Kungl. Maj:ts proposition nr 115.
1
Nr 115.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av § 50 riksdagsordningen; given Stockholms
slott den 24 februari 1928.
Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t
härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga följande
-
Förslag
till
ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen.
§ 50.
Den i 54 § regeringsformen —----sina befattningar.
Suppleant skall inträda i nämnden, när ledamot avgår eller får förfall. Beträffande
den ordning, som vid inträde skall iakttagas mellan suppleanterna,
gälle enahanda bestämmelser som i fråga om suppleants inträde i utskott. Ej
må den, som är suppleant, övervara nämndens sammanträden.
Konungen sammankallar-----förordnar Konungen.
Skulle — --—- — sammankallad.
Ledamot------ grunder.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Johan C. W. Thyrén.
Bihang till riksdagens protokoll 19S8. 1 sand. 96 höft. (Nr 115.'')
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 115.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 februari 1928.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosen, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:
»Nu gällande grundlagsbestämmelser, vilka beröra riksdagens medverkan
vid utrikespolitiska angelägenheters avgörande, härröra som bekant från den
omfattande reform, som på ifrågavarande område definitivt genomfördes vid
1921 års riksdag. Genom denna reform, som år 1919 förberetts av en särskild
för detta ändamål tillsatt kommitté, erhöll riksdagen dels ökad medbestämmanderätt
ifråga om traktater med främmande makter, dels, genom utrikesnämndens
inrättande, vidgade kontrollbefogenheter på det utrikespolitiska
området. Vidare skapades, genom antagande av § 56 riksdagsordningen,
större möjligheter att omedelbart till riksdagen meddela upplysningar rörande
utrikespolitiska spörsmål. I samband med dessa grundlagsreformer hade i
1919 års kommitté jämväl dryftats frågan om stadgande av rätt för riksdagen
att medverka vid beslut om krig och fred. I överensstämmelse med den uppfattning,
som av nämnda kommitté gjordes gällande, ansågs emellertid med
lösningen av denna fråga, av hänsyn till de konsekvenser, som Sveriges då förestående
anslutning till Nationernas förbund kunde medföra, tills vidare böra
anstå.
Efter antagandet av 1921 års reform ha i riksdagen vid skilda tillfällen
framställts förslag om ytterligare ändringar och tillägg i gällande ordning
för utrikesfrågors behandling. Sålunda väcktes särskilt vid 1924 års riksdag
ett stort antal motioner i detta syfte (nr 208—220 i första kammaren av
herr Lindhagen och nr 223 i samma kammare av herr Adelswärd). Dessa
motioner resulterade på förslag av konstitutionsutskottet i tvenne riksdagsskrivelser
(nr 153 och 154).
Den förra av nu nämnda skrivelser mynnar ut i en anhållan, att ''Kungl.
Maj :t ville dels föranstalta om utredning angående möjliga förbättringar i formerna
för utrikesnämndens verksamhet ävensom angående de åtgärder, som må
kunna vidtagas i syfte att riksdagens ledamöter i vidsträcktare mån än nu är
Kungl. Maj:ts proposition nr 115.
fallet måtte erhålla regelbunden kännedom om viktiga utrikespolitiska förhållanden,
dels för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen må
föranleda’. Såsom motivering till denna anhållan om utredning, vilken hänför
sig dels till utrikesnämndens organisation, dels till sättet för lämnande av
utrikespolitiska meddelanden till riksdagen, åberopas konstitutionsutskottets
utlåtande i ämnet (nr 22), vilket, med undantag för en punkt, av riksdagen
godkänts.
Av motiveringen framgår, att riksdagen ifråga om utrikesnämnden avvisat
icke blott alla reformåtgärder, som gå ut på en total omgestaltning av nämnden,
utan även sådana förslag, som i visst avseende åsyfta en rubbning av
själva principerna för nämndens nuvarande ställning. Över huvud taget har
riksdagen ställt sig på den ståndpunkten, att en eventuell reformering av nämnden
i allt väsentligt borde bygga på gällande grund, och att ifrågasatta förändringar,
vilka alltså ej kunna bli av någon större räckvidd, böra avse att på
denna grund befordra en praxis, som kommer nämnden att på bästa sätt fylla
sin uppgift. ''Vid bedömandet av dessa förslag’, framhålles det i konstitutionsutskottets
åberopade utlåtande rörande de väckta motionerna, ’hava därför de
praktiska synpunkterna för utskottet stått i förgrunden. Utskottet har med
avseende å desamma haft att bedöma, huruvida — med bibehållande av den
principiella grunden — sådana jämkningar i de gällande reglerna kunna företagas,
att syftet med nämndens inrättande blir bättre tillgodosett’.
Från nu nämnda synpunkter framhållas i riksdagsskrivelsen egentligen tre
förslag till ändring av utrikesnämndens organisation, vilka vid en blivande utredning
borde göras till föremål för omprövning. Dessa förslag kunna sammanfattas
i följande punkter.
1. Tillträde till nämnden för suppleanterna. För sin del hade konstitutionsutskottet
endast förordat, att suppleant skulle äga rätt att inträda i nämnden
även vid tillfälligt förfall för ledamot (ej blott som nu vid dennes avgång).
Sedan riksdagen beslutat stryka den punkt i utskottets utlåtande, som avstyrker
rätt för suppleanterna att eljes övervara nämndens sammanträden,
åsyftar riksdagsskrivelsen, att grundlagsförbudet mot suppleanternas tillträde
till nämnden även i detta sistnämnda avseende skulle göras till föremål för
utredning.
2. Bättre förberedelse av nämndens sammanträden. Härmed avses utfärdande
i god tid av kallelser till nämndens ledamöter, utsändande av föredragningslistor
samt distribuerande av vägledande promemorior, där så utan
olägenhet kan ske.
3. Stadgande av regler rörande protokollsföring vid nämndens sammanträden.
I skrivelsen erinras, att i 1919 års kommitté diskuterats lämpligheten att
införa sådana regler, gående ut därpå, ''att vad ledamot av nämnden yttrat
skulle i protokollet intagas, då beslut därom fattats av den, som leder förhandlingarna
eller ledamoten själv därom gjort yrkande’, och det framhålles,
att skäl finnas, som tala för att bestämmelser av detta innehåll bliva inskrivna
i grundlagen.
Vad därefter beträffar sättet för lämnande av utrikespolitiska meddelanden
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 115.
till riksdagen (§ 56 riksdagsordningen), framställes i en av motionerna (nr
217) det förslaget, att ministern för utrikes ärendena skulle vara pliktig att
i början av varje riksdag och sedermera, så ofta omständigheterna kunde föranleda,
lämna kamrarna en framställning av de allmänna utrikespolitiska
förhållanden, som kunde för riket erhålla betydelse. Under påpekande att
ett större mått av upplysningar om ifrågavarande förhållanden än vad hittills
varit fallet borde kunna komma riksdagens ledamöter till hända, framhålles
i riksdagsskrivelsen, att det väckta förslaget vore värt beaktande, och
att det sålunda borde tagas i övervägande, huruvida icke den rättighet, som
nu enligt § 56 tillkommer regeringen att lämna riksdagen utrikespolitiska
meddelanden genom uttryckligt stadgande i någon form borde förvandlas till
en skyldighet.
I den senare av riksdagens förut omnämnda skrivelser 1924 (nr 154) hemställes,
att Kungl. Maj:t ''måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag angående sådan ändring av § 13 regeringsformen, som dels, utan att
strida mot de med medlemskapet i Nationernas förbund förenade förpliktelser,
bringar dess lydelse i närmare överensstämmelse med den i § 74 regeringsformen
uttryckta grundsatsen, att rikets krigsmakt icke bör ställas på krigsfot
i annat syfte än för upprätthållande av vår neutralitet eller för avvärjande
av befarat eller börjat angrepp, dels tillförsäkrar riksdagen medinflytande
vid sådana avgöranden, som i det ifrågavarande grundlagsstadgandet avses’.
Den sålunda gjorda hemställan står i nära överensstämmelse med yrkanden,
som upprepade gånger i riksdagen framförts. Tydligt är emellertid, såsom i
riksdagsskrivelsen också påpekas, att frågan om det lämpliga och motiverade
i en grundlagsändring av nu ifrågavarande slag står i visst samband med
Sveriges medlemskap i Nationernas förbund. Då denna fråga 1919 var föremål
för undersökning, ansågs en sådan grundlagsändring, med hänsyn till det
förestående avgörandet om vårt lands inträde i Nationernas förbund, icke
böra företagas.
Med anledning av de av 1924 års riksdag gjorda framställningarna uppdrog
Kungl. Maj:t den 6 november 1925 åt professorn vid Uppsala universitet Axel
Brusewitz att i egenskap av sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa
en förberedande utredning, och en sådan har av den sakkunnige den 1 december
1926 avgivits till departementet. I överensstämmelse med det meddelade
uppdragets preliminära karaktär lämnas i utredningen en summarisk översikt
rörande de skilda i riksdagsskrivelserna avhandlade spörsmålen och i
anslutning härtill framläggas alternativa förslag till grundlagsändringar, avsedda
att tjäna som underlag för ytterligare överväganden.
Av den nu lämnade historiken framgår, att de i riksdagens skrivelser ifrågasatta
grundlagsändringarna avse dels omreglering i vissa avseenden av utrikesnämndens
organisation, dels stadgande av formlig förpliktelse för regeringen
att kommunicera med riksdagen i utrikespolitiska spörsmål och dels slutligen
införande, i anslutning till de i § 74 regeringsformen uttryckta grundsatser,
av medbeslutanderätt för riksdagen i frågor rörande krig och fred.
Kung!,. Ma,j:ts proposition nr 115.
5
Vad först beträffar det sistnämnda av dessa spörsmål synas rent principiella
skäl tala för en lösning i den riktning, som i riksdagsskrivelsen förordats.
Såsom däri uttryckligen betonats, är det emellertid att betrakta som
en förutsättning för att den föreslagna förändringen av § 13 regeringsformen
skall kunna komma till stånd, att denna förändring icke strider mot de
med Sveriges medlemskap i Nationernas förbund förenade förpliktelser. I
fråga om dessa har visserligen, sedan Sverige anslutit sig till förbundet, större
klarhet vunnits, i samma mån som uppfattningen om förbundsaktens innebörd
i allmänhet stadgat sig. Full enighet i tolkningen av dess skilda bestämmelser
har dock icke uppnåtts; och särskilt gäller om en i detta sammanhang
så viktig punkt som förbundsaktens § 16, vilken innefattar stadganden
om förbundsmedlemmars deltagande i ekonomiska och militära sanktioner,
att skilda meningar om dess rätta tolkning alltjämt äro rådande. Meningsskiljaktigheterna
hänföra sig både till frågan hur ett deltagande i nämnda
sanktioner till sin karaktär och räckvidd egentligen är att bedöma och till
spörsmålet i vad mån och huruvida rättslig förpliktelse till sådant deltagande
— framför allt i militära sanktioner — kan anses föreligga. Trots strävanden
att avlägsna dessa meningsskiljaktigheter göra de sig i mer eller mindre grad
alltjämt gällande. Under sådana förhållanden synes det icke tillrådligt att
nu skrida till en ändring av § 13 regeringsformen av det innehåll som i riksdagsskrivelsen
angives. Med avgörandet av denna fråga torde lämpligen böra
anstå, tills ytterligare klarhet erhållits rörande innebörden av de förpliktelser,
som äro förenade med medlemskapet i Nationernas förbund, och detta
så mycket hellre som ett uppskov med ifrågavarande grundlagsändring nu
— lika litet som 1919 — kan anses vara förbundet med några praktiska
olägenheter.
Rörande övriga ifrågasatta reformer, av vilka som nämnt ingen går ut på
genomförande av några principiella eller eljest mera omfattande förändringar,
gäller, att de alla åsyfta att befästa och på olika sätt reglera de rättigheter
eller möjligheter till utrikespolitisk kontroll, som redan nu tillkomma riksdagen.
De avse med andra ord mera att befordra uppkomsten av en såsom
ändamålsenlig eller önskvärd ansedd praxis än att införa egentliga nyheter.
Vid ett ståndpunktstagande till dessa förslag torde därför, innan utvägen
med grundlagsändring tillgripes, i varje särskilt fall böra noga övervägas,
huruvida de olägenheter, vilka förmenas existera och som man genom reformåtgärder
vill avlägsna, verkligen ha sin grund i gällande bestämmelser, eller
om de till äventyrs bero på en hittillsvarande mindre lämplig praxis, som
uppstått oberoende av bestämmelserna eller av dessa i varje fall icke nödvändiggjorts.
Att detta senare i flertalet fall är förhållandet framgår ganska
tydligt av den förut omnämnda sakkunnigutredningen. Sålunda är det uppenbart,
att § 56 riksdagsordningen i sin nuvarande lydelse icke lägger hinder
i vägen för den närmare kommunikation i utrikesfrågor mellan regering och
riksdag, vilken man genom en formlig grundlagsändring velat åstadkomma. Och
det torde vara tämligen tvivelaktigt, såsom ock i nyssberörda sakkunnigutlåtande
påpekas, huruvida mera preciserade föreskrifter i detta avseende äga
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 115.
något effektivt värde. Vad vidare utrikesnämndens organisation beträffar,
torde en närmare reglering av protokollsföringen i nämnden redan nu i praxis
kunna genomföras, därest en sådan skulle befinnas önskvärd, vilket dock
icke kan anses uppvisat. Ej heller innefatta gällande bestämmelser hinder för
vidtagande av åtgärder, som äro ägnade att på lämpligt sätt förbereda nämndens
sammankomster. Det kan tilläggas, att åtgärder i detta syfte, t. ex.
genom utsändande i god tid av kallelser och föredragningslistor, under senare
år så långt som möjligt blivit vidtagna.
I nu nämnda punkter torde det alltså vara möjligt att genomföra en förändrad
praxis, där en sådan befinnes önskvärd, utan att grundlagsändringar
behöva tillgripas. Under sådana förhållanden hava skäl icke synts mig förefinnas
att framlägga förslag i sådant hänseende.
Annorlunda ställer sig saken beträffande det likaledes i riksdagens skrivelse
nr 153 omnämnda reformyrkande, som går ut på att underlätta suppleants inträde
i utrikesnämnden. Då § 50 riksdagsordningen i sin nuvarande lydelse
innehåller uttryckligt förbud för suppleant att inträda i ledamots ställe ’i annat
fall än då ledighet i nämnden inträffat’, är det nämligen tydligt, att grundlagsändring
kräves, därest suppleant även vid tillfälligt förfall för ordinarie
ledamot skall kunna fungera i dennes ställe. En ändring i sådant syfte synes
av åtskilliga skäl välgrundad.
Nu gällande restriktiva bestämmelse angående suppleants rätt att inträda i
nämnden motiveras av 1919 års kommitté ’ur synpunkten av den härvidlag erforderliga
kontinuitetens upprätthållande’. Kommitténs tankegång torde ha
varit den, att med en sådan bestämmelse skulle förpliktelsen för ordinarie ledamot
att deltaga i sammanträde skärpas, och att det därför kunde förväntas, att
han endast undantagsvis, d. v. s. vid verkligt förfall (sjukdom eller annat uppenbart
förhinder) vore frånvarande. Bestämmelsen avser tydligen att förekomma
sådant tillfälligt, av verkligt förfall ej motiverat utbyte av ordinarie
ledamot mot suppleant, som i riksdagens utskott är vanligt, en praxis, som
onekligen måste anses menligt inverka på upprätthållandet av önskvärd kontinuitet
i förhandlingarna. Utan tvivel har också omsorgen om nämndens slutenhet
medverkat till bestämmelsens tillkomst.
Mot dess bibehållande kunna vägande invändningar göras och ha även gjorts
vid ärendets behandling i riksdagen. Tydligt är, att den olägenheten icke alltid
kan undvikas, att ordinarie ledamot på grund av verkligt förfall uteblir från
sammanträde, varigenom hans plats under längre eller kortare tid kan komma
att stå tom. Den risken är alltså icke utesluten, att ett riksdagsparti, som
kanske ej är företrätt i nämnden av mer än en eller två medlemmar, vid viktiga
utrikesärendens behandling ej alls blir representerat. Under sådana förhållanden
kan inträffa, att nämnden ej blir i stånd att på ett tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift, nämligen att vid rådplägningen med regeringen giva
ett representativt uttryck för ineningsskiftningarna i riksdagen.
Inför nu berörda olägenheter synas övervägande skäl tala för att suppleant
även vid tillfälligt förfall för ordinarie ledamot äger möjlighet att inträda i
Kungl. Maj:ts proposition nr 115. 7
dennes ställe, och i enlighet härmed har uppgjorts förslag till ändring av § 50
riksdagsordningen.
I samband med nu behandlade spörsmål har ifrågsatts, att suppleant skulle
erhålla tillfälle att närvara vid utrikesnämndens sammanträden i andra fall
än då han inkallats i stället för ordinarie ledamot. Konstitutionsutskottet
vid 1924 års riksdag ansåg sig ’ur synpunkten av den varsamhet, som på ifrågavarande
område bör iakttagas’, icke böra tillstyrka en motion med nämnda
yrkande. Även rent praktiska skäl — nämndens sammanträden mellan riksdagarna
— synas tala däremot. Jag har därför icke funnit anledning att föreslå
upphävande av det i § 50 riksdagsordningen stadgade förbudet för suppleant
att i denna sin egenskap övervara nämndens sammanträden.»
Föredraganden uppläser härefter ett inom justitiedepartementet upprättat
förslag till ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen samt hemställer, att förslaget
må föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
E. Lindström.