vilken i främsta rummet representerade jordbrukets ekonomiska
intressen —• skulle för ett verksamt bekämpande av kreatursfarsoter se
sig nödsakad att föreslå utfärdande av eller själv lämna föreskrifter, innefattande
betungande onera för lantbruket i form av avspärrningsåtgärder,
export-, import- och marknadsförbud in. in. I avvaktan på inrättandet av eu
självständig yeterinäröverstyrelse vore det på sålunda anförda skäl ur alla
synpunkter fördelaktigast, att veterinärärendenas handläggning förbleve förlängd
till medicinalstyrelsen. En avlastning av generaldirektörens arbetsbörda
kunde ske därigenom att beslutanderätten i alla veterinär ärenden av
löpande natur överlätes på chefen för veterinärbyrån. Därest till generaldirektör
skulle utses eu person utan läkarutbildning, komme ett sådant förfaringssätt
att bliva nödvändigt i avseende å alla veterinära fackfrågor.

Styrelsen för svenska vetemnärläkarejÖreningen har i sitt yttrande förklarat
sig bestämt vidhålla den av föreningen vid tidigare tillfällen hävdade uppfattningen,
att den enda — och ej minst för det allmänna — riktiga formen
för de civila veterinärärendenas handläggande vore inrättandet av en självständig
veterinäröverstyrelse. Intill dess ett dylikt ämbetsverk komme till stånd, borde
veterinärärendena kvarbliva inom medicinalstyrelsen. Till stöd för sistnämnda
anordning har bland annat åberopats lantbruksstyrelsens förutberörda ställ
ning till jordbruksintressena och däri föreliggande möjligheter till intressekonflikter,
om veterinärärendena skulle handläggas av sistnämnda styrelse.

För egen del har medicinalstyrelsen rörande förevarande fråga anfört
följande.

\ are sig veterinärbyrån införlivades med lantbruksstyrelsen eller kvarstannade
i medicinalstyrelsen, komme de å nämnda byrå handlagda ärendena
att i vissa delar ligga vid sidan av vederbörande ämbetsverks huvudsakliga
verksamhet. Med hänsyn därtill syntes det böra tagas under övervägande,
huruvida icke veterinärärendena lämpligast borde handläggas av en särskild

IT

Kungl. Majds proposition nr 122.

veterinäröverstyrelse. Medicinalstyrelsen liade vid upprepade tillfällen, senast
i styrelsens den 2 december 1925 avgivna yttrande över svenska veterinärläkareföreningens
framställning om inrättande av en dylik styrelse, förordat
utredning därom. Innan en grundlig sådan utredning ägt rum, syntes det
vara föga ändamålsenligt att överflytta veterinärärendena från ett ämbetsverk
till ett annat.

Under åberopande härav samt under framhållande att från den ståndpunkt,
styrelsen sålunda intoge, anledning knappast funnes att närmare ingå
på frågan, huruvida skälen för veterinärärendenas överförande till lantbruksstyrelsen
vore starkare än skälen för deras kvarblivande i medicinalstyrelsen,
vilket dock icke syntes styrelsen vara fallet, har styrelsen förklarat sig
bestämt avstyrka, att veterinärbyrån nu överflyttas till lantbruksstyrelsen.

Avvikande mening anmäldes dels av medicinalrådet Kjerrulf, som ansåg
att veterinärförvaltningens uppgifter och göromål vore av sådan omfattning
och betydelse för det allmänna, att de väl motiverade inrättandet av en
självständig styrelse för handläggning av samtliga veterinärärenden men att
det icke funnes några verkligt bärande motiv för dessa ärendens överflyttande
till lantbruksstyrelsen, dels av medicinalrådet BissmarJc, som på närmare anförda
skäl förklarade sig icke kunna biträda styrelsens uppfattning, att utredning
borde vidtagas rörande inrättande av en självständig veterinäröverstyrelse,
utan anse, att allt starkare motiv talade för att samarbetet mellan
den humana medicinen och veterinärmedicinen borde göras så intimt som
möjligt.

På sätt av den lämnade redogörelsen framgår, har frågan om den centrala
veterinärförvaltningens organisation sedan lång tid tillbaka vid upprepade
tillfällen varit föremål för övervägande och förslag, därvid vitt skilda meningar
gjort sig gällande. Huvudsakligen tvenne olika linjer för ändring i den nu
bestående ordningen hava under årens lopp varit under diskussion, nämligen
antingen att till lantbruksstyrelsen förlägga samtliga de civila veterinärärendena
eller och att — såsom senast av svenska veterinärläkareföreningen
i dess berörda framställning yrkats — för sagda ärendens handläggning upprätta
ett under jordbruksdepartementet lydande nytt ämbetsverk.

Vad först angår sist angivna linje torde det visserligen med den utveckling
och betydelse veterinärväsendet numera fått måhända icke saknas ett visst
fog för det ifrågasatta inrättandet för ändamålet av en särskild fackstyrelse.
För min del har jag — som beträffande nu förevarande ävensom övriga i det
följande behandlade veterinära spörsmål samrått med chefen för jordbruksdepartementet
— dock i likhet med besparingssakkunniga icke funnit mig
övertygad om att veterinärförvaltningens uppgifter nått den omfattning, att
de nödvändiggöra inrättandet av ett särskilt ämbetsverk. Icke heller synes
mig erfarenheten av den nuvarande ordningen, med handläggning av huvudparten
av nyssnämnda uppgifter inom ett ämbetsverk såsom medicinalstyrelsen
med även andra betydande ämnesgrupper inom sitt verksamhetsområde,
betinga omedelbart vidtagande av en dylik åtgärd. Härtill kommer, att inrättandet
av ett nytt ämbetsverk med största sannolikhet måste medföra
ökade utgifter för statsverket och följaktligen icke bör utan synnerligen
tvingande skäl ifrågakomma under nuvarande förhållanden, då inom alla

Biliang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 102 Imf t. (Nr 122.) 301 2S 2

Departements chefen.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

grenar av statsförvaltningen en stark strävan gör sig gällande att soka
minska kostnaderna i organisationshänseende.

Av sålunda anförda skäl kan jag icke för närvarande tillstyrka den av
svenska veterinärläkareföreningen gjorda framställningen om inrättande av
en veterinäröverstyrelse. Med min nu angivna ståndpunkt finner jag icke
heller skäl att biträda medicinalstyrelsens förslag angående verkställande
av en ny utredning rörande behovet av ett ämbetsverk för ifrågavarande
uppgifter.

Vad härefter angår den första av förenämnda båda linjer — avseende samtliga
de civila veterinärärendenas förläggande till lantbruksstyrelsen — hava de
förslag därutinnan, som tidigare upprepade gånger framförts, motiverats väsentligen
med det nära sambandet mellan de lantbruksekonomiska och de veterinära
intressena samt vikten av att åt lantbruksförvaltningen bereddes tillbörligt
inflytande vid de veterinära ärendenas handläggning. Häremot har
i huvudsak åberopats dels det intima sammanhang, som förefunnes mellan å
ena sidan den veterinära verksamheten, särskilt vissa grenar därav såsom
födoämneskontrollen och slakthusväsendet, och å andra sidan medicinalförvaltningen,
dels svårigheten för lantbruksstyrelsens chef, vilken finge förutsättas
icke komma att äga veterinär fackkunskap, att handlägga veterinärmedicinska
frågor, dels ock slutligen veterinärläkarkårens egen ställning till
frågan.

För besparingssakkunniga har samhörigheten med lantbruksförvaltningen
synts vara starkare än sambandet med medicinalväsendet, detta till följd av
veterinärverksamhetens huvudsakligen lantbruksekonomiska inriktning; och
de sakkunniga hava i enlighet härmed ansett överflyttandet av den nuvarande
veterinärbyrån till lantbruksstyrelsen innebära den bästa lösningen
ur administrativ synpunkt och följaktligen förordat en sådan åtgärd. De
hava emellertid härvid förklarat sig ingalunda hava förbisett det förut antydda
motståndet mot en dylik organisationsändring från veterinärläkarkårens
sida, liksom ej heller andra svårigheter, som möta för omläggningen.

På grund av den praktiska veterinärverksamhetens art och ändamål äger
veterinärväsendet uppenbarligen beröringspunkter med såväl lantbruksadministrationen
som medicinalförvaltningen. Ur olika utgångspunkter kunna
därför skäl anföras både för veterinärärendenas bibehållande i medicinalstyrelsen
och för sagda ärendens överflyttande till lantbruksstyrelsen. Den
olikhet i principuppfattning, som kommit till uttryck i frågan, har väsentligen
berott på skiljaktigheter i uppskattningen av sambandets betydelse i
de särskilda riktningarna. Därvidlag kan också bedömandet med skäl vara
olika vid olika tidpunkter, i det att exempelvis i farsotstider de mera medicinska
synpunkterna träda i förgrunden, under det att vid mera normala
förhållanden veterinärväsendets medverkan till kreatursavelns höjande blir
av övervägande betydelse.

Yid sidan av dylika synpunkter av mera principiell natur hava emellertid
vid frågans bedömande praktiska omständigheter av skilda slag spelat en
stor roll.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Från lantbruksstyrelsens sida har sålunda, på sätt av det föregående
framgår, såsom huvudsakligt skäl mot dess övertagande av veterinärärendenas
handläggning framhållits, att den ökning, som därigenom skulle uppstå
uti den under senare år alltjämt stegrade arbetsbördan för styrelsen
och särskilt dess chef, kunde allvarligt äventyra möjligheterna för ett tillfredsställande
utförande av nuvarande arbetsuppgifter till lantbrukets och
fiskets befrämjande. Därjämte har framhållits, att den omständigheten, att
det för närvarande näppeligen läte sig göra att lokalt sammanföra veterinärbyrån
med lantbruksstyrelsen, skulle vålla betänkliga svårigheter i styrelsens
ai-bete.

Goda skäl synas sålunda kunna anföras såväl för veterinärärendenas bibehållande
hos medicinalstyrelsen som för deras överflyttande till lantbruksstyrelsen.
Ur besparingssynpunkt är frågan skäligen betydelselös. Med hänsyn
till den avvisande ställning gent emot eu förändring av nu gällande ordning,
som intagits av de myndigheter, vilkas förvaltningsområden närmast beröras
av nämnda ärenden, samt de viktiga intressen, som ur human-medicinsk synpunkt
äro förenade med ett övervakande från medicinalstyrelsens sida särskilt
av födoämneshygienen, finner jag mig emellertid böra tillstyrka, att åtminstone
tills vidare veterinärväsendet kvarstår under medicinalstyrelsens ledning.
Såsom hittills bör undantag därvid dock göras för de ärenden, som handläggas
å lantbruksstyrelsens tuberkulosavdelning. Det kunde visserligen
förefalla lämpligt att för åstadkommande av enhetlighet i veterinärärendenas
handläggning sagda ärenden, vilka avse frågor rörande nötkreaturstuberkulos
— med undantag av juvertuberkulos — ävensom tillämpning av
den s. k. pastöriseringslagen, flyttades till medicinalstyrelsen. Med hänsyn
till den särskilda karaktären av sistnämnda ärendesgrupper torde de emellertid
böra behandlas hos det verk, vars huvuduppgift är att tillvarataga
lantbruksnäringens intressen, eller med andra ord lantbruksstyrelsen. Att
märka är ock härvid att, enligt vad av de sakkunnigas förslag i ämnet framgår,
ett sammanförande av lantbruksstyrelsens tuberkulosavdelning med medicinalstyrelsens
veterinärbyrå endast skulle medföra den relativt obetydliga besparing,
som motsvaras av avlöningen för en å nyssnämnda avdelning nu tjänstgörande
expeditionsvakt, vartill möjligen skulle komma besparing av nuvarande
lokalhyra för samma avdelning, därest det läte sig göra att lokalt
sammanföra den med veterinärbyrån.

I enlighet med vad jag nu anfört torde jag i det följande få i annat sammanhang
till behandling upptaga frågan om personalindragningar å medicinalstyrelsens
veterinärbyrå.

Besparingssakkunniga hava vidare, såsom inledningsvis anförts, berört eu
å Kungl. Maj:ts prövning beroende fråga angående decentralisation av vissa
ärenden tillhörande medicinalstyrelsens ämbetsbefattning. Härutinnan hava
de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Med skrivelse den 30 december 1922 har landshövdingen Axe] Sehotte
till chefen för socialdepartementet avlämnat förslag rörande överflyttning i
viss omfattning av medicinalärendens slutliga prövning från Kungl. Maj:t

Deccntralisation
av vissa
ärenden tillhörande
medicinalstyrelsens
ämbetsbefattning.

Landshövding
Schottes
förslag samt
Yttranden
däröver.

20

Kungl. May.ts proposition nr 122.

till medicinalstyrelsen samt från medicinalstyrelsen till vederbörande lokala
myndigheter m. m. På grund av remiss har medicinalstyrelsen efter hörande
av samtliga länsstyrelser, förste provinsialläkare och länsveterinärer den 22
september 1925 avgivit utlåtande i ärendet. Enligt Kungl. Majds beslut den
28 februari 1927 hava handlingarna överlämnats till besparingssakkunniga
för att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.

Någon detaljerad redogörelse för de av landshövdingen Schotte framställda
förslagen och däröver avgivna yttranden hava de sakkunniga icke
ansett erforderlig i detta sammanhang, utan hava de sakkunniga inskränkt
sig till att lämna eu översikt av de särskilda förslagen, så vitt desamma
avse decentralisation av ärenden från Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen
eller från denna till lokala myndigheter, därvid de sakkunniga i huvudsak följt
den uppställning, som tillämpats i den av landshövdingen Schotte överlämnade
utredningen. Översikten är av följande innehåll.

I. Ändringar beträffande handläggning av vissa apoteksärenden m. fl.

Ärenden rörande

1) anstånd med avsyning av apotek;

2) fastställande av de gränser, inom vilka ett nytt apotek i stad skall
vara beläget, och ändring av gränserna för redan befintliga apotek; samt

3) inrättande och bibehållande av medikamentsförråd

överflyttas från Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen.

4) Ärenden beträffande meddelande av viss tjänstledighet åt lasarettsläkare
och tuberkulossjukliusläkare överflyttas från medicinalstyrelsen till
vederbörande lasarettsdirektion eller dess ordförande, respektive till direktionen
för vederbörande tuberkulossjukhus eller dess ordförande.

II. Ändringar beträffande handläggning av vissa ärenden enligt stadgan
angående sinnessjuka den 14 juni 1901.

Ärenden rörande

1) utseende av ledamöter i direktionerna för statens anstalter för sinnessjuka;
och

2) medgivande för enskild person eller bolag att inrätta kur- eller vårdanstalt
för sinnessjuka samt godkännande av överlåtelse av dylik anstalt

decentraliseras från Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen.

3) Befogenheten att meddela tjänstledighet för den vid statens anstalter
för sinnessjuka anställda personalen överflyttas i viss omfattning dels från
Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen och dels från medicinalstyrelsen till
hospitalsdirektionerna eller deras ordförande.

III. Ändring av § 56 i inskrivningsför ordning en.1)

Ärenden angående förordnande av läkare att biträda inskrivningsrevision
överflyttas från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna.

IN- Ändring i handläggningen av vissa ärenden rörande barnmorskor och
sjuksköterskor.

1) Befogenheten att besluta om indelningen i barnmorskedistrikt, om
stationsorter för distriktsbarnmorskor, om undantagande från distriktsindelningen
av stad och närbelägen mindre landskommun, om avlöningsförhöjning
åt distriktsbarnmorska samt om särskild ordningsstadga för vissa praktiserande
barnmorskor decentraliseras från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna.

2) Befogenheten att besluta om ändring av barnmorskestyrelses sammansättning
i vissa städer överflyttas från Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen.

3) Ärenden rörande anordnande av repetitionskurser för barnmorskor

*) 1918 års inskrivningsförordning; motsvarande bestämmelse återfinnes i C>5 § av 1925
års inskrivningsförordning.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

decentraliseras i viss omfattuing från medicinalstyrelsen till vederbörande
förste provinsialläkare, respektive stadsläkare.

4) Rapporter över av barnmorskor verkställda förlossningsoperationer insändas
icke vidare till medicinalstyrelsen utan kvarstanna lios förste provinsialläkarna.

5) Frågor om tillstånd för barnmorska ocli sjuksköterska att efter uppnådd
pensionsålder kvarstå i tjänst underställas icke vidare medicinalstyrelsens
prövning.

6) Fastställande av plan för distriktssköterskevården och stationsorter
för distriktssköterskor decentraliseras i viss utsträckning från medicinalstyrelsen
till länsstyrelserna.

V. Ändring i gällande bestämmelser rörande granskning av läkares och
veterinärers m. flis rapporter och räkningar.

Med hänsyn till denna frågas avgörande betydelse för personalbehovet
å vissa avdelningar av medicinalstyrelsen hava de sakkunniga på annat ställe
i betänkandet lämnat en utförlig redogörelse för förslaget i denna del. -Tåg
återkommer härtill i ett senare sammanhang.

VI. Ändringar i läkarinstruktionen den 30 december 1911: samt

VII. Ändringar i veterinärinstruktionen den 31 december 1912.

De ändringar, som föreslås under dessa båda avdelningar, betingas huvudsakligen
av vissa under föregående avdelningar framlagda förslag. Av övriga
ändringsförslag hava de sakkunniga särskilt omnämnt följande:

1) Granskning och godkännande av förste provinsialläkarnas reseplaner
decentraliseras från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna;

2) Befogenheten att bestämma om provinsialläkares stationsort överflyttas
från Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen;

3) Befogenheten att bevilja förste provinsialläkare och provinsialläkare
semester och tjänstledighet överflyttas i viss omfattning från medicinalstyrelsen
till länsstyrelserna;

4) Provinsialläkares årsberättelse ställes till förste provinsialläkaren i
stället för såsom nu till medicinalstyrelsen; samt

5) Ärenden angående tjänstledighet för länsveterinär decentraliseras i viss
omfattning från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna.

Medicinalstyrelsen har i sitt förut omförmälda utlåtande tillstyrkt eller
lämnat utan erinran de under I: 1)—3), III, IV: 2). VI samt V II: 1), 2) och 4)
framställda förslagen. Vad angår de under avdelningen II upptagna förslagen
har medicinalstyrelsen anfört, att de sålunda väckta frågorna syntes
böra upptagas till prövning i samband med ett av särskilda sakkunniga den
26 november 1923 avgivet förslag till lag om vård av sinnessjuka m. fl. författningar.
Någon anledning att dessförinnan utfärda bestämmelser i förstnämnda
frågor har styrelsen ansett icke föreligga. Beträffande förslagen
under avdelningen V lämnas i det följande redogörelse för vad styrelsen i
denna del anfört. Övriga förslag, för vilka i det föregående under I: 4,

IV: 1, 3—6; VII: 3 och 5 — redogjorts, har medicinalstyrelsen på anförda
skäl avstyrkt. I fråga om de under I: 4) upptagna ärendena angående meddelande
av tjänstledighet åt lasarettsläkare har emellertid medicinalstyrelsen,
enligt vad de sakkunniga inhämtat, i utlåtande till Kungl. Maj:t den 5
februari 1927 lämnat utan anmärkning ett av sakkunniga för fortsatt behandling
av frågan om ny lasarettsstadga framställt förslag, innefattande
befogenhet för lasarettsdirektion eller dess ordförande att i viss ökad omfattning
bevilja tjänstledighet för lasarettsläkare.

Beträffande innehållet i det under avdelningen V omförmälda förslaget
angående ändring i gällande bestämmelser rörande granskning av läkares

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

och veterinärers med fleras rapporter och räkningar samt i de däröver avgivna
utlåtandena liava de sakkunniga lämnat i huvudsak följande redogörelse.

Förslaget avser följande slag av räkningar:

1) läkares räkningar å ersättning för resor i allmän hälso- och sjukvård;

2) räkningar å ersättning för förrättning enligt lagen om skyddskoppympning; 3)

räkningar å ersättning för förrättning enligt §§ 70 och 74 i stadgan
angående sinnessjuka den 14 juni 1901;

4) räkningar å ersättning för förrättning och för läkemedel enligt lagen
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar den 20 juni 1918
(» lex Vener is k)-,

5) räkningar för tjänsteförrättningar av veterinär och för desinfektionsmedel
m. m.;

6) räkningar å rättsmedicinska undersökningar m. in.; samt

7) reseräkningar för läkarmottagningar å avlägsna orter.

Det nu tillämpade förfarandet vid granskning och likvid av de under 1)
upptagna räkningarna angives — anföra de sakkunniga — av landshövdingen
Scliotte sålunda:

Dylika räkningar insändas, jämte rapport över förrättningen, till vederbörande
förste provinsialläkare, som granskar rapporten och därå gör påskrift
om granskningen samt därefter Översänder såväl rapporten som räkningen
till länsstyrelsen, varest räkningen granskas beträffande väglängd och
skjutsersättning. Handlingarna översändas därefter till medicinalstyrelsen,
varest rapporten granskas på hälsovårdsbyrån och godkännes av byråchefen
å nämnda byrå, såvida förrättningen visas hava varit behörig. Bäkningen
granskas därefter på kameralbyrån, varefter densamma föredrages i styrelsen
och godkännes till visst beiopp, om ej skäl för avslag finnes. Härefter
översändes räkningen till vederbörande länsstyrelse för likvid. Sedan länsstyrelsen
för medicinalstyrelsens räkning likviderat räkningen under förskottstitel,
rekvirerar länsstyrelsen, i allmänhet kvartalsvis, hos medicinalstyrelsen
ersättning för förskottet. Medicinalstyrelsen avför så beloppet å
vederbörliga anslagstitlar, uppdebiterar detsamma i inkomstboken å titeln
»likvider med särskilda ämbetsverk och myndigheter», och anhåller, att
länsstyrelsen bereder sig ersättning för förskottet genom vederbörlig omföringsåtgärd
i länsräkenskaperna. Därest räkningen vid föredragningen i
medicinalstyrelsen icke godkännes eller om avdrag göres å räkningen, avlåter
medicinalstyrelsen särskild skrivelse därom till länsstyrelsen med anhållan,
att länsstyrelsen om detta beslut lämnar räkningsgivaren behörig
del mot bevis, som skall insändas till medicinalstyrelsen.

Beträffande övriga nyssnämnda slag av räkningar är förfarandet i princip
enahanda, endast med vissa av förhållandena betingade avvikelser. Sålunda
gäller i fråga om räkningar å läkemedel enligt »lex Veneris», att dylika räkningar
av vederbörande apotekare eller annan leverantör insändas till den läkare,
som utfärdat recept eller rekvisition å varorna; denne har att efter vederbörlig
granskning attestera räkningen och översända densamma till länsstyrelsen
för att vidarebefordras till medicinalstyrelsen. Alla räkningar enligt
»lex Yeneris», som avse i Stockholm verkställd undersökning — således
även läkares ersättningsräkningar — likvideras av medicinalstyrelsen. —
Räkning;:r för tjänsteförrättningar av veterinär ävensom räkningar å rättsmedicinska
undersökningar m. m. insändas av förrättningsmannen direkt
till vederbörande länsstyrelse.

Granskningen i medicinalstyrelsen sker — anföra de sakkunniga — utom

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 23

å kameralbyrån, beträffande de under 1), 2) och 4) upptagna räkningarna å
hälso vårdsbyrån, vidkommande räkningar under 3) å liospitalsbi rån. i fiäga
om de under 5) omförmälda räkningarna å veterinärbyrån samt, så vitt angår
de under 6) och 7) angivna räkningarna, å m e d i c in a 1 by r ån. Räkningar
å läkemedel, desinfektionsmedel och dylikt granskas därjämte, i fråga om
taxationen, av en särskild, hos styrelsen anställd tjänsteman.

Efter att hava erinrat om att såväl 1908 års kommitté rörande förandrad
organisation av medicinalstyrelsen m. m. som 1913 års sakkunniga beträffande
omorganisation och lönereglering för nämnda ämbetsverk haft frågan
om förändring av sättet för berörda räkningsgranskningar under övervägande
men att förslag härutinnan icke framlagts med hänsyn huvudsakligen dels
till angelägenheten av att medicinalstyrelsen snarast möjligt bleve underkunnig
om epidemierna inom riket och mot desamma vidtagna åtgärder
samt dels till behovet av enhetlighet i granskningsprinciper för hela riket,
har landshövdingen Scliotte gent emot dessa skäl anfört lim udsakligen

följande. ...

Dessa invändningar syntes icke vara av den vikt, att en torenkling a^
det nuvarande invecklade granskningssystemet därför borde avvisas. Aven
om granskningen av räkningarna förlädes till lokal myndighet, kunde om så
erfordrades medicinalstyrelsen lika skyndsamt hallas unclerkunnig om uppkomna
epidemier. På de flesta andra områden av statsförvaltningen skedde
granskningen av räkningar å tjänstförrättningar lokalt inom de olika länen
enligt gällande allmänna föreskrifter eller särskilt meddelade bestämmelser.

Den nuvarande granskningen, som i medicinalstyrelsen skedde å flera
byråer, vore så invecklad och tidsödande, att det borde vara högeligen önskvärt
för styrelsen med dess alltjämt växande arbetsbörda att därifrån befrias.
Granskningssystemet medförde också, förutom dubbelarbete och omgångar,
praktiska olägenheter. Räkningarnas utbetalning till den till ei sättning
berättigade toge sålunda lång tid i anspråk.

Jämväl ur räkenskapssynpunkt föranledde den nuvarande ordningen omgång.
Att länsstyrelsen, trots att räkningen godkänts av medicinalstyrelsen,
måste utbetala räkningsbeloppet som förskott med därav sedermera följande
omföringsåtgärder, syntes i regel vara i''"111 .... n 0,1 ,|C

föranledande till onödigt dubbelarbete.

Det kunde visserligen ej förnekas, -------------. ■ . -

granskning bidragit till enhetlighet och från statens sida utgjort okad saker
het mot oriktig utbetalning. Särskilt vid början av tillämpningen av nya
författningsföreskrifter kunde en sådan anordning vara nyttig. Men därför
och överhuvud för behörig kontroll behövde det nuvarande omständliga be
handlingssättet icke bibehållas. Enhetlighet kunde vinnas genom av medicinalstyrelsen
utfärdade närmare regler för räkningsgranskmngen. Det bleve
ju i sådan händelse blott fråga om föreskrifter för eu gång och ej eu provning
av varje särskilt fall. .„

De förenklade föreskrifter, som således vore högeligen pakallade tor ltragavarande
granskning, syntes böra gå ut på att anförtro granskningen åt forste
provinsialläkarna — eller för veterinära ärenden länsveterinärerna och

länsstyrelserna. . ,

Under övervägande hade också varit att, med bibehållande ai nuvaiaucte
svstem för rapport- och räkenskapsgranskningen, åt medicinalstyrelsen anförtro
jämväl de direkta utbetalningarna till vederbörande räknmgsutfardare,
men denna anordning skulle för medicinalstyrelsen med den betydande
mängd av remisser (postanvisningar), som härav bleve en följd, betyda avsevärt
ökat arbete. Yiss granskning hos länsstyrelsen (t. ex. i fråga om vag -

fullkomligt obehövligt och allenast
att medicinalstyrelsens fackmässiga

längder och

skjutsersättningar)

bleve ändock nödig. Den nu antydda ut -

24 Kungi. Maj:ts proposition nr 122.

vägen till förenkling av förhållandena på detta område liade således ej ansetts
böra ifrågasättas.

Den anordningen syntes vara mest praktisk, att den läkartekniska granskningen
(förrättningens riktiga verkställande) av rapporter och räkningar
ålades förste provinsialläkaren (länsveterinären) och den kamerala granskningen
(behörigheten av kallelse eller förordnande till förrättningen samt
rättmätigheten av debiterade rese- och traktamentsbelopp in. m.) anförtroddes
åt vederbörande länsstyrelse, som sedan finge utbetala vederbörande
tillkommande belopp och direkt avföra detsamma å vederbörligt anslag.
Den sålunda angivna ordningen medförde vid i någon mån ökat arbete för
förste provinsialläkarna och för länsstyrelserna, men ingalunda i sådan grad,
att därav kunna hämtas skäl mot reformen i fråga.

Beträffande detaljerna i det Schotteska förslaget i förevarande avseende
har en närmare redogörelse lämnats i de sakkunnigas betänkande (s. 28—30).

De flesta länsstyrelser hava — anföra vidare de sakkunniga — i sina avgivna
yttranden icke framställt några principiella erinringar mot förslaget.
Fyra länsstyrelser hade uttalat sig för att en förenkling i förfarandet borde
i stället åstadkommas genom att räkningarna likviderades direkt av medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen har, enligt de sakkunniga, i utlåtande av den 22 september
1925 i huvudsak anslutit sig till det av landshövdingen Schotte framlagda
förslaget och därvid anfört, bland annat, följande. De myndigheter,
som yttrat sig över förslaget, hade med riitta framhållit, att en förenkling
i ifrågavarande avseende vore önskvärd. Olikheten mellan de olika uppfattningarna
avsåge allenast, huruvida det dubbelarbete, som utmärkte det
nuvarande förfaringssättet, borde undanröjas genom ökad decentralisering eller
genom ökad centralisering. För okad decentralisering talade den omständigheten,
att kameral granskning av räkningarna i avseende å miltal, skjutspenningar
och dylikt syntes fortfarande böra verkställas av vederbörande länsstyrelser,
som ägde större möjligheter än en central myndighet att bedöma dels riktigheten
av i räkningarna lämnade uppgifter om väglängd, skjutsersättning in. in.
och dels huruvida vid resorna använts den ur kostnadssynpunkt lämpligaste
vägsträckan och det lämpligaste färdsättet. En del länsstyrelser hade anfört
att, därest den kamerala granskningen av räkningarna skulle helt överlämnas
till länsstyrelserna, dessas arbetsbörda skulle ökas. Med hänsyn därtill skulle
kunna befaras, att förslagets genomförande komnie att medföra ökade personalkostnader
för länsstyrelserna. Någon väsentlig ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda
syntes emellertid icke vara att vänta. Visserligen skulle länsstyrelsernas
kamerala granskuingsskyldighet utsträckas att avse räkningarnas samtliga
poster, medan densamma nu omfattade endast de poster, som avsåge miltal,
skjutspenningar och dylikt. Sistnämnda del av granskningsarbetet torde
emellertid vara den mest tidsödande, varför granskningsskyldighetens förut
angivna utsträckning icke syntes medföra någon mera betydande ökning av
arbetsbördan. A andra sidan skulle förslagets genomförande medföra en så
avsevärd minskning av länsstyrelsernas expeditionsarbete, att densamma
kunde anses motsvara det ökade arbete, som utsträckningen av själva granskningsarbetet
föranledde. Därest likviden av räkningar, avseende behandling av
och läkemedel för könssjuka, skulle, såsom medicinalstyrelsen ville föreslå, helt
övertagas av medicinalstyrelsen och länsstyrelserna således befrias från all
befattning med dessa räkningar, syntes alla farhågor för att förslaget skulle
medföra en ökad arbetsbörda för länsstyrelserna få anses undanröjda.

För medicinalstyrelsens del skulle genom förslagets genomförande eu
märkbar minskning i arbetet åstadkommas. En å styrelsens stat i 21 :a

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

lönegraden uppförd notarie- och bokhållarbefattning, som vore vakant och
uppehölles allenast på förordnande, skulle kunna såsom obehövlig indragas.

Medicinalstyrelsen har härefter på anförda skäl avvisat den från vissa
håll framförda tanken, att förenkling av det nuvarande förfaringssättet i
stället borde åstadkommas genom ökad centralisering, varvid granskningen
skulle i så stor utsträckning som möjligt förläggas till medicinalstyrelsen,
som även skulle ombesörja räkningarnas likvidering.

Beträffande en del detaljfrågor har medicinalstyrelsen — framhålla de
sakkunniga — framställt vissa erinringar mot vad landshövdingen Scliotte
föreslagit.

Av dessa anser jag mig här böra påpeka styrelsens nyss antydda förslag,
att såväl granskningen som likviden av samtliga räkningar avseende behandling
av och läkemedel för könssjuka — således ej blott av dem, som avsåge
i Stockholm verkställd undersökning — borde verkställas av styrelsen. Vidare
har styrelsen ansett, att räkningar, avseende ersättning för läkemedel och
desinfektionsmedel, allt fortfarande borde undergå taxationsgranskning inom
medicinalstyrelsen, samt föreslagit vissa föreskrifter i samband därmed.

Riksräkenskapsverket har i infordrat utlåtande framhållit vikten av att räkningar
av sist antydda slag allt fortfarande bliva föremål för s. k. taxationsgranskning.

För egen del hava bespar ing ssakkunnig a till eu början beträffande granskningen
och likvideringen av läkares och veterinärers räkningar ansett sig
böra betona angelägenheten av att det nuvarande förfaringssättet, såsom
uppenbarligen medförande betydande omgång och onödigt arbete, förenklades.
.De sakkunniga hava meddelat en del statistiska uppgifter, av vilka bland
annat framgår, att under år 1926 till medicinalstyrelsen inkommit över 28,000
ärenden avseende räkningar, därav över 15,000 på veterinärbyrån och omkring
6,000 på vardera av apoteks- och hälsovårdsbyråerna. — Den av landshövdingen
Scliotte föreslagna, av medicinalstyrelsen i princip tillstyrkta ordningen
vore enligt de sakkunniga tydligen ägnad att åstadkomma en dylik
förenkling. Hos den centrala myndigheten skulle påtagligen eu avsevärd
lättnad i göromålen inträda. Och vad länsstyrelserna beträffade skulle, såsom
medicinalstyrelsen närmare utvecklat, förslagets genomförande för landskontoren
medföra en så avsevärd minskning av expeditionsbestyren, att den
kunde anses motsvara det ökade arbete, som skulle följa av den utsträckning
av länsstyrelsernas granskning, förslaget innebure. Två länsstyrelser hade
också ansett, att förslagets genomförande skulle medföra snarare minskning
än ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda.

Utan att i övrigt ingå på detaljerna i det av landshövdingen Schotte
framlagda förslaget rörande decentralisation av ärenden, tillhörande medicinalstyrelsens
ämbetsbefattning, hava de sakkunniga förordat, att förslaget
genomfördes åtminstone i den utsträckning medicinalstyrelsen hemställt.

I fråga om de konsekvenser beträffande personalbehovet å styrelsens
särskilda avdelningar, som ett genomförande av decentralisationsförslaget
skulle medföra, hava de sakkunniga i annat sammanhang uti sitt betänkande
yttrat sig. Jag återkommer härtill i det följande.

Besparings sakknmiiga.

26

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition hr 122.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande
förklarat sig fortfarande vidhålla den ståndpunkt styrelsen i sitt förenämnda
utlåtande av den 22 september 1925 intagit beträffande det av landshövdingen
Schotte framlagda decentralisationsförslaget. Styrelsen förordade
sålunda i huvudsak, att granskningen och likviden av i förslaget omnämnda
räkningar, med undantag för räkningar å ersättning för behandling av och
läkemedel för könssjuka, helt överlätes åt länsstyrelserna, förste provinsialläkarna
och länsveterinärerna. Styrelsen har förklarat sig därvid icke förbise,
att eu dylik decentralisation kunde komma att föranleda vissa ojämnheter i
fråga om granskningen av dessa räkningar, men förutsatte, att den eftergranskning,
som det tillkomme riksräkenskapsverket att utföra, skulle kunna
föranleda rättelse därutinnan.

Det av landshövdingen Schotte framlagda förslaget till decentralisation
av vissa ärenden bland annat från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna torde
jag vid ett senare tillfälle få upptaga till en mera detaljerad granskning.
Med hänsyn till att genomförande av detsamma i mera väsentliga delar —
på sätt av det följande kommer att närmare framgå — kan möjliggöra vidtagandet
av vissa ej obetydliga besparingar i avseende å medicinalstyrelsens
organisation, anser jag mig emellertid redan här böra angiva min principiella
ståndpunkt till förslaget.

Yad då först angår förslaget till ändrat förfarande beträffande granskning
och likvidering av läkares och veterinärers räkningar — innebärande i stort
sett förläggning av den läkartekniska granskningen av rapporter och räkningar
till förste provinsialläkarna eller länsveterinärerna och den kamerala granskningen
till länsstyrelserna, vilka sedermera skulle ombesörja utbetalning
från vederbörliga anslag av ersättningsbeloppen — synes mig detsamma
av skäl besparingssakkunniga anfört böra i huvudsak komma till utförande,
under vederbörligt beaktande av utav medicinalstyrelsen och riksräkenskapsverket
i avseende å detsamma ifrågasatta jämkningar. Jag tillåter mig
erinra om att en lokal granskning och likvidering av räkningar å tjänstförrättningar
redan tillämpas inom andra grenar av förvaltningen, bland annat
inom lantmäteriväsendet, där betydliga belopp av statsmedel utgå för vissa
dylika förrättningar.

Yad angår decentralisationsförslaget i övrigt vill jag här preliminärt
ansluta mig till den av besparingssakkunniga uttalade uppfattningen, att
förslaget i sina huvudsakliga delar bör genomföras åtminstone i den omfattning,
som medicinalstyrelsen hemställt. På vissa mindre betydande punkter
torde dock jämkningar i ena eller andra riktningen kunna tänkas. Jag bortser
bär också från den de! av förslaget, som åsyftar eu decentralisation av ärenden
beträffande meddelande av viss tjänstledighet åt lasarettsläkare och
tuberkulossjukliusläkare från medicinalstyrelsen till vederbörande lasarettsdirektion
eller dess ordförande, respektive till direktionen för vederbörande
tuberkulossjukhus eller dess ordförande. Körande detta spörsmål har jag
nämligen redan angivit min ståndpunkt uti den denna dag beslutade propositionen
till innevarande års riksdag med förslag till lag om vissa av lands -

27

Kungl. Ma,j:t$ proposition nr 122.

ting eller kommun drivna sjukhus, i sammanhang med att jag behandlat
21 § av det i nämnda proposition närmare omförmälda utkastet till sjukhusstadga.

Inom medicinalstyrelsen tinnas, såsom förut omförmälts, i enlighet med
instruktionen för närvarande fyra ordinarie fackbyråer för handläggning av
till medicinalväsendet — inklusive apoteksväsendet — hörande medicinalärenden,
nämligen medicinalbyrån, hospitalsbyrån, liälsovårdsbyran och allmänna
byrån. Denna ordning för handläggning av ärenden av nu antytt
slag fixerades — efter proposition av Kungl. Maj:t — genom den av 1914
års senare riksdag beslutade omorganisationen av styrelsen.

Tidigare hava emellertid vid olika tidpunkter skiljaktiga meningar gjort
sig gällande beträffande behovet av antalet läkarbyråer inom styrelsen, härvid
dock bortsett från hospitalsbyrån, om vars behövlighet icke någon
tvekan varit rådande. Sålunda upptogo reservanterna inom den s. k. organisationskommittén,
1911 års proposition samt departementalkommitterade
vid sidan av hospitalsbyrån blott två ordinarie byråer med läkarutbildade
chefer, medan den nuvarande organisationen med ytterligare eu dylik byrå
ansluter sig till förslag i sådan riktning av organisationskommitténs majoritet,
1913 års sakkunniga och — såsom nyss antyddes — i propositionen
till 1914 års senare riksdag. Att märka är vidare, att inrättandet av eu
apoteksbyrå avstyrktes av såväl organisationskommittén som departementalkommittén
och ej heller ingick i 1914 års omorganisationsförslag. En dylik
byrå — på extra stat och formellt inordnad såsom en avdelning av allmänna
byrån — tillkom emellertid från och med den 1 juli 1920 på grund
av utav sistnämnda års riksdag fattat beslut, som innebar bifall till ett av
Kungl. Maj:t i ämnet framlagt förslag.

Efter en närmare redogörelse för de olika ståndpunkter, som i förevarande
ämnen gjort sig gällande, samt under hänvisning bland annat till upprättade
tablåer över antalet under vissa år till styrelsen inkomna ärenden,
fördelade i närmare angivna grupper å styrelsens olika byråer, anföra de
sakkunniga, att det enligt deras uppfattning bör tagas under allvarligt övervägande,
huruvida icke eu minskning av antalet byråer i medicinalstyrelsen
kan genomföras. De sakkunniga förklara sig i detta sammanhang vilja bortse
dels från hospitalsbyrån och leameralbyrån, beträffande vilkas arbetsområden
några mera ingående omläggningar knappast syntes kunna ifrågakomma, dels
från veterinärbyrån, som enligt de sakkunnigas huvudförslag skulle överflyttas
till lantbruksstyrelsen.

Det föreliggande spörsmålet begränsar sig därför, yttra de sakkunniga,
till frågan huruvida de ärenden, som nu handläggas å de övriga fyra
ordinarie eller extra — byråerna i styrelsen, d. v. s. medicinalbyrån, hålsovårdsbyrån,
lasarettsbyrån och apoteksbyrån, kunna uppdelas på allenast tre
byråer. De iakttagelser, de sakkunniga varit i tillfälle att göra beträffande
arbetet i styrelsen, hava synts de sakkunniga ådagalägga, att det icke bör
vara uteslutet att företaga en dylik inskränkning av organisationen. Huvud -

Antalet
byråer i
medicinalsti/relscn.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

sakligen två utvägar synas de sakkunniga därvid kunna komma under diskussion
: antingen att apoteksbyrån indrages och handläggningen av apoteksärendena
överflyttas till någon av byråerna med läkarutbildad chef eller
också att inskränkningen i organisationen sker på så sätt, att den särskilda
föredraganden för apoteksärendena bibehålies men de läkarutbildade byråchefernas
antal i stället minskas till två (utom liospitalsbyråns chef).

I förra fallet synes de sakkunniga den lösning, som närmast erbjuder sig,
vara att förlägga apoteksärendena till hälsovårdsbyrån, därvid en förutsättning
dock torde vara, att till byråchefens biträde anställes en farmaceutiskt
utbildad tjänsteman.

Vad den senare utvägen angår hava de sakkunniga framhållit, att såväl
reservanterna inom organisationskommittén som föredragande departementschefen
i 1911 års proposition ställt sig på den ståndpunkten, att det vore
möjligt att uppnå en ändamålsenlig fördelning av ärendena med två läkarutbildade
byråchefer vid sidan av chefen för hospitalsbyrån.

Vilkendera av de båda ifrågasatta utvägarna man än väljer, torde man,
framhalla de sakkunniga, fa räkna med, att det framdeles knappast kommer
att bliva möjligt för någon av de läkarutbildade byråcheferna att i samma
omfattning som nu medicinalrådet på hälsovårdsbyrån i generaldirektörens
ställe deltaga i handläggningen av rättsmedicinska och rättspsykiatriska
ärenden. Denna omständighet bör enligt de sakkunnigas mening dock icke
■förhindra ett genomförande av den ifrågasatta inskränkningen i organisationen.
Frågan om de rättsmedicinska och rättspsykiatriska nämndernas sammansättning
och arbetssätt synes de sakkunniga lämpligen böra ses i sammanhang
med spörsmålet, huruvida icke beslutanderätten i vissa ärenden
eller grupper av ärenden, vilka nu avgöras av generaldirektören efter föredragning
av vederbörande byråchef eller annan tjänsteman, må kunna, till
lättnad i arbetet för generaldirektören, uppdragas åt byråchefen eller annan
tjänsteman — ett spörsmål, som de sakkunniga senare i betänkandet närmare
behandla.

Besparingssakkunniga förklara i fortsättningen, att de funnit det kunna
vara föremål för tvekan, vilkendera av sålunda antydda linjer för en minskning
av byråernas antal i medicinalstyrelsen bör vara att föredraga. Efter
erinran om att spörsmålet angående apoteksväsendets ordnande för framtiden
ännu ej varit föremål för Kungl. Maj:ts slutliga prövning, varför osäkerhet
i viss man rådde i avseende å omfattningen av de apoteksärenden,
vilkas handläggning i fortsättningen komme att åligga medicinalstyrelsen, yttra
de sakkunniga, att den sålunda ifrågasatta inskränkningen i organisationen
icke lämpligen syntes böra genomföras förrän den nuvarande chefen för hälsovårdsbyrån
— efter i september 1929 uppnådd pensionsålder — avgått från
tjänsten. Under sådana förhållanden hava de sakkunniga ansett sig icke böra
framlägga något förslag i fråga om det sätt, varpå eu minskning av byråernas
antal bör genomföras, utan i stället föreslagit, att åt medicinalstyrelsen
måtte anförtros att verkställa utredning och inkomma med förslag i frågan
i så god tid, att densamma kan bliva föremål för behandling vid 1929 års
riksdag.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

I anslutning till den ståndpunkt, de sakkunniga salunda intagit i fråga
om byråorganisationen, förklara sig de sakkunniga rid behandlingen av
frågan om personalbehovet å de särskilda byråerna hava utgått från nuvarande
byråindelning. Genomförandet av eu ändrad byråindelning i enlighet
med de av de sakkunniga antydda riktlinjerna torde nämligen enligt de sakkunnigas
mening — frånsett erforderlig överflyttning av personal från eu
byrå till en annan — endast komma att Inedföra mindre jämkningar i fråga
om personalbesättningen å byråerna.

I sitt förberörda utlåtande av den 30 december 1927 har medicinalstyrelsen
med anledning av den av de sakkunniga förordade utredningen genom styrelsens
försorg av frågan om indragning antingen av hälso vårdsbyrån eller
av allmänna byråns apoteksavdelning (apoteksbyran) förklarat, att styrelsen,
innan uppdrag i sådant hänseende meddelats, icke ansett sig böra igångsätta
någon närmare undersökning i ämnet. Under påpekande av en del
spörsmålet berörande förhållanden liar emellertid styrelsen funnit sig böra
framhålla, att 1914 års organisation i praktiken befunnits synnerligen ändamålsenlig
och att den jämförelsevis obetydliga kostnadsminskning, som indragningen
av chefsbefattningen å endera av ifrågavarande byråer skulle
kunna medföra, icke syntes stå i rimlig proportion till de allvarliga försämringar
ur organisationssynpunkt, som en dylik indragning skulle innebära.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att uppdrag bör lämnas åt medicinalstyrelsen
att verkställa närmare utredning rörande möjligheten att
minska antalet byråer inom styrelsen. Uppdraget torde böra fullgöras inom
sådan tid, att förslag i ämnet kan föreläggas 1929 års riksdag. Vid utredningen
synes emellertid styrelsen icke böra vara bunden av de utav de sakkunniga
antydda riktlinjerna i ämnet utan hava full frihet att även undersöka
och framlägga andra uppslag, som av styrelsen kunna befinnas ägnade
att leda till av de sakkunniga åsyftade besparingar i kostnaderna för styrelsens
förvaltning. Tills vidare utgår jag i likhet med de sakkunniga tid
prövningen av personalbehovet och personalfördelningen från nuvarande byraindelning.

De sakkunniga hava därefter upptagit till närmare behandling det förut
antydda spörsmålet angående ökad rätt för generaldirektören att överlämna
till tjänsteman inom styrelsen beslutanderätten i vissa fall.

De sakkunniga meddela till en början instruktionens bestämmelser i
detta hänseende samt omförmäla, att med stöd av dessa bestämmelser beträffande
vissa grupper av ärenden föreskrivits, att beslut må, därest icke
ärendet föranleder skrivelse till Kungl. Maj:t eller eljest i särskilda fall
annorlunda bestämmes, fattas av vederbörande byråchef eller, efter dennes
bemyndigande, av underordnad tjänsteman. En dylik ordning för besluts
fattande gäller enligt de sakkunniga för samtliga. byråer beträffande följande
grupper av ärenden, nämligen: anmälningar angående tjänstledighet, föroidnande,
tillträde av tjänst, anträdande av studieresa och dylika ärenden,
kungörande av lediga tjänster utom verket; kompetensförklaringar, rapporter
-och berättelser; ansökningar om legitimation på grund av avlagda examina.

Departements chefen.

Överlämnande
till vederbörande
byråchef
av beslutanderätten
i
vissa fall.

Departements chefen.

Den ordinarie
kanslipersonalen
å
byråerna med
undantag av
kameralbyrån.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

samt förfrågningar, vilkas besvarande icke innebär.för styrelsen bindande
uttalanden av principiell betydelse.

Härutöver har i fråga om vissa ärendesgrupper å de särskilda byråerna
beslutanderätten i enahanda ordning överlämnats till vederbörande byråchef
eller, efter dennes bemyndigande, till underordnad tjänsteman. Bestämmelser
härom återfinnas i styrelsens arbetsordning.

Efter erinran att medicinalstyrelsen i sitt förberörda utlåtande den 2 december
1925 i fråga om inrättande av en självständig veterinärstyrelse framhållit
behovet av åtgärder i syfte att minska de medicinalstyrelsen och särskilt
dess chef åliggande administrativa skyldigheterna anföra de sakkunniga, att
lättnad i arbetet lämpligen bör beredas generaldirektören genom att beslutanderätten
i löpande ärenden i vidgad omfattning överlämnas till vederbörande
byråchef. Såvitt de sakkunniga kunnat bedöma, bör detta utan olägenhet
kunna äga rum i väsentligt större utsträckning än för närvarande är fallet.
Utredning rörande vilka grupper av ärenden, som böra överlämnas till vederbörande
byråchefs avgörande, bör enligt de sakkunnigas mening verkställas
av ämbetsverket självt. De sakkunniga förklara sig endast vilja framhålla,
att undantag härvid icke torde behöva — såsom nu är förhållandet — ovillkorligen
göras för sådana fall, då medicinalstyrelsens beslut föranleder skrivelse
till Kungl. Maj:t.

De sakkunnigas förslag om överlåtande i större utsträckning av beslutanderätten
i vissa ärenden å vederbörande byråchef, varemot medicinalstyrelsen
ej uttalat erinran, vill jag tillstyrka. På sätt de sakkunniga förordat lärer
den erforderliga utredningen i ämnet böra verkställas av styrelsen själv,
därvid det jämväl lärer böra undersökas, huruvida genom instruktionsändring
området för till byråchefs uteslutande handläggning hänförliga ärenden bör
i den av de sakkunniga ifrågasatta riktningen eller annorledes utvidgas.

De sakkunniga övergå sedermera till att närmare granska medicinalstyrelsens
nuvarande personalbestånd och undersöka möjligheterna till indragningar
och besparingar i sådant avseende.

Vad angår arbetskrafter för handläggning av till veterinärväsendet hörande
frågor återfinnes den närmare motiveringen uti förberörda av de sakkunniga
avgivna betänkande med förslag angående besparingar och förenklingar
i lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen m. m.

De sakkunniga behandla beträffande detta ämne först frågan om den
ordinarie kanslipersonalen å byråerna med undantag av kameralbyrån.

Inledningsvis erinra de sakkunniga härvid om tillkomsten av styrelsens
nuvarande organisation i förevarande del och anföra därom i huvudsak följande.

Före den år 1914 beslutade omorganisationen biträddes medicinalstyrelsen
av ett kansli, å vilket tjänstgjorde, bland andra, en sekreterare och tre notarier.
Av notarierna hade enligt instruktionen en att biträda vid handläggningen
av ärenden rörande sinnessjukvården och därvid tillika, i den omfattning
styrelsen bestämde, ombesörja sekreterargöromål. Enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande var tidvis under åren 1912—1913 en av notarierna
förordnad att i egenskap av sekreterare biträda vid handläggning av apoteks -

31

Kungl. Majds proposition nr 122.

och veterinärärenden. G-enoin den år 1914 beslutade omorganisationen ersattes
kansliet med byråtjänstemän, sorterande direkt under vederbörande
byråchefer. Härvid erhöllo medicinalbyrån, hospitalsbyrån och allmänna
byrån var sin sekreterare, under det att för en var av hälsovardsbyran och
veterinärbyrån avsågs en notarie. Den för kameralbyrån avsedda kanslipersonalen
lämnas i detta sammanhang å sido.

På grund av beslut vid 1918 års förra riksdag uppfördes från och med
1919 års ingång å styrelsens stat ytterligare eu notarietjänst, avsedd för allmänna
byrån.

I statsverkspropositionen till 1921 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t i
enlighet med vad medicinalstyrelsen hemställt — inrättande av ännu eu
notarietjänst med placering å medicinalbyrån. Medicinalstyrelsen hade dessutom
gjort framställning, bland annat, om utbyte av notarietjänsten a veterinärbyrån
mot en sekreterartjänst. Denna framställning hade föredragande departementschefen
icke ansett sig kunna förorda, under uttalande, bland annat,
att utredningen icke med tydlighet gåve vid handen, att å veterinärbyrån
förekommande ärenden med hänsyn till den formella handläggningen krävde
en så kvalificerad kraft som en sekreterare. Medicinalstyrelsens framställning
i denna del upptogs emellertid i en inom riksdagen väckt motion (I: 20).
vilken bifölls av riksdagen, som jämväl godkände Kungl. Maj:ts nyssnämnda
förslag om inrättande av en notarietjånst å medicinalbyrån.

I samband med behandlingen av frågan om placering i lönegrad av vissa
tjänster, tillhörande förutvarande andra normalgraden, föreslog allmänna civilförvaltningens
lönenämnd, att sekreterarna å medicinalbyrån och å hospitalsbyrån
skulle placeras i lönegrad, motsvarande nuvarande lönegraden B 26. Såsom
motivering härför anförde lönenämnden, att åt dessa sekreterare uppdragits,
jämte vanliga sekreteraråligganden, en del mera krävande uppgifter. Sålunda
hade åt dessa bägge sekreterare meddelats förordnande att vid förfall
för byråchef föredraga sådana ärenden, som icke krävde medicinsk sakkunskap,
varjämte sekreteraren å medicinalbyrån erhållit uppdrag att jämväl under
de tider, då medicinalrådet å byrån bestrede sin tjänst, föredraga vissa
grupper av ärenden. Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1925 års riksdaganslöt
sig i denna del till lönenämndens förslag. I enlighet med ett inom
statsutskottet reservationsvis framställt yrkande beslöt emellertid riksdagen,
att allenast sekreterartjänsten å medicinalbyrån skulle uppflyttas i lönegrad,
motsvarande B 26. o

Den nu ifrågavarande personalen är fördelad på byråerna pa följande
sätt:

å medicinalbyrån: en sekreterare, B 26; eu notarie, B 21;

» hospitalsbyrån: en sekreterare, B 24;

» hälsovårdsbyrån: en notarie, B 21;

» läsår ettsbyrån: en sekreterare, B 24;

» apoteksbyrån: en notarie, B 21;

» veterinärbyrån: en sekreterare, B 24.

Härtill komma å kameralbyrån två notarier (B 21).

De sakkunniga meddela härefter, att de övervägt möjligheten av att ånyo
sammanföra allt arbete inom styrelsen med uppsättning och expedition av
utgående skrivelser till ett gemensamt kansli. Mot eu dylik organisationsform
hade emellertid anförts, att de i medicinalstyrelsen förekommande ärendena
vore av den art, att en viss specialisering även bland kanslipersonalen
vore erforderlig eller i varje fall till stort gagn för arbetet. Härjämte hade
från verksledningens sida framhållits, att erfarenheterna från tiden före omorganisationen
givit vid handen, att det nuvarande systemet med kansli -

32

Kungl. .1 faj:ts proposition nr 122.

personalen fördelad på de olika byråerna avgjort vore att föredraga framför
den tidigare tillämpade anordningen med gemensamt kansli. Vid angivna
förhållanden och da för övrigt den tanke, som sålunda framförts, syntes
beröra ej allenast medicinalstyrelsen utan jämväl åtskilliga andra grenar av
den civila förvaltningen, förklara de sakkunniga sig hava funnit, att förevarande
spörsmål för närvarande icke borde upptagas till närmare prövning.

Härefter yttra de sakkunniga:

Den ifrågavarande personalen tages i stort sett i anspråk endast för vanliga
kansligöromål. _ Regelbunden föredragningsskyldighet åvilar allenast
sekreteraren å medicinalbyrån. Åt denne har uppdragits att bereda och
föredraga vissa ärenden rörande barnmorskeväsendet, för vilkas handläggning
ej erfordras medicinsk sakkunskap, ävensom ärenden rörande fastställande
av instruktioner för stadsläkare samt frågor om pensionering av provinsialläkare
och förste provinsialläkare. Denna föredragningsskyldighet är enligt
de sakkunnigas mening icke av sådan omfattning eller av så krävande art,
att densamma motiverar sekreterartjänstens placering i 26:e lönegraden. De
sakkunniga anse sig därför böra föreslå, att sekreter artjänsten ä medicinalbyrån
vid inträffande ledighet sänkes till 24:e lönegraden.

Vad läsår ettsbyrån beträffar, är, framhålla de sakkunniga, visserligen antalet
därifrån utgående expeditioner ganska stort. Det övervägande flertalet av de
skrivelser, som uppsättas av sekreteraren å byrån, synes emellertid vara av
jämförelsevis enkel beskaffenhet. De sakkunniga hava för sin del kommit
till den uppfattningen, att förekommande kansligöromål å lasarettsbyrån icke
äro av mera kvalificerad natur än att de böra kunna utföras av en befattningshavare
i notarieställning. De sakkunniga föreslå därför, att sekrcterartjänsten
å lasarettsbyrån vid inträffande ledighet utbytes mot eu notariebefattning.

Å vardera av hälso vårdsbyran ocli apoteksbyrån tjänstgör, framhålla de sakkunniga,
en ordinarie notarie. Under ledighet för notarien å hälsovårdsbyrån
plägar å byrån placeras en amanuens med allenast halvtidstjänstgöring.
Med hänsyn till de löpande ärendenas ringa omfattning å hälsovårdsbyrån
synes det de sakkunniga ej heller vara erforderligt att för denna byrå avse
en särskild notarietjänst, utan lära där förekommande kansligöromål såsom
regel kunna utföras av amanuensbiträde. De sakkunniga föreslå därför indragning
ar notarietjänsten ä hälsovårdsbyrån. Rör apoteksärendena finna
de sakkunniga en notarie alltjämt vara erforderlig.

Jämväl beträffande sekreter ar tjänsten å veterinärbyrån föreslå de sakkunniga,
att densamma vid inträffande ledighet måtte utbytas mot en notarietjänst.

Såsom skäl härför anföra de sakkunniga, att de vid företagen granskning
av arbetsförhållandena å sistnämnda byrå kommit till den uppfattningen,
att kansligöromålen å byrån visserligen kvantitativt sett vore ganska omfattande,
men att de skrivelser, vilkas uppsättning åvilade sekreteraren, till
övervägande del vore av enklare beskaffenhet och i stor utsträckning avfattades
mer eller mindre formulärmässigt, medan vidlyftigare skrivelser och
utlåtanden i allmänhet torde uppsättas av de veterinärutbildade tjänstemännen
å byrån.

Vad angår kameralbyrån vill jag redan här nämna, att besparingssakkunniga
i sammanhang med sitt förslag rörande omläggning av räkningsgranskningen
föreslagit, att en av de två notarietjänsterna, som genom nämnda
omläggning bleve överflödig, måtte indragas.

IMedicinalstyrclsen har beträffande de sakkunnigas ifrågavarande förslag
yttrat i huvudsak följande:

Kungl. Maj:ts •proposition nr 122. 33

Då alla byråchefer hos styrelsen med undantag för kameralbyråchefen vore
fackbyråchefer med helt annan utbildning än den, som erfordrades för kanslipersonalen,
måste särskilt stora fordringar ställas på de å fackbyråerna tjänstgörande
kanslitjänstemännen. Det ankomme på dessa sistnämnda i långt högre
grad än vad fallet vore beträffande flertalet andra ämbetsverk, där byråcheferna
i allmänhet ägde samma utbildning som dem underordnade kanslitjänstemän,
att ansvara för att från byrån utgående skrivelser vore i formellt
avseende riktigt avfattade och att byråns åligganden i övrigt i administrativt
avseende fullgjordes. På grund därav måste större krav ställas på kanslitjänstemännen
i styrelsen än på motsvarande tjänstemän i flertalet andra
ämbetsverk, och det vore av synnerlig vikt för styrelsen, att dessa tjänster
besattes med innehavare, som kunde fylla fordringarna å desamma. Emellertid
försvårades rekryteringen av ifrågavarande befattningar av de jämförelsevis
dåliga befordringsmöjligheter, som förelåge för styrelsens kanslitjänstemän.
Av byråchefstjänsterna i styrelsen vore det nämligen endast en, kameralbyråchefstjänsten,
till vilken ifrågavarande tjänstemän ägde möjlighet att vinna
befordran. Då emellertid för kompetens till nämnda befattning erfordrades att
hava fullgjort vad författningarna föreskreve i fråga om dem, som i domarämbete
finge nyttjas, medan för kanslitjänstemännen i allmänhet erfordrades
endast examen inför juridisk fakultet inom riket, bleve de kanslitjänstemän,
som icke ägde förstnämnda kompetens, avskurna från befordran jämväl till
denna enda byråchefstjänst och kunde således påräkna befordran inom styrelsen
allenast upp till sekreterargraden. Ehuru styrelsen, såsom nyss framhållits,
hade större behov än flertalet andra ämbetsverk av att kanslitjänstemännen
ägde fullgoda kvalifikationer, hade styrelsen på grund av de dåliga
befordringsutsikterna för dessa tjänstemän mindre möjlighet att förvärva
sådana krafter. Eör att detta missförhållande i någon mån skulle kunna
undanröjas syntes det vara nödvändigt att, då befordran till högre tjänst än
sekreterarbefattning icke kunde i allmänhet påräknas för styrelsens kanslitjänstemän,
dessa i stället erliölle jämförelsevis stora möjligheter att utan
alltför lång väntetid uppnå dylik befattning.

Eör närvarande utgjordes kansli tjänstemännen i styrelsen av

1 sekreterare i lönegraden B 26 (medicinalbyrån),

3 >'' ; » B 24, samt

5 notarier » » B 21 (därav 2 å kameralbyrån).

Enligt de sakkunnigas förslag skulle kanslitjänstemännen i styrelsen,
under förutsättning av veterinärbyråns kvarstannande i styrelsen, utgöras av

2 sekreterare i lönegraden B 24, samt

5 notarier » » B 21 (därav 1 å kameralbyrån).

Det låge i öppen dag, huru litet lockande en dylik organisation måste te
sig för dem, som sökte anställning på den administrativa banan. Medan
dittills icke förefunnits någon större utsikt för befordran till byråchefstjänst,
men väl jämförelsevis goda möjligheter för erhållande av sekreterarbefattning,
skulle, om de sakkunnigas förslag i denna del genomfördes, jämväl
utsikterna för befordran till sekreterarbefattning bliva i hög grad förminskade.

Styrelsen ville tillika framhålla, att kansliarbetet på lasaretts- och veterinärbyråerna,
med hänsyn särskilt till det stora antal specialförfattningar,
som skulle tillämpas på nämnda byråer, vore så kvalificerat, att detsamma
borde omhänderhavas av befattningshavare i sekreterargraden. Efter noggrann
utredning hade också statsmakterna, vad anginge lasarettsbyran år
1914 och beträffande veterinärbyrån så sent som år 1921, funnit behovet av

Biliang till riksdagens protokoll 192S. 1 samt. 102 höft. (År 122.) 301 äs .‘>

Departements chefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

sebreterartjänsterna på nämnda byråer vara styrkt. Under den tid, som förtiutit
efter dessa statsmakternas beslut, hade det arbete, som ålegat dessa
sekreterare, icke undergått någon minskning utan tvärtom avsevärt utökats,
vad anginge sekreterareänsten på lasarettsbyrån genom bland annat kungörelsen
den 30 april 1920 angående statsbidrag till avlöning av distriktssköterskor
jämte i samband därmed utfärdade författningar samt kungörelserna
den 27 juni 1927 angående statsbidrag till uppförande eller inrättande
och till driften av hem för kroniskt sjuka och, beträffande sekreterartjänsten
å veterinärbyrån, på grund av särskilt den mångfald författningar, som utfärdats
under de senaste åren, ej minst i samband med då pågående epizootier
bland husdjuren, vilka epizootier även i övrigt ställt sekreterarens
arbetsförmåga och skicklighet i arbetet på mycket hårda prov.

Under åberopande av vad sålunda anförts ville styrelsen på det varmaste
hemställa, att antalet sekreterarbefattningar i styrelsen icke minskades utan
bibehölles vid det nuvarande antalet och att sekreterarbefattningen på medicinalbyrån,
vilken så sent som år 1925 av statsmakterna prövats böra placeras
i 26:e lönegraden, måtte bibehållas i nuvarande löneställning.

Vad angår förslaget om indragning av två notarietjänster, nämligen å
kameralbyrån och hälsovårdsbyrån, har medicinalstyrelsen anfört följande.
Ett genomförande i av styrelsen förordad omfattning av landshövdingen
Scliottes förslag rörande granskningen av räkningar skulle medföra en så
avsevärd minskning av styrelsens arbetsbörda, att styrelsen, under förutsättning
att sådan omläggning genomfördes, ansåge sig kunna förorda — jämte
andra personalindragningar — indragning av den för närvarande vakanta
notarietjänsten å kameralbyrån. Enär kansligöromålen på hälsovårdsbyrån
under de senare åren, då de smittsamma sjukdomarnas frekvens varit ringa,
i viss mån minskats, ansåge sig styrelsen icke heller böra framställa någon
invändning mot indragning av notarietjänsten å denna byrå. Därvid förutsatte
emellertid styrelsen att, därest göromålen å byrån framdeles koranie
att i följd av uppkomna svårartade epidemier eller av annan anledning avsevärt
ökas, styrelsen skulle beredas möjlighet till erforderlig förstärkning av
arbetskrafterna.

Styrelsens ordinarie kanslitjänstemän skulle då komma att utgöras av
4 sekreterare, därav 1 i lönegraden B 26 och 3 i lönegraden B 24, samt 3
notarier i lönegraden B 21.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har i utlåtande den 10 februari
1928 icke funnit anledning till erinran mot förslaget om utbyte av sekreterarbefattningen
å veterinärbyrån mot notarietjänst.

Vad angår frågan om förändring av två av de nuvarande sekreterartjänsterna
i medicinalstyrelsen till notarietjänster framgår av det föregående,
att den å veterinärbyrån befintliga tjänsten av berörda slag tillkommit genom
en uppflyttning i lönehänseende av den förutvarande notariebefattningen. Beslut
därom fattades så sent som av 1921 års riksdag. Såsom huvudsakligt skäl
för uppflyttning anfördes då inom riksdagen, att det med hänsyn till veterinärärendenas
art och mängd måste anses önskvärt, att styrelsen kunde
hos sig binda en för arbetet så kvalificerad juridisk arbetskraft, att den
veterinära ledningen, även med avseende å vad som tillkomme densamma i
detta hänseende, kunde fylla sin uppgift och att kontinuitet i arbetet kunde
ernås. De sakkunnigas skäl för att nu vid inträffande ledighet återföra den
ifrågavarande sekreterartjänsten till notariebefattning synas mig gentemot

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

vad sålunda anförts inom riksdagen som motiv för den nuvarande anordningen
i och för sig icke vara övertygande. Utvecklingen sedan år 1921
lärer hava bekräftat behovet av ifrågavarande tjänst; jag tillåter mig att
härutinnan hänvisa till vad medicinalstyrelsen anfört rörande den arbetsbörda,
som till följd av de svåra epizootierna åvilat sekreteraren under de
senaste åren. Härtill kommer, att då jag i det följande ämnar ansluta mig
till de sakkunnigas förslag om indragning av tjänsten såsom byråveterinär
vid nuvarande innehavarens avgång, tillgången på kvalificerade arbetskrafter
å veterinärbyrån framdeles skulle bliva alltför knapp, därest sekreterartjänsten
nedflyttades. Ytterligare eu omständighet synes mig starkt tala för
ett bibehållande av sekreterartjänsten i fråga. På sätt medicinalstyrelsen
anfört torde nämligen ett genomförande av de sakkunnigas förslag i fråga
om minskning av antalet dylika tjänster inom styrelsen kunna allvarligt
äventyra utsikterna att i framtiden förvärva och bibehålla dugande administrativa
krafter inom ämbetsverket. Jag instämmer med styrelsen däri att
eu god rekrytering särskilt för detta ämbetsverk är av mycket stor betydelse.

Förändring har, som förut anförts, föreslagits jämväl beträffande sekreterartjänsten
å lasarettsbyrån. Aven därutinnan synas sist anförda synpunkter
böra tillmätas avgörande betydelse, vartill kommer att, bland annat genom
tillkomsten av nya författningar och därmed av nya omfattande arbetsuppgifter,
anspråken på ifrågavarande befattningshavares duglighet och arbetsförmåga
under senare tiden stegrats. I likhet med medicinalstyrelsen förordar jag
alltså bibehållande även av sekreterartjänsten å allmänna byrån (lasarettsavdelningen).

Däremot vill jag i likhet med medicinalstyrelsen ansluta mig till besparingssakkunnigas
förslag om indragning av två notarietjänster. Redan här
vill jag dessutom förutskicka, att jag har för avsikt att förorda de sakkunnigas
av medicinalstyrelsen biträdda förslag om indragning ej blott, som
nyss antyddes, av tjänsten som byråveterinär utan även av ombudsmansbefattningen.
Jag återkommer till samtliga dessa spörsmål vid genomgången
i det följande av personalfrågorna beträffande de särskilda byråerna.

Vad angår de sakkunnigas förslag om nedflyttning av sekreterartjänsten
å medicinalbyrån från lönegraden B 26 till lönegraden B 24, vill jag erinra,
att placeringen i lönegrad av ifrågavarande tjänsteman bestämdes år 1925 i
sammanhang med ordnande av löneställningen för ett flertal tjänstemän i den
förutvarande andra normalgraden. Vid denna bestämning fördelades berörda
tjänster i lönegrader, motsvarande nuvarande lönegraderna B 26 och
B 24. Såsom grund för denna fördelning angavs av allmänna civilförvaltningens
lönenämnd, med vilken chefen för finansdepartementet instämde,
att för placering i den högre lönegraden borde fordras, förutom högre teoretisk
utbildning och ställning såsom byråchefs närmaste man, att de uppgifter,
vilka vore förenade med befattningen, i viss mån närmade sig dem,
som eljest tillkomme byrådirektör. Härvid syntes särskilt avseende böra
fästas vid det förhållandet, huruvida med en befattning vore förenad föredragningsskyldighet
med ledamotsansvar i vederbörande verksstyrelse. Före -

Övrig

personal:

Medicinalbyrån.

Hospitals

byrån.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

komme en dylik skyldighet i större omfattning och beträffande ärenden av
mera krävande art, syntes tjänsten i allmänhet vara av beskaffenhet att böra
hänföras till den högre lönegraden. I undantagsfall kunde jämväl annan
tjänst böra hänföras till den högre gruppen, då tjänsten med hänsyn till
särskilda kvalifikationer och krävande arbetsuppgifter vore att anse såsom
fullt jämförlig med nyss avsedda tjänster. Med tillämpning av dessa principer
förordade — såsom de sakkunniga i sitt nyss återgivna yttrande utvecklat
— lönenämnden och nyssnämnde departementschef, att sekreterarna
såväl å medicinalbyrån som å liospitalsbyrån borde hänföras till den högre
lönegruppen. Detta yrkande biträddes av statsutskottet, men i enlighet med
vid dess utlåtande fogad reservation beslöt riksdagen, att till den högre
lönegraden skulle hänföras allenast sekreterartjänsten å medicinalbyrån.

Erfarenheten lärer sedermera hava visat, att någon saklig anledning att
i förevarande hänseende göra skillnad mellan nyss avsedda båda sekreterartjänster
icke förefinnes. Den föredragning, som överlämnats åt sekreteraren
å medicinalbyrån, synes knappast vara av sådan beskaffenhet, som i allmänhet
ansetts böra motivera den högre löneställningen. »Tåg anser mig därför
böra biträda de sakkunnigas förslag och förordar alltså, att vid nuvarande
innehavarens avgång tjänsten sänkes från lönegraden B 26 till lönegraden B 24.

De sakkunniga hava härefter vidtagit en granskning ur besparingssynpunkt
av. styrelsens personaluppsättning i övrigt.

A medicinalbyrån tjänstgöra, jämte medicinalrådet, 1 sekreterare, 1 notarie,
l medicinalradsassistent — med årligt arvode av 4,200 kronor jämte dyrtidstillägg
— samt 1 kontorsbiträde.

I fråga om nämnda personal hava de sakkunniga icke framställt något
förslag utöver det nyss omförmälda rörande sekreterarbefattningens nedflyttning
i avseende å lönegrad. Icke heller jag har något yrkande att framställa
i förevarande avseende.

A liospitalsbyrån tjänstgöra — utom medicinalrådet — 1 överinspektör
för sinnessjukvården i riket (arvode 13,000 kronor enligt 5 § i avlöningsreglementet),
1 sekreterare, 1 medicinalrådsassistent, 1 extra ordinarie kansliskrivare,
1 kontorsbiträde samt 1 (juridiskt bildad) förste amanuens med
halvtidstjänstgöring.

Avlöningen till den extra ordinarie kansliskrivaren bestrides enligt de
sakkunniga från medel, anvisade till liospitalsbyggnader.

Beträffande den å berörda byrå sålunda tjänstgörande personalens antal
och löneställning förklara de sakkunniga sig icke hava anledning att framställa
någon erinran.

I detta sammanhang hava emellertid de sakkunniga ifrågasatt åtgärder
för minskande av kostnaderna för inspeJction av de statliga sinnessjukvårdsanstalterna.

I förevarande hänseende hava de sakkunniga till en början erinrat om att
det enligt stadgan angående sinnessjuka och övriga bestämmelser ålåge

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 37

överinspektören att efter resplan, godkänd av medicinalstyrelsen, eu eller
liera gånger årligen inspektera anstalterna för sinnessjuka och därvid såväl
genom personlig undersökning som ock annorledes göra sig noga underrättad
om de sjukas behandling och skötsel samt särskilt om deras behov av
hospital svård ävensom att, då särskilda förhållanden därtill föranledde, verkställa
dylik inspektion även å ställe, ej angivet å resplanen. Vidare tillkomme
det enligt föreskrift i nyssnämnda stadga medicinalstyrelsen såsom
överstyrelse för hospital och asyler att minst eu gång årligen^ genom en sin
ledamot eller annan läkare, som styrelsen därtill utsåge, låta inspektera
varje anstalt. Denna inspektionsverksamhet utfördes av medicinalrådet a
liospitalsbyrån. Föremål för granskning bleve därvid, förutom i allmänhet
sjukvårdsadministrationen vid anstalten, särskilt förslag rörande reparationer
å anstaltens byggnader. Vid dessa inspektioner åtföljdes medicinalrådet i
de flesta fall av sekreteraren å liospitalsbyrån och, där så ansåges erforderligt,
av styrelsens arkitekt.

Vid sidan av de inspektioner, som nu berörts, förekomme även från
kameralbyråns sida viss regelbunden inspektion av statens sinnessjukanstalter.
I den å kameralbyrån anställde kontrollantens av hospitalens ekonomiska
förvaltning tjänståligganden inginge nämligen att minst eu gang om
året utan på förhand lämnat meddelande besöka statens samtliga hospital
för att verkställa inventering av kassan samt i viss utsträckning av förråd
och inventarier.

Härjämte förekomme tillfälligtvis tjänsteresor till hospitalen av generaldirektören
och av kameralbyråchefen.

BesparingssaJcJcunniga hava ansett sig böra fästa uppmärksamheten på omfattningen
av den sålunda utövade inspektionsverksamheten. Uppenbart vore
visserligen, anföra de sakkunniga, att inspektion av de statliga sinnessjukanstalterna
ur skilda synpunkter vore erforderlig och i viss utsträckning måste utföras
av befattningshavare med olika kompetens. Av kostnadsliänsyn vore det
å andra sidan önskvärt, att inspektionsverksamheten i möjligaste mån koncentrerades.
Sålunda syntes det kunna ifrågasättas, huruvida det kunde
anses nödvändigt, att hospitalsbyråns chef årligen besökte varje anstalt. 1
varje fall hade det förefallit de sakkunniga, som om sekreterarens biträde
under besöken skulle kunna i allmänhet undvaras.

Medicinalstyrelsen har i anledning härav i sitt utlåtande anfört följande.

Den inspektionsverksamhet av antytt slag, som ålåge chefen för liospitalsbyrån,
vore ganska betungande för vederbörande befattningshavare och verkade
i hög grad förryckande på det löpande byråarbetet, varför det icke
funnes någon anledning att antaga, att flera inspektionsresor verkställdes
eller att flera befattningshavare deltoge i desamma, än som v ore nödvändigt.
Beträffande de mindre anstalterna hade sekreterarens deltagande
vid inspektionerna ofta kunnat undvaras. Besöken vid de större anstalterna
gällde däremot i allmänhet en stor mängd frågor, varom förhandlingar fördes
mellan inspektionsförrättaren och vederbörande anstaltsledning och varom
noggranna minnesanteckningar måste göras, i följd varav sekreterarens biträde
i regel erfordrades vid dessa inspektioner. Med hänsyn till den stora vikten
av att ifrågavarande anstalter stode uncler noggrann och kontinuerlig inspektion
ansåge styrelsen det icke vara tillrådligt att bestämmelsen om årlig
inspektion av varje dylik anstalt upphävdes. De i nämnda bestämmelse
avsedda inspektionerna kunde icke ersättas av de specialinspektioner, som
årligen skulle verkställas av överinspektören för sinnessjukvården och kontrollanten
av hospitalens ekonomiska förvaltning.

38

Departements chefen.

Hälsovårds byrån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Jag delar den i ämnet samstämmigt uttalade uppfattningen om nödvändigheten
av effektiv inspektion ur skilda synpunkter av de statliga sinnessjukvårdsanstalterna.
Yad angår förberörda, i gällande sinnessjukstadga intagna
bestämmelse (§11 punkt 21) om åli^ande för medicinalstyrelsen att minst
en gång årligen genom en sin ledamot eller därtill av styrelsen utsedd läkare
låta inspektera varje hospital, återfinnes en föreskrift av motsvarande innehåll
(§ 14 punkt 39) i det förslag till förordning med närmare bestämmelser
angående sinnessjukvårdens organisation in. m., som bland annat innefattas
i det av tillkallade sakkunniga den 26 november 1923 avgivna betänkandet
med förslag till lag om vård av sinnessjuka m. fl. författningar. Med hänsyn
till vad besparingssakkunniga anfört rörande önskvärdheten ur kostnadssynpunkt
av koncentration av inspektionsverksamheten synes mig i samband
med den överarbetning av vissa i berörda betänkande föreslagna författningar,
som för närvarande verkställes genom 1926 års sinnessjuksakkunniga,
böra tagas under övervägande lämpligheten av en modifiering av bestämmelsen
i fråga uti av besparingssakkunniga antydd riktning. På grund
av vad medicinalstyrelsen framliallit beträffande behovet av sekreterarens
biträde vid de av chefen för hospitalsbyrån företagna inspektionsresorna
torde besparingssakkunnigas uttalande i berörda hänseende icke böra föranleda
någon åtgärd från Kungl. Maj.ts sida.

I detta sammanhang ber jag få anmäla, att medicinalstyrelsen i skrivelse
den 27 januari 1928 gjort framställning om anvisande av medel från det
ordinarie anslaget till medicinalstyrelsen för avlöning av en inspektör för
sinnesslövården i riket. Ändamålet med anställande av en dylik befattningshavare
skulle i huvudsak vara att lätta arbetsbördan för överinspektören för
sinnessjukvården i riket, uti vilkens åligganden för närvarande även ingår
tillsynen i medicinskt psykiatriskt hänseende över anstalter för sinnesslöa,
såväl obildbara som bildbara, samt över epileptikeranstalter. Inskränkning
i överinspektörens för sinnessjukvården arbetsuppgifter har emellertid redan
förut ifrågasatts uti förenämnda förslag till förordning med närmare bestämmelser
angående sinnessjukvårdens organisation m. m., som bland annat
ingar i det av tillkallade sakkunniga den 26 november 1923 avgivna betänkandet
med förslag till lag om vård av sinnessjuka in. fl. författningar. Det
i sådant syfte avgivna förslaget följer emellertid en annan linje än den i
medicinalstyrelsens förevarande framställning ifrågasatta. Med hänsyn till
att 1926 års sinnessjuksakkunniga, såsom förut nämnts, äro sysselsatta med en
överarbetning av vissa i nyssberörda betänkande föreslagna författningar har
medicinalstyrelsens framställning genom remiss den 9 februari 1928 överlämnats
till sistnämnda sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande
av deras uppdrag. Medicinalstyrelsens framställning lärer alltså i
annat sammanhang än det här förevarande tagas under omprövning av
Kungl. Maj:t. &

Å hälsovårdshyrån tjänstgöra för närvarande, jämte medicinalrådet, 1 notarie,
1 medicinalrådsassistent och 1 kanslibiträde.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Såsom förut omförmälts liava de sakkunniga föreslagit indragning av notarietjänsten,
vilken skulle ersättas av en amanuensbefattning med halvtidstjänstgöring.
Av det föregående framgår, att jag funnit mig böra biträda
nämnda indragningsförslag. Jag förutser emellertid lika med medicinalstyrelsen
att, i händelse av en mera omfattande epidemi, behov av förstärkning
av byråns arbetskrafter kan uppkomma. "V idare har jag, i likhet med
de sakkunniga och medicinalstyrelsen, förutsatt, att hälsovårdsbyran, som
nu för skriv- och expedieringsgöromål disponerar hälften av förenämnda
kanslibiträdes arbetstid — återstoden av denna tid disponeras för utförande
av motsvarande göromål åt generaldirektören skall för egen del fa helt
utnyttja kanslibiträdets arbetskraft. Vid en sådan anordning torde generaldirektören,
i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, kunna erhålla biträde
i nyss angivna avseende från styrelsens skrivcentral, för
det följande kommer att redogöra.

Med hänsyn till den minskning i arbetsbördan å liälsovårdsbyrån, som
ett genomförande i förut antydd utsträckning av det a\ landshövdingen
Schotte framlagda decentralisationsförslaget skulle medföra, hava de sakkunniga
vidare förordat, att medicinalrådsassistenten utbytes mot en lakaramanuens
med enahanda arvode å 1,800 kronor för ar, som tillkommer nuvarande
läkaramanuensen å allmänna byråns lasarettsavdelning.

Medicinalstyrelsen har på förut anförda skäl icke haft någon erinran mot
detta förslag. Medicinalrådet liloclc har emellertid förklarat sig icke biträda
styrelsens yttrande i detta hänseende. Det vore nämligen enligt hans
mening mycket angeläget, att chefen för nämnda hyra vid sin sida hade
en inom epidemivård och hygien kunnig läkare, vilken kunde biträda dels
i det dagliga arbetet inom dessa områden och dels vid förfall för byråchefen
vid de ofta mycket brådskande och ansvarskrävande ärendena särskilt
å farsotsbekämpandets område.

Jag ansluter mig emellertid i förevarande hänseenden till de sakkunnigas
och medicinalstyrelsens uppfattning.

Å lasarettsbyrån (allmänna byråns lasarettsavdelning) tjänstgöra, jämte medicinalrådet,
följande personal: 1 ombudsman (lönegraden B 24), 1 sekreterare,
1 inspektris över sjuksköterskeväsendet (B 20), 1 kontorsbiträde, 1 amanuens
med halvtidstjänstgöring och 1 läkaramanuens. Den sistnämnde, vilken
såsom förut antytts uppbär ett årligt arvode av 1,800 kronor, är föredragande
av tuberkulosärenden.

Ombudsmannen, vilken skall vara legitimerad läkare, har enligt instiuktionens
bestämmelser till huvudsaklig uppgift att föra vissa matriklar och
andra anteckningar rörande läkare m. fl., att sammanställa vissa uppgifter
ur nyssnämnda matriklar ävensom att vara utgivare av den ailigen genom
styrelsens försorg utkommande förteckningen pa svenska läkare, v eteiinärer
och tandläkare m. fl. Därjämte har ombudsmannen att på allmänna byråns
lasarettsavdelning fullgöra de åligganden, som tillkomma medicinaliadsassistent.

Departements

chefen.

Departement

chefen.

Lasaretts byrån.

40

Departementschefen.

Apotéksbyrån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Förutom det förut omförmälda utbytet av sekreterartjänsten mot notariebefattning
liava nu de sakkunniga — såsom förut antytts — beträffande
ifi aga vai ande hyra föreslagit, att ombudsmanstjänsten måtte indragas och
tjänsten, intill dess innehavaren av densamma avgått, överföras på övergångsstat.

Eftei att hava erinrat att indragning av sistnämnda tjänst tidigare ifrågasatts
av såväl departementalkommitterade och 1913 års kommitté som,
år 1925, av allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava de sakkunniga
härutinnan framhållit, att nämnda kommittés huvudmotiv för tjänstens bibehållande
tills vidare, eller att hava tillgång till en läkarutbildad ordinarie
tjänsteman såsom vikarie i vissa fall för medicinalråd, icke kunde
anses tillräckligt bärande. Huvuddelen av de arbetsuppgifter, som åvilade
ombudsmannen, vore uppenbarligen av beskaffenhet att kunna utföras av en
befattningshavare utan medicinsk eller över huvud taget akademisk utbildning.
Arbetet med förande av matriklarna syntes lämpligen kunna uppdragas
åt ett kanslibiträde. Övriga med ombudsmanstjänsten förenade göromål
syntes utan svårighet kunna övertagas av andra tjänstemän inom styrelsen.
Därest matrikelarbetet i fråga skulle anförtros åt något av de i styrelsen
anställda kanslibiträdena, hava de sakkunniga ansett det antagligen bliva
erforderligt att utöka antalet kansli- eller kontorsbiträden i styrelsen med
ett. Medel för sadant ändamal syntes emellertid icke nu behöva beräknas
i staten.

Medicinalstyrelsen förklarar sig i sitt utlåtande biträda förslaget angående
ombudsmanstjänstens indragning. Med hänsyn till den synnerliga noggrannhet
och de kvalifikationer i övrigt, som arbetet med förande av nyssnämnda
matriklar krävde, funne emellertid styrelsen det nödvändigt att härför avsedd
befattning, för erhållande av tillräckligt kvalificerad innehavare, placerades
i lönegraden B 11 (kansliskrivare). Denna befattning syntes redan nu,
ehuru medel därför ej behövde beräknas, böra upptagas i styrelsens stat,
varvid föreskrift borde meddelas, att befattningen icke skulle tillsättas, förrän
ombudsmanstjänsten blivit ledig och kunde definitivt indragas.

I likhet med medicinalstyrelsen biträder jag förslaget rörande ombudsmanstjänstens
indragning och uppförande tills vidare på övergångsstat.
Frågan huruvida arbetet med förande av förenämnda matriklar m. m. kan
utföras av ett kanslibiträde eller huruvida därtill erfordras eu befattningshavare
i kansliskrivares tjänsteställning torde icke nu behöva upptagas till
prövning. Därmed synes mig kunna anstå till den tidpunkt, då spörsmålet
i anledning av den nuvarande ombudsmannens avgång från sin tjänst blir
aktuellt. I anslutning till denna uppfattning finner jag icke heller styrelsens
stat för närvarande böra av förevarande anledning utökas med en befattningshavare
tillhörande någon av nyss antydda kategorier.

Ä apoteksbyrån (allmänna byråns apoteksavdelning) tjänstgöra — utom byråchefen
— 1 notarie, 1 apotekaramanuens (arvode 3,000 kronor), 1 (juridiskt
bildad) förste amanuens med halvtidstjänstgöring samt 1 extra ordinarie
kontorsbiträde.

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Avlöningarna till samtliga befattningshavare å byrån, med undantag av
den å styrelsens ordinarie stat uppförde notarien, bestridas av det extra
anslaget till medicinalstyrelsens verksamhet.

Kansligöromålen å apoteksbyrån hava de sakkunniga funnit icke vara av
större omfattning, än att de borde kunna ombesörjas av notarien och kontorsbiträdet.
Den juridiskt utbildade amanuensen borde därför kunna undvaras.

Under förutsättning att en självständig byrå för apoteksärendenas behandling
alltjämt bibehålies — särskild utredning härom genom styrelsen
har såsom av det föregående framgår förutsatts — hava de sakkunniga i
övrigt icke ansett någon förändring vara att föreslå i avseende å förevarande
personal.

I händelse av bifall till förslaget om indragning av den juridiskt utbildade
amanuensen hava de sakkunniga förordat, att anslaget till medicinalstyrelsens
verksamhet från och med nästa budgetår- sänkes med 2,000 kionor till
21,000 kronor.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande avstyrkt förslaget om indragning
av förste amanuensen. Styrelsen hade vid upprepade tillfällen, da notarien
eller nyssnämnde amanuens åtnjutit ledighet eller på förordnande bestritt
annan tjänst i styrelsen, sökt tillfälligtvis inskränka byråns kanslipersonal
på sätt de sakkunniga föreslagit, men denna anordning hade inom kort
plägat medföra anhopning av kansliarbetet och därför måst övergivas. I
anslutning härtill borde enligt styrelsen det extra anslaget till medicinalstyrelsens
verksamhet jämväl för nästa budgetperiod upptagas med 23,000
kronor.

För min del finner jag medicinalstyrelsen icke hava anfört tillräckliga skäl Depcah1^™ents''
mot vidtagande av den av sakkunniga ur besparingshänsyn ifrågasatta åtgärden
att indraga ifrågavarande amanuensbefattning. Jag tillstyrker därför
de sakkunnigas förslag att beträffande budgetåret 1928—1929 upptaga sistberörda
anslag till endast 21,000 kronor, vilket skulle möjliggöras genom att
icke vidare räkna med hittills därifrån bestritt arvode a befattning av antytt
slag.

A kameralbyrån tjänstgöra, utom byråchefen, följande befattningshavare: Kamcral 1

kontrollant av hospitalens ekonomiska förvaltning (lönegraden B 26), 1 kamrerare
(B 24), 1 kassör (B 21), 2 notarier, 1 kanslibiträde och 1 kontorsbiträde.

Härförutom anlitas såsom bokföringstekniskt biträde eu ordinarie tjänsteman
i annat ämbetsverk mot ett arvode av 2,160 kronor för år. Av notarierna
är den ene placerad på kameralkontoret, medan den andre har att
biträda byråchefen med utredningar i förekommande ärenden ävensom med
uppsättnings- och bokföringsgöromål å byrån.

Utöver nyssnämnda personal hade under åren 1926 och 1927 måst anställas
två extra ordinarie kontorsbiträden, detta i anledning av den i samband
med bekämpandet av mul- och klövsjukan uppkomna ökningen i sty -

Departementschefen.

Veterinär byrån.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

relsens arbete. Avlöningen till dem utgick av anslaget under nionde huvudtiteln
till övriga utgifter till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren.

Under förutsättning att de av landshövdingen Scliotte föreslagna förenklingarna
i fråga om sättet för gäldande av vissa räkningar genomföras, föreslå
de sakkunniga, såsom förut anförts, att befattningen såsom notarie på kamrerarkontoret
måtte i enlighet med vad medicinalstyrelsen uttalat i sitt förberörda
utlåtande den 22 september 1925 indragas.

De med kassörsbefattningen förenade åliggandena synas — anföra de sakkunniga
utan olägenhet kunna uppdragas åt en befattningshavare utan
akademisk utbildning. Båsom skett på vissa andra håll inom den centrala
statsförvaltningen, torde kassörsgöromålen i medicinalstyrelsen kunna anförtros
åt en befattningshavare i kansliskrivares tjänsteställning. I anslutning
härtill hemställa de sakkunniga, att kassörstjänsten vid inträffande ledighet
måtte sänkas till lönegraden B 11.

Befattningen såsom bokföringstekniskt biträde finna de sakkunniga kunna
undvaras.

Det ena av de två extra ordinarie kontorsbiträdena, till vilka avlöningen
utgick av anslaget till övriga utgifter till förekommande och hämmande av
smittsamma sjukdomar bland husdjuren, hade enligt de sakkunniga tagits
i ansprak jämväl för beredande av arbetshjälp åt kontrollanten av hospitalens
ekonomiska förvaltning och sysselsatts med siffergranskning av hospitalsräkenskaperna.
Då det även i fortsättningen syntes bliva erforderligt att
hava tillgång till arbetskraft för nämnda ändamål, hava de sakkunniga vid
beräkning av anslagsmedlen till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
tagit vederbörlig hänsyn till behovet av ett extra ordinarie kontorsbiträde
å kameralbyrån.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag beträffande ändringar i kameralbyråns
personaluppsättning m. m., mot vilket medicinalstyrelsen i sitt utlåtande
av den 30 december 1927 icke framställt någon anmärkning, giver
jag min anslutning jämväl i vad det avser andra tjänster än den i annat
sammanhang redan berörda notarietjänsten.

A veterinärbyrån tjänstgör, jämte medicinalrådet, följande personal: 1 statsinspektör
över köttkontrollen i riket (.lönegrad B 29), 1 byråveterinär (B 26),

1 sekreterare, 1 kanslibiträde, 1 veterinäramanuens med halvtidstjänstgöring,

1 (juridiskt utbildad) förste amanuens med halvtidstjänstgöring, 1 (juridiskt
utbildad) amanuens med halvtidstjänstgöring samt 1 extra ordinarie kontorsbiträde.
Veterinäramanuensen uppbär ett arvode av 1,800 kronor per år.
De sakkunniga hava i sin förteckning över personalen upptagit två veterinäramanuenser
med heltidstjänstgöring med årliga arvoden av respektive 6,000
kronor och 4,800 kronor från anslaget till övriga utgifter till förekommande
och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren. Enligt från
medicinalstyrelsen lämnad upplysning är emellertid ingendera av sistnämnda
två veterinäramanuenser numera anställd å byrån.

De sakkunniga hava nu föreslagit -— förutom det i det föregående om -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

förmälda utbytet av sekreterare än sten mot en notariebefattning — dels att
befattningen såsom statsinspektör över köttkontrollen i riket sänkes till lönegraden
B 28, dels att byråveterinärtjänsten utbytes mot eu befattning på extra
stat med arvode såsom medicinalrådsassistent, dels ock att kanslibiträdesbefattningen
utbytes mot eu kontorsbiträdestjänst.

Innan jag redogör för förslaget att i lönehänseende nedflytta statsinspektören
över köttkontrollen i riket, torde jag först få i korthet angiva de åligganden.
som enligt vederbörlig instruktion tillkomma denne befattningshavare.

Statsinspektören — som står under närmaste förmanskap av chefen för
veterinärbyrån — har att å medicinalstyrelsens vägnar övervaka efterlevnaden
av de lagar, förordningar, kungörelser och övriga författningar, vilka avse
ordnandet av ej mindre slakthus- och köttbesiktningsväsendet i riket än
även in- och utförseln av kött. För detta ändamål har lian att företaga
inspektions- och andra tjänsteresor samt däröver avgiva rapport till medicinalstyrelsen.
Vidare skall han bearbeta de från slakthus, köttbesiktningsanstalter,
exportslakterier och andra under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar
inkommande rapporter. Han skall därjämte biträda byråchefen
å veterinärbyrån med utredningar i de ärenden, som röra slakthus- och köttbesiktningsväsendet
eller in- och utförseln av kött, samt av eget initiativ
göra framställningar i dessa ämnen till medicinalstyrelsen och följa utvecklingen
av den svenska köttexporten jämväl i vad den avser förhållandena i
utlandet.

Vidare torde jag i koi''tliet fa erinra om tillkomsten av ifragavarande befattning
samt om avlöningsförmånerna vid befattningen.

I anledning av en utav svenska veterinärläkareföreningen den 28 september
1908 gjord framställning, över vilken medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen
avgivit gemensamt tillstyrkande utlåtande, föreslog Kungl. Maj:t, under
nionde huvudtiteln, 1914 års'' tidigare riksdag att till arvode åt eu statsinspektör
över köttkontrollen å extra stat för ar 1915 anvisa ett anslag av
5,800 kronor. Detta förslag blev av riksdagen så till vida bifallet, att riksdagen
för befattningen i fråga anvisade ett anslag av 5,600 kronor. Riksdagen
ansåg nämligen, att ett avdrag av 200 kronor borde göras, motsvarande
vad ifrågavarande befattningshavare, därest han varit å ordinarie stat.
skolat hava att erlägga i pensionsavgifter. _

Med anledning av en utav medicinalstyrelsen den 12 november 191o gjord
framställning hemställde Kungl. Maj:t hos 1916 års riksdag (sjätte huvudtiteln,
punkt 27), att å avlöningsstaten för medicinalstyrelsen måtte från och
med år 1917 uppföras en statsinspektör över köttkontrollen i riket med en
årlig grundlön av 7,500 kronor. I fråga om avlöningsförmånernas storlek
hade medicinalstyrelsen och statskontoret i avgivna utlåtanden varit av olika
uppfattningar. Medan medicinalstyrelsen föreslagit den av Kungl. Maj:t
sedermera förordade avlöningen under hänvisning särskilt till de löneförmåner
i kommuners eller enskild tjänst, vilka, bjödes en veterinär med den
kompetens som krävdes för inspektörsbefattningen, hade statskontoret^däremot
framhållit, att statsinspektören med en begynnelseaylöning av 7,500
kronor skulle bliva likställd med ordinarie professor vid rikets universitet
med flera vetenskapliga institutioner. Med sådan befattningshavare syntes
emellertid inspektören knappast kunna jämställas i fråga om för vederbörande
befattningar avsedda kvalifikationer. Statskontoret föresloge därför
för inspektörsbefattningen eu avlöning, motsvarande, den då för vrkesinspektör
utgående, eller en begynnelseavlöning, å 6,600 kronor jämte två ålderstillägg,
vartdera å 500 kronor.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Vid ärendets anmälan i 191(5 års statsverksproposition — vilken anmälan
skedde i samband med behandling under sjätte huvudtiteln av anslaget till
medicinalstyrelsen genom ett särskilt, av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
hållet och av chefen för civildepartementet åberopat anförande —
framhölls bland annat, att om också vid bestämmande av avlöningen för
statsinspektören över köttkontrollen viss hänsyn måste tagas till de avlöningar
i kommuners eller enskild tjänst, som bjödes eu veterinär med motsvarande
kompetens, jämförelsen i då förevarande fall främst borde ske med
andra befattningar i statens tjänst. Det kunde möjligen vara riktigt, att av
statsinspektören icke nödvändigt krävdes samma höga grad av vetenskaplig
kompetens som av professorer vid veterinärhögskolan samt föreståndaren
för statens veterinärbakteriologiska anstalt, men statsinspektören måste dock
stå på höjden av sin tids teori och praktik i de frågor, som tillhörde hans
ämbetsområde, samt för sådant ändamål vara väl insatt i dem och uppmärksamt
följa deras utveckling såväl inom som utom landet. Han skulle kunna
intaga en obestridd ledande, rådande och kontrollerande verksamhet gent
emot veterinärer, vilka på grund av sin skicklighet utsetts till innehavare
av de mest ansvarsfulla tjänster inom detta speciella område, och måste då
aga därtill nödig kompetens. Därjämte kunde framhållas, att hans tjänst
krävde personliga kvalifikationer i särskilt hög grad, för att expeditionsarbetet
skulle kunna utföras till det helas båtnad med undvikande av onödiga
slitningar. Av sålunda och i övrigt anförda skäl förordades de avlöningsförmåner,
vilka, på sätt förut antytts, innefattades i förslaget till 1916 års
riksdag.

Riksdagen anförde i sin skrivelse in- 6 — under punkten 28 — att riksdagen
med hänsyn till de stora fordringar i såväl teoretiskt som praktiskt
hanseende, vilka maste ställas på statsinspektören över köttkontrollen, för
sm del om än med tvekan funnit sig böra bifalla den av Kungl. Maj:t för
liefattningen föreslagna avlöningen.

den av riksdagen år 1921 beslutade definitiva löneregleringen för,
bland, andra verk, medicinalstyrelsen gavs åt befattningen i fråga den löneställning,
som motsvarar nuvarande lönegraden B 29 i gällande avlöningsreglemente
för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk,
tillhörande den civila statsförvaltningen (nr 451 år 1921; jfr nr 270 år 1925)’.

ficspa) mgssakkunniga hava nu förklarat, att de vid övervägande av statsinspektörens
ämbetsuppgifter och löneställning kommit till den uppfattningen,
att ifrågavarande tjänst erhållit en väl hög lönegradsplacering. Så
vitt angår den med tjänsten förenade inspektionsverksamheten synes de
sakkunniga tjänsten närmast vara att jämställa med yrkesinspekt ö r s tjänsterna,
vilka äro hänförda till lönegraden B 28. I samma lönegrad har ock,
framhålla de sakkunniga, inordnats sprängämnesinspektören, under det att
de vid statens elektriska inspektion anställda statsinspektörerna över elektriska
starkström sanläggningar icke åtnjuta högre avlöning än efter lönegraden
B 27. Ej heller den statsinspektören över köttkontrollen åliggande
föredragningsskyldigheten synes de sakkunniga utgöra tillräckligt skäl för en
högre placering än i lönegraden B 28, till vilken hänförts ett flertal byrådirektörer
med föredragningsskyldighet. Till ytterligare stöd för sitt förslag
i fråga om förevarande överinspektörstjänst hava de sakkunniga framhållit
den minskning, som skulle ske i avseende å rese- och traktamentskostnader,

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

då vid befattningens hänförande till lönegraden B 28 i stället för B 29 reseocli
traktamentsersättning skulle utgå efter rese- och traktamentsklassen II C
i stället för efter klassen I B.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande
avstyrkt nu ifrågavarande förslag angående statsinspektörsbef åt tu ingens nedhyttning
i lönegrad. Till stöd härför hor från styrelsens sida framhållits,
att de skäl, som föranlett befattningens tillkomst och de vid densamma
knutna avlöningsförmånerna, under den gångna tiden ytterligare förstärkts.
Hänvisande till följande tablå över antalet under statens kontroll stående
offentliga slakthus m. m. under närmare angivna tider av åren 1912, 1915
och 1927 har styrelsen framhållit den inträdda ökningen av antalet dylika
anstalter, vilken ökning med sannolikhet torde komma att ytterligare fortgå.

Antal under statens kontroll stående offentliga slakthus m. in.

1912 */12

1915 80/9

1927 ''*/«

Antal offentliga slakthus ................................................

5

6

8

» exportslakterier ..................... .......................

6

20

» kommuner med obligatorisk köttbesiktning och under

kontroll ställda köttbesiktningsbyråer (förutom i städer

med offentligt slakthus) ............................................

8

28

*) 72

*) Dessutom under förberedande i Växjö och Mariestad.

Medicinalstyrelsen har även erinrat om att statsinspektörens arbete icke
allenast bestode i att företaga inspektioner, utan att han även vore föredragande
i alla de ärenden, som berörde köttkontrollen, saväl den iniikes
som ock den, vilken avsåge införsel till riket, respektive i visst avseende utförsel
av köttvaror m. m. Detta arbete och icke inspektionerna vore hans
huvudsakliga tjänstegöromål. I berörda sammanhang har styrelsen ansett
sig särskilt böra omnämna den ökade arbetsbörda, som tillkomme statsinspektören
i anledning av förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående
kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett.

Med anledning av den utav besparingssakkunniga påpekade omständigheten
att befattningens sänkning beträffande lönegrad även skulle medföra
en sänkning i avseende å rese- och traktamentsklass har styrelsen framhållit
dels angelägenheten ur såväl kostnads- som arbetssynpunkt av
att inspektionsresorna lades så att ett flertal förrättningar kunde företagas
under samma resa, vilket förhållande ofta hittills föranlett användande a\
nattåg vid såväl bort- som hemresa, dels ocJc — då inspektionen borde
komma så oförberett för vederbörande som möjligt — vikten av att statsinspektören
vid framkomsten till bestämmelseorten vore så utvilad, att han
omedelbart kunde verkställa inspektion. Med hänsyn till nu angivna förhållanden
vore det enligt styrelsens uppfattning behövligt, att statsinspektören
ägde tillfälle att resa i första klass sovvagn, vilken förmån tillkomme
befattningshavare i rese- och traktamentsklass I B men icke dem, som vore
hänförda till klassen II C.

46

Departements chefen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 122.

Under hänvisning till eu utlåtandet bifogad tablå beträffande avlöningsförmånerna
för i kommunal tjänst anställda veterinärer, bland vilka befattningen
i fråga i allmänhet — framdeles liksom nu skett — syntes komma att
rekryteras, framhåller medicinalstyrelsen slutligen att, därest befattningen
skulle nedflyttas, det vid ett inträffande återbesättande med all sannolikhet
torde komma att visa sig nödvändigt att ånyo höja avlöningen för att kunna
förvärva en tillräckligt kvalificerad innehavare.

Veterinärhögskolans lärarkollegium har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget
framhållit, att behovet av statsinspektörstjänsten, speciellt på grund
av dess betydelse för köttexporten, väl icke syntes vara tvivel underkastat
och att befattningen i fråga då givetvis borde vara besatt med en person
med förstklassiga kvalifikationer för dess skötande. En sådan stode säkerligen
icke att få för lägre lön än den nuvarande. Ett ämbetsverk sådant
som medicinalstyrelsen måste ju i vissa fall förvärva sina fackutbildade
tjänstemän i konkurrens med arbetsgivarna på det praktiska området — i
detta fall närmast de kommunala myndigheterna — och under sådana förhållanden
syntes det kollegiet vara en irrationell sparsamhet att sätta lönerna
för tjänstemännen i ämbetsverket sa lagt, att tjänsterna icke bleve, åtminstone
i någon mån, ekonomiskt lockande.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har, med hänsyn särskilt till vad i
statsverkspropositionen till 1916 års riksdag anförts till motivering av den
för ifragavarande statsinspektörsbefattning da föreslagna löneställningen, ansett
sig böra ifrågasätta, huruvida det nu kunde anses lämpligt och av förhållandena
påkallat att nedflytta berörda tjänst till lönegraden B 28. Härvid
har nämnden även erinrat om att innehavaren av ifrågavarande befattning
utövade en hela riket omfattande inspektionsverksamhet, under det att de
till sistnämnda lönegrad hänförda yrkesinspektörernas verksamhet vore lokalt
begränsad.

Lönenämndens ledamöter N. A. Nilsson och P. Nilsson hava för sin del
anmält avvikande mening och därvid anslutit sig till besparingssakkunnigas
förslag i fråga om löneställningen för statsinspektören över köttkontrollen
i riket.

Statsinspektörens ansvarsfulla och självständiga arbetsuppgifter inom
själva styrelsen såväl som hans överordnade och kontrollerande ställning
gent emot den talrika och i regel mycket väl avlönade kåren av vid slakthus,
exportslakterier med flera inrättningar anställda veterinärer torde framdeles
liksom hittills göra det nödvändigt, att befattningen i fråga innehar
en relativt gynnsam placering å löneskalan. Av det föregående framgår, att
tjänsten för närvarande är hänförd till lönegraden B 29. Begynnelselönen
inom denna lönegrad utgör å G-ort 10,020 kronor och slutlönen — efter tre
avlöningsförhöjningar var och en å 480 kronor efter respektive 3, 6 och 9 år —
11,460 kronor.

Begynnelselönen i den för statsinspektörsbefattningen nu ifrågasatta lönegraden
B 28 utgör å G-ort 9,540 kronor och slutlönen — efter tre avlönings -

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

förhöjningar jämlikt motsvarande grunder som de nyssnämnda — 10,980
kronor. Dyrtidstillägg enligt för nyreglerade befattningar gällande grunder
har, frånsett speciella regler i fråga om maximum, under år 1927 utgjort
omkring 17 procent å lönen.

Till jämförelse härmed tillåter jag mig återgiva följande uppgifter ur
förberörda av medicinalstyrelsen meddelade tablå angående avlöningsför
månerna för vissa kommunalt anställda veterinärer.

Be fattn in gsha v are

Grundlön

kr.

Ålderstillägg

Slut-

avlöning

kr.

Dyrtidstillägg

Naturaförmån

Slakthus- och salu-hallsdirektör i
Stockholm.

13,200

2 ålderstillägg å 750
kr. efter 3 och
G år

14,700

Dyrtidstill-lägg utgår
för år 1927
med 21 %

För tjänstebostad
inber. värme och
lyse avdragas
4,140 kr.

Sanitetsveterinär
vid Stockholms
stadsoff. slakthus

9,300

3 ålderstillägg å 600
kr. efter 3, 6 och
9 år

11,100

d:o

För tjänstebostad
inber. värme och
lyse avdragas
3,150 kr.

Förste besiktnings-veterinär vid
Stockholms stads
slakthus

7,800

3 ålderstillägg å 540
kr. efter 3, 6 och
9 år

9,420

d:o

För tjänstebostad
inber. värme och
lyse avdragas
2,100 kr.

Föreståndaren för
köttbesiktnings-byrån i Stock-holm

7,800

3 ålderstillägg ä 540
kr. efter 3, 6 och
9 år

9,420

d:o

Förste stadsveteri-när i Stockholm

9,300

3 ålderstilläggå 600
kr. efter 3, 6 och
9 år

11,100

d:o

Andre stadsveteri-när i Stockholm

7,800

3 ålderstillägg å 540
kr. efter 3, 6 och
9 år

9,420

d:o

Slakthusdirektör i
Göteborg

10,000

3 ålderstillägg å 500
kr. efter 5, 10 och
15 år + extra löne-tillägg 500 kr.

12,000

Dyrtidstill-lägg för
1927 med
1,882.83 kr.

För fri tjänstebo-stad med värme
och lyse avdragas
1,500 kr.

V eterinärdirektör
vid Malmö stads
offentliga slakt-hus

9,720

2 ålderstillägg å 972
kr. efter 5 och
10 år

11,664

Dyrtidstill-lägg för
1927 med

1 1,632.96 kr.

| För fri tjänstebo-stad med värme
och lyse avdragas
i 1,504.80 kr.

Av dessa uppgifter torde framgå, att medan statsinspektörens nuvarande
avlöning även vid jämförelse i dylikt hänseende med de löneförmåner, som
tillkomma kommunala befattningshavare med motsvarande kompetens, får
anses relativt väl avvägd, statsinspektörsbefattningen efter en nedtiyttning
till lönegraden B 28 knappast torde kunna vara lockande vid jämförelse med
dylika kommunala befattningar.

Såsom redan vid behandlingen i 1916 års statsverksproposition av frågan
om statsinspektörsbefattningens uppförande å ordinarie stat framhölls, torde
emellertid skäligheten av avlöningen för befattningen i fråga främst böra
bedömas genom jämförelse med lönerna vid andra statliga tjänster. År 1916
likställdes befattningen i lönehänseende med professorer vid veterinär -

48

Kungl. Maj ds proposition nr 122.

liögskolan samt föreståndaren för statens veterinärbakteriologiska anstalt.
Framställt förslag att i lönekänseende likställa befattningen med yrkesinspektörsbefattningarna
avvisades såsom alltför oförmånligt. Vid år 1920
beslntad definitiv lönereglering hänfördes såväl föreståndaren för nämnda
anstalt som förstberörda befattningshavargrupp till lönegraden B 30. Såsom
av det föregående framgår, har åter statsinspektörsbefattningen vid nyreglering
hänförts till lönegraden B 29. Att nu ytterligare öka skillnaden i löneställning
i förhållande till nyssberörda befattningar vid veterinärhögskolan
och veterinärbakteriologiska anstalten, med vilka statsinspektörstjänsten på
sin tid med hänsyn till de för innehavaren av densamma erforderliga speciella
kvalifikationerna ansågs böra likställas, synes icke vara skäligt, lika
litet som att nu upphäva skillnaden i förhållande till yrkesinspektörerna,
vilket skulle bliva en följd av nedflyttning till lönegraden B 28. Häremot
talar även det ytterligare skäl, som anförts av lönenämndens majoritet.

Den årliga besparing a 480 kronor inom anslaget till medicinalstyrelsen,
varmed de sakkunniga i sitt betänkande räknat vid eu nedflyttning av statsinspektörsbefattningen,
synes mig icke heller uppväga de med vidtagande
av en dylik åtgärd eventuellt uppkommande olägenheterna. De sakkunniga
hava visserligen därjämte pekat på den minskning i rese- och traktamentskostnader,
som en nedflyttning i lönegrad skulle medföra. Med hänsyn till
vad medicinalstyrelsen anfört synes det mig emellertid kunna starkt ifrågasättas,
huruvida icke en placering av statsinspektören i rese- och traktamentsklass
II C skulle verka hämmande på möjligheterna för honom att snabbt
och effektivt utföra de honom åliggande krävande arbetsuppgifterna, särskilt
inspektionerna av olika anstalter.

Med hänsyn till vad jag här anfört finner jag mig icke kunna biträda de
sakkunnigas förslag om nedflyttning av statsinspektörsbefattningen till lönegraden
B 28 utan förordar i likhet med medicinalstyrelsen, att tjänsten
även i fortsättningen hänföres till lönegraden B 29.

Indragningen av hyr åveterinär tjänsten har, såsom förut angivits, ansetts
kunna äga rum i samband med genomförandet i förut omförmäld utsträckning
av landshövdingen Scliottes decentralisationsförslag. I avvaktan på
nuvarande innehavarens avgång hava de sakkunniga ansett, att tjänsten bör
uppföras på övergångsstat.

Medicinalstyrelsen har under nyss antydd förutsättning beträffande decentralisationsförslagets
genomförande icke haft någon erinran mot byråveterinärtjänstens
utbytande mot eu befattning med medicinalrådsassistents
avlöning och 4 timmars daglig tjänstgöring. Medicinalrådet Kjerrulf var
av skiljaktig mening och avstyrkte indragande av byråveterinärsbefattningen.
feom skäl för denna ståndpunkt anfördes i huvudsak, att med hänsyn till
göromalens mängd en fast anställd byråveterinär alltjämt måste anses behövlig,
att det knappast kunde förväntas, att någon verkligt dugande och
för ändamålet lämplig veterinär skulle befinnas villig att för den jämförelsevis
låga avlöning, som skulle tillkomma medicinalrådsassistent, åtaga sig
detta uppdrag, samt att det för en person, som icke ständigt följde arbetet

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

pa, byrån, måste bliva förenat med stor svårighet att vid semester eller sjukdom
för byråchefen övertaga ledningen av densamma.

Förslaget om utbyte av ett Jcanslibiträde mot ett Jcontorsbiträde å veterinärbyrån
har medicinalstyrelsen ej velat motsätta sig.

För egen del giver jag de sakkunnigas förslag i nu förevarande delar min hepiitemeat»-anslutning. Jag vill erinra om att jag tidigare förklarat mig anse, att den
nuvarande sekreterareänsten å veterinärbyrån bör bibehållas.

I detta sammanhang hava de sakkunniga även till behandling upptagit '' eterinarfråga
om bibehållande av veterinärrådet. Körande rådets tillkomst — i vilket
ämne i betänkandet lämnats en fullständig historik — torde jag här endast
behöva erinra om att de sakkunniga, vilka år 1913 avgåvo förslag rörande
medicinalstyrelsens organisation, anförde, att då enligt det föreliggande förslaget
den centrala veterinärförvaltningen skulle bibehållas i medicinalstyrelsen,
det synts de sakkunniga välbetänkt att genom inrättandet av ett särskilt
veterinärråd med representanter dels för lantbruksnäringen och dels
för den veterinära praktiska verksamheten bereda styrelsen möjlighet att
tillgodogöra sig den speciella sakkunskap och den erfarenhet inom nämnda
områden, som i flera fall måste vara av den största betydelse vid behandingen
av veterinära frågor. Att för det dåvarande i veterinärrådet insätta
en särskild representant för köttkontroll och slakthusväsende hade de sak
kunniga icke ansett sig kunna förorda. I enlighet härmed upptog det av
Kungl. Maj:t vid 1914 års senare riksdag framlagda förslaget rörande medi
cinalstyrelsens organisation, vilket av riksdagen godkändes, jämväl inrättande
av ett veterinärråd. Ledamöterna av veterinärrådet åtnjuta ersättning efter
40 kronor jämte resekostnad för varje gång de efter kallelse inställa sig hos
medicinalstyrelsen för att deltaga i ärende, varjämte de för skriftlig utredning
kunna erhålla särskild ersättning.

llesparingssakhunniga hava nu framhållit, att veterinärrådet med hänsyn
till sin uppgift intoge en annan ställning inom organisationen än det vetenskapliga
rådet. Det senare vore framför allt avsett att tillföra medicinalstyrelsen
speciell sakkunskap inom olika grenar av medicinen. Dessutom
hade vetenskapliga rådet en särskild uppgift att fylla med avseende pa de
rättsmedicinska frågornas handläggning. Veterinärrådet åter avsåge icke att
bereda medicinalstyrelsen biträde i vetenskapligt hänseende, utan dess uppgift
syntes vara att tillliandagå styrelsen med råd och upplysningar i praktiska
frågor. Veterinärrådet intoge därför en ställning, som mera närmade
sig det vid lantbruksstyrelsens sida ställda lantbruksrådets, vilket senare
råd enligt Kungl. Maj:ts beslut den 17 september 1927 skulle indragas
från och med den 1 januari 1928. Vad man velat vinna med veterinärrådets
inrättande funne de sakkunniga böra kunna utan olägenhet uppnäs
i annan ordning. Behövliga råd och upplysningar i frågor berörande den
praktiska lantbruksnäringen syntes, om veterinärärendenas handläggning
fortfarande skulle ankomma på medicinalstyrelsen, kunna av denna styrelse
erhållas genom samråd med statens särskilda organ på detta område, lant Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 102 haft. {Nr 122.) 3oi 28 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

bruksstyrelsen. Likaså syntes erforderlig erfarenhet i fråga om den praktiska
veterinärverksamheten, i den mån sådan icke förefnnnes lios veterinärbyråns
egna tjänstemän, vid förefallande behov kunna tillföras medicinalstyrelsen
utan att en särskild representant för veterinärkåren ständigt stode
till styrelsens förfogande för ändamålet. I sådant hänseende ville de sakkunniga
erinra därom att enligt instruktionen styrelsen ägde befogenhet
att, då sådant vid något särskilt ärendes behandling funnes vara erforderligt,
anmoda i statens eller kommuns tjänst anställd veterinär att infinna
sig i styrelsen för meddelande av upplysningar.

På grund av det anförda och under meddelande att veterinärrådet enligt
inhämtad upplysning under senare år i mycket ringa omfattning kallats till
sammanträde i medicinalstyrelsen förklara sig de sakkunniga hava kommit
till den uppfattningen, att något verkligt behov av veterinärrådets bibehållande
icke förefunnes. Ehuru den kostnadsminskning, som veterinärrådets
avskaffande medförde, vore jämförelsevis obetydlig, hava de sakkunniga dock
ansett sig böra göra hemställan om rådets indragning.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att sakkunnigt biträde
i de frågor, i vilka veterinärrådets medlemmar plägat anlitas, visserligen
kunde, såsom de sakkunniga anfört, beredas styrelsen även medelst andra
anordningar, men att dylikt biträde erhölles på ett enklare och mindre omständligt
sätt, om vissa personer, såsom fallet vore med veterinärrådets medlemmar,
ständigt stode till buds för sådant ändamål. Med hänsyn härtill
och då frågan om veterinärrådets bibehållande eller avskaffande ur ekonomisk
synpunkt spelade en mycket underordnad roll, har medicinalstyrelsen
funnit sig böra avstyrka de sakkunnigas förslag i denna del.

I förberörda, av vetcrinärhögskolans lärarkollegium avgivna yttrande över de
sakkunnigas betänkande har kollegiet ej endast avstyrkt indragning av veterinärrådet
utan förklarat sig anse eu ombildning av detsamma böra ske, så att
det även finge karaktären av ett vetenskapligt råd. Till stöd härför har framhållits,
att enligt gällande stadgar veterinärhögskolans styrelse hade skyldighet
att tillliandagå ämbetsverk med upplysningar och yttranden inom området
för styrelsens verksamhet och lärarkollegiet att avgiva de utlåtanden
i veterinära ärenden, som av ämbetsverk infordrades från kollegiet.
Denna rättighet att infordra yttranden och utlåtanden hade enligt kollegiet
i ganska stor utsträckning utnyttjats av medicinalstyrelsen. Det vore emellertid
icke blott i och för yttranden över föreliggande förslag eller andra ärenden,
som medicinalstyrelsens veterinärbyrå hade behov av speciell sakkunskap,
utan även för uppgörande av förslag t. ex. till nya författningar
och föreskrifter till bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar och
dylikt. Kollegiet hade vid flera tillfällen, trots kollegiet icke ansett sig förpliktigat
därtill enligt stadgarnas bestämmelser, på hemställan från medicinalstyrelsen
utfört dylikt mycket tidskrävande författningsrevisionsarbete, senast
en större omarbetning av författningarna rörande de smittsamma husdjurssjukdomarna.
Men med den utveckling undervisningen och övrigt arbete
vid veterinärhögskolan tagit syntes sådant icke hädanefter låta sig göra.

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Eventuellt hemställdes, att tillräckliga medel måtte ställas till medicinalstyrelsens
förfogande att utgå som arvoden åt tillfälligt anlitade sakkunniga.

Enligt vad jag från medicinalstyrelsen inhämtat, hava kostnaderna för veterinärrådet
för tiden 1 juli 1924—31 december 1927 uppgått till sammanlagt
211 kronor. Av denna summa har ett belopp av 136 kronor belöpt sig på
budgetåret 1924—1925 och återstoden 75 kronor på första hälften av budgetåret
1927—1928. Under de båda mellanliggande budgetperioderna har alltså
icke någon utgift för rådets anlitande förekommit. Sålunda anförda uppgifter
visa ju tydligt, att veterinärrådet icke orsakar statsverket nämnvärda
utgifter. Dessutom kan jag i likhet med medicinalstyrelsen icke
tinna annat än att denna institution lämnar styrelsen tillfälle att på ett enkelt
och mindre omständligt sätt än de sakkunniga ifrågasatt inhämta råd och
upplysningar i veterinärväsendet berörande spörsmål av mera praktisk natur.
Ehuru jag icke kunnat undgå att uppmärksamma den ringa utsträckning, uti
vilken medicinalstyrelsen under senare år, trots då förekommande starkt utbredda
epizootier bland husdjuren, tagit veterinärrådets sakkunskap i anspråk,
får jag med hänsyn till det nyss anförda förorda, att ifrågavarande råd fortfarande
bibehålies vid styrelsens sida. Till att föreslå eu utvidgning av
veterinärrådet i den av veterinärhögskolans lärarkollegium antydda riktningen
har jag däremot icke ansett anledning föreligga.

Å registrat orskontor et tjänstgöra 1 kansliskrivare, 1 skrivbiträde och 1 extra
ordinarie kontorsbiträde. Det extra ordinarie kontorsbiträdet tjänstgör även
såsom biträde åt kamreraren och kassören.

De sakkunniga hava framhållit, att ett genomförande av landshövdingen
Schottes decentralisationsförslag skulle även i avseende å registratorskontoret
medföra minskning i arbetsmängden. Med hänsyn härtill och da dessutom
vissa förenklingar i diarieföringen syntes kunna vidtagas, hava de sakkunniga
föreslagit indragning av den extra ordinarie kontorsbiträdesbefattningen.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag, som av medicinalstyrelsen lämnats
utan erinran, biträder jag. Såsom av det föregående framgår, skulle kameralbyråns
fasta personal ökas med ett extra ordinarie kontorsbiträde såsom
ersättning för en befattningshavare i motsvarande ställning, vilken avlönats
av anslag under nionde huvudtiteln. Den nu förordade indragningen innebär
alltså, vid ett bifall till sistberörda förslag, icke någon minskning av det
sammanlagda antalet extra ordinarie kontorsbiträden i styrelsen.

Itenskrivningsgöromålen i medicinalstyrelsen äro i viss utsträckning sammanförda
till en skrivcentral. A denna äro anställda 1 kanslibiträde och 2
extra ordinarie kontorsbiträden.

Av det föregående framgår, att de sakkunniga i samband med behandlingen
av frågan om personalen å hälsovårdsbyrån framställt förslag vilket
av mig tillstyrkts — att det ena av de extra ordinarie kontorsbiträdena a
skrivcentralen skulle kunna anlitas för utförande av skriv- och expeditionsgöromål
m. in. för generaldirektörens räkning. I övrigt hava de sakkunniga

Departements chefen.

Re.i/istratorsk
ont or et.

Departements chefen.

Skri vcentralen.

Taxations granskaren.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

icke funnit anledning att föreslå någon förändring beträffande förevarande
personal. Till denna uppfattning ansluter jag mig. Emellertid förutsätter
jag, att den för biträde åt generaldirektören avsedda befattningshavaren får
sin arbetsplats ordnad med hänsyn i främsta rummet till uppgiften att tillliandagå
generaldirektören.

De sakkunniga hava vidare angivit sin uppfattning i avseende å viss annan
personal utom byråerna.

De hava härvid till en början erinrat om skyldigheten enligt instruktionen
för medicinalstyrelsen att granska och med granskningsbevis förse alla medikamentsräkningar,
som för sådant ändamål insändas till styrelsen och som
skola av statens medel betalas. Denna taxeringsgranskning utföres av en
härför särskilt anställd befattningshavare — den s. k. taxationsgranskaren —
vilken innehar uppdraget såsom bisyssla mot ett årligt arvode av 3,000
kronor jämte dyrtidstillägg.

Efter framhållande att de övertaxeringar, varom anmärkning gjordes vid
ifrågavarande granskning, i allmänhet torde avse endast obetydliga belopp,
erinra de sakkunniga om att en begränsning av förevarande räkningsgranskning
ifrågasatts av medicinalstyrelsen uti en skrivelse till Kungl. Maj:t av
den 30 december 1922 med bland annat följande motivering:

Givetvis borde redan av principiella skäl kontroll förefinnas. Men dittills
vunnen erfarenhet från dessa räkningars granskning uteslöte enligt medicinalstyrelsens
mening icke ett visst förenklande av kontrollen. Nödvändigt
syntes sålunda icke vara att, såsom i medicinalstyrelsens instruktion föreskreves,
taxeringsgranska varje särskild räkning. Möjligen skulle erforderlig
effekt vinnas redan genom ett uttagande av stickprov för granskning, förslagsvis
var femte av räkningarna. Skulle å räkningar från något särskilt
apotek bristande noggrannhet komma till synes, kunde särskild uppmärksamhet
framdeles ägnas sådana räkningar Om åter det föga sannolika
skulle inträffa, att avsiktlig övertaxering i något fall komme att påvisas,
eller om någon räkningsutfärdare skulle låta komma sig till last mera avsevärd
försummelse eller brist på noggrannhet, syntes medicinalstyrelsen
hava möjlighet att med stöd av sin instruktion beivra dylikt.

Medicinalstyrelsens berörda skrivelse hade — påpeka de sakkunniga —
utmynnat i en hemställan om viss ändring i styrelsens instruktion av innebörd,
att ifrågavarande granskning skulle äga rum i erforderlig omfattning.

De sakkunniga bringa vidare i erinran, att förslaget rönt motstånd från
riksräkenskapsverket, som efter remiss avgivit yttrande i ärendet, samt att
medicinalstyrelsen det oaktat i utlåtande av den 18 augusti 1923 vidhållit
sin framställning.

Besparingssakkunniga ansluta sig för sin del till medicinalstyrelsens förslag,
enligt vilket ifrågavarande granskning skall utföras genom stickprov.
Införes stickprovsgranskning, hava de sakkunniga ansett arvodet till taxationsgranskaren
kunna väsentligt nedsättas, förslagsvis till 1,000 kronor för år.

Medicinalstyrelsen förklarar sig i utlåtandet av den 30 december 1927 vidhålla
i förenämnda skrivelse av den 30 december 1922 uttalad uppfattning
att, även om taxationsgranskningen på i sistnämnda skrivelse angivet sätt

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

inskränktes, omfattningen av ifrågavarande arbete i alla fall fortfarande
skulle bliva högst betydande. Med hänsyn därtill och då det syntes bliva
svårt att för arbetets utförande mot det sålunda nedsatta arvodet erhålla
en person med den speciella sakkunskap, som erfordrades för ifrågavarande
granskning, kunde styrelsen icke tillstyrka, att nämnda arvode sattes till
lägre belopp än 1,800 kronor.

Sedan förnyat utlåtande inhämtats från riks räkenskap sverket, har nämnda
ämbetsverk i yttrande den 26 januari 1928 förklarat sig, med hänsyn till
vad medicinalstyrelsen anfört i sitt nyssnämnda utlåtande den 18 augusti
1923, icke böra vidhålla sina förut gjorda erinringar mot styrelsens förslag.

Förenämnda av medicinalstyrelsen gjorda framställning rörande omläggning
av granskningen av medikamentsräkningar till s. k. stickprovsgranskning torde
böra företagas till avgörande i samband med den av mig i det föregående omförmälda
slutliga behandlingen av landshövdingen Schottes decentralisationsförslag.
Jag vill emellertid redan nu meddela, att även jag anser, att den
nu skeende granskningen av samtliga medikamentsräkningar bör utbytas
mot en granskning genom stickprov. Vid sådant förhållande torde även
enligt min uppfattning en nedsättning av taxationsgranskarens nuvarande
arvode å 3,000 kronor kunna äga rum. De sakkunniga hava i sådant avseende
föreslagit en nedsättning till 1,000 kronor, medan medicinalstyrelsen
ansett sig icke kunna tillstyrka större reducering än till 1,800 kronor. Då
det skäl härför, styrelsen anfört, icke torde sakna visst fog, har jag ansett
mig icke kunna förorda eu större reducering av arvodet än till 1,500 kronor.

De sakkunniga hava härefter påpekat, att en särskild statistiker biträdde
vid utarbetandet av de genom medicinalstyrelsens försorg årligen utkommande,
i Sveriges officiella statistik ingående publikationerna »Allmän
hälso- och sjukvård», »Det civila veterinärväsendet» och »Sinnessjukvården
i riket» samt att denne för uppdraget, vilket innehades såsom bisyssla, åtnjöte
ett arvode för år av 2,790 kronor jämte dyrtidstillägg. Med hänsyn
till att de sakkunniga jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 20 maj 1927 inom
närmaste tiden komme att till undersökning upptaga frågan om förenklingar
och besparingar i den officiella statistiken hava de sakkunniga anmält, att
de ansett sig icke böra nu ingå på frågan om förenklingar i de av medicinalstyrelsen
utgivna statistiska berättelserna.

Medicinalstyrelsens vaktpersonal utgöres av 1 förste expeditionsvakt (lönegrad
B 7), 2 expeditionsvakter (B 5) samt 3 expeditionsvaktbiträden. De
sakkunniga meddela i fråga om expeditionsvaktbiträdena, att de vore anställda
såsom extra ordinarie tjänstemän; två av dem åtnjöte vardera en
årsavlöning av 1,500 kronor, under det att avlöningen för den tredje bestämts
till 1,200 kronor om året.

I samband härmed hava de sakkunniga anmärkt, att de av styrelsen
disponerade lokalutrymmena syntes vara större än som kunde anses nödvändigt.
Till en del syntes detta sammanhänga med själva byggnadssättet,
i det att vissa förrum och korridorer vore onödigt stort tilltagna.

Departements chefen.

Statistiker.

Vaktpersonal.

Departements chefen.

Ordinarie
stater för
medicinalstyrelsen

m. m.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

Orsaken därtill syntes, enligt vad byggnadsstyrelsen i anledning av ett
av riksdagens revisorer år 1924 gjort uttalande i ämnet upplyst, vara, att
man vid arbetenas utförande haft att taga hänsyn till befintliga byggnadsdelar,
murar, trappor m. in. Det hade emellertid velat förefalla de sakkunniga,
som om dylika korridorer och förrum skulle kunna i viss utsträckningutnyttjas
ej endast, såsom nu skedde, för vaktpersonalen utan även för andra
befattningshavare med mera mekaniskt arbete, såsom maskinskrivning och
dylikt. Aven eljest skulle antagligen eu viss koncentrering av utrymmena
kunna genomföras. Om så skedde och om vidare den av de sakkunniga
ifrågasatta byråsammanslagningen komme till stånd, syntes någon minskning
av vaktpersonalen i medicinalstyrelsen kunna genomföras.

Med anledning av ifrågavarande uttalanden har medicinalstyrelsen i sitt utlåtande
av den 30 december 1927 förklarat det vara riktigt, att det inom styrelsens
lokaler funnes en del reservutrymmen. Emellertid syntes större delen
av dessa komma att tagas i anspråk om, såsom av styrelsen i visst sammanhang
föreslagits, äldre årgångar av förste provinsialläkarnas och provinsialläkarnas
ävensom en del andra tjänsteläkares arkiv komme att överlämnas till förvaring
inom styrelsens lokaler. Någon indragning i fråga om styrelsens
expeditionsvaktpersonal, vars antal måste anses vara jämförelsevis ringa i
förhållande till storleken av de redan nu använda lokalerna, syntes därför
icke böra ifrågasättas.

Med hänsyn till av styrelsen sålunda ifrågasatt användning av vissa reservutrymmen
ävensom till den av mig förordade utredningen rörande minskning
av läkarbyråernas antal lärer någon förändring i avseende å vaktpersonalens
antal icke för närvarande böra ske. Jag förutsätter emellertid,
att styrelsen har sin uppmärksamhet riktad på önskvärdheten av att även
beträffande nu förevarande personalgrupp de besparingsåtgärder vidtagas,
till vilka på grund av nyss antydda eller andra omständigheter möjligheter
må kunna yppa sig.

Till sammanfattning av det i det föregående anförda ber jag att nu fä
nämna följande.

Den nu gällande ordinarie staten för medicinalstyrelsen är av följande

utseende:

Stat. Kronor.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .......................... 271,000

Vikariatsersättningar, förslagsanslag .................................................... 10,900

Arvode till generaldirektörens ställföreträdare.................................... 1,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare, vetenskapliga rådet,

veterinärrådet m. m.......................................................................... 83,100

Summa kronor 366,000

Antalet ordinarie befattningar i medicinalstyrelsen är för närvarande bestämt
sålunda:

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

DO

Lönegrad

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet . ...

1 Överinspektör för sinnessjukvården i riket, arvode enligt o § i av löningsreglementet.

.............................................................................

1 kameralbyråchef ...................................................................................

5 medicinalråd .................................. -.................................

1 statsinspektör över köttkontrollen i riket .........................................

1 byråveterinär .................................■_......... ...........;.......................

1 kontrollant av hospitalens ekonomiska förvaltning

1 sekreterare (å medicinalbvrån)..............................................................

1 kamrerart'' ..............................................................................................

1 ombudsman ...........................................................................................

3 sekreterare..............................................................................................

1 kassör ...................................................................................................

5 notarier .................................................................................................

1 inspektris över sjuksköterskeväsendet ...............................................

1 kansliskrivare.......................................................................................

1 förste expeditionsvakt ......................................................................

4 kanslibiträden........................................................................................

2 expeditionsvakter.................................................................................

4 kontorsbiträden....................................................................................

1 skrivbiträde .......................................................................................

B 30
B 30
B 29
B 26
B 26
B 26
B 24
B 24
B 24
B 21
B 21
B 20
B 11
B 7
B 7
B 5
B 4
B 2

Beträffande dessa ordinarie befattningar hava de sakkunniga, såsom jag
i det föregående utvecklat, föreslagit följande förändringar:

sänkning av den i lönegraden B 29 uppförda befattningen såsom statsinspektör
över köttkontrollen i riket till lönegraden B 28;

indragning av byråveterinärstjänsten och inrättande i stället av en befattning
såsom medicinalrådsassistent;

indragning av ombudsmanstjänsten och dess ersättande med eu kanslibiträdes-
eller kontorsbiträdesbefattning;

sänkning liv den i lönegraden 33 26 uppförda sekreterareansten (a lnedi cinalbyrån)

till lönegraden B 24;

utbyte av två sekreterartjänster (å lasarettsbyrån och a vetennarbyran) mot

två notariebefattningar; „ „ , ,

indragning av två notarietjänster (1 å hälsovardsbyran och 1 a kameral sänkning

av kassörsbefattningen från lönegraden B 21 till lönegraden

utbyte av en kanslibiträdesbefattning mot en kontorsbiträdesbefattning
(å veterinärbyrån).

Samtliga dessa förslag hava av mig biträtts utom de, som avse nedflyttning
i lönehänseende av statsinspektören över köttkontrollen i riket samt utbyte
av två sekreterarbefattningar mot notarietjänster.

Av de befattningar, i fråga om vilka förändringar av mig förordats, är
allenast en notarietjänst (å kameralbyrån) för närvarande a akant. Indragningen
av sagda tjänst torde i enlighet med de sakkunnigas förslag böra
genomföras från och med budgetåret 1928-1929. Den andra till indragning
föreslagna notariebefattningen ävensom byråveterinärs- och ombudsmanstjänsterna
torde, på sätt de sakkunniga förutsatt, böra uppföras på övergångsstat
för att vid inträffande ledighet indragas. Övriga befattningar,
beträffande vilka förändringar av mig föreslås, torde — i enlighet med av de
sakkunniga för sådant fall förordad anordning — tills vidare uppföras å den

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

ordinarie staten med anmärkning om den förändring, som vid inträffande
ledighet å befattningen skall vidtagas.

Av det föregående framgår, att det vid ombudsmanstjänstens indragningansetts
bliva erforderligt antingen att utöka antalet kansli- eller kontorsbiträden
i styrelsen med ett eller att anställa en kansliskrivare. Medel för
sådant ändamål lära emellertid i enlighet med de sakkunnigas förslag icke
nu behöva beräknas å staten, liksom med uppförande av vederbörande befattningshavare
å personalstaten lärer kunna anstå, till dess ombudsmannen
avgår från sin tjänst.

För nästkommande budgetar skulle i enlighet med det anförda den ordinarie
personalstaten för medicinalstyrelsen erhålla följande utseende:

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet ............... —

1 överinspektör för sinnessjukvården i riket, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet
............................................................................ .

1 kameralbyråchef...................................................................................... B 30

5 medicinalråd ......................................................................................... B 30

1 statsinspektör över köttkontrollen i riket ......................................... B 29

1 kontrollant av hospitalens ekonomiska förvaltning........................... B 26

1 sekreterare (å medicinalbyrån)............................................................. B 26

1 kamrerare ......................... B 24

3 sekreterare................................................................................................ p> 24

1 kassör .................................................................................................... B 21

3 notarier ................................................................................................ B 21

1 inspektris över sjukskö ter ske väsendet ................................................ B 20

1 kansliskrivare......................................................................................... B 11

1 förste expeditionsvakt ........................................................................... B 7

4 kanslibiträden......................................................................................... jj 7

2 expeditionsvakter.................................................................................. J3 5

4 kontorsbiträden..................................................................................... j> 4

1 skrivbiträde ............................................................................................ B 2

Anm. 1. Den i lönegraden B 26 uppförda sekreterartjänsten sänkes vid
inträffande ledighet till lönegraden B 24.

Anm. 2. Kassörsbefattningen i lönegraden B 21 utbytes vid inträffande
ledighet mot en likabenämnd befattning i lönegraden B 11.

Amu. 3. En kanslibiträdesbefattning utbytes vid inträffande ledighet mot
en kontorsbiträdesbefattning.

Härtill skulle komma följande befattningar å övergångsstat:

Lönegrad.

1 byråveterinär............................................................ B 26

1 ombudsman ........................................................... B 24

1 notarie .................................................................... B 21

Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän inom den ordinarie
staten torde i anslutning härtill och i enlighet med de sakkunnigas beräkningar
för budgetåret 1928—1929 böra beräknas till i avrundat tal 239,200
kronor.

Till avlöningar till tjänstemän å övergångsstat torde böra avses ett av
de sakkunniga beräknat belopp av 25,300 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 57

I samband med de år 1926 genomförda personalindragningarna i departementen
vidtogs den ändringen i departementens stater, att anslagsposterna
till viJcariatsersättningar uteslötos. Härvid förutsattes, att samtliga vikariatskostnader
för uppehållande av ordinarie befattningar skulle bestridas från
anslagsposterna till avlöningar till ordinarie tjänstemän. Någon höjning av
dessa anslagsposter ansågs ej av denna anledning erforderlig, beroende dels
därpå, att under tjänstledighet för ordinarie tjänstemän besparing uppstode,
dels ock därpå, att den tillämpade grunden för beräkning av posterna till
avlöningar till ordinarie tjänstemän i allmänhet syntes föranleda, att i verkligheten
något överskott uppstode. Samtidigt uttalades, att man även beträffande
de till allmänna civilförvaltningen hörande ämbetsverken borde
övergå till samma system, dock ej förrän i samband med de ändringar av
staterna i övrigt, vilka kunde föranledas av besparingsarbetets utsträckande
till ämbetsverken i allmänhet. I överensstämmelse härmed lärer nu, på sätt
ock av de sakkunniga ifrågasatts, i staten för medicinalstyrelsen vikariatsersättningsposten
— för närvarande upptagen till 10,900 kronor — böra uteslutas.

Vad angår anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare,
vetenskapliga rådet, veterinärrådet m. m., torde jag till en början få erinra om
att efter förslag till 1926 års riksdag beträffande de olika departementens
anslagsposter till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare från och
med budgetåret 1926—1927 vidtagits den förändringen, att dessa poster,
som tidigare varit begränsade, erhållit förslagsanslags natur. Anslagsposterna
hava härvid specificerats på tre skilda delposter, av vilka två poster, som
icke få överskridas, avsetts, den ena för grundavlöningar till extra ordinarie
tjänstemän och den andra för extra befattningshavare, tillfällig personal,
renskrivning, övertidsersättning m. in., medan från den tredje posten, som
beräknats förslagsvis, skall utgå vad som erfordras till beredande av avlöningsförhöjningar
åt extra ordinarie tjänstemän ävensom enligt gällande
författningar uppkommande kostnader för läkarvård jämte läkemedel och
dylikt samt begravningshjälp till sådan personal. Avsikten var härvid att
jämväl för övriga nyreglerade verk efter hand genomföra denna omläggning.

Även beträffande medicinalstyrelsen hava nu de sakkunniga föreslagit en
dylik förändring av sättet för beräkningen av ifrågavarande anslagspost.
Sålunda borde inom anslagsposten särskilda delposter uppföras dels för vetenskapliga
rådet, dels ock för bestridande av kostnaderna för apotcksinspektioner
samt för den s. k. apotekarbefordringsnämnden, vilka kostnader nu utgå av
förevarande anslagspost. Nyssnämnda båda delposter föreslås skola anvisas
såsom bestämda belopp. Här förevarande förslag biträder jag; dock att, med
hänsyn till mitt förslag om bibehållande av veterinärrådet, från delposten
till vetenskapliga rådet även torde böra bestridas vederbörliga utgifter för
veterinärrådet. Denna delpost, som, på sätt av det följande framgår, av de
sakkunniga beräknats till ett årsbelopp av 18,000 kronor, lärer vid bifall
härtill icke behöva undergå någon höjning. Däremot synes delposten i
dylikt fall böra erhålla benämningen vetenskapliga rådet och veterinärrådet.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

I anslutning till de framställda förslagen angående den icke-ordinarie
personalen i styrelsen, ävensom till inhämtade upplysningar angående storleken
av de utgifter, som i övrigt bestridas från anslagsposten i fråga, hava
de sakkunniga — under förutsättning av veterinärbyråns bibehållande inom
medicinalstyrelsen — beräknat berörda post på följande sätt, därvid i fråga
om beräkningen av avlöningar till extra ordinarie tjänstemän följts samma
grunder, som tillämpats vid bestämmandet av motsvarande anslagsposter å
departementens stater (jfr 1926 års statsverksproposition, »För flera huvudtitlar
gemensamma frågor», sid. 18 och följande, och riksdagens skrivelse
nr 245 år 1926, sid. 11):

Extra ordinarie tjänstemän:
Amanuenser:
Hospitalsbyrån:
Hälsovårdsbyrån:
Yeterinärbyrån:
Lasarettsbyrån:

Yeterinärbyrån:

1/2 förste amanuens
V2 förste amanuens
förste amanuens

/ 2

xji

andre amanuens

/ 2

andre amanuens

Kon t or sbi trä den:
Kameralbyrån: 1 kontorsbiträde...

Yeterinärbyrån: 1 kontorsbiträde...

Skrivcentralen: 2 kontorsbiträden

Telefonist: 1 kontorsbiträde

Y aktpersonal:

3 expeditionsvaktbiträden ..................

Extra befattningshavare m. in.:

Grund av löningar kronor.

2,175

2,175

2,175

1,944

1,944

2,052

2,052

4,104

2,052

Av lönings för liöjningar kronor.

123

123

123

108

108

156

156

312

156

3,600 450

Summa kronor 24,273 1,815

1 medicinalrådsassistent
1 medicinalrådsassistent
1 medicinalrådsassistent

1 läkaramanuens..............

1 läkaramanuens.............

1 veterinäramanuens ......

Medicinalbyrån:

Hospitalsbyrån:

Veterinärbyrån:

Hälsovårdsbyrån:

Lasarettsbyrån:

V eterinärbyrån:

1 apoteksräkningsgranskare ......................................

1 statistiker ...............................................................

1 bibliotekarie ..............................................................

Granskning av barnmorskors operationsberättelser

Arkitekt: arvode.........................................................

ersättning för tidspillan............................

biträde .......................................................

Tillfälliga befattningshavare m. m..............................

Kronor.

.. 4,200
.. 4,200
.. 4,200
.. 1,800
.. 1,800
.. 1,800
.. 1,000
2,790
912
400

5.000
1,500

3.000

4.000

Summa kronor 36,602

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

59

Vetenskapliga rådet och veterinärrådet.............................

Apoteksinspektioner och apotekarbefordringsnämnden......

Kronor.

. 18,OCK)
... 4,500

I enlighet härmed skulle ifrågavarande anslagspost
med följande belopp:

komma att uppföras

Kronor.

Grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän, högst ........ ............

Avlöningsförliöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. m., förslagsvis

Extra befattningshavare in. m.. högst...................................................

Vetenskapliga rådet och veterinärrådet, högst .....................................

Apoteksinspektioner m. in., högst.........................................................

24,273

1,815

36,602

18,000

4,500

Summa kronor 85,190

De två ordinarie notarietjänster, som av de sakkunniga föreslås till indragning,
respektive uppförande å övergångsstat, uppehållas enligt de sakkunniga
sedan flera år tillbaka på förordnande av två amanuenser i ämbetsverket.
Med hänsyn till föreliggande omständigheter hava de sakkunniga
ansett starka billiglietsskäl tala för att något åtgöres för att mildra svårigheterna
för de extra ordinarie tjänstemännen i styrelsen vid övergången till
den nya organisationen. I sådant syfte hava de sakkunniga funnit sig böra
föreslå, att för nästkommande budgetår anslagsposten till grundavlöningar
till extra ordinarie tjänstemän ökas med ett belopp av 4,600 kronor eller till
28,873 kronor. Enligt inhämtade upplysningar skulle härigenom möjlighet
beredas för styrelsen att i heltidstjänstgöring bibehålla de båda nyss åsyftade
amanuenserna.

För min del är jag — som icke har någon erinran att framställa mot nyss
angivna beräkningar rörande förevarande anslagspost — villig att tillstyrka
vidtagandet av sist antydda anordning. Anslagsposten i fråga skulle i
sådant fall upptagas till (85,190 + 4,600) 89,790 kronor. Emellertid finner
jag i likhet med de sakkunniga det icke vara behövligt att beräkna medel
för anställande av eu medicinalrådsassistent å veterinärbyrån, förrän byraveterinären
avgått från tjänsten. På grund härav men med iakttagande a
andra sidan av vad jag nyss föreslagit beträffande arvode till apoteksräkningsgranskaren
torde deZposten till extra befattningshavare m. m. böra tills
vidare uppföras med ett belopp av (36,602 — 4,200 + 500) 32,902 kronor.
Därest byråveterinären avgår från tjänsten före uppnådd pensionsålder,
lärer, såsom de sakkunniga ifrågasatt, i avbidan på beslut om anslagspostens
höjning erforderligt belopp för anställande av eu medicinalrådsassistent
kunna av Kungl. Maj:t utav tillgängliga medel ställas till styrelsens förfogande.
Med hänsyn till det anförda synes ifrågavarande anslagspost i sin helhet
böra för nästkommande budgetår beräknas till (89,790 — 4,200 + 500) 86,OCH)
kronor eller i avrundat belopp 86,100 kronor.

Då någon förändring icke torde böra ifrågakomma beträffande den i staten
upptagna anslagsposten å 1,000 kronor till arvode till generaldirektörens ställföreträdare,
skulle i enlighet med vad sålunda anförts den ordinarie avlönings -

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

staten för medicinalstyrelsen för budgetåret 1928—1929 erhålla följande utseende.

Ordinarie avlönings stat.

Kronor.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ........................... 239,200

Arvode till generaldirektörens ställföreträdare ................................... 1,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare, vetenskapliga rådet,

veterinärrådet m. m., förslagsanslag................................................... 86.100

Summa kronor 326,300

Övergångsstaten torde, i anslutning till den i det föregående angivna medelsberäkningen,
böra fastställas sålunda:

Avlöningar, förslagsanslag ........................................................... kronor 25,300.

Ordinarie innehavaren av en notariebefattning å styrelsens stat uppehåller,
enligt vad de sakkunniga meddelat, sedan flera år tillbaka en på extra stat
uppförd sekreterartjänst i annat ämbetsverk. Därest, såsom torde ligga
närmast till hands, denna notariebefattning uppföres å övergångsstat, synes
mig böra godtagas ett av de sakkunniga framställt och av medicinalstyrelsen
tillstyrkt förslag därom att vid beräkningen av det ordinarie förslagsanslaget
till medicinalstyrelsen hänsyn bör tagas till att hela avlöningen till ifrågavarande
befattningshavare — beräknad till 7,200 kronor för år — så länge
berörda förordnande fortfar, bestrides av annat anslag.

Det ordinarie förslagsanslaget till medicinalstyrelsen torde alltså i enlighet
med dessa beräkningar böra för budgetåret 1928—1929 bestämmas till
(326,300 + 25,300 - 7,200) 344,400 kronor.

Av det föregående framgår, att jag av skäl, som de sakkunniga anfört,
förordat, att det extra anslaget till medicinalstyrelsens verksamhet för nästa
budgetår upptages till 21,000 kronor.

De sakkunniga hava slutligen under hänvisning till en i ärendet upprättad
tablå lämnat en översikt angående den kostnadsminskning, som skulle uppstå
vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag. Av denna tablå framgår,
att de sakkunnigas förslag, under förutsättning av veterinärbyråns bibehållande
inom medicinalstyrelsen, skulle, fullt genomfört, medföra en kostnadsminskning
— oberäknat den anslagsminskning å 10,900 kronor som inträder genom
slopande av vikariatsersättningsposten och frånsett dyrtidstillägg — av omkring
39,900 kronor för år. I händelse av bifall till vad jag föreslagit rörande dels
bibehållande av sekreterarbefattningarna å allmänna byrån och veterinärbyrån
samt statsinspektörens över köttkontrollen i riket kvarstående i lönegraden
B 29, dels ock taxationsgranskarens arvode skulle den årliga besparingen
med samma beräkningsgrunder reduceras till omkring 36,200 kronor. Den
omedelbara anslagsminskningen skulle vid bifall till mitt förslag bliva 23,600
kronor i stället för 24,100 kronor enligt sakkunnigförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 61

Genomförandet av vissa av de av mig i det föregående förordade förslagen
kräver ändringar i instruktionen för medicinalstyrelsen. Det torde
böra ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om dylika ändringar, och det är
min avsikt, att sedan riksdagen behandlat förevarande anslagsfråga, framställa
vederbörliga förslag därutinnan. I samband med instruktionsändringar
av sådan anledning ämnar jag föreslå ändring jämväl i visst annat hänseende
av styrelsens instruktion. Därom anhåller jag att redan nu få anföra följande.

I 38 § av instruktionen ingår den förut omförmälda föreskriften att
generaldirektören och chefen för styrelsen skall vara legitimerad läkare.
Motsvarande föreskrift har funnits såväl i tidigare instruktioner för medicinalstyrelsen
som ock i instruktionerna för det ämbetsverk, sundhetskollegium,
som föregick medicinalstyrelsen. Sålunda hette det redan i den första instruktionen
för detta kollegium, utfärdad den 6 september 1815, att ordföranden
skulle vara läkare. Sundhetskollegium uppkom genom ombildning
av collegium medicum, som ursprungligen varit eu privat läkarsammanslutning.

Beträffande ärendenas handläggning och avgörande inom medicinalstyrelsen
tillåter jag mig att hänvisa till^den förut lämnade redogörelsen
(sid. 5 och 6). Jag vill här blott ånyo erinra, att generaldirektören i de flesta
fall äger ensam beslutanderätt, att vid ärendenas avgörande en eller flera
byråchefer skall närvara med skyldighet att till protokollet låta anteckna
avvikande mening samt att därjämte kunna — med samma skyldighet —
närvara ledamöter av vetenskapliga rådet samt vissa särskilda befattningshavare
såsom överinspektören för sinnessjukvården i riket m. fl. Denna ordning
infördes i samband med den år 1914 beslutade omorganisationen och innebar
då en brytning med den tidigare tillämpade kollegiala arbetsformen, vilken
i detta fall befunnits behäftad med allvarliga olägenheter. Lämpligheten av
ett bibehållande utav ifrågavarande kompetensföreskrift synes icke hava
varit föremål för särskilt övervägande i samband med frågan rörande denna
omläggning.

Chefen för medicinalstyrelsen har sedan länge åtnjutit högre avlöning
än som tillkommit cheferna för de flesta andra centi-ala ämbetsverk. Sådan
högre löneställning åt generaldirektören motiverades tidigare bland annat
därmed, att generaldirektören borde vara en högt kvalificerad läkare. Jag
tillåter mig att i detta avseende hänvisa exempelvis till 1911 års stats ve rksproposition
(sjätte huvudtiteln sid. 6 och följande), statsverkspropositionen
till 1914 års senare riksdag (sjätte huvudtiteln sid. 26 och följande) ävensom
statsutskottets utlåtande nr 6 vid sistnämnda riksdag (sid. 13).

I samband med tillkomsten år 1921 av det nya avlöningsreglementet för
civila befattningshavare i allmänhet höjdes lönen för medicinalstyrelsens chef
från 15,000 till 19,000 kronor mot i runt tal 17,000 kronor för de flesta
andra verkschefer. Vad under förarbetena till avlöningsreglementet förekom
giver icke vid handen, att de nyss anförda synpunkterna därvid tillmätts
särskild betydelse. I stället framgår av motiven, att chefen för medicinalstyrelsen,
vilken var avsedd att förordnas för eu tid av sex år. ansetts böra

Kompetensföreskrifter

för generaldirektören -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

likställas med övriga chefer för civila verk, vilka redan voro eller samtidigt
föreslogos förordnade för viss tid, nämligen cheferna för socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och kommerskollegium. Ej heller själva stadgandet i avlöningsreglementet
beträffande avlöningen å nämnda befattningar (5 § 1 mom.) ger
vid handen, att anledningen till det högre arvodet varit någon annan än att
de högre avlönade tjänsterna tillsättas genom förordnande på viss tid, under
det att övriga chefsbefattningar i allmänhet tillsättas med fullmakt eller
konsti tutorial.

I anledning av att frågan om lämpligheten av bibehållande av nyssnämnda
kompetensföreskrift för medicinalstyrelsens chef bragts under offentlig diskussion,
därvid vissa synpunkter framkommit, som syntes tala för bestämmelsens
upphävande, ansåg jag frågan om ändring därutinnan böra upptagas till
övervägande. För den skull fann jag mig böra inhämta medicinalstyrelsens
yttrande i frågan. Den 15 oktober 1927 anmodade jag därför medicinalstyrelsen
ej mindre att bereda Sveriges läkarförbund, Sveriges tandläkareförbund,
svenska veterinärläkarföreningen, Sveriges apotekarförbund samt
Sveriges farmacevtförbund tillfälle att yttra sig i anledning av vad som
anförts i en remissen bifogad, inom socialdepartementet upprättad promemoria
i fråga om kompetensfordringar för generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen,
än även att inkomma med de yttranden, som sålunda kunde komma
att avgivas, ävensom med eget utlåtande i ärendet. Vidare anmodade jag
den 28 oktober 1927 styrelsen att bereda jämväl svenska lasarettsläkarföreningen
samt apotekarsocietetens direktion tillfälle att avgiva dylika
yttranden.

I den sålunda remitterade promemorian redogjordes för de skäl, som
— bland annat i vissa facktidskrifter — anförts för eu ändring av ifrågavarande
bestämmelse, och hänvisades därutinnan särskilt till vissa av professorn
i rätts- och statsmedicin Gunnar Hedrén i eu tidskriftsuppsats (statsvetenskaplig
tidskrift årgång 1927 sid. 159 och följande) anförda synpunkter
i frågan.

Det sålunda begärda utlåtandet från medicinalstyrelsen har nu inkommit.
Vid detsamma hava fogats till styrelsen inkomna yttranden ej mindre
från de i förenämnda remisser omförmälda facksammanslutningarna utan
även från vissa andra sammanslutningar av yrkesutövare inom medicinalstyrelsens
förvaltningsområde, nämligen svenska provinsialläkarföreningen,
förste provinsialläkarnas förening, svenska stadsläkarföreningen, svenska
sanatorieläkarföreningen, Sveriges privatpraktiserande läkares förening samt
föreningen Sveriges apoteksarrendatorer. Jag anhåller att, innan jag redogör
för medicinalstyrelsens utlåtande, få något uppehålla mig vid omförmälda
yttranden från facksammanslutningar. Såsom en översikt vill jag därvid
till en början nämna, att läkarorganisationerna samfält avstyrkt upphävande
av ifrågavarande instruktionsbestämmelse, medan en sådan åtgärd tillstyrkts
av sammanslutningarna inom apoteksväsendet, under det att representanterna
för tandläkare och veterinärer förklarat sig endast under vissa förutsättningar
kunna godkänna ett förslag i antydd riktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

1)3

Vild härefter först angår läka)joreningarnas yttranden, äro de skäl, som
av dem, respektive deras styrelser, anförts till stöd för avstyrkande av den
ifrågasatta instruktionsändringen, i huvudsak följande.

Att, såsom anförts, generaldirektören, även om han vore läkare, icke kunde
behärska medicinens alla skiftande områden, vore visserligen riktigt, men
detta berättigade ingalunda den uppfattningen, att eu i medicinsk vetenskap
okunnig och oförfaren person skulle kunna ersätta en i allmänna medicinska
ting väl förfaren. Det syntes uppenbart, att den som genom sina studier och
sin utbildning samt genom hela sin verksamhet blivit inriktad på medicinska
och hygieniska synpunkter, måste vara bättre skickad att uppehålla en sa
speciellt betonad tjänst som chefskapet i medicinalstyrelsen, än en som i allt
sådant vore oerfaren. Givetvis måste vidare den, som fått utbildning som
läkare, överhuvud på ett helt annat sätt än den, som icke hade sådan utbildning,
vara i stånd att bilda sig eu mening i de många invecklade ärenden,
som fölle under medicinalstyrelsens behandling, när de av vederbörande
medicinalråd och det vetenskapliga rådet förbereddes och föredroges. Befintlig
sakkunskap inom ett bestämt specialområde kunde för övrigt därutinnan
göras fruktbärande. Det vore ej lyckligt och för chefen själv allt annat än
tilltalande, att han ej i alla förekommande fall kunde rätt förstå innebörden
av ett beslut, som han skulle förse med sin underskrift; i detta hänseende
bär särskilt hänvisats till frågor om bedömande av värdet och innebörden
av rättsmedicinska obduktioner, utlåtanden i rättspsykiatriska frågor, inspektioner
av hospital, begränsande av epidemiska sjukdomar m. m. Särskilt viktigt
vore, att generaldirektören ägde förmåga att taga initiativ till de förändringar och
förbättringar, som ständigt måste göra sig gällande inom hälso- och sjukvårdens
område, och det kunde ej tänkas möjligt, att en icke medicinskt bildad chef
skulle äga förmåga därtill, åtminstone icke i någon mera avsevärd utsträckning.
En icke-läkare som chef måste vid sina beslut bliva så gott som helt
och hållet beroende av medicinalråden och det vetenskapliga rådets medlemmar.
Att generaldirektören vore ensam beslutande i de flesta ärenden
ökade betänkligheterna mot en förändring; om medicinalstyrelsen vore ett
kollegialt verk, så att generaldirektören kunde överröstas, skulle eu chef utan
medicinsk sakkunskap möjligen låta försvara sig, ehuru givetvis arbetet bleve
tungt och lätt föranledde till slitningar. Det vore självfallet, att allmänheten
ej skulle kunna få förtroende för eu beslutande myndighet beträffande frågor
av förevarande beskaffenhet, därest chefen kanhända i många fall icke ens
kunde bedöma vad saken gällde.

Att handlägga sådana frågor av administrativ art, vilka skulle kunna val
behandlas och avgöras av en icke-läkare, vore icke det centrala eller vitala
i chefens verksamhet. Ingenting hade inträffat, som gåve stöd för den uppfattningen,
att chefsegenskaper vore så sällsynta bland mängden av legitimerade
läkare, att en förändring i gällande bestämmelser därför vore pakallad. Aven
om så vore, kunde för övrigt dylika egenskaper icke uppväga bristen på
facklig insikt och erfarenhet. Överhuvud vore det en angelägenhet av största
betydelse, att generaldirektören intoge en ledande roll och alltså icke inskränkte
sig till övervägande administrativ verksamhet, liksom att lian icke.
med bortseende från sakernas reella sida. sökte lösningen av viktiga frågor i
en såvitt möjligt regelrätt formell behandling. Vad anginge handläggningen
av befordringsfrågor vore det även därvid betydelsefullt, att styrelsens chef
ägde de förutsättningar, som endast djupa insikter om vårt lands tjänsteläkarverksamliet,
dithörande befattningars art och arbetsuppgifter samt eu vidsträckt
personlig kännedom om läkarkåren kunde skänka. Vid förhandlingar
med representanter för främmande länders medicinalväsen skulle eu chef, som

64 Kungl. Maj:ls proposition nr 122.

icke vore läkare, icke kunna uppträda med den myndighet och det personliga
ansvar som en läkare.

I fråga om veterinärväsendet och apoteksväsendet vore det en mindre
olägenhet, därest dessa förvaltningsgrenar förlädes under andra centrala ämbetsverk
än medicinalstyrelsen, än att av hänsyn till deras förmenta intressen
den föreslagna förändringen vidtoges. A priori vore för övrigt knappast
någon mer än eu läkare skickad att överblicka och handlägga till apoteksväsendet
hörande frågor, även om läkaren endast i undantagsfall ägde eu
mera ingående kännedom om det enskilda apotekets skötsel. Vad anginge
veterinärväsendet hade detta så många beröringspunkter med den humana
hälso- och sjukvården, att en chef, som vore läkare, just i denna sin egenskap
hade särskilda kvalifikationer. En person med kvalifikationer inom
veterinär- eller apoteksväsendet kunde, även om han därjämte besutte erforderliga
chefsegenskaper, icke jämställas med en i övrigt högt kvalificerad
legitimerad läkare; en läkare stode nämligen på grund av sin utbildning ej
i samma grad främmande för veterinär- och apoteksfrågor som en veterinär
eller apotekare för de rent medicinska frågorna.

Sjukvården hade under de sista decennierna kunnat visa ett betydande
uppsving, och det kunde betvivlas, att resultatet blivit detsamma eller bättre,
om chefen för styrelsen icke varit läkare. Hur duglig och intresserad en
chef, som icke vore läkare, än kunde vara, hade han dock näppeligen utsikt
att i önskvärd grad tillvinna sig kårmedlemmarnas förtroende och tillit.
Den svenske läkaren hade aldrig velat betraktas som yrkesman i vanlig bemärkelse
utan hade av ålder önskat lägga eu högre etisk måttstock på sitt
arbete än vad inom flertalet yrken torde förekomma. Under sådana förhållanden
vore det lätt att förstå, att landets läkare hade stort behov av att
äga en chef, som själv icke blott hade en grundlig vetenskaplig utbildning
utan även deltagit i yrkets utövning och fått lära känna dess egenart. Om
chefen icke vore läkare, skulle detta vidare bidraga till ökad utbredning
även inom vårt land av den mekanisering och förflackning inom läkarkonsten,
som på många håll börjat vinna insteg och mot vilken de svenska läkarna
hittills i regel reagerat.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har slutligen anfört att, därest
den ifrågasatta förändringen komme till stånd, medicinalstyrelsens instruktion
borde underkastas en genomgripande omarbetning.

De skäl, på vilka facksammanslutningarna inom apoteksväsendet tillstyrkt
borttagandet av den ifrågavarande kompetensföreskriften, äro i huvudsak
följande.

Det vore ett känt faktum, att den nuvarande begränsningen vid val av
chef för styrelsen vid flera tillfällen medfört svårighet att finna eu lämplig
person, som varit villig att ställa sig till förfogande. Då ett tillträdande
av ifrågavarande post i regel torde för en skicklig läkare medföra en icke
obetydlig inkomstminskning, kunde liknande svårigheter även framdeles
tänkas uppstå. Att chefen för medicinalstyrelsen besutte framstående administrativa
egenskaper vore för övrigt av största betydelse såväl för apoteksväsendet
som för övriga inom styrelsen sammanförda verksamhetsgrenar. Det
kunde icke vara berättigat att förutsätta, att en läkare måste framför andra
vara särskilt lämpad att bedöma apoteksväsendets administration. Därför
syntes säkerligen i första hand fordras egenskaper, som läkarutbildningen
icke i och för sig vore ägnad att frammana. Det vore synnerligen viktigt, att
största möjliga garanti erhölles för samtliga ärendens objektiva behandling.
I sådana fall, då läkar- och apotekssynpunkter ej överensstämde, kunde det

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

måhända vara svårare för eu chef, som vore läkare, än för eu administrativt
utbildad, utanför läkarkåren stående chef att fälla ett fullt neutralt och opartiskt
avgörande. Den läkare torde icke finnas, som vore i sådan grad insatt
i alla de olika medicinska verksamhetsgrenarna, att någon fördel med en
läkare som chef kunde anses föreligga. Ur viss synpunkt — särskilt med
hänsyn till den till ytterlighet gående specialisering, som utmärkte vår tids
läkarutbildning — kunde rent av en viss fara ligga i ett bibehållande av
nuvarande bestämmelse.

Sveriges tandläkareförbund har i förevarande ämne uttalat den uppfattningen
att, i den mån chefskapet för medicinalstyrelsen skulle medföra skyldighet
och rättighet till initiativ och personligt ställningstagande i frågor, som berörde
den medicinska vetenskapens olika förutsättningar, mål och tillämpning,
borde, enär tandvården på sin nuvarande ståndpunkt vore att anse som en
gren av den på medicinen grundade sjukvården, ur tandläkarkonstens synpunkt
läkarkompetens förutsättas som en nödvändighet hos tjänstens innehavare.
I den mån emellertid som tjänsten i fråga genom utveckling av
medicinalstyrelsens arbetsområde kunde komma att av sin innehavare fordra
övervägande administrativ och organisatorisk förmåga, syntes icke läkarkonstens
intressen för ett berättigat tillgodoseende med nödvändighet förutsätta
dokumenterad medicinsk bildning hos tjänstens innehavare.

Slutligen har svenska ve t er in ärläkarför eninge i t i avgivet yttrande framhållit,
att borttagande ur instruktionen av bestämmelsen, att generaldirektören skulle
vara legitimerad läkare, icke syntes föreningen lämpligt, såvida nu gällande
bestämmelser angående ärendenas handläggning inom styrelsen skulle bibehållas
oförändrade, men att om det kunde förutsättas, att i berörda avseende
en ändring komme till stånd därhän, att vederbörande chef för medicinalstyrelsens
veterinärbyrå på behandlingen av de frågor, vilkas bedömande
krävde veterinärmedicinsk utbildning, finge ett sådant inflytande, som avsåges
i 23 § b) i medicinalstyrelsens instruktion, föreningen funne, att för
veterinärväsendets vidkommande den bestämmelsen, att generaldirektören
skulle vara legitimerad läkare, utan olägenhet kunde bortfalla.

Vid ärendets behandling inom medicinalstyrelsen hava olika meningar
kommit till uttryck. Styrelsens majoritet, bestående av medicinalråden Stenbeck,
Bissmark, Block och Edén, avstyrkte varje ändring av instruktionen
i förevarande hänseende. En minoritet, bestående av tre ledamöter, nämligen
medicinalrådet Kjerrulf, extra byråchefen von Friedrichs och t. f. byråchefen
von Dardel, den sistnämnde föredragande, ansåg, att en ändring borde
komma till stånd, de två förstnämnda på det sätt att i stället skulle införas
ett stadgande att generaldirektören skall hava ådagalagt beprövad skicklighet
inom området för styrelsens verksamhet, och den sistnämnde antingen på
nämnda sätt eller ock så att kompetensföreskriften, i likhet med vad fallet
vore beträffande flertalet andra civila ämbetsverk, helt uteslötes. Nuvarande
generaldirektören deltog icke i ärendets behandling inom styrelsen. De skäl,
som anförts av majoriteten inom medicinalstyrelsen och som framförts i
styrelsens utlåtande, äro i huvudsak följande.

Generaldirektören vore enligt styrelsens instruktion i främsta rummet
inför Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av styrelsens åligganden. Bland
dessa inginge att med uppmärksamhet följa företeelserna och utvecklingen
på de områden, som vore föremål för styrelsens verksamhet, samt efter före Bihcing

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 102 höft. (Nr 122.) soi 28 5

66

Kungl. Majds proposition nr 122.

kommande omständigheter själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de
åtgärder, som styrelsen funne påkallade. Denna initiativrätt måste anses
hava varit och komme säkerligen alltjämt att vara till synnerligt gagn för
medicinalväsendet. I detta sammanhang har styrelsen erinrat om att under
de senaste åren från medicinskt håll utarbetats åtskilliga förslag till utnyttjande
av framsteg inom vetenskapen eller till allmännyttiga förbättringar på
social grund. Bland sådana förslag bär styrelsen nämnt följande, nämligen
angående rättsmedicinalväsendets omorganisation, nya regler för färgsinnesundersökningar,
bättre vård åt barnaföderskor, anordnade av hygieniskt statslaboratorium,
förbättringar i livsmedelslagstiftningen, råttlag, avhjälpande av
bristen på vårdplatser för sinnessjuka, apoteksväsendets omorganisation,
lönereglering för distriktsveterinärerna m. m. Styrelsen har vidare erinrat,
att densamma enligt instruktionen hade att i främsta rummet pröva föreliggande
ärenden från medicinsk, respektive annan facklig synpunkt. Detta
syntes styrelsen i en mängd fall bliva omöjligt, om en icke-läkare såsom
clief läte organisatoriskt-administrativa synpunkter bliva avgörande för styrelsens
beslut. Att, såsom på sina håll förordats, för tillgodoseende av sakkunskapen
lita till ett utvidgat vetenskapligt råd komme säkerligen att visa
sig svårt, i det att det komme att visa sig hart när omöjligt att varje gång,
då de sakkunnigas medverkan behövdes, påräkna deras inställelse utan menlig
tidsutdräkt. Representanter för medicinska institutioner, såväl in- som utländska,
skulle sannolikt finna det märkligt, att chefen för landets medicinalväsen
icke vore förtrogen med en stor del av de frågor, han satts att som
högste chef handlägga och representera. Vid förhandlingar med utländska
myndigheter vore det olämpligt, om styrelsen representerades av en chef,
som icke behärskade de ämnen, om vilka förhandlingarna rörde sig. I detta
sammanhang har styrelsen erinrat, att i Danmark, Finland och Norge samt
— för närvarande — även i Tyskland cheferna för respektive länders medicinal
väsen vore läkare.

Under anförande att styrelsen ansåge sig i stort sett kunna instämma i
vad som anförts av de särskilda läkarföreningarna, samt att vad som yttrats
av övriga hörda sammanslutningar icke innefattade några vägande skäl för förändringen,
har majoriteten inom medicinalstyrelsen sammanfattat sin uppfattning
i frågan sålunda, att huvudparten av styrelsens verksamhet rörde sig
inom den humana medicinens och dess hjälp vetenskapers områden, att läkares
deltagande i veterinära, apoteks- och tandläkarfrågors avgörande vore av
stort värde och icke borde upphöra, samt att betydligt större och säkrare
förståelse för samtliga underlydande kårers intressen vore att finna hos en
kunnig och administrativt erfaren läkare som chef för medicinalstyrelsen
än hos en lekman, även om denne vore en aldrig så rutinerad administratör.

Då icke visats å ena sidan, att några olägenheter vore förenade med den
nuvarande anordningen, och å andra sidan, att den föreslagna förändringen
skulle medföra några verkliga fördelar för medicinalstyrelsens verksamhet,
samt den ifrågasatta ändringen skulle medföra osäkerhet rörande styrelsens
framtida verksamhet och ■ utveckling, ansåge sig medicinalstyrelsen därför
böra avstyrka sådan förändring av styrelsens organisation.

Därest dock den ifrågasatta ordningen med möjlighet för generaldirektören
att vara icke-läkare skulle vinna statsmakternas bifall och så skulle
inträffa, att lekman utsåges till chef för styrelsen, borde, anför stvrelsen —
om samtidigt den nuvarande ordningen med fackmän som chefer å olika

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

styrelsens byråer bibehölles — en ändring ske i sättet för fattande av styrelsens
beslut i medicinska eller andra fackfrågor. Ansvaret för styrelsens
beslut i sådana frågor syntes nämligen då kolt eller delvis böra överflyttas
å dessa byråchefer. En följd av detta ökade ansvar borde da även bliva,
att byråcheferna bereddes ersättning därför genom förbättring av deras avlöningsförmåner,
varigenom även svårigheterna att få dessa befattningar besatta
med väl kvalificerade personer skulle i någon mån minskas.

De ledamöter av medicinalstyrelsen, som enligt vad nyss nämndes hade
en annan mening än styrelsens majoritet, hava vid utlåtandet fogat särskilda
uttalanden. Ur dessa må det tillåtas mig att här återgiva följande.

T. f. byråchefen von Bardd anförde, att det gällande kompetensvillkoret
att styrelsens chef skulle vara legitimerad läkare toge sikte endast på chefens
fackliga sakkunskap beträffande en del — visserligen den största och Riktigaste
delen — av styrelsens verksamhetsområde, men däremot icke på den
administrativa sakkunskap, som vore en viktigare förutsättning för ämbetets
riktiga utövning. Det vore givetvis en stor fördel, om läkarkompetens och
administrativ skicklighet vore förenade i chefens person. Aven eu synnerligen
omfattande läkarkompetens syntes dock numera svårligen kunna innebära
fullständig facklig sakkunskap inom alla grenar av den egentliga läkarvetenskapen
— psykiatri, rättsmedicin, hygien, medicin, kirurgi, obstetrik
m. fl. — och än mindre inom de övriga verksamhetsgrenar, som fölle
inom styrelsens ämbetsområde, nämligen apoteksväsendet, veterinärväsendet,
tandvården m. m. Den speciella sakkunskap inom de olika verksamhetsgrenarna,
som borde förefinnas hos medicinalstyrelsen för att ^ densamma
skall kunna fylla sina uppgifter, måste därför vara fördelad på styrelsernas
fackbyråchefer och medlemmarna av styrelsens vetenskapliga råd.
Då således även en chef, som vore legitimerad läkare, inom flertalet av de
särskilda verksamhetsgrenarna torde äga en lägre grad av fackkunskap än
den, som representerades av vederbörande fackbyråchefer och medlemmar
av det vetenskapliga rådet, måste han vara hänvisad att, liksom en enbart
administrativt sakkunnig chef, i avsevärd utsträckning bygga sin uppfattning
i fackfrågorna på byråchefernas och rådsmedlemmarnas sakkunskap. Vare
sig styrelsens chef vore läkare eller icke läkare, tillkomme det honom att
med beaktande av de synpunkter, som framfördes av fackbyråcheferna och
rådsmedlemmarna, väga dessa i förhållande till andra samhälleliga intressen,
ej minst sådana intressen av ekonomisk art. Det vore därvid av mindre
vikt att han ägde facklig sakkunskap, som, honom förutan, funnes rikligt
representerad i styrelsen, än att han vore i besittning av administrativ sakkunskap
— vare sig denna förvärvats i läkarverksamhet eller på annat verksamhetsområde
— samt allmänna chefsegenskaper. Deita syntes även gälla
sådana frågor, i vilka styrelsen hade att av eget,: initiativ vidtaga eller^lios
Kungl. Maj:t föreslå åtgärder på hälso- och sjukvårdens område. De åtgärder,
som i sådant avseende tillkomme styrelsen att befordra, syntes nämligen
i regel avse organisatoriska förhållanden, som särskilt påkallade administrativ
sakkunskap.

I huvudsak på dessa grunder har t. f. byråchefen von Dardel, såsom forut
anförts, ansett, att den gällande kompetensbestämmelsen antingen borde ersättas
med en föreskrift av mindre snäv innebörd, förslagsvis att styrelsens
chef skall hava ådagalagt beprövad skicklighet inom området för styrelsens
verksamhet, eller också helt uteslutas.

Extra byråchefen von Friednchs har framhållit att, därest läkares deltagande
i viss frågas behandling funnes erforderligt, sådant deltagande kunde.

68

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

även om chefen icke vore läkare, åstadkommas med stöd av föreskriften i
medicinalstyrelsens instruktion av innebörd att vid avgörande av vissa ärenden
minst en ledamot förutom den, vars ämbetsbefattning ärendet tillhör
skall vara narvarande. Tillika har anförts, att möjligheten till objektiv behandling
av samtliga fackmannakårers intressefrågor knappast kunde förutsattas
vara mindre hos en utanför dessa kårer stående. Med hänsyn till
vikten att för ifrågavarande post förvärva den i fråga om sakkunskap och
personliga egenskaper mest framstående personen borde icke någon rent formell
begränsning av personvalet lägga hinder i vägen härför.

Som förut anförts, har byråchefen von Friedrichs ävensom medicinalrådet
KjerrulJ forordat den kompetensföreskriften, att generaldirektören skall hava
adagalagt beprövad skicklighet inom området för styrelsens verksamhet.

De omfattande arbetsuppgifter, som åvila medicinalstyrelsen, göra att stora
krav måste ställas på styrelsens chef, vilken icke blott är närmast ansvarig
för styrelsens hela ämbetsutövning utan tillika i flertalet ärenden är ensam
beslutande. Dessa förhållanden göra det till en angelägenhet av vikt att för
detta ämbete förvärva personer, vilka äga den sakkunskap och erfarenhet
samt de personliga egenskaper, vilka göra dem skickade att på ett ur alla
synpunkter tillfredsställande sätt leda styrelsens verksamhet. Vid det personval,
som sålunda tid efter annan skall äga rum, måste för närvarande enligt instruktionen
valet begränsas till personer, vilka förvärvat legitimation som
läkare. Det har nu ifrågasatts, huruvida det kan vara lämpligt att bibehålla
denna, Kungl. Maj:ts prövningsmöjlighet inskränkande bestämmelse, vilken
väsentligen har sin förklaring i historiska grunder och är ganska ensamstående.
Beträffande det stora flertalet administrativa ämbetsverk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, hava nämligen några föreskrifter om formell
kompetens för ämbetsverkets chef icke meddelats. Detta beror uppenbarligen
ej på att särskilda kvalifikationer för chefsbefattningarna därstädes ansetts
obehövliga. Snarare lärer anledningen hava varit den nyss antydda, nämligen
att man icke velat inskränka möjligheten att för dessa platser erhålla de skickligaste
krafterna, var de än kunna anträffas. Även beträffande ämbetsverk, vilkas
verksamhet rör sig på rent speciella och väl avgränsade områden, såsom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, patent- och registreringsverket, lantmäteristyrelsen,
skolöverstyrelsen, statistiska centralbyrån samt vattenfallsstyrelsen
och övriga affärsdrivande verk hava särskilda formella kompet ens fordringar
för verkens chefer icke ansetts böra stadgas.

Ett bibehållande, av kravet på läkarlegitimation såsom kompetensföreskrift
beträffande chefen för medicinalstyrelsen skulle, i belysningen av vad sålunda
anförts, uppenbarligen innebära, att läkarutbildning skulle anses som eu
oeftergivlig förutsättning för,tjänstens behöriga skötande, vilken förutsättning
alltså icke under några förhållanden skulle kunna uppvägas av andra kvalifikationer
hos en icke-läkare. En dylik uppfattning lärer förr hava haft större
berättigande än nu. Å ena sidan behöver jag endast erinra om de omfattande
och viktiga uppgifter, som i allt större utsträckning ålagts medicinalstyrelsen
vid sidan av de rent medicinska angelägenheterna; detta

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

— som bland annat tagit sig uttryck i att tre av medicinalstyrelsens sju byråer
handlägga andra uppgifter än rent medicinska — lärer nämligen hava till fullo
framgått av den föregående handläggningen av organisationsfrågan. Jag vill i
detta sammanhang blott j^åpeka, att till och med den uppräkning av viktigare
initiativ på medicinalväsendets område, som styrelsens majoritet åberopat till
stöd för bibehållande av ifrågavarande kompetensföreskrift, enligt mitt förmenande
snarare giver ett kraftigt belägg för den uppfattningen, att tyngdpunkten
av den del av styrelsens ämbetsuppgifter, som icke är att hänföra till rent
löpande ärenden, allt mera överflyttats på det övervägande administrativa området.
Ett studium av eu förteckning över de ärenden, i vilka Kungl. Maj:t eller
departementschef inhämtat styrelsens utlåtande, giver stöd för samma uppfattning.
Yidare må erinras, att under medicinalstyrelsen lyda många stora
personalstater, såsom förste provinsialläkare och provinsialläkare, sinnessjukanstalternas
högre och lägre personal, veterinärer, apotekare, distriktssköterskor
och distriktsbarnmorskor, att styrelsen har att handlägga en mångfald omfattande
byggnadsfrågor samt omliänderhar en stor fastighetsförvaltning ävensom
att styrelsen har att taga slutlig eller förberedande befattning med fördelningen
av åtskilliga slag av statsbidrag till högst avsevärda belopp — allt omständigheter,
som tydligen hos styrelsens ledning nödvändiggöra administrativ erfarenhet
och duglighet.

Ä andra sidan har betydelsen av att generaldirektören är läkarutbildad
m i n s k a t s''"g e n o m att fackkunskap numera på ett helt annat sätt än förr står till
medicinalstyrelsens förfogande; detta främst som följd av vetenskapliga rådets
tillkomst år 1912. Härtill kommer, såsom i något yttrande anförts, den allt starkare
utvecklingen"och specialiseringen inom läkarvetenskapen. Då fråga är om
sådana medicinska spörsmål, i vilka icke en person med de kvalifikationer,
som under alla förhållanden måste krävas av ämbetsverkets chef, skulle
oavsett läkarutbildning kunna bilda sig en uppfattning, medföra nämligen
dessa förhållanden, att även en chef med dylik utbildning i de flesta fall
skulle nödgas väsentligen grunda sitt ståndpunktstagande på vederbörande
byråchefs eller annan specialists uppfattning.

Den från något håll framförda uppfattningen att en chef med läkarlegitimation
bättre skulle vara i stånd att tillgodose vederbörande kårers intressen
lärer icke böra inverka på frågans bedömande.

Då således ett upphävande av ifrågavarande kompetensföreskrift icke utgör
något hinder för att såsom hittills till medicinalstyrelsens chef utse eu
läkare utan blott bereder möjlighet att välja den — med beaktande av alla
på frågan inverkande omständigheter — lämpligaste av de personer, som
vid ett givet tillfälle stå till förfogande, vare sig han har läkarlegitimation
eller icke, har jag funnit övervägande skäl tala för bestämmelsens upphävande.
Jag ämnar därför i samband med övriga instruktionsändringar
föreslå en dylik åtgärd.

En sådan instruktionsändring torde, såsom i ärendet från vissa håll framhållits,
böra föranleda vissa andra instruktionella jämkningar. Sålunda lärer

70

Hemställan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

6n följd bliva, att jämväl föreskriften att generaldirektörens ställföreträdare
alltid skall vara liikare bör upphöra att gälla. Yidare synes det böra övervägas,
huruvida icke viss jämkning bör ske i rättsmedicinska och rättspsykiatriska
nämndernas sammansättning och sättet för ärendenas avgörande i dessa
nämnder. Jag anhåller att få återkomma till dessa spörsmål i samband
med frågan om övriga instruktionsändringar.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört,
får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att antalet ordinarie befattningar i medicinalstyrelsen
skall från och med den lj juli 1928 vara bestämt på
följande sätt:

Lönegrad.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsregle mentet.

....................................................................... —

1 överinspektör för sinnessjukvården i riket, arvode

enligt 5 § i avlöningsreglementet ........................... —

1 kameralbyråchef ........................................................... B 30

5 medicinalråd .................................................................. B 30

1 statsinspektör över köttkontrollen i riket................. B 29

1 kontrollant av hospitalens ekonomiska förvaltning... B 26

1 sekreterare (å medicinalbyrån) .................................... B 26

1 kamrerare..................................................................... B 24

3 sekreterare .................................................................... B 24

1 kassör.......................................................................... B 21

3 notarier......................................................................... B 21

1 inspektris jöver sjuksköterskeväsendet....................... B 20

1 kansliskrivare ............................................................ B 11

1 förste expeditionsvakt.................................................. B 7

4 kanslibiträden ............................................................... B 7

2 expeditionsvakter ......................................................... B 5

4 kontorsbiträden .......................................................... B 4

1 skrivbiträde................................................................... B 2

Anm. 1. Den i lönegraden B 26 uppförda sekreterartjänsten
sänkes_vid inträffande ledighet till lönegraden Bk24.

Anm. 2: Kassörsbefattmngen i lönegraden B 21 utbytes vid
inträffande ledighet mot en likabenämnd befattning i lönegraden
B 11.

Anm. 3. En kanslibiträdesbefattning utbytes vid inträffande
ledighet mot en kontorsbiträdesbefattning.

dels besluta, att å övergångsstat för medicinalstyrelsen skola
från och med den 1 juli 1928 vara upptagna följande befattningar,
nämligen:

Lönegrad.

1 byråveterinär................................................................ B 26

1 ombudsman..................................................................... B 24

1 notarie ........................................................................ B 21

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

dels godkänna de av mig här förordade förslagen till ordinarie
avlöningsstat och till övergångsstat för medicinalstyrelsen,
att tillämpas från och med budgetåret 1928—1929;

dels nedsätta det ordinarie förslagsanslaget till medicinalstyrelsen,
nu 366,000 kronor, med 21,600 kronor

till........................................................................ kronor 344,400;

dels ock till medicinalstyrelsens verksamhet för budgetåret
1928—1929 anvisa ett extra anslag av............... kronor 21,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenItegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.