Statsutskottets utlåtande Nr 90.
1
Nr 90.
Ankoip till riksdagens kansli den 20 april 1^28 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1926—30 juni 1927.
(l:a avel.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jäjnte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och
myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit
hänvisade, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa
riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid
att följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.
l:o) Under försvarsdepartementet, § 8, hava revisorerna meddelat, att
de avlagt besök vid Hälsinge regemente i Gävle. Med anledning av därvid
inhämtade upplysningar hava revisorerna ifrågasatt en förändring av
grunderna för underhållet av vissa vägar över regementets övningsfält,
vilket underhåll för närvarande ålåge regementet (Del I sid. 7 och 8).
Det av revisorerna berörda spörsmålet har varit föremål för behandling
av utskottet i dess den 17 innevarande april avgivna utlåtande nr 83,
•därvid utskottet föreslagit, att denna fråga skulle göras till föremål för
underhandlingar mellan kronan och Gävle stad.
Om vad sålunda förekommit har utskottet velat här
erinra.
2:o) Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna lämnat vissa
uppgifter beträffande den hittillsvarande dispositionen och förvaltningen
av de i Brännkyrka socken av Stockholms stad liggande lägenheterna
Johanneshov och Kvarnängen (Del I sid. 10—12).
Efter att hava meddelat, att å mark, tillhörande ifrågavarande lägenheter,
uppförts en idrottsanläggning i sten och betong samt att idrottsplatsens
planering skett i form av nödhjälpsarbete, anordnat av Stockholms
stad, hava revisorerna i ärendet gjort följande uttalande:
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 6 samt. U3 häfl. (Nr 90.)
Vägunderhåll
vid Hälsinge
regemente.
Dispositionen
av lägenheterna
Johanneshov
och
Kvamängen i
Stockholm.
1
Utskottets
yttrande.
2 Statsutskottets utlåtande Nr 90.
»Det vill förefalla revisorerna som om vid handhavandet av förvaltningen
över ifrågavarande områden statsverkets intressen tidigare icke alltid behörigen
tillvaratagits. Genom de av de militära myndigheterna vidtagna
åtgärderna och myndigheternas underlåtenhet att öva kontroll över på vad
sätt arrendatorn begagnat sig av områdena ifråga hava kronans möjligheter
att på ett ekonomiskt sätt för framtiden draga nytta av dessa områden
avsevärt kringskurits. Till följd av de till idrottsförbundet gjorda upplåtelserna,
vilka enligt revisorernas mening icke hade bort ske med mindre
Kungl. Maj ds medgivande därtill inhämtats, har faktiskt områdenas värde
för kronan kommit att i betänklig grad minskas.
Då områdena, enligt vad som framgar av ovanstående, icke längre erfordras
för försvarsändamål, synas några som hälst skäl icke längre föreligga
för att områdena skola vara upplåtna åt lantförsvaret och förvaltas
av militära myndigheter. I all synnerhet torde detta vara mindre lämpligt,
då numera efter genomförandet av 1925 års härordning den militära organisationen
nedskurits och framställningar gjorts beträffande svårigheterna
att utföra de arbetsuppgifter, som tillkomma de militära förvaltningsmyndigheterna.
Revisorerna anse för'' sin del önskvärt, att ifragavarande områden
helt avskiljas från försvaret och utan inskränkningar tillsvidare överlämnas
till förvaltning av Djurgårdskommissionen.»
Förklaringar i ärendet hava avgivits av chefen för fjärde arméfördelningen
och av arméförvaltningens fortifikationsdepartement (Del III sid.
18 och 19 samt 23—26), vilka avstyrkt förslaget, att ifrågavarande områden
skulle helt avskiljas från försvaret och utan inskränkningar tillsvidare
överlämnas till förvaltning av Djurgårdskommissionen, ävensom
av nämnda kommission (Del III sid. 27), som tillstyrkt revisorernas
nyssnämnda förslag.
Utskottet vill till en början erinra om, att, därest ifrågavarande områden
utan inskränkning ställas under Djurgårdskommissionens förvaltning,
detta ingalunda innebär, att områdena omedelbart skola försäljas.
Frågan om deras försäljning måste givetvis under alla förhållanden bliva
föremål för omprövning från riksdagens sida. I vad mån områdena ifråga
lämpligen böra exploateras eller, vad vissa delar av desamma beträffar,
möjligen behöva reserveras för statens egen räkning, är ett spörsmål, som
framdeles torde komma att underkastas närmare granskning. Utskottet
kan emellertid icke dela den uppfattning, varåt de militära myndigheterna
givit uttryck, nämligen att områdena i viss mån skulle användas såsom
bytesobjekt för anskaffande av medel till Stockholms luftförsvar. Sistnämnda
fråga torde nämligen böra lösas utan varje samband med spörsmålet
om ett ekonomiskt utnyttjande av områdena för statens räkning.
Beträffande åter användningen av eventuellt uppkommande försäljningsmedel
från områdena ifråga lärer det tillkomma riksdagen att härom
fatta beslut; och bör riksdagen därvid vara obunden av varje förhandsdisposition.
Då, enligt vad som framgår av yttrandena i ärendet, östra arméfördelningens
stab är i hög grad betungad av förvaltningsarbete, synes även i
Statsutskottets utlåtande Nr 90. 15
denna omständighet ligga ett skäl för att ifrågavarande områden överlämnas
till förvaltning av annan lämplig myndighet, och synes det därvid
ligga närmast till hands, att detta uppdrag för framtiden helt övertages
av Djurgårdskommissionen, som redan nu har viss befattning med
områdenas förvaltning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att lägenheterna Johanneshov och Kvarnängen
i Stockholm avskiljas från lantförsvaret och överlämnas
till förvaltning av Djurgårdskommissionen.
3:o) Under försvarsdepartementet, § 14, hava revisorerna upptagit till
behandling frågorna om marinförvaltningens disposition av reservationer
å vissa anslag ävensom användningen av medel inom marinförvaltningen
för avlönande av viss ritarpersonal (Del I sid. 13—15).
Efter att hava lämnat en redogörelse för sina iakttagelser i nämnda
hänseenden hava revisorerna anfört följande:
»Marinförvaltningens åtgärd att disponera ifrågavarande reservationsanslag
för andra ändamål än dem, till vilka de av riksdagen anvisats, samt att
till ovannämnda å ritavdelningarna anställda personal utbetala dyrtidstilllägg
på angivet sätt synes revisorerna vara synnerligen anmärkningsvärd.
Det lärer enligt revisorernas mening icke råda något tvivel därom, att här
föreligger ett sådant fall, som omförmäles i § 16 av den för revisorerna
gällande instruktionen, då vissa anslag blivit dragna till andra ändamål än
dem, som av riksdagen föreskrivits.
Följden av det av marinförvaltningen tillämpade förfaringssättet har blivit,
att icke alla de kostnader, som hänföra sig till anskaffning av krigsfartygsmateriel
m. m., redovisas å de för nämnda ändamål beviljade anslagen,
varigenom någon tillförlitlig uppgift icke kan vinnas rörande de kostnader,
som fartygens anskaffning medfört. Marinförvaltningens åtgärder i berörda
hänseende synas revisorerna vara så mycket mera betänkliga, som härigenom
utgifter, vilka rätteligen hort belasta vissa begränsade anslag, i stället kommit
att åvila förslagsanslag. Då från sjöförsvarets allmänna dyrtidstilläggsanslag
utbetalts dyrtidstillägg å ersättning, som bestritts av vissa förrådstitlar,
har härigenom uppkommit den olägenheten, att i förråd befintliga
materialier kommit att åsättas felaktiga värden vid utlämnandet ur förråden.
Övningsanslagen, vilka hava karaktär av reservationsanslag, och
vilka skola gälda kostnaderna för de från förråden utlämnade materialierna,
hava härigenom tillgodosetts på dyrtidstilläggsanslagets bekostnad.
Vad särskilt den omständigheten beträffar, att marinförvaltningen ansett
sig kunna utbetala dyrtidstillägg å kostnader, som belasta reservationsanslaget
till underhåll av flottans fartyg och byggnader in. m. vilja revisorerna
erinra om att 1923 års riksdag begärt, att ifrågavarande anslag skulle så
beräknas, att dyrtidstillägg å ersättningar, som utginge från nämnda anslag,
icke vidare komme att belasta det allmänna dyrtidstilläggsanslaget. Sedan
marinförvaltningen verkställt härav påkallad omräkning av anslaget, föreslog
departementschefen vid framläggandet av 1924 års statsverksproposition,
Vtssa av
mat in förvali
ningen vidtagna
medelsdispositioner,
4
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
att anslaget skulle från och med budgetåret 1924—1925 upptagas i riksstaten
med sådant belopp, att kostnaden för arbetslöner skulle 1 sin helhet
bestridas av anslaget ifråga. Även beträffande andra underhålls- och anskaffningsanslag
genomfördes samtidigt motsvarande förändringar.
Revisorerna vilja slutligen fästa uppmärksamheten på, att dyrtidstillägg,
som utbetalas från de för ändamålet av riksdagen anvisade anslagen under
de särskilda huvudtitlarna, givetvis böra beräknas efter de grunder, som
finnas angivna i gällande kungörelser angående dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst. Att å berörda anslag avföra kostnader för dyrtidstillägg,
beräknat efter andra grunder, synes icke böra ifrågakomma.
Genom marinförvaltningens åtgärder i sistnämnda hänseende hava i ännu
högre grad vederbörande underhålls- och anskaffningsanslag tillgodosetts å dyrtidstilläggsanslagets
bekostnad. I anledning av vad i nämnda hänseende
förekommit, anse revisorerna det erforderligt att uttryckligt förbud meddelas,
att dyrtidstilläggsanslagen tagas i anspråk för bestridande av dyrtidstillägg
efter andra grunder än dem, som innefattas i de av riksdagen godkända
grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.
Samtliga ovan angivna av marinförvaltningen vidtagna åtgärder synas
revisorerna vara av den art, att de med nödvändighet böra föranleda till
en ingående undersökning rörande de belopp, som därigenom av marinförvaltningen
tagits i anspråk för andra ändamål än dem, som av riksdagen
föreskrivits.»
Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 28—32), som
anfört bland annat följande:
»Innan marinförvaltningen upptager till bemötande vad revisorerna under
denna paragraf anmärkt vill — med avseende å revisorernas uttalande
angående behållningarna å de till ett antal av 39 i 1920 års och tidigare
riksstater upptagna reservations- och därmed) jämställda anslag, vilka allt
fortfarande redovisades i 1926—1927 års budgetredovisning och vilkas
ändamål syntes revisorerna redan hava fyllts — marinförvaltningen påpeka
att
behållningarna å 9 av nämnda anslag blivit enligt 1927 års riksdags
beslut och Eders Kungl. Maj:ts särskilda nådiga brev den 11 mars och 12
augusti 1927 disponerade för särskilt ändamål;
att med stöd av Eders Knngl. Maj:ts nådiga brev till riksräkenskapsverket
den 9 september 1927 behållningarna å 3 av de ifrågavarande anslagen
överförts till statsverkets kassafond;
att marinförvaltningen i sin underdåniga skrivelse den 31 augusti 1927
angående regleringen av utgifterna för sjöförsvaret för budgetåret 1928—
1929 hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva,
att behållningen å ett av bär avsedda anslag — det i 1920 års riksstat uppförda
reservationsanslaget till merkostnader för färdigställande av torpeder
m. m. — måtte få användas för visst annat angivet ändamål; samt
att marinförvaltningen i skrivelse till riksräkenskapsverket den 31 oktober
1927 meddelat, att återstående behållningen å ett av de i förevarande
pupkt av berättelsen avsedda anslagen icke vidare vore för anslagets ändamål
behövlig.
Behållningarna i övrigt å de ifrågavarande anslagen erfordrades vid
innevarande budgetårs ingång, ämbetsverket veterligt, helt eller delvis för
de med anslagen avsedda ändamål.
Revisorernas påståenden, att marinförvaltningen disponerat vissa reser -
Ntahmtskottets utlåtande Nr JO.
vationsanslag för andra ändamål än dem, till vilka de anvisats, måste marinförvaltningen
tillbakavisa. Vidkommande revisorernas tillika gjorda
påstående att marinförvaltningen ä vissa av ifrågavarande reservationsanslag
uppdebiterat försäljningsrnedel för kasserad materiel, förhåller sig
härmed, på sätt framgår av ämbetsverkets inkomstjournal för budgetåret
1926—1927, så, att dylik uppdebitering ägt rum allenast på ett enda anslag,
1910 års anslag till kustsignalväsendet — vilket anslag omhänderhaves av
chefen för marinstaben — och med ett belopp av tjugu kronor, utgörande
influtna medel för försåld materiel för kustsignalväsendet. Denna uppdebitering
har ägt rum jämlikt föreskrift i Eders Kungl. Maj:ts nådiga
brev den 18 februari 1921 angående erforderliga förändringar i fråga om
kustsignalväsendets materiel.
Vidkommande därefter frågan om dyrtidstillägg å dessa arvoden, så
hava dessa dyrtidstillägg, tvärtemot vad revisorerna hålla före, utgått enligt
Eders Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 15 juni 1923 med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare, och detta på sådant
sätt, att till liela denna personal med undantag av eu ritare å artilleriavdelningen
dyrtidstillägget utgått enligt § 3 i kungörelsen, och till
nyssnämnde ritare på grund av särskilda därom träffade bestämmelser
enligt § 4 i kungörelsen. Revisorernas såsom exempel på att sagda grunder
icke följts meddelade uppgift att dyrtidstillägg åt personalen å ingenjöravdelningens
ritkontor utgår med ungefär 70 procent å avlöningen, inedan
detsamma till å artilleriavdelningens ritkontor anställd personal utgör
ungefär 35 procent å ersättningen i övrigt, måste grunda sig på ett
rent misstag från revisorernas sida. De synas nämligen hava förbisett, att
ritarpersonalen å ingenjöravdelningen erhåller sin avlöning med ungefär
hälften av månadsavlöningen i mitten och andra hälften i slutet av månaden,
men dyrtidstillägg å hela månadsavlöningen först i slutet av månaden,
varemot ritarpersonalen å ämbetsverkets övriga avdelningar erhåller
liela månadsavlöningen med dyrtidstillägg först vid månadens slut. Sålunda
har dyrtidstillägget till ingenjöravdelningens ritarpersonal utgått
icke, såsom revisorerna påstått, med 70 procent utan i enlighet med gällande
bestämmelser med allenast 35 procent å avlöningen.
Nu hava revisorerna vidare sökt göra gällande, att i den mån arvodena
till ifrågavarande personal utgått från reservationsanslaget till underhåll
av flottans fartyg och byggnader m. fl. anslag och dyrtidstilläggen å denna
del av arvodena utgått från anslaget till dyrtidstillägg, detta skulle'' strida
mot 1923 års riksdags uttalanden samt de vid 1924 års statsverkspropositions
framläggande gjorda beräkningar i avseende å bestridande av kostnaderna
för arbetslöner å avsedda byggnads- och anskaffningsaiislag.
Undersöker man vad riksdagens skrivelse i ämnet innehåller, finner man
emellertid, att den uteslutande avser dyrtidstillägg å avlöning till vid flottans
varv och verkstäder eller vid arméns verkstäder samt, ehuru de ej
uttryckligen nämnts, vid marinens övriga verkstäder anställd arbetarpersonal,
däremot alldeles icke den i det centrala ämbetsverket, marinförvaltningen,
anställda ritarpersonalen. Till belägg härför anser marinförvaltningen
sig böra citera riksdagens skrivelse i ämnet. Riksdagen yttrar
(riksdagens skrivelse n:r 4 A den 27 april 1923 sid. 33 o. f.) i hithörande delar
följande:
»I sammanhang med beviljandet av förstärkningsanslaget å tilläggsstat
har 1922 års riksdag ansett sig beträffande varvsdriftens ordnande i allmänhet
böra uttala önskvärdheten av, att därvid iakttoges samma ekono
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
miska grunder, som tillämpades vid enskilda företag på motsvarande område.
I överensstämmelse härmed syntes enligt riksdagens mening materialkostnaderna
böra beräknas med hänsyn till gällande dagspriser och
arbetslönerna bestridas i sin helhet av förevarande anslag.
Med anledning av föregående riksdags uttalande i fråga om varvsdriftens
ordnande har departementschefen ansett sig böra framhålla, att i en
tid, då dyrtidsanslagen vore under avveckling, vore det enligt hans mening
förnuftigt att icke göra någon ändring i avseende på fördelningen å
olika anslag av till vid flottans varv anställd personal utgående löner och
dyrtidstillägg, utan i stället avvakta den tid, då man vid varven kunde
övergå till fasta lönesatser utan dyrtidstillägg. Den lämpliga tidpunkten
för en sådan övergång syntes emellertid departementschefen ännu icke
vara inne. Med hänsyn härtill och under hänvisning till vad marinförvaltningen
i anledning av riksdagens uttalande anfört hemställde han,
att riksdagens nämnda uttalande för närvarande icke måtte föranleda någon
åtgärd.
Med anledning av departementschefens ovan berörda uttalande rörande
sättet för avlöningars bestridande vid flottans varv har riksdagen, i anslutning
till vad riksdagen år 1922 i samma fråga yttrat, ansett sig böra
framhålla, att den nuvarande anordningen i detta hänseende icke synes
riksdagen vara lämplig. Genom att dyrtidstillägg å avlöningarna till vid
flottans varv och verkstäder anställd personal utgår efter de för statstjänstemän
i allmänhet gällande grunderna försvåras givetvis realiserandet
av det av riksdagen framhållna önskemålet att varvsdriften organiseras
efter samma ekonomiska grunder, som tillämpas vid enskilda företag
på motsvarande områden. Härtill kommer, att genom de föreskrifter, som
i fråga om dyrtidstilläggs beräknande gälla, avlöningarnas uträknande
blir i hög grad invecklat och drager oproportionerligt mycket arbete. Jämväl
därigenom att avlöningarna enligt det nuvarande systemet måste fördelas
på ett underhålls- eller anskaffningsanslag samt dyrtidstilläggsanslaget,
förorsakas i bokföringsliänseende ett betydande merarbete såväl vid
kalkylerandet av kostnader för varje i varvsrörelsen ingående arbete som
sedermera vid redovisningen av de vid arbetets utförande uppkommande
utgifterna. Med hänsyn härtill har riksdagen efter en ingående prövning
av detta spörsmål kommit till den bestämda uppfattningen, att det för befrämjande
av enkelhet och sparsamhet vid varvsrörelsens liandhavande
måste anses önskvärt, att en omläggning av avlöningsväsendet snarast
möjligt sker i den riktningen, att samtliga avlöningskostnader bestridas
för här ifrågavarande personals vidkommande från vederbörligt underhålls-
eller anskaffningsanslag. Riksdagen förbiser givetvis icke, att härigenom
ett överflyttande av vissa utgifter sker till nämnda anslag från anslagen
till dyrtidstillägg, varigenom följaktligen en ökning av anslagen
till underhåll och anskaffning m. in. nödvändiggöres.
Riksdagen vill även uttala sin förväntan, att om möjligt redan i nästa
års statsverksproposition anslagen beräknas enligt de sålunda föreslagna
ändrade grunderna.
Den för marinens del i nämnda hänseende av riksdagen beslutade omläggningen
i fråga om avlöningskostnadernas bestridande torde jämväl
böra genomföras vid arméns verkstäder, i den mån motsvarande förhållanden
där äro till finnandes.
De citerade styckena giva tydligen vid handen, att riksdagens uttalande
Statsutskottets utlåtande Nr SO. 7
och den i anledning därav gjorda omräkningen av anslagen endast avsett
omläggning av avlöningsförhållandena vid flottans varv och verkstäder
samt överhuvud verkstadsdriften vid marinen och armén efter de ekonomiska
grunder, som tillämpades vid enskilda företag på motsvarande områden.
»
Vad till en början beträffar frågan om användningen av reservationer
å vissa äldre anslag, har utskottet icke kunnat finna den av marinförvaltningen
avgivna förklaringen vara i alla avseenden fullt tillfredsställande.
Emellertid förefaller det utskottet, som om frågan om användningen
av dylika reservationer för framtiden blivit ordnad genom det
beslut, som i nämnda hänseende fattats av innevarande års riksdag. Vid
sådant förhållande synes någon åtgärd i anledning av vad revisorerna
anfört numera icke påkallas från riksdagens sida. Utskottet förutsätter
emellertid, att riksräkenskapsverket ägnar uppmärksamhet åt spörsmålet
om användningen av dylika reservationer och vidtager de åtgärder, som
eventuellt må bliva av omständigheterna påkallade.
Vidkommande därefter det av revisorerna berörda spörsmålet om utbetalande
av dyrtidstillägg från allmänna dyrtidstilläggsanslaget å ersättningar
till personal, vars avlöning i övrigt bestrides av vissa anskaffnings- och
underhållsanslag och andra därmed likartade anslag såsom för viss försöksverksamhet
m. m., finner utskottet i likhet med revisorerna det mindre
lämpligt, att dylika utbetalningar ske. Enligt utskottets mening bör ersättningen
i sin helhet till sådan personal utgå från det anslag, som anvisats
för anskaffningen eller för underhållsarbetenas utförande. Vid beräkningen
av dylika anslag torde för framtiden hänsyn böra tagas till nämnda förhållande.
Då emellertid, enligt vad utskottet erfarit, även beträffande åtskilliga
anslag, som anvisats för lantförsvarsändamål, nämnda förfaringssätt
för närvarande tillämpas, har utskottet ansett nödvändigt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t giver uttryck åt denna sin uppfattning, så att för
framtiden frågan om utbetalning av dyrtidstillägg i nu berörda fall må
bliva på ett tillfredsställande sätt ordnad.
På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t meddela,
att enligt riksdagens mening ersättning till personal,
som avlönas från vederbörande anslag för anskaffning
och underhåll ävensom därmed likartade anslag vid
försvarsväsendet, bör i sin helhet bestridas från nämnda
anslag.
4:o) Under försvarsdepartementet, § 23, hava revisorerna till behandling
upptagit frågorna om inköp och användning av motorfordon vid försvarsväsendet.
Revisorerna hava härutinnan anfört följande:
Utskottet 8
yttrande.
Inköp och
användning
av mo
don vid
svar
m. m.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
»Revisorerna hava vid sin granskning av räkenskaperna för armén och flygvapnet
funnit, att såväl person- som lastautomobiler inköpts i jämförelsevis
stor utsträckning, samt att kostnaderna för drift och underhåll av motormaterielen
bestritts av olika anslag under lantförsvaret och flygvapnet.
För driften av personautomobiler vid armen finnes uppfört särskilt anslag,
medan däremot kostnaderna för lastautomobilernas drift skola bestridas av
vederbörande anslag, vilka bekosta utförandet av de körslor, för vilka bilarna
tagits i anspråk. Vid flygvapnet bestridas samtliga kostnader för
ifrågavarande motorfordon av vederbörligt övningsanslag.
Motorfordon, vilka drivas för lägerkassas räkning, skola enligt gällande
av arméförvaltningens intendentsdepartement utfärdade föreskrifter i första
hand användas vid erforderliga transporter för kronans räkning. Eljest må
bilmateriel, i den mån densamma icke erfordras för kronans eget behov,
tagas i anspråk för vid armén anställd personals räkning. Härvid utgår
ersättning efter särskild taxa.
Beträffande den ekonomiska redovisningen bär vidare föreskrivits, att
kostnaden för underhåll och drift av lastautomobiler och motorcyklar, för
vilka icke särskilt underhållsanslag anlitats, skola i första hand avföras å
intendentsdepartementets försträckningskonto, vilket i sin ordning skall ti 11-godoföras ersättning enligt fastställd taxa för utförda körslor från de anslagstitlar,
från vilka kostnaderna författningsenligt skola bestridas. I juni månads
räkenskap skall å försträckningskontot utjämning av de för ändamålet
influtna inkomsterna och bestridda utgifterna äga rum på sådant sätt, att
å det under försträckningskontot förda kontot för bilarnas och motorcyklarnas
underhåll och drift vid räkenskapsårets slut icke föréflnnas vare sig
brist eller överskott. Därest värdet av det under året utförda arbetet
Understiger eller överstiger beloppet av de å försträckningskontot avförda
kostnaderna, skall salunda uppkommen brist eller överskott proportionellt
efter respektive utgifters storlek fördelas på och överföras från, respektive
till de anslag, för vilkas räkning körslor utförts.
Med hänsyn till den omfattning, vari automobiler numera tagas i anspråk
vid försvarsväsendet, synes det revisorerna önskvärt, att vissa förändringar
beträffande inköp och redovisning av dylik materiel vidtagas. Då bilmaterielen
vid försvarsväsendet enligt vad erfarenheterna visat medför högst
betydande årliga utgifter, vilka belasta de årliga underhållsanslagen, bör
enligt revisorernas mening frågan om inköp av dylik materiel för framtiden
underställas riksdagens prövning. Det synes jämväl böra undersökas,
huruvida det kan anses lämpligt att, såsom enligt gällande bestämmelser
skall ske, för framtiden drift- och underhållskostnaderna, i den mån desamma
icke täckas av de enligt särskild taxa influtna inkomsterna för utförda
körslor, skola proportionellt fördelas å de anslag, för vilkas räkning
körslorna utförts. Dessa bestämmelser hava nämligen, enligt vad revisorerna
funnit, i praktiken medfört ganska egendomliga resultat. Sålunda ha kostnaderna
för lastautomobilers drift och underhåll under budgetåret 1926—1927
belastat icke blott ordinarie underhållsanslag såsom arméns bränsleanslag,
matliållningsanslag och furageringsanslag, utan även sådana anslag, som
anvisats för vissa speciella ändamål, ävensom förslagsanslagen till inskrivnings-,
mönstrings- och färdkostnader samt rese- och traktamentsersättningar.
Enligt revisorernas mening är det av vikt att ovan berörda spörsmål
göras till föremål för en ingående undersökning i avsikt att för framtiden
åstadkomma mera rationella och tillfredsställande föreskrifter rörande den
ekonomiska redovisningen av bilmaterielen vid försvarsväsendet.»
Statsutskottets utlåtande Nr 90. 9
Förklaringar llava avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement
(Del III sid. 9—11) samt llygstyrelsen (Del III sid. 45 och 46).
Intendentsdepartementet här därvid anfört, att departementet hölle före, i
full överensstämmelse med den av revisorerna uttalade meningen, att för
vinnande av eu fullt tillfredsställande kontroll och redovisning av kostnaderna
för drift och underhåll av här ifrågavarande lastbilar särskilda medel
borde för ändamålet anvisas. Arméförvaltningen skulle också komma att
framdeles ånyo upptaga frågan härom vid avgivande av förslag rörande
lantförsvarets medelsbeliov.
I samband med ovan omförmälda fråga har utskottet ansett sig böra till
behandling upptaga vad revisorerna under försvarsdepartementet, § 15, anfört
beträffande inköp av en personbil för flottans station i Karlskrona.
Härom hava revisorerna yttrat följande:
»Vid sin granskning av marinförvaltningens räkenskaper för budgetåret
1926—1927 hava revisorerna lagt märke till att marinförvaltningen inköpt
en 70 hästkrafters 7-sitsig täckt automobil av märket Nash till ett pris av
9,350 kronor. Kostnaderna för inköpet hava bestritts till lika delar av
anslagen till underhåll av flottens fartyg och byggnader m. m. samt till
kustartilleriets materiel m. m. Enligt vad revisorerna inhämtat, har automobilen
avsetts för befälhavande amiralen i Karlskrona.
Utan att viija ingå på frågan om för nämnda beställningshavare oundgängligt
behov förelegat att erhålla ifrågavarande automobil, vilja revisorerna
som sin mening framhålla, att anslagen till flottans fartyg och
byggnader m. m. samt tlil kustartilleriets materiel m. m. icke bort, särskilt
med hänsyn till de beskärningar, som under senaste åren skett i fråga
om dessa anslag, tagas i anspråk för en Utgift av denna art. Då genom
inköpet framtida kostnader för underhåll m. m. uppkomma, synes det hava
vant marinförvaltningens skyldighet att hos Kungl. Maj:t göra framställ
Inuiu,
0m medel för ändamålet, varigenom även riksdagen kunnat bliva i
tillfälle att pröva behovet av inköpet.»
Förklaring i detta ärende har avgivits av marinförvaltningen (Del III
sid. 32 och 33), som bland annat anfört, att den ifrågavarande bilen varit
avsedd för befälhavande amiralens i Karlskrona och stationsbefälhavarens
vid flottans station i Karlskrona tjänstebruk. Det hade visat sig nödvändigt
för tjänstens behöriga utövande att dessa myndigheter ägde tillgång
till en dylik bil. Anskaffningen av såväl last- som personbilar och motorcyklar,
liksom andra fordon, hade tillförene ägt rum antingen genom marinförvaltningens
eller vederbörande lokalmyndighets försorg utan att därom
hänvändelse till Kungl. Maj:t ansetts vara påkallad. Det måste anses ligga
inom marinförvaltningens ämbetsbefogenhet att själva pröva behovet av
anskaffningen samt, där detta vore styrkt, anvisa medel därtill. Anskaffningen
vore, enligt marinförvaltningens förmenande, givetvis av den art,
att den rätteligen bort bestridas av de nämnda anslagen. Det hade så
mycket mindre förelegat någon anledning att i ärendet göra framställning
till Kungl. Maj.t eller att föreslå framställning till riksdagen som, på sätt
tramginge av det 1918 års statsverksproposition bifogade protokollet över
Utskottets
yttrande.
10 Statsutskottets utlåtande Nr 90.
sjöförsvarsärenden den 14 januari 1918 och riksdagens skrivelse nr 5 A den
21 juni 1918, vad flottans underhållsanslag anginge, detta då blivit ökat
med ett belopp av 50,000 kronor för bestridande av mindre anskaffningar,
samt denna ökning ägt rum i uttryckligen angivet syfte att icke belasta
budgeten med sådana mindre utgiftsposter, vilka rätteligen vore av natur
att böra bestridas av ordinarie underhållsanslag.
Under försvarsdepartementet, § 19, hava revisorerna slutligen behandlat
en med ovan nämnda spörsmål sammanhängande fråga rörande automobiler
vid flygvapnet (Del I sid. 21). Jämväl denna fråga bör enligt utskottets
mening behandlas i förevarande sammanhang.
Revisorerna liava härom yttrat följande:
»Från anslaget till flygövningar liava bestritts, förutom rena övningskostnader,
utgifter för översättningar, inköp av kassaskåp och renskrivning.
Anslaget till flygmateriel har, förutom för rena materielkostnader, disponerats
även för vissa engångskostnader, såsom bensinanläggningar å flygplatser,
för traktamentsersättningar samt inköp av kassaskåp. Av sistnämnda anslag
bar jämväl utbetalts hyra för ett av flygstyrelsen förhyrt garage i
kvarteret Fältöversten vid Valhallavägen i Stockholm med plats för tre
bilar. Hyresutgiften har utgjort 1,400 kronor för år. Därjämte har av
samma anslag utbetalts ersättning för skötsel och vård av i garaget uppställda
bilar.»
Förklaring bar avgivits av flygstyrelsen (Del III sid. 43).
Utskottet vill till en början erinra om att Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag framlagt förslag om anvisande
av ett särskilt anslag för anskaffning, underhåll och drift av motorfordon
vid armén, samt att ifrågavarande förslag blivit av riksdagen godkänt.
Härigenom har frågan om anskaffning av personbilar och motorcyklar ävensom
motormateriel för trängen blivit på ett tillfredsställande sätt löst, och
riksdagen har därvid beretts tillfälle att pröva omfattningen av nyanskaffningar
utav denna materiel.
Det synes utskottet lämpligt, att även frågan om inköp av lastautomobiler
för arméns behov ordnas på likartat sätt ävensom att i samband därmed
nya bestämmelser meddelas om kostnaderna för dessa automobilers
drift. Den uppfattning, varåt intendentsdepartementet i sin förklaring givit
uttryck, delas alltså av utskottet.
Jämväl beträffande sjöförsvaret och flygvapnet bör enligt utskottets mening
enahanda bestämmelser meddelas, varigenom riksdagen bliver i tillfälle
att på ett mera ingående sätt pröva frågorna om nyanskaffningar av motormateriel
även för dessa grenar av försvarsväsendet.
Vad revisorerna anfört rörande inköp av en personautomobil för flottans
station i Karlskrona, har givit utskottet den uppfattningen, att marinförvaltningens
åtgärd i nämnda hänseende måste betecknas såsom anmärkningsvärd.
Till utskottets kännedom har dessutom kommit, att inköp av person
-
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
11
iiutomobiler även i andra fall än det nämnda skett genom marinförvaltningens
försorg. Sålunda har för flottans station i Stockholm nyligen inköpts
en personautomobil, vilket inköp, enligt vad handlingarna i ärendet
utvisa, motiverats därmed, att vid besök av främmande örlogsfartyg behov
förefunnes av en automobil till stationsbefälhavarens förfogande. Utskottet
kan för sin del icke finna, att tillräckliga skäl blivit anförda för detta inköp.
Marinförvaltningens ovan nämnda förklaring, däri ämbetsverket gjort
gällande, att det fölle under dess ämbetsbefogenhet att pröva och avgöra
frågor om dylika inköp, kan utskottet ej heller finna tillfredsställande, och
vill utskottet i anledning härav uttala sin förväntan, att Kungl. Maj:t måtte
taga under omprövning huruvida ett verkligt behov av motorfordon i nämnda
fall föreligger och, om så prövas icke vara förhållandet, föranstalta om att
de inköpta fordonen överföras till annan del av försvarsväsendet, där de
kunna komma till lämplig användning. Därjämte vill utskottet framhålla
önskvärdheten av att sådana bestämmelser av Kungl. Maj:t meddelas i fråga
om dispositionen av anslagen till flottans fartyg och byggnader samt kustartilleriets
materiel, att ett upprepande av vad sålunda förekommit icke
kan ske.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, vilka
ytterligare åtgärder, som böra vidtagas för ordnandet
på ett fullt tillfredsställande sätt av frågorna om inköp
av och kostnaderna för driften av motormateriel vid
försvarsväsendet.
5:o) Under socialdepartementet, § 27, hava revisorerna anfört följande:
»Revisorerna hava vid sin granskning av länens räkenskaper för budgetåret
1926—1927 funnit, att övertidsersättning i mycket stor utsträckning
utbetalats vid länsstyrelserna till befattningshavare i olika grader. Det har
i åtskilliga fall sålunda förekommit att en befattningshavare under en månad
uppburit övertidsersättning för ett antal timmar, som överstigit hälften av
Ren fastställda tjänstgöringstiden. För dylikt övertidsarbete synes jämväl
hava tagits i anspråk personal av högre kvalifikationer än den, som bort
kunna för arbetet ifråga anlitas. Ersättningar enligt 31 § i avlöningsreglementet
för allmänna civilförvaltningen hava av länsstyrelserna utbetalts
från ett flertal anslag till i länsstyrelsen anställda befattningshavare, varvid
synnerligen olikartade grunder för ersättningarnas utgående vunnit tilllämpning.
I detta sammanhang synes jämväl böra uppmärksammas de ersättningar,
som utgå till vissa hos länsstyrelserna anställda, av beskattningsnämnderna,
framför allt prövningsnämnderna, anlitade befattningshavare.
Någon bestämd praxis för ersättning i dylika fall synes i allmänhet icke
hava följts.
Revisorerna anse det önskvärt att normerande bestämmelser av allmänna
civilförvaltningens lönenämnd utarbetas och av Kungl. Maj:t fastställas för
ett mera enhetligt ordnande av den mångfald ersättningar, som nu utgår
Tillämpningen
vid
länsstyrelserna
av vissa
bestämmelser
i avlöning sreglementet
för allmänna
civilförvaltningen.
Utskottets
yttrande.
12 Statsutskottets utlåtande Nr 90.
till hos länsstyrelserna anställd personal. Endast därigenom synes öämligött
önskvärd ordning Och reda kuniia vinnas beträffande dessa ersättningsfrågor.
»
I anledning av vad revisorerna anfört, hava yttranden infordrats från
samtliga länsstyrelser ävensom från allmänna civilförvaltningens lönenämnd.
Ifrågavarande yttranden hava från socialdepartementet överlämnats till
utskottet.
Av nämnda yttranden, vilka icke återfinnas i del III av revisionsberättelsen,
har utskottet såsom bilaga till detta utlåtande fogat det, som
avgivits av lönenämnden.
Utskottet har från lönenämnden införskaffat uppgifter rörande den omfattning,
i vilken hos länsstyrelserna anställda befattningshavare för närvarande
anlitas för särskilda uppdrag. Av nedanstående tabeli framgår
de ersättningsbelopp, som under år 1926 utbetalts till ordinarie och e. o.
befattningshavare för i samband med taxeringsförfarandet dem av länsstyrelserna
meddelade uppdrag, varvid dock ersättningsbelopp, ej uppgående
till 300 kronor för särskilt uppdrag, i allmänhet icke medräknats.
Antal |
Befattning |
Från taxe-ringsnämnd |
Från pröv-ningsnämnd tillhopa. kr. |
Summa kr. |
I medeltal för |
1 |
Landskamrerare........................ |
1,450 |
1,450 |
1,450 |
|
1 |
Landssekreterare ..................... |
2,000 |
2,000 |
2,000 |
|
j 32 |
Länsassessorer ........................ |
52,804 |
31,578 |
84,382 |
2,636 |
15 |
Länsnotarier ........................... |
i9,650 |
1,326 |
20,976 |
1,398 |
i 53 |
Länsbbkhållaré ........................ |
85,248 |
76,649 |
161,897 |
3,054 |
i 11 |
LandskariSliästfer ........................ |
9,950 |
1,000 |
10,950 |
995 |
liö |
Ländskontörister ..................... |
127,008 |
88*751 |
215,759 |
1,860 |
■ i |
298,liÖ |
199,304 |
497,414 |
Till 18 av ovan upptagna befattningshavare hava dessutom för av vederbörande
landsting meddelade uppdrag utav mera permanent att under
sämma åt utbetälts otnkring 55,000 kföfior.
Det för arbete bos beskatthingsnämndéma utbetalade beloppet, 497,414
kronor* fördelar sig på de särskilda länen på följande sätt:
Statsutskottets utlåtande Nr 90. 13
b ä n |
Från taxe-ringspäipnd |
Från pröv- njpgsnänu)4 S:a kr. |
Tillhopa Kr. |
Stockholms ............................................. |
21,640 |
- '' - * - 10,797 |
32,437 |
Uppsala ................................................. |
7,140 |
9,150 |
16,290 |
4 905 |
a safr |
s 730 |
|
Östergötlands............................................ |
20,960 |
11,020 |
31,980 j |
Jönköpings................................................ |
8,305 |
5,465 |
13,770 |
Kronobergs................................................ |
8,685 |
4,300 |
12,985 |
Kalmar ................................................... |
9,910 |
3,240 |
13,150 |
Gotlands................................................... |
1,240 |
1,250 |
2,490 |
Blekinge................................................... |
12,340 |
2,575 |
14,916 |
Kristianstads............................................. |
12,055 |
9,150 |
21,205 |
Malmöhus ................................................ |
33,295 |
26,400 |
59,695 |
Hallands................................................... |
5,470 |
6,700 |
12,170 |
Göteborgs och Bohps .............................. |
38,545 |
23,850 |
62,395 j |
Älvsborgs ............................................... |
10,365 |
13,590 |
23,955 ! |
Skaraborgs............................................... |
9,482 |
5,500 |
14,982 |
Värmlands................................................ |
17,150 |
8,500 |
25,650 |
Örebro...................................................... |
6,860 |
5,725 |
12,585 |
Västmanlands ......................................... |
7,875 |
6,397 |
14,272 |
Kopparbergs ............................................. |
22,110 |
12,065 |
34,175 |
Gävleborgs................................................ |
12,915 |
5,300 |
18,215 |
Västernorrlands.......................................... |
12,925 |
11,550 |
24,475 |
Jämtlands ................................................ |
4,627 |
5,020 |
9,647 |
Västerbottens .......................................... |
3,840 |
3,550 |
7,390 |
Norrbottens ............................................. |
5,471 |
4,385 |
9,856 |
Kronor |
298,110 |
199,304 |
497,414 |
Av den lämnade redogörelsen framgår, att de ersättningsbelopp, som
under år 1926 utbetalats till omförmälda ordinarie och e. o. befattningshavare
vid länsstyrelserna allenast för arbeten hos beskattningsnämnderua,
uppgå till i det närmaste 500,000 kronor. Därest samtliga ersättningar
medräknas, alltså även de, som innefatta belopp under 300 kronor, och de,
som utbetalts till extra personal, torde totalbeloppet komma att avsevärt
överstiga 500,000 kronor. Då dessa uppdrag oftast äro av mera stadigvarande
art, har utskottet med hänsyn till arbetet inom länsstyrelserna
icke ansett lämpligt, att befattningshavarna ifråga, såsom nu i allmänhet
sker, för att undvika löneavdrag begagna sig av dem medgiven semester
för arbetets fullgörande. Detta förfaringssätt synes även mindre väl överensstämma
med semesterförmånens karaktär. Erinras må nämligen, att
denna förplån icke tilJJrommit uteslutande i befattningshavarens intresse.
I likhet med lönenämnden måste utskottet, $pih erfarit att löneavdrag i
allmänhet icke förekomma vid anpan ledighet för berörda ändamål, finna,
14
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
att de i vederbörande avlöningsreglemente intagna föreskrifterna om partiell
ledighet böra i förevarande fall kunna komma till användning. Även
beträffande uppdrag av annan art synas gällande föreskrifter om löneavdrag
ofta hava givits en tolkning, som för befattningshavaren medfört, att han
icke behövt vidkännas något tjänstledighetsavdrag.
Med hänsyn till mängden av de olikartade och tidskrävande extra uppdrag,
länsstyrelserna lämna den hos dem anställda personalen, har det synts
utskottet ovedersägligt, att, då ledighet icke därvid samtidigt beviljas,
länsstyrelsernas år från år alltmera ökade behov av extra arbetskrafter i
viss mån måste stå i samband med nämnda förhållanden. På grund
härav har utskottet funnit det önskvärt, att en närmare undersökning
genom lönenämndens försorg eller på annat sätt sker ifråga om de ersättningar
för särskilda uppdrag vid sidan av tjänsten, som utgå med
stöd av 31 § i avlöningsreglementet för civilförvaltningen eller eljest
tillerkänts vederbörande befattningshavare, och särskilt huruvida gällande
bestämmelser om löneavdrag behörigen iakttagits. Därest det därvid
skulle visa sig, att olika normer för närvarande tillämpas hos vederbörande
myndigheter, torde åtgärder för ett mera enhetligt ordnande av
spörsmålet om tillämpning av löneavdrag uti ifrågavarande fall böra upptagas
till omprövning.
Av intresse torde jämväl vara, att utredning sker beträffande frågan,
huruvida icke efter den omläggning av prövningsnämndernas arbete, som
numera skett, det må anses lämpligt, att, i likhet med vad som redan
gäller för arbete utfört av såsom kronoombud tjänstgörande befattningshavare
hos länsstyrelserna, allt hos dessa nämnder förekommande arbete
betraktas såsom tjänsteåliggande, och om ej medel, motsvarande de ersättningsbelopp,
vilka härigenom besparas, i stället böra disponeras för avlönande
av icke-ordinarie personal vid länsstyrelserna.
Vid den undersökning, som utskottet sålunda ansett vara önskvärd,
synes jämväl böra undersökas, huruvida de ersättningsbelopp, som på förslag
av länsstyrelserna och genom beslut av samma myndigheter tillerkännas
hos dem anställda befattningshavare, kunna anses lämpligt avvägda och
bestämda efter någorlunda ensartade grunder. Undersökningen ifråga
synes, såsom lönenämnden framhållit, icke böra inskränkas att omfatta
endast länsstyrelserna. Enligt utskottets mening är det av vikt, att den
omfattar även andra myndigheter, där i större utsträckning särskilda
uppdrag vid sidan av tjänsten av samma myndigheter meddelas och jämväl
ersättningen därför helt eller delvis regleras av dem.
På grund av vad sålunda anförts, far utskottet i anledning av revisorernas
uttalande och lönenämndens i ärendet avgivna yttrande hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t må taga under övervägande
vad utskottet här ovan anfört.
Statsutskottets utlåtande Nr DO.
15
6:o) Under socialdepartementet, § 28, hava revisorerna meddelat vissa
uppgifter rörande utbetalningarna lios länsstyrelserna å det i riksstaten för
budgetåret 1926—1927 under femte huvudtiteln upptagna extra förslagsanslaget
å 70,000 kronor för bestridande av vissa kostnader i anledning av
val av landstingsman m. fl. år 1926 (Del I sid. 31 och 32). I anslutning
härtill hava revisorerna anfört följande:
»Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna, att i vissa fall ersättningsbeloppen
för den med röstsammanräkningarna sysselsatta personalen varit
väl höga. Särskilt förefaller den vidtagna åtgärden att bestämma ersättningsbeloppen
till de extra avdelningscheferna med hänsyn till den för ordinarie
avdelningschef hos länsstyrelse fastställda avlöningen med undantag för
personligt lönetillägg knappast stå i god överensstämmelse med de för civilförvaltningen
gällande avlöningsbestämmelserna. Erinras må, att, för den
händelse med stöd av 19 § i avlöningsreglementet personal inom länsstyrelsen
förordnats att mot åtnjutande av där stadgad ersättning såsom extra
avdelningschefer utföra detta arbete, ersättningsbeloppen blivit avsevärt lägre.
Att i detta fall tillämpa föreskriften om tjänstledighetsavdrag enligt 16 §
avlöningsreglementet eller med andra ord att betrakta befattningshavarna
såsom tjänstlediga för fullgörande av offentligt uppdrag har heller icke stått
i god överensstämmelse med gällande föreskrifter.
Med anledning av vad sålunda förekommit och då revisorerna anse det
önskvärt att vid framdeles förekommande röstsammanräkningar enhetliga
grunder för ersättningen till därför anlitad personal såväl inom som utom
vederbörande länsstyrelse komma att tillämpas, hava de velat fästa riksdagens
uppmärksamhet på nu ifrågavarande spörsmål.»
I anledning av vad revisorerna anfört hava yttranden infordrats från
samtliga länsstyrelser, vilka yttranden under hand överlämnats till utskottet.
Därjämte har allmänna civilförvaltningens lönenämnd i samband med den
under 5:o) här ovan behandlade frågan jämväl yttrat sig beträffande det i
denna punkt berörda spörsmålet. Sistnämnda yttrande återfinnes i bilaga
till detta utlåtande.
Utskottet har funnit önskvärt, att bestämmelser av Kungl. Maj:t meddelas
för vinnande av största möjliga enhetlighet vid bestämmandet av ersättningarna
till den personal, som anlitas för sådana uppdrag, varom här
är fråga. Till vad lönenämnden anfört beträffande ersättningsgrunderna i
övrigt, har utskottet velat uttala sin anslutning.
Då utskottet emellertid inhämtat, att vederbörande departementschef har
sin uppmärksamhet riktad på de av revisorerna berörda spörsmålen, har
utskottet icke ansett erforderligt, att någon åtgärd nu vidtages från riksdagens
sida.
Vad sålunda förekommit har utskottet därför endast velat för riksdagen
\
Vissa kostnader
i anledning
av val
av landstingsman
in, fl.
Utskottets
yttrande.
omförmäla.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Stockholms
läm räkenskqper.
7:q) Under socialdepartementet, § 29, hava revisorerna meddelat vissa av
dem gjorda iakttagelser vid granskningen av Stockholms läns räkenskaper
(Del I sid. 32—35).
Revisorerna hava därvid bland annat behandlat frågan om förrättandet
av exekutiva auktioner sanR häröver anfört följande:
»Jämlikt kungl. kungörelsen den 10 oktober 1890 med däri genom kungörelsen
den 14 december 1917 vidtagen ändring ägde landssekreterare att
för å landskansliet förrättad exekutiv auktion uppbära visst arvode, medan,
därest auktionen förrättades annorstädes, arvodet tillfölle vederbörande
auktionsförrättare. I samband med utfärdandet år 1925 av de nya avlöningsbestämmelserna
för länsstyrelsernas tjänstemän borttogos sportlerna
såsom en löneinkomst för landssekreteraren, och föreskrevs beträffande sportlerna,
att de skulle redovisas till länsstyrelserna och i länsräkenskaperna
bokföras under riksstatens inkomsttitel »Diverse inkomster».
Revisorerna hava funnit, att ifrågavarande sportler vid länsstyrelsen i
Stockholms län, vilka enligt en från riksräkenskapsverket inhämta uppgift
under år 1922 uppgått till 26,232 kronor och under år 1923 till 22,634
kronor, under budgetåret 1925—1926 endast belöpt å 668 kronor 50 öre samt
under budgetåret 1926—1927 till och med utgången av maj månad å 890
kronor. Under juni månad 1927, då 14 exekutiva auktioner hållits å landskansliet,
hava sportler inlevererats till statsverket med 2,724 kronor 50 öre.
Enligt vad revisorerna erfarit, hava under sistnämnda båda budgetår endast
ett fåtal exekutiva auktioner hållits a landskansliet, medan flertalet dylika
auktioner enligt vad som jämväl framgår av länsstyrelsens räkenskaper förrättats
av en landsfiskal, bosatt i Stockholms närhet. Enligt en av landssekreteraren
i länet till revisorerna på anmodan lämnad uppgift har under
tiden från och med 1 januari 1926 intill utgången av juni månad år 1927
å landskansliet förrättats endast 33 auktioner, medan 215 dylika hållits av
nyssnämnda landsfiskal, vilken därför uppburit de sportler, som, därest
auktionerna hållits å landskansliet, skolat inlevererats till statsverket. De
belopp, som härigenom undandragits statsverket, uppgå enligt en av revisorerna
gjord approximativ beräkning till omkring 30,000 kronor.
Revisorerna, som ansett det vara av intresse att erfara huruvida i andra
län, där exekutiva auktioner kunnat förväntas hava hållits i större omfattning,
liknande förfaringssätt tillämpats, hava begärt upplysningar härom
från länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands
län. Av de inkomna svaren framgår, att i nämnda tre län några
dispositioner, liknande dem, som skett i Stockholms län, icke förekommit i
andra fall än då vederbörande gäldenär på grund av 98 § utsökningslagen
gjort framställning om auktions avhållande å tingsställe i orten. Emellertid
har det kommit till revisorernas kännedom, att i några andra län ett
liknande förfaringssätt som det i Stockholms län, ehuru i mindre utsträckning,
vunnit tillämpning.
Då landssekreterare, som övergått på 1925 års lönestat för befattningshavare
vid länsstyrelserna, i form av personligt lönetillägg tillerkänts viss
ersättning för mistade sportler och samtidigt föreskrift meddelats, att ifrågavarande
sportler skulle redovisas till länsstyrelserna och uppföras såsom inkomst
å riksstaten, har härmed givetvis varit meningen, att ifrågavarande
exekutiva auktioner allt fortfarande skulle, i den mån så enligt bestämmelserna
i utsökningsdagen kunde ske, hållas å landskansliet. Genom att överlämna
hållandet av auktionerna åt befattningshavare utom länsstyrelsen,
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
17
har denne kommit att få uppbära de sportler, som äro förenade med hållandet
av exekutiva auktioner. Statsverket har följaktligen samtidigt som
det fått utbetala ersättning för den mistade sportelinkomsten till förre landssekreteraren
i Stockholms län kommit att gä miste om huvuddelen av de
inflytande sportelinkomsterna.
Då det enligt 16 § av den för riksdagens revisorer gällande instruktionen
åligger revisorerna att tillse, att icke statens medel användas för andra
ändamål än dem, vartill de av riksdagen föreskrivits skola disponeras, hava
revisorerna ansett sig höra fästa riksdagens uppmärksamhet på berörda förhållande,
vilket enligt revisorernas mening måste anses vara synnerligen
anmärkningsvärt och vittna om en betänklig brist på hänsyn till statens
intressen.»
Yttrande i ärendet har avgivits av riksräkenskapsverket (Del III sid. 86
och 87) varjämte förklaring inkommit från länsstyrelsen (Del III sid. 56—62),
som beträffande ovannämnda fråga anfört följande:
»Länsstyrelsen erinrar till en början därom, att jämlikt utsökningslagens
98 § exekutiv auktion, varom här är fråga, kan hållas antingen å vederbörande
landskansli eller å annat ställe, och att, när den skall hållas å
annat ställe, särskild förrättningsman skall förordnas. Gäldenär å landet
äger påfordra auktion å tingsställe i orten; därest gäldenär önskar unnat
ställe i orten, »må auktionen där hållas, ifall överexekutor prövar stället
lämpligt»; för övrigt gäller såsom allmän regel, att överexekutor äger bestämma,
var auktionen skall hållas.
Att länsstyrelsen haft laga grund för det anmärkta förfarandet, är sålunda
uppenbart och av revisorerna icke bestritt. Anmärkningen måste
följaktligen gå ut på att länsstyrelsen missbrukat sin rätt att bestämma
annat förrättningsställe än landskansliet och förordna särskild förrättningsman.
Revisorerna hava i detta hänseende betonat, att när vid 1925
års lönereglering för länsstyrelserna sportlerna för exekutiva auktioner å
landskansliet indrogos till statsverket, men viss ersättning tillerkändes
vederbörande befattningshavare, »härmed givetvis varit meningen, att
ifrågavarande auktioner allt fortfarande skulle, i den mån så enligt bestämmelserna
i utsökningslagen kunde ske, hållas å landskansliet».
Revisorerna citerade uttalande har fått en tillspetsning, som gör detsamma
starkt missvisande. Så vitt länsstyrelsen känner, har varken vid
1925 års lönereglering eller efteråt varit tal om att reglerna för exekutiva
auktioner skulle på något sätt förändras — en förändring hade för övrigt
icke kunnat ske utan lagändring. Det motsvarar varken lagens bud eller
praxis, när revisorerna tala om att auktioner »fortfarande» skulle hållas
å landskansliet i alla de fall då »så enligt bestämmelserna i utsökningslagen
kunde ske». Lagen medger uttryckligen och praxis har utan all fråga
varit, att sådana auktioner kunna hållas å annat ställe även i fall, då de
»kunde ske» i landskansliet. Det är just denna bestämmanderätt, som tillkommer
överexekutor, och som både formellt och reellt kvarstår orubbad.
Vad år 1925 förutsattes och kunde förutsättas var säkerligen icke annat
eller mera än att överexekutor icke skulle förlägga exekutiva auktioner å
annat ställe än landskansliet i andra fall än då giltiga skäl därtill förelåge,
alltså icke i syfte att därmed kringgå sportlernas indragning till
statsverket.
Frågan gäller sålunda i förevarande fall, om länsstyrelsen haft giltiga
skäl för att under den tid anmärkningen avser förordna särskild förrätt
Bihanc/
till riksdaqens protokoll 1928. 6 samt. 43 häft. (Nr 90) 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
ningsman i den utsträckning som skett. Denna fråga kava revisorerna
helt förbigått. Länsstyrelsen skall tillåta sig att upptaga den till vederbörlig
belysning.
När länsstyrelsen under senare halvåret 1925 började förordna särskild
förrättningsman, berodde det på särskilda förhållanden, som efter länsstyrelsens
uppfattning gjorde ett sådant förfarande erforderligt. Sedan
flera år hade antalet inkommande ärenden oavlåtligt ökats och balansen
vid årsskiftena visat en oroande tendens att stiga. Vad särskilt angår
landskansliet, varom nu är fråga, blev ökningen under hela året 1925 synnerligen
stark. Det visade sig också efter årsslutet, att anlalec under
1925 inkomna ärenden stigit till 24,602, medan under 1924 inkommit 21,912;
stegringen från 1924 uppgick till ej mindre än 2,691 eller ungefär 12 procent.
Länsstyrelsen kunde icke undgå att med allvarligt bekymmer förutse,
att ärendenas behandling icke kunde hålla jämna steg med en så
våldsam ökning, i all synnerhet som Stockholms länsstyrelse på grund av
länets egenartade struktur i förhållande till andra länsstyrelser har en
extraordinärt hög proportion av ärenden med särskilt krävande och tidsödande
natur, såsom fattigvårdsmål, stadsplane-, jordstycknings- och byggnadsfrågor,
vägärenden av olika slag, lagsökningsärenden och exekutiva
auktioner. För att i möjligaste mån motverka denna fara för administrationens
gilla gång fanns, jämte största möjliga intensifiering av arbetet,
endast två utvägar: antingen att utverka omedelbar förstärkning med
kvalificerad och annan arbetskraft eller att på något håll lätta arbetsbördan.
Det förra kunde utan tvivel motiveras, då landskansliets ordinarie
tjänster icke utökats sedan 1918, under vilket år de inkomna ärendena
stannat vid ett antal av 12,173 eller ungefär hälften mot 1924, men man
ansåg, av skäl, som icke torde behöva utvecklas, åtminstone för det då-,
varande en sådan lösning knappast genomförbar. Lättnad i arbetsbördan
åter kunde endast ske beträffande en kategori av ärenden, nämiigen de
exekutiva auktionerna, genom dessas överlämnande i större utsträckning
till särskild förrättningsman. På så sätt framtvangs detta förfarande.
Det kunde för övrigt icke förebygga, att balansen till 1926 i alla händelser
steg till 2,975 ärenden, och detta ehuru under 1925 slutbehandlats 2,298
ärenden mer än under 1924.
I detta sammanhang bör framhållas, att länsstyrelsen redan vid föregående
tillfällen, då det funnits erforderligt att avlyfta arbete från kansliet,
förfarit på samma sätt, utan att däremot gjorts någon erinran. Så hade
under åren 1912—1913 samt månaderna närmast förut och efteråt sammanlagt
382 exekutiva auktioner uppdragits till särskilda förrättningsmän,
samt under 1917 jämte närmast föregående och efterföljande månader 25h
exekutiva auktioner huvudsakligen till en förrättningsman, som prövats
äga synnerlig kompetens för dessa krävande ärenden. Denne var samme
person, som förordnades 1925 och sedermera följande år och vilken nu omförmäles
av revisorerna. Att förfarandet icke förekommit mellan 1918
och 1925, hade berott på landskansliets förstärkning 1918.
Det hade givetvis varit länsstyrelsens förhoppning, att auktionernas
överlämnande i större utsträckning till särskild förrättningsman skulle
bliva av kortare varaktighet. Året 1926 medförde emellertid ännu större
belastning av landskansliet. Inkommande ärenden ökades alltjämt — slutsiffran
blev 27,168 och den nya stegringen från 1925 alltså 11 procent. Härtill
kom med senare halvåret 1926 en högst kännbar minskning i arbetskraft.
Dittill svarande landssekreteraren avgick med pension den 1 augu
-
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
19
sti 1926 eller att liava åtnjutit semester från 16 juni. Till landssekreterare
utnämndes förutvarande länsassessorn den 28 januari 1927, varmed länsassessorstjänsten
blev ledig; den tillsattes den 4 juni 1927 med tjänsteman
från annat län, vilken inträdde i tjänstgöring den 16 samma månad. Under
senare hälften av 1926 och förra hälften av 1927 var sålunda eu av
landskansliets två främsta befattningar utan ordinarie innehavare. Denna
reduktion av den högst kvalificerade personalen kunde helt naturligt en-,
dast delvis ersättas genom förordnanden från lägre till högre grader och i
sista hand extra arbetskraft. Under sådana förhållanden fann länsstyrelsen,
då den vid skilda tillfällen under 1926 övervägde möjligheten att
återupptaga auktionerna å landskansliet i normal utsträckning, att detta
ännu icke kunde ske utan att äventyra övriga arbetsuppgifter. Alla ansträngningar
måste samlas på att förebygga ytterligare stegring av arbetsbalansen
och om möjligt nedbringa den.
Detta lyckades till sist. När arbetsredogörelsen för 1926 sammanfattades
ett stycke in på 1927, visade det sig, att å landskansliet slutbehandlats
3,875 ärenden mer än 1925, samt att balansen sjunkit till 2,168.
Så snart det förbättrade läget konstaterats och därjiimte kunde förutses
att länsassessorstjänsten inom nära framtid komme att tillsättas, började
länsstyrelsen öka auktionerna å landskansliet. I slutet av mars och under
april 1927 utlystes ett flertal att förrättas i maj — revisorerna hava icke
uppmärksammat detta — och med juni upphörde den extraordinära användningen
av särskild förrättningsman. Därefter hava auktioner förlagts
till landskansliet i samma utsträckning som före 1925.
Nu relaterade fakta — vilka givetvis kunnat av revisorerna inhämtas —
torde ställa det anmärkta förfarandet i helt annan dager än revisorernas
framställning. Länsstyrelsen tror sig hava framlagt fullgiltiga skäl för
sitt användande från hösten 1925 till våren 1927 av den möjlighet, som enligt
utsökningslagen står öppen och även tidigare använts, att förflytta
ett flertal auktioner från landskansliet till särskild förrättningsman. Det
fanns ingen annan utväg att förebygga en hotande stockning i landskansliets
arbete. Att utvägen togs i bruk, vågar länsstyrelsen anse icke
blott försvarligt, utan direkt påkallat av skyldig omsorg om administrationens
tillbörliga fortgång och skälig hänsyn till den mängd av myndigheter
och enskilda, för vilka det är angeläget att ärendenas behandling
icke över hövan fördröjes.
Revisorerna hava uteslutande fäst sig därvid, att statsverket gått miste
om vissa auktionssportler. Men detta är endast en sida av saken och enligt
lag och hävd icke den grundläggande. Länsstyrelsen har haft rätt
och plikt att utgå från en annan synpunkt, nämligen den, att auktionerna
måste ordnas med hänsyn till det trängande behovet att i en för landskansliets
funktioner hotande situation något lätta dess arbetsbörda. Mot
behovet av denna lättnad och vad genom den vunnits må man sedan, om
så skall vara, väga minskningen i statens sportelintäkt. Länsstyrelsen
kan icke finna annat än att dess skäl för förfarandet måste väga tyngre.
Det bör för övrigt icke lämnas oanmärkt, att revisorernas »approximativa
beräkning» av de förlorade sportlerna — omkring 30,000 kronor för
tiden 1 januari 1926—30 juni 1927 — icke håller streck. Den förordnade
förrättningsmannens sportler hava brutto uppgått till 19,241 kronor 2 öre
för auktioner under 1926 och 7,884 kronor 30 öre för tiden 1 januari—1 juli
1927 eller tillhopa 27,125 kronor 32 öre. Det är vidare oriktigt att förutsätta,
att hela det belopp, som förrättningsmannen under ifrågavarande
20
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
tid uppburit, under normala förhållanden skulle ingått till statsverket.
Även normalt har nämligen länsstyrelsen, såsom här inledningsvis erinrats,
> vissa fall laga skyldighet alt utsätta auktion å annat ställe än lan iskansliet;
i vissa andra fall ger lagen anvisning, att så »må» ske på gäldenärens
framställning; och dessutom kan uppenbarligen ej heller för övriga
fall överexekutors bestämmanderätt helt elimineras. Vad förrättningsmannen
uppburit får alltså ytterligare reduceras, — huru mycket, låter
sig givetvis icke fixeras. Slutligen skulle, såsom ovan påvisats, auktionernas
hållande å landskansliet under ifrågavarande tid hava nödvändiggjort
en förstärkning av så väl kvalificerad som annan arbetskraft, vilken
måst draga avsevärd kostnad och än mera minska nettobehållningen av
sportler.
Vad än det sålunda reducerade sportelbeloppet för auktioner å landskansliet
må kunnat bliva, kan länsstyrelsen icke underlåta att inlägga
en bestämd gensaga mot revisorernas ordasätt, att detta belopp »undandragits
statsverket». Ett sådant uttryck antyder, att här skulle vara fråga
om någon manipulation med syfte att kringgå 1925 års bestämmelser om
att sportlerna för auktioner å landskansliet skola indragas till staten.
Länsstyrelsen behöver icke förklara, att en sådan tydning av dess förfarande
är fullständigt orättmätig. Förestående redogörelse ådagalägger,
att länsstyrelsen helt enkelt sett sig av sin ämbetsplikt nödsakad att begagna
sin rätt enligt utsökningslagen på sätt som skett.
Eevisorerna hava meddelat vissa uppgifter om exekutiva auktioner i
andra län och i sådant hänseende omförmält, att i tre namngivna län särskilda
förrättningsmän endast förordnats, då gäldenär enligt utsökningslagen
påfordrat aukton å tingsställe, samt att det visserligen »kommit till
revisorernas kännedom» att i andra län tillämpats »ett liknande förfaringssätt,
som det i Stockholms län», men att detta ägt rum »i mindre utsträckning».
Länsstyrelsen finner det icke angenämt att indraga andra länsstyrelser
i denna anmärkningsfråga. Men när det gäller tillämpning av
en befogenhet, som enligt lag tillkommer alla länsstyrelser, lärer dock
billighet och opartiskhet kräva, att en undersökning icke inriktas ensidigt
utan någorlunda likformigt sträcker sig över länsförvaltningen i dess helhet.
Länsstyrelsen har under den för detta utlåtande utmätta tid icke
medhunnit någon fullständig undersökning, men anser sig pliktig att åtminstone
meddela vissa stickprov från de upplysningar, som för tiden 1
januari 1926—30 juni 1927 äro att hämta ur länskungörelserna och Postoch
Inrikestidningar. Med reservation för av brådskan möjligen föranledda
mindre felaktigheter framgå dessa stickprov av följande tablå.
Län: |
Antal utlysta auktioner att kallas Länsstyrelsen: 1 Förrättningsmän: |
Anmärkningar: |
|
Kronobergs .. |
13 |
40 1 |
1 En auktionskungörelse avser 25 olika fas- |
Kalmar ...... |
9 |
28 |
tigheter och två andra respektive 14 och 5. |
Kristianstads |
12 |
94 |
|
Malmöhus ... |
7 |
88 |
|
Hallands...... |
0 |
31 |
|
Kopparbergs |
7 |
52 |
|
Gävleborgs •.. |
12 |
»17 |
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
21
Förestående siffror giva vid handen, att auktioner med särskild förrättningsman
i de län, som upptagas å tablån, kommit till avsevärd och flerestädes
till proportionsvis mycket stor användning. Tablån bestyrker också
på ett slående sätt, huru extraordinärt stort antalet auktioner är i
Stockholms län — enligt statsrevisorernas siffror för ifrågavarande tid
sammanlagt 284 hållna auktioner — jämfört med andra län: för de å
tablån upptagna växlar totalsiffran utlysta auktioner mellan 106 och 31,
och i intet av dessa län skulle sålunda auktionernas koncentrering till
landskansliet innebära en tillnärmelsevis så stor belastning som i Stockholms
län. Det må icke förvåna, om länsstyrelsen inför sådana fakta finner
anledning att fråga, varför anmärkning framställts endast mot Stockholms
län.
Revisorerna avsluta förevarande punkt med det starka uttalandet, att
det anmärkta förfarandet måste anses »vittna om en betänklig brist på
hänsyn till statens intressen». Länsstyrelsen vågar efter den utredning
som nu lämnats hävda, att detta omdöme ur alla synpunkter saknar fog,
samt att förfarandet tvärtom varit motiverat av ett avgörande statsintresse,
nämligen förvaltningens gilla gång.»
Av den lämnade förklaringen framgår, att det av Stockholms länsstyrelse
tillämpade förfarandet kommit till användning även vid åtskilliga andra
länsstyrelser. Utskottet kan icke undgå att finna detta i hög grad betänkligt,
men anser sig dock icke åtminstone för närvarande böra föreslå,
att riksdagen vidtager någon särskild åtgärd i anledning av vad som förekommit.
Emellertid förutsätter utskottet att vederbörande myndigheter
och kommande års revisorer hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande
förhållanden.
Vad i ärendet förekommit, har utskottet funnit vara av den vikt, att
utskottet velat detsamma för riksdagen
omförmäla.
8:o) Under socialdepartementet, § 33, hava revisorerna behandlat vissa
av lappfogden i Västerbottens län företagna tjänsteresor samt anmärkt
på därvid gjorda dubbeldebiteringar för samma resor (Del. III sid. 37
och 38).
Vad som därvid förekommit, hava revisorerna betecknat såsom synnerligt
anmärkningsvärt och ansett böra giva anledning till en närmare
undersökning av länsstyrelsen och riksräkenskapsverket. I intet av berörda
fall hade, enligt vad revisorerna meddelat, någon anmärkning framställts
från sistnämnda myndighets sida.
Förklaringar hava avgivits av riksräkenskapsverket (Del III sid 101—
103) och länsstyrelsen (Del III sid. 94—97). Länsstyrelsen har därvid
meddelat, att länsstyrelsen vidtagit en ingående undersökning rörande
ifrågavarande felaktigheter. Vid länsstyrelsens förklaringsskrivelse har
Utskottets
yttrande.
Vissa av lappfogden
i Västerbottens
län
företagna
tjänsteresor
m. m.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
fogats ett yttrande från lappfogden, som medgiver anmärkningarnas riktighet
och förklarar sig villig återbära de för mycket uppburna medlen.
I samband härmed har utskottet till behandling upptagit vad revisorerna
under socialdepartementet, § 34, anfört rörande kostnader för lappfogdarnas
verksamhet (Del III, sid. 38—40). Efter att hava meddelat vissa uppgifter,
enligt vilka nämnda kostnader för budgetåret 1926—1927 uppgingo till
sammanlagt 172,540 kronor 85 öre för de tre nordligaste länen, i vilka lappfogdar
funnos tillsatta, hava revisorerna anfört följande:
»Av ovanstående sammanställning framgår, att kostnaderna för rese- och
traktamentsersättningar för lappfogden och dennes biträden inom Västerbottens
län uppgått till ett synnerligen högt belopp. Revisorerna, som i
annat sammanhang framställt vissa anmärkningar rörande resor, företagna
av lappfogden i detta län, hava närmare granskat det sätt, på vilket planläggningen
av ifrågavarande befattningshavares tjänsteresor i allmänhet ägt
rum inom samma län. Den företagna granskningen har givit revisorerna
den bestämda uppfattningen, att mycket väsentliga brister äro tillfinnandes
i berörda hänseende. Särskilt hava revisorerna uppmärksammat, att lappfogden,
biträdande lappfogden och olika lapptillsyningsmän, såvitt av de
avgivna reseräkningarna framgår, samtidigt färdats samma vägsträckor med
användande av olika automobiler, ävensom att i ett flertal fall resor företagits
med automobil, oaktat förrättningens art icke synes hava varit sådan, att
icke järnväg i stället kunnat komma till användning. Revisorerna hava även
lagt märke till, att i ett flertal fall resor företagits, vilka icke, såvitt revisorerna
kunna bedöma, hava varit nödvändiga, och vilkas värde i varje fall
ingalunda torde motsvara de kostnader, som resorna åsamkat statsverket.
Lappfogden har i åtskilliga fall själv företagit tjänsteresor i anledning av
vissa från länsstyrelsen begärda upplysningar eller för underskrift av arrendekontrakt
angående odlingslägenheter m. m., vilka resor skulle dragit avsevärt
lägre kostnader, därest desamma i stället företagits av under lappfogden
lydande personal, vilket lämpligen synes kunnat ske.
Enligt 8 § av allmänna resereglementet den 18 juni 1925 skall, när vid
förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande personer
hava att färdas samma väg med bland annat taxeautomobil, där sådant sig göra
låter, och befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden, den främste bland förrättningsmännen
anskaffa för samtliga förrättningsmän erforderliga fortskaffningsmedel
och mot ersättning förskjuta kostnaden härför, varjämte en var resande
äger uppbära ersättning motsvarande kilometerpenningarna. Vid sin granskning
hava revisorerna funnit, att ifrågavarande föreskrift icke behörigen iakttagits
inom Västerbottens län. Sålunda har exempelvis en lapptillsyningsmän
vid samåkning i automobil med lappfogden under 4 dagar för denna resa uppburit,
förutom kilometerpenningar, gottgörelse enligt gällande automobiltaxa
med över 400 kronor. Ersättning för automobilen jämte kilometerpenningar
har uppburits även av lappfogden för nämnda resa. Samtliga av såväl biträdande
lappfogden som lapptillsyningsmannen utfärdade reseräkningar äro
attesterade av lappfogden och hava granskats av länsstyrelsen med endast
vissa smärre erinringar.
Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna, att kostnaderna för den
av lappfogden och hans biträden inom Västerbottens län utövade verksamheten
äro oproportionerligt stora i betraktande av de arbetsuppgifter, som åligga
dem. Framför allt äro personalens resekostnader påfallande höga. Det
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
23
synes revisorerna nödvändigt att sådana anordningar vidtagas, att för framtiden
dessa kostnader hållas inom rimliga gränser.
Vad beträffar frågan om de felaktigheter, som förekommit vid utbetalning
av resekostnads- och traktamentsersättningar inom Västerbottens län, måste
revisorerna finna det synnerligen anmärkningsvärt, att granskningen inom
länsstyrelsen icke verkställts på ett mera noggrant sätt än att dylika felaktigheter
kunnat passera utan erinran. Revisorerna anse sig böra framhålla
nödvändigheten av att en grundlig undersökning företages beträffande
berörda resekostnaders uppkomst och därmed sammanhängande omständigheter.
Någon anmärkning har i dessa fall icke heller framställts från riksräkenskapsverkets
sida.»
Förklaringar hava avgivits av riksräkenskapsverket (Del III sid. 103)
och länsstyrelsen i Västerbottens län (Del III sid. 98—101).
De av revisorerna gjorda, här ovan berörda anmärkningarna synas utvisa,
att det för närvarande tillämpade redovisningssystemet med räkenskapernas
månatliga insändande till riksräkenskapsverket medfört vissa svårigheter
att vinna en fullt effektiv kontroll hos de medelsförvaltande myndigheterna.
Utskottet har emellertid under hand erfarit, att åtgärder redan av
riksräkenskapsverket vidtagits för att i samband med viss omläggning i
redovisningssystemet skapa större kontrollmöjligheter. Med hänsyn härtill
och då länsstyrelsen i Västerbottens län, enligt vad som framgår av den
avgivna förklaringen, föranstaltat om en ingående undersökning av de
anmärkta missförhållandena samt vidtagit åtgärder för undvikande av ett
upprepande därav, har utskottet icke funnit skäl föreligga att närmare än
som nu skett ingå på berörda spörsmål.
Utskottet har allenast velat vad sålunda förekommit för riksdagen
omförmäla.
9:o) Under finansdepartementet, § 37, hava revisorerna behandlat frågan
om statens expensutgifter samt lämnat en redogörelse för sina vid en
ingående undersökning härav gjorda iakttagelser (Del I sid. 47—110).
Efter att hava framställt vissa anmärkningar beträffande speciella fall
hava revisorerna gjort följande sammanfattning av sina iakttagelser:
»Revisorerna hava i den föregående delen av detta uttalande framställt
de anmärkningar och förslag, vartill deras specialgranskning av här ifrågavarande
slag av expensutgifter givit anledning. Till vad som sålunda
anförts tillåta sig revisorerna foga följande sammanfattning och slutliga
erinringar beträffande frågan i dess helhet.
Den av revisorerna verkställda utredningen har visat, att de kostnader,
statsverket årligen har att vidkännas för de olika ändamål, vilka här sammanfattats
under benämningen expenser, uppgå till den betydande summan
av i runt tal 20 miljoner kronor. Vid detta belopp hava utgifterna hållit
sig i stort sett oförändrade under de tre sista budgetåren, dock visa siffrorna
för budgetåret 1926—1927 hän på att en tendens till stegring gör sig gällande.
Att en sådan, reellt sett, föreligger, om man tar hänsyn till den
allmänna prissänkning, som under de senare åren ägt rum, och det stilla
-
Utskottets
yttrande.
Statsverkets
expens
utgifter.
24
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
stående, som under dessa år karakteriserat statsadministrationen med hänsyn
till organisatoriska förhållanden, hava revisorerna förut framhållit.
Vad genom utredningen sålunda framkommit rörande expensutgifternas
betydande omfattning utgör en allvarlig maning för statsmakterna att på
denna punkt söka insätta kraftiga och effektiva besparingsåtgärder.
Av den historiska redogörelsen har även framgått, att frågan om hithörande
utgifters nedbringande gång efter annan varit föremål för uppmärksamhet
från Kungl. Maj:ts och riksdagens samt riksdagens revisorers
sida. Åtskilliga anordningar hava vidtagits i nämnda syfte, av vilka de
viktigaste torde hava varit anordnandet år 1921 av kontroll över bränsleförbrukningen
samt 1924 års cirkulär angående standard papper. Övriga
åtgärder hava inskränkt sig till detaljer och torde knappast hava haft någon
nämnvärd effekt.
Den år 1924 företagna fixeringen av vissa poster under de allmänna
expensanslagen torde visserligen för dessa anslags vidkommande haft en
viss betydelse, men i betraktande av att nämnda anslag utgöra endast en
mindre del av statsverkets expenskostnader ter sig dock berörda anordning
såsom en åtgärd av relativt ringa räckvidd.
Problemet om expensutgifternas hållande inom en skälig ram är för visso
icke lätt att komma till rätta med. Såsom en första förutsättning för att
en klok hushållning på detta område skall kunna åvägabringas måste gälla,
att vederbörande statsinstitutioner själva äga kännedom om vad de utgiva
för de olika ändamål, som här avses. Om en ämbetsmyndighet icke är i
stånd att i varje stund med lätthet fastställa omfattningen av sina utgifter
för de särskilda kategorierna av expenser, torde en verksam kontroll å dessa
utgifter även vara omöjliggjord. Ser man nu till, huruvida ovan angivna
förutsättning i regel är för handen, måste det sägas, att så i verkligheten
ej torde vara förhållandet. Detta har sin orsak i det redovisningssystem,
som numera hos flertalet myndigheter tillämpas, och där utgifterna för
olika till sin art ofta vitt skilda ändamål kronologiskt sammanföras under
en gemensam redovisningsrubrik. Till följd härav äga myndigheterna endast
undantagsvis tillgång till sådant räkenskapsmaterial, som gör det möjligt
för dem att utan tidsödande arbete konstatera omfattningen av hithörande
utgifter vid en viss tidpunkt och att oavlåtligen följa förbrukningen av
medel för de särskilda ändamålen. Därför har det också, såsom revisorerna
tidigare påpekat, varit förbundet med synnerligen stora svårigheter att ur
de olika statsinstitutionernas räkenskaper erhålla sådana uppgifter, som
kunde läggas till grund för en beräkning av statsverkets totala utgifter för
expenser.
Det är uppenbart, att om de organ, som äro satta att övervaka statsinstitutionernas
handhavande av här berörda utgifter, skola kunna åstadkomma
något annat än en på detaljer inriktad granskning, räkenskaperna
böra vara så beskaffade, att ur dem utan svårighet skall kunna vinnas en
överblick över vad som till de olika ändamålen åtgått. Ty endast därigenom
blir det möjligt att bedöma myndighetens behov och huruvida sparsamhet
och omtanke i det hela utmärkt dess förvaltning.
De erfarenheter härom, revisorerna gjort vid den av dem företagna undersökningen,
hava för dem klargjort nödvändigheten av att vad nu ifrågavarande
utgifter beträffar sådana anordningar i räkenskapshänseende vidtagas,
att utgifterna inom de olika grupperna av expenser komma att
redovisas å särskilda titlar för varje grupp. I den mån detta icke låter sig
göra utan en omläggning av räkenskaperna, som ur andra synpunkter må
-
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
25
hända kan befinnas olämplig, böra över ifrågavarande utgifter vid varje
verk föras särskilda specialliggare. En motsvarighet härtill har tidigare
funnits i de s. k. expensmedelsräkningarna.
Den av revisorerna företagna granskningen av statsinstitutionernas sätt
att handhava ifrågavarande utgifter har av skäl, som förut angivits, måst
inskränkas allenast till vissa slag av expenser, och revisorerna hava på
grundval av de iakttagelser, de härutinnan gjort, funnit sig föranlåtna att
förorda vissa åtgärder, som enligt deras mening med visshet komma att
medföra avsevärda årliga besparingar för statsverket. Revisorerna tillåta
sig hänvisa till det föregående och vilja här endast erinra om de uttalade
önskemålen i avseende å dels en fullständig omarbetning av gällande bestämmelser
rörande användningen av papper m. m. inom statsförvaltningen,
dels ock en omläggning av ämbetsverkens inköpsmetoder. Vad dessa senare
angår bör det framhållas, att riksdagens revisorer redan för mer än 40 år
sedan påtalade, att verken företogo sina inköp var för sig utan någon samverkan
och till växlande priser, men att ännu i dag i stort sett förhållandena
i detta hänseende kvarstå oförändrade. Att under alla dessa år i
endast få fall rättelse kommit till stånd, har tillskyndat statsverket stora
förluster. Revisorerna vilja särskilt understryka detta, då de äro av den
meningen, att ett ytterligare undanskjutande av inköpsmetodernas omläggning
till en förnuftigare ordning måste med hänsyn till statsverkets intressen
anses ej försvarbart. Mycket beror här på ämbetsverken själva, och
det är att hoppas, att vad revisorerna anfört på denna punkt, skall av
myndigheterna beaktas.
I fråga om de slag av expenser, som här icke avsetts att närmare granska,
är det av synnerlig vikt att en ingående undersökning kommer till stånd.
Då Kungl. Maj:t efter det revisorerna igångsatte sin utredning, tillsatt
ännu en besparingsnämnd med bland annat särskilt uppdrag att ägna sitt
intresse åt hithörande utgifter, torde det väl vara att förvänta, att i sinom
tid förslag skola framkomma, som möjliggöra effektiva besparingsåtgärder
jämväl i fråga om de expenser, som revisorernas utredning icke avsett.»
Utskottet förutsätter, att den särskilda besparingsnämnd, som tillsatts
med uppdrag, bland annat, att undersöka statens expensutgifter, kommer
att taga under omprövning vad revisorerna i föreliggande utredning anfört.
Med hänsyn härtill har utskottet, som funnit de av revisorerna
framställda förslagen förtjäna särskilt beaktande, dock ej ansett sig böra
föreslå, att någon åtgärd från riksdagens sida härutinnan vidtages.
Då den av revisorerna till behandling upptagna frågan är av synnerlig
vikt, framför allt ur ekonomisk synpunkt, har utskottet velat vad sålunda
förekommit för riksdagen
omförmäla.
10:o) Under finansdepartementet, § 38, hava revisorerna meddelat, att de
företagit en undersökning, huruvida och i vilken omfattning kronan tillhörig
fast egendom besvärades av penninginteckningar (Del I sid. 111—158).
Efter att hava lämnat en redogörelse för resultatet av denna under
-
Utskottets
yttrande.
Inteckningar
i kronans
fasta egendom.
26
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
sökning i avseende å de särskilda fastighetsförvaltande myndigheterna
hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:
»Såsom en regel har städse ansetts, att vid förvärvande av fastighet för
kronans räkning noga borde tillses, att ej egendomen vore besvärad av inteckning
för gäld. Till grund för denna uppfattning torde ligga stadgandet
i § 77 regeringsformen att kronans fasta egendom icke må utan riksdagens
samtycke genom förpantning kronan avhändas och säkerligen även
rent praktiska skäl. Nästan undantagslöst hava därför ock plägat i avtal
om överlåtelse till statsverket av fast egendom intagas förbehåll om egendomens
gravationsfrihet. Att fast egendom, efter det den kommit i kronans
ägo, skulle kunna bliva belastad med inteckning för gäld, utan att
därtill medgivande lämnats av Kungl. Maj:t och riksdagen, har med hänsyn
till nyssnämnda stadgande i regeringsformen ansetts uteslutet.
I belysning av det nu sagda ter sig onekligen resultatet av den utav
revisorerna företagna undersökningen överraskande. Utredningen visar
nämligen, att inteckningar för gäld i ett avsevärt antal fall förekomma i
kronans fastigheter utan att inteckningarna äro i kronans händer. Femton
fastighetsförvaltande myndigheter hava redovisat intecknade fastigheter eller
fastighetskomplex till ett antal av sjuttiosex. I detta sammanhang bör
emellertid nämnas, att, enligt vad som framgått av en jämförelse mellan
de av nästföregående års revisorer införskaffade lagfartsförteckningarna och
de nu inlämnade gravationsbevisen, för ett antal av de i arméförvaltningens
lagfartsförteckning upptagna fastigheterna, vilka voro sådana, som förvärvats
efter år 1900, gravationsbevis icke blivit av nämnda verk företedda.
Detta avser egendom, som ej förvärvats genom expropriation och som är
av beskaffenhet att kunna vara belastad med inteckning. Revisorerna hava
sig icke bekant vad orsaken härtill kan vara. Sannolikt har förhållandet
sin grund i den oreda, som i allmänhet råder beträffande denna myndighets
fastighetsförvaltning i rättsligt hänseende. Nu berörda omständighet
gör emellertid, att det icke kan anses uteslutet, att inteckningar förefinnas
i långt större utsträckning, än utredningen visar.
I flertalet fall hava inteckningarna belastat egendomen, redan då den
övergick i kronans ägo, och detta ofta trots det att överlåtelsehandlingen
stadgar såsom villkor, att egendomen skolat överlämnas gravationsfri. I
åtskilliga av dessa fall har därtill köpeskillingen guldits oavkortad, utan
avräkning med hänsyn till inteckningarna. Men även sådana fall förekomma,
då fastigheten intecknats efter det den övergått i kronans ägo.
Härvid har merendels tillgått så, att vederbörande myndighet underlåtit
att söka lagfart i avbidan på slutförandet av åtgärden för egendomens frånskiljande
från stamfastigheten eller närmare bestämmande av egendomens
gränser och under tiden har inteckning beviljats i stamfastigheten och sålunda
kommit att besvära även den till kronan överlåtna lägenheten.
Man finner alltså, att den omtalade regeln om gravationsfrihet för kronans
egendom långt ifrån alltid upprätthållits. Att i så många fall avvikelser
från denna regel förekommit, finna revisorerna vara en betänklig
sak. Det skall visserligen icke förnekas, att många av de intecknade fastigheterna
hava ett relativt ringa värde, att viktiga praktiska hänsyn kunna
hava talat för fastighetens övertagande trots inteckningarnas förekomst och
att, då det gäller inteckningar i avsöndrade lägenheter, och dessa gälla
jämväl i stamfastigheten, denna i första rummet får svara för gälden. Men
å andra sidan är det i flera fall fråga om kronan tillhörig värdefull egendom,
som häftar för intecknad gäld, såsom ifråga om fiskehamnarna, vissa
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
27
till statens järnvägar och försvarsväsendet hörande fastigheter in. fl., och
vidare är stamfastighetens solvens något, som det är mycket svårt att med
bestämdhet yttra sig om. Här föreligger obestridligen ett riskmoment, och
det är risker av denna art, som för kronans del icke böra ifrågakomma.
Det har i de från myndigheterna inkomna uppgifterna icke saknats antydningar
om att man velat bagatellisera denna sida av saken, men sådana
försök måsta tillbakavisas, ty ett tummande från myndigheternas sida på
regeln gravationsfrihet, när det gäller kronans fastigheter, kan medföra
mycket allvarliga följder.
Av vad som vid utredningen framkommit, är det uppenbart, att myndigheternä
i flera fall icke ägnat detta spörsmål tillbörlig omsorg. Såsom en
ren försummelse måste det betecknas, då myndigheterna underlåtit att
omedelbart efter fånget söka lagfart för att därigenom trygga fastigheten
mot möjligheten av sedermera påkommande inteckning. Att avsöndringsförfarande
icke slutförts eller oklarhet förelegat om ägogränser torde icke
kunna i detta hänseende åberopas som ursäkt, ty vanlig praxis lärer vara,
att lagfartsansökning i dylika fall ej avslås utan förklaras vilande och därigenom
är skyddet vunnet. Att märka är även att enligt 37 § 3 mom. inteckningsförordningen
tiden för lagfarts sökande, i händelse flera lägenheter
blivit avsöndrade, är avgörande för den ordning, i vilken de avsöndrade
lägenheterna hava att svara för gäld, som ej kan utgå ur stamfastigheten.
Uppenbar försummelse har ock förelupit i de fall, där villkor om gravationsfrihet
ej iakttagits av vederbörande myndighet och köpeskilling utbetalats
utan avseende å förefintliga inteckningar.
I det hela har utredningen visat, att mycket brister i fråga om noggrannhet
och reda vid myndigheternas handhavande av dessa ärenden. Av ovan
anförda skäl är det nödvändigt, att en ändring häri snarligen kommer till
stånd. Enligt revisorernas mening bör en första åtgärd vara att de olika
fastighetsförvaltande myndigheterna åläggas att årligen, omedelbart till
Kungl. Maj:t eller till kammarkollegiet, som sedermera hade att härom
inberätta till Kungl. Maj:t, lämna redogörelse för respektive fastigheters
ställning i nu förevarande avseende och de åtgärder, som av myndigheten
därutinnan vidtagits. Vad som i övrigt i nu förevarande avseende skall åtgöras,
torde utan uppskov böra bliva föremål för ett närmare övervägande.»
Förklaringar hava avgivits av de myndigheter, som berörts av de av revisorerna
under nämnda paragraf framställda anmärkningarna (Del III sid.
109—130).
Utskottet vill till en början erinra om att 1927 års riksdag i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för
åstadkommande av större ordning och enhetlighet i fråga om den rättsliga
vården av kronans fastigheter. Till grund för denna framställning lågo
vissa av 1926 års revisorer påtalade missförhållanden beträffande lagfartsförhållandena
vid kronans fasta egendom.
Den fråga, som 1927 års revisorer under förevarande paragraf berört,
avser en annan del av ifrågavarande område, nämligen fastigheternas
graverande med inteckningar. Av utredningen framgår, att kronans fastigheter
i ej obetydlig utsträckning kommit att belastas med inteckningar — ett
förhållande som utskottet måste beteckna såsom i hög grad betänkligt, även
Utskottets
yttrande.
28
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Visst slag av
sjukledighet
inom ämbetsverken.
om inteckningarna ifråga ofta icke kunna anses representera något större
värde eller för kronan medföra större risker. Utskottet vill fördenskull
instämma i revisorernas krav på större ordning och reda även på detta
område.
I sådant avseende synes det påbörjade arbetet med ordnandet av kronans
fastigbetsförbållanden böra kompletteras med åtgärder för vinnande av mera
tillfredsställande anordningar även beträffande inteckningsförhållandena.
Särskilt det arméförvaltningen åliggande arbetet med ordnandet av fastighetsbandlingarna
och uppläggandet av kortregister över lantförsvarets
fastigheter bör enligt utskottets mening bedrivas med skyndsamhet och
jämväl avse inteckningsförhållandenas ordnande.
Med hänsyn till betydelsen av att dessa frågor snarast ordnas, får utskottet
hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t må vidtaga åtgärder för åstadkommande
av fullt tillfredsställande anordningar beträffande
inteckningsförhållandena i avseende å kronans
fastigheter.
ll:o) Under finansdepartementet, § 39, hava revisorerna anfört följande:
»I
16 § 1 mom. avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk tillhörande den
civila statsförvaltningen stadgas, att därest tjänsteman av behörigen styrkt
sjukdom, i andra fall än uti 2 mom. av samma paragraf avses (olycksfall
i tjänsten), hindras att tjänstgöra, han äger åtnjuta oavkortad lön jämte,
i förekommande fall, kallortstillägg under högst så lång tid av ett och
samma kalenderår, att ledigheten för sjukdom tillika med semester eller
därmed jämförlig ledighet icke överstiger 45 dagar, men skall, så framt ej
Kungl. Maj:t för särskilt fall finner skäl annorlunda medgiva, för tid därutöver
å lönen vidkännas ett tjänstledighetsavdrag till belopp för dag räknat,
som framgår av en i paragrafen intagen tabell.
Revisorerna hava uppmärksammat, att i fråga om befattningshavares
tjänstledighet för sjukdom de olika statsmyndigheterna tillämpa en mycket
växlande praxis, då det gäller frågan, huruvida för sjukdomens styrkande
läkarintyg skall företes eller icke. I vissa verk fordras vid varje fall av
sjukledighet intyg av legitimerad läkare, i andra åter har vid kortare ledigheter
såsom behörigt intyg godkänts en av den sjuke befattningshavaren
själv eller honom närstående personer avgiven försäkran, att frånvaron
förorsakats av angiven sjukdom. I det senare fallet har den tidrymd, varför
läkarintyg icke ansetts erforderligt, för de olika ämbetsverken i hög
grad varierat — enligt vad revisorerna inhämtat — mellan 1 och 7 dagar
och i något fall även längre tid.
Revisorerna hava även funnit, att den omfattning, i vilken nämnda art
av kortare sjukledighet förekommit, ställer sig rätt olika inom olika verk.
En i sådant hänseende av revisorerna verkställd undersökning beträffande
medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen,
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
29
kontrollstyrelsen och riksräkenskapsverket har utvisat, att om antalet dagar
kortare sjukledighet fördelas på antalet samtliga befattningshavare inom
verket följande siffror erhållas för år 1926:
Medicinalstyrelsen ...................................... 0.8 dagar för befattningshavare
Pensionsstyrelsen ........................................ 2.7 » » »
Riksförsäkringsanstalten ............................ 2.5 » » »
Socialstyrelsen ........................................... 2.7 » » »
Kontrollstyrelsen ......................................... 1.7 » » »
Riksräkenskapsverket................................... 4 » » »
Av det anförda framgår att tillämpningen av 16 § i avlöningsreglementet
är i hög grad godtycklig. Enligt revisorernas mening måste det anses
önskvärt, att kompletterande bestämmelser meddelas i syfte att för framtiden
den osäkerhet, som tydligen vidlåder tolkningen av ifrågavarande författningsföreskrift
undanröjes. Det torde nämligen icke kunna anses vare sig
mot befattningshavarna rättvist eller med god ordning förenligt att avsevärt
olika förfaringssätt tillämpas inom de statsinstitutioner, för vilka samma
bestämmelser äga giltighet. Men reglerande bestämmelser i detta hänseende
äro även ur den synpunkten påkallade, att den i nämnda paragraf stadgade
rätten till avdragsfri ledighet lätt kan fresta till missbruk, därest icke
kontrollen över orsakerna till uteblivande från tjänstgöring upprätthålles
på ett enhetligt och effektivt sätt.»
Utskottet vill för sin del framhålla vikten av att ifrågavarande föreskrifter
måtte bliva på ett likformigt sätt tillämpade inom ämbetsverken. Emellertid
har utskottet erfarit, att riksräkenskapsverket upptagit denna fråga
till närmare övervägande samt att densamma, sedan yttranden inkommit
från vederbörande lönenämnder, lärer komma att av Kungl. Maj:t tagas
under omprövning. Vid sådant förhållande lärer någon särskild åtgärd
härutinnan icke erfordras från riksdagens sida.
Vad i ärendet förekommit har utskottet emellertid velat för riksdagen
omförmäla.
12:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 49, hava revisorerna med hänsyn
till det otillfredsställande ekonomiska resultat, som de kungl. teatrarna
lämnat, till behandling upptagit frågan om orsakerna härtill (Del I sid
165—169).
Efter att hava lämnat åtskilliga sifferuppgifter rörande Kungl. teaterns
(operans) verksamhet under de senaste åren hava revisorerna anfört följande.
»Det skall visserligen icke förnekas, att de sista årens opera verksamhet
kännetecknats av en berömvärd konstnärlig livaktighet och samtidigt en
allvarlig strävan att upprätthålla kungl. teaterns traditioner som en lyriskdramatisk
scen av internationella mått. Att beklaga är dock, att detta
delvis kommit att ske under ödslande med teaterns krafter på arbetsuppgifter,
vars resultat åtminstone ur publiksynpunkt icke motsvarat förväntningarna,
och i övrigt utan att de ekonomiska synpunkterna tillmätts den
vikt, som lägets allvar krävt. Skall överhuvud ett opera verksamhetens
Utskottets
yttrande.
Kungl.
teatrarnas
verksamhet.
30
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
fortsättande med statssubvention kunna anses ekonomiskt försvarligt, måste
enligt revisorernas mening ett väsentligt nedbringande av det allmännas
omkostnader åstadkommas. Ett strängare aktgivande på att sparsamhet och
försiktighet iakttagas ifråga om alla utgifter torde i första hand vara nödvändigt.
Vad de enskilda kostnadsposterna angår vilja revisorerna med
hänsyn till de betydande utgifter, som hovkapellet betingar, ifrågasätta
huruvida icke ett samarbete med den jämväl statsunderstödda konsertföreningen
skulle kunna åvägabringas. Detta uppslag har redan tidigare framförts
av förutnämnda sakkunniga, dock utan att hittills hava lett till resultat.
Likaledes bör undersökas, huruvida icke en utsträckning av operaverksamheten
till andra orter exempelvis i form av gästspel under längre eller
kortare tidsperioder, eventuellt med visst lokalt understöd, vore en ekonomiskt
genomförbar tanke. Revisorerna vilja erinra, att bidrag från lotterimedel
för närvarande lämnas för lyrisk teaterverksamhet i Göteborg; detta
bidrag har för 1927 utgått med ett så betydande belopp som 385,000 kronor,
varjämte ytterligare 181,125 kronor beviljats för 1928. Att märka är ock
hurusom en av svårigheterna att göra operainstitutionen bättre bärig ansetts
vara den i förhållande till huvudstadens folkmängd alltför utsträckta spelsäsongen
med därav följande stora antal föreställningar.
Även möjligheterna till ett bättre utnyttjande av operainstitutionen, enkannerligen
orkestern, i rundradions tjänst, torde vara förtjänta av beaktande.
Det lyckliga resultat, som det inledda samarbetet med dramatiska
teatern medfört, torde inbjuda till ett fortsättande på denna inslagna väg
exempelvis genom uppförande av större dramatiska skådespel, som kräva
beledsagning av orkestermusik. Med tillfredsställelse hava revisorerna iakttagit
den ökade utsträckning, i vilken skol- och folkföreställningar på sista
tiden börjat ingå i repertoaren. Förutom att de kulturella värden operakonsten
representerar härigenom komma en större allmänhet till godo, torde
befogade förhoppningar kunna hysas att på detta sätt grunden skall kunna
läggas för en betydlig utökning av den permanenta publikstock, varmed
teatern har att räkna.»
I fråga om dramatiska teaterns verksamhet hava revisorerna yttrat följande
:
»Även för dramatiska teaterns del är det ekonomiska resultatet mycket
otillfredsställande. Verksamhetens bedrivande är endast möjligt tack vare
stora årliga tillskott av lotterimedel. Vad spelåret 1926—1927 beträffar har
trots att för nyanskaffning av dekorationer m. m. kunnat disponeras tidigare
brandersättningsmedel till belopp av cirka 93,000 kronor, en förlust av i
runt tal 275,000 kronor uppkommit. Påfallande är vilken väsentlig del av
utgifterna, som utgöras av kostnader för dekorationer och kostymer, vad
1926—1927 beträffar sammanlagt nära 160,000 kronor.
Med vad sålunda anförts hava revisorerna avsett att närmare belysa de
mycket otillfredsställande ekonomiska resultaten av de båda kungl. teatrarnas
verksamhet. Enligt revisorernas mening måste starkare garantier skapas
för en bättre ekonomisk förvaltning av dessa båda teatrar under en mera
framträdande känsla av att uppkommande förluster icke kunna i alltför
hög grad övervältras på det allmänna. Av synnerlig vikt är överhuvud
att de båda teatrarnas verksamhet omlägges på ett sådant sätt, att behoven
av tillskott från stats- eller lotterimedel väsentligt minskas.»
Statsutskottets utlåtande Nr DO.
31
Mod anledning av vad revisorerna anfört hava yttranden avgivits av
styrelsen för Kungl. teaterns aktiebolag’ (Del III sid. 139—145) samt av
styrelsen för dramatiska teatern (Del III 145—147).
Styrelsen för Kurujl. teaterns aktiebolag har bland annat anfört följande:
I känsla av, att en mera avsevärd allmän reducering av lönestaten vore
särskilt ägnad att nedbringa kungl. teaterns av revisorerna anmärkta höga
utgifter, har styrelsen ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet och
därvid kommit till det resultat, att en sådan reducering för närvarande
icke kan — därest kungl. teatern rätt skall fylla sin uppgift — komma till
stånd.
Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke, med hänsyn till de betydande
utgifter, som orkestern betingar, ett samarbete med konsertföreningen
skulle kunna åvägabringas. Härvid må till en början erinras, att -—- såsom
revisorerna påpeka — frågan redan på sin tid upptagits av de ovannämnda
sakkunniga. Det av de sakkunniga då för konsertföreningens
styrelse framlagda förslaget innebar, att kungl. teatern skulle övertaga
konsertföreningens verksamhet om än i något begränsad utsträckning.
Konsertföreningens styrelse ställde sig emellertid helt avvisande till förslaget,
och detsamma måste därför förfalla. Kungl. teaterns styrelse vill
här inskränka sig till att påpeka, att konsekvensen av nämnda förslags
utförande skulle varit konsertföreningens upphörande och upplösning av
dess orkester.
Revisorerna förorda vidare undersökning, huruvida icke en utsträckning
av verksamheten å kungl. teatern till andra orter, exempelvis i form
av gästspel, under längre eller kortare tidsperioder, eventuellt mot visst
lokalt understöd, vore »en ekonomiskt genomförbar tanke». Denna fråga
är icke ny. För åtskilliga år sedan gjordes ett försök att med kungl.
teaterns personal och dekorationer å Stora teatern i Göteborg under en
kortare tid uppföra några operaverk. Försöket slog ej särdeles väl ut.
Frågan är av den komplicerade beskaffenhet, att styrelsen icke anser sig
härutinnan böra avgiva annat yttrande än att, därest inre och yttre betingelser
för sådana gästspel, som revisorerna ifrågasätta -— om utsträckning
av verksamheten i annan form än genom gästspel kan icke vara tal
— efter sorgfällig prövning skulle visa sig föreligga, den nu ånyo framkastade
tanken allt fort skall komma att beaktas. Sådana betingelser föreligga
emellertid icke för närvarande.
Då revisorerna yttra, att en av svårigheterna att göra kungl. teatern
bättre bärig »ansetts» vara den i förhållande till huvudstadens folkmängd
allt för utsträckta spelsäsongen och därav följande stora antal föreställningar,
vill styrelsen erinra därom, att, i enlighet med vad de sakkunniga
förordat, antalet speldagar under de senare åren avsevärt minskats. För
avgörande av frågan, huruvida ytterligare minskning av antalet speldagar
bör äga rum, fordras längre tids erfarenhet än som nu står till buds.
Revisorernas yttrande, att möjligheten till ett bättre utnyttjande av
kungl. teatern, enkannerligen orkestern, i rundradions tjänst, torde vara
förtjänt av beaktande, avser ett ämne av tämligen allvarlig beskaffenhet.
Styrelsen, som icke har fullt klart för sig vad revisorerna med detta
yttrande avsett, tillåter sig framhålla, att styrelsen vid sina överenskommelser
med aktiebolaget radiotjänst så långt som möjligt sökt tillvarataga
de intressen, som styrelsen i detta avseende representerar.
32
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Mot den beskyllning för bristande varsamhet vid kungl. teaterns ekonomiska
förvaltning, revisorerna sålunda uttalat mot styrelsen, måste styrelsen
inlägga en lika bestämd som allvarlig gensaga. Styrelsen vet med sig,
att den alltid i görligaste mån sökt iakttaga nödig försiktighet i fråga om
kungl. teaterns utgifter. Att det oaktat kungl. teaterns verksamhet — nu
liksom förut — visat ett avsevärt underskott får, såsom redan nämnts, icke
läggas styrelsen till last. Revisorerna synas mena, att — då det efter de
ovan angivna operaverkens upptagande på repertoaren visat sig, att desamma
icke från allmänhetens sida rönt nämnvärt intresse och således icke motsvarat
de förväntningar, som revisorerna förutsätta måste hava varit för
handen vid verkens upptagande på repertoaren — det varit ekonomiskt felaktigt
att låta desamma komma till utförande. Endast uppförande av sådana
verk, beträffande vilka kan med någon grad av säkerhet förutses, att
de komma att av publiken omfattas med större intresse och förty inbringa
goda recetter, torde enligt revisorernas mening vara ekonomiskt försvarligt.
En sådan uppfattning kan styrelsen ej biträda. Den står helt i strid med
de principer, som för styrelsen varit vägledande i dess arbete med förvaltningen
av kungl. teatern. Styrelsen anser sig nämligen jämlikt reglementets
anda och mening, vara pliktig tillse, att å kungl. teatern såsom vårt
lands enda operascen upptagas till spelning ej endast operaverk av de gamla
mästarna — de s. k. repertoaroperorna — utan även verk av senare tiders
kompositörer, såväl svenska som utländska. Därvid har styrelsen letts jämväl
av den • tanken, att kungl. teatern såsom en av staten subventionerad
kulturanstalt måste anses pliktig att hålla den musikintresserade allmänheten
å jour med de nyheter i operaväg, som tid efter annan framkomma
såväl i vårt eget land som i utlandet, självfallet dock under förutsättning,
att dessa nya verk befinnas i konstnärligt avseende hålla måttet. Härvid
böra givetvis de ekonomiska synpunkterna ägnas tillbörlig uppmärksamhet,
men de få ej — såsom revisorerna synas mena — vara de så gott som
allena avgörande. Skall över huvud i vårt land finnas en lyrisk-dramatisk
scen av kungl. teaterns rang, så kräva, utom annat, gamla traditioner, att
där bjudes god konst, även om därmed äro förbundna stora kostnader. Om
sådan konst ej får bjudas å kungl. teatern, saknar kungl. teatern enligt
styrelsens mening i själva verket existensberättigande. Men vad ett nedläggande
av verksamheten vid Gustav den tredjes förnäma opera skulle
innebära torde utan vidare vara uppenbart.
Till sådan konsekvens, varom ovan nämnts, vill den nuvarande styrelsen
för kungl. teatern icke lämna sin medverkan.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — — — — — — — — — — —»
Därjämte hava vissa erinringar av styrelsen gjorts mot de av revisorerna
lämnade sifferuppgifterna.
Styrelsen för dramatiska teatern har anfört i huvudsak följande:
>''Styrelsen vill då först anmäla, att på revisorernas därom framställda
begäran bolagets räkenskaper med tillhörande verifikationer för speiäret
1926—1927 hållits revisorerna till handa, ehuruväl skyldighet för bolaget
att efterkomma denna begäran veterligen icke förelegat. Styrelsen känner
icke någon föreskrift, som kan åberopas till stöd för en granskning
av bolagets räkenskaper i annan ordning än den, aktiebolagslagen och bolagsordningen
angiva.
Vad därefter angår revisorernas iakttagelser rörande det ekonomiska
utfallet av verksamheten vid dramatiska teatern under spelåret 1926—
Statsutskottets utlåtande Nr DO.
:s:i
1927, kan styrelsen vitsorda, att de av revisorerna lämnade sifferuppgifterna
äga sin riktighet. Det bör dock till ytterligare upplysning anmärkas,
dels att det av revisorerna angivna beloppet 100,000 kronor utgör
sammanlagda kostnaderna icke blott för dekorationer och kostymer utan
även för möbler och attributer, dels ock att i detsamma ingå såväl arvoden
åt anlitade dekorationskonstnärer som avlöning till personalen å respektive
verkstäder med tillhopa i avrundat tal 03,000 kronor.
Beträffande den av revisorerna uttalade meningen, att starkare garantier
måste skapas för en bättre ekonomisk förvaltning av de kungl. teat
ränta, har angivits att detta skett i syfte, att deras behov av tillskott i
lorm av stats- eller lotterimedel kunde minskas. För dramatiska teaterns
vidkommande hava hitintills endast lotterimedel ställts till förfogande.
Såsom styrelsens till Kungl. Maj:t avlämnade förvaltningsberättelse för
nästförflutna spelår utvisar, hava från och med år 1911 och intill utgången
av spelåret 1926—1927 dylika medel influtit med tillhopa 2,277,022 kronor
59 öre. Bevisorerna hava emellertid icke ansett sig böra göra ens en
antydan om, varför lotterimedel icke skulle kunna framgent få i samma
utsträckning som hittills tillgripas för uppehållande av de kungl. scenernas
verksamhet. Tilläventyrs har också deras uttalande gjorts mest i
pedagogiskt syfte.
Det må vara styrelsen tillåtet att ifrågasätta, huruvida revisorerna haft
tid och tillfälle att fullt sätta sig in i de förhållanden, under vilka dramatiska
teatern arbetar. Enligt det av Kungl. Maj:t för teatern utfärdade
reglemente, vars föreskrifter styrelsen söker efter bästa förmåga ställa
sig till efterrättelse, skall den hava till uppgift att genom vidmakthållande
av en god skådespelarensemble och repertoar främja svensk dra
matisk konst. Denna uppgift ålägger teatern förvisso förpliktelser, på
grund av vilka ekonomiska hänsyn stundom måste träda något tillbaka.
Därtill kommer svårigheten för att icke säga omöjligheten att på förhand
bedöma ett styckes förmåga att tilltala den stora publiken. Missräkningar
i detta hänseende torde kunna konstateras vid varje teaterföretag och
höra till de ofrånkomliga vanskligheter, som äro förknippade med detta
slag av konstutövning.
Det synes icke utan visst fog kunna göras gällande, att de företag, åt
vilka anförtrotts att driva teaterrörelse inom de Kungl. Maj:t och kronan
tillhöriga teaterbyggnaderna i Stockholm, tillkommit på tillskyndan av
statsmakterna och med ändamål att i deras ställe övertaga ansvaret för
vidmakthållandet av traditionerna från den tid, då de kungl. scenerna såsom
kulturinstitutioner av högsta värde ännu ansågos böra hava plats
bland uppgifterna för den statliga verksamheten. Under sådana förhållanden
förefaller det icke blott förklarligt utan helt naturligt, att de kungl.
scenerna kommit att intaga en — om så verkligen kan sägas vara fallet
— framför andra sökande gynnad ställning vid meddelandet av penning
lotterikoncessioner, helst statsverket genom dessa koncessioner icke iklä-.
der sig någon risk i form av garanti eller på annat sätt. De medel, som
genom lotterier till förmån för kungl. dramatiska teaterns verksamhet
uppsamlas från allmänheten, komma enligt styrelsens mening också ett
allmänt intresse till godo.
Det bör i detta sammanhang icke lämnas oanmärkt, att allt, som anskaffas
för teaterns räkning av dekorationer och kostymer m. m., omedelbart
blir en statsverkets tillhörighet. Brandförsäkringsvärdet å den inom teaterbyggnaden
och i en särskild förrådsbyggnad förvarade lösegendomen
Biharxg till riksdagens protokoll 1928. 6 samt. 43 liäft. (Nr 90.)
3
34
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Utskottets
yttrande.
uppgår för närvarande till 1,100,000 kronor. Likaledes bör uppmärksammas,
att därest medel icke skulle finnas tillgängliga till täckande av uppkomna
brister å teaterrörelsen, bolagets fortbestånd med dess i förhållande
till rörelsens omfattning synnerligen ringa aktiekapital omedelbart
äventyras.
Skulle revisorerna med sina uttalanden hava åsyftat att mot teaterns
ledning rikta anmärkning för bristande ansvarskänsla i fråga om teaterns
ekonomiska skötsel, anser sig styrelsen berättigad att däremot inlägga en
bestämd gensaga. Att vid en konstanstalt, sådan som kungl. dramatiska
teatern bör och väl även får anses vara, skapa garantier för ett tillräckligt
ekonomiskt utbyte, lär icke ligga inom möjlighetens gräns. Den garantien
skulle visserligen kunna tänkas ligga i ett till regel utsålt hus, men
den allmänhet, som om kvällarna söker underhållning eller förströelse,
har som bekant mycket att välja på, och hur den väljer, det är en konjunkturfråga,
där de mest olikartade, ofta tillfälliga faktorer spela in.
såsom ekonomi, personlig smak, personliga sympatier m. m.
- - - - - - - - - - - - - ---- - - - - - - -3>
Utskottet vill till en början erinra om att ett ordinarie riksstatsanslag å
150,000 kronor är uppfört under 8:e huvudtiteln för understödjande av
Kungl. operans verksamhet. Till dramatiska teatern utgår däremot icke
något direkt statsanslag. För brandförsäkring av viss staten tillhörig,
huvudsakligen i operabyggnaden och dramatiska teaterns byggnad förvarad
lösegendom m. m., är emellertid å nämnda huvudtitel dessutom uppfört ett
extra anslag av 13,033 kronor. Båda teatrarna äga därjämte numera direkt
uppbära den nöjesskatt, som tidigare såsom en kommunal skatt utgått till
Stockholms stad. I övrigt hava teatrarna årligen erhållit högst betydande
summor av lotterimedel för uppehållande av sin verksamhet.
Någon direkt erinran från styrelsen för Kungl. teaterns aktiebolag har
icke gjorts i fråga om revisorernas granskningsrätt beträffande teaterns räkenskaper,
men styrelsen har dock funnit det vara tveksamt, huruvida dylik
rätt förefinnes. Däremot har styrelsen för dramatiska teatern gjort gällande,
att någon skyldighet för dramatiska teaterns aktiebolag icke förelegat
att tillhandahålla riksdagens revisorer bolagets räkenskaper med tillhörande
verifikationer. I anledning av nämnda yttranden vill utskottet uttala, att
det enligt utskottets mening är uppenbart, att revisorerna böra äga granskningsrätt
ifråga om de Kungl. teatrarnas räkenskaper. Redan den ställning,
dessa teatrar intaga, och den omständigheten tillika, att för teatrarnas verksamhet
årligen av Kungl. Maj:t anvisas betydande belopp av lotterimedel,
bör enligt utskottets mening föranleda, att riksdagens revisorer skola äga
taga del av deras räkenskaper. Härtill kommer emellertid, att genom den
omläggning, som numera skett ifråga om nöjesskatten vid teatrarna, och med
hänsyn till riksdagens beslut, att teatrarna skola direkt uppbära de belopp,
som tidigare utgått i form av nöjesskatt och då tillfallit Stockholms stad,
den sålunda till teatrarnas förmån disponerade inkomsten är att betrakta
som bevillning, vilken utgår enligt av riksdagen ensam stadgade grunder.
Härav torde få anses följa, att riksdagens revisorer böra äga gransknings
-
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
35
rätt i fråga om denna inkomsts användning och följaktligen även rörande
teatrarnas hela förvaltning.
Då emellertid nu dramatiska teaterns styrelse bestritt revisorernas befogenhet
att granska teaterns räkenskaper, har utskottet ansett nödvändigt,
att denna befogenhet uttryckligen fastställes, så att någon tvekan härutinnan
icke längre kan råda. Till vinnande av detta mål synes lämpligt, att
Kungl. Maj:t vid beviljande av medel — lotterimedel eller andra — till
operans och dramatiska teaterns verksamhet föreskriver såsom villkor, att
riksdagens revisorer skola äga granskningsrätt ifråga om teatrarnas verksamhet.
Utskottet förbiser därvid icke, att från teatrarnas synpunkt en del olägenheter
kunna vara förenade med ett bekantgörande av vissa förhållanden
inom teatrarnas ekonomiska förvaltningsområde — närmast avtalen angående
vissa personers avlöningsförmåner — men utskottet förutsätter såsom en självklar
sak att, då dessa avtal på grund av de rent personliga hänsyn, som
måste tagas vid deras ingående, givetvis icke äro lämpade att offentliggöras,
revisorerna skola låta sig angeläget vara att vid sin granskning av räkenskaperna
så långt som möjligt iakttaga all den diskretion, som sakens natur
påkallar.
Vad därefter angår de sakliga erinringar, som från revisorernas sida
framställts, har utskottet, även med beaktande av de svårigheter, som otvivelaktigt
äro förknippade med uppehållandet av dessa teatrars verksamhet,
dock icke kunnat undgå att finna utgifterna i många fall synnerligen höga,
och utskottet har ansett sig böra framhålla nödvändigheten av att en begränsning
av desamma äger rum i största möjliga mån. Såsom revisorerna
framhållit, är det också av vikt att vid teatrarnas verksamhet särskild uppmärksamhet
ägnas den omständigheten, att uppkommande förluster icke i
alltför hög grad övervältras på det allmänna. Någon åtgärd från riksdagens
sida i nu förevarande hänseende anser sig dock utskottet icke böra
påyrka, då utskottet förutsätter, att, såsom av förklaringarna jämväl framgår,
styrelserna hava sin uppmärksamhet särskilt riktad på dessa förhållanden.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte i samband med anvisande
av medel — lotterimedel eller andra — för upprätthållande
av de Kungl. teatrarnas verksamhet såsom
villkor härför föreskriva, att riksdagens revisorer skola
äga granska teatrarnas förvaltning och räkenskaper.
13:o) Under statens affärsverksamhet, § 64, hava revisorerna upptagit frågan Sammanslagom
åstadkommande av besparingar inom statsförvaltningen genom samman- telegraf"
slagning av post- och telegrafverken (Del. I sid. 209—213). verken.
36
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Efter att hava lämnat en redogörelse för de framställningar i nämnda
hänseende, som tidigare blivit gjorda, hava revisorerna behandlat vissa spörsmål
rörande ifrågavarande båda verks organisation och arbetsuppgifter samt
framhållit vissa synpunkter, som enligt revisorernas mening talade för genomförandet
av ifrågavarande sammanslagning. Därefter hava revisorerna
anfört följande.
»Sammanfattningsvis vilja revisorerna erinra, att medan postverkets ledning
i allmänhet visat förståelse för tanken på en förening av ifrågavarande
båda kommunikationsverk, telegrafverket visade sig obenäget härtill. Denna
hållning från telegrafstyrelsen kan visserligen anses förklarlig såsom härledande
från omsorgen om det egna verkets fortsatta självständiga bestånd
och ett upprätthållande av den höga standard, som i vårt land obestridligen
utmärker såväl telegraf- som telefonväsendet. Det ogynnsamma resultat,
som telegrafrörelsen såsom sådan under nuvarande organisation lämnar, torde
dock giva verkets ledning befogad anledning överväga, huruvida icke det
sålunda tidigare resta motståndet mot sammanslagningstanken bör uppgivas.
Från ett stort antal främmande länder föreligga erfarenheter icke blott om
den praktiska genomförbarheten av eu dylik förening utan ock dess fördelar
med avseende på drift och förvaltning; ifrågavarande samorganisation har
sålunda gjort en bättre hushållning med personal och lokaler möjlig samt i
övrigt lett till besparingar i fråga om administration och ekonomisk förvaltning.
För Sveriges del har åtgärdens lämplighet vitsordats av skilda
sakkunnigberedningar.
Revisorerna anse sig ock böra bringa i erinran de ansträngningar, som
på senaste tiden gjorts i syfte att förenkla och förbilliga den statliga förvaltningsapparaten.
Omfattande undersökningar, i stor utsträckning genom
särskilt tillkallade sakkunniga, hava i sådant syfte verkställts. Att resultaten
av besparingsarbetet dock hittills i stort sett blivit en missräkning,
torde måhända kunna tillskrivas den omständigheten att detta så gott som
helt kommit att inriktas på organisatoriska detaljer inom de enskilda verken,
varav i allmänhet på sin höjd kommit att följa indragning av någon
enstaka byrå eller tjänsteman.
De båda statliga verksamhetsgrenar, varom här är fråga, äro med avseende
å anställd personal och lönebudget bland de största inom statsförvaltningen.
Postverket räknar för närvarande cirka 13,000 anställda personer;
för telegrafverkets del är motsvarande siffra omkring 15,000. Postverkets
personalkostnader kunna för närvarande räknas till cirka 35 miljoner och
telegrafverkets till 38 miljoner kronor årligen. Under sådana förhållanden
är det av synnerlig vikt, att icke den ovan förordade föreningen av postoch
telegrafverken kommer att undanskjutas genom ett på enskilda detaljer
inriktat reformarbete av ovan antytt slag, som dock aldrig torde kunna
undanröja den nuvarande dubbelorganisationen eller åstadkomma den eftersträvade
förenklingen eller effektiva minskningen i utgifter.
Revisorerna, som alltså måste finna en förening av post- och telegrafverken
till en gemensam förvaltning nyttig och därjämte ur besparingssynpunkt
synnerligen önskvärd, vilja påyrka att en skyndsam och objektiv utredning
företages rörande de former, under vilka en dylik sammanslagning
lämpligen bör äga rum.»
Förklaring i ärendet har avgivits av generalpoststyrelsen (Del. III sid.
210), som anfört följande.
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
37
»Revisorerna, som funnit en förening av post- och telegrafverken till eu
gemensam förvaltning nyttig och därjämte ur besparingssynpunkt synnerligen
önskvärd, hava påyrkat, att en skyndsam och objektiv utredning
måtte företagas rörande de former, under vilka eu dylik sammanslagning
lämpligen borde äga rum. Med anledning härav får generalpoststyrelsen
meddela, att, sedan styrelsen medelst kommunikationsdepartementets ämbetsskrivelse
den 22 oktober 1927 anbefallts att gemensamt med telegrafstyrelsen
verkställa utredning rörande möjligheten att genom ökad användning
av för post- och telegrafverken gemensamma lokaler samt anlitande
av gemensam personal åstadkomma kostnadsbesparing för statsverket
och större bekvämlighet för allmänheten, ävensom att till Kungl. Maj:t
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, denna
utredning numera blivit igångsatt och kommer att bedrivas med all skyndsamhet.
Innan resultatet av en sådan på förhållandena å varje ort byggd
utredning föreligger, är det givetvis icke möjligt att med någon grad av
säkerhet bedöma fördelarna och nackdelarna av en eventuell sammanslagning
av de båda verken eller de former, under vilka en dylik sammanslagning
eller ett vidgat samarbete mellan verken bör komma till stånd.»
Jämväl telegrafstyrelsen har avgivit yttrande i anledning av vad revisorerna
anfört och därvid ställt sig helt avvisande mot det framlagda förslaget
om sammanslagning av nämnda båda verk (Del. III sid 212—218).
Såsom av generalpoststyrelsen omförmäles, har Kungl. Maj:t den 22 oktober
1927 anbefallt nämnda styrelse och telegrafstyrelsen att gemensamt verkställa
utredning rörande möjligheten av att genom ökad användning av gemensamma
lokaler och gemensam personal åstadkomma kostnadsbesparing
för statsverket. Härigenom torde i vissa hänseenden det av revisorerna
åsyftade ändamålet kunna vinnas. I likhet med generalpoststyrelsen anser
även utskottet, att resultatet av berörda utredning bör föreligga, innan ståndpunkt
fattas till frågan om sammanslagning av berörda båda verk. På
grund av vad sålunda anförts, har utskottet icke ansett sig för närvarande
böra föreslå, att någon åtgärd i ifrågavarande hänseende av riksdagen vidtages.
Med hänsyn till betydelsen ur ekonomisk synpunkt av revisorernas förslag
har utskottet velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
14:o) Under rubriken »Särskilt uttalande beträffande de affärsdrivande
verken m. m.», § 81, hava revisorerna anfört följande:
»Revisorerna hava ansett sig böra ägna uppmärksamhet åt frågan om
sulfitspritens användning som motorbränsle inom statens verk.
Till belysning av den utsträckning, i vilken behov av motorolja inom
statens olika förvaltningsgrenar förekommer, må nämnas, att de armén tillhöriga
motorfordonen för närvarande torde uppgå till omkring 250—300.
Motsvarande siffror för telegrafstyrelsens och vattenfallsstyrelsens del hava
uppgivits vara cirka 250 respektive 60—70. Vid statens järnvägar förekomma
för närvarande över 100 med olja som bränsle framdrivna dressiner.
Utskottets
yttrande.
Ökad användning
av
svenskt motorbränsle
inom
statens verk.
38
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Ut slottets
yttrande.
Vid flottan användes i stor utsträckning olja för driften av marinens fartyg.
Även för driften av tullverkets bevakningsfartyg åtgå stora kvantiteter
flytande bränsle.
Den inom landet tillverkade sulfitspriten användes för närvarande huvudsakligen
som motorbränsle i form av lättbentyl. Detta bränsle består av
25 procent sprit och 75 procent bensin. Varan tillhandahålles genom ett
för cellulosaindustrien gemensamt försäljningsbolag. Tillverkningen inom
landet uppgick under år 1926 till cirka 14 miljoner liter 50-procentig sprit.
De anlagda sulfltspritfabrikernas kapacitet utgjorde emellertid 38 miljoner
liter; skulle all avfallsluten från sulfitfabrikerna tillvaratagas, komme man
upp till en årlig tillverkningssiffra av över 100 miljoner liter. Till jämförelse
må erinras, att importen av bensin under år 1926 uppgick till över
150 miljoner liter med ett uppskattat importvärde av omkring 34 miljoner
kronor. Även under förutsättning alltjämt av en så ringa tillsats som 25
procent sulfltsprit skulle alltså landets förbrukning av lättbentyl kunna
stegras till cirka 37 miljoner liter. Härtill bör läggas vad som åtgår för
andra ändamål exempelvis tekniskt bruk.
Enligt vad revisorerna från olika statens myndigheter inhämtat hava
vissa därstädes anställda försök med lättbentyl som bränsle för motorfordon
utfallit mycket gynnsamt. Sålunda hava inom telegrafverket 11 fordon av
olika storlek och typ och av skilda märken under en längre tid med gott
resultat provkörts med detta bränsle. Någon skadlig inverkan på motorerna
eller annan olägenhet har ej kunnat konstateras. Tvärtom har något större
effekt kunnat förmärkas. Bränsleförbrukningen har i genomsnitt visat sig
vara densamma som vid bensindrift. Liknande goda erfarenheter hava
gjorts vid andra statens verk.
Post- och telegrafverken hava i sina kontrakt med vederbörande bensinleverantör
intagit en bestämmelse om att uttagen må omfatta bensin eller
lättbentyl i fritt val, varvid det senare bränslet användes på alla orter, där
detta föres i marknaden av leverantören. Även inom andra förvaltningsgrenar
har lättbentylen börjat tagas i bruk för driftsändamål.
Då numera i handeln finnes att tillgå ett motorbränsle, delvis utgörande
en svensk produkt och i prishänseende konkurrenskraftigt med bensin,
synes önskligt, att detta i möjligaste mån må komma till användning vid
förekommande förbrukning av brännolja inom landet. I särskilt hög grad
torde detta gälla de statens verk och myndigheter, som hava behov av
dylikt bränsle.»
Vad revisorerna anfört beträffande användningen vid statens verk och
inrättningar av inhemskt motorbränsle, har utskottet funnit vara värt särskilt
beaktande, då genom användning i största möjliga utsträckning av
sådant bränsle icke endast vinnes ökad avsättning inom landet av producerat
motorbränsle och de därmed sysselsatta näringarna uppmuntras, utan
också en minskning av importen utav bensin m. m. lärer kunna åvägabringas.
För övrigt torde det inhemska motorbränslet numera väl kunna
konkurrera med det importerade.
Utskottet har alltså i likhet med revisorerna ansett det vara av vikt, att
åtgärder vidtagas för möjliggörande av utsträckt användning av det inhemska
motorbränslet, framför allt då det gäller förbrukningen hos statsmyndigheterna.
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
39
På grund härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande
av ökad användning vid statens verk och inrättningar
av inhemskt motorbränsle.
15:o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat har utskottet
funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara av
vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att,
oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd
bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit av beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat
för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 20 april 1928.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Olof Olsson, J. L.
Widell, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, C. P. V. Nilsson i Gränebo, J. G. Walles, C. A.
Carlsson i Gävle, E. A. Hallin, C. I. Asplund och J. Clemedtson;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, C. R. Jansson
i Falun, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Froslerud, P. M. Olsson i Blädinge, O. Olsson
i Kullenbergstorp, A. Å-son Törnkvist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg, B. F.son
Holmgren, S. Persson i Fritorp och C. Lindskog;
med undantag därav att
i behandlingen av punkt 7 deltagit herr C. Johansson i Hälsingborg i stället för herr Olof
Olsson, herr K. E. Andersson i Eliantorp i stället för herr Clemedtson och herr K. S. V.
Ward i stället för herr Törnkvist;
i behandlingen av punkterna 8—15 deltagit herr Andersson i Eliantorp i stället för herr
Nilsson i Gränebo, herr C. G. Hammarskjöld i stället för herr Hallin och herr O. Nilsson i
Örebro i stället för herr Anderson i Råstock; samt
i behandlingen av punkt 12 deltagit herr O. E. F. Järte i stället för herr Persson i Fritorp.
Reservation
vid punkt 12 (kungl. teatrarnas verksamhet) av herrar Kvarnzelius, Olof
Olsson, Bergqvist, Kristensson, Lindskog och Järte.
Övriga anmärkningar.
40
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Bilaga..
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
ang. av riksdagens revisorer gjort uttalande
beträffande tillämpningen vid länsstyrelserna
av bestämmelser om övertidsersättning
m. m.
Till Konungen.
Riksdagens revisorer hava under § 27 i sin berättelse år 1927 framställt
vissa erinringar beträffande tillämpningen vid länsstyrelserna av bestämmelserna
om övertidsersättning och särskild ersättning enligt 31 § i avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för allmänna civilförvaltningen.
Revisorerna hava därvid förklarat sig anse önskvärt, att normerande bestämmelser
av allmänna civilförvaltningens lönenämnd utarbetas och av
Kungl. Maj:t fastställas för ett mera enhetligt ordnande av den mångfald
ersättningar, som nu utgår till hos länsstyrelserna anställd personal.
Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 21 december 1927 anbefallt lönenämnden
att före den 1 februari 1928 avgiva yttrande i berörda ämne, får
lönenämnden med anledning härav anföra följande.
För vinnande av närmare kännedom rörande den omfattning, i vilken
ersättningar och arvoden utöver den fasta avlöningen under budgetåret
1926—1927 utgått till befattningshavare vid de olika länsstyrelserna, har
lönenämnden uppdragit åt en för ändamålet anställd biträdande tjänsteman
att genomgå och verkställa erforderliga utdrag ur länens räkenskaper för
sagda budgetår samt att, i den mån den för avgivande av lönenämndens
yttrande förelagda tiden sådant medgåve, verkställa de undersökningar i
övrigt, som kunde tjäna till belysande av de utav riksdagens revisorer framställda
erinringarna.
Av denna undersökning bar framgått, att de särskilda ersättningar och
arvoden, om vilka här kan bliva fråga, i allmänhet hänföra sig till följande
huvudgrupper av göromål eller uppdrag, nämligen dels övertidsarbete av
olika slag, dels uppdrag i anledning av beskattningsnämndernas verksamhet
(protokoll- och längdföring m. m. hos prövningsnämnd, uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i taxeringsnämnd), dels tjänstgöring såsom sekreterare
hos landsting eller dess utskott och dels slutligen uppdrag att biträda vid
röstsammanräkningar i anledning av kommunala val.
Vad till en början beträffar de ersättningar, som utgått för övertidsarbete,
har den av lönenämnden föranstaltade undersökningen omfattat räkenskaperna
för första kvartalet 1927 vid samtliga län med undantag av Västerbottens,
vars räkenskaper icke vid undersökningen varit i Stockholm tillgängliga.
Vid denna granskning har det visat sig, att åtskilliga vid länsstyrelserna
anställda befattningshavare med fast, årlig avlöning jämväl uppburit ersättning
för tjänstgöring utöver fastställd arbetstid. Bland de göromål, som
utförts å övertid, må nämnas arbeten i samband med kronouppbördens redovisning,
upprättande av restlängder, debitering av automobilskatt och utskrivning
av skattekvitton m. m. Ersättningarna för ifrågavarande arbeten
hava i allmänhet utgått från förslagsanslaget till befattningshavare vid
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
41
länsstyrelserna men i vissa fall även från vederbörande länsstyrelses andel
i det under femte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till skrivmaterialier
och expenser, ved m. in. 1 ett enstaka fall har ersättning för övertidsarbete
bestritts av automobilskatteinedel.
Beträffande utbetalningarna från expensanslaget gäller visserligen, enligt
av Kungl. Maj:t årligen och senast den 6 maj 1927 utfärdat cirkulär, att
länsstyrelserna må för renskrivning och tillfälliga arbetsbiträden av anslaget
i fråga använda högst ett för varje länsstyrelse angivet belopp. Det
kan emellertid enligt lönenämndens mening under inga förhållanden anses
riktigt, att hos länsstyrelserna anställda personer med avlöning från vederbörande
avlöningsanslag härutöver från expensanslaget erhålla gottgörelse
för åt länsstyrelsen utfört arbete, vare sig detta arbete verkställts under den
normala tjänstgöringstiden eller å övertid. Lönenämnden vill i detta sammanhang
erinra, hurusom i punkt 3 av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr
358) angående bestridande av kostnaderna för vissa förmåner till befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, föreskrivits, att den i 29 § av avlöningsreglementet omtormälda
kostnaden (ersättning för övertidsarbete), där sådan förekommer,
skall bestridas av vederbörande anslag till avlöningar åt ieke-ordinarie befattningshavare
m. in.
De från avlöningsanslaget utbetalade ersättningarna för övertidsarbete
kunna väl i allmänhet icke sägas hava uppgått till några anmärkningsvärt
höga belopp, räknat för månad och länsstyrelse. De högsta siffrorna under
de tre månader, undersökningen i denna del omfattat, äro: Östergötlands
län februari 1927: 1,012:40 kronor och Älvsborgs län januari 1927: 750:2 5
kronor. Antalet övertidstimmar för de olika befattningshavare, som kommit
i åtnjutande av dylik ersättning vare sig från avlöningsanslaget eller från
expensanslaget, har emellertid i vissa fall varit betydande. Visserligen
lärer med den periodiska anhopning av en del löpande och ensartade göromål,
som förekommer vid länsstyrelserna, övertidsarbete i ganska avsevärd
utsträckning icke kunna undvikas, då anställandet av tillfälliga arbetskrafter
i däremot svarande utsträckning sannolikt ofta skulle möta svårigheter
och dessutom ställa sig för staten ekonomiskt ofördelaktigare, men
enligt lönenämndens mening giver dock undersökningen vid handen, att
hos vissa länsstyrelser förekommit övertidsersättning i en omfattning, som
knappast står i riktigt förhållande till den ordinarie tjänstgöringstiden.
Riksdagens revisorer hava jämväl framhållit, att för övertidsarbete synes
hava tagits i anspråk befattningshavare av högre kvalifikationer än den
personal, som bort kunna för arbetet anlitas. Denna erinran torde hänföra
sig till det förhållandet, att ersättningen för övertidsarbete, oavsett
arbetets kvalitet, skulle hava utgått med det belopp, som i 7 § 3 mom. av
kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) finnes bestämt för tjänstemän inom
den lönegrad, till vilken ersättningstagaren i sin egen tjänst varit hänförd.
I vad mån så varit förhållandet, har emellertid vid den av lönenämnden
föranstaltade undersökningen icke kunnat med bestämdhet konstateras.
Lönenämnden vill i denna fråga erinra, hurusom Kungl. Maj:t för kommunikationsverkens
vidkommande genom beslut den 25 november 1921 föreskrivit,
att för övertidsarbete inom annan lönegrad än tjänstemans egen
skall utgå den för tjänstemannens egen lönegrad bestämda timersättningen,
dock att för dylikt arbete, som efter frivilligt åtagande utföres inom lägre
lönegrad än den egna, ersättning skall utgå med den för den lägre lönegraden
bestämda timersättningen. Uppehälles tjänst på förordnande under
Bihang till riksdagens protokoll 7928. /; sand. 771 hiift. (Nr 90.)
4
42
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
längre tid än sju dagar i följd, skall densamma i förevarande avseende betraktas
såsom tjänstemannens egen. Denna bestämmelse finnes numera,
under avd. I, 3 §, införd i kungörelsen den 20 juli 1925 (nr 361).
För allmänna civilförvaltningen har någon motsvarande föreskrift icke
meddelats. Vad hithörande verk beträffar kan oek enligt lönenämndens
mening ifrågasättas lämpligheten ur praktisk synpunkt av att införa en
åtskillnad i ersättningshänseende mellan sådant övertidsarbete, som vederbörande
tjänsteman frivilligt åtagit sig, och sådant som han — där detta
undantagsvis måste förekomma — mot sin vilja ålagts att utföra. Däremot
vill det synas lönenämnden, som om en allmän erinran lämpligen
borde meddelas därom, att för övertidsarbete så vitt möjligt icke bör anlitas
befattningshavare inom högre lönegrad än som kan anses motsvara
arbetet i fråga. Det kan härvid erinras, hurusom i 3 § sista stycket av
allmänna resereglementet den 18 juni 1927 (nr 243) föreskrivits, att till
förrättning icke må förordnas eller kommenderas någon av högre tjänstegrad
eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar. Att på grundval av den
hittills förebragta utredningen utfärda några ytterligare bestämmelser i nu
förevarande ämne synes lönenämnden emellertid icke kunna komma i fråga.
För utförande av arbeten hos beskattningsnämnderna hava under budgetåret
1926—1927 i stor utsträckning anlitats befattningshavare inom olika
tjänstekategorier vid länsstyrelserna, vilka härför uppburit särskilda arvoden,
till växlande belopp. I ett flertal fall har en och samma befattningshavare
innehaft uppdrag såväl att vara ordförande eller ledamot i en eller
flera — intill fem — taxeringsnämnder som ock att biträda vid arbetet
inom vederbörande prövningsnämnd. De sammanlagda bruttoersättningarna
för dylika uppdrag hava för vissa befattningshavare uppgått till betydande
belopp. Sålunda har uppburits: av en länsbokhållare 8,750 kronor, av en
landskontorist 8,000 kronor, av en landskontorist 7,225 kronor, av en länsbokhållare
6,850 kronor, av en länsassessor 6,400 kronor, samt av ett femtiotal
befattningshavare arvoden med belopp, överstigande 3,000 kronor.
Av de genom lönenämndens försorg granskade räkenskapshandlingarna
synes framgå, att vederbörande befattningshavare under fullgörandet av
ifrågavarande uppdrag hos beskattningsmyndiglieterna endast i undantagsfall
åtnjutit tjänstledighet med avdrag å lönen från innehavd befattning
hos länsstyrelsen. Ej sällan torde större eller mindre del av den befattningshavaren
tillkommande semestern hava använts för arbete av här ifrågavarande
slag. I något enstaka fall har därjämte förekommit, att befattningshavaren
varit tjänstledig med avstående av ett belopp, motsvarande det i
2 § av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) angivna A-avdraget. I regel
synes emellertid här omhandlade uppdrag hos beskattningsmyndigheterna
hava utförts utan att befattningshavaren därunder åtnjutit verklig tjänstledighet
eller i varje händelse utan att vederbörande under uppdragets fullgörande
avstått någon del av sin avlöning hos länsstyrelsen.
Vad nu anförts gäller i allmänhet även beträffande de uppdrag såsom
sekreterare hos landsting eller dess utskott, som innehafts av befattningshavare
hos länsstyrelserna. För dylika uppdrag, vilka i vissa fall innehafts
av befattningshavare, som tillika varit sekreterare i landstingets förvaltningsutskott,
hava utgått arvoden med belopp, växlande mellan 5,000 och 1,500
kronor.
Av de såsom sekreterare eller kamrerare hos landsting tjänstgörande befattningshavarna
vid länsstyrelserna hava tillhopa åtta tillika innehaft uppdrag
hos beskattningsmyndigheterna, såväl taxerings- som prövningsnämn
-
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
43
der. För sistnämnda befattningshavarn har den sammanlagda ersättningen
för nämnda uppdrag uppgått till respektive 9,900, 7,900, 7,000, 6,080, 5,076,
4,325, 3,400 och 2,485 kronor.
Nu berörda förhållanden synas lönenämnden vara förtjänta av uppmärksamhet.
Ehuru den av nämnden föranstaltade undersökningen av naturliga
skäl endast kunnat bliva relativt flyktig och summarisk, giver den dock, enligt
nämndens förmenande, otvetydigt vid handen, att särskilda uppdrag vid
sidan av tjänsten i stor utsträckning innehavas av befattningshavare vid länsstyrelserna
inom olika tjänstegrader. Lönenämnden torde visserligen rörande
denna sida av det föreliggande spörsmålet kunna i huvudsak inskränka
sig till att erinra om den i anledning av riksdagens skrivelse den 1 juni
1926, nr 293, föranstaltade utredningen angående statstjänstemännens bisysslor.
Nämnden vill dock framhålla, hurusom det givetvis måste anses
åligga vederbörande länsstyrelse att tillse, att icke därstädes anställda befattningshavare
i sådan omfattning mottaga uppdrag vid sidan av tjänsten,
att arbetet hos länsstyrelsen eftersattes. I den mån för uppdragens fullgörande
måste tillsättas tid, som eljest skolat ägnas åt arbete i tjänsten,
bör befattningshavaren, där han anses böra medgivas rätt att åtaga sig det
särskilda uppdraget, erhålla tjänstledighet med vederbörligt löneavdrag. I
sådant avseende må erinras om de i 2 § av kungörelsen den 26 juni 1925
meddelade bestämmelserna, enligt vilka tjänsteman vid tjänstledighet för
uppdrag, som omförmäles i gällande kungörelse med bestämmelser angående
kommittéer, ävensom för anställning hos riksdagen eller dess revisorer eller
hos kyrkomötet skall avstå liela lönen jämte förekommande personligt lönetillägg,
personlig lönefyllnad och kallortstillägg samt vid tjänstledighet för
annat offentligt uppdrag, för vilket ersättning utgår endast med visst belopp
för sammanträde- eller förrättningsdag, ett belopp, motsvarande det i
16 § 1 mom. i avlöningsreglementet angivna tjänstledigtsavdraget.
Att en befattningshavare för fullgörande av sådant särskilt uppdrag eller
arbete, varom här är fråga, tager i anspråk den semester han äger åtnjuta
i sin tjänst hos länsstyrelsen, kan enligt lönenämndens mening anses försvarligt
endast då detta sker i mera begränsad omfattning, enär ju semestern
är avsedd för beredande av vila och rekreation. Erinras må, hurusom
av nämnda anledning vid flera verk ansetts böra tillämpas sådan ordning i
avseende å tjänstemännens semester, att en större del av denna måste uttagas
i ett sammanhang.
Under förutsättning att gällande avlöningsbestämmelser rörande tjänstledighet
och löneavdrag noggrant iakttagas samt att det från länsstyrelsens
sida aktgives därpå, att arbetet inom länsstyrelsen icke bliver lidande på att
befattningshavarna åtaga sig särskilda uppdrag vid sidan av tjänsten, vill
det emellertid synas lönenämnden, som om några särskilda normerande bestämmelser
knappast vore erforderliga beträffande sådana uppdrag och arbeten
vid sidan av tjänsten, som ovan berörts. I varje händelse torde det enligt
lönenämndens mening icke kunna ifrågasättas, att dylika normerande bestämmelser
skulle utfärdas att gälla allenast beträffande länsstyrelsernas
befattningshavare. Särskilda uppdrag av olika slag inneliavas nämligen i
avsevärd utsträckning även av befattningshavare inom statsdepartementen
och de centrala ämbetsverken. Här må allenast erinras, hurusom sistnämnda
befattningshavare tagas i anspråk för arbete hos riksdagen, dess utskott och
revisorer liksom taxeringsnämnder m. m. Även i sådana fall bör givetvis
tillses, att gällande regler rörande tjänstledighet och löneavdrag tillämpas
på ett med grunderna för det gällande avlöningssystemet överensstämmande
44
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
sätt. Det förtjänar härvid framhållas, hurusom i 18 § av avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) föreskrivits, att, därest tjänsteman erhållit
befrielse från viss del av tjänstgöringen, i vederbörlig ordning må
bestämmas, om och i vad mån avdrag å avlöningen för sådan tid må äga
rum. Dylik partiell tjänstledighet med däremot svarande löneavdrag kunna
i åtskilliga fall lämpligen ifrågakomma vid uppdrag av här avsedd art.
Beträffande ersättningarna till länsstyrelsernas befattningshavare för ovanberörda
uppdrag hos beskattningsmyndiglieter och landsting synes det lönenämnden,
med hänsyn därtill, att dessa uppdrag kunna vara mycket olika
krävande såväl i kvalitativt avseende som i fråga om den tid, vilken vederbörande
tjänsteman måste tillsätta för desammas fullgörande, att det knappast
kan vara lämpligt att uppställa några enhetliga normer för ifrågavarande
ersättningar. En dylik normering kräver i varje händelse en långt
mera ingående undersökning än den, som lönenämnden nu varit i tillfälle
att ägna hithörande frågor. Lönenämnden vill i detta sammanhang även
erinra därom, att de ersättningar, som utgå för ifrågavarande uppdrag, i
många fall ej äro att anse såsom en nettoinkomst för vederbörande befattningshavare,
i det att dessa understundom måste på egen bekostnad anlita
biträden för utförande av vissa arbeten i samband med uppdragen.
Vad angår uppdragen att biträda vid röstsammanräkningar in. m. får
lönenämnden erinra, hurusom Kungl. Maj:t vid olika tillfällen, senast genom
cirkulär den 7 maj 1926, bemyndigat länsstyrelserna i samtliga län
bland annat att vid verkställande av dem åliggande sammanräkningar av
avgivna röster vid samma år förrättade val av landstingsmän samt kommunal-
och municipalfullmäktige i länen dels, där sådant funnes nödigt,
förordna en eller flera avdelningschefer inom länsstyrelserna för handläggning
av de sammanräkningar av avgivna röster vid omförmälda val, som
icke kunde med anlitande av tillgängliga arbetskrafter av länsstyrelserna
utan dröjsmål medhinnas, dels i den utsträckning, som kunde anses erforderlig,
till biträde vid sagda förrättning anställa extra personal, och dels,
mot redovisningsskyldighet, till sådan extra avdelningschef och extra personal
utbetala ej mindre ersättning med nödigt belopp, dock högst 25 kronor
för förrättningsdag och person, än även, därest vederbörande vore bosatt
utom residensstaden, resekostnads- och traktamentsersättning . enligt reseoch
traktamentsklass II C i gällande resereglemente.
För det arbete, varom här är fråga, har under hösten 1926 i åtskilliga
fall anlitats befattningshavare vid länsstyrelserna, vilka därför uppburit
ersättning enligt grunderna i Kungl. Maj:ts nyssberörda cirkulär. I de fall,
då för nu omhandlade ändamål förordnande såsom extra avdelningschef tilldelats
ordinarie befattningshavare vid länsstyrelse, har denne i allmänhet
tillerkänts ersättning med 25 kronor för förrättningsdag samt förpliktats att
av sin lön avstå ett belopp, motsvarande A-avdraget. Av den verkställda
undersökningen framgår, att härvid tillika i vissa fall iakttagits, att den
förordnades sammanlagda avlöning icke finge överstiga de ordinarie avdelningschef
vid länsstyrelsen tillkommande avlöningsförmåner i lägsta löneklassen
för motsvarande tid, personligt lönetillägg däri ej inbegripet. I
något län har ersättningen bestämts på sådant sätt, att vederbörande fått
— i stället för särskild dagsersättning — uppbära, utöver honom eljest tillkommande
oavkortad lön i den egna tjänsten, vikariatsersättning enligt bestämmelserna
i 19 § av avlöningsreglementet för tjänstgöring såsom avdelningschef.
På ett eller annat håll har förekommit, att befattningshavare
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
45
under förordnandet fått uppbära oavkortad lön i egen befattning och därutöver
25 kronor för förrättningsdag.
Till icke-ordinarie befattningshavare, vilka förordnats såsom avdelningschefen
vid röstsammanräkningar, samt till såsom biträden vid dylika sammanräkningar
förordnade ordinarie eller icke-ordinarie befattningshavare hava utgått
särskilda ersättningar med växlande belopp inom den i Kungl. Maj:ts
ovanberörda cirkulär angivna gräns. I vissa fall synes maximibeloppet, 25
kronor per dag, hava tillämpats. Ordinarie befattningshavare hava härjämte
i allmänhet fått vidkännas A-avdrag och extra ordinarie befattningshavare
det i 13 § 1 mom. av kungörelsen den 26 juli 1925 (nr 356) angivna löneavdraget.
Beträffande nu omhandlade ersättningar vill lönenämnden framhålla, att
förrättandet av ifrågavarande röstsammanräkningar ingår i länsstyrelsernas
tjänsteåligganden. Genom Kungl. Maj:ts ovannämnda cirkulär den 7 maj
1926 torde huvudsakligen hava avsetts att bestämma vissa ersättningar för
det fall, att utom länsstyrelserna stående personer måste förordnas såsom
avdelningschefer eller biträden vid sagda förrättningar. Enligt lönenämndens
mening kan det icke anses lämpligt att, på sätt i allmänhet synes hava ägt
rum, tillämpa ifrågavarande ersättningsgrunder även beträffande befattningshavare
vid länsstyrelserna. Med hänsyn härtill torde i samband med anvisandet
av medel till bestridande av vissa kostnader i anledning av stundande
val såväl till riksdagens andra kammare som till landsting m. fl.
kommunala representationer böra av Kungl. Maj:t utfärdas mera detaljerade
ersättningsbestämmelser, varvid, i anslutning till det ovan anförda, olika
grunder böra tillämpas för, å ena sidan, ersättning till utom länsstyrelserna
stående personer, vilka anlitas för här avsedda ändamål, och, å andra sidan,
den avlöning eller gottgörelse, som vid ifrågavarande förrättningar må tillkomma
däri deltagande befattningshavare hos länsstyrelserna. Lönenämnden
är emellertid i ärendets nuvarande läge icke i tillfälle att framlägga
något förslag härutinnan.
Förutom sådana uppdrag, som här ovan behandlats, hava givetvis även
andra offentliga uppdrag av olika slag innehafts av befattningshavare hos
länsstyrelserna. Ersättningarna för dessa torde dock i allmänhet icke hava
uppgått till några mera betydande belopp. Med hänsyn härtill och då för
remissens besvarande angivna tiden icke medgivit en närmare undersökning
beträffande dessa uppdrag, har lönenämnden ansett sig här kunna lämna
desamma å sido.
I avgörandet av detta ärende hava deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Sidenbladh, Almgren, Köersner, Malmström,
N. A. Nilsson och P. Nilsson.
Stockholm den 1 februari 1928.
Underdånigst
EKIC STRIDSBERG.
Gudmund Silfverstolpe.
Dihan g till riksdagens protokoll 1928. 6 samt. U3 häft. (Nr 90.)
5