Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1928 kl. 2 e. m.

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande i anledning
av väckta motioner rörande ändringar i lagen om allmän
pensionsförsäkring.

Till behandling inom sammansatt stats- och andra lagutskott hava hänvisats
följande motioner, väckta inom

första kammaren:

nr 38 av herr Kvarnzelius, angående visst tillägg till 7 § lagen om allmän
pensionsförsäkring,

nr 167 av herr Winherg, angående vissa ändringar i lagen om allmän pensionsförsäkring
m. m.,

nr 168 av fröken Hesselgren, angående fördelningen äkta makar emellan av
avgiftspensioner enligt lagen om allmän pensionsförsäkring,
nr 169 av herr Möller m. fl., angående utredning rörande riktlinjerna för en
revision av den allmänna folkpensioneringen;

andra kammaren:

nr 70 av herrar Jansson i Falun och Törnkvist i Bjuv, likalydande med
motionen 1:38,

nr 192 av herr Törnkvist i Bjuv m. fl., likalydande med motionen I: 168,
nr 284 av herrar Johansson i Hallagården och Gardell i Gans, angående
ändring i visst avseende av lagen om allmän pensionsförsäkring,
nr 294 av herr Hansson i Stockholm m. fl., likalydande med motionen 1:169,
nr 363 av herrar Fjellman och Petersson i Lerbäcksbyn, om förbättrade pensionsvillkor
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring för vissa änkor
efter befattningshavare i statens tjänst,
nr 371 av herr Bäcklund m. fl., om höjning av vissa pensionstillägg och understöd
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Dessutom har för behandling inom utskottet hänvisats motionen inom andra
kammaren,

nr 229 av herr Järte m. fl., angående en allmän revision av pensionsförsäkringen
m. m. i vad densamma avser ett riksdagens uttalande av önskemålet,
att en sådan revision snarast möjligt kommer till stånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 6 saml. 2 avd. S häft. (Nr 3.)

1

2

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

Förevarande motioner, som utskottet haft till behandling i ett sammanhang,
kunna uppdelas i två grupper, den ena omfattande motioner, som avse en allmän
revision av pensionsförsäkringen och den andra motioner, vari hemställes
antingen om utredning rörande ändring av vissa bestämmelser i lagen om allmän
pensionsförsäkring eller att riksdagen måtte besluta dylik ändring. Till
den förra gruppen höra motionerna 1:169 och därmed likalydande II: 294 samt
II: 229 och till den senare gruppen motionerna I: 38 och därmed likalydande
11:70, 1:167, 1:168 och därmed likalydande 11:192, 11:284, 11:363 och
II:371.

Motioner
avseende
en allmän
revision av
pensionsförsäkringen.

Motionerna
P 169 och
II: 294.

I motionerna I: 169 av herr Möller m. fl. och den därmed likalydande II: 294
av herr Hansson i Stockholm m. fl. föreslås, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa om en skyndsam utredning, åsyftande en sådan revision av
folkpensioneringen att denna må bereda åldringar och invalider pensioner, som
äro tillräckliga för ett nödtorftigt uppehälle. Huvudsyftet med den i förevarande
motioner förordade revisionen av pensionsförsäkringen angives vara att
skapa en lagstiftning om folkpensionering, varigenom medborgarna utan uppskov
tillförsäkras ålderdoms- och invaliditetspensioner, tillräckliga att leva på.
Motionärerna framhålla härvid, att pensionerna för att fylla sitt ändamål tydligen
måste anpassas efter levnadskostnaderna å de orter, där pensionärerna
äro bosatta.

För att realisera syftet med den föreslagna revisionen synes enligt motionärernas
uppfattning ettdera av följande alternativ erbjuda sig.

1. Det allmänna, stat och kommun, övertager liksom i Danmark helt utgifterna
för folkpensioneringen.

2. Avgifterna höjas till den höjd, att de jämte utgående pensionstillägg
bereda möjligheter till tillräckliga pensioner. Man avstår från att i dess héThet
fondera avgifterna, som i stället användas till pensionering av dem, som nu
äro ålderstigna eller invalider.

3. Avgifterna höjas och fonderas. De pensionsbelopp, som anses möjliggöra
nödtorftigt uppehälle å olika orter, fastställas. I den mån avgiftspensionen
icke uppgår till detta belopp, utfylles pensionen genom det allmännas pensionstillägg.

En utredning rörande dessa alternativ skulle givetvis komma att i huvudsak
inriktas på de ekonomiska grundvalarna för den nuvarande folkpensioneringen,
alltså på frågorna huruvida folkpensioneringen bör uppbyggas försäkringsmässigt
eller såsom ett understödssystem, och — i förra fallet -— huruvida
fondering av avgifter bör ske i samma utsträckning som hittills eller i annan
omfattning.

Enligt motionärerna är det emellertid icke endast de nu berörda frågorna om
folkpensioneringens ekonomi, som böra göras till föremål för utredning, utan
även andra spörsmål, bland vilka följande särskilt framhålles: Olikställigheten
mellan män och kvinnor enligt nu gällande bestämmelser; den inkomst som
skall inverka på pensionstilläggens belopp; möjligheten att öka pensionstillläggen
åt dem, som för närvarande erhålla endast 140 ä 150 kronor per år; den
nuvarande åldersgränsen för rätt till ålderspension.

Sammansatta stats■ och andra lagutslcottels utlåtande Nr S. 3

Det i motionen II: 229 av herr Jiirte m. fl. framförda yrkandet om revision
av pensionsförsäkringen har motiverats från en helt annan utgångspunkt. Här
dominera framför allt de statsfinansiella synpunkterna, vilka enligt motionärernas
mening göra en grundlig omgestaltning av pensionsförsäkringen särskilt
påkallad. Motionärerna framhålla sålunda bl. a. följande:

»De automatiskt hastigt stigande kostnaderna för pensionsförsäkringen, den
kraftiga kritiken mot hela försäkringssystemet, speciellt den på sista tiden
skarpt bedömda pensionsförsäkringsfonden, farhågorna för försäkringens parasitära
utnyttjande, den kostsamma förvaltningen, pensionsstyrelsens omstridda
sjukvårdande verksamhet, de lokala organisationsproblemen, pensionstilläggens
egenskap att minska det egna sparsamhetsintresset — dessa bekymmer
var för sig och i förening göra en revision oundgänglig. Under de sista
åren har också pensionsstyrelsen i sin petita själv framhållit önskvärdheten av
en sådan.»

Dessutom bör enligt motionärernas mening en av de angelägnaste uppgifter
för den åstundade revisionen vara att söka finna lämpliga åtgärder mot de
fenomen, som i motionen sammanfattas under rubriken: socialförsäkringens
oväntade och ogynnsamma följder i folkpsykologiskt avseende, vilka följder
närmast skulle visa sig däri, att mindre nogräknade individer söka att medelst
falska uppgifter tillskansa sig socialförsäkringens olika förmåner.

Den hittills gängse uppfattningen, att revisionen av pensionsförsäkringen
bör uppskjutas till sjukförsäkringsfrågan funnit sin lösning, delas icke av motionärerna.
Ifrågavarande uppfattning har, såsom motionärerna framhålla,
även kommit till uttryck i följande yttrande vid fjolårets riksdag av vederbörande
departementschef i Kungl. Maj:ts proposition nr 110 med förslag till
vissa ändringar i lagen om allmän pensionsförsäkring, varest statsrådet efter
att hava erinrat om de framställningar rörande reformer inom pensionsförsäkringen,
som förelågo vid denna tidpunkt yttrade:

»Då emellertid enligt min mening sjukförsäkringsfrågan bör hava erhållit
sin lösning, innan frågan om en eventuell mera genomgripande reformering av
pensionsförsäkringen upptages till behandling, har jag funnit tiden ännu icke
vara inne att underställa Kungl. Maj:t sistberörda fråga.»

Beträffande sambandet mellan sjukförsäkringsfrågans läge och revisionen
av pensionsförsäkringen erinras i motionen om att andra lagutskottet vid 1927
års riksdag i sitt utlåtande nr 17 framhöll »att utskottet förutsatte, att en allmän
revision av pensionsförsäkringen komme till stånd under den närmaste
tiden, så snart sjukkassefrågans läge det medgiver». Enligt motionärernas
uppfattning vore sjukkassefrågans läge nu sådant, att sjukförsäkringen genom
sitt samband med socialförsäkringen i övrigt kommit in i en sådan återvändsgränd,
att någon framkomlig väg icke vore möjlig annat än att pensionsförsäkringen
i första hand underkastades en omgestaltande revision.

I anledning av tvenne vid 1920 års riksdag väckta motioner anhöll riksdagen
i skrivelse (nr 202) att Kungl. Maj:t täcktes låta föranstalta om verkställande
skyndsammast möjligt av utredning, rörande huruvida och i vad mån
en enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens olika grenar kan

Motionen
II: 229.

Utredningsfrågans
nuvarande
läge.

4

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

och bör genomföras, i syfte att åstadkomma förenkling av förvaltningen och
nedbringande av kostnaderna för denna, ävensom största möjliga effektivitet
av försäkringen.

I anledning härav tillsattes den 11 oktober samma år en kommitté för socialförsäkringens
organisation under ordförandeskap av generaldirektören Adolf
af Jochnick med uppgift att utarbeta en plan för en, så långt det kunde befinnas
lämpligt, enhetlig organisation av den svenska olycksfalls-, pensionsoch
sjukförsäkringen. Åt denna kommitté överlämnades även vissa frågor,
som tidigare hänskjutits till pensionsstyrelsen för utredning. Kommittén har
emellertid senare upplösts utan att ha varit i tillfälle att avgiva något betänkande
rörande den omfattande arbetsuppgift som kommittén fått sig förelagd. Orsaken
till upplösningen var bland annat att 1923 års besparingskommitté under
ordförandeskap av landshövdingen Linnér upptagit vissa arbeten avseende
frågan om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar. I besparingskommitténs
den 19 februari 1925 avgivna betänkande rörande socialförsäkringens
organisation har i ett flertal olika sammanhang frågan om socialförsäkringens
enhetlighet berörts. För kommittén synes nämligen en av grundprinciperna
ha varit, att man i befrämjandet av sådan enhetlighet hade en av de säkraste
utvägarna att ernå besparingar på förevarande område. I betänkandet behandlades
såväl olycksfalls- som sjuk- och pensionsförsäkringen. Efter det
yttranden från olika verk och myndigheter inkommit utarbetades av särskilda
inom socialdepartementets tillkallade sakkunnigberedningar förslag åsyftande
bl. a. dels en omorganisation av olycksfallsförsäkringen, dels en reform av den
frivilliga sjukkasserörelsen. På grundval härav framlade Kungl. Maj:t vid
1926 års riksdag propositioner avseende såväl olycksfallsförsäkringen och
sjukförsäkringen som ock frågan om moderskapsunderstöd. Bortsett från vissa
ändringar rörande ersättningarnas storlek m. m. inom olycksfallsförsäkringen
blevo samtliga propositioner avslagna av riksdagen. Angående sjukförsäkringen
hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning i vad mån en omorganisation av det statsunderstödda
sjukkasseväsendet kunde ske enligt i skrivelsen angivna riktlinjer samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med
anledning av denna skrivelse framlade Kungl. Maj:t efter verkställd utredning
proposition i frågan till 1927 års riksdag. Även denna proposition avslogs av
riksdagen.

Beträffande pensionsförsäkringen har utredningsarbetet vilat sedan år 1925
och dessförinnan i huvudsak inskränkt sig till vad som i detta hänseende utförts
av besparingskommittén. Det må i detta sammanhang även framhållas,
att under senare år vid olika tillfällen motioner rörande ändringar i olika delar
av lagen om allmän pensionsförsäkring avslagits av riksdagen under hänvisning
till den väntade utredningen rörande pensionsförsäkringen i dess helhet.

Motioner
rörande
ändring av
vissa be -

I motionerna 1: 38 av herr Kvarnzelius och den därmed likalydande II: 70
av herrar Jansson i Falun och Tömkvist i Bjuv hemställes, att riksdagen måtte
besluta sådant tillägg till 7 § pensionsförsäkringslagen, att understöd från väl -

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

5

görenhetsfonder eller dylikt samt pension eller gratial från arbetsgivare till
hos honom förut anställd arbetare icke må, i den mån sagda understöd, pensioner
eller gratial sammanlagt icke överstiga 300 kronor, tagas i betraktande
vid beräkning av årsinkomst jämlikt 7 § av nämnda lag.

Motionärerna erinra till en början om att motioner i samma syfte och med
anhållan om utredning väckts vid 1927 års riksdag, över dessa motioner hade
pensionsstyrelsens yttrande inhämtats. Efter att ha betonat frågans långt gående
konsekvenser yttrade pensionsstyrelsen bl. a. följande:

»En lagändring i motionens syfte skulle innebära ett betydande avsteg från
behovsprincipen och medföra avsevärt ökade kostnader för det allmänna för
pensionstillägg. En dylik reform skulle ock gå i helt annan riktning än den,
statens besparingskommitté i sitt den 19 februari 1925 avgivna betänkande
med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation förordat,
nämligen att inskränka den s. k. fria inkomsten vid bestämmande av pensionstilläggs
belopp.»

Å andra sidan framhöll pensionsstyrelsen, att den mycket ofta hade känning
av de praktiska olägenheter, som voro förenade med den nuvarande ordningen.
Då det emellertid enligt pensionsstyrelsens uppfattning kunde förväntas att en
allmän revision av pensionsförsäkringen skulle komma till stånd under den
närmaste framtiden, då även förevarande fråga torde komma under övervägande,
ifrågasatte pensionsstyrelsen behövligheten av en särskild utredning i ämnet.

I överensstämmelse med andra lagutskottets hemställan beslöt riksdagen att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t, under förutsättning att
en revision av allmän omfattning av pensionsförsäkringen komme till stånd,
måtte i samband därmed låta de frågor, som berördes i förevarande motioner,
bliva föremål för en allsidig utredning.

Såsom skäl för att motionärerna, innan den sålunda begärda utredningen
verkställts, ånyo underställa dessa frågor riksdagens prövning åberopas den
omständigheten, att vissa förhållanden, som låge till grund för riksdagens beslut
föregående år, numera befunne sig i ett väsentligt olika läge mot då. Genom
sjukförsäkringsfrågans fall vid 1927 års riksdag vore det nämligen enligt
motionärernas mening att förvänta, att revisionen av pensionsförsäkringen
skulle komma att fördröjas.

Beträffande de av motionärerna till stöd för sitt yrkande anförda skälen
tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

I motionen I: 167 av herr Winberg hemställes, att riksdagen måtte besluta
hos regeringen hemställa om utredning och för riksdagen snarast möjligt framläggande
av förslag till sådana ändrade bestämmelser i lagen om allmän pensionsförsäkring
samt i lagen om övergångsbestämmelser i anledning av samma
lag, att den samlade pensionen eller understödet jämte pensionstagarens årsinkomst
icke i något fall i lägsta dyrortsgruppen understiger för ensam person
900 kronor, för äkta makar samt för barn under 16 år i proportion till vad den
ensamstående erhåller samt för övriga dyrortsgrupper i förhållande härtill, i
överensstämmelse med vad närmare angivits i denna motivering.

stämmelser
i lagen om
allmän
pensionsförsäkring.

Motionerna
I: 38 och
II: 70.

Motionen
I: 167.

6

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

Motionerna
I: 168 och
II: 192.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har andra lagutskottet inhämtat pensionsstyrelsens yttrande,
vilket såsom bilaga fogats vid detta utlåtande. Enligt av pensionsstyrelsen
verkställda beräkningar skulle ett genomförande av motionärens förslag
förorsaka en förhöjning av de i kraft varande pensionstilläggens och understödens
årsbelopp med mer än 630 kronor i medeltal, vilket för samtliga 300,000
pensionstagare skulle medföra en årlig kostnadsökning av mer än 190 miljoner
kronor, därav 3/4 eller 142 72 miljoner för staten och återstoden för kommuner
och landsting. Vid denna beräkning har antagits, att alla pensionstagare
tillhöra den lägsta dyrortsgruppen, vilket naturligtvis — såsom pensionsstyrelsen
framhåller — långt ifrån är fallet. Med hänsyn bl. a. härtill skulle
den totala kostnadsökningen för det allmänna vid ett bifall till förslaget
vida överstiga ovan angivna belopp. I sitt yttrande framhåller pensionsstyrelsen
dessutom att på grund av ett av motionären begånget misstag samtliga
i motionen uträknade exempel på pensionstillägg äro felaktiga och beloppen
genomgående för låga.

I motionerna I: 168 av fröken Hesselgren och II: 192 av herr Törnkvist i
Bjuv m. fl. hemställes, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av lagen
om allmän pensionsförsäkring, att inom pensionsförsäkringen beräkningen av
äkta makars tilläggsavgift grundas på hälften av makarnas gemensamma inkomst
och att denna tilläggsavgift påföres vardera maken med lika stort
belopp.

Frågan om fördelningen av avgiftspensioner mellan äkta makar är lika
gammal som pensionsförsäkringen. Sålunda framställdes redan i de yttranden,
som avgåvos över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag, anmärkningar
mot den lösning, som föreliggande fråga där erhållit. I tvenne motioner vid
1916 års riksdag hemställdes om utredning av frågan. Med hänsyn till att
pensionsstyrelsen erhålit i uppdrag att verkställa en utredning rörande möjligheten
och lämpligheten av en omläggning av grunderna för pensionsavgifternas
beräkning m. m., vilket uppdrag även ansågs omfatta den i motionerna
påyrkade utredningen, avstyrktes motionerna av vederbörande utskott och avslogos
av riksdagen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 januari 1918 uttalade pensionsstyrelsen,
att en omläggning av grunderna för de gifta kvinnornas pensionsavgifter vore
i hög grad påkallad. När pensionsstyrelsen i skrivelse den 23 februari 1921
framlade förslag till en del ändringar i pensionsförsäkringslagen, avseende
bl. a. höjning av pensionsavgifterna, berördes även frågan om de gifta kvinnornas
pensioner. Härvid framhöll pensionsstyrelsen, att en tillfredsställande
rättelse av missförhållandena kunde ernås endast i samband med en väsentlig
rubbning i grunderna för den nuvarande pensionsförsäkringen.

I riksdagens skrivelse den 8 juni 1921, nr 287, angående Kungl. Maj:ts
proposition, nr 284, med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av lagen
om allmän pensionsförsäkring m. m., anhöll riksdagen i anledning av tvenne
inom riksdagen väckta motioner, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa en ut -

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

7

redning, huruvida icke en förbättring av gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensionering
kunde åstadkommas.

Genom beslut den 7 juli 1921 uppdrogs den sålunda begärda utredningen åt
pensionsstyrelsen, som emellertid i skrivelse den 8 juli 1922 hemställde, att
uppdraget måtte överlämnas till kommittén för socialförsäkringens organisation,
vilket även skedde genom Kungl. Majrts beslut den 28 juli 1922. Nämnda
kommitté anbefalldes emellertid redan under hösten samma år att avbryta
sitt arbete.

Frågan återkom vid 1924 års riksdag, då motion i ämnet åter väcktes, vari
yrkades, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder
för att avgiftspensionen till äkta makar måtte tillkomma dem på sådant
sätt att mannen erhölle hälften och hustrun hälften därav. I sitt yttrande över
motionen framhöll pensionsstyrelsen, att styrelsen hade för avsikt att snarast
upptaga frågan till utredning, varför anledning icke syntes förefinnas, att motionen
skulle behöva föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.
Andra lagutskottet hemställde om avslag å motionen under motiveringen att
förslag i ämnet från Kungl. Maj:ts sida torde kunna förväntas till riksdagen.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

Sedermera har den föreliggande frågan varit föremål för utredning även av
1923 års besparingskommitté, som överlämnade sitt betänkande rörande socialförsäkringens
organisation i början av år 1925, samt i flera av de yttranden,
som avgivits i anledning av nämnda betänkande.

Då frågan år 1926 genom flera olika motioner ånyo bragtes under riksdagens
prövning avstyrktes motionerna av andra lagutskottet som framhöll, att spörsmålet
om förbättring i gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensionering vore
under övervägande hos Kungl. Maj :t, och förutsatte att riksdagen inom en snar
framtid i anledning av propositionen från Kungl. Maj :t finge tillfälle att taga
ståndpunkt till samtliga de spörsmål, som behandlats i motionerna. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.

I motionen II: 284 av herrar Johansson i Hallagården och Gardell i Gans
hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
avseende sådan ändring av lagen om allmän pensionsförsäkring, att de
invalider, vilka fått sina pensionstillägg och understöd reglerade utan att hava
kommit i åtnjutande av de förbättrade villkor, som tillkommit i lag av den 13
oktober 1921 och 29 maj 1925. måtte beredas samma pensionstillägg och understöd,
som bestämdes genom nämnda lagändringar. I motionen 11:371 av
herr Bäcklund m. fl. hemställes, att riksdagen måtte fatta beslut om sådan
lagändring, som avses i föregående motion, att träda i kraft från och med den
1 juli 1928.

Vid 1926 års riksdag, alltså året efter det riksdagen beslutat utvidgning av
den krets, som skulle komma i åtnjutande av de genom 1921 års lagändring
förbättrade villkoren, väcktes tvenne motioner, nr 195 i första kammaren och
nr 290 i andra kammaren, vari hemställdes om utredning rörande kostnaderna
för sådan ändring i lagen om allmän pensionsförsäkring som avses i ovannämnda
motion II: 284 samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill

Motioneroa
II: 284 och
II: 371.

8

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

utredningen kunde föranleda. I ett från pensionsstyrelsen infordrat yttrande
uppgavs, att kostnaderna för en sådan reform för budgetåret 1926—1927 beräknats
till omkring 15.2 milj. kronor, därav 3/4 eller 11.4 milj. kronor belöpte
på staten och återstoden på kommuner och landsting. Kostnaderna skulle emellertid
på grund av inträffade dödsfall komma att minskas avsevärt, så att de
för budgetåret 1931—1932 beräknades till sammanlagt 10.2 milj. kronor, för
budgetåret 1936—1937 till 6.7 milj. kronor och för budgetåret 1941—1942 till
4.0 milj. kronor. Av dessa kostnader skulle resp. 7.7, 5.0 och 3.0 milj. kronor
belöpa på staten. I sitt utlåtande i anledning av motionerna erinrade sammansatta
stats- och andra lagutskottet om att förslag till en revidering av viktigare
delar av den allmänna pensionsförsäkringen torde vara att förvänta
inom en snar framtid. Utskottet förutsatte, att vid denna revidering en avvägning
mellan olika gruppers understödsbehov torde komma att ske och att i
samband därmed även den i motionerna berörda frågan komme att upptagas
till prövning. Utskottets hemställan att motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd bifölls av riksdagen.

Över de föreliggande motionerna 11:284 och 11:371 har pensionsstyrelsens
yttrande inhämtats. I yttrandet, som bilagts detta utlåtande, framhålles beträffande
den sistnämnda motionen bland annat, att ett genomförande av den
föreslagna pensionsförhöjningen kräver så betydande förarbeten, att det näppeligen
låter sig göra att låta lagändringen träda i kraft redan den 1 juli
1928. Antages lagändringen träda i kraft den 1 januari 1929 beräknas kostnadsökningen
utgöra för första halvåret 1929 cirka 6.2 milj. kronor, därav för
staten 4.6 milj. kronor. För budgetåret 1929—1930 beräknas den ökade kostnaden
till 11.6 milj. kronor, därav för staten 8.7 milj. kronor. Under de följande
åren skulle kostnaderna komma att avsevärt minskas.

I motionen 11:363 av herrar Fjellman och Petersson i Lerbäcksbyn hem1
‘ '' ställes, att riksdagen ville besluta sådant tillägg till 5 § i lagen den 8 juni

1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring, att vid bestämmande av årsinkomst enligt 7 § i sistnämnda
lag hänsyn icke skall tagas till pensioner, som efter de gamla oreglerade
pensionsgrundérna utgå till änkor efter befattningshavare i statens
tjänst.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.

Frågan om förbättring av pensionsvillkoren för de i motionen åsyftade pensionärerna
har, såsom i motionen framhålles, varit föremål för prövning vid
såväl 1925 och 1926 som 1927 års riksdagar. Motionerna vid dessa riksdagar
avsågo utredning av frågan, huruvida och på vilket sätt en förbättring av pensionerna
för nu ifrågavarande pensionärer kunde åstadkommas. Bankoutskottet
har emellertid under de nämnda åren avstyrkt motionerna under framhållande
av den skillnad, som råder mellan statens åtagande beträffande å ena sidan
f. d. befattningshavares pensionering och å andra sidan familjepensioneringen.
Medan staten själv i huvudsak ombesörjer befattningshavarnas pensionering,
har familjepensioneringen hittills ansetts böra i huvudsak utgöra en be -

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

9

fattningshavarnas ensak och statens åtgöranden härvidlag i stort sett inskränkas
till att medverka vid upprättande av pensionskassor för ändamålet samt
att lämna bidrag till dylika kassors förvaltningskostnader. Utskottet har
även framhållit, att staten med hänsyn till rådande dyrtidsförhållanden vidtagit
vissa åtgärder till förbättring av ifrågavarande pensionsförmåner dels genom
beviljande av pensionstillägg å de lägsta pensionsbeloppen, dels genom beredande
av dyrtidstillägg å pensionerna. Under de nämnda tre åren har bankoutskottets
hemställan, att motionerna icke skulle till någon riksdagens åtgärd
föranleda, bifallits av riksdagen.

I infordrat yttrande över den föreliggande motionen erinrar pensionsstyrelsen
till en början om att den uppfattning, som kommit till uttryck i denna motion
— att förevarande änkor skulle vara utestängda från delaktighet i den
allmänna pensionsförsäkringen och därigenom gå miste om förmåner, som andra
kvinnor i liknande ekonomisk belägenhet komma i åtnjutande av — icke är
riktig. Icke heller föreligger, enligt vad pensionsstyrelsen framhåller, den i
motionen åberopade analogien mellan å ena sidan förevarande änkor och å
andra sidan de i 5 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser till
pensionsförsäkringslagen omnämnda understödstagare från Vadstena krigsmanshuskassa
m. fl. I senare fallet gäller det nämligen pensionerade f. d.
statstjänare, men i förra fallet änkor efter statstjänare, vilka änkors pensionering
staten icke åtagit sig. Pensionsstyrelsen har även verkställt en approximativ
beräkning av de kostnader för det allmänna, som ett bifall till motionärernas
hemställan skulle medföra, vilken beräkning visar att totalkostnaden
för det allmänna skulle bliva högst 765,000 kronor om året, därav för staten
s/4 eller 570,000 kronor. Detta belopp torde emellertid på grund av vissa i
pensionsstyrelsens yttrande omnämnda förhållanden komma att väsentligt nedbringas.
Även om sålunda ett realiserande av motionärernas tanke icke skulle
medföra några avsevärdare kostnader för det allmänna finner pensionsstyrelsen
dock starka principiella skäl tala emot ett bifall till motionen och åberopar
härvid bankoutskottets ovan omnämnda avstyrkande utlåtanden, vilka trenne
år i följd befallits av riksdagen.

I riksdagens skrivelse (nr 202) år 1920 hemställdes, att Kungl. Maj:t täcktes
låta föranstalta om verkställande skyndsammast möjligt av utredning,
huruvida och i vad mån en enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens
olika grenar kunde och borde genomföras, i syfte att åstadkomma en
förenkling av förvaltningen och nedbringa kostnaderna för denna ävensom
största möjliga effektivitet av försäkringen. På grund av denna framställning
hava vissa utredningsarbeten verkställts rörande såväl olycksfalls- som
sjuk- och pensionsförsäkringen. Beträffande olycksfallsförsäkringen samt
sjukkasseväsendet framlade Kungl. Maj:t propositioner vid 1926 års riksdag
avseende genomgripande förändringar av dessa båda försäkringsgrenar och beträffande
sjukkasseväsendet även vid 1927 års riksdag, vilka propositioner
dock samtliga avslogos utom beträffande vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsbestämmelser. Däremot har något förslag av motsva -

Dtskottet.

10

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr S.

rande art rörande pensionsförsäkringen ännu icke av Kungl. Maj:t framlagts
för riksdagen.

I de motioner, där kravet på en allmän revision av pensionsförsäkringen
framförts, har detta krav motiverats från skilda utgångspunkter. Enligt den
uppfattning, som företrädes av vissa motionärer, bör utredningens huvudsyfte
vara att skapa en lagstiftning om folkpensionering, varigenom medborgarna
utan uppskov tillförsäkras ålderdoms- och invaliditetspensioner tillräckliga
att leva på. För uppnående av det sålunda angivna målet torde det enligt
dessa motionärers mening bliva erforderligt att underkasta den nuvarande
pensionsförsäkringens ekonomiska struktur en revision från grunden, varvid
bl. a. frågan om den utsträckning, i vilken fondering av avgifter lämpligen bör
äga rum, bör upptagas till ingående prövning.

Andra motionärer hava motiverat det framförda revisionskravet under starkare
betonande av de statsfinansiella synpunkterna. Även för dessa motionärer
har spörsmålet om pensionsförsäkringsfonden trätt i förgrunden, men de
ha dessutom framhållit ett flertal andra omständigheter, som enligt deras uppfattning
göra en revision av pensionsförsäkringen oundgänglig, såsom de lokala
organisationsproblemen, önskvärdheten av en mera systematisk gränsreglering
och ett mera effektivt samarbete mellan de olika- sociala försäkringsgrenarna,
pensionsstyrelsens omstridda sjukvårdande verksamhet, farhågorna för
försäkringens parasitära utnyttjande m. m.

De synpunkter, som här återgivits, motivera enligt utskottets mening att en
allmän revision av pensionsförsäkringen skyndsammast kommer till stånd.
Utredningens huvuduppgift synes böra vara att i ljuset av den samlade erfarenhet,
som vunnits under de år pensionsförsäkringen varit i kraft, undersöka
i vilka avseenden nu gällande lag om allmän pensionsförsäkring bör underkastas
ändringar för att såväl ur landets som individens synpunkt på bästa möjliga
sätt tillgodose denna lagstiftnings syfte. Härvid synes särskilt uppmärksamhet
böra ägnas bl. a. åt frågan rörande storleken av de pensioner, som med
hänsyn till olika orters växlande levnadsomkostnader kunna anses såsom erforderliga
för en nödtorftig försörjning samt åt det likalades betydelsefulla
spörsmålet i vad man möjlighet kan anses föreligga för att under pensionsförsäkringens
form eller pa annat sätt säkerställa dessa pensionsbelopp. I samband
härmed anser sig utskottet böra förorda en ingående prövning av frågan
huruvida folkpensioneringen bör uppbyggas efter gängse försäkringstekniska
principer med ty åtföljande fondering av avgifterna, eller huruvida något annat
system helt eller delvis bör ersätta detta.

En annan grupp av frågor, varåt uppmärksamhet bör ägnas, äro de organisatoriska
problemen och då i främsta rummet de, som avse den lokala kontrollen.

Riksdagens ovannämnda skrivelse från år 1920 avsåg en revision av socialförsäkringen
i dess helhet. Den utredning, varom här är fråga, gäller däremot
enbart en av socialförsäkringens grenar, nämligen pensionsförsäkringen.

Känt är, att ett flertal beröringspunkter förefinnas mellan de olika socialförsäkringsgrenama
och särskilt mellan pensions- och sjukförsäkringen. Utredningen
kommer på grund härav sannolikt att giva vid handen, att vissa spörs -

Sammansatt,a stats- och andra lagutskottets utlåtande N r 3. 11

mål rörande pensionsförsäkringens utformning icke torde kunna definitivt lösas,
förrän sjukförsäkringsfrågan erhållit eu slutgiltig lösning. Det förhållandet,
att så ännu icke skett, har dock icke ansetts utgöra tillräckligt skäl för ett ytterligare
uppskov av den nu förordade utredningen, vilken torde, i den män
detta är möjligt, utföras under hänsynstagande till de övriga grenarna av socialförsäkringen.
Härvid synes så vitt möjligt böra tillses, att å ena sidan behovet
av ett effektivt samarbete mellan socialförsäkringens olika grenar tillgodoses
och å andra sidan en klar avgränsning erhålles mellan socialförsäkringens
olika områden och i görligaste mån även mellan socialförsäkringen a ena
sidan och övrig försäkringsverksamhet å den andra.

Utom de förhållanden, som ovan berörts, och som enligt utskottets uppfattning
äro av den art, att de göra en ingående revision av pensionsförsäkringen
erforderlig, tillkomma även vissa i särskilda motioner framförda frågor, som
synas böra omfattas av den föreslagna utredningen. Bland dessa frågor märkas
bl. a. den i motionerna I: 38 och därmed likalydande II: 70 behandlade frågan
angående viss utvidgning av området för den s. k. fria inkomsten, det i motionerna
I: 168 och II: 192 framförda och enligt utskottets uppfattning behjärtansvärda
kravet angående ändring i grunderna för fördelningen av avgiftspensionerna
äkta makar emellan samt den i motionerna II: 284 och II: 371 avsedda
reformen, varigenom kretsen av invalider, som är berättigad att komma i
åtnjutande av de genom 1921 års lagändring förbättrade villkoren, skulle komma
att ytterligare utvidgas.

I överensstämmelse med utskottets uppfattning att frågan om pensionernas
erforderliga storlek bör ägnas särskild uppmärksamhet under den föreslagna
utredningen har utskottet icke tagit ståndpunkt till frågan om pensionernas
belopp. Med hänsyn härtill anser sig utskottet böra avstyrka den i motionen
I: 167 gjorda hemställan, enligt vilken den samlade pensionen jämte pensionstagarnas
årsinkomst icke i något fall i lägsta dyrortsgruppen skulle komma
att understiga 900 kronor. Såsom ytterligare skäl för avslagsyrkandet vill
utskottet erinra om de ekonomiska konsekvenser, som en lagändring av denna
art skulle medföra. Ur pensionsstyrelsens yttrande rörande denna och vissa
övriga motioner framgår nämligen, att en ökning av pensionerna i av motionären
önskad omfattning skulle — redan under förutsättning att samtliga pensionstagare
tillhöra lägsta dyrortsgruppen —- medföra en årlig kostnadsökning
av mer än 190 miljoner kronor.

Vad slutligen beträffar den i motionen 11:363 avsedda ändringen i lagen
om allmän pensionsförsäkring, enligt vilken vid bestämmande av årsinkomst
enligt 7 § i denna lag hänsyn icke skall tagas till pensioner, som efter de gamla
oreglerade pensionsgrunderna utgå till änkor efter befattningshavare i statens
tjänst, får utskottet anföra följande.

Såsom i den tidigare lämnade redogörelsen framhållits har frågan om utredning
rörande förbättring av pensionsvillkoren för de i motionen åsyftade
pensionärerna varit föremål för riksdagens prövning under de tre senaste åren
på grund av vid dessa riksdagar väckta motioner. Bankoutskottet har emellertid
av principiella skäl avstyrkt motionerna i fråga under framhållande

12

Sammansatta stats- och andra lagutslcottets utlåtande Nr 8.

bland annat av den skillnad, som råder mellan statens åliggande beträffande
å ena sidan f. d. befattningshavares pensionering och å andra sidan familjepensioneringen,
av vilka den senare hittills ansetts böra i huvudsak vara en
befattningshavarnas ensak.

Med hänsyn till att riksdagen vid samtliga dessa tillfällen bifallit bankoutskottets
hemställan om avslag och under åberopande av vad pensionsstyrelsen
framhåller i sitt över motionen avgivna yttrande, för vilket tidigare redogjorts,
anser sig utskottet icke kunna biträda motionärernas hemställan.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t, under beaktande av i utskottets utlåtande
anförda synpunkter, täcktes låta verkställa utredning snarast
möjligt rörande revision av lagen om allmän pensionsförsäkring
och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda,

B) att riksdagen måtte anse motionerna 1:169, 11:229, i
vad den avser revision av pensionsförsäkringen, samt 11:294
besvarade genom vad utskottet under A) hemställt,

C) att de likalydande motionerna I: 38 och II: 70, i vad de
icke kunna anses besvarade genom vad utskottet under A)
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

D) att de likalydande motionerna 1:168 och II: 192, i vad
de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet under A)
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

E) att motionen II: 284, i vad den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

F) att motionen II: 371, i vad den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

G) att motionen 1:167 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, samt

H) att motionen 11:363 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 23 april 1928.

På sammansatta stats- och andra lagutskottets vägnar:

HJALMAR von SYDOW.

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

13

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, Hallin, Walles, T horberg*, Martin
Svensson* och fröken Hesselgren;

från andra kammaren: herrar Jansson i Falun, Olsson i Kullenbergstorp, Andersson
i Höör, Magnusson i Skövde, Johanson i Hallagården och Holmström i
Stockholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Olsson i Kullenbergstorp, som ansett, att utskottets utlåtande bort
hava följande lydelse:

I riksdagens skrivelse (nr 202) år 1920 hemställdes, att Kungl. Maj:t
täcktes låta föranstalta om verkställande skyndsammast möjligt av utredning,
huruvida och i vad mån en enhetlig organisation av den svenska socialförsäkringens
olika grenar kunde och borde genomföras i syfte att åstadkomma en
förenkling av förvaltningen och nedbringa kostnaderna för denna ävensom
största möjliga effektivitet åt försäkringen.

De skäl, som lågo till grund för riksdagens ifrågavarande hemställan, föreligga
enligt utskottets uppfattning i huvudsak allt fortfarande. Alltjämt gäller,
att bristen på planmässig samverkan mellan socialförsäkringens olika grenar
måste lända till skada för försäkringens effektivitet, bland annat därigenom,
att de olika försäkringsgrenarnas lokala organisation genomgående
utformats oberoende av varandra.

De utredningsarbeten, som under de senare åren utförts inom socialförsäkringens
område, hava mindre varit inriktade på frågan om en enhetlig organisation
av socialförsäkringen i dess helhet och de fördelar, som härigenom torde
stå att vinna, än fastmera på var och en särskild av de skilda grenar socialförsäkringen
omfattar. Resultaten av de verkställda utredningarna hava, i den
mån de underställts riksdagens prövning, icke kunnat av riksdagen bifallas. Så
har varit fallet beträffande såväl de av Kungl. Maj:t vid 1926 års riksdag
framlagda propositionerna rörande olycksfalls- och sjukförsäkringen som den
proposition rörande sjukförsäkringen, som framlades vid 1927 års riksdag.
Detta förhållande synes giva vid handen, att en tillfredsställande lösning av
vår socialförsäkringsfråga icke står att vinna på en väg, där de problem, som
varje särskild socialförsäkringsgren erbjuder, behandlas i stort sett oberoende
av de spörsmål, som tillhöra socialförsäkringens övriga områden. Att
under sådana omständigheter nu — såsom vissa motionärer föreslå — upptaga
den gren av socialförsäkringen, som ej tidigare varit föremål för mera omfattande
utredningsarbeten, nämligen pensionsförsäkringen, till behandling på
sätt, som tidigare kommit övriga grenar till del, synes icke vara att förorda.

Enligt utskottets mening bör utredningsarbetet till en början inrikta sig på

14

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

att åstadkomma en överblick över det allmännas kostnader för vår socialförsäkring,
icke endast vid nuvarande tidpunkt utan, i den utsträckning detta är
möjligt, även för framtiden. Blott härigenom synes en fast utgångspunkt kunna
erhållas för ett ekonomiskt bedömande av eventuella förslag till omläggningar
i en eller annan riktning. En annan grundläggande fråga, åt vilken enligt
utskottets mening en ingående uppmärksamhet bör ägnas, är frågan, huruvida
de betydande skiljaktigheter, som för närvarande finnas mellan ersättningsbeloppen
inom de olika försäkringsgrenarna, kunna anses motiverade, eller
huruvida en ändring bör komma till stånd. Det synes särskilt angeläget, att
sistnämnda spörsmål klarlägges, innan ännu sjukförsäkringsfrågan erhållit sin
lösning.

Utskottet förväntar, att Kungl. Maj:t snarast möjligt ville föranstalta om
en utredning rörande socialförsäkringen i dess helhet i enlighet med de i riksdagens
ovannämnda skrivelse år 1920 framförda synpunkterna, varvid även de
i föreliggande motioner framförda önskemålen torde tagas under omprövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna nr 38, 167, 168 och 169 inom första kammaren
samt nr 70, 192, 229, i vad den avser revision av pensionsförsäkringen,
284, 294, 363 och 371 inom andra kammaren icke
måtte till någon riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

15

Bilaga.

Till riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Maj:t har i skrivelse den 3 innevarande månad anbefallt pensionsstyrelsen
att avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast den 1 mars
1928 överlämna yttranden över fyra inom riksdagen väckta motioner, nämligen
dels nr 167 i första kammaren angående vissa ändringar i lagen om allmän
pensionsförsäkring m. m., dels nr 284 i andra kammaren angående ändring
i visst avseende av nämnda lag, dels nr 363 i andra kammaren om förbättrade
pensionsvillkor enligt samma lag för vissa änkor efter befattningshavare i statens
tjänst, dels ock nr 371 i andra kammaren om höjning av vissa pensionstillägg
och understöd enligt meromnämnda lag.

Med anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande, därvid styrelsen
behandlar motionerna nr 167 och 363 var för sig samt motionerna nr 284 och
371, som angå samma sak, tillsammans.

Motion nr 167 i första kammaren.

Motionären hemställer, att riksdagen måtte besluta hos regeringen hemställa
om utredning och för riksdagen snarast möjligt framläggande av förslag till
sådana ändrade bestämmelser i lagen om allmän pensionsförsäkring samt i lagen
om övergångsbestämmelser i anledning av samma lag, att den samlade pensionen
eller understödet jämte pensionstagarens årsinkomst icke i något fall
i lägsta dyrortsgruppen understiger för ensam person 900 kronor, för äkta makar
samt för barn under 16 år i proportion till vad den ensamstående erhåller
samt för övriga dyrortsgrupper i förhållanden härtill, i överensstämmelse med
vad närmare angivits i motiveringen till motionen.

Pensionsstyrelsen är i likhet med motionären av den uppfattningen, att de
nu från pensionsförsäkringen utgående pensionerna äro små och ofta icke räcka
till full försörjning. Detta är givetvis särskilt fallet på dyrare orter. På de
billigaste orterna å landsbygden torde dock ej sällan vederbörande, låt vara
med iakttagande av stor sparsamhet, något så när kunna draga sig fram med
hjälp av sin pension. Så länge pensionerna till sin storlek äro lika för hela
landet, komma de emellertid att verka synnerligen ojämnt. Det är också ett
gammalt önskemål att på lämpligt sätt vinna rättelse av detta missförhållande,
något som ock i viss mån avses med förevarande motion. Pensionsstyrelsen,
som berört denna fråga i sitt den 20 juni 1925 avgivna utlåtande över statens
besparingskommittés betänkande angående socialförsäkringens organisation,
anser för sin del, att en utredning bör komma till stånd rörande möjligheten
att införa en dyrortsgruppering inom pensionsförsäkringen, och att en sådan
utredning lämpligen hör verkställas i samband med en ifrågasatt mera allmän
revision av pensionsförsäkringen.

Motionären har tänkt sig en lagändring i syfte att varje ensam person i lägsta
dyrortsgruppen, som har en årsinkomst understigande 900 kronor, skulle få
skillnaden mellan sin årsinkomst och detta belopp utfylld genom pension från
pensionsförsäkringen. Äkta makar och barn under 16 år skulle erhålla pen -

16

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

sion i proportion till vad den ensamstående får — vad därmed menas är ej fullt
klart. I övriga dyrortsgrupper skulle pensionen höjas så, att pensionen jämte
vederbörandes årsinkomst icke understeg vad som för dyrorten, med hänsyn
till vad som bestämmes för lägsta dyrortsgruppen, kunde anses vara för varje
ort berättigat.

Vad ett realiserande av denna tanke skulle innebära i utgiftshänseende för
det allmänna torde i någon mån framgå av följande siffror. För närvarande
uppbära i runt tal 300.000 personer antingen avgiftspension jämte pensionstilllägg
eller understöd från pensionsförsäkringen med i medeltal omkring 145
kronor per år. Dessa personers medelinkomst torde ej obetydligt understiga
125 kronor om året. Summan av pension och inkomst blir alltså i genomsnitt
mindre än 270 kronor om året. Ett genomförande av motionärens förslag skulle
således förorsaka en höjning av de nu i kraft varande pensionstilläggens och
understödens årsbelopp med mer än 630 (900—270) kronor i medeltal, vilket
för samtliga 300,000 pensionstagare skulle medföra en årlig kostnadsökning
av mer än 190 miljoner kronor, därav 3/i eller mer än 1421/2 miljoner för staten
och återstoden för kommuner och landsting. Man har då räknat med att alla
tillhöra den lägsta dyrortsgruppen, vilket naturligtvis långt ifrån är fallet.
Hänsyn har ej heller tagits till det stora antal personer, vilkas årsinkomst ligger
mellan de av motionären åsyftade inkomstgränserna 900 kronor och högre
samt den inkomstgräns, 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna, som
nu är fastställd för rätt till pensionstillägg och understöd. Den höjning i
barntilläggen, som ifrågasatts, har ej heller medräknats. Den totala kostnadsökningen
för det allmänna vid ett bifall till förslaget skulle sålunda vida överstiga
ovan angivna belopp, huru mycket låter sig icke utan vidlyftiga utredningar
närmare bestämmas.

Vidare anser sig pensionsstyrelsen icke kunna undgå att framhålla, att motionären
begått ett misstag, då han i motionen påstår, att »samtliga de, vilka
fyllde 16 år före 1914, falla under övergångsbestämmelserna». I själva verket
förhåller det sig så, att övergångsbestämmelserna icke äro tillämpliga på
— förutom andra — alla dem, som först efter utgången av år 1924 söka pensonstillägg
eller understöd. För alla dessa gälla de bestämmelser om högre
pensionstillägg och understöd, som återfinnas i 6 och 33 §§ i lagen om allmän
pensionsförsäkring. Samtliga i motionen uträknade exempel på pensionstilllägg
äro således felaktiga och beloppen genomgående för låga.

Motion nr 363 i andra kammaren.

I denna motion hemställes, att riksdagen ville besluta sådant tillägg till
5 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen,
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, att vid bestämmande av årsinkomst
enligt 7 § i sistnämnda lag hänsyn icke skall tagas till pensioner,
som efter de gamla oreglerade pensionsgrunderna utgå till änkor efter befattningshavare
i statens tjänst.

Pensionsstyrelsen har sökt verkställa en utredning rörande antalet av de
änkor, varom här är fråga. Detta har emellertid befunnits vara förenat med
svårigheter bland annat med hänsyn till utredningens beskaffenhet och den
korta tid, som stått till styrelsens förfogande.

En approximativ beräkning har emellertid givit vid handen, att det bär
skulle vara fråga om cirka 7,000 änkor efter befattningshavare i statens
tjänst.

För rätt till pensionstillägg eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen
fordras som bekant, dels att den sökande är till arbete varaktigt oförmögen
(invalid i pensionsförsäkringslagens mening), dels ock att årsinkomsten, om

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr ,1.

17

det såsom här gäller änka, icke uppgår till 400 kronor. Alla de med motionen
åsyftade änkor, som fylla dessa två betingelser, äro -— med undantag
möjligen för en eller annan, som redan vid 1914 års ingång varit invalid och
under mer än 4 månader år 1913 åtnjutit full försörjning av fattigvården
eller välgörenhetsinrättningar — i motsats till vad i motionen angives, berättigade
till pensionstillägg eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen.

Då det gäller att bedöma storleken av de kostnader, som skulle förorsakas
det allmänna genom ett. bifall till motionen, måste man till en början undersöka,
huru många av omförmälda 7,000 änkor kunna beräknas vara invalider.
Med ledning dels av material, avseende änkor, som åtnjuta pension från flottans
pensionskassas gratialfond, och dels av ålderdomsförsäkringskommitténs
tabeller rörande invaliditetsförhållandena har det beräknats, att av omförmälda
7,000 änkor omkring 3,650 skulle vara invalider och att dessa fördela
sig efter pensionsbelopp på ungefär följande sätt1:

Årspension

(utan dyrtidstillägg) Antal

kr.

— 99,99 ................. 25

100—199,99 ................. 600

200—299,99 ................. 400

300—399,99 ................. 1,100

400—499,99 ................. 600

500—599,99 ................. 200

600—699,99 ................. 25

700 och däröver............... 700

3,650

I huru stor utsträckning dessa änkor hava sparkapital eller eljest annan
inkomstkälla än pensionen med därå utgående d.yrtidstillägg kan naturligtvis
icke bedömas. Hava de högst 50 kronors inkomst om året förutom pensionen,
skulle de enligt motionärernas förslag erhålla 210 kronor om året var i pensionstillägg
eller understöd. Totalkostnaden för pensionsförsäkringen skulle
då tills vidare bliva omkring 765,000 kronor om året. därav för staten s/4 eller
omkring 750,000 kronor.

Vid dessa beräkningar har bortsetts från pensionstillägg för barn, enär
kostnaderna härför torde bliva helt obetydliga.

Då redan med nuvarande bestämmelser pensionstillägg eller understöd utgå
till en del av änkorna och då ett stort antal av dessa torde åtnjuta över
50 kronor i årsinkomst, pensionen oberäknad, torde kostnadsökningen för
lagändringens genomförande bliva väsentligt mindre än det ovan angivna beloppet.
Motionärerna hava ock uttalat, att de icke avsett att göra samtliga
äldre pensionärer i lika mån delaktiga av pensionstilläggen, utan förutsätta
behovsprövning från fall till fall. Vad detta innebär är ej klart. Vill man
låta behovsprincipen göra sig i någon mån gällande — och detta förefaller
icke vara annat än rätt och billigt — torde man icke rimligen kunna helt
lämna ur räkningen en änkepension på en 500 ä 600 kronor eller mer. Detta
skulle givetvis väsentligt nedbringa kostnaderna för den ifrågasatta reformen.

Huru som helst torde av det föregående framgå, att de kostnader, som ett
bifall till motionen skulle medföra för det allmänna, icke i och för sig skulle
behöva bliva så avsevärda, att de kunde anses lägga hinder i vägen för ett

1 Denna fördelning är synnerligen approximativ och endast avsedd att i viss mån belysa ställningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 6 samt. 2 avd. 8 häft. (Nr 3.)

2

18

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

realiserande av motionärernas tanke. Emellertid finnas enligt pensionsstyrelsens
mening starka skäl av principiell natur, som tala emot ett bifall till
motionen. Motionärerna omnämna, att frågan om förbättring av pensionsvillkoren
för nu förevarande änkor varit föremål för behandling vid tre föregående
riksdagar. På hemställan av vederbörande utskott har emellertid
riksdagen beslutat att i ämnet väckta motioner icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd. Såsom skäl för denna ståndpunkt har huvudsakligen anförts
följande (se bankoutskottets utlåtande nr 3 vid .1927 års riksdag). Staten
borde ej rimligen ikläda sig ytterligare förpliktelser utöver vad redan
skett, beträffande förbättring av pensionsförmånerna för efterlevande till befattningshavare
i statens tjänst och med sådana efterlevande jämställda pensionärer.
Statstjänares familjepensionering hade ^ ansetts böra i huvudsak
utgöra en befattningshavarnas ensak, och statens åtgöranden härvidlag hade
ansetts i stort sett böra inskränkas till att medverka vid upprättande av
pensionskassor för ändamålet samt att lämna bidrag till dylika kassors förvaltningskostnader.
Staten hade emellertid med hänsyn till under senare år
rådande dyrtidsförhållanden vidtagit vissa åtgärder till förbättrande av ifrågavarande
pensionsförmåner dels genom beviljande av pensionstillägg^ å de
lägsta pensionsbeloppen och dels genom beredande av dyrtidstillägg å pensionerna.
De ekonomiska uppoffringar, som statsverket genom dessa åtgärder
fått vidkännas, måste betraktas såsom synnerligen betydande. Ett beslut^ om
åtgärder för ytterligare förbättring av ifrågavarande pensionsförmåner
skulle för övrigt — frånsett den betydande kostnadsökningen ^— medföra en
ändring av statens hittillsvarande principiella ställning till frågan om statstjänares
familjepensionering.

Ett bifall till förevarande motion skulle leda till, att staten, som ju med
s/4 bidrager till kostnaderna för pensionstillägg och understöd, skulle, _ låt
vara på en omväg, lämna en förstärkning till pensioner åt änkor efter vissa
statstjänare, vilket skulle stå i strid mot riksdagens här ovan omförmälda
ståndpunkt. Vidare skulle landsting och kommuner på detta sätt få lämna
bidrag till pensionerna, något som jämväl synes vara oriktigt.

I detta sammanhang anser sig pensionsstyrelsen även böra framhålla, att
den av motionärerna i nu förevarande hänseende åberopade analogien emellan
å ena sidan ifrågavarande änkor och å andra sidan de i 5 § i lagen den 8 juni
1915 om övergångsbestämmelser till pensionsförsäkringslagen omnämnda understödstagare
från Vadstena krigsmanshuskassa m. fl. icke föreligger. I
senare fallet gäller det nämligen pensionerade f. d. statstjänare, men i ^det
förra änkor efter statstjänare, vilka änkors pensionering staten icke åtagit
sig.

En bestämmelse i enlighet med motionärernas förslag skulle vidare dels
kunna framkalla väl så befogade anspråk på samma undantagsställning för
andra inkomsttagare, dels ock vara ägnad att för pensionsnämnderna ytterligare
försvåra handläggningen av pensionsärenden.

Frågan om en förbättring av i motionen avsedda änkepensioner är otvivelaktigt
synnerligen behjärtansvärd. Då emellertid pensionsstyrelsen, såsom
av det föregående framgår, funnit synnerligen vägande skäl tala emot det
av motionärerna föreslagna sättet för frågans lösning, anser sig styrelsen icke
kunna förorda bifall till motionen.

Motionerna nr 28f och 371 i andra kammaren.

I den förra motionen hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla dels om utredning, avseende sådan ändring av lagen om allmän
pensionsförsäkring, att de invalider, vilka fått sina pensionstillägg och under -

Sammansatta stals- och andra lagutskottets utlåtande AV 8.

1!»

stöd reglerade utan att hava kommit i åtnjutande av de förbättrade villkor,
som tillkommit i lag av den 13 oktober 1921 och den 29 maj 1925, måtte beredas
samma pensionstillägg och understöd, som bestämdes genom nämnda lagändringar,
dels ock om framläggande för riksdagen av de förslag, som därav
kunde föranledas.

1 motionen nr 371 hemställa motionärerna, att riksdagen måtte fatta beslut
om sådan lagändring, som i motionen nr 284 avses, att träda i kraft från och
med den 1 juli 1928.

Pensionsstyrelsen får till en början erinra, att vid 1920 års riksdag två sinsemellan
likalydande motioner, nr 195 i första kammaren och nr 290 i andra
kammaren, väcktes med hemställan om utredning rörande kostnaderna för en
sådan lagändring, varom nu är fråga.

I över dessa motioner infordrat yttrande av den 18 mars 1926, intaget som
bilaga till sammasatta stats- och andra lagutskottets vid samma års riksdag
utlåtande nr 10, lämnade pensionsstyrelsen en redogörelse för de olika sätt för
beräkningen av pensionstilläggens och understödens belopp, som då förekommo
och i vilka sätt sedermera icke någon ändring vidtagits. Vidare framhöll pensionsstyrelsen,
att motionernas syfte enligt styrelsens mening vore synnerligen
behjärtansvärt, men att styrelsen dittills icke framkommit med förslag i samma
riktning av det skäl, att kostnaderna för den ifrågasatta förhöjningen skulle
bliva betydande. Sedan styrelsen därefter lämnat vissa uppgifter rörande kostnaderna
för en sådan reform — för budgetåret 1926—1927 hade kostnadsökningen
beräknats till omkring 15.2 miljoner kronor, därav 3/4 eller 11.4 miljoner
kronor belöpte på staten —, påvisade styrelsen, att det skulle förorsaka ett
mycket omfattande och besvärligt arbete att få beloppen av de pensionstillägg
och understöd, som utgingo enligt de äldre bestämmelserna, förhöjda till exakt
de belopp, som motsvarade de enligt lagen den 13 oktober 1921 utgående, och
att det därför syntes nödvändigt att verkställa den eventuella omräkningen av
pensionstilläggen och understöden på ett mera summariskt sätt.

Med hänsyn till de med lagändringen förenade betydande kostnaderna hemställde
vederbörande utskott, att motionerna icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda, och riksdagen biföll denna utskottets hemställan. Utskottet
förklarade sig emellertid förutsätta, att vid en ifrågasatt revidering av viktigare
delar av den allmänna pensionsförsäkringen en avvägning mellan olika, gruppers
understödsbehov skulle komma att ske. och att i samband därmed även
den i motionerna berörda frågan komme att upptagas till prövning.

Vad angår den nu ifrågavarande motionen nr 371 vill pensionsstyrelsen framhålla.
att ett genomförande av den föreslagna pensionsförhöjningen kräver så
betydande förarbeten, att det näppeligen låter sig göra att låta lagändringen
träda i kraft redan den 1 juli 1928. Vidare är det mest praktiskt och föranleder
minsta omgång att låta en eventuell förhöjning inträda från en tidpunkt, när
utbyte av de häften, innehållande kvittensblanketter, som användas vid utkvittering
av pensioner å postanstalterna, skall äga rum. Detta inträffar nästa
gång vid 1928 års utgång, då den för de nu gällande kvittenshäftena löpande
5-årsperioden utgår. Med hänsyn härtill har pensionsstyrelsen vid beräknandet
av kostnaderna för den ifrågasatta lagändringen utgått ifrån, att
densamma icke skall träda i kraft tidigare än med nästa års ingång.

Såsom pensionsstyrelsen i sitt ovanberörda yttrande den 18 mars 1926 framhållit,
synes det nödvändigt, att den ifrågasatta omräkningen av pensionstillläggen
och understöden verkställes på ett mera summariskt sätt. Vid den följande
kostnadsberäkningen har därför antagits, att de pensionstillägg och understöd,
som utgå enligt äldre bestämmelser, skola förhöjas med konstanta belopp,
nämligen med skillnaden mellan pensionstilläggens maximibelopp enligt
de nya och de äldre bestämmelserna — med bortseende dock från förhöjningen

20

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr S.

med 0.08 % för varje krona av till fullo erlagda pensionsavgifter — eller med
75 kronor om året för man och 70 kronor om året för kvinna. Kostnaden för eu
dylik summarisk förhöjning torde för övrigt bliva ungefär densamma som för
en höjning av beloppen i exakt överensstämmelse med bestämmelserna i lagen
den 13 oktober 1921. Väl skulle vissa pensionstagare vid en exakt förhöjning
få mer, andra mindre än 75, respektive 70 kronor. Men skillnaden skulle icke
bliva alltför stor, och proceduren vid en sådan summarisk förhöjning skulle
tydligen bliva ojämförligt mycket enklare än vid en exakt.

Vid 1929 års ingång torde omkring 175,000 pensionstillägg och understöd enligt
äldre bestämmelser vara i kraft. Ett genomförande från denna tidpunkt
av motionärernas förslag skulle, med användande av ovan antydda mera summariska
tillvägagångssätt, för budgetåret 1928—1929 medföra en ökad kostnad,
belöpande å första halvåret 1929, med omkring 6.2 miljoner kronor, därav
för staten 3/4 eller 4.6 miljoner kronor. För budgetåret 1929—1930 kan den
ökade kostnaden beräknas till 11.6 miljoner kronor, därav för staten 8.7 miljoner
kronor.

Såsom pensionsstyrelsen i sitt ovanberörda yttrande anfört, minskas genom
inträffande dödsfall kostnaden för ett genomförande av den föreslagna reformen
avsevärt för varje år. Enligt en nu verkställd approximativ beräkning skulle
kostnaderna uppgå till följande — från de år 1926 uppgivna summorna endast
obetydligt avvikande — belopp: för budgetåret 1931—1932 till 10 miljoner
kronor, för budgetåret 1936—1937 till 6.5 miljoner kronor och för budgetåret
1941—1942 till 4 miljoner kronor. Av dessa belopp skulle på staten belöpa
s/4 eller respektive 7.5, 4.9 och 3 miljoner kronor.

Kostnadsberäkningarna hava, såsom nämnts, uppgjorts under förutsättning
av en årlig förhöjning med 75 kronor för man och 70 kronor för kvinna. Andra
belopp kunna naturligtvis tänkas. Dock bör vid en eventuell lagändring stadgas,
att pensionstillägget jämte förhöjningen aldrig får överstiga sammanlagt
för man 225> kronor och för kvinna 210 kronor om året eller de maximibelopp
för pensionstillägg, som äro bestämda i lagen den 13 oktober 1921. — Vid beräkningarna
har bortsetts från den obetydliga kostnadsökningen för barntillläggen.

De gjorda kostnadsberäkningarna äro visserligen approximativa, men torde
dock vara tillräckligt säkra för att kunna läggas till grund för en lagändring,
om medel anses kunna ställas till förfogande för det i och för sig synnerligen
behjärtansvärda ändamålet.

Stockholm den 29 februari 1928.

ADOLF af JOCHNICK.

HUGO ELLIOT. CARL BROBERG. AXEL TELANDER.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

281807