Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

1

tfr 100.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss
ersättning till reparatören Frans Magnus Berglund;
given Stockholms slott den 17 februari 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. Meurliny.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löpgren, statsråden

Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,

von Stockenström.

Departementschefen, statsrådet Meurling anför:

I en till Kungl. Maj:t den 26 augusti 1926 ingiven skrift anhöll reparatören
vid statens järnvägar Frans Magnus Berglund, vilken vid utgången av
december 1928 uppnår den för hans befattning stadgade pensionsåldern, att
Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen utverka rätt för honom att vid avgång ur
tjänsten uppbära hel pension, oaktat han icke komme att vid sagda tid innehava
30 avgiftsår.

Efter vederbörande myndigheters hörande fann Kungl. Maj:t den 5 november
1926 ansökningen ej föranleda annan åtgärd än att handlingarna i
ärendet överlämnades till 1926 års pensionsutredning för att tagas i övervägande
vid fullgörande av pensionssakkunnigas uppdrag.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 82 haft. (Nr 100.)

378 28

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

I en den 6 april 1927 till Kungl. Maj:t inkommen skrift har därefter
Berglund förnyat sin ansökan om hel pension. Skulle detta ej kunna bifallas,
anhåller Berglund om livränta eller annat understöd till belopp, motsvarande
skillnaden mellan hel pension och den avkortade pension, vartill
han kan vara berättigad.

Av till ärendet hörande handlingar framgår i huvudsak följande:

Berglund, som är född den 19 december 1865, innehade under åren 1885—
1890 anställning vid Göta artilleriregemente samt antogs den 5 maj 1890 i
telegrafverkets tjänst, vari han kvarstannade till den 19 februari 1892, då
han på egen begäran entledigades. Den 1 maj 1892 erhöll Berglund anställning
vid statens järnvägar som banarbetare, varefter han befordrades den 1
juli samma år till extra banvakt, den 1 juni 1906 till extra ordinarie banvakt,
den 1 juni 1912 till ordinarie banvakt och den 1 januari 1916 till
reparatör.

Under ovanberörda anställning vid telegrafverket ådrog sig Berglund
genom olycksfall vid bergborrning för verkets räkning år 1891 sådan skada å
ena ögat, att synförmågan å detsamma förlorades. I förstnämnda till Kungl.
Maj:t den 26 augusti 1926 inkomna skrift framhöll Berglund till stöd för sin
då gjorda ansökan om hel pension, att ögonskadan varit orsak till att han
först under år 1912, eller senare än eljest kunnat ske, vunnit ordinarie anställning.
Hade Berglund erhållit ordinarie tjänst tidigare eller före den 1
januari 1911, hade han jämlikt 37 § c) i nu gällande pensionslag ägt att såsom
avgiftsår tillgodoräkna tiden från det han uppnått en levnadsålder av
30 år och i följd därav vid avgång ur tjänsten blivit berättigad till hel pension.
Berglund vore trots ögonskadan fullt tjänsteduglig, vilket framginge
bland annat av hans vunna befordran. Verkliga skäl för hans försenade
ordinarieanställning förelåge därför icke.

Järnvägsstyrelsen avstyrkte i utlåtande den 24 september 1926 Berglunds
sistberörda framställning under hänvisning till ett av distriktsförvaltningen
vid III distriktet avgivet yttrande. I berörda yttrande hade distriktsförvaltningen
anfört bland annat följande:

Vid statens järnvägars banavdelning hade före år 1912 i regel förfarits
så, att endast sådan utövare av banvaktstjänst, vilken kunnat tilldelas viss
banvaktssträcka med tillhörande bevakningstjänst samt till densamma hörande
tjänstebostad, blivit uppförd på ordinarie stat. Övrig behövlig banvaktspersonal
hade anställning i extra ordinarie eller extra tjänst. Härigenom
hade emellertid det förhållande uppstått, att en till antalet avsevärd personalgrupp,
för vilken stadigvarande arbete städse funnes och vars arbete vore
av enahanda natur, som det av motsvarande ordinarie personal utförda, icke
kunnat ernå ordinarie anställning. För att avhjälpa detta förhållande hade
därför år 1912 å ordinarie stat uppförts ett större antal ordinarie banvaktsbefattningar,
avsedda att bereda tillfälle till befordran av befintliga s. k.
överariga extra ordinarie banvakter. Bland ifrågavarande överåriga personal
hade även varit Berglund, som, oaktat förlusten av ena ögat, av vederbörande
sektionsbefäl då förordades till ordinarie anställning. Berglund, vilken på
grund härav och sedan järnvägsstyrelsen förklarat hinder icke möta för hans
befordran till ordinarie anställning den 1 juni 1912 konstituerades till barn

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vakt, liade alltså vid tiden för ordinarieblivandet behandlats på samma sätt
som all annan överårig personal.

Under åberopande av den sålunda förebragta utredningen hemställde
statskontoret i utlåtande den 12 oktober 1926, att Berglunds då föreliggande
framställning om hel pension icke måtte föranleda Kungl. Maj:ts åtgärd.

Kungl. Majd meddelade, som ovan nämnts, beslut i ärendet den 5 november
1926.

I sin till Kungl. Majd härefter ingivna förnyade framställning har Berglund
— under bestridande av riktigheten av den uppfattning, som legat till
grund för myndigheternas utlåtanden över hans tidigare framställning —
vidhållit vad han till stöd för denna framställning anfört. Han har därjämte
framhållit bland annat, att han vid inträdet i statens järnvägars tjänst av
vederbörande baningenjör erhållit försäkran, att ögonskadan ej skulle utgöra
hinder för ordinarie anställning, men att denne baningenjör kort därefter
avlidit, att ett stort antal vid statens järnvägar å samma bansektion senare
än Berglund anställda tjänstemän befordrats till ordinarie före Berglund,
samt vidare att han icke erhållit någon ersättning för förlusten av ögat.

Till styrkande av sina uppgifter har Berglund åberopat följande av nuvarande
överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren Ingemar Petersson
den 14 december 1926 utfärdade intyg:

»På begäran får jag härmed intyga, att under den tid 1898—1901, som
jag var baningenjör vid statens järnvägar med placering å bansektionen
Tranås —Yislanda, extra banvakten P. M. Berglund, ehuru i tur att bliva
ordinarie banvakt och oaktat att han skött sig på ett sätt, som icke gav
anledning till någon som helst anmärkning, icke av mig blev föreslagen till
ordinarie befattning på grund av att hans ena öga var obrukbart.»

Järnvägsstyrelsen har i utlåtande den 31 maj 1927, med överlämnande av
yttrande den 10 maj 1927 från distriktsförvaltningen vid III:e distriktet, beträffande
frågan om hel pension åberopat sitt utlåtande av den 24 september
1926. Därest Berglund skulle kunna beredas någon gottgörelse från telegrafverket
för den i dess tjänst ådragna ögonskadan, funnes från järnvägsstyrelsens
sida intet att däremot erinra.

Distriktsförvaltningen har i sistberörda yttrande anfört bland annat följande: Under

tiden 1891—1900 hade intet antagande av ordinarie banvakter skett
å III distriktet annat än i samband med inköp av Västkustbanan. År 1900
hade järnvägsstyrelsen anbefallt en avsevärd förstärkning av banbevakningen
och skulle för befordran till ordinarie föreslås ett visst antal till sträckbevakande
vakter lämpliga extra banvakter. Ett med anledning härav från
dåvarande baningenjören Ingemar Petersson till vederbörande bandirektör
inkommet förslag upptog icke Berglunds namn, men hade Petersson i en
förefintlig förteckning över extra banvakter vid Berglunds namn antecknat
»trädgårdsarb.», därmed tydligen angivande, att Berglund ej lämpligen kunde
ifrågakomma såsom sträckbevakande banvakt. Liknande anteckningar vore
på samma förteckning gjorda för sex andra extra banvakter, vilka ej keller
föreslagits till ordinarie anställning. Distriktsförvaltningen ville jämväl erinra,
att Berglund redan år 1895 uppnått 30-års åldern, som vid ifrågavarande

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tidpunkt icke utan särskilda skäl plägade överskridas vid anställande av
ordinarie personal. En förnyad undersökning av de handlingar, som kunnat
återfinnas rörande tillsättning av banvakter å den handel, Berglund tillhört,
hade icke utvisat något, som tydde på, att anledningen till Berglunds sena
ordinarie anställning varit hans ögonskada. Anledningen torde fast mer,
enligt distriktsförvaltningens mening, vara att söka i det förhållande, att
Berglund mest varit sysselsatt med expeditionstjänst och mera tillfälliga
arbeten, varför han icke ansetts fullt lämplig, då det gällt anställande av
sträckvakter. Distriktsförvaltningen vidliölle därför sin uppfattning, att Berglund
icke blivit tillbakasatt på grund av sin ögonskada.

I en den 25 maj 1927 dagtecknad skrift har Berglund bemött vad distriktsförvaltningen
sålunda anfört och därvid bland annat framhållit, att han icke
haft expeditionstjänst före, men väl efter år 1901 ävensom att han såväl före
som efter detta år vid behov tjänstgjort som sträckvakt. Därjämte har
Berglund hemställt om ett belopp av 5,000 kronor såsom engångsersättning
för förlusten av lians ena öga.

Telegrafstyrelsen har i utlåtande den 21 juli 1927 anfört följande:

»Enligt vad från järnvägsstyrelsen under hand inhämtats, kommer Berglund
att, vid avgång ur statens järnvägars tjänst den 31 december 1928,
erhålla avkortad tjänstepension till belopp av -— frånsett dyrtidstillägg —
1,560 kronor eller 264 kronor mindre än hel pension. Denna avkortning å
pensionen härrör av att han vid avgången icke kan räkna mera än 16 7/,2
avgiftsår.

Med tillämpning av nu gällande lag angående försäkring för olycksfall i
arbete den 17 juni 1916 skulle Berglund, därest det ifrågavarande olycksfallet
inträffat efter tillkomsten av nyssnämnda lag, hava undfått eu livränta
å belopp, ej oväsentligt överstigande ovanberörda skillnad mellan hel pension
och den avkortade pension, som Berglund torde komma att tillerkännas.

Hade olycksfallet inträffat under den tid, 1901 års lag om ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete varit gällande, skulle olycksfallet åter
hava medfört eu livränta av allenast 60 kronor för år.

Nu har olycksfallet inträffat år 1891, det vill säga för mer än 35 år sedan
och innan någon lagstiftning'' av allmän karaktär angående ersättning i anledning
av olycksfall i arbete förefanns. Den tjänsteman vid telegrafverket,
som vid tiden för olycksfallet innehade befälsställning i förhållande till
Berglund, nämligen dåvarande distriktsingenjören numera telegrafdirektören
A. Wedholm i Sundsvall befinner sig ännu i telegrafverkets tjänst. Denne
har meddelat, att Berglund vid olyckstillfället fått några flisor i ögat, att
dessa genom närmaste läkares försorg avlägsnades, men att synen å ögat
likväl icke kunde räddas. Så länge Berglund önskade stanna i telegrafverkets
tjänst, erhöll han arbete, och erforderlig läkarvård bekostades av telegrafverkets
medel. Därutöver förekom vid den tiden ytterligare ersättning allenast
på särskild framställning och efter beslut av Kungl. Maj:t. Någon
dylik framställning ifrågakom emellertid icke, och Berglund lämnade för
övrigt sin anställning vid telegrafverket kort tid efter olycksfallet.

Telegrafstyrelsen har i och för sig intet att erinra mot att av telegrafverkets
medel beredes Berglund någon ersättning för den honom i telegrafverkets
tjänst övergångna skadan, men antager att hinder härför möter till
följd av de konsekvenser, ett sådant beslut kan väntas medföra.»

Statskontoret anför i utlåtande den 5 september 1927 följande:

»Av Berglunds förnyade framställning och däri åberopade intyg av f.
baningenjören Ingemar Petersson synes visserligen framgå, att Berglunds

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ögonskada åtminstone under någon del av hans anställningstid såsom extra
banvakt vid statens järnvägar ansetts av vederbörande baningenjör utgöra
hinder för Berglunds uppförande å förslag till befordran till ordinarie banvakt;
men statskontoret kan icke finna denna omständighet vara av beskaffenhet
att böra föranleda till beredande åt Berglund av större avgiftspension
än som författningsenligt må tillkomma honom.

Vad beträffar den numera framkastade tanken på tilldelande åt Berglund
av något understöd såsom ersättning för den ögonskada, han på sin tid
under arbete vid telegrafverket ådragit sig, skulle det måhända kunna anses
billigt att, då han avgår från sin statstjänst utan att kunna komma i åtnjutande
av hel pension, utverka åt honom dylik ersättning, förslagsvis till
årligt belopp av 240 kronor, att utgå av telegrafverkets medel eller, om så
icke anses lämpligt, från allmänna indragningsstaten. Å ett sådant understöd
synes icke böra utgå någon som helst tilläggsförmån och alltså icke heller
dyrtidstillägg.»

Av den föreliggande utredningen synes framgå, att det i varje fall icke Departementsär
uteslutet att den ögonskada, som Berglund ådragit sig i statsverkets tjänst, chefcni
viss mån bidragit till att Berglund först efter 20 års väl vitsordad tjänstgöring
vunnit ordinarie anställning. Att på grund därav medgiva en förhöjning
av den Berglund författningsenligt tillkommande pensionen från
statens järnvägar torde dock av principiella skäl icke kunna ifrågasättasDäremot
finner jag i likhet med de hörda myndigheterna billighetsskäl tala
för att Berglund, som i sammanlagt över fyrtio år varit anställd i statens
tjänst, i annan ordning av statsmedel beredes någon ersättning för den skada
han lidit. Mot det av statskontoret i sådant hänseende föreslagna beloppet,
eller 240 kronor för år, finner jag icke anledning till erinran. Detta belopp,
varå dyrtidstillägg ej skulle utgå, torde lämpligen böra utgå å allmänna
indragningsstaten och av Berglund uppbäras från den tidpunkt, då han avgår
ur statens järnvägars tjänst.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att reparatören Frans Magnus Berglund må från och med
dagen näst efter den, då han avgår från innehavd tjänst vid
statens järnvägar, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt belopp av 240 kronor, dock
utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

F. Wessberg.