Statsutskottets utlåtande Nr 44.

1

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1928 kl. 12.80 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt
bevarande i svensk ägo av vissa stenkolsfyndigheter å
Spetsbergen.

(4:e avd.)

I en till riksdagen den 10 februari 1928 avlåten, till statsutskottet hänvisad
proposition, nr 58, har Kungl. Maj:t under åberopande av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för samma dag föreslagit riksdagen
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, för fortsatt bevarande i svensk ägo av
svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens i likvidation tillgångar å Spetsbergen,
låta teckna aktier till ett belopp av intill 450,000 kronor i ett tilllämnat
akiebolag med ändamål att övertaga berörda tillgångar samt att
lämna medgivande för det nya bolaget att mot vederbörlig förskrivning
övertaga det belopp, som vid utdelning i huvudsaklig överensstämmelse med
i statsrådsprotokollet omförmälda utdelningsplan kan tillkomma staten såsom
fordringsägare hos svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen i likvidation,
dels medgiva, att det å riksstaten för budgetåret 1926—1927 anvisade reservationsanslaget
å 105,000 kronor till åtgärder för avvecklande av statens
engagemang i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen må anlitas för likvidering
av aktier i det nya bolaget, dels ock för sistberörda ändamål å riksstaten
för budgetåret 1928—1929 bland utgifter för kapitalökning anvisa
ett reservationsanslag av 345,000 kronor.

Departementschefen har i ärendet anfört bland annat följande:

»I den motion (1:99), som föranlett 1927 års riksdags nu ifrågavarande
skrivelse, hava framhållits vissa nytillkomna omständigheter, som, sedan
riksdagen år 1926 hade att taga ställning till frågan om bevarandet
åt Sverige av stenkolstillgångarna på Spetsbergen, enligt motionärernas
mening ytterligare talade för att fyndigheterna borde bibehållas i svensk
ägo. I detta avseende har till en början, under erinran om den engelska
kolstrejken år 1926, framhållits den betydelse dispositionsrätten över
dessa stenkolstillgångar kunde få under i framtiden eventuellt uppkommande
liknande situationer. Vidare har, i anledning av de framsteg de s. k. direkta
järnframställningsmetoderna gjort, påpekats, att tillgången på spetsbergskol
kunde bliva av betydelse för tillgodogörande i förädlad form av
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 6 samt. 27 häft. (Nr 44—45.) 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 44.

järnmalmsfyndigheterna i norra Sverige. Slutligen hava såsom en omständighet
av särskild vikt vid nu förevarande frågas bedömande framhållits
de senare årens stora framsteg i avseende på lösningen av problemet att
framställa flytande bränslen ur stenkol.

För egen del har riksdagen erinrat om att det i 1926 års proposition
framlagda förslaget till uppgörelse om fyndigheternas överlåtande på
statsverket förutsatte ett kapitalutlägg av 375,000 kronor, vartill komme
vissa årliga administrationskostnader, som borde kunna hållas inom en mycket
begränsad ram. I anslutning härtill har riksdagen framhållit den möjlighet,
som sålunda syntes föreligga att utan större kostnad tillsvidare bibehålla
dessa koltillgångar i avvaktan på, bland annat, ett närmare klarläggande
av de motionsvis berörda, mycket aktuella problemen om kolets framtida
industriella användning, av vilkas lösning frågan om spetsbergsfyndigheternas
framtida värde syntes vara till en viss grad avhängig.

I anledning av vad sålunda i motionen och riksdagsskrivelsen anförts i
fråga om nyss angivna problem hade det givetvis varit i högsta grad önskvärt,
om någon närmare utredning i dessa avseenden redan nu hade kunnat
åvägabringas. Emellertid har, vad särskilt angår lösningen av problemet
att framställa flytande bränslen ur stenkol, kommerskollegium uttalat, att,
så vitt kollegium hade sig bekant, tillräckliga uppgifter icke syntes finnas
tillgängliga i den tekniska litteraturen för att en beräkning angående spetsbergskolens
förhållande till dessa oljeframställningsprocesser för närvarande
skulle kunna utföras. Jag vill i detta sammanhang omförmäla, att en vid
ingenjörsvetenskapsakademiens kraft- och bränsleutredning anställd tjänsteman,
bergsingenjören A. Hallbäck, som år 1918 företagit vissa prov å spetsbergskol,
till mig den 25 januari 1928 överlämnat en promemoria angående
möjligheterna för oljeutvinning ur stenkol med särskild hänsyn till spetsbergskolen.
I denna promemoria, varav utdrag torde få såsom bilaga A
fogas till dagens protokoll, lämnas en redogörelse över olika metoder avseende
en förädling av stenkol under utvinnande av motorbränslen och
framhålles däri, hurusom den tekniska utvecklingen inom området av kolens
förädling för närvarande är synnerligen stark och att nya metoder med
lovande utsikter äro under utprovning, till en del redan i storindustriell
skala. Otänkbart är ju icke, framhålles det, att någon av dessa nya metoder
kan komma att så utvecklas och med sådan fördel tillämpas på spetsbergskolen,
att nackdelarna av Spetsbergens nordliga och avskilda läge vid
en konkurrens med de naturliga mineraloljorna och med den »konstbensin»,
som — exempelvis i Tyskland — framställes i storindustriell skala och av ett
billigt råmateriel, kunna bliva kompenserade. Någon säker hållpunkt för
ett dylikt antagande syntes dock icke förefinnas. Över huvud taget kunde
något positivt uttalande angående möjligheten att med fördel tillämpa någon
av de nyare metoderna å spetsbergskol icke på basis av hittills föreliggande
material göras.

Beträffande de övriga skäl för ifrågavarande kolfyndiglieters bevarande i

Statsutskottets utlåtande Nr 44. :i

svensk ägo, som anföras i motionen, anser jag mig icke nu kunna göra
något uttalande.

I åberopade skrivelse har riksdagen i avseende å den begärda utredningen
uttalat, att därvid borde särskilt undersökas, huruvida icke på
grundval av det hittillsvarande bolaget en nybildning under statens medverkan
av ett liknande företag kunde åstadkommas. Tidigare frän olika
näringssammanslutningar gjorda uttalanden syntes nämligen riksdagen giva
viss rätt antaga, att på enskilt håll intresse alltjämt skulle förefinnas och
komma att ådagaläggas för ifrågavarande koltillgångars fortsatta bevarande
åt landet. Under alla förhållanden borde enligt riksdagens mening fasthållas,
att den ytterligare kapitalinsats, som från statens sida kunde påräknas,
måste bliva tämligen begränsad.

Med anledning av vad sålunda från riksdagens sida uttalats vill jag
till en början framhålla, att svenska köpare av ifrågavarande koltillgångar
å Spetsbergen icke för närvarande torde finnas. Åtminstone hava
några sådana hittills icke framträtt, ehuru vissa förfrågningar i saken gjorts
från min sida. För att koltillgångarna skola kunna fortfarande bevaras i
svensk ägo, lärer det därför vara nödvändigt att det för inköpet erforderliga
kapitalbeloppet praktiskt taget helt tillskjutes av staten i avvaktan på att,
under i framtiden eventuellt förändrade förhallanden, intresse för saken ater
må komma till synes från enskilt svenskt håll. Härvid är emellertid att
märka, att den i ovan åberopade proposition (nr 195) till 1926 års riksdag
föreslagna formen för statens övertagande av företaget, nämligen att staten
skulle för visst pris övertaga fordringsrätten från de huvudsakliga enskilda
fordringsägarna samt erhålla de av dem ägda stamaktierna i bolaget, icke
längre är användbar sedan på grund av 1926 års riksdags beslut bolaget
enligt till registreringsmyndigheten gjord anmälan trätt i likvidation. En
formlig försäljning av företaget lärer sålunda nu vara ofrånkomlig.

Vid angivna förhållanden hava under den fortsatta beredningen inom
handelsdepartementet av detta ärende förhandlingar förts med likvidatorerna
rörande överlåtande å ett nytt för ändamålet bildat aktiebolag av de likvidationsbolaget
tillhöriga områdena å Spetsbergen, till vilka såsom förut nämnts
likvidationsbolagets rätt blivit tryggad genom av norska regeringen den 29
augusti 1927 utfärdade »lijemmelsdokument». Såsom resultat av de förda
förhandlingarna hava likvidatorerna till mig överlämnat ett den 10 januari
1928 dagtecknat försäljningsanbud å ifrågavarande båda områden, vilka äro
belägna det ena omkring Braganzabukten (Braganzavågen) och den inre
delen av Lågfjorden samt det andra omkring Ebbadalen (Ebbabreen) och vilka
i »hjemmelsdokumenten» benämnts »Indre Lågfjord» och »Indre Billefjord».
Enligt försäljningsanbudet, vilket torde få såsom bilaga B fogas till dagens
protokoll, skulle dessa områden, med allt vad därå finnes av fast och lös
egendom i vid tillträdet befintligt skick och med den rätt likvidationsbolaget
därtill äger, av likvidationsbolaget överlåtas för en köpeskilling av 850,000
kronor att erläggas senast den 30 april 1928 samt i övrigt pa följande

4

Statsutskottets utlåtande Nr 44.

villkor. Eventuella av försäljningen föranledda avgifter till norska myndigheter
ävensom alla skatter för egendomen å Spetsbergen, förfallande efter den 30
april innevarande år, betalas av köparen, som jämväl från sagda dag svarar
för arvodet till det ombud i Norge, som författningsenligt måste finnas. Avlöning
och övriga kostnader för den nuvarande till två man uppgående
vaktpersonalen vid gruvan å Spetsbergen bestridas intill den 30 april 1928
av likvidationsbolaget och därefter av köparen. Enligt avtal med aktiebolaget
Isfjorden-Belsund upphör all skyldighet att till sagda bolag erlägga
royalty för i likvidationsbolagets gruvor å Spetsbergen brutna stenkol.
Likvidationsbolagets arkiv och övriga handlingar överlämnas efter likvidationens
avslutande till köparen. Den försålda egendomen skall av köparen
tillträdas den 1 januari 1929 eller den tidigare dag, som köparen äger bestämma;
dock att likvidationsbolaget ej är skyldigt att efter den 30 april
1928 vidtaga några åtgärder för spetsbergstillgångarnas vård eller tillsyn,
men köparen däremot berättigad vidtaga de åtgärder härför, som han finner
erforderliga, varvid köparen må utan ersättning disponera över likvidationsbolagets
å Spetsbergen befintliga förråd och anläggningar.

Anbudet är från likvidatorernas sida bindande under förutsättning att
riksdagen före den 1 april 1928 anvisar erforderliga medel samt köpekontrakt
utväxlas och likvid sker senast den 30 april 1928.

Av en under förhandlingarna med likvidatorerna gjord uppställning över
likvidationsbolagets beräknade skulder per den 30 april 1928 framgår, att
den totala skuldbördan, frånsett aktiekapitalet, då skulle uppgå till 3,890,466
kronor 42 öre, därav 2,376,470 kronor 38 öre till svenska staten, 1,480,691
kronor 83 öre till vissa större enskilda fordringsägare samt 33,304 kronor
21 öre till andra fordringsägare. Statens fordran består av följande tre
poster: statslån av 1923 och 1924 jämte oguldna räntor 1,750,000 kronor,
järnvägsstyrelsens fordran jämte oguldna räntor 394,270 kronor 38 öre samt
statslån av augusti 1925 jämte oguldna räntor 232,200 kronor. Därvid är
att märka, att sistnämnda lån liksom ett samtidigt av de större enskilda
fordringsägarne till bolaget lämnat lån, utgörande jämte oguldna räntor
174,556 kronor 25 öre, beviljats med förbehåll om förmånsrätt framför äldre
krediter. Vidare må framhållas, att det vid beräkningen förutsatts, att
resterande kapital, 66,666 kronor 66 öre, å bolagets rederilån jämte oguldna
räntor, per den 30 april 1928 uppgående till 9,388 kronor 88 öre, sistnämnda
dag till fullo skola inbetalas av borgensmännen för lånet, varför och då dessa
jämväl i övrigt äga betydande fordringar å bolaget nämnda båda belopp, tillhopa
76,055 kronor 54 öre, inräknats bland skulderna till bolagets större enskilda
fordringsägare. Slutligen må framhållas, att nu återstående ej disponerade
belopp, omkring 19,000 kronor, å den ovan omförmälda i augusti
1925 till bolaget beviljade kredit beräknats att jämte köpeskillingen —

23,000 norska kronor — för numera försålda fartyget Braganza, för vars
anskaffande berörda rederilån på sin tid beviljats, skola förslå till täckande
av de utgifter, som likvidatorerna, i händelse försäljning sker enligt om -

Statsutskottets utlåtande Nr 44.

förmälda anbud, ytterligare hava att bestrida. Det av 1926 års riksdag
anvisade reservationsanslaget å 105,000 kronor till åtgärder för avvecklande
av statens engagemang i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen har däremot
beräknats icke till någon del skola behöva av likvidatorerna tagas i
anspråk.

För ett närmare bedömande av likvidatorernas försäljningsanbud har samtidigt
med förberörda uppställning rörande likvidationsbolagets skulder uppgjorts
en plan å utdelning den 30 april 1928 till likvidationsbolagets fordringsägare
av den i anbudet bestämda köpeskillingen, 850,000 kronor, efter
enahanda grunder som gälla för upprättande av utdelningsförslag i konkurs.

Enligt denna plan skulle de mindre fordringsägare, vilka icke deltagit i
överenskommelsen om förmånsrätt för den bolaget i augusti 1925 beviljade
krediten, först äga av köpeskillingen utbekomma vad som i proportion till hela
skuldbördan belöper å deras fordringar. Därefter skulle staten och likvidationsbolagets
enskilda kreditgivare äga till fullo återbekomma den bolaget i
augusti 1925 beviljade krediten jämte ränta. Slutligen skulle vad som
sedan återstår fördelas mellan staten och de enskilda fordringsägarna i proportion
till vederbörandes oprioriterade fordringar hos likvidationsbolaget.

De belopp, som enligt utdelningsplanen skulle komma att utgå till fordringsägarna,
framgå av följande sammanställning.

I.

II.

in.

Fordrings-

belopp

Utdelning

Utdelning i
procent å
iordrings-

kronor

öre

kronor

öre

belopp

%

Mindre fordringsägare, som ej deltagit i över-enskommelsen om förmånsrätt för den i
augusti 1925 beviljade krediten ...............

33,304

21

7,276

40

21.85

Lån av augusti 1925

a) staten: lån 200,000 kronor jämte ränta

232,200

—

232,200

—

100

b) större enskilda kreditgivare: lån 150,000
kronor jämte ränta...........................

174,556

25

174,556

25

100

Äldre större krediter, lämnade av

a) staten ............................................

2,144,270

38

270,933

88

12.64

b) enskilda ..........................................

1,306,135

58

165,033

47

12.64

Summa I—III kronor

3,890,466

42

850,000

_

Staten skulle enligt förestående bekomma 503,133 kronor 88 öre (232,200 +
270,933: 8 8) och de större enskilda fordringsägarna 339,589 kronor 72 öre
(174,556: 25 + 165,033: 47). Sammanlagt skulle till enskilda fordringsägare
komma att utgå 346,866 kronor 12 öre eller i runt tal 350,000 kronor.

När jag nu går att för egen del angiva min ståndpunkt i denna fråga,
finner jag mig till en början böra uttala, att utsikterna till avkastning av
Hya kapitalinvesteringar i det ifrågavarande företaget måste anses synner -

6

Statsutskottets utlåtande Nr 44.

ligen ovissa och att starka betänkligheter därför kunna resas mot dylika.
Av de gjorda kostnadsberäkningarna för ett fortsatt bevarande i svensk ägo
av koltillgångarna synes emellertid framgå, att kostnaderna ligga inom sådana
gränser, som 1927 års riksdag vid avlåtandet av sin meromnämnda skrivelse
torde hava förmenat vara rimliga. Med hänsyn till den ståndpunkt riksdagen
intagit till frågan och då överlåtelsen torde kunna genomföras på ett
sådant sätt, att den kontanta kapitalinsats, som i förevarande fall erfordras,
kan stanna vid något över hälften av den ifrågasatta köpeskillingen, synes
mig förslag om statens medverkan till bildande av ett nytt bolag för koltillgångarnas
övertagande i enlighet med det föreliggande anbudet böra
bringas under riksdagens prövning.

Denna statens medverkan skulle enligt min mening lämpligen böra ske
på följande sätt. Den del av köpeskillingen, som enligt ovan omförmälda
utdelningsplan belöper å staten såsom fordringsägare i det gamla bolaget eller
i runt tal 500,000 kronor, skulle av det nya bolaget övertagas såsom lån
mot vederbörlig förskrivning. Att jag även i fråga om den del av det
staten tillkommande utdelningsbeloppet, som belöper å järnvägsstyrelsens
fordran hos det gamla bolaget, anser mig kunna förorda ett dylikt arrangemang,
beror därpå, att, enligt inhämtad upplysning, den järnvägsstyrelsens
utgift, varigenom fordran uppkommit, belastat järnvägsstyrelsens kolkonto
för vederbörande år och att samma fordran sålunda i själva verket kan betraktas
såsom om den vore i järnvägsstyrelsens räkenskaper avskriven. Genom
berörda överflyttning av skuld till ett belopp av omkring 500,000 kronor,
vartill riksdagens bemyndigande lärer böra utverkas, minskas det belopp,
som det nya bolaget behöver för köpeskillingens erläggande disponera, till

350,000 kronor. Detta belopp anser jag böra tillskjutas genom aktieteckning
i det nya bolaget. Utöver en kapitalinsats å sist sagda belopp erfordras,
såsom redan nämnts, medel för bestridande av det nya bolagets utgifter
under de närmaste åren. Enligt ovan anförda beräkning skulle dessa fölen
10-årsperiod framåt komma att belöpa sig till omkring 200,000 kronor.
Förhållandena kunna emellertid under loppet av en så pass lång tidrymd
undergå betydande förändringar. Jag håller dock före, att den nu beräknade
utgiftssumman icke skall komma att behöva överskridas. Därest likväl
branden i Sveagruvan mot förmodan icke skulle vara släckt och särskilda
expeditioner till Spetsbergen med anledning härav erfordras, kunna kostnaderna
ju tänkas uppgå till högre belopp än vad som nu beräknats. Men
å andra sidan bör en minskning av det för bestridande av utgifter erforderliga
kapitalet uppkomma, därest anläggningarna å Spetsbergen utarrenderas, såsom
det med hänsyn till deras vård och underhåll synes önskligt. Vid angivna
förhållanden anser jag det icke lämpligt att för nu ifrågavarande ändamål
beräkna medel för längre tid än 5 år. Det för denna tid erforderliga beloppet,
vilket lämpligen torde böra upptagas med 100,000 kronor, anser jag
böra, i likhet med omförmälda belopp å 350,000 kronor, tillskjutas genom
aktieteckning. Av riksdagen bör sålunda utverkas bemyndigande för Kungl.
Maj:t att låta teckna aktier intill ett belopp av 450,000 kronor i det nya bolaget.

Statsutskottets utlåtande Nr 44. 7

För likvidering av dessa aktier synes mig i första hand böra tagas i anspråk
det av 1920 års riksdag anvisade reservationsanslaget å 105,000 kronor
till åtgärder för avvecklande av statens engagemang i svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen, vilket anslag, enligt vad jag tidigare framhållit,
hittills icke till någon del utnyttjats. I detta sammanhang vill jag framhålla,
att storleken av detta anslag, vilket utgått av skattemedel, ungefär
motsvarar det belopp, som beräknats bliva erforderligt för bestridande av
det nya bolagets utgifter under de närmaste 5 åren. Jämte medgivande av
riksdagen att för aktieteckning anlita nämnda anslag torde för samma
ändamål ett belopp av 345,000 kronor böra äskas av riksdagen att uppföras
å riksstaten för budgetåret 1928—1929 under utgifter för kapitalökning och
rubrik »Statens aktier». Med hänsyn till de ovissa förräntningsmöjligheterna
i avseende å förevarande kapitalinvestering torde beloppet böra utga
av andra statsinkomster än lånemedel. Enligt vad chefen för finansdepartementet
meddelat, kunna för täckande av utgiftsposten ifråga, vilken icke
upptagits i statsverkspropositionen, medel beredas å riksstaten.

Såsom av det föregående framgår, skulle nyssnämnda belopp av 345,000
kronor behöva tagas i anspråk redan den 30 april 1928. Det för ändamålet
äskade anslaget skulle emellertid bliva tillgängligt först med det nya budgetårets
ingång, d. v. s. den 1 juli 1928. Vid sådant förhållande torde, vid
bifall till det föreliggande förslaget, det ifrågavarande beloppet böra förskottsvis
utanordnas av anslaget till oförutsedda utgifter för att omedelbart efter
ingången av nästkommande budgetår ersättas sagda anslag av de medel,
som må av riksdagen beviljas.

Jag vill slutligen tillägga, att det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att utfärda instruktion för de representanter för staten, vilka böra tillsättas
i det nya bolaget.»

Beträffande de olika skäl, som tala för att ifrågavarande stenkolstillgångar
på Spetsbergen för framtiden bevaras i svensk ägo, får utskottet
hänvisa till utskottets vid ett flertal tidigare tillfällen i ämnet gjorda uttalanden.
Erinrats bar därvid, bland annat om de ansträngningar och
uppoffringar, som andra nationer underkasta sig för att säkerställa det
framtida bränslebovet, varom bland annat vittna de stora norska och
holländska kolföretagen på Spetsbergen liksom överhuvud den rådande
allmänna internationella konkurrensen på bränsleområdet.

Enligt utskottets mening vore det, såsom ock tidigare i samband med
frågans behandling uttalats, beklagligt, om dessa betydande förråd på en
för landets industriella utveckling synnerligen viktig råvara skulle behöva
frånhändas landet, och detta i all synnerhet som den erforderliga
kapitalinsatsen torde få anses jämförelsevis ringa.

Enligt den plan, som i detta avseende av departementschefen framlagts,
skulle ifrågavarande ytterligare erforderliga kapitalbehov uppgå till

350,000 kronor, vartill skulle komma ytterligare 100,000 kronor, utgörande

Utskottets

yttrande.

8 Statsutskottets utlåtande Nr 44.

beräknat nödigt belopp för bestridande av driftsutgifterna under fem år
framåt.

För egen del anser utskottet det sålunda framlagda förslaget under förhandenvarande
förhållanden vara av beskaffenhet att böra från statens
sida godtagas. I likhet med departementschefen måste utskottet finna
riktigast, att täckning för det nya anslagsbelopp, 345,000 kronor, som nu
för ändamålet skulle upptagas å 1928—1929 års riksstat, beredes av andra
statsinkomster än lånemedel.

Under hänvisning i övrigt beträffande den framlagda planens detaljer
till den i propositionen lämnade utredningen, hemställer utskottet,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, må

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, för fortsatt bevarande
i svensk ägo av svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergens i likvidation tillgångar å Spetsbergen, låta
teckna aktier till ett belopp av intill 450,000 kronor i
ett tillämnat aktiebolag med ändamål att övertaga berörda
tillgångar samt att lämna medgivande för det
nya bolaget att mot vederbörlig förskrivning övertaga
det belopp, som vid utdelning i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
den 10 februari 1928 omförmälda utdelningsplan
kan tillkomma staten såsom fordringsägare
hos svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen i
likvidation;

b) medgiva, att det å riksstaten för budgetåret 1926
—1927 anvisade reservationsanslaget å 105,000 kronor
till åtgärder för avvecklande av statens engagemang i
svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen må anlitas
för likvidering av aktier i det nya bolaget;

c) för sistberörda ändamål å riksstaten för budgetåret
1928—1929 bland utgifter för kapitalökning anvisa
ett reservationsanslag av 345,000 kronor, att utgå av
andra statsinkomster än lånemedel.

Stockholm den 16 mars 1928.

På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.

Statsutskottets utlåtande Nr 44.

9

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. II. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Nilsson i Malmö,
O. Bergqvist, C. P. V. Nilsson i Gränebo, J. G. Walles, C. A. Carlsson i Gävle, C /. Asplund,
•I. B. Johansson i Fredrikslund, C. Johansson i Hälsingborg och J. Clemedtson;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, P. Nilsson i Bonarp,
S. Bengtsson i Norup, P. M. Olsson i Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp, A. Å:son Törnkvist
i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg, B. F.son Holmgren, O. Nilsson i Örebro, Ii. G. E.
Eriksson i Stockholm och P. C. Jonsson i Eskilstuna.

Reservation

av herrar Kvarnzelius, Nilsson i Gränebo, Johansson i Fredrikslund,
Clemedtson, Olsson i Kullenbergstorp, Törnkvist i Karlskrona och Jonsson
i Eskilstuna, som ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande
lydelse:

»Den av 1927 års riksdag gjorda framställningen om förnyad utredning
i Spetsbergsfrågan tillkom bland annat med tanke på att på enskilt håll
intresse alltjämt skulle förefinnas för ifrågavarande kolfyndigheters fortsatta
bibehållande i svensk ägo. I detta avseende har emellertid nu konstaterats,
att svensk köpare av fyndigheterna icke för närvarande torde
finnas samt att det erforderliga nya kapitalbeloppet måste praktisk taget
helt tillskjutas av staten. Ej heller beträffande möjligheterna att finna
en lönande användning av fyndigheterna genom de utexperimenterade
nya metoderna för kolets förädling till flytande bränsle har något positivt
uttalande i propositionen kunnat göras.

överhuvud synes vad som framkommit vid den föreslagna förnyade
utredningen icke böra föranleda ett frångående av 1926 års riksdags beslut,
att statens engagemang i Spetsbergsföretaget bör snarast möjligt avvecklas.

Utskottet får därför hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke må
av riksdagen bifallas.»