Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom til) riksdagens kansli den 23 mars 1928 kl. 4 e. in.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, med anledning
av väckt motion angående viss ändring i gällande bestämmelser
för inträde vid tandläkareinstitutet samt för avläggande av examen
därstädes.
Uti en inom andra kammaren avgiven och till kammarens andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 84, hava herrar Jönsson i Eevinge och Jeppsson
hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning av
frågan, huruvida sådan ändring i gällande bestämmelse för inträde vid tandläkareinstitutet
samt för avläggande av examen därstädes må kunna genomföras,
att svenska studenter, som avlagt godkänd examen såsom tandläkare
vid tandläkareinstitut i Tyskland, eventuellt även annorstädes, måtte berättigas
att efter ett halvt å ett års väl vitsordad tjänstgöring som assistent hos legitimerad
svensk tandläkare undergå examen vid tandläkareinstitutet i Stockholm,
mot förbindelse att under 5 års tid bosätta sig och idka praktik å plats,
som blir honom anvisad, samt att av svenska studenter, som söka inträde å
tandläkareinstitutet, de erhålla företräde, som ikläda sig motsvarande förbindelse,
ävensom att Kungl. Maj:t ville utfärda föreskriften härom eller, om så
skulle anses erforderligt, för riksdagen framlägga det förslag, som denna utredning
må föranleda.
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen (likalydande med motion I: 48).
Till utskottet hava inkommit yttranden över motionen från tandläkareinstitutets
lärarråd och från Svenska tandläkaresällskapets och Sveriges tandläkareförbunds
styrelser, vilka yttranden återfinnas som bilagor till utskottets utlåtande.
Medicinalstyrelsen har i skrivelse till utskottet förklarat, sig såsom
eget utlåtande åberopa innehållet i lärarrådets yttrande.
I likhet med motionärerna har utskottet kommit till den uppfattningen, att
antalet tandläkare i vårt land för närvarande ej är tillräckligt för att tillgodose
tandvårdsbehovet hos befolkningen och att bristen är särskilt kännbar för
landsbygdens vidkommande. Visserligen kan tandläkareinstitutet, som utvidgades
1923 och då beräknades kunna utexaminera 60 tandläkare årligen
(mot förut 30), numera genom utnyttjande av sina resurser mottaga omkring
100 elever årligen. Men dels växer behovet av tandläkare, allt eftersom befolkBihang
Ull riksdagens protokoll 1928. 13 samt. 2 avd. 4 häft. [Nr 4.) 1
Motionen.
Yttranden.
Utskottet.
2 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
ningen kommer till insikt om tandvårdens stora betydelse, dels dröjer det många
år, innan något större antal av dessa senast utökade årsklasser bliva färdigutbildade.
I detta sammanhang vill utskottet omnämna, att ytterligare utbildningsmöjligheter
synas yppa sig genom ett inom medicinska fakulteten i Lund väckt
förslag att upprätta ett tandläkareinstitut i Lund med anknytning till fakulteten.
Detta förslag utgår från önskvärdheten av att inom landet självt bereda
utbildningsmöjligheter åt hela antalet behövliga svenska tandläkare, och med
styrka betonas, huru det för en kulturnation med Sveriges rangställning måste
\ ara mycket otillfredsställande att behöva anlita utländska utbildningsanstalter
för tillgodoseendet av ett behov, som påtagligen icke kan betraktas som tillfälligt.
Enligt vad som meddelats utskottet, av ordföranden i den kommitté,
som av fakulteten tillsatts för att utreda frågan, torde det vara möjligt att utan
avskräckande kostnader upprätta ett tandläkareinstitut, beräknat för en årlig
intagning av omkring 30 studerande, med anknytning till det med akademisk
undervisning förknippade sjukhuset i Lund.
Den sist nämnda möjligheten till en ökad produktion av tandläkare gäller
emellertid i ännu högre grad en mer eller mindre avlägsen framtid, och ehuru
utskottet har den principiella uppfattningen, att i Sverige praktiserande tandläkare
böra hava erhållit sin utbildning i Sverige, så anser utskottet det önskvärt,
att under tiden möjlighet beredes för svenska medborgare, som avlagt
tandläkareexamen vid erkänt institut i utlandet — i detta sammanhang är
det ju närmast fråga om Tyskland — att erhålla legitimation i Sverige. Så har
också skett i viss utsträckning, och därvid har jämlikt § 52 i gällande stadgar
för tandläkareinstitutet den tjänstgöring vid institutets polikliniker och laboratorier,
som måste föregå tandläkareexamens avläggande, inskränkts till vanligen
två terminer, ibland en termin beroende på halten av vederbörandes kunskaper.
Motionärerna anse, att denna provtjänstgöring bör kunna ersättas med ett
halvt å ett års väl vitsordad tjänstgöring som assistent hos legitimerad svensk
tandläkare, varför lön kunde påräknas, under det att utbildningen vid institutet
åsamkar dem ytterligare studieutgifter.
Utskottet ställer sig mycket tvivlande till möjligheten för i utlandet nyexaminerade
tandläkare att erhålla avlönad assistentplats hos svenska legitimerade
tandläkare. Dessa torde för övrigt endast i mycket ringa utsträckning använda
sig av tandläkareassistenter. Men om motionärernas förslag genomfördes och
det kunde tänkas, att åtskilliga tandläkare bleve villiga att mottaga sådana,
skulle de sannolikt fordra betalning av assistenterna för förmånen att genomgå
provtjänstgöring. Utskottet tillåter sig att i denna fråga hänvisa till erfarenheterna
från Danmark, vilka beröras i tandläkareorganisationernas ovannämnda
yttrande.
Men framför allt kan utskottet icke dela motionärernas mening, att den före -
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
3
slagna assistenttjänstgöringen skulle kunna jämställas med provtjänstgöringen
vid tandläkareinstitutet med avseende på garantier för erforderliga kunskaper
och skicklighet. Då utbildningen vid det svenska institutet och vid de tyska
och andra utländska icke är i alla delar likvärdig, synes det nödvändigt, att vederbörandes
kompetens blir genom en tids undervisning och kontrollerad tjänstgöring
konstaterad, innan svensk tandläkareexamen får avläggas. Att tandläkareinstitutet
härvid icke går onödigt rigoröst tillväga, torde framgå såväl av
dess till utskottet avgivna yttrande som därav, att lärarrådet våren 1927 föreslagit
vissa lättnader i studieplanen för de med utländsk tandläkareexamen
försedda studenterna. Och en minskning av proven i själva tandläkareexamen
är redan vidtagen och av Kungl. Maj:t fastställd den 18 november 1927.
Mot förslaget att göra den tvivelaktiga lättnad, som enligt motionen skulle
beredas utomlands utbildade tandläkare, beroende av en förbindelse att under
fem års tid bosätta sig och idka praktik å plats, som bleve dem anvisad, kan
anföras såväl principiella som praktiska betänkligheter. Samma invändning
drabbar givetvis motionärernas förslag, att av svenska studenter, som söka
inträde å tandläkareinstitutet, de skulle erhålla företräde, som ikläda sig en
motsvarande förbindelse. Fördelningen av tandläkarekrafterna mellan städer
och landsbygd är ett mycket svårt problem, som dock torde bliva nödvändigt
att upptaga till allvarligt övervägande i annat sammanhang än vid ordnandet
av själva tandläkareutbildningen. Utskottet vill i berörda avseende erinra
om den enligt Kungl. Maj:ts uppdrag pågående utredningen om förbilligande
av tandvården för landet i dess helhet.
På grund av vad som sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd.
Stockholm den 23 mars 1928.
Å utskottets vägnar:
KILS HOLMSTRÖM
Närvarande: herrar Holmström i Gävle och Petersson i Broaryd, fru Thilring, herrar Holmberg
och Högström, fröken Wellin, herrar Lunden, Lundkvist i Eskilstuna, Weijne och Hedin.
4
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Bil. 1.
Till riksdagens andra kammares tillfälliga utskott nr 2.
På grand av Kungl. Maj:ts remiss den 10 februari 1928 har tandläkarinstitutets
lärarråd fått sig ålagt att till utskottet inkomma med yttrande över en inom
andra kammaren av herrar Jönsson i Revinge och Jeppsson väckt motion, nr 84,
angående vissa ändringar i villkoren för inträde vid tandläkarinstitutet, likalydande
med en inom första kammaren av herr Pålsson väckt motion, nr 48.
Lärarrådet får i ärendet anföra följande.
Herr Pålsson hemställer, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning av frågan, huruvida sådan ändring i gällande bestämmelser för
inträde vid tandläkarinstitutet samt för avläggande av examen därstädes må
kunna genomföras, att svenska studenter, som avlagt godkänd examen såsom
tandläkare vid tandläkarinstitut i Tyskland, ev. även annorstädes, måtte
berättigas att efter ett halvt å ett års väl vitsordad tjänstgöring som assistent hos
legitimerad svensk tandläkare undergå examen vid tandläkarinstitutet i Stockholm,
mot förbindelse att under fem års tid bosätta sig och idka praktik å plats,
som blir honom anvisad, samt att av svenska studenter, som söka inträde å tandläkarinstitutet,
^ de erhålla företräde, som ikläda sig motsvarande förbindelse
ävensom att Kungl. Maj:t ville utfärda föreskrifter härom eller, om så skulle
anses erforderligt, för riksdagen framlägga det förslag, som denna utredning må
föranleda.
Till utgångspunkt för sitt yrkande har motionären framhållit den omständigheten
att för närvarande ett ganska stort antal svenska studenter, som av olika
skäl — vanligen de på grund av utrymmesbristen vid tandläkarinstitutet trots
dess utvidgning höga fordringar, som ställas på de inträdessökandes betyg —
förlagt sina tandläkarstudier till utlandet förnämligast till Tyskland och att
dessa, för rätt att sedermera utöva tandläkaryrket här i Sverige, måste underkasta
sig en å två terminers tjänstgöring vid tandläkarinstitutet, innan den
svenska tandläkarexamen kan absolveras. Hittills hava studerande, som undergått
utländsk tandläkarexamen, var för sig hos Kungl. Maj:t sökt dispens att
med befrielse från den förberedande tandläkarkandidatexamen få avlägga svensk
tandläkarexamen. Vid beviljandet av sådana dispenser har bestämts, att § 52
i gällande stadgar för tandläkarinstitutet skall tillämpas. Enligt denna paragraf
kan Universitetskanslern på anmälan av lärarrådet lämpligen förkorta den
vid institutets polikliniker och laboratorier föreskrivna tjänstgöringen för tandläkarkandidat,
som på grund av i utlandet avlagd tandläkarexamen eller väl
vitsordad tjänstgöring vid erkänd utländsk undervisningsanstalt, enligt behörigen
styrkta intyg, prövats äga goda kunskaper. .Den sålunda dispenserades
längre eller kortare vistelse vid institutet har följaktligen gjorts beroende på
halten av hans kunskaper, och denna prövningsrätt har visat sig synnerligen
nödvändig och välgörande, då lärarrådet gjort den erfarenheten, att kunskaperna
icke så sällan varit ganska bristfälliga.
Det torde nämligen böra påpekas särskilt vad Tyskland beträffar, att den
tandläkarexamen, som där avlägges, icke berättigar till utövandet av tandläkarpraktik
därstädes. Lärarrådets principiella ståndpunkt rörande nödvändigheten
att tillämpa stadgans paragraf 52 har vid olika tillfällen framhållits och
även av Kungl. Maj:t gillats.
Andra kammarens andvci tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 5
Vad angår (In svenska studenter, som i Tyskland studera tandläkarkonsten
och vilkas antal enligt motionärens uppgift uppgå till 150, hava dessa hos Kungl.
Maj:t under åren 1925—1926 gjort framställningar att utan avläggande av prov
och examen i Sverige erhålla venia practieandi. lifter lärarrådets avstyrkande
utlåtanden har Kungl. Maj:t avslagit framställningarna. Dessa senare jämte
lärarrådets utlåtanden och övriga handlingar som beröra samma ämne finnas
intagna i Sveriges tandläkarförbunds tidning häll. nr 2, 192», sid. 33 och liäft.
nr 4, 1927, sid. 99, vilka häften bifogas.
För att emellertid bereda de med utländsk tandlä kar-examen försedda studenterna
lättnader i examen och förkortning i prövotiden så långt ske kan utan
förfång för en effektiv kontroll av de studerandes kunskaper hava av lärarrådet
föreslagits vissa bestämmelser i den studieplan, som våren 1927 överlämnades
till kanslersämbetet för stadfästelse och som ännu är på ämbetets prövning
beroende. Eu minskning av proven i själva tandläkarexamen är redan vidtagen
och genom Kungl. Maj:ts ändring av tandläkarinstitutets stadgar den 18/11
1927 också stadfäst.
Enligt motionärens förslag skulle den prövning av de i utlandet examinerade
studenterna, som nu enligt stadgan § 52 företagits vid tandläkarinstitutet, utbytas
mot en assistenttjänstgöring under ett halvt till ett helt år hos eu privat
svensk legitimerad tandläkare, och motionären förutsätter, afl denna tjänstgöring
skall avlönas av läkaren. Först torde kunna dragas i tvivelsmål, huruvida
någon tandläkare finns, som vill mottaga dylik assistent, vars kunskaper ej
bär äro verifierade. Att dessa utländska tandläkares tjänstgöring såsom assistenter
hos svensk legitimerad tandläkare skulle medföra arvode för de förstnämnda
synes lärarrådet också vara i hög grad tvivelaktigt. Med kännedom om
elevutbildningens kostnader före tandläkarinstitutets tillkomst är det i högsta
grad sannolikt, att assistenten i stället för att erhålla arvode skall få betala för
sin tjänstgöring. Dvmedels komme den föreslagna halva till hela årets assistenttjänstgöring
att kosta assistententen mera än motsvarande tids uppehåll för
studier vid tandläkarinstitutet. Därtill kommer, att värdet av utbildningen
hos en privat tandläkare bliver ytterligt växlande och oberäkneligt samt i alla
händelser underlägset motsvarande tids systematiska studier vid tandläkarinstitutet.
Slutligen kan ifrågasättas, huru det skall förfaras, om assistenten
efter sin tjänstgöring hos tandläkare skulle falla igenom i den svenska tandläkarexamen.
Skall han då återgå till assistenttjänstgöringen eller börja studera vid
tandläkarinstitutet?
Med avseende på motionärens förslag att dispenssökande skall ikläda sig
förbindelse att praktisera på vissa av lärarrådet eller medicinalstyrelsen anvisade
platser, anser sig lärarådet ej kunna förorda en dylik anordning, som i så hög
grad skulle försvåra den unge tandläkarens ekonomiska ställning. Man torde
helt visst och ej utan fog fråga sig, varför just med avseende å tandläkare av
nämnd typ dessa hårda villkor skola uppställas. Ty hårda måste de anses, då
han själv har att stå risken vid anskaffande av bostad och instrumentel och vidkännande
av andra omkostnader, men icke erhåller garanti, att han verkligen
kan existera på den plats, som blir honom anbefalld. Lärarrådet har sig icke
bekant, att dylik tvångsplacering förekommer bland andra yrkesutövare. Lärarrådet
håller före att motionärens förslag skulle leda därhän, att den fördel, som
nu ernås därigenom att ett stort antal studenter söka sig till utlandet för att
därstädes avlägga tandläkarexamen, ganska hastigt skulle försvinna, ty först
skulle dessa studenters antal reduceras och därefter, i mån som de eventuellt
6 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
lämpliga landsortsplatserna upptages, alldeles upphöra. Att detta skulle inträffa
långt innan behovet enligt motionärens åsikt vore fyllt, utgör en till
visshet gränsande sannolikhet.
^ Slutligen tillåter sig lärarrådet erinra om att särskilda sakkunniga redan av
Kungl. Maj:t tillsatts för att utreda frågan om förbilligande av tandvården för
landet i dess helhet, men deras arbete är ännu icke slutfört. Det synes, som om
starka skäl tala för att först avvakta resultatet av den utredning och det förslag,
som dessa sakkunniga kunna komma att framlägga i denna med syftemålet
i föreliggande motion sammanhängande fråga.
På grund av de skäl som ovan anförts får lärarrådet avstyrka de i motionen
föreslagna åtgärderna.
Stockholm den 15 februari 1928.
På lärarrådets vägnar:
J. Åkebman.
Ernst Törnell.
Andra kammarenit andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Bil. 2.
Till Andra kammarens andra tillfälliga utskott.
Med anledning av skrivelse från riksdagens andra kammares andra tillfälliga
utskott rörande yttrande över av herrar Jönsson i Revinge och Jeppsson väckt
motion, nr 84, angående vissa ändringar i villkoren för inträde vid tandläkarinstitutet
få Svenska tandläkaresällskapets och Sveriges tandläkareförbunds styrelser
härmed vördsamt avgiva följande utlåtande.
Ett av de svenska tandläkarorganisationernas förnämsta strävanden under
de sista decennierna har varit att förmå statsmakterna att ombesörja en ökad
produktion av tandläkare. Efter ett oförtrutet, länge resultatlöst arbete i detta
syfte blev äntligen 1923 det nya tandläkarinstitutet med betydligt ökade möjligheter
för utbildning av tandläkare en verklighet. Men under alla de år, då
årskontingenten nya tandläkare inskränkte sig till 30, växte hastigt tandvårdsbehovet
i vårt land och detta särskilt under kristidens ekonomiska högkonjunkturår.
En ovedersäglig tandläkarbrist kom sålunda till stånd, och det var redan
från början tydligt, att även det nya institutet med beräknad årlig produktion
av 60 tandläkare icke skulle vara tillräckligt. Genom ytterligare utnyttjande
av undervisningsanstaltens resurser har numer en produktion av omkring 100
nya tandläkare per år uppnåtts, en siffra, som väl kommer att bliva permanent,
åtminstone under en del år framåt. Det nya institutet har sålunda betydligt
överträffat de förväntningar, man ställt på dess produktionsförmåga av arbetskraft
för tandvård, och gjort de gamla beräkningarna över tandläkarbristens
avhjälpande ohållbara.
Svårt och vanskligt är dessutom att beräkna vårt lands tandläkarbehov, ty
man måste härvidlag noga åtskilja det teoretiska behovet — det antal tandläkare,
som skulle erfordras för att tillförsäkra hela svenska folket effektiv och
fullgod tandvård, så långt detta är möjligt, på tandläkarkonstens nuvarande
nivå — och det praktiska behovet — det antal, som kräves för att fylla tandvårdsbehovet
hos den del av befolkningen, som önskar och ur ekonomisk synpunkt kan
bliva delaktig av rationell tandvård. Sådan är, det kan icke nog poängteras,
problemets ställning, så länge tandvården, i motsatt till den övriga hälsovården,
är ordnad som hittills, d. v. s. så gott som helt bygger på privatpraktiserande
tandläkare utan statlig eller kommunal organisation och ekonomisk bas. Att
den teoretiska »behovsgränsen knappast kan skymtas» är nog sant, men praktiskt
sett måste man nog vara en smula försiktigare med kalkylerna, om man, som
nämnt, utgår från det nuvarande systemet på tandvårdsområdet. Som en konsekvens
av sitt mångåriga, oförtrutna arbete för ökad nyrekrytering har naturligtvis
tandläkarkåren intet att invända mot ett tillskott till årskontingenten av i
Tyskland utbildade och inför ansvarigt svenskt forum examinerade och legitimerade
tandläkare. Detta tillskott är välkommet. Vägen är ju även klar för dessa tyska tandläkare,
då vårt institut står öppet för dessa i obegränsat antal för examens avläggande.
Då vissa bestämda kompetensvillkor av myndigheterna fastställts för
tandläkarexamens avläggande i Sverige, så har detta i första rummet skett för
att en hjälpsökande allmänhet skall äga förvissning om, att den legitimerade
tandläkaren är i besittning av åtminstone det minimum av kunskaper, som
kräves för utövande av tandläkarkonsten. Då utbildningen vid de tyska tandläkarinstituten
är ganska olikformig (Bil. I), och undervisningen i många fall
8 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
skiljer sig rätt avsevärt från den i Sverige planlagda, torde det få anses som en
ofrånkomlig åtgärd att de i Tyskland examinerade underkastas ett statligt kontrollerat
prov, som på ett betryggande sätt ådagalägger deras kompetens, innan
de tillåtas avlägga examen och erhålla legitimation. Det torde i allmänhet heller
icke från de i Tyskland examinerade tandläkarna resas några svårigheter mot ett
dylikt förfaringssätt, det är endast mot tidsutdräkten för provens avläggande,
som oppositionen riktar sig. Möjligt är ock, att förändringar kunna vidtagas, så
att denna prövning kan ske med mindre tidsförlust och mindre extra kostnader
för examinanden, än vad nu fallet är, utan att dock förlora i effektivitet. Beträffande
den mera detaljerade anordningen av denna angelägenhet är ju tandläkarinstitutets
lärarråd mera kompetent att därom avge yttrande än vi.
Även en utvidgning av tandläkarinstitutet torde ingalunda mötas av sådana
svårigheter, varken ur ekonomisk eller annan synpunkt, som i föreliggande motion
framhålles. Därest en utvidgning skulle visa sig bliva av nöden, sä finnas lyckligtvis
inom institutets byggnad reservlokaler färdiga att apteras för undervisningen.
Dessa lokaler nyttjas f. n. till magasin för etnografiska museets samlingar.
Det torde vidare i allmänhet vara föga känt, att tandläkarinstitutet, i
motsats till andra statliga undervisningsanstalter, kan betraktas som ett statens
affärsdrivande verk, från vilket penningemedel årligen inlevereras till statsverket.
Med undantag av engångsutgiften för institutionens upprättande offrar
nämligen staten i motsats till vad fallet är vid andra statliga undervisningsanstalter
intet för tandläkarutbildningen. (Se riksdagsbeslut av 1 maj 1897.)
Motionärerna föreslå, att eu väl vistordad assistenttjänstgöring hos legitimerad
svensk tandläkare under ett halvt å ett år skulle tillförsäkra den i Tyskland
examinerade — observera ej för ''praktikutövning i Tyskland legitimerade —
tandläkaren rätten till direkt avläggande av examen med befrielse från nu stipulerad
provtjänstgöring. Detta förslag innebär i viss mån en återgång till
examensordningen hos oss före 1897, då efter ett energiskt arbete från tandläkarkårens
sida undervisningen centraliserades till ett under statlig kontroll
stående institut, från att hava legat i händerna på oansvariga, enskilda tandläkare.
Bortsett härifrån, behöver man blott peka på förhållandena i vårt södra grannland
för att motivera sina tvivelsmål om värdet av dylikt assistentsystem. På
grund främst av den heterogena rekryteringen — realskoliter och studenter —
till tandläkarinstitutet i Danmark, tack vare vilken en stor del av de nyexaminerade
tandläkarna äro tämligen omogna, har man stadgat två års assistenttjänstgöring
mellan avlagd examen och legitimering. Ehuru blott omkring 40
nya tandläkare utexameneras per är i Danmark, har det visat sig hart när omöjligt
för dessa att inom rimlig tid kunna erhålla denna obligatoriska assistenttjänstgöring.
Så har hela detta system blivit eu börda för danska tandläkarkåren,
utan att medföra några fördelar för tandvården i landet.
Lika svårt torde det bli att erhålla assistentplatser i vårt land, där de privatpraktiserande
tandläkarna endast i undantagsfall använda assistenter i sin verksamhet,
enär de själva anse sig förpliktade att ansvara för den vård, som ägnas
de patienter, som hänvända sig till dom. Detta sammanhänger ju även intimt
med det personliga förtroendeförhållande, på vilket all privat sjukvård måste
grundas. Möjligen skulle dock en hel del mindre nogräknade tandläkare snart
komma underfund med den möjlighet, som erbjöde sig att genom anställning av
dylika assistenter skaffa sig billig arbetskraft och starta lukrativa »tandvårdsföretag»
av ringa värde ur tandvårdande synpunkt. Utbildningsvärdet hos assistent
-
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
tjänstgöring under dylika former torde bliva mycket ringa, om ens något, och
vitsord utfärdade över sädan tjänstgöring utan betydelse ur bedömningssynpunkt.
Då motionärerna framhålla, att den svenska tandläkaren även skulle hava
en icke liten nytta av att genom sådan tysk tandläkare bliva bekant med tandläkarkonstens
sista rön i Tyskland, så förråder detta dels en låg uppskattning
av den svenska tandläkarens yrkeskapacitet och dels okunnighet om vår kårs
ställning i det internationella odontologiska umgänget, ja, denna tanke minner
osökt om länge sedan svunna tider, då den utomlandsfarne gesällen vid sin hemkomst
kunde skänka den i nordanlandens isolering arbetande mästaren nytt
vetande och nya idéer från kontinenten. Genom våra många, väl redigerade
in- och utländska facktidskrifter, genom fortsättningskurser, föredrag och demonstrationer
anordnade av våra organisationer, genom nordiska och internationella
kongresser äga kårens medlemmar så stora möjligheter att följa den odontologiska
utvecklingen och inhämta det, som är av värde, att en i Tyskland nyexaminerad
tandläkare utan erfarenhet torde hava föga att giva.
Av det ovan sagda framgår, att vi ställa oss avvisande mot dylik av motionärerna
föreslagen assistenttjänstgöring, i all synnerhet som denna icke i något avseende
kan vara de i Tyskland examinerade till gagn för deras svenska examensprövning.
Att fördelningen av tandläkare mellan stad och landsbygd är ojämn och till
den senares nackdel är ofrånkomligt, såsom i motionerna mycket riktigt framhållits.
Om vägarna att ernå en förbättring i berörda avseende har förslag framlagts
och dryftats inom vår kår. (Bil. II. Nr. 2 av Sveriges tandläkareförbunds
tidning 1927, av John Holgers.) Med den stora, årliga nyrekryteringen av kåren,
som är att motse, åtminstone under de närmaste åren, vore det synnerligen olyckligt,
om denna produktion finge fördela sig på en slump som hittills, utan något
som helst direktiv. Ett ingripande av en eller annan art för att uppnå en ändamålsenligare
fördelning torde vara ofrånkomligt, så framt icke utvecklingen av
landets tandläkarväsen skall ända i kaos. Utan direktiv kommer huvudparten
som hittills att bosätta sig i städerna, och landsbygdens befolkning blir fortfarande
i avsaknad av tandvårdsmöjligheter. För att råda bot på landsbygdens
ogynnsamma ställning måste ett organ upprättas för fördelning av arbetskrafterna.
Som fördelande organ kommer väl närmast medicinalstyrelsen i betraktande.
Då emellertid den av 1923 års riksdag tillsatta kungl. kommittén för tandvårdens
ordnande, som inom den allra närmaste tiden har sitt betänkande utarbetat,
torde ha tagit särskild hänsyn till att tandvårdsbehovet hos den svenska
landsbygdens befolkning tillgodoses, anse vi de ändringar i inträdesfordringarna
vid tandläkarinstitutet, som av motionärerna föreslagits, tills vidare böra anstå
i avvaktan på kommittébetänkandets offentliggörande.
Till slut vilja vi i anslutning till vårt yttrande i anledning av föreliggande motion
framlägga några synpunkter på folktandvårdsfrågans lösning i vårt land.
En omgestaltning av tandvårdens hela organisation, från att vara uteslutande
privat verksamhet till att även bliva en statlig och kommunal angelägenhet, måste
ske. God och billig tandvård till hela vårt folk är ett spörsmål, som är aktuellt
och levande, icke minst inom tandläkarkåren. Detta mål kan icke nås med nuvarande
system av endast privatpraktiserande, den meningen måste vi med
skärpa betona. Tandvårdens produktionskostnad är enbart den så hög, att även
om man tänkte sig gratisarbetande tandläkare, så skulle dock största delen av
Sveriges folk vara i avsaknad av ekonomisk möjlighet att erhålla rationell tandvård.
Av tandläkarorganisationerna ha på skilda håll och främst i Stockholm
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 13 samt. 2 avd. {Nr 4).
1
10
Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 4.
försök gjorts att genom upprättande av kliniker nedbringa tandvårdens produktionskostnad.
Detta bar i de flesta fall skett på föreningarnas egen bekostnad,
då begäran om stöd eller hjälp från det allmänna vunnit föga beaktande. Det har
då emellertid visat sig, att man visserligen kunnat åstadkomma lägre priser än
i den privata praktiken, men dock icke nått ett förbilligande i sådan grad, att
man kan tala om möjlighet att på denna väg åstadkomma en folktandvård i vid
bemärkelse. Dock föreligger ett glädjande uppslag i denna riktning i Göteborg,
varest ett kommittébetänkande om tandvård på kommunens bekostnad för
mindre bemedlade och obemedlade framlagts i stadsfullmäktige, vilket förslag
efter all sannolikhet kommer att realiseras.
Hela tandvårdsproblemet kommer i blixtbelysning genom frågan: Huru skulle
den allmänna sjukvården tett sig från social synpunkt, om den fortfarande omhänderhafts
uteslutande av privatpraktiserande läkare och stat och landsting
ej tagit hand om densamma? (Bil. III.)
Nog är det till en viss grad sant, att ökad konkurrens, alltså större antal tandläkare,
kan bidraga till att förbilliga tandvården, men dock aldrig i sådan mån,
att tandvården på den vägen kan bliva folkets egendom. Som jämförelse kan
nämnas, att i San Francisco, som i storlek kan jämföras med Stockholm, finnas
omkring 2—3 ggr så många privatpraktiserande tandläkare, och konkurrensen
är driven till sin spets. Trots detta, och trots den otvivelaktigt högre ekonomiska
standarden, kan dock en stor del av befolkningen av ekonomiska skäl icke
erhålla tandvård, utan frågan om förbilligad tandvård är ett aktuellt problem
där såväl som här.
Dessutom må man icke förglömma att över hövan skärpt konkurrens ofta
visat sig gå ut icke blott över prisbildningen utan fast mera över arbetets kvalitet
— en högst betänklig konsekvens.
Om alltså enligt vår mening tandvårdsfrågans lösning endast kan ske på ett
med det övriga sjukvårds väsendet analogt sätt, så är det glädjande att konstatera
det alltjämt ökade intresset för tandvården från det allmännas sida. I avvaktan
på kungl. kommitténs betänkande torde det emellertid vara väl befogat
att framgå med försiktighet, då det gäller tandvårdsfrågans ordnande. Alla
förslag, som bygga på annat än statlig och kommunal organisation av folktandvården,
måste betraktas sasom palliativa åtgärder och halvmesyrer, om man
ser frågan i stort.
Stockholm den 14 mars 1928.
För Svenska Tandläkare-Sällskapet: För Sveriges Tandläkare-Förbund:
Bil. I. Sveriges Tandläkare-Förbunds Tidning 1927 nr 4 sid 114—122 (G.
Thourén).
Bil. II. Sveriges Tandläkare-Förbunds Tidning 1927 nr 2: John Holgers:
Kunna åtgärder vidtagas för att åstadkomma en ändamålsenligare
fördelning av tandläkarproduktionen?
Bil. III. Särtryck ur Stockholms Dagblad för den 9 nov. 1926: Gustaf Holmström:
Statlig organisation av tandvården.
Måtte Schmidt.
Ordförande.
John Holgers.
Ordförande.
Torsten Borg.
Sekreterare.
Hugo Weenborn.
Sekreterare.
Victor Pettersons Bokindustri A.-B., Stockholm 1938