Statsutskottets utlåtande Nr 73.

1 1

Nr 73.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1928 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående övergångsbestämmelser
för vissa postexpeditörer och förste
postexpeditörer.

(4:e avd.)

Uti två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
(nr 148) av herr T. Julin och fröken K. Hesselgren och den andra inom
andra kammaren (nr 231) av fröken B. Wellin har hemställts, att riksdagen
måtte förklara, att postexpeditörer och förste postexpeditörer skola, från och
med den 1 juli 1928, i den mån de uppnått eller uppnå 40 levnadsår, vara
berättigade att uppflyttas i löne- och pensionshänseende till 15:e resp. 16:e
lönegraden, under förutsättning, att vederbörande tjänsteman den 1 juli 1925
genomgått av generalpoststyrelsen anordnad fackutbildning i s. k. postelevkurs.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Med anledning av ifrågavarande motioner har utskottet med stöd av 46 §
riksdagsordningen inhämtat yttrande i ämnet från generalpoststyrelsen. Yttrandet
i fråga, vilket jämväl innefattar yttrande över eu i utskottets nästföljande
utlåtande behandlad motion (I: 149) angående förbättrad löneställning
för vissa tjänstemän i kommunikationsverken, finnes såsom bilaga fogad vid
nu förevarande utlåtande.

Utskottet vill erinra, att riksdagen år 1926 i samband med behandlingen
av vissa organisatoriska spörsmål vid post- och telegrafverken medgav, att
då i tjänst varande postexpeditörer och förste postexpeditörer finge uppflyttas
till den lönegrad, som vore närmast högre än de, dessa befattningar
tillhörde (ll:e resp. 12:e lönegraden), i följd varav nämnda befattningshavare
numera i lönehänseende tillhöra 12:e resp. 13:e lönegraden.

I anledning av vad generalpoststyrelsen nu i ärendet anfört, vill utskottet
endast framhålla, att, därest styrelsen med hänsyn till befordriugsförhållandena
inom verket finner några särskilda anordningar i organisatoriskt hänseende
eller lönehänseende erforderliga, frågan härom i första hand lärer
böra prövas av Kungl. Maj:t.

Under åberopande härav får utskottet avstyrka den nu motionsvis gjorda
framställningen om ytterligare uppflyttuing i löneställning för vissa postexpeditörer
och förste postexpeditörer.

Utskottets
yttrande.

Statsutskottets utlåtande Nr 73.

12

Utskottet hemställer alltså,

att de av herr Julin och fröken Hesselgren samt fröken
Welin i ämnet väckta motionerna (I: 148 och II: 231) icke må
av riksdagen bifallas.

Stockholm den 28

mars 1928.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVAENZELIUS.

Närvarande: Se under utlåtandet nr 71.

Statsutskottets utlåtande Nr 73.

13

liilufia.

Till Riksdagens statsutskott.

Jämlikt en av Kungl. Kommunikationsdepartementet den 2 innevarande
mars till Kungl. Generalpoststyrelsen avlåten skrivelse liar Kungl. Maj:t
anbefallt styrelsen att avgiva och till Eder senast den 20 dennes överlämna
yttranden över dels två inom riksdagen väckta likalydande motioner, den ena
inom första kammaren (nr 148) och den andra inom andra kammaren (nr
231) angående övergångsbestämmelser för vissa postexpeditörer och förste
postexpeditörer, dels ock en inom första kammaren väckt motion (nr 149)
angående förbättrad löneställning för vissa tjänstemän i kommunikationsverken.
Med anledning därav får styrelsen anföra följande.

Beträffande de två förra motionerna får styrelsen erinra, att styrelsen —
som redan innan nu gällande, för män och kvinnor gemensamma löneplan
fastställts uttalat den uppfattning, att, då de förutvarande manliga och
kvinnliga postexpeditörerna ägde samma fackliga kompetens och användes
inom i huvudsak samma verksamhetsområde, en konsekvens av behörighetslagens
genomförande syntes böra bliva, att ifrågavarande kvinnliga befattningshavare
erhölle samma löneställning som de manliga tjänstemännen i
motsvarande ställning — på framställning av Posttjänstemännens förening i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 september 1925 hemställde, att Kungl.
Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå, bland annat, att postexpeditör
och förste postexpeditör finge, så länge de kvarstode i innehavande
befattning, äga uppbära lön såsom tjänstemän i resp. 15:e och 16:e lönegraden.
Denna hemställan tillmötesgicks av Kungl. Maj:t och riksdagen,
jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 4 juni 1926, så till vida, att den 1 juli 1926
i tjänst varande postexpeditör och förste postexpeditör finge, så länge vederbörande
i dylik befattning kvarstode, i lönehänseende vara placerad i 12:e
resp. 13:e lönegraden och skulle vederbörande inom den nya lönegraden erhålla
den ställning i avseende å placering i löneklass, som han skulle hava
innehaft, om han tillhört den lägre lönegraden.

Kvinnliga postföreningen hemställde sedan i skrivelse till Kungl. Maj:t,
att Kungl. Maj:t ville hos riksdagen utverka, bland annat, att dåvarande
postexpeditörer och förste postexpeditörer i löne- och pensionshänseende
uppflyttades i 15:e resp. 16:e lönegraden. I utlåtande den 19 oktober 1926
över denna hemställan tillstyrkte styrelsen, ehuru postexpeditörer och förste
postexpeditörer dåmera, såsom nämnts, erhållit i viss mån förbättrad löneställning,
likväl bifall till föreningens hemställan, dock endast i vad den
avsåg sådana tjänstmän, som erhållit samma utbildning som postassistenter.

Styrelsen har sålunda hittills städse uttalat sig för, att postexpeditörer
och förste postexpeditörer, vilka undergått samma fackutbildning som postassistententer,
skulle hänföras till 15:e resp. 16:e lönegraden.

Frågan har emellertid nu i viss mån kommit i annat läge.

På besvär av 49 kvinnliga förste postexpeditörer och postexpeditörer över
ett av styrelsen meddelat beslut, varigenom tre manliga tjänstemän kon -

14

Statsutskottets utlåtande Nr 73.

stituerats till postassistenter, undanröjde Kungl. Maj:t den 17 september
1927 styrelsens överklagade beslut och överlämnade till styrelsen protokollsutdrag,
innehållande statsrådets och chefens för kommunikationsdepartementet
vid ärendets föredragning uttalade mening.

Denna kan huvudsakligen återgivas sålunda.

Det ligger i verkets berättigade intresse att för befordran till assistentbefattning
kräva, förutom relativt ung levnadsålder, att vederbörande äger
i möjligaste mån prövade förutsättningar att kunna utnyttjas inom skilda
områden av det postala arbetsfältet, att vikariera å högre befattningar av
olika slag och att framdeles kunna fylla vakanser i sådana befattningar. För
säkerställande av en god och på likställighet mellan manliga och kvinnliga aspiranter
grundad rekrytering av assistentbefattningar och högre tjänster i postverket,
böra fördenskull även kvinnliga befattningshavare lämnas tillfälle att
genom tjänstgöring på olika platser och under skilda förhållanden ådagalägga
sin lämplighet i förevarande avseende. Jämväl beträffande de manliga
aspiranterna på anställning såsom postassistent har, med hänsyn till assistentbefattningarnas
ändrade karaktär och det nuvarande personalöverskottet, en
mera ingående prövning än hittills, åtminstone i vissa fall, skett befunnits
vara motiverad.

Med anledning därav fann sig styrelsen den 30 september 1927 föranlåten
att bestämma, att kvinnliga tjänstemän — ordinarie och extra ordinarie
— som genomgått postelevkurs, skulle i den mån de så önskade sättas
i tillfälle att undergå prövning enligt ovan återgivna direktiv. I enlighet
med detta skulle kvinnliga tjänstemän, vilkas levnadsålder överstege 35 år,
i regel icke komma att underkastas sådan prövning. Ansökan om att beredas
tillfälle att undergå prövningen skulle vara ställd till styrelsen och,
i förekommande fall, ingivas till överordnad postdirektör, som skulle vidaresända
den till styrelsen med yttrande, huruvida sökande ansåges besitta
förutsättningar att bestå prövningen.

Sedan åtskilliga ansökningar från kvinnliga tjänstemän inkommit, uttogos
47 sådana tjänstemän att undergå prövningen, varjämte meddelades bland
annat att de 10 yngsta sökandenas ansökningar framdeles, i den mån dessa
sökande på grund av tjänsteålder kunde komma i tur till befordran till postassistenter,
skulle upptagas till prövning. Därjämte beslöt styrelsen, att,
sedan vederböi’ande postdirektörer inkommit till styrelsen med yttranden
rörande vissa manliga tjänstemäns förutsättningar att bestå en liknande
prövning, styrelsen skulle till dylik prövning uttaga till en början 20 manliga
tjänstemän. Dessa blevo ock efteråt uttagna.

Av de kvinnliga tjänstemän, som uttagits till prövningen, hava 12 återtagit
sina ansökningar. Till undergående av prövningen återstå nu — förutom
de ovannämnda 10 sökande, vilkas ansökningar framdeles skulle upptagas
till prövning — 20 kvinnor, som uppnått 40 år, och 15 kvinnor, som
äro under 40 år.

Prövningen har redan tagit sin början med åtskilliga manliga och kvinnliga
tjänstemän. Det är avsett, att den skall för var och en omfatta högst
omkring 5 månader.

Det läge, i vilket frågan om kvinnornas ställning i postverket kommit
genom Kungl. Majds efter de kvinnliga tjänstemännens besvär i förenämnda
befordringsärende tillkomna beslut den 17 september 1927, måste anses vara
ur alla synpunkter — postverkets, postassistenternas ocli"de kvinnliga tjänstemännens
egen — otillfredsställande.

På sätt styrelsen haft tillfälle upprepade gånger framhålla är det avsett,
att postassistentkåren skall nedbringas till det antal, som är nödvändigt för

Statsutskottets utlåtande Nr 73.

rekryteringen av högre befattningar i verket. Med hänsyn till de goda befordriugsmöjliglieter
den sålunda reducerade postassistentkaren kominer att
äga, kan det påräknas, att postassistenttjänsterua kunna komma att rekryteras
med personer med synnerligen god teoretisk skolning och med goda
förutsättningar för utbildning till bofälstjänster. Det ligger i postverkets
intresse att påskynda den utveckling, som sålunda åsyftas. Av särskild vikt
är det härvidlag, att minskningen av antalet postassistenter försiggår så
skyndsamt som möjligt. För reduktionen av postassistentkarens numerär
har styrelsen också utarbetat ett program, enligt vilket av de ärligen ledigblivna
postassistentbefattningarna 2/? skulle indragas och ersättas med lägre
befattningar och 1/3 återbesättas. Detta program har redan rubbats och
torde väl även under kommande år komma att rubbas, därest icke frågan
om de kvinnliga tjänstemännens lönestållning med det snaraste bringas till
eu för såväl postverket som vederbörande tjänstemän godtagbar lösning.
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt generalpoststyrelsen att låta aspiranter på postassistentsbefattning
undergå särskild prövning och det på goda grunder
kunnat förutses, att åtskilliga av de sålunda prövade postexpeditörerna skulle
komma att bestå provet, fann sig styrelsen nödsakad att hos Kungl. Maj:t
hemställa om flera postassistentsbefattningar än eljest skulle hava erfordrats.
Denna framställning bifölls av Kungl. Maj:t.

Av de kvinnliga tjänstemän, som nu undergå prövning, befinna sig flertalet
i nära nog samma levnadsålder som de manliga postassistenter, vilka
erhålla sin första befordran (till förste postassistentbefattning).. Den nuvarande
postassistentkaren, vilken så att säga står på avskrivning, kommer
således såsom följd av Kungl. Maj:ts förenämnda beslut att få ett ytterligare
tillskott av f. d. kvinnliga postexpeditörer, som komma att tävla med de
nuvarande assistenterna om de fåtaliga befordringsmöjligheterna.

I sitt beslut den 16 december 1927 förklarade sig Kungl. Majd förutsätta
»att den omständigheten, att kvinnlig befattningshavare ej inom föreskriven
tid ingivit ansökning om prövningen, icke skulle betaga henne möjlighet att
framdeles kunna, därest hon befinnes därtill lämplig, ifrågakomma till dylik
prövning, i den mån sådan med hänsyn till postassistentkårens rekrytering
kunde finnas påkallad». Då den för närvarande pågående prövningen ingalunda
påkallats av behovet av ett ökat antal postassistenter — vilkas antal
redan förut är för stort — är det svårt att inse, varför frågan om eventuella
senare prövningar av detta slag skall bedömas ur andra synpunkter än som
gjorde sig gällande för den nu pågående prövningen. Yare sig någon ny
prövning kommer att anordnas eller icke, komma emellertid de till postassistenter
befordrade kvinnliga tjänstemännen att stå i en väsentligt högre
lönestållning än sina kvinnliga kamrater, som av eu eller annan anledning
icke velat eller kunnat genomgå sådan prövning, och detta trots att dessa
tjänstemän, vare sig de benämnas postassistenter eller postexpeditörer, i de
allra flesta fall komma att utföra samma arbete.

Intill dess postassistentkåren nedbringats till att bliva enbart en rekryteringsgrad,
finnes nämligen ingen möjlighet att uppdela arbetsuppgifterna
mellan postexpeditörer och postassistenter. Tjänstemännen av båda kategorierna
hava hittills utfört i stort sett samma arbete, ett förhållande, som
kommer att fortfara åtminstone för de närmaste åren. Å eu viss tjänst kan
således arbetet utföras omväxlande av en postassistent och en postexpeditör.
Att postassistenten (hittills manlig tjänsteman) uppbär väsentligt högre avlöning
än postexpeditören (kvinnlig) för samma arbete — postassistent uppbär
lön enligt 15: e lönegraden och postexpeditör, varom här är fråga, enligt
12:e — har historiska skäl för sig. För en kvinnlig postexpeditör torde det
bliva väsentligt svårare att finna sig tillrätta med att en hennes kvinnliga

Statsutskottets utlåtande Nr 13.

Hi

kamrat skall åtnjuta så avsevärt högre avlöning endast av det skäl, att den
senaie undergått eu särskild prövning pa omkring 5 månader och därigenom
åtminstone i viss män styrkt sig äga förutsättningar att bestrida högre befattning
än postassistent. Hennes möjligheter att verkligen nå högre grad
äro emellertid ytterst små.

De synnerligen dåliga befordringsutsikterna för den nuvarande postassistentkåren
hava vid många tillfällen påtalats. På grund av den starka
rekryteringen av manliga postexpeditörer under åren närmast före och efter
sekelskiftet, räknar den nuvarande postassistentkåren ett så stort antal tjänstemän,
att endast ett fåtal av desamma kunna nå över den grad, de från sitt
inträde i postverket tillhört. Till belysning av befordringsförhållandena för
postassistenter till. närmast högre grad (l:e postassistentsgraden) förtjänar
framhallas, att de tio senaste till denna grad vid postkontor befordrade postassistenterna
uppnatt eu levnadsålder av i medeltal 46 år samt varit i verkets
tjänst i medeltal 25 år.

Genom vad som senast åtgjorts i fråga om de kvinnliga postexpeditörernas
och förste postexpeditörernas tillträde till postassistentsgraden har frågan
om de nuvarande postassistenternas befordringsmöjligheter blivit ytterligare
komplicerad.

. På _ sätt nu framhållits, kommer tillämpningen av Kungl. Maj:ts nämnda
direktiv att föra med sig konsekvenser, som ur såväl verkets som posttjänstemännens
synpunkt måste anses vara mindre önskvärda. Den enda skönjbara
lösningen av frågan synes därför vara, att samtliga ifrågavarande kvinnliga
tjänstemän övergångsvis beredas eu sådan löneställning att befordran till
postassistentbefattningar icke för dem kan innebära någon nämnvärd lockelse.

Det är ett sedan länge i postverket känt förhållande, att de befattningar, som
redan före behörighetslagens tillkomst kunde innehavas av eu kvinna, icke föranledde
så många ansökningar från kvinnornas sida, som det med hänsyn till
kvinnornas antal i verket kunde förväntas. Detta förhållande torde finna sin
förklaring i en särskilt lios kvinnor framträdande obenägenhet att åtminstone
vid mera framskriden ålder — vid yngre ar hava de icke kunnat vinna befordran
— byta om arbetsuppgifter och ofta nog även tjänstgöringsort. Det
är icke sannolikt, att någon ändring inträtt i detta förhållande efter behörighetslagens
ikraftträdande. Man torde tvärtom kunna utgå ifrån, att kvinnornas
senaste åtgärd i denna fråga — att i befordringsväg söka nå det mål
för några, som de förut förgäves eftersträvat för samtliga — i själva verket
icke åsyftar, att eu del av postexpeditörskaren efter förenämnda prövning
skall rycka upp såsom konkurrenter till sina manliga kamrater om de f£
taliga högre befattningarna över postassistentgraden, utan fastmera äro inriktade
på den förbättring i samtliga postexpeditörers lönevillkor, som de
ansett böia komma som en självklar konsekvens av behörighetslagens princip:
lika lön för lika arbete. Yad de egentligen åsyfta är utan tvivel avlöningsåsom
postassistenter med bibehållna arbetsuppgifter.

Emellertid finnas säkerligen några kvinnliga tjänstemän i ifrågavarande
tjänstegrader, som sträva efter befordras till högre ställning i verket. Givetvis
böra de även vinna dylik befordran i den mån de på ett tillfyllestgörande
sätt ådagalagt sin duglighet och lämplighet härför.

Enligt styrelsens mening kunna därför de kvinnliga tjänstemännen i postverket,
som hava samma utbildning och i stort sett samma arbetsuppgifter
som de nuvarande postassistenterna, indelas i två kategorier, å ena sidan
de tjänstemän, som under åberopande av behörighetslagen kräva en mot
deras utbildning och nuvarande arbetsuppgifter svarande avlöning, å andra
sidan de tjänstemän, som eftersträva tillträde till postassistentbefattning i
dess egenskap av rekryteringsgrad för högre befattningar. Det lider intet

Statsutskottets utlåtande Nr 73.

17

tvivel, att den förra kategorien omfattar det alldeles övervägande flertalet av
ifrågavarande tjänstemän, och att den andra kategorien omfattar ett synnerligen
obetydligt antal.

Yad beträffar de till den senare kategorien hörande tjänstemännen torde
frågan om deras löneställning få anses avgjord genom förenämnda, av Kungl.
Maj:t meddelade direktiv.

I det föregående har styrelsen sökt visa, att den sålunda anvisade utvägen
att tillgodose de kvinnliga tjänstemännens krav leder till för samtliga parter
mindre önskvärda konsekvenser. Det måste därför anses vara av vikt, att
frågan om löneställning för samtliga postexpeditörer och förste postexpeditörer,
som hava samma utbildning och i stort sett samma arbetsuppgifter
som postassistenterna, med det snaraste bringas till en rättvis lösning.

I förevarande fråga har, såsom ovan framhållits, generalpoststyrelsen tidigare
intagit den ståndpunkten, att nu ifrågavarande kvinnliga tjänstemän
borde som en konsekvens av behörighetslagens ikraftträdande komma i åtnjutande
av — åtminstone i huvudsak — samma avlöningsförmåner som
postassistenterna; och generalpoststyrelsen finner intet skäl att frångå denna
ståndpunkt, som enligt styrelsens mening är den i förevarande fall enda
följdriktiga.

Motionärernas förslag i denna fråga anser sig styrelsen icke kunna biträda.
En förhöjd löneställning för ifrågavarande tjänstemän har hittills motiverats
med den för män (postassistenter) och kvinnor (postexpeditörer) gemensamma
utbildningen och likheten i fråga om arbetsuppgifter. Generalpoststyrelsen
har jämväl vid tidigare tillfällen för sin del förklarat sig anse kvinnornas
krav ur denna synpunkt grundat. Däremot kan styrelsen icke betrakta denna
fråga som en lönefråga i egentlig mening, vilken skulle kunna i kompromissväg
lösas genom beviljande av ett extra ålderstillägg, som skulle tillkomma
vederbörande tjänstemän vid viss levnadsålder. Det är härvid av ringa betydelse,
om åldersgränsen sättes vid 35 eller 40 eller tilläventyrs vid 45 eller
50 år. Om denna fråga betraktas som en lönefråga i vanlig mening, måste
på densamma anläggas helt andra synpunkter än hittills varit fallet. Styrelsen
finner sig således böra vidhålla sin förut uttalade mening, att kravet på en
förhöjd löneställning för dessa tjänstemän motiveras endast av det förändrade
läge, i vilket lönefrågan för de kvinnliga tjänstemännens del kommit
genom behörighetslagens ikraftträdande.

Sedan emellertid genom Kungl. Maj:ts meranämnda direktiv vissa kvinnliga
tjänstemän efter genomgångna prov skola utnämnas till postassistenter
(15:€f lönegraden), lärer det icke kunna ifrågasättas, att med dessa i övrigt
likställda tjänstemän skola utan dylika prov befordras till samma grad, vare
sig vid viss levnadsålder eller utan hänsyn till levnadsåldern. Styrelsen
finner därför den lämpligaste och — även med hänsyn därtill, att de kvinnliga
och manliga tjänstemännens arbetsuppgifter icke äro fullt identiska —
riktigaste utvägen vara, att ifrågavarande postexpeditörer placeras eu grad
lägre på löneskalan än postassistenterna.

Styrelsen anser sig hava anledning antaga, att med en sådan placering
på löneskalan ifrågavarande kvinnliga postexpeditörer och förste postexpeditörer
icke skola åtminstone i någon större utsträckning eftersträva befordran
till postassistentsgraden, något som ur de synpunkter, styrelsen här ovan
berört, måste anses vara angeläget.

Den ökade kostnaden av vad styrelsen nu föreslagit skulle uppgå till omkring
165,000 kronor för första året, varefter merkostnaden skulle år för år
minskas.

Under åberopande av vad sålunda anförts anser sig generalpoststyrelsen,
som finner en skyndsam lösning av den i motionerna omhandlade frågan

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 6 sand. 38 haft. (Nr 71—76.) sos 28 2

18

Statsutskottets utlåtande Nr 73.

vara önskvärd, böra tillstyrka, att postexpeditör och förste postexpeditör,
som före den 1 juli 1925 genomgått av styrelsen anordnad fackutbildning i
s. k. postelevkurs må, så länge vederbörande i sådan befattning kvarstår, i
lönehänseende vara placerad i 14: e resp. 15: e lönegraden och att vederbörande
skall inom den nya lönegraden erhålla den ställning i avseende å
placering i löneklass, som han skulle hava innehaft, om han tillhört den
lägre lönegraden.

Med anledning av denna förändring torde den i Kungl. Maj:ts brev den
4 juni 1926 intagna bestämmelsen, som berättigar styrelsen att utnämna
extra ordinarie postassistenter till postexpeditörer med bibehållande av den
i extra ordinarie anställningen innehavd lön, böra så ändras, att lönen icke
må överstiga den för 14: e lönegraden gällande högsta löneklassen.

Vidkommande därefter den senare motionen får generalpoststyrelsen meddela,
att styrelsen, som anser vissa billighetsskäl tala för ett tillmötesgående
av det i motionen framställda förslaget, redan innan styrelsen fått del av
motionen påbörjat vidtagande av en utredning i den fråga, motionen avser.
Styrelsen har för avsikt, att, om utredningen, söm ännu icke är slutförd,
kommer att giva anledning därtill, i frågan avgiva ett förslag, avsett att föreläggas
nästkommande års riksdag. Styrelsen får därför hemställa, att för
närvarande ingen åtgärd vidtages i ärendet.

Protokollsutdrag, innefattande av byråcheferna Kihlmark, Hasselrot och
Döss gemensamt avgivet särskilt yttrande, bifogas.

Stockholm den 16 mars 1928.

Jaques Prambeeg.

Kungl. Generalpoststyrelsen.
ANDERS ÖRNE.

August Broberg.

Statsutskottets utlåtande Nr 73.

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Generalpoststyrelsen
vid dess sammanträde i Stockholm den 16 mars
1928. l)

Närvarande: generaldirektören Orne, byråcheferna Pramberg, Kihlmark,
Hasselrot, Döss och Lager.

På föredragning av byråchefen Pramberg beslöts avgivande till riksdagens
statsutskott av yttrande, på sätt konceptet utvisar, över vissa inom riksdagen
väckta motioner.

Byråcheferna Kihlmark, Hasselrot och Döss voro delvis skiljaktiga från
beslutet och yttrade:

»Beträffande de föreliggande motionerna angående övergångsbestämmelser
för vissaa postexpeditörer och förste postexpeditörer hava vi haft avvikande
mening och få i anledning därav anföra följande.

Ur dessa synpunkter hava vi icke kunnat ansluta oss till generalpoststyrelsens
utlåtande i ärendet utan hava ansett, att, såsom förhållandena i
hithörande hänseenden utvecklat sig inom postverket, generalpoststyrelsen
bort tillstyrka åtgärder för att försöka bringa frågan ur världen i huvudsaklig
överensstämmelse med väd i den remitterade motionen föreslagits, eller
att de kvinnliga postexpeditörer och förste postexpeditörer, som före den
1 juli 1925 genomgått av generalpoststyrelsen anordnad, för manliga och
kvinnliga tjänstemän gemensam, fackutbildning, måtte, från och med den
1 januari 1929, i den mån de uppnått eller uppnå vissa fastställda levnadsår,
å övergångsstat uppflyttas i 15: e resp. 16: e lönegraden.

Vidkommande den föreliggande motionen angående förbättrad löneställning
för vissa tjänstemän i kommunikationsverken hava vi, som anse nödvändigt,
att vissa åtgärder snarast vidtagas för att bereda de äldre befordringsdugliga
postassistenterna en något förbättrad löneställning, biträtt generaipoststyrelsens
ståndpunkt.»

På befallning.
ti. himlen.

l) Endast tryckt i transumerade delar.