Statsutskottets utlåtande Nr 68.
i
Nr (»3.
Ankom till riksdagens kansli den 23 mars 1928 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckta motioner om efterskänkande av
återbetalning sskyldigheten beträffande till vikarierande
undervisningsråd felaktigt utbetalda dyrtidstilläg g
m. m.
(2:a avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av greve
J. W. Spens m. fl. (1:136) och den andra inom andra kammaren av herr G.
Mosesson m. fl. (II: 325), har hemställts, att riksdagen ville medgiva, att återbetalningsskyldighet
beträffande i motionerna omförmälda, till ett belopp av
högst kr. 17,662:99 uppgående dyrtidstillägg till vikarierande undervisningsråd
i skolöverstyrelsen å deras vikariearvoden må efterskänkas, i den mån desamma
utbetalts före den 3 december 1924, samt att, därest återbetalning av
sådant dyrtidstillägg redan gjorts, vad som sålunda ersatts måtte få till vederbörande
ånyo utbetalas.
Till stöd för sin framställning hava motionärerna anfört följande:
»I § 1 av kungl. kungörelsen den 30 maj 1919 med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst, nr 262, upptages ''arvode
bland de slag av kontanta förmåner, varå dyrtidstillägg finge utgå till befattningshavare
i statens tjänst, vilkas avlöning blivit av Konung och riksdag till
siffran bestämd. I § 6 av samma kungörelse föreskrives vidare, att till befattningshavare
i statens tjänst, vilkas avlöning till siffran bestämts av Kungl.
Maj :t, utbetalas dyrtidstillägg under iakttagande i tillämpliga delar av de i
bland annat § 1 meddelade bestämmelserna. De omförmälda stadgandena återfinnas
jämväl i senare författningar angaende dyrtidstillägg till befattningshavare
i statens tjänst.
Nu ifrågavarande bestämmelser hava av vederbörande redogörare nästan undantagslöst
tolkats så, att dyrtidstillägg finge utbetalas på det arvode, som enligt
olika kungl. brev — i fråga om vikarier i dåvarande läroverksöverstyrelsen
är det första dagtecknat den 16 maj 1918 — till vikarier på undervisningsrådsbefattningar
inom skolöverstyrelsen utgått med 12 kronor för dag till
vikarie, som är bosatt i Stockholm, och med 18 kronor för dag till annan vi
Mot
utbetalandet av sådant dyrtidstillägg hade emellertid vederbörande revisionsmyndighet,
riksräkenskapsverket, framställt anmärkningar.
Genom särskilda utslag — det tidigaste den 3 december 1924 — har kammarrätten
i ett flertal mål av ifrågavarande slag gillat de av riksräkenskaps
-
8
Statsutskottets utlåtande Nr 63.
verket gjorda anmärkningarna, varigenom i sista hand de nu avsedda vikarierna
blivit förpliktade att ersätta de anmärkta beloppen.
I några av dessa anmärkningsmål, vilka anhängiggjorts, innan kammarrätten
blivit högsta dömande instans för mål av nu avsedd beskaffenhet, hava av
vederbörande besvär anförts hos Kungl. Maj :t med yrkande, att anmärkningarna
måtte ogillas. Härvid hava klagandena även anhållit, att, därest nyssnämnda
yrkande icke skulle bifallas, Kungl. Maj:t måtte av nåd befria dem från
ålagd ersättningsskyldighet till statsverket.
4 över ett av de sålunda anförda besvären rörande en anmärkning vid Jönköpings
läns kassaredogörelse för augusti 1921 och gällande dyrtidstillägg av
här avsett slag uppgående till sammanlagt 2,063 kronor 52 öre till folkskolinspektören
Per Thomée har utlåtande inhämtats av statskontoret, som därvid
anfört följande:
Det till klaganden i egenskap av vikarie för undervisningsråd utbetalta dagarvodet
har till siffran bestämts av Eders Kungl. Maj:t. Jämlikt § 6 av den
vid tiden för förordnandet gällande nådiga kungörelsen med allmänna grunder
för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst den 30 juni 1920
(nr 364) skall alltså dyrtidstillägg å sagda arvode utbetalas under iakttagande
i tillämpliga, delar av de i §§ 1—5 av samma kungörelse meddelade bestämmelserna.
Enligt vad som framgår av det av särskilt tillkallade sakkunniga
avgivna betänkande och förslag angående krigstidstillägg och krigstidshjäln
under år 1919 (bilaga till prop. nr 225 till 1919 års riksdag sid. 70—72) torde
dagarvode av ifrågavarande slag få anses motsvara sådant arvode, som omförmäles
i mom. 1 av första paragrafen av nämnda kungörelse, och skall vid
sådant förhållande och då annan föreskrift ej meddelats, dyrtidstillägg å dag1
arvodet utgå enligt de beräkningsgrunder, som återfinnas i §§ 2 och 3 av kungörelsen.
Med stöd av vad sålunda anförts och då själva beräkningen av det till klaganden
utbetalda dyrtidstillägget icke är föremål för anmärkning, får statskontoret
i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte finna skäligt
att, med ändring av kammarrättens överklagade utslag, förklara den framställda
anmärkningen icke kunna bifallas.
Kungl. Maj:t har enligt utslag den 3 juni 1927 icke funnit skäl göra ändring
i omförmälda anmärkningsmål och icke heller bifallit efterskänkande av den
i målet ålagda ersättningsskyldigheten,
Enahanda beslut har av Kungl. Maj :t fattats i senare avdömda besvärsmål
av nu avsedd beskaffenhet.
. Enligt här bilagda inom riksräkenskapsverket upprättade uppgift utgör det
till återbetalning anmärkta beloppet dyrtidstillägg till vikarierande undervisningsråd
å dem i denna deras egenskap tillkommande arvoden för åren 1920—
1925 tillhopa 17,662 kronor 99 öre. varav endast 598 kronor avse tid efter år
1922.
Det gäller sålunda återbetalning av en stor summa för lång tid sedan uppburna
avlöningsmedel. Då dessa till största delen tillfallit några få av de nu
ifragavarande befattningshavarna, kommer på dessas del en för dem synnerligen
kännbar återbetalningsskyldighet.
Enligt undertecknades mening tala starka billighetsskäl för att sådan återbetalningsskyldighet
borde helt och hållet efterskänkas.
Härför talar först och främst den ovan anförda omständigheten, att det till
allra största delen_ gäller sådan avlöning, som vederbörande uppburit för flera
ar sedan, da penningvärdet var avsevärt mindre än det är för närvarande.
Vidare måste de nu återbetalningsskyldiga hava ansett sig vara i sin goda
rätt att erhalla de till dem utbetalta dyrtidstilläggen, då såväl statskontoret
som ett stort antal länsstyrelser enligt vederbörande författningar ansett sig
berättigade att utanordna desamma.
Statsutskottets %itlåtande Nr 63.
9
Redan härav är tydligt, att de i förevarande fall gällande författningsbestämmelserna
icke kunna anses hava varit med erforderlig tydlighet formulerade.
Detta framgår ytterligare av sådana omständigheter som att riksräkenskapsverket
i ett fall (resolutionen den ''19 januari 1922) anmärkt till återbetalning
nu avsett dyrtidstillägg icke därför att sådant utgått utan endast på
grund av att detsamma oriktigt beräknats och att i andra fall anmärkningen
först grundats på att här ifrågakommande arvoden vore att betrakta som dagarvoden,
medan i de lagkraftvunna utslagen domen grundas på en passus i
en riksdagshandling, om vilken vederbörande befattningshavare icke haft skyldighet
att äga kännedom.
De ifrågavarande befattningshavarna måste anses hava mottagit sina uppdrag
i tro att å vederbörligt arvode skulle utgå dyrtidstillägg och för denna
frågas bedömande hava de — åtminstone innan ovan omförmälda kammarrättsutslag
den 3 december 1924 avkunnats — endast haft att tillgå gällande
författningar, enligt vilkas formulering, såsom av det här ovan citerade und.
utlåtandet av statskontoret synes framgå, det nu avsedda dyrtidstillägget
bort utgå. För i landsorten boende vikarier måste härvid hava varit av särskild
betydelse, att under tiden 1 mars 1920—30 juni 1921 vikariearvodet för
dag understeg det dagtraktamente, som flertalet nu avsedda befattningshavare
skulle hava uppburit, om de skolat utföra förrättning i egen tjänst. Avlöningen
på de här avsedda överordnade posterna har sålunda under nämnda period
faktiskt varit lägre än det belopp, statsmakterna ansett vara skäligt som
ersättning för den ökning i levnadskostnaderna, som förorsakas därav, att uppdraget
icke utförts i hemorten. Och det bör därjämte märkas, att det här är
fråga om uppdrag, som kunna tilldelas vederbörande endast om de därtill förklarat
sig villiga och som i många falla utförts under vederbörandes ferier.»
Över ifrågavarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
yttranden av såväl skolöverstyrelsen som riksräkenskapsverket, vilka yttranden
äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.
Utskottet har funnit starka billighetsskäl tala för bifall i princip till motionärernas
förslag.
Såsom framgår av det av riksräkenskapsverket i ämnet avgivna utlåtandet,
har ämbetsverket ifrågasatt, att dyrtidstillägg å dagarvode må efterskänkas
helt beträffande vikarierande undervisningsråd, som varit bosatt i Stockholm,
samt till två tredjedelar beträffande vikarier från ort utom Stockholm. Utskottet
har ej funnit billigt, att en skillnad i nu angivna hänseenden kommer
till uttryck på sätt ämbetsverket ifrågasatt, då härigenom vikarier från landsorten
skulle sättas i en ogynnsammare ställning än vikarier, som vore bosatta i
Stockholm. Däremot har utskottet ansett fog förefinnas till en begränsning av
det begärda medgivandet i enlighet med riksräkenskapsverkets förslag på så
sätt, att efterskänkandet må gälla endast i de fall, där utbetalningarna skett,
innan de som redogörare ansvarige första gången erhållit del av riksräkenskapsverkets
anmärkningar rörande ifrågavarande utbetalningar.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må i anledning av greve Spens’ m. fl. och herr
Mosessons m. fl. ovanberörda motioner (1:136 och 11:325)
medgiva,
Utskottets
yttrande.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 63.
dels att till ifrågavarande befattningshavare oriktigt utbetalt
dyrtidstillägg å dem i egenskap av vikarierande undervisningsråd
hos skolöverstyrelsen tillkommande dagarvode må
efterskänkas; dock att efterskänkandet må gälla endast i de
fall, där utbetalningarna skett, innan de som redogörare ansvariga
första gången erhållit del av riksräkenskapsverkets
anmärkningar rörande ifrågavarande utbetalningar;
dels ock att, därest återbetalning skett av dylikt dyrtidstillägg,
till vederbörande må från åttonde huvudtitelns anslag
till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst ånyo
utbetalas, vad sålunda återlevererats.
Stockholm den 23 mars 1928.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. IT. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Olof Olsson,
J. L. Widell, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, C. P. V. Nilsson i Gränebo, J. G.
Walles, C. A. Carlsson i Gävle, E. A. Hallin, C. I. Asplund och J. B. Johansson i
Fredrikslund;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Bydén, S. Bengtsson
i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp,
E. Kristensson i Göteborg, B. F:son Holmgren, O. Nilsson i Örebro, E.
G. E. Eriksson i Stockholm, C. Lindskog och O. E. F. Järte.
Statsutskottets utlåtande Nr 03.
11
Till riksdagens statsutskott.
Genom kungl. remiss den 3 dennes har riksräkenskapsverket anbefallts att
avgiva och senast den 20 februari 1928 till riksdagens statsutskott överlämna
yttrande över en inom riksdagens första kammare av greve Spens m. fl. väckt
motion (nr 136) om efterskänkande av återbetalningsskyldigheten beträffande
till vikarierande undervisningsråd felaktigt utbetalda dyrtidstillägg.
I anledning bärav får riksräkenskapsverket anföra följande.
Till att börja med torde få erinras, att intill 1918 till vikarierande läroverksråd
respektive ledamot i folkskolöverstyrelsen utgått arvode av 10 kronor för
dag, varå dyrtidstillägg utbetalats. På sätt framgår av ett i motionen vidrört
uttalande i Kungl. Maj:ts proposition nr 52 till 1919 års riksdag angående en
gemensam skolöverstyrelse (sid. 59), vidtogs under år 1918 en av kristiden
betingad böjning av arvodet i fråga från 10 kronor till 12 respektive 18 kronor,
beroende på om vikarien vore bosatt inom eller utom Stockholm. I de fall, då de
inom riksräkenskapsverket framställda anmärkningarna mot utbetalning av
dyrtidstillägg å de sålunda förhöjda arvodena underställts kammarrättens prövning,
hava samma anmärkningar av kammarrätten fastställts. Uti en del mål
har frågan om rätt till dyrtidstillägg å meranämnda arvode dragits inför Kungl.
Maj :ts prövning; och bar Kungl. Maj :t icke funnit skäl göra ändring uti kammarrättens
utslag. Då i dessa fall i samband med besvären vederbörande sökt
att av nåd bliva befriad från återbetalningsskyldighet av anmärkta belopp, hava
dessa ansökningar med undantag allenast beträffande en arvodestagare, vilken
avlidit, av Kungl. Maj :t lämnats utan bifall.
Yad angår de i motionens tabellbilaga upptagna vikarierna får riksräkenskapsverket
meddela, att statskontoret till ytterligare en, nämligen folkskolinspektören
J. E. Engvall utbetalt dyrtidstillägg med tillhopa 139 kronor å
arvode, som han uppburit i egenskap av tillförordnat undervisningsråd, och
har detta belopp genom riksräkenskapsverkets och kammarrättens utslag fastställts
till betalning av vederbörande. Därest motionen skulle vinna riksdagens
bifall, bör givetvis jämväl Engvall komma ifråga till erhållande av ersättning.
I avseende å frågan, huruvida och i vilken mån efterskänkande av dyrtidstillägg
å ifrågavarande avlöningsmedel bör äga rum, vill riksräkenskapsverket
framhålla följande.
För den, som haft att tillämpa dyrtidstilläggsförfattningarnas bestämmelser,
har särskilt frågan, huruvida dyrtidstillägg skall utgå å det slag av avlöningsmedel,
varom nu är fråga, nämligen å arvode, ofta framstått såsom
mycket svårlöst. Detta har också framhållits i det betänkande och förslag
angående krigstidstillägg och krigstidshjälp under år 1919, som avgivits av de
inom finansdepartementet tillkallade särskilda sakkunniga i detta ämne (bilaga
till Kungl. Maj:ts prop. nr 225 år 1919, sid. 70). I vissa fall har emellertid,
för att undvika felaktiga utbetalningar, vid fastställandet av arvode åt befattningshavare
uttryckligen tillsagts, att dyrtidstillägg å arvodet icke finge utgå.
Så t. ex. har detta varit fallet i fråga om läroverks- och seminarieläkarnas arvoden,
vilket framgår bland annat av innehållet i kungl. brev den 15 juni 1922
12
Statsutskottets utlåtande Nr 63.
angående arvoden åt skolläkare. En del redogörare, vilka förpliktats återbetala
anmärkt dyrtidstillägg å nu ifrågavarande vikariearvode, hava uti förklaringar,
som av dem avgivits över framställda anmärkningar, framhållit, att
de haft anledning antaga, att dyrtidstillägget skulle utga, enär i de kungl. brev,
varigenom vikariatsarvodet fastställts, icke, i likhet med vad föreskrivits beträffande
läroverks- och folkskolseminarieläkarnas arvoden, angivits, att dyrtidstillägg
icke skulle utgå. Härtill kommer, att då såväl statskontoret, som måste
anses äga speciell sakkunskap i avlöningsfrågor, som ock i fråga kom man do länsstyrelser
utanordnat dyrtidstillägg å omhandlade arvode, starkt stöd erhållits
för den uppfattning, att arvodestagarna varit i sin fulla rätt att erhålla de
anmärkta dyrtidstilläggen.
Då sålunda på grund av här ovan berörda omständigheter i förevarande fall
författningsbestämmelserna måste anses hava lämnat stort rum för en tolkning
motsatt den slutligen fastslagna, synas starka billighetsskäl tala för att åtminstone
till en viss del återbetalningsskyldigheten efterskänkes. Riksräkenskapsverket
vill här erinra om, att riksdagen vid föregående tillfällen befriat
vederbörande från återbetalningsskyldighet för felaktigt utbetalt dyrtidstillägg.
Sålunda har exempelvis 1925 års riksdag medgivit, att till kontrolltjänstemän
oriktigt utbetalt dyrtidstillägg å belopp, som från deras intjänta arvoden avdragits
såsom ersättning för kost eller bostad och kost, finge efterskänkas
(skrivelse nr 102). Likaså har, för att nämnda ännu ett fall, av samma års
riksdag återbetalningsskyldighet efterskänkts beträffande till underofficerare
vid flottan oriktigt utbetalta dyrtidstillägg (skrivelse nr 335).
Då det gäller att bedöma den nu föreliggande frågan om eftergivande av återbetalningsskyldigheten,
synes det riksräkenskapsverket, att dyrtidstillägget å
den del av dagarvodet, vilken får anses såsom egentlig ersättning för det arbete,
som är förenat med vikariatet, skäligen bör kunna efterskänkas. Då arvodet
för vikarierande undervisningsråd utgått med 12 kronor till den, som varit
bosatt i Stockholm, torde detta belopp kunna betraktas såsom arvode för vikariatsarbetet.
Den ytterligare delen av det till vikarien från ort utom huvudstaden
utgående arvodet eller 6 kronor torde däremot i viss mån kunna betraktas
som en form av traktamente. Med denna beräkningsgrund skulle alltså anmärkta
dyrtidstillägget efterskänkas helt beträffande vikarierande undervisningsråd,
som vid tiden för förordnandet varit bosatt i Stockholm. För att.
beträffande vikarie, som vid tiden för förordnandet varit bosatt utom Stockholm,
. erhålla en enkel regel för beräkningen av återbetalningen, synes för dylik
vikarie böra efterskänkas två tredjedelar av det uppburna dyrtidstillägget.
Vad därefter angår frågan om den tidpunkt, till vilken eftergivandet bör få
sträcka sig, anser riksräkenskapsverket, att densamma bör fastställas till den
dag, då den som redogörare ansvarige första gången erhållit del av riksräkenskapsverkets
anmärkningar rörande utbetalningar av ifrågavarande slag. Beträffande
det dyrtidstillägg å berörda arvode, som efter nyssnämnda dag utbetalts,
skulle alltså något efterskänkande icke kunna komma i fråga. Riksräkenskapsverket
vill i detta sammanhang framhålla, att a.v verkställd undersökning
det vill synas, som om samtliga här ifrågavarande belopp utbetalts,
innan vederbörande redogörare erhållit del av anmärkning av nu ifrågavarande
slag.
Till sist vill riksräkenskapsverket framhålla, att, där utbetalning av återburna
dyrtidstillägg kommer att äga rum, utgifterna i fråga lämpligen böra
avföras från vederbörande dyrtidstilläggsanslag, vadan särskilt anslag för ändamålet
ej skulle behöva anvisas.
På grund av vad sålunda anförts får riksräkenskapsverket tillstyrka, att till
ifrågavarande befattningshavare oriktigt utbetalt dyrtidstillägg å dem i egenskap
av vikarierande undervisningsråd hos skolöverstyrelsen tillkommande
Statsutskottets utlåtande Nr 63.
13
dagarvode må efterskänkas helt beträffande vikarierande undervisningsråd, som
vid tiden för förordnandet varit bosatta i Stockholm, samt till två tredjedelar
beträffande de vikarier, som vid tiden för förordnandet varit bosatta utom
Stockholm, dock att efterskänkandet må gälla endast i de fall, där utbetalningarna
skett, innan de som redogörare ansvariga första gången erhållit del av
riksräkenskapsverkets anmärkningar rörande ifrågavarande utbetalningar, samt
att, därest återbetalning skett av dylikt dyrtidstillägg, till vederbörande må få
från åttonde huvudtitelns anslag till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst ånyo utbetalas vad som sålunda ersatts. Stockholm den 10 februari
1928.
Erik Stridsberg.
Helmer Andersson.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 68.
Till riksdagens statsutskott.
Genom skrivelse den 3 innevarande februari har Kungl. Maj :t anbefallt skolöverstyrelsen
att senast den 15 i samma månad avgiva yttrande över en inom
första kammaren av greve Spens m. fl. väckt motion om efterskänkande av
återbetalningsskyldigheten beträffande dyrtidstillägg till vikarierande undervisningsråd
m. m.
Till åtlydnad härav får överstyrelsen anföra följande.
Bestämmelserna rörande arvoden åt sådana mer tillfälligt anställda vikarier
för undervisningsråd, varom i motionen är fråga, hava sitt ursprung i de genom
nådigt brev den 4 juni 1907 utfärdade föreskrifterna rörande arvode åt
semestervikarie för läroverksråd i dåvarande överstyrelsen för rikets allmänna
läroverk. I nämnda nådiga, brev fastställdes det ifrågavarande arvodet skola
vara lika med läroverksråds tjänstgöringspenningar, d. v. s. skola uppgå till
ett belopp av mellan 5 och 6 kronor om dagen. Det sålunda bestämda arvodet
visade sig emellertid vara allt för lågt, för att det skulle vara möjligt att för
detsamma erhålla erforderliga vikarier inom överstyrelsen under läroverksrådens
semester. Redan den 12 juni 1908 bestämde för den skull Kungl. Maj:t
för de samma dag förordnade semestervikarierna inom överstyrelsen arvodet
till 10 kronor för dag, och under en följd av år har enahanda belopp bestämts
såsom arvode till vikarie för läroverksråd under dennes semester, medan vikarie
för medlem av överstyrelsen, vilken erhållit ledighet av annan anledning än
semester (t. ex. för sjukdom) fortfarande ägt åtnjuta ersättning till samma
belopp som den tjänstlediges tjänstgöringspenningar.
Då för förutomnämnda överstyrelse, vid denna tid benämnd läroverksöveTstyrelsen,
svårigheter ånyo uppstått att för de dittills utgående arvodena erhålla
vikarier för överstyrelsens medlemmar, ingick överstyrelsen den 21 maj
1917 med underdånig framställning om det här avsedda vikariearvodets förhöjning
till 15 kronor om dagen, oberoende av arten av den tjänstledighet, som
föranlett vikaries anställande. Ifrågavarande ansökan stöddes dels på de av
dyrtiden föranledda omständigheterna, dels därpå, att, därest till vikarier förordnades
ordinarie läroverkslärare, dessa oftast utförde ifrågavarande uppdrag
under löpande ferier och sålunda ginge miste om den ledighet, de under vanliga
förhållanden kunnat påräkna. Överstyrelsen framhöll härvid, att de ifrågakommande
vikarierna sålunda i regel icke vore jämförliga med befattningshavare,
som av Kungl. Maj:t förordnats att utföra offentligt uppdrag och därunder
ägt åtnjuta ledighet från egen tjänst. Det vore sålunda rimligt att för vikarierna
i fråga bestämma arvoden till förhöjda belopp, överstyrelsens framställning
blev emellertid icke av Kungl. Maj:t bifallen.
_ Men efter en av överstyrelsen påföljande år förnyad underdånig framställning,
vari uttryckligen hänvisades till den år 1917 ingivna, bestämde Kungl.
Maj:t genom nådigt brev den 16 maj 1918 arvodet till 12 kronor för dag till
vikarie bosatt i Stockholm och till 18 kronor för dag till annan vikarie. Arvodet
har sedermera i förekommande fall bestämts att utgå efter dessa grunder såväl
i läroverksöverstyrelsen och i folkskolöverstyrelsen som i den genom bl. a. dessa
Statsutskottets utlåtande Nr 68.
15
verks förenande uppkomna skolöverstyrelsen. I fråga om arvoden till vikarier
för medlemmar i folkskolöverstyrelsen voro för övrigt, alltsedan denna överstyrelse
år 1914 inrättades, samma bestämmelser gällande som för motsvarande
vikarier i läroverksöverstyrelsen.
På de fastställda arvodena hava, såvitt överstyrelsen har sig bekant, i regel
utgått krigstidstillägg, respektive dyrtidstillägg. Beträffande de inom skolöverstyrelsen
och de verk, som varit dennas föregångare, utbetalta tilläggen av
nu avsett slag gäller, att de utbetalts av vederbörande redogörare, som enligt
sin instruktion haft att på eget ansvar utbetala författningsenligt utgående^ avlöningar.
Ehuru överstyrelsen sålunda tidigare icke haft anledning taga ståndpunkt
till förevarande avlöningsfråga, torde utbetalningarna dock hava skett
med överstyrelsens goda minne. I likhet med övriga i motionen omnämnda
ämbetsverk har överstyrelsen sålunda varit av den uppfattningen, att dyrtidstillägg
kunnat och bort utgå å nu förevarande arvoden. Detta är så mycket
mer förklarligt som, enligt vad av den föregående redogörelsen torde framga,
vikariearvodena icke blivit bestämda med tanke uteslutande pa dyrtiden, och
som de med hänsyn till 1918 års prisnivå fastställda arvodena under 1920
och följande år utan dyrtidstillägg måste anses hava blivit väl knappt tilltagna.
Överstyrelsen har också ansett sig hava haft särskild anledning att på ovan
angivet sätt tolka hithörande författningar angaende dyrtidstillägg, da Kungl.
Maj:t i nådigt brev till statskontoret den 14 februari 1919 angående gratifikation
åt f. d. lektorn P. Bagge förklarat, att Bagge, därest han ej vid 1918 års början
ägt åtnjuta pension, varit berättigad till krigstidstillägg för år 1918 å det av
honom såsom vikarierande läroverksrad uppburna, enligt nådiga brevet den 16
maj 1918 förhöjda arvodet.
I likhet med motionärerna anser överstyrelsen salunda, att starka biliignetsskäl
tala för efterskänkande av återbetalningsskyldighet i fråga om nu avsedda
dyrtidstillägg. överstyrelsen får därför tillstyrka bifall till det i den föreliggande
motionen framställda yrkandet. _
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit t. f. generaldirektören
överdirektören Ealk, avdelningscheferna undervisningsråden Fredriksson
och Bruce samt t. f. avdelningschefen undervisningsrådet Rydberg, föredragande.
Stockholm den 9 februari 1928.
AUG. FALK.
Gust. Rydberg.
Hj. Michaelsson.