Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

1

tf r 107.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående provisorisk förlängning
av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m.; given Stockholms slott
den 10 februari 1928.

Kungl. Maj .t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 10 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosen, Hamrin, Almkvist.
Lyberg, von Stockenström.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anmäler departementschefen, statsrådet von Stockenström ärende
angående provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382)
angående utförselbevis för råg och vete samt anför därvid följande.

Jämlikt gällande bestämmelser upphöra nämnda förordning med däri
genom kungörelsen den 8 april 1927 (nr 121) gjorda ändringar ävensom
kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 383) med tillämpningsföreskrifter till samma
förordning att gälla med utgången av juli 1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. J saml. 89 höft. (Nr 107.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Den 27 juni 1927 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium, generaltullstyrelsen
och lantbruksstyrelsen att gemensamt inkomma med yttrande
angående de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av nämnda bestämmelser
angående utförselbevis för råg och vete, ävensom angående de
ändringar av samma bestämmelser, som, därest åt bestämmelserna skulle
förlänas förlängd giltighet efter den 31 juli 1928, kunde anses påkallade.

Därjämte bar den 1 juli 1927 av tillförordnade chefen för finansdepartementet,
för att tagas i övervägande vid avgivande av förberörda utlåtande,
till ämbetsverken överlämnats en av verkställande direktören för
aktiebolaget Malmö stora valskvarn och aktiebolaget Falkenbergs elektriska
valskvarn Kuno Möller till chefen för jordbruksdepartementet ingiven framställning
om åtgärders vidtagande för att möjliggöra utlämnandet av utförselbevis
jämväl vid utförsel av malen råg och malet vete jämte av
kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den 20 januari 1927 efter remiss
avgivet utlåtande över sagda framställning.

Kommerskollegium, generaltullstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava i
skrivelse den 30 september 1927 inkommit med den sålunda infordrade utredningen
och därvid tillika överlämnat ej mindre införskaffade yttranden
från handelskamrarna i Stockolm, Göteborg och Malmö, Sveriges allmänna
lantbrukssällskap, svenska lantmännens riksförbund, föreningen Sveriges
spannmålsintressenter, svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening
och svenska kvarnföreningen än även av generaltullstyrelsen inhämtade
uttalanden från tulldirektörerna i Göteborg och Malmö samt från tullkamrarna
i Norrköping, Kalmar, Åhus, Ystad, Simrishamn, Trälleborg,
Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Varberg, Falkenberg, Uddevalla och
Lidköping. Från övriga tullmyndigheter, hos vilka tillämpning av författningarna
angående utförselbevis förekommit, hava yttranden icke infordrats,
enär sådan tillämpning där ansetts hava skett i så ringa omfattning, att
den icke kunnat lämna erfarenhet, tillräcklig för ett slutgiltigt omdöme.

Till följd av Kungl. Maj:ts särskilda remiss har statskontoret den 4 januari
1928 avgivit utlåtande i ärendet, så vitt detsamma angår uppkommen fråga
rörande beräkningen av städernas tolagsersättning med avseende å vissa för
importerad spannmål belöpande tullavgifter.

Tillkomsten av Innan jag närmare ingår på nu föreliggande fråga, vill jag inledningsvis
nuvarande nt- n4got erinra om tillkomsten av de nuvarande bestämmelserna rörande ut förselbevisbe-

. „ .

»tämmelser förselbevis för rag och vete.

Sedan under hösten 1922 ett stort antal framställningar ingivits berörande
den inhemska brödspannmålsproduktionen, bemyndigade Kungl. Maj:t den
3 november 1922 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga
personer att undersöka den svenska spannmålsmarknadens dåvarande läge
och, därest så funnes påkallat, avgiva förslag till åtgärder för ernående av
ökad avsättning av svensk brödsäd. De sålunda tillkallade sakkunniga,
benämnda spannmålsmarknadssakkunniga, avgåvo den 16 januari 1923 sitt
i anledning av uppdraget utarbetade betänkande (statens offentliga utred -

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ningar , 1923: 3). Detta betänkande innefattade bland annat förslag om införande
av utförselbevis å vete, råg och korn; bétänkandet var dock i denna
del icke enhälligt. Förslaget avstyrktes av kommerskollegium, som därvid
stödde sig på, bland annat, uttalanden från handelskamrarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Jönköping. Däremot förordades förslaget av lantbruksstyrelsen.
Generaltullstyrelsen inskränkte sig till att yttra sig om de tekniska
detaljerna för anordnande av ett utförselbevissystem.

Sedan frågan om utförselbevis på grundval av spannmålsmarknadssakkunnigas
betänkande bragts inför 1923 års riksdag genom enskilda motioner,
fann riksdagen i enlighet med bevillningsutskottets hemställan (betänkande
1923: 27) de framställda förslagen icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
För 1924 års riksdag framlades proposition i ämnet (nr 56). Denna, som
avsåg utförselbevis för allenast vete och råg men i övrigt var i huvudsak
byggd på spannmålsmarknadssakkunnigas förslag, vann ej heller riksdagens
bifall (bevilln. utsk. 1924:23; R. skr. 1924:80). Efter det sedermera, på
grundval av väckta motioner, frågan varit föremål jämväl för 1925 års
riksdags prövning, dock utan att föranleda någon riksdagens åtgärd (jfr
bevilln. utsk. 1925: 7), antog 1926 års riksdag ett motionsvis framlagt och av
vissa reservanter inom bevillningsutskottet tillstyrkt förslag till förordning
angående utförselbevis för råg och vete, att gälla för tiden till och med
den 31 juli 1928 (bevilln. utsk. 1926:39; R. skr. 1926:197).

I nämnda förordning har vid 1927 års riksdag vidtagits ändring, avseende
rätt till utförselbevis erhållande vid utförsel till svensk frihamn sam t skyldighet
att vid återinförsel av spannmål, varå utförselbevis meddelats, återställa
beviset eller kontant inbetala det i beviset angivna beloppet (1927:
prop. 150; R, skr. 89).

Med iakttagande av nämnda ändring är förordningen angående utförselbevis
av följande lydelse:

»$ 1.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och
med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till
svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilogram,
äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill, av
vederbörande tullmyndighet erhålla bevis om utförseln, med angivande tillika
av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till enahanda
myckenhet.

§ 2.

Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från
det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande

antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller
omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan
skolat dära belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,

eller, i den mån för varor, som nu sagts, inom förenämnda tid av sex
månader influtna tullavgifter, efter avdrag av två procent, därtill lämna
tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av
två procent.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Utförselbevis skall återställas eller belopp, vara beviset lyder, inbetalas
till tullverket, därest den vara, för vilken beviset utfärdats, återinföres och
tullfrihet för varan därvid ifrågasattes.

§ 3.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis
samt författningens tillämpning i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1926 och gäller till och
med den 31 juli 1928.»

Såsom i det föregående berörts, hava skiljaktiga meningar gjort sig gällande
rörande gagnet och ändamålsenligheten av en anordning med utförselbevis
för råg och vete. En sammanfattning av de synpunkter, som härvid
hava kommit till uttryck, har gjorts i bevillningsutskottets betänkande
vid 1926 års riksdag över då föreliggande förslag i ämnet jämte den vid
betänkandet fogade reservationen av herr Wohlin m. fl.

Av de synpunkter, som anförts mot utförselbevisens införande, må här i
korthet angivas följande:

I motiveringen till de olika förslagen om utförselbevis hade intagits den
ståndpunkten, att utförselbevisens uppgift skulle vara att återställa det skydd,
som en gång tillmätts jordbruket men som på grund av särskilda förhållanden
icke kunnat utnyttjas. I den mån de låga spannmålspriserna i Sverige
för närvarande, såsom påståtts, vore beroende av konkurrens från Tyskland,
erbjöde utförselbevisen icke någon möjlighet att åstadkomma ändring. Ty
om Tyskland, stött på sina Einfuhrscheine, redan på den tullskyddade
svenska marknaden kunde underbjuda de svenska producenterna, maste detta
så mycket mer bli fallet på de exportmarknader, där en avsättning av svensk
spannmål kunde tänkas ifrågakomma, eftersom kostnaderna för frakt m. in.
till ifrågavarande marknader i varje fall icke kunde ställa sig högre från
Tyskland än från Sverige. Det syntes därför osannolikt, att utförselbevisen
för vårt lands vidkommande under sådana förhållanden skulle komma till
nämnvärd användning. I mån åter det låga prisläget hos oss vore beroende
på särskilda svenska marknadsförhållanden, vilade förespråkarnas för utförselbevisen
ståndpunkt på den uppfattningen, att, sedan det visat sig att ett
tullskydd som tillmätts en viss näring på grund av ändrade förhållanden
på den inhemska marknaden icke kunde utnyttjas i samma utsträckning
som dittills, ett statsingripande skulle vara påkallat för att återställa tullsatsernas
prisförhöjande verkan. En dylik uppfattning måste betecknas
såsom oförenlig med det syfte, som ensamt kunde motivera ett tullsystem,
nämligen att bereda skydd för det inhemska arbetet mot övermäktig konkurrens
från utlandet.

Det hade påvisats att, i den mån marknad för utförselbevisen skulle
kunna påräknas och desamma sålunda komme att medföra någon avsevärd
höjning av spannmålspriserna, denna prisförhöjning skulle dels gälla i
främsta rummet de trakter av landet, där spannmålspriserna redan utan
utförselbevis vore högst, dels komma ett relativt litet antal jordbrukare till
godo samt dels verka fördyrande på rågmjöl och billigare vetemjölssorter
utan att höja priserna på de högsta kvaliteterna mjöl. De fördelar, utförselbevisen
möjligen kunde bereda, skulle tillgodokomma allenast de brukningsdelar,
som omfattade mera än 20 hektar. Dessas antal utgjorde icke mera än

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

36,049 eller ungefär en åttondel av hela antalet brukningsdelar i södra och
mellerst^, Sverige. Vidare skulle utförselbevisen medföra vissa mindre gynnsamma
statsfinansiella verkningar i sådant avseende att, därest ingen skillnad
gjordes mellan råg och vete, otvivelaktigt avsevärda anspråk skulle komma
att ställas på statskassan på grund av den stora export av råg, som skulle
bliva följden.

Förespråkarna för utförselbevisen hava bland annat uttalat följande.

Fn för landets jordbrukare ogynnsam prisbildning å vete och råg, både.
frånsett missväxtåret 1924, kännetecknat efterkrigsåren. Då gällande tullskyddssystem
på sin tid infördes, hade det betraktats som eu given sak, att
tullskyddet för brödspannmål skulle, så långt den inhemska spannmålens kvalitet
berättigade därtill, komma jordbruket tillgodo. Så hade emellertid icke
blivit fallet, utan hade för jordbrukarna tullskyddet till större delen eller
helt och hållet mist sitt värde.

Anordningen med utförselbevis finge icke någon prisförhöjande verkan på
mjölet eller i allt fall icke någon nämnvärd sådan verkan. Mjölpriserna
inom landet reglerades väsentligen av konkurrensen med det importerade
utländska mjölet.

Till stöd för påståendet att utförselbevisen skulle komma endast ett mindre
antal av vårt lands jordbrukare till godo både anförts sifl''ror, som hämtats
ur eu av byråchefen E. Höi jer på sin tid verkställd utredning. Dessa kunde
icke anses fullt tillförlitliga och för detta spörsmåls bedömande tillräckligt
vägledande. Men även om man skulle lägga ifrågavarande siffror till grund
för sin uppfattning, så visade dessa likväl, att över 100,000 brukningsdelar
skulle finnas inom riket, som hade brödsäd till avsalu. Även om vidare ett
stort antal av dessa brukningsdelar både mindre spannmålsöverskott, sä
kvarstode dock det faktum, att brukarna av 30,000 å 40,000 jordbruk inom
landet, enligt nämnda och andra beräkningar, skulle få gagn av utförselbevisens
införande. Detta antal vore ingalunda så litet, som man till äventyrs
föi-menade, vartill komme, att praktiskt taget alla lantarbetare av olika
slag inom landet vore anställda vid dessa jordbruk, vilkas ekonomiska
bärighet vore avgörande även för lantarbetarnas levnadsvillkor.

Den minskning i statsverkets inkomst av spannmålstullen, som kunde
tänkas bli en följd av utförselbevisens införande, måste bliva mycket begränsad
och finge icke vid förevarande frågas bedömande tillmätas utslagsgivande
betydelse. Visserligen vore ovisst, huruvida införandet av systemet
med utförselbevis kunde förväntas få några stora verkningar till gagn för
den svenska brödsädesodlingen. Därom vore på förband svårt att fälla något
bestämt omdöme, särskilt som marknadsförhållandena inom oss närliggande
och andra europeiska länder vore ovissa och fluktuerande. Det vore emellertid
att förmoda, att den ifrågavarande anordningen skulle kunna skapa
vissa möjligheter för export av svensk spannmål under de tider på höstarna,
då prisläget för odlarna vore som mest tryckt. Andra mera effektiva utvägar
för återställande av spannmålstullens effektivitet hade icke kunnat
anvisas.

Då marknadsförhållandena för närvarande ur de synpunkter, som bär
närmast komme i fråga, torde vara mest otillfredsställande i fråga om vete
och råg, syntes försöket med utförelbevis böra avse allenast dessa båda slag
av spannmål.

6

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

Ämbetsrer- I sitt nu avgivna utlåtande erinra kommerskollegium, generaltullstyrelsen
“tu sen och lantbruksstyrelsen om de skiljaktiga meningar, som tidigare framtand!^
ro. m. förts. Att det nya institutet förlänats en giltighet av allenast två år visade
ock, framhålla ämbetsverken, att statsmakterna fattat dess införande som ett
försök, vars utfall borde avvaktas, innan en lagstiftning i ämnet av mera
permanent beskaffenhet kunde påtänkas.

Vidare hava ämbetsverken anfört i huvudsak följande:

Innan ämbetsverken inginge på ett besvarande av de i remissen framställda
spörsmålen, ansåge de sig böra konstatera, att läget på våren är
1926, då beslut angående införandet av utförselbevis fattats, så till vida
varit ett annat än i början av år 1923, då yttranden av Kungl. Maj:t infordrats
i ämnet, att vid sistnämnda tidpunkt omständigheter förelegat, vilka
synts kunna giva vid handen, att den under ett par föregående år förefintliga
undervärderingen av den svenska brödsäden i jämförelse med den utländska
vore på väg att försvinna, en omständighet, på vilken kommerskollegium
delvis grundat sitt avstyrkande av förslaget om utförselbevis.
Under år 1926 hade däremot klarare framstått, att berörda ogynnsamma prisrelation,
vilken framträtt mer eller mindre utpräglat, särskilt under höstmånaderna,
jämväl under åren 1923—1925, näppeligen kunde vara att hänföra
blott till tillfälliga omständigheter. Den viktigaste faktor, som medverkat
till den svenska spannmålstullens ineffektivitet, framför allt under år, då
skördeutfallet varit rikligare, torde väl snarare vara den, att Sverige i avseende
på såväl vete som råg närmat sig stadiet av självförsörjning, då
hänsyn beträffande vete toges till behovet av inblandning av flammande
hårt vete för erhållande av bakningsdugligt mjöl. I ett sådant läge både
en skyddstull, såsom erfarenheten från andra länder visat, svårt att erhålla
full effektivitet.

Beträffande de erfarenheter, som hittills vunnits angående verkningarna
av utförselbevisen, hade ämbetsverken först enligt månadsstatistiken över
handeln velat anföra siffror rörande utförseln av omalen råg och omalet vete
under de senaste skördeåren, räknade från augusti till och med juli, alltsedan
utförseln av brödsäd efter kriget lösgavs (den 27 december 1920).

Kåg

Vett*

ton

ton

Januari 1921—juli

1921.............................

.......................... 32,295

6,650

Augusti 1921—juli

1922 ............................

......................... 37,018

579

» 1922— »

1923 ..............................

..................... 1,354

348

» 1923— »

1924 ..............................

90

250

» 1924— »

1925 ..............................

.......................... 72

194

» 1925— »

1926 ..............................

.................. 52

360

» 1926— »

1927 ..............................

.......................... 38,720

59,594.

Det visade sig alltså, att utförseln av råg under skördeåren 1922/23—
1925/26 och av vete under skördeåren 1921/22—1925/26 varit mycket obetydlig
men under skördeåret 1926/27, d. v. s. under den tid då utförselbevisen
varit i användning, svällt ut högst betydligt, så att utförseln av de
båda sädesslagen sammanlagt uppgått till nära 100,000 ton. Ginge man
längre tillbaka i tiden, funne man, att av intetdera sädesslaget i omalen
form utförseln något år efter 1887 överstigit 1,000 ton, undantagandes för
vete år 1921 och för råg åren 1920, 1921 och 1922. Den då ganska stora

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 7

utförseln, i synnerhet av råg, vilken till större delen skett dels till Tyskland,
dels till Sovjetunionen och Polen, hade dock mest berott på säregna
förhållanden utomlands, varför densamma torde få anses hava haft en helt
och hållet tillfällig karaktär. Givetvis hade särskilt 1921 års tämligen stora
utförsel haft till förutsättning den ovanligt rika skörden samma år, men

1925 års ännu större skörd framkallade ingen motsvarande export. En i
det följande återgiven sammanställning visade, att med skördarnas växlande
storlek väl följt ett i omvänt förhållande växlande införselöverskott av
brödsäd, men däremot ej en motsvarande ökning eller minskning i utförseln.

1926 års skörd hade till kvantiteten varit avsevärt mindre än det föregående
årets, om än kanske till kvaliteten bättre. Att, trots detta, utförseln under
skördeåret 1926/27 blivit så betydande som fallet varit, kunde näppeligen
hava berott på annat än den stimulans, som givits däråt genom utförselbevisen.

Skörd, ton

Utförsel, ton Införsel (+) eller utförsel (—i

överskott'', ton

Råg

Vete

Omalen

råg

Omalet ,, 5

vete KäS

Vete

Summa
införsel-överskott j

1921/22 ...............

674,616

335,717

37,018

579 — 46,473

+ 107,876 -

61,403

1922/23 ...............

562,192

258,893

1,354

348 + 13,343

+ 243,152 j

256,495

1923/24 ..............

593,527

299,501

90

250 : + 129,502

+ 339,382

468,884

1924/25 ...............

276,432

185,081

72

194 : + 109,104

+ 288,222

397,326 |

1925/26 ...............

676,054

363,588

52

360 + 31,517

-f 167,503

199,020 i

1926/27 ...............

592,488

336,468

38,720

59,594 i — 20,706

+

Öl

O*

00

ut

144,479

Utav hela utförseln av omalen råg och omalet vete under tiden 1 augusti
1926 31 juli 1927, respektive 38,720 och 59,594 ton, hade i det närmaste

allt utförts mot erhållande av utförselbevis

Emellertid vore att märka, att förhållandena under skördeåret 1926 27
varit i olika hänseenden exceptionellt gynnsamma för uppkomsten av en
svensk exporthandel med brödsäd. Såsom av svenska kvarnföreningen i
dess yttrande framhållits skördade såväl Tyskland som Frankrike sin brödsäd
i mindre god kvalitet, under det Sveriges skörd utföll god. Polen åter
hade erhållit en till kvantiteten liten skörd av råg och exporterade därför
endast mindre kvantiteter. Detta utgjorde enligt kvarnföreningens mening
en förklaring till att den svenska brödsäden under nämnda skördeår varit
sä begärlig såväl i ovannämnda som övriga närliggande länder. Sedan
flera månader tillbaka, anfördes vidare av kvarnföreningen, hade till och
med det säregna inträffat, att de svenska kvarnarna kunnat importera
amerikansk råg, förtullad, till billigare pris än det, som den svenska rågen
betingat.

Att utförselbevisen under skördeåret 1926/1927 visat sig i stånd att framdriva
en rätt avsevärd spannmålsutförsel Ange med hänsyn till det sagda
icke anses bevisande för att så även under mindre gynnsamma förhållanden
skulle bliva fallet.

1 Inbegriper jämväl malen spannmål, reducerad till omalen, lör åren 1921/22—1925/26
enligt statistisk årsbok.

Enligt av jordbruksdepartementet införskaffad uppgift har exporten från Sverige mot
utförselbevis av omalen råg, respektive omalet vete undertiden augusti—december 1927 uppgått
till 6,117, respektive 13,225 ton.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Fördelningen på olika månader av den mot utförselbevis skeende ut -

förseln hade varit följande:

Råg

Vete

ton

ton

1926 augusti

........................... 2,276

569

september .............

........................... 5,771

8,924

oktober .................

........................... 2,654

6,876

november .............

........................... 4,055

11,712

december .............

........................... 5,037

11,962

1927 januari

........................... 3,721

6,002

februari.................

........................... 3,927

2,997

mars .....................

........................... 2,656

6,642

april .....................

........................... 3,118

1,835

maj

........................... 4,219

1,338

juni.........................

........................... 842

535

juli.........................

........................... 423

180

Summa 38,699

59,572.

Beträffande vete hade, som syntes av tabellen, den vida övervägande
utförseln skett under höstmånaderna, således under den årstid, då behovet
av en lättnad på marknaden för producenterna gjorde sig starkast gällande.
För rågens vidkommande hade utförseln fördelat sig mera jämt under
skördeåret till och med maj.

Destinationsländerna för den med utförselbevis understödda exporten angå
ves här nedan:

Råg

Y e t e

ton

ton

Danmark ......................

........................... 37,353

8,101

Finland ..........................

.......................... 310

112

Tyskland ......................

.......................... 279

16,151

Storbritannien ..............

........................... 1

159

Frankrike

........................... 592

25,880

Italien .............................

......................... .

915

Tjeckoslovakien..............

........................ 0

—

Estland ..........................

........................... 100

150

Polen .............................

........................... 1

2,379

Lettland ..........................

........................... —

443

Danzig.............................

........................... 63

5,176

Malmö frihamn.............

........................... —

106

Summa 38,699

59,572.

Veteutförseln hade således skett huvudsakligen till Frankrike och Tyskland,
rågutförseln nästan helt och hållet till Danmark.

Beträffande utförselns fördelning på olika tullkammardistrikt framginge
av uppgjorda tabeller, att av vete de största partierna försänts från skånehamnarna,
av råg däremot största delen från Göteborg och andra västkusthamnar.
Anmärkningsvärt vore dock huru många distrikt, som deltagit i
exporten, och att sådan ägt rum ej blott från kustorterna utan även från
distrikt långt inne i landet, såsom Lidköpings, Jönköpings, Linköpings,
Motala och Västerås tullkammardistrikt.

Införseln av råg och vete, dels i omalet tillstånd, dels i form av mjöl,
hade under de fem senaste skördeåren gestaltat sig på följande sätt:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

9

Båg, ton Veto. ton

Augusti—juli Omalen Malen Omalet ilalet

1922/23 ........................ 22,320 893 229,686 20,309

1923/24 ....................... 127,415 3,353 302,720 29,304

1924/25 ........................ 106,011 1,912 269,685 3 5,125

1925/26 ....................... 32,985 515 168,613 11,215

1926/27 ........................ 21,065 61 215,074 13.925.

Det framginge vid en jämförelse mellan ifrågavarande siffror och de förut
meddelade exportsiffrorna, att införseln av råg under skördeåret 1926—1927
ej nått upp till samma kvantitet som utförseln av samma sädesslag, medan
däremot i fråga om vete införseln långt överstigit utförseln. I vad mån
utförselbevis använts för import av malen spannmål hade ämbetsverken ej
varit i tillfälle att utröna. Sådana bevis, uppgående, med stadgat avdrag
av två procent, i värde till 1,299,578 kronor 52 öre och representerande eu
utförd kvantitet av omkring 35,840 ton vete och råg tillsammans, hade
jämlikt förordningens 2 § tredje stycket under tiden 1 augusti 1926—
31 augusti 1927 ingivits till generaltullstyrelsen för inlösning. Vid import
hade under samma tid, för vinnande av befrielse från erläggande av tullavgift,
använts bevis om sammanlagt 2,320,103 kronor 15 öre, varför, med
hänsyn till värdet, endast något över en tredjedel av samtliga utfärdade
bevis blivit på angivet sätt direkt inlösta. Nyssnämnda belopp utgjorde
tillhopa 3,619,681 kronor 67 öre, vartill således statsverkets gottgörelse till
bevisinnehavarna uppgått under ifrågavarande tidsperiod.

Vid uppköp av utförselbevis från kvarnars och andra spannmålsimportörers
eller speditörers sida hade, enligt meddelande från kvarnhåll, i allmänhet
avdragits en rabatt av 1 å 1 ''/■>, understundom upp till 2 procent.

Förut anförda siffror rörande totala importöverskottet under de senare
åren gåve vid handen, att, trots den lägre skörden år 1926 i jämförelse
med 1925, importöverskottet av brödsäd skördeåret 1926—1927 varit rätt
mycket mindre än importöverskottet under skördeåret näst förut och naturligtvis
ännu mycket mindre än hela den tullpliktiga brödsädesimporten
under sistnämnda år. Härav skulle möjligen kunna dragas den slutsatsen,
överensstämmande med vad under de tidigare diskussionerna rörande
utförseibevisen anförts som skäl mot deras införande, att de, såsom tenderande
att nedbringa nettoimporten av brödsäd, vore ägnade att verka i riktning
av en förminskning av statens tullintäkter. Sammanhanget härvid skulle
då närmast vara det, att i avseende på råg, vilket sädesslag ju delvis användes
för andra ändamål än som brödsäd, den genom utförselbevisen
framkallade utförseln ej skulle ersättas genom en motsvarande kvantitet
importerad tullpliktig spannmål. En sådan verkan av utförselbevisen torde
på grund av det gångna årets erfarenhet ej kunna avvisas såsom omöjlig
eller helt osannolik, särskilt i betraktande av den ganska starkt ökade
majsinförseln. I och för sig synes detta dock icke behöva betraktas såsom
något egentligt fel, då rågens ersättande i konsumtionen med billigare
fodersäd snarast finge anses innebära en nationalekonomisk fördel.

I fråga om utförselbevisens inverkan på prisbildningen inom landet å
omalen spannmål hade, framhålla ämbetsverken, Sveriges allmänna lantbrukssällskap
i sitt yttrande till kommerskollegium framlagt ett ganska omfattande
siffermaterial, varav med full tydlighet syntes framgå, att under
den tid utförselbevisen varit i kraft — och med största sannolikhet åtmin -

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

stone delvis som en följd därav — det svenska vetets pris i relation till
världsmarknadspriset blivit för producenterna avsevärt fördelaktigare än
förut och detta särskilt under höstmånaderna, då prisställningen vore för
dessa av den största betydelsen. Sällskapet hade sålunda på grundval av
den gjorda prisjämförelsen beräknat den inträdda prisförhöjningen under
månaderna augusti 1926—januari 1927 gent emot samma månader året därförut
till 1 krona 50 öre å 2 kronor per 100 kilogram. För rågens vidkommande
hade sällskapet funnit en direkt jämförelse med prisläget under 1925/26 mindre
upplysande, enär rågpriset på den internationella marknaden då var exceptionellt
nedpressat. Emellertid vore sällskapet av den bestämda uppfattningen
att, om utförselbevisen ej funnits, lantmännen under det gångna
skördeåret ej kunnat uppnått de rågpriser, som verkligen erhållits. Liknande
uttalanden hade gjorts även i övriga till kommerskollegium ingivna yttranden.

I vad män den uttalade farhågan besannats, att utförselbevisen skulle
verka företrädesvis prisstegrande i kusttrakterna och i allmänhet å orter, där
prisläget redan förut varit minst oförmånligt, och därigenom skärpa olikheterna
i prisnivån inom landet, vore svårt att avgöra. Något siffermaterial
för denna frågas bedömande förelåge icke, då numera regelbundna prisnoteringar
för någon inlandsort icke offentliggjordes. Den påvisade omständigheten
att export, om än i mindre omfattning, förekommit jämväl
från kanal- och andra hamnar inne i landet talade emellertid för, att utförselbevisen
bort kunna i någon mån sträcka sina verkningar direkt även
till de från kusten mera avlägset liggande orterna. Att dessa eljest indirekt
kunnat draga fördel av prisstegringen i kusttrakterna vore ganska säkert.
Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening hade gjort gällande,
att den av utförselbevisen orsakade prishöjningen särskilt märkbart framträtt
å platser, varifrån transportkostnaderna till svenska kvarnar ställde
sig höga, medan transportkostnaderna till exporthamn ställde sig lägre.

Beträffande utförselbevisens inverkan på mjölpriserna hade svenska kvarnföreningen
yttrat, att följden av den uppkomna exporten blivit — vilket
även vid förordningens tillkomst förutsetts — att det svenska mjölet måst
hållas å en högre prisnivå än vad eljest skulle varit fallet. En viss prisstegring
å mjöl ansåge även Skånes handelskammare hava blivit följden av
utförselbevisen. Däremot hävdade Sveriges allmänna lantbrukssällskap att,
då kvarnarna redan förut åtminstone för viktigare mjölkvaliteter i huvudsak
utnyttjat mjöltullen, någon större höjning av prisen å det inhemska mjölet
i förhållande till importprisen å mjöl ej varit möjlig. Den höjning av
brödsädesprisen, som utförselbevisen medfört, hade därför icke förorsakat
någon nämnvärd höjning av mjölprisen men vill framtvingat strävanden
att rationalisera kvarndriften.

Hur det i verkligheten förhölle sig med denna sak vore givetvis svårt
att fullt exakt utröna. En viss belysning därav torde dock erhållas genom
följande.

Möjligheten av en mera betydande relativ prisstegring å mjöl hade naturligtvis
varit beroende på, i vad mån tullskyddet å mjöl tidigare utnyttjats
och huruvida alltså någon marginal förefunnits mellan det svenska inlandspriset
och det utländska konkurrenspriset. Att en ganska vid sådan marginal
funnits i avseende på rågmjöl stode utom allt tvivel. På detta område hade
någon reglering av marknaden ej förekommit utan konkurrensen varit fullt
fri. Priserna å rågmjöl hade därför hållits nere på en nivå, som i allmänhet
omöjliggjort import. En jämförelse mellan prisnoteringarna å in -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

11

hemsk råg och inhemsk rågsikt visade, att priserna på mjölet vanligen ganska
väl följt priserna å råvaran, vadan man finge antaga, att de senare varit
väsentligen bestämmande för de förra. Halvårsvis från och med augusti 1923
ställde sig ifrågavarande priser genomsnittligt till varandra på följande sätt:

Råg
kr. per

Rågsikt
100 kg.

Skillnad

augusti 1923—januari 1924

.................... 15.34

27.5 3

12.19

februari 1924—juli 1924 .......................

.................... 15.54

27 37

11.83

augusti 1924—januari 1925 ....................

.................... 24.36

36.31

11.95

februari 1925—juli 1925 ........................

.................... 26.87

37.24

10.37

augusti 1925—januari 1926 ....................

.................... 17.12

28.25

11.13

februari 1926—juli 1926 ........................

.................... 18.28

28.5 9

10.31

augusti 1926—januari 1927 ....................

.................... 19.73

31.68

11.95

februari 1927—juli 1927 ........................

.................... 23.06

34.44

11.38

Då det med ganska stor visshet kunde antagas, att de inhemska rågprisen
genom utförselbevisen hållits uppe på en högre nivå än eljest skulle varit
fallet, vore tydligt, att jämväl rågmjölsprisen därigenom stegrats, enär
marginalen dem emellan sedan tiden före augusti 1926 i varje fall icke
minskats. Hur stor denna höjning av rågmjöljspriset varit, vore omöjligt
att avgöra. Den kunde dock icke anses hava varit mycket betydande, då,
såsom förut nämnts, rågtullen redan föregående skördeår var tämligen väl
utnyttjad.

Till belysning av vetemjölsprisens utveckling meddelades i en särskild bilaga
en sammanställning på grundval av uppgifter lämnade av svenska kvarnföreningen,
vilken utvisade noteringar månadsvis från och med augusti 1923
dels å bästa svenska vetemjöl (»Extra patent»), dels å därmed jämförbart
amerikanskt vetemjöl, eif svensk hamn plus tull. Tyvärr hade det icke
varit möjligt, framhålla ämbetsverken, att för importerat amerikanskt mjöl
erhålla prisnoteringar, avseende ett och samma märke för hela den ifrågavarande
perioden. Priserna för augusti 1923—februari 1926 avsåge sålunda
»Pilsbury Best Patent», för mars 1926—augusti 1927 »Canadian Spring
Patent». Enligt meddelande under hand av svenska kvamföreningens verkställande
direktör kunde man dock anse, att ungefär fram till mitten av
1925 noteringarna å det förstnämnda märket avsåge ett fabrikat, till kvaliteten
praktiskt taget likvärdigt med det som noteringarna å det sistnämnda
märket från och med mars 1926 representerade. Däremot skulle noteringarna
å Pilsbury Best Patent för tiden från mitten av 1925 och framåt
ligga på en i jämförelse härmed något högre nivå, varför de vid jämförelsen
med de svenska noteringarna borde uteslutas.

I det följande hade ämbetsverken lämnat en sammanfattande översikt
halvårsvis av de i förutnämnda bilaga anförda prisnoteringarna.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Priser å svenskt och amerikanskt vetemjöl, bästa kvalitet.

Amerikanskt mjöl eif

•

Svenskt

Göteborg + tull

extra patent

Pilsbury 1 Canadian

Best Patent [Spring Patent

.

Kronor per 100 kilogram

Augusti 1923—januari 1924 ...............

36.98

37.80

— 0.82

Februari 1924—juli 1924 ..................

34.19

38.80 j —

— 4.6 7

Augusti 1924—januari 1925 ...............

43.0 7

45.04 —

— 1.97

Februari 1925—juli 1925 ..................

44.3 8

47.14

— 2.76

Augusti 1925—januari 1926 .............

41.68

46.81

(— 5.18)

Mars 1926—juli 1926 ........................

42.81

— j 42.38

-j- 0.48

Augusti 1926—januari 1927 ...............

42.06

41.19

+ 1.46

Februari 1927—juli 1927 ..................

43.0 7

— | 40.8 9

-(- 2.18

Augusti 1927....................................

43.68

40.66

+ 2.92

Under antagande att de amerikanska prisnoteringarna för hela perioden
i fråga med ovannämnda undantag avsåge en med svenskt extra patentmjöl
i huvudsak likvärdig kvalitet, utvisade tabellen, att redan under förra hälften
av 1926 en viss stegring av det svenska mjölpriset i jämförelse med det
amerikanska ägt rum samt att denna sedermera, d. v. s. under tiden efter
utförselbevisens införande, blivit alltmera markerad. Troligt vore, att man
icke finge anse prismarginalerna för tiden augusti 1923—juli 1925 och för
tiden mars 1926 —augusti 1927 fullt jämförbara. Att ett med det ifrågavarande
svenska mjölet fullt jämställt utländskt mjöl skulle kunna på härvarande
marknad konstant säljas till ett i förhållande till priset å det svenska
mjölet så mycket lägre pris som tabellen här ovan angåve, syntes knappast
sannolikt, då de inhemska producenterna icke så helt behärskade marknaden,
att ett sådant under längre tid fortsatt förhållande vore möjligt. Men
den successiva ökning, som förmärktes i det belopp, varmed den svenska
noteringen sedan förra hälften av 1926 överstigit den amerikanska, syntes
dock otvivelaktigt giva vid handen, att det svenska prima vetemjölet under
tiden från utförsel bevisens införande verkligen företett tendens till en relativ
höjning. Storleken av denna relativa prishöjning torde icke med någon
säkerhet kunna konstateras. Den icke obetydliga införsel av vetemjöl, som
ägt rum såväl före som efter augusti 1926, tydde emellertid på, att vetemjölstullen
som regel varit ganska väl utnyttjad, och under sådana förhållanden
kunde något utrymme för en mera avsevärd relativ prisstegring å det
svenska vetemjölet icke gärna hava förekommit. Då marginalerna mellan
noteringarna å olika mjölmärken av svenska kvarnföreningen sedan länge
hållits oförändrade, torde vad här anförts om det finare mjölet kunna i det
stora hela tillämpas även beträffande det grövre.

Som en sammanfattning av vad sålunda anförts rörande hittillsvarande
erfarenheter av utförselbevissystemet hava ämbetsverken framhållit följande.

En ganska ansenlig utförsel av såväl råg som vete hade under skördeåret
1926/27 ägt rum, vilken med all sannolikhet till väsentlig del framkallats
genom de därvid erhållna utförselbevisen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

13

Denna utförsel hade beträffande vete till större delen försiggått under
höstmånaderna, medan den i fråga om råg fördelats mera jämnt över skördeåret.

Då utförseln av råg överstigit införseln av samma spannmålsslag, hade
utförselbevisen sannolikt bidragit till att i någon mån befordra den allmänna
tendensen till övergång från råg- till vetekonsumtion. Möjligen
hade en del av den utförda rågen, vilken eljest skulle konsumerats inom
landet, i förbrukningen ersatts med importerad tullfri spannmål, och hade
härigenom en viss minskning i statens eljest påräkneliga inkomst av spannmålstull
uppstått utöver den minskning, som finge anses ligga dels däri, att
utförselbevis meddelats även för den spannmålskvantitet, som skulle exporterats,
även om utförselbevis icke funnes — en kvantitet, som, enligt vad
förut gjorts gällande, sannolikt icke varit betydande — dels däri att utförselbevisen
möjligen hade kunnat utöva ett stimulerande inflytande på
brödsädesodlingen, något varom det ännu torde vara för tidigt att yttra sig.

Tack vare den lättnad, som den uppkomna utförseln medfört å den inhemska
spannmålsmarknaden, hade en fullt märkbar höjning av priset å
såväl svensk råg som svenskt vete i förhållande till världsmarknadspriset
å motsvarande varor ägt rum, i synnerhet under höst- och vintermånaderna.
Beträffande vete torde den uppnådda prisförbättringen enligt Sveriges allmänna
lantbrukssällskaps beräkningar kunna skattas till 1 krona 50 öre å
2 kronor per 100 kilogram.

Denna prisförbättring hade ej varit inskränkt till blott områdena närmast
exporthamnarna utan mer eller mindre berört även de inuti landet belägna
produktionsområdena.

I samband med den prisstegring, som den svenska brödsäden erfarit genom
det bättre utnyttjandet av tullskyddet, torde jämväl en viss, om än ej synnerligen
betydande höjning av mjölpriserna hava ägt rum.

I stort sett torde det kunna sägas, att utförselbevissystemet under den
tid det varit i tillämpning fullt infriat de förhoppningar, som ställts på
detsamma från dess förespråkares sida, utan att några mera avsevärda olägenheter
därav försports. Denna uppfattning delades ock av samtliga de sammanslutningar,
som i yttranden till kommerskollegium uttalat sig i ämnet.

Emellertid hänförde sig anförda iakttagelser angående utförselbevisens
verkningar till ett år, som i olika hänseenden erbjudit särskilt goda möjligheter
för uppnående av de med ifrågavarande anordning avsedda syftemålen.
På grund av de ovanliga förhållanden, som under nämnda år varit rådande,
kunde de därvid gjorda erfarenheterna uppenbarligen icke anses tillfyllest för
bedömande av huru utförselbevissystemet kunde antagas komma att verka
under mera normala tider. Ämbetsverken ansåge därför, att det vore av
stor betydelse, om möjlighet bereddes att under längre tid än den nu gällande
provisoriska förordningen avsåge fullfölja iakttagelserna angående verkningarna
av ifrågavarande för vårt land nya system. Ehuru den till ämbetsverken
ställda remisskrivelsen icke innefattade någon anmodan för dem
att uttala sig för eller emot systemets fortsatta giltighet, kunde ämbetsverken
dock, med hänsyn till vad nyss anförts, icke underlåta att uttala,
att en förlängning därav exempelvis under ytterligare fem år vore att anse
som i hög grad önskvärd, enär först därigenom en säkrare erfarenhet
kunde vinnas angående systemets verkningar i olika hänseenden och under
olikartade årsväxts- och marknadsförhållanden.

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Av de näringskorporationer, som till kommerskollegium avgivit yttranden
i den föreliggande frågan, hava, såsom ämbetsverken framhållit,
några önskemål angående ändring av hittillsvarande bestämmelser i ämnet
icke framställts utom av svenska lantmännens riksförbund, som ansett konsekvensen
fordra, att även utförsel av korn skall berättiga till erhållande
av utförselbevis. Som stöd härför har riksförbundet huvudsakligen anfört,
att korn till skillnad från råg och vete kan odlas i nära nog hela landet,
ävensom att kom odlas även av de mindre jordbrukarna, under det att
höstsädesodlingen till avsalu huvudsakligen bedrives av de större och medelstora
jordbruken. Att undandraga kornodlingen skyddet av utförselbevisen
syntes därför vara en orättvisa mot det mindre jordbruket. I anledning
härav hava ämbetsverken i det av dem avgivna utlåtandet anfört följande.

Kornets huvudsakliga användning — frånsett vissa delar av Norrland,
där dock någon nämnvärd produktion därav till avsalu näppeligen förekomme
— vore dels som fodersäd, dels som råvara för malttillverkning.
Skulle bevis över utfört korn få användas för vinnande av befrielse från
erläggande av tullavgift vid införsel jämväl av vete eller råg, komme detta
att medföra en tullfri införsel av varor för helt annan användning än de
utförda, vilket vore att avlägsna sig allt för långt från det ursprungliga
syftet med utförselbevisen. I den mån det utförda kornet i den inhemska
förbrukningen komme att ersättas med importerad tullfri spannmål, skulle
den statsfinansiella förlust, som av samma skäl möjligen i någon mån redan
uppkomme genom att bevis över utförd råg finge användas även vid införsel
av vete, ytterligare skärpas. Skulle utförselbevis komma att medgivas för
korn, borde deras användning därför enligt ämbetsverkens åsikt inskränkas
till att ersätta betalning av tull för infört korn eller malt. Denna åsikt
hade uttalats även av spannmålsmarknadssakkunniga. Men då införselbehovet
av korn och malt i allmänhet vore mycket ringa, skulle, med en sådan begränsning
i användningen, utförselbevis för korn bliva av mycket ringa
värde för producenterna. Ämbetsverken finge därför på anförda skäl avstyrka,
att utförselbevissystemet utsträckes att jämväl gälla korn.

I avseende å de nuvarande författningsbestämmelsernas innehåll hava
ämbetsverken erinrat, hurusom enligt § 2 i förordningen angående utförselbevis
för råg och vete innehavaren av utförselbevis är berättigad att, inom
sex månader från det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande,
i den mån för omalen eller malen råg eller omalet eller malet
vete inom nämnda tid av sex månader influtna tullavgifter efter avdrag av
två procent därtill lämna tillgång, utbekomma sagda belopp med avdrag av
två procent. Den tidsperiod, som skulle läggas till grund för tullverkets
kontroll att utbetalningarna icke komme att överstiga influtna tullavgifter,
skulle sålunda räknas framåt i tiden från angivningsdagen. För att denna
bestämmelses iakttagande skulle kunna säkerställas hade _ de olika lokala
tullkassorna ålagts att tre gånger varje månad lämna uppgift över influtna
tullavgifter för varor av hithörande slag till generaltullstyrelsens revisionsbyrå,
där uppgifterna sammanfördes. Förutom att berörda av gällande föreskrifter
föranledda kontrollbestämmelser medförde ett ganska avsevärt sta -

Kungi. Maj ds proposition Nr 107.

15

tistiskt arbete, kunde nämnda föreskrifter, åtminstone teoretiskt sett, tänkas
verka hinderligt för utbetalning på önskad tid, nämligen om — såsom under
viss tid på hösten lätt kunde ske — en mångfald utförselbevis ungefär
samtidigt utfärdades och för dessa genast begärdes kontant likvid, men motsvarande
import under tiden icke ägt rum. I anledning härav hade nu
ämbetsverken, även om icke hittills genom de nuvarande bestämmelserna
kunde sägas hava uppstått någon svårighet i praktiken, föreslagit, att kontrollen
över, att utbetalningarna icke överstege influtna tullavgifter, skulle
grundas på jämförelse med importsiffrorna enligt den tillgängliga officiella
statistiken under en föregående sexmånadsperiod, eller närmare bestämt under
de sex månader, som förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen
till utförsel ägt rum.

Av en i ämbetsverkens skrivelse intagen tablå framgår, att enligt där
gjord beräkning tullavgifterna å importerade varor av råg och vete vore
störst under månaderna maj—juli.

I anledning av förut omförmälda av direktören Kuno Möller gjorda framställning
angående åtgärder för utförselbevissystemets utsträckning även
till malen råg och malet vete hava ämbetsverken anfört bland annat följande.

I intet av de i ärendet avgivna yttrandena hade tillstyrkts en dylik åtgärd.
Däremot hade såväl Stockholms och Skånes handelskamrar som Sveriges
allmänna lantbrukssällskap, svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas
förening och svenska kvarnföreningen förordat, att rätten till tullrestitution
för idkare av kvarnrörelse vid utförsel av rågmjöl, vetemjöl eller vetegryn
enligt tulltaxeförordningen § 13 mom. 3 måtte utvidgas därhän, att införsel
av råg eller vete finge berättiga till restitution av tull vid utförsel av
nämnda slag av förmalningsprodukter, oberoende av om råvaran därvid utgjordes
av råg eller vete. Därjämte hade av Skånes handelskammare och
svenska kvarnföreningen hemställts, att vid en eventuell omarbetning av
bestämmelserna om tullrestitution för kvarnprodukter jämväl den ändringen
måtte vidtagas, att restitution medgåves även för spannmål, som införts från
nederlag. Så vore nämligen nu icke förhållandet, beroende på ordalydelsen
av hithörande stadgande i tulltaxeförordningen, som utsade, att restitution
medgåves allenast för tull som erlagts för direkt från utlandet införd omalen
spannmål.

En utsträckning av utförselbevissystemet till att omfatta även malen
spannmål skulle för kvarnidkarna tydligen innefatta den fördelen, att de
bleve i stånd att exportera förmalningsprodukter på grundval av tullfri eller
därmed i prishänseende jämställd inhemsk råvara utan föregående import
av omalen spannmål, under det att de enligt det gällande restitutionssystemet
först måste importera spannmål till kvantitet, som motsvarade den
i förmalningsprodukten ingående råvaran, och därför erlägga tull och samtidigt
tillkännagiva sin avsikt att av den införda spannmålen förmala mjöl
eller gryn för export för att erhålla möjlighet till restitution av den erlagda
tullen. Visserligen fordrades ej, att den utförda förmalningsprodukten skulle
hava framställts av just den importerade spannmål, för vilken restitution
av erlagd tull ifrågasattes, icke ens att den över huvud taget framställts av
utländsk spannmål. Men vid utförsel av rågmjöl kunde restitution erhållas
endast av tull för införd råg och vid utförsel av vetemjöl eller vetegryn

It! Kung!. Maj:Is proposition Nr U>7.

endast av tull för infört vete. Importen måste vidare hava företagits av
kvarnidkaren själv och som regel hava skett vid samma tullplats som den.
vid vilken utförseln ägde rum. Dessa bestämmelser begränsade tydligen i
viktiga hänseenden kvarnindustriens möjligheter att begagna sig av restitutionsförfarandet,
dels på sådant sätt, att kvarnar, som icke själva importerade
spannmål, vilket huvudsakligen torde vara de smärre företagen, vore avskurna
därifrån, dels så att restitution vid export av rågmjöl i allmänhet
endast i jämförelsevis ringa omfattning kunde ifrågakomma, då som regel
importbehovet av råg vore ganska litet.

Att döma av siffrorna för utförsel av rågmjöl ocli vetemjöl under tiden
1 augusti 1924—31 juli 1927 kunde knappast någon sådan tendens till nedgång
i mjölexporten skönjas, som kunde ge stöd för påståendet, att utförselbevisen
skulle inverka avsevärt försvarande på denna export. Siffrorna
rörande vetemjölsexporten vore för tiden augusti 1926—juli 1927 visserligen
för de flesta månader lägre än för motsvarande månader 1925/26, men däremot
nästan genomgående betydligt högre än för 1924/25.

Emellertid funne ämbetsverken det obetingat vara förenat med rättvisa
och billighet, att vid utförseln av förädlad spannmål medgåves minst samma
tullförmåner som vid utförseln av den härför använda råvaran. En sålunda
utvidgad förmån för kvarnindustrien vid exporten av dess produkter kunde
icke heller lända jordbruket till men. Särskilt borde en ökad möjlighet till
export av rågmjöl kunna medföra en för jordbruket gynnsam verkan, då
härigenom avsättningsmöjligheterna för inhemsk råg förbättrades.

Full jämställdhet i förevarande hänseende skulle tydligen vinnas, därest
bestämmelserna om utförselbevis utsträcktes att gälla även den i förmalningsprodukter
av råg och vete ingående råvaran. Något principiellt hinder
för en sådan anordning ansåge ämbetsverken icke föreligga. Anmärkas
borde, att i gällande tyska förordning angående utförselbevis för spannmål
(Einfulirscheine) stadgades rätt att erhålla sådana bevis jämväl vid utförsel
av kvarnprodukter och malt. Såsom kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
framhållit i sitt utlåtande i förevarande ämne den 20 januari 1927,
komme det dock att medföra praktiska olägenheter, om två till ändamålet
så likartade institut som utförselbevis och tullrestitution i avseende på utförsel
av förmalningsprodukter av spannmål samtidigt förekomme i tillämpning.
En utväg vore då att upphäva bestämmelserna angående tullrestitution
i tulltaxeförordningen §, 13 mom. 3 och i förordningen om utförselbevis
införa bestämmelser angående utförselbevis för mjöl och gryn samt angående
de grunder, som därvid borde tillämpas för beräkning av utbytesförhållandena
jämte nödiga kontrollföreskrifter. En sådan lösning av frågan kunde
ämbetsverken dock icke förorda med hänsyn till att, enligt deras åsikt, förordningen
om utförselbevis fortfarande borde givas allenast provisorisk
giltighet, under det att tulltaxeförordningens bestämmelser om tullrestitution
vore och borde vara beräknade för större varaktighet.

Det återstode då att pröva, huruvida, med bibehållande av nuvarande
system för tullrestitution, bestämmelserna i tulltaxeförordningen § 13 mom. 3
lämpligen kunde ändras så att de framställda önskemålen kunde bliva tillgodosedda.

Ämbetsverken ifrågasätta i berörda hänseende vissa lättnader, avseende
att införsel av råg och vete finge berättiga till restitution av tull vid utförsel
av förmalningsprodukter därav oberoende av om råvaran utgöres
av råg eller vete och utan hinder av att införseln skett över tullnederlag.

IT

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 107.

Ämbetsverken, som dock icke funnit nu berörda spörsmål äga det nödvändiga
samband med frågan om förlängd giltighet av förordningen om
ntförselbevis, att beslut i dessa båda ämnen måste fattas samtidigt, hava
hemställt, att förevarande fråga om utvidgning av restitutionsmöjligheterna
i fråga om vissa förmalningsprodukter måtte överlämnas till vidare behandling
av de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för revision av
gällande tulltaxa.

De yttranden, som avgivits av de i ärendet hörda handelskamrarna samt
Sveriges allmänna lantbrukssällskap. svenska lantmännens riksförbund
m. b. p. a., föreningen Sveriges spannmålsintressenter, svenska kvarnföreningen
ävensom svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening.
hava vid behandlingen av de särskilda till ärendet hörande frågorna berörts
i ämbetsverkens utlåtande. Av nämnda yttranden må här allenast vidkommande
frågorna om utförselbevissystemets hittillsvarande verkningar
och lämpligheten av dess vidare tillämpning ytterligare anmärkas, att svenska
kvarnföreningen, som icke direkt uttalat sig rörande sistnämnda fråga,
funnit utförselbevisen väl fylla sin uppgift. Samtliga övriga hörda sammanslutningar
hava ansett sig kunna konstatera för jordbrukarna gynnsamma
verkningar av utförselbevisen samt tillstyrkt förlängning av förordningens
om utförselbevis tillämpning, därvid endast handelskammaren i Göteborg
föreslagit, att bestämmelserna fortfarande borde bibehålla sin provisoriska
karaktär, under det de andra synas hava utgått från att någon begränsning
av förordningens giltighetstid ej borde givas, vilket direkt uttalats av
tre av ifrågavarande sammanslutningar. Handelskammaren i Göteborg har
framhållit, att under den korta tid bestämmelserna varit i kraft icke kunnat
förvärvas sådan erfarenhet, att denna kunde lämna tillräckligt stöd för ett säkert
omdöme angående utförselbevisens inverkan på produktionen och handeln
med vete och råg.

Ämbetsverken hava vidare till behandling upptagit frågan om beräkningen
av städernas tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat
utgå för importerad spannmål, men från vilka avgifters erläggande befrielse
skett på grund av avlämnade utförselbevis. Rörande detta spörsmål hava
ämbetsverken i huvudsak anfört följande:

I cirkulär den 30 juli 1926 angående ordningen för utfärdandet och redovisning
av utförselbevis för råg och vete, § 6, hade generaltullstyrelsen föreskrivit,
att tullavgiftsbelopp, från vars erläggande befrielse erhållits genom
avlämnande av utförselbevis, skulle av vederbörande tullmyndighet utan
särskilt bemyndigande i månadsredovisningen för den månad, varunder
avlämnandet skett, avföras under titeln »Restitutioner: jämlikt förordningen
den 26 juli 1926.» Då enligt tjänstgöringsreglementet för tullverket den
14 december 1910, § 134, mom 3, vid beräkningen av tolagsersättningen
skulle från den debiterade uppbörden avdragas under året restituerat belopp
därav, hade följden av nyssnämnda föreskrift blivit, att någon tolagsersättning
icke beräknats för de tullbelopp, som under andra förhållanden skolat

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt S9 höft. (Nr 107.) 2

Beräkning av
städernas
tolagsersättning.

18 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

erläggas kontant, men från vilka nu befrielse erhållits, därigenom att utförselbevis
till motsvarande belopp avlämnades.

Från flera tullförvaltningar hade nu i de till generaltullstyrelsen avgivna
yttrandena anmärkts, att genom nyssnämnda förfaringssätt en orättvisa skett
mot de till tolagsersättning berättigade städerna, i det att deras eljest påräkneliga
inkomst av sådan ersättning minskats med belopp, svarande emot
den genom avlämnade utförselbevis uppkomna minskningen i tulluppbörden
för införd spannmål. Samma påpekande hade gjorts av Skånes handelskammare
i dess yttrande. Vidare hade till kommerskollegium inkommit en
skrivelse från Svenska hamnförbundet, vari hemställdes, att ämbetsverken
i sitt utlåtande i förevarande ämne måtte beakta bär omförmälda förhållande
och däri söka åstadkomma rättelse.

Enligt bestämmelserna om ersättning till stapelstäderna för tolagsavgiften
(kungl. brevet till generaltullstyrelsen den 18 december 1857), skulle tolagsersättningen
utgå antingen med ett fixt belopp plus 5 procent å don tulluppbörd,
som i vederbörande stad överstege visst angivet belopp, men med
minskning för vad stadens tulluppbörd understege samma belopp efter viss
angiven procent, eller ock (för de städer, som efter år 1857 tillerkänts rätt
till tolagsersättning) med ett belopp, som motsvarade 5 procent av vederbörande
stads årliga tulluppbörd. Då nu enligt ordalydelsen av förordningen
angående utförselbevis för råg och vete § 2 någon verklig tulluppbörd icke
förekomme för spannmål, som infördes mot avlämnande av utförselbevis,
utan denna införsel vore att betrakta som tullfri, följde härav, att de tolagsersiittningsberättigade
städerna genom det av generaltullstyrelsen föreskrivna
redovisningssättet för de inlevererade utförselbevisen icke kunde sägas gå
förlustiga någon dem tillförsäkrad rätt.

I stort sett bordo den mot erhållande av utförselbevis skeende exporten
av brödsäd med vissa förut angivna begränsningar motsvaras av senare
skeende import av sådan spannmål, därest konsumtionen inom landet skulle
upprätthållas på samma nivå som tidigare. Under sådana förhållanden
kunde för hela landets vidkommande den verkliga minskning i kontant
erlagd spannmålstull, som utförselbevisen förde med sig, knappast uppgå till
något större belopp. Däremot vore det tydligt, att med avseende å särskilda
orter förhållandet mellan den importerade spanninålskvantiteten och den
kontant erlagda spannmålstullens belopp kunde bliva mycket växlande, beroende
på i vilken omfattning utförselbevis kommit till användning vid
importen. Lämpligaste utvägen att undgå den av sådana tillfälligheter härrörande
ojämnheten i tolagsersättningen för olika städer syntes ämbetsverken
vara, att vid tolagsersättningens bestämmande en utjämning verkställdes
städerna emellan, så att för var och eu av de till tolagsersättning
berättigade städerna nämnda ersättning bestämdes — i den mån den skulle
utgå i förhållande till influten tull av omalen och malen råg samt omalet
och malet vete — efter den proportion, vari för hela rikets vidkommande
under respektive år den på införseln av nyssnämnda spannmålsslag belöpande
tullen erlagts kontant, d. v. s. utan användande av utförselbevis.

Ämbetsverken funne, på grund av vad sålunda anförts, någon ändring i
det i generaltullstyrelsens cirkulär den 30 juli 1926, § 6, föreskrivna sättet
för redovisning av inlevererade utförselbevis icke påkallad vare sig av
sakliga skäl eller med hänsyn till ordalydelsen av förordningen angående
utförselbevis för råg och vete, men hemställde, att vid uträknande av de
uppbördsbelopp, å vilka resp. städer tillkommande tolagsersättning skulle
grundas, den debiterade uppbörden av tull för omalen och malen råg samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

19

omalet och malet vete, vilken normalt skulle inräknas i sådant belopp,
måtte minskas i samma förhållande som företeende av utförselbevis minskat
den för hela riket uppdehiterade tullen för samma slags varor.

Statskontoret, som den 4 januari 1928 avgivit infordrat utlåtande i detta
ämne, har däri anfört att, då det av kommerskollegium, generaltullstyrelsen
och lantbruksstyrelsen framlagda förslaget till fördelning å samtliga till
tolagsersättning berättigade städer av de tullavgifter, som gått i kvittning
mot utförselbevis, syntes ägnat att medverka till eu rättvisare beräkning av
tolagsersättningen än det nu tillämpade förfarandet, statskontoret ansåge sig
böra biträda sagda förslag.

Svenska stadsförbundets styrelse, som jämväl beretts tillfälle att yttra
sig rörande ifrågavarande spörsmål, har i sitt den 9 februari 1928 avgivna
utlåtande ställt sig på den ståndpunkten, att vid beräkningen av tolagsersättning
över huvud taget avdrag icke, såsom för närvarande är fallet,
borde ske för den spannmålsimport, som äger rum mot företeende av utförselbevis.
För den händelse förslag komme att föreläggas årets riksdag om
fortsatt tillämpning av förordningen om utförselbevis, ville styrelsen därför
för sin del, i likhet med hamnförbundet, hemställa, att i detta sammanhang
åtgärder företoges, som omöjliggjorde fortsättande av nu påtalade praxis
och för framtiden skyddade städerna för förluster till följd av utförselbevisen.

Vad angår det föreliggande förslaget om ändrad fördelning av tolagsersättningen,
har styrelsen bestämt avstyrkt detsamma, då det syntes medföra
synnerligen betänkliga konsekvenser. Härom bär styrelsen i huvudsak
anfört följande:

Förslaget innebure, att städerna även i framtiden skulle få bära förluster
av tolagsersättningen, men att dessa skulle fördelas jämnare i relation till
minskningen överhuvud i landet av tulluppbörden på grund av utförselbevisen.
Om man fasthölle vid tanken på, att städerna alltjämt skulle bära
förlusterna, kunde det väl teoretiskt sett synas bestickande att låta dem
dela bördan. Men i praktiken syntes saken ställa sig något annorlunda.
Detta framginge redan av ett flyktigt studium av föreliggande faktiska förhållanden.
Under budgetåret 1926—1927 hade 13 till tolagsersättning berättigade
städer fått sin ersättning minskad tack vare utförselbevisen. Men
de övriga 24 ersättningsberättigade städerna däremot hade icke alls fått vidkännas
någon dylik minskning.

Förlusterna vore också skäligen lokalt avgränsade. Samtliga Norrlandsstäder
både av naturliga skäl icke haft någon olägenhet av utförselbevisen,
som i övrigt, med undantag för Stockholm samt Göteborg och ett par andra
västkuststäder, främst hade ifrågakommit i Skåne.

Redan av dessa skäl syntes det knappast kunna ifrågasättas att nu tilllämpa
ett utjämningsförfarande. Men därtill komme, att den av ämbetsverken
föreslagna metoden för detta förfarande till sina konsekvenser vore
rätt överraskande. Med stöd av det material, som från förbundets byrå
anskaffats, hade vissa beräkningar utförts rörande verkningarna av förslaget.
Efter vad dessa beräkningar gå ve vid handen, skulle systemet i
stort sett verka därhän, att den förlust, som det gångna budgetåret drabbat
Stockholm, skulle för framtiden reduceras så väsentligt som till ungefär en

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Departements chefen.

tiondel, medan till följd därav andra städer skulle få vidkännas betydande
ökningar av sina förluster. Så skulle t. ex. Göteborg och Norrköping se
sina förluster mer än fördubblade. De omnämnda städerna på Västkusten
och i Skåne skulle få sina förluster väsentligt ökade, i enstaka fall betydligt
mer än 10-dubblade. De hittills oherörda tolagsberättigade städerna skulle
dessutom få vidkännas förluster med belopp, varierande från några kronor
ända upp till över 2,000 kronor. Det syntes styrelsen uppenbart, att den
form för »utjämning», ämbetsverken föresloge, icke kunde ifrågakomma.

Att en faktisk underbetalning av den svenska brödsädesspannmälen i stor
utsträckning förekommit torde vara så allmänt känt, att jag saknar anledning
att här närmare ingå på denna fråga. I detta avseende vill jag endast
erinra om den ingående belysning, som ägnats hithörande spörsmål i den av
professorn N. R. Wohlin under 1926 utförda utredningen rörande svenska
kvarnföreningen in. fl. företag. Dä vid 1926 års riksdag utförselbevisen
för råg och vete infördes, skedde detta för prövande av, huruvida genom
en dylik åtgärd ett medel kunde vinnas för undanröjande eller minskande
av herörda missförhållande, vilket framträtt bland annat däri, att spannmålstullen,
vilken införts till skydd för jordbruket, i stället i mer eller
mindre mån kommit andra intressegrupper, enkannerligen kvarnindustrien,
till godo.

Av 1926 års riksdag angavs också uttryckligen anordningen med utförselbevis
vara att betrakta allenast som ett försök. I sådant syfte erhöllo stadgandena
i ämnet en giltighetstid av allenast två år, varunder erfarenheter
skulle kunna vinnas om systemets verkningar samt lämpligheten av de utfärdade
bestämmelsernas framtida förlängning.

Av kommerskollegium, liksom ock av vissa andra institutioner vilka tidigare
avstyrkt en anordning med utförselbevis, har nu vitsordats, att utförselbevissystemet
under sin hittillsvarande tillämpningstid kunde sägas liava
infriat de tidigare av systemets förespråkare hysta förhoppningarna om dess
möjligheter att förskaffa producenterna skäligare spannmålspris och bereda
ett skydd — erforderligt icke minst med hänsyn till antalet ekonomiskt svagt
ställda jordbrukare — mot den faktiska undervärdering av svenska brödsäden,
som förut i all synnerhet på höstarna förekommit. Det torde jämväl kunna
sägas, att de olägenheter, som befarats skola uppkomma genom utförselbevisen,
uteblivit eller framträtt i väsentligt mindre grad än som väntats.

Emellertid har, såsom av den lämnade utredningen framgår, den gångna
tiden icke varit tillräcklig för möjliggörande av ett mera säkert bedömande
av, huru det nya systemet för vårt lands del i längden kan komma att
verka. Skördeåret 1926—1927 — eller det enda år för vilket iakttagelser
med avseende å export och import, spannmålspris m. in. fullständigt kunnat
göras — är, såsom av de i ärendet hörda ämbetsverken närmare belysts,
knappast att betrakta som ett normalår. Särskilt goda förutsättningar för
en gynnsam tillämpning av ett utförselbevissystem synas nämligen under
nämnda skördeår hava förelegat. Sålunda har på grund av de kvalitativt

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

sett dåliga skördarna i Tyskland och Frankrike exceptionellt fördelaktiga
exportmöjligheter erbjudit sig för den svenska brödsäden.

Under nu angivna omständigheter finner jag, i likhet med kommerskollegium,
lantbruksstyrelsen och generaltullstyrelsen, önskligt, att den
nuvarande försökstiden för utförsel bevisen utströ ekes någon tid. på det att
säkrare erfarenhet om systemets verkningar må vinnas. Eu dylik åtgärd
torde också stå i god överensstämmelse med motiveringen för 1926 års riksdags
beslut i ämnet. Ifrågavarande utsträckta giltighetstid torde böra så
avvägas, att å ena sidan bestämmelserna i ämnet icke nu förlänas mera
definitiv karaktär men att å andra sidan möjlighet föreligger till ett mera
allsidigt bedömande av utförselbevissystemets lämplighet under olika produktions-
och marknadsförhållanden. Ur nu angivna synpukter vill jag föreslå,
att författningsbestämmelserna i ämnet förlängas för eu tid av ytterligare
tre år eller alltså till den 1 augusti 1931. På detta sätt skulle utförselbevissystemet
komma att försöksvis vara i tillämpning sammanlagt fem år.
Till grund för den förnyade prövningen av frågan om systemets fortsatta
användning, som före giltighetstidens utgång bör äga rum, skulle da
kunna läggas erfarenheterna från fyra skördeår, en tidrymd som torde vara
tillräcklig för ett allsidigt bedömande av frågan. Av särskilt intresse torde
vara att under denna tid iakttaga systemets verkningar med avseende å,
förutom de inhemska råg- och veteprisen, statens tullintäkter ävensom den
inhemska prisbildningen å förmalningsprodukter av råg och vete.

Med den ståndpunkt jag sålunda intagit — nämligen att nu bör upptagas
allenast frågan om en försöksvis fortsatt tillämpning i huvudsak av nu
gällande föreskrifter — överensstämmer, att jag icke anser mig böra tillstyrka
sagda föreskrifters utsträckande att gälla även korn. Jag får i detta
hänseende i övrigt hänvisa till de skäl, som av ämbetsverken anförts mot
en sådan åtgärd.

Vad beträffar författningens om utförsel bevis närmare form i dess fortsatta
tillämpning finner jag vägande skäl vara av ämbetsverken anförda för en omläggning
av sättet för beräkningen av den tidsperiod, som skall läggas till grund
för tullverkets kontroll över att verkställda utbetalningar på grund av företedda
utförsel bevis icke överstiga influtna tullavgifter. Jag tillstyrker fördenskull
den i detta avseende förordade författningslorändringen såsom
bland annat ledande till förenklad kontroll med därav följande arbetsbesparing.

Den väckta frågan om vissa lättnader för kvarnarnas utförsel av förmalningsprodukter
torde icke nu böra föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd
än att detta spörsmål, såsom ämbetsverken hemställt, överlämnas till vidare
utredning av de inom finansdepartementet för revision av gällande tulltaxa
tillkallade sakkunniga, vilka den 27 augusti 1927 erhållit Kungl. Maj:ts
uppdrag att verkställa utredning i fråga om revision av nuvarande tullrestitutionsbestämmelser.

22

Kungl. Majrts proposition Nr 107.

Av ämbetsverken hava vidare föreslagits vissa mindre ändringar i tillämpningsföreskrifterna
(Sv. förf:saml. 1926: 383) till förordningen om utförselbevis.
Ej heller nämnda frågor torde i detta sammanhang behöva företagas till avgörande,
utan synes därmed böra anstå i avbi dan på riksdagens beslut i
huvudfrågan.

Vidkommande slutligen spörsmålet om beräkningen av städernas tolagsersättning
torde i anslutning till ämbetsverkens yttrande på denna punkt böra
framhållas, att den mot erhållande av utförselbevis verkställda exporten av
brödsäd i stort sett medför eu däremot svarande ökning i importen av sådan
spannmål, och att sålunda för landet såsom helhet betraktat systemet med
utförselbevis knappast föranleder någon minskning i den kontant erlagda
spannmålstull, å vilken tolagsersättning beräknas. Att under sådana omständigheter,
på sätt svenska stadsförbundets styrelse framhåller såsom önskvärt,
medgiva tolagsberäkning på hela importkvantiteten utan avdrag med
hänsyn till exporten mot utförselbevis lärer ej rimligtvis kunna ifrågakomma.
Däremot torde det vara obestridligt, att anordningen med utförselbevis
för med sig en viss ojämnhet i beräkningen av tolagsersättning skilda
ersättningsberättigade städer emellan. Av vad stadsförbundets styrelse anfört
framgår emellertid, att det av ämbetsverken i syfte att åstadkomma en rättvisare
fördelning framlagda förslaget icke kan anses tillfredsställande. I
anledning härav har chefen för finansdepartementet, å vilkens föredragning
ifrågavarande spörsmål närmast ankommer, meddelat mig, att han ej anser
sig kunna förorda, att berörda förslag lägges till grund för framställning
till riksdagen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t matte
föreslå riksdagen besluta,

att förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående utförselbevis för råg
och vete med däri enligt kungörelsen den 8 april 1927 (nr 121) gjorda
ändringar skall äga fortsatt giltighet för tiden från och med den 1 augusti
1928 till och med den 31 juli 1931, dock att § 2 skall från och med den 1
augusti 1928 i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

»§ 2.

Innehavare av — — — bevisets återställande

antingen utan---angivna tullbeloppet,

eller, i den mån varor, som nu sagts, under de sex kalendernninader, som
förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen till utförsel ägt
rum, införts till myckenhet, att den därför influtna tullavgiften med avdrag
av två procent beräknas därtill lämna tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma
sagda belopp med avdrag av två procent.

Utförselbevis skall — — — därvid ifrågasattes.»

23

Rungl. Ma.j:ts proposition Nr 107.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
gott lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Hugo Nordlander.