Kungl. Maj:ts proposition nr 117
1
Nr 117.
Kungl, Maj ds proposition till riksdagen angående pensioner
och understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst
anställda personer; given Stockholms slott den 10
februari 1928.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
C. Meurling.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet å Stockholms slott den 10 februari
1928.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Garde, Pettersson, Rosen, Hamrin, Almkvist, Lyberg,
von Stockenström.
Departementschefen, statsrådet Meurling anför:
l:o.
I skrivelse den 16 juli 1927 har järnvägsstyrelsen gjort framställning om
pension åt förre lokomotivföraren Johan Erik Boqvists änka Maria Sofia
Boqvist, född Stenfelt.
Av järnvägsstyrelsens skrivelse och därvid fogade handlingar inhämtas i
huvudsak följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 98 haft. (Nr 117.) 418 28 1
2
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
Marinen Boqvist, född den 30 mars 1843, hade erhållit ordinarie anställning
vid statens järnvägar från och med den 1 januari 1885, avgått med
pension den 1 maj 1911 och avlidit den 20 mars 1927. Han hade vid avskedet
uppburit ett arvode av 2,100 kronor om året jämte bostads- och beklädnadsersättning.
Hans pension hade utgjort 2,136 kronor för år räknat.
Änkan Boqvist vore född den 10 oktober 1853 och hade den 26 mars
1894 ingått äktenskap med mannen Boqvist. Den senare hade från och med
sitt tillträde av ordinarie anställning vid statens järnvägar till och med utgången
av november månad år 1907, då hans yngsta barn i ett tidigare
äktenskap uppnått 18 års ålder, varit delägare i statens järnvägars änke- och
pupillkassa. Därest han vid avgången ur statens järnvägars tjänst varit
delägare i nämnda kassa, hade änkan enligt nuvarande bestämmelser för
kassan kunnat erhålla en årlig pension av 880 kronor. Änkan vore emellertid
utesluten från pension, enär makarnas äktenskap blivit ingånget efter det
mannen fyllt 50 år utan att mannen förvärvat delägarrätt för hustrun.
Änkan Boqvist vore medellös och i den ålder, att hon icke kunde genom
eget arbete nämnvärt bidraga till sin försörjning.
Järnvägsstyrelsen har med hänsyn till mannen Boqvists långvariga anställning
vid statens järnvägar och övriga förevarande omständigheter funnit
skäligt, att änkan Boqvist tillerkändes något understöd i form av pension
för sin återstående livstid, förslagsvis 444 kronor för år.
I utlåtande den 3 augusti 1927 har statskontoret tillstyrkt järnvägsstyrelsens
förslag.
Då änkan Boqvist är medellös och på grund av sin höga ålder — nära
75 år — icke lärer vara i stånd att själv försörja sig, synes det skäligt att
hon, på sätt i liknande fall tidigare skett, tillerkännes någon pension.
Mot det av järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet finner jag icke
anledning till erinran. I överensstämmelse med vad tidigare tillämpats har
pensionen avpassats så att den motsvarar 1/3 av det belopp, som änkan
kunnat erhålla, därest mannen vid avskedet ur statens järnvägars tjänst varit
delägare i änke- och pupillkassan, varefter jämkning skett i överensstämmelse
med reglerna för nyreglerad pension.
Under åberopande av vad ovan anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva
att till avlidne förre lokomotivföraren vid statens järnvägar
Johan Erik Boqvists änka Maria Sofia Boqvist, född Stenfelt,
må av trafikmedel utbetalas pension med ett årligt belopp av
444 kronor, att utgå från och med den 1 januari 1928 i enlighet
med de grunder, som i §§ 6 och 7 av gällande reglemente
för statens järnvägars änke- och pupillkassa stadgas
rörande pensioner till änkor efter delägare i nämnda kassa.
2:o.
Till kommunikationsdepartementet har inkommit framställning om beredande
av pension åt maskinisten August Manfred Åsbergs änka Margareta
Elisabet Åsberg, född Eorsgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 117. 3
Häröver har järnvägsstyrelsen avgivit utlåtande den 21 september 1927
samt därvid anfört följande:
Maskinisten Åsberg, som vore född den 10 januari 1881, hade varit anställd
vid statens järnvägars slipersfaktori från och med den 1 mars 1919
till nagra få dagar före sin den 8 mars 1927 timade död. Hans lön hade
från . och med den 1 mars 1924 utgått med 5,100 kronor per år jämte dyrtidstillägg.
Med hänsyn till ovissheten, huruvida faktoriet komme att kvarbliva
under statens järnvägars förvaltning eller överföras till domänverket,
hade Åsberg i likhet med övriga tjänstehavare därstädes icke kunnat vinna
anställning såsom extra ordinarie befattningshavare. Åsberg, som sålunda
icke ens för egen del varit berättigad till pension, hade icke heller kunnat
genom inträde i statens järnvägars änke- och pupillkassa bereda sina efterlevande
någon pension.
Änkan Åsberg vore född den 24 september 1884 samt hade ingått äktenskap
med Åsberg den 28 december 11102. Hennes arbetsförmåga vore enligt
läkarintyg betydligt nedsatt på grund av sjuklighet. Hon hade två minderåriga
barn att försörja, varav ett på 15 år och ett på 7 år. Yad slutligen
hennes ekonomiska ställning anginge, visade den efter mannen upprättade
bouppteckningen eu behållning av 1,412 kronor.
„ Aven om omständigheterna i förevarande fall i betraktande av hustru
Åsbergs minskade arbetsförmåga och hennes försörjningsplikt kunde anses
såsom ömmande, funne sig dock styrelsen, med hänsyn till att maskinisten
Åsbergs tjänstetid vid statens järnvägar icke omfattat mer än åtta år, ävensom
till formen för den anställning han innehaft, icke kunna tillstyrka beviljande
av understöd av statens järnvägars medel.
Av tillgängliga handlingar framgår, att mannen Åsberg efterlämnat, förutom
eu 22-årig son, tre minderåriga i äktenskapet födda barn, nämligen
Anna Sofia Kristina, född den 15 september 1910, Hjalmar Henning, född
den 20 juni 1912, och Siri Maria Elisabet, född den 8 oktober 1919, att
änkan Åsberg enligt ett av fattigvårdsstyrelsens i Piteå stad ordförande den
26 juli 1927 utfärdat intyg är fattig och i synnerligt behov av högsta möjliga
pension, ävensom att hon enligt ett den 26 juli 1927 utfärdat läkarintyg
lider av åderbråck och allmän svaghet och att hennes arbetsförmåga
i följd därav är betydligt nedsatt.
Statskontoret har i utlåtande den 28 oktober 1927 anfört följande:
»Med hänsyn till Åsbergs korta anställningstid i statens tjänst skulle det
kunna ifrågasättas, huruvida understöd av statsmedel borde i detta fall bevdjas.
Då emellertid riksdagen under likartade omständigheter medgivit
understöd åt efterlevande till befattningshavare i statens tjänst, synes statskontoret
anledning föreligga, att jämväl här beviljas sådant understöd.
Beträffande Åsbergs efterlämnade änka, som endast är 43 år gammal samt
synes åtminstone i viss mån kunna bidraga till sitt eget livsuppehälle, håller
statskontoret emellertid före, att anledning icke föreligger till beredande åt
henne själv av någon pension.
Däremot vill det synas billigt, att de tre av makarnas barn, som äro under
18 år, erhålla något understöd; och torde ett årligt understöd av 120
kronor åt vart och ett av dem få anses skäligt. Beloppen synas böra bestridas
av trafikmedel att utgå från och med den 1 april 1927.»
Riksdagen har i åtskilliga fall beviljat understöd åt efterlevande efter Departemenubefattningshavare,
som icke vunnit ordinarie anställning och på den grund chefen
-
4
Kunyl. Maj:ts proposition nr 117.
icke kunnat få delaktighet i statsunderstödd änke- och pupillkassa. Jag tilllåter
mig härvid erinra dels om Kungl. Maj:ts proposition till 1919 års riksdag,
nr 180, med förslag om pension åt extra förrådsförmannen vid kraftverket
i Trollhättan O. F. G. Göranssons änka och barn, i vilket fall vederbörande
varit anställd i statens tjänst allenast 8 år, dels ock om Kungl. Maj:ts förslag
i proposition till 1925 års riksdag, nr 64, punkt 6, om pension åt extra
biträdande ingenjören vid Trollhätte kraftverk A. Norbergs änka samt i
proposition till 1926 års riksdag, nr 166, punkt 4, om pension till e. o.
verkstadsförmannen vid statens järnvägar Lars Adolf Arvidsons änka.
I nu förevarande fall anser jag mig icke kunna förorda, att änkan Åsberg,
som endast är 43 år gammal och trots sin sjuklighet i viss mån torde kunna
bidraga till sitt livsuppehälle, tilldelas pension.
Däremot anser jag i likhet med statskontoret skäl föreligga för tilldelande
av något understöd i form av uppfostringsbidrag åt de tre av makarnas barn,
som ännu äro minderåriga. Beträffande de av statskontoret föreslagna beloppen,
120 kronor till varje barn, finner jag icke anledning till erinran.
Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen rnedgiva
att
vart och ett av avlidne maskinisten August Manfred
Åsbergs efterlämnade minderåriga barn Anna Sofia Kristina,
Hjalmar Henning och Siri Maria Elisabet må från och med
den 1 april 1927 till och med utgången av det kalenderår, under
vilket barnet uppnår 18 års ålder, av trafikmedel uppbära
ett årligt understöd av 120 kronor.
3:o.
I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har frånskilda hustrun Johanna
Josefina Sundberg-Olilsson, född Karlsson, anhållit att komma i åtnjutande
av livränta, därvid hon såsom skäl åberopat att hennes son Karl
Evert Sundberg, av vars arbete hon varit för sitt uppehälle beroende, den
6 november 1925 omkommit till följd av olycksfall i arbete för statens vattenfallsverks
räkning.
Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:
Sökanden, vilken vore född den 26 januari 1874 och frånskild sedan år
1914, hade två söner, av vilka den ene, förenämnde Karl Evert, vore född
den 19 mars 1904 och den andre fyra år yngre. Båda sönerna hade i regel
— med undantag för vissa kortare tider före år 1923 — vistats hos sökanden,
vilken ägde och bebodde en mindre fastighet i Köping. Dessutom funnes
fyra döttrar, vilka vistades utom hemmet.
Karl Evert hade sedan år 1919 haft arbetsförtjänst och därav lämnat sökanden
viss del. Under åren 1919—1921, då han i sin anställning haft fri
kost, hade han kunnat lämna omkring 40 kronor i månaden. Jämväl under
åren 1922—1923 hade han bidragit till sökandens och den yngre broderns
uppehälle. År 1924 hade hans arbetsinkomst uppgått till omkring 900 kronor,
därav han mot erhållande av kost och logi till modern lämnat omkring
700 kronor. För år 1925, varunder han fullgjort sin värnplikt, hade hans
arbetsinkomst till tiden för dödsfallet uppgått till omkring 500 kronor, vilket
belopp nästan helt och hållet lämnats till sökanden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 111. 5
Den yngre brodern, vilken likaledes åtnjutit kost och logi hos sökanden,
hade haft en arbetsinkomst under år 1924 av omkring 65 kronor och under
år 1925 av omkring 830 kronor. Under senare hälften av år 1925 hade han
till modern lämnat 10 kronor i veckan.
Det olycksfall, som medförde Karl Evert Sundbergs död, inträffade den
6 november 1925, då han under arbete med muddring för statens vattenfallsverks
räkning i närheten av ön Broken i Mälaren omkom genom drunkning.
Hans anställning hade varit av tillfällig art såsom vikarie under omkring
en vecka för en annan arbetare.
Den 14 november 1925 hade anmälan om olycksfallet inkommit till rilcsförsäkringsanstalten.
Genom beslut den 9 januari 1926 förklarade riksförsäkringsanstalten
emellertid, att livränta enligt de vid tidpunkten för
olycksfallet gällande bestämmelser i 7 § av lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete icke kunde utgå till sökanden, enär hon icke
kunde anses hava varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av sin
avlidne sons arbete.
Över nämnda beslut anförde sökanden besvär hos försäkringsrådet, som
genom utslag den 17 december 1926 icke fann skäl göra ändring i överklagade
beslutet.
Enligt ett den 2 januari 1926 dagtecknat läkarintyg hade sökanden befunnits
lida av kronisk muskelreumatism och nevrasteni, varför hennes arbetsförmåga
vore i hög grad nedsatt. Sökanden vore i avsaknad av kontanta tillgångar,
men ägde ovanberörda fastighet, som inrymde å nedre botten 1 rum
och kök och å övre botten tvenne rum, vilka senare uppgivits icke vara beboeliga
vintertid. Fastighetens taxeringsvärde utgjorde 5,200 kronor samt
saluvärde, enligt ett den 19 januari 1926 upprättat värderingsinstrument,
4,500 kronor. Fastigheten vore intecknad för 2,500 kronor. Sökanden, som
härutöver ådragit sig personliga skulder, vore icke berättigad till understöd
från sin frånskilde make. Den yngre sonen lede enligt ett den 24 november
1927 utfärdat läkarintyg av akut njursjukdom, varför det kunde antagas, att
han under en tid av omkring ett hälft år bleve oförmögen bidraga till moderns
uppehälle. Från döttrarnas sida kunde något bidrag till sökandens
uppehälle icke påräknas.
Vattenfallsstyrelsen har i utlåtande den 8 november 1927 meddelat, att till
Karl Evert Sundbergs efterlevande av statens vattenfallsverks medel utbetalats
ett belopp av 300 kronor såsom begravningshjälp . Ehuru sökanden
enligt försäkringsrådets utslag icke vore berättigad till livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen,
ville vattenfallsstyrelsen emellertid, då i detta fall ömmande
omständigheter syntes föreligga, icke motsätta sig att sökanden beviljades
ett mindre, tillfälligt understöd av statens vattenfallsverks medel.
I ett den 9 december 1927 avgivet utlåtande har riksförsälcringsanstalten
anfört, bland annat, följande:
Genom lag den 18 juni 1926 om ändring i vissa delar av lagen den 17
juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, vilken lagändring trätt i kraft
den 1 januari 1927, hade villkoren för efterlevande föräldrars rätt till livränta
ändrats bland annat i det avseendet, att dylik ersättning skulle utgivas,
om vederbörande för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen
beroende, och skulle livränta utgå med ett årligt belopp, motsvarande värdet
av det underhåll, vederbörande av den avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel
av den avlidnes arbetsförtjänst.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 98 käft. (Nr 111.) 4is 28 2
6
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
Vid övervägande av frågan, huruvida sökanden skulle hava varit berättigad
till livränta i anledning av sonens död, därest sistnämnda bestämmelser
varit tillämpliga i förevarande fall, hade anstalten funnit, att hon måste anses,
i betraktande särskilt av hennes hälsotillstånd, hava för sitt uppehälle
varit väsentligen beroende av den avlidnes arbete. Då med hänsyn till
omständigheterna värdet av det underhåll, hon av den avlidne åtnjutit,
skäligen torde kunna uppskattas till 150 kronor, skulle alltså under den
antagna förutsättningen årlig livränta hava utgått till henne med detta
belopp.
Statskontoret har i utlåtande den 20 december 1927 anfört följande:
»Med hänsyn till föreliggande omständigheter i detta fall anser statskontoret
billigheten bjuda, att någon ersättning beredes sökanden för det
ekonomiska stöd hon mistat genom att sonen Karl Evert Sundberg under arbete
för vattenfallsstyrelsen omkommit genom drunkning; och vill statskontoret
därför hemställa, att Kungl. Maj:t må föreslå riksdagen medgiva, att omkomne
Karl Evert Sundbergs moder må av vattenfallsverkets medel från och
med den 1 januari 1928 åtnjuta en livränta till samma belopp, som skulle
hava tillkommit henne, därest lagen den 18 juni 1926 om ändring av vissa
delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete varit
tillämplig i fråga om det olycksfall, som medförde sonens död, eller alltså
enligt riksförsäkringsanstaltens uttalande 150 kronor årligen.»
Då utredningen givit vid handen, att sökanden i väsentlig grad varit för
sitt uppehälle beroende av den avlidne sonens arbete, anser jag skäligt, att
hon, på sätt statskontoret föreslagit, tillerkännes någon ersättning att utgå i
form av årligt understöd. Mot det föreslagna beloppet, 150 kronor, varå dyrtidstillägg
icke torde böra utgå, finner jag ej anledning till erinran.
Jag får därför hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva
att
Johanna Josefina Sundberg-Ohlsson, född Karlsson, må
av statens vattenfallsverks medel från och med den 1 januari
1928 under sin återstående livstid åtnjuta ett årligt understöd
av 150 kronor, dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.
Till vad departementschefen under punkterna l:o—3:o
hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1928.