Statsutskottets utlåtande Nr 128.
1
Nr 128.
Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1928 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om anslag till påbörjande
av en banbyggnad från Övertorneå till Pajala.
(4: e avd.)
Uti två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 88,
av herr O. Bergqvist m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 169, av
herr E. A. Hage m. fl., har hemställts, att riksdagen ville för budgetåret 1928
—1929 bevilja och ställa till järnvägsstyrelsens förfogande för påbörjande av
en banbyggnad från Över-Torneå till Pajala ett belopp av 1,000,000 kronor.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin framställning, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Med stöd av § 46 i riksdagsordningen har utskottet från järnvägsstyrelsen
inhämtat yttrande över motionerna. Styrelsen framhåller härvid inledningsvis,
att vid styrelsens sysslande med denna fråga och härvid gjorda utredningar
framgått, att av de två ursprungligen ifrågasatta alternativa linjerna,
en från trakten av Morjärv längs Ivalixdalen över Överkalix och en från
Övertorneå längs Tornedalen till Pajala, företräde bör ur flera synpunkter
lämnas åt det senare alternativet. Slutliga utredningar rörande en järnväg
Övertorneå—Pajala hade genom styrelsens försorg verkställts, sedan styrelsen
på därom framställd begäran genom kungl. brev den 3 juli 1925 erhållit bemyndigande
att verkställa sådana. I yttrande av den 25 februari 1927 hade
styrelsen med överlämnande av fullständiga tekniska och trafikekonomiska
utredningar angivit sin uppfattning angående lämpligheten att utföra berörda
järnvägsanläggning. Rörande tekniska förhållanden vid den ifrågasatta järnvägen
erinrar styrelsen, att kostnaderna för den 112.2 km långa banan beräknats
till 11,400,000 kronor. De beräknade årliga trafikinkomsterna, 101,000 kronor,
sammanställda med utgifterna för drift och underhåll, 372,000 kronor, gåve
till resultat en årlig driftsförlust av i runt tal 270,000 kronor, vartill komme,
att ingen avkastning kunde beräknas på ett kapital av omkring 11 miljoner
kronor. Under erinran vidare, att styrelsen vid sin nämnda utredning hänvisat
till den möjlighet, som förelåge, att genom en automobillinje, vars trafikerande
kunde uppdragas åt statens järnvägar, tillgodose bygdens kommunikationsbehov
på ett för det allmänna vida mindre kostsamt sätt, har styrelsen anfört
bl. a. följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 6 samt. 62 haft. (År 128.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 1%8.
»Sedan järnvägsstyrelsen genom kungl. brev den 3 oktober 1927 anbefallts
att skyndsamt verkställa den sålunda ifrågasatta utredningen, har styrelsen
den 13 januari 1928 avgivit yttrande i frågan. Styrelsen erinrar i denna utredning,
att postdiligenstrafik numera anordnats å sträckningen Övertorneå—Tärendö—Pajala.
Den ifrågasatta nya billinjen åter skulle följa den längs Torneälven
löpande landsvägen, vilken under en följd av år varit föremål för förstärkning,
breddning och uträtning. För anordnande av fullständig linjetrafik,
omfattande såväl person- som godstrafik, beräknades erforderligt ett kapital
av omkring 600,000 kronor, fördelat med 250,000 kronor på byggnader
och dylikt och återstoden på personomnibussar och lastbilar med tillbehör. Härtill
komme ett belopp av 100,000 kronor för snöskyddsanordningar, vilken kostnad
dock antogs komma att bestridas med automobilskattemedel.
Medan ekonomiska skäl trädde hindrande i vägen för inläggandet av mer
än ett tågpar dagligen å eu järnväg mellan Övertorneå och Pajala, ''skulle det
vid anordnande av linjetrafik bliva möjligt att inrätta dubbelturer, varigenom
befolkningens resebehov skulle på ett bättre sätt tillgodoses.
Av den verkställda undersökningen framgick, att anordnandet av billinje
krävde omkring 10 miljoner kronor mindre kapitalutlägg, än som fordrades
för anläggning av en järnväg, och att de årliga driftförlusterna vid en billinje
syntes bliva mindre än vid en järnväg. Även för trafikanterna skulle billinjen i
vissa avseenden medföra större fördelar, än en järnväg utan oskälig kostnadsökning
skulle kunna lämna. Vid omnibustrafik skulle sålunda för persontrafiken
lämpligare tider för resas anträdande och avslutande samt flera reselägenheter
kunna erhållas, och mot en något längre resetid med omnibus svarade i
många fall kortare färd till och från station. Godsbefraktarne, särskilt större
sådana, skulle kunna få sitt gods lastat och lossat vid egen gård. Då slutligen
den grundförutsättningen gjorts, att samma avgifter som i järnvägstrafik skulle
tillämpas, finge befolkningen i övrigt ungefär samma fördelar av en under ifrågasatta
villkor upprätthållen linjetrafik som av en järnväg.
Såsom av föregående redogörelse framgår, äro järnvägsstyrelsens utredningar
beträffande den övre Tornedalens kommunikationsfråga att betrakta såsom tills
vidare slutförda, och lära de också föreligga i så fullständigt utarbetat skick,
att därpå skall kunna grundas ett bedömande och beslut i frågan. Mera ingående
undersökningar i syfte att utreda, huruvida förbättringar eller förenklingar och
besparingar äro möjliga att i vissa avseenden genomföra, kunna ej giva sådana
resultat, att de bliva av någon större betydelse för avgörandet, om järnväg skall
byggas eller icke. Dylika detaljundersökningar synas därför lämpligen böra
uppskjutas, till dess statsmakternas principbeslut i ärendet fattats. Från järnvägsstyrelsens
sida föreligger sålunda ingen erinran, mot att sådant beslut fattas
vid innevarande års riksdag, men väl har styrelsen ett direkt intresse av att sä
sker, enär styrelsen anser önskligt, att den årligen uppdykande frågan en gång
får sin lösning.
Beträffande det sätt, på vilket ifrågavarande kommunikationsfråga då lämpligast
bör lösas, har styrelsen, som har att betrakta spörsmålet ur övervägande
ekonomisk synpunkt och som har att bevaka statsbanornas och deras trafikanters
intressen, icke anledning att intaga en annan ståndpunkt än tidigare. Därest
sålunda de särskilda hänsyn, som äro förknippade med frågan om kommunikationernas
ordnande i ifrågavarande gränsbygd, skulle föranleda statsmakterna att
ikläda sig betydande uppoffringar härför, får styrelsen i första hand förorda,
fitalsuls!ottds iilldlnnite AV t SS. 3
alt, såsom för det allmänna billigast liksom för föreliggande behov tillfyllestgörande,
beslut fattas om anordnande genom statens järnvägars försorg av regelbunden
omnibus- och lastbilstrafik mellan Övertorncå och Pajala och om anvisande
av härför erforderligt engångsanslag, ävensom därom att statens järnvägar
skola genom årliga anslag hållas skadeslösa för de vid biltrafiken uppkommande
driftförlusterna.
Skulle emellertid, vilket styrelsen med hänsyn till vid årets riksdag fattade
beslut angående inlandsbanans byggande utan avbrott ävensom till de uttalanden
rörande Pajalabanan, som fällts av 1927 års statsutskott och i årets
statsverksproposition, icke finner osannolikt, ett principbeslut i berörda kommunikationsfråga,
därest sådant fattas, komma att utfalla i annan riktning och
innebära, att järnväg till Pajala skall byggas, så uppkommer frågan, vid vilken
tidpunkt järnvägens byggande skall taga sin början. Därvid vill styrelsen framhålla,
att byggandet av en järnväg till Pajala samtidigd med eller till och
med i viss mån före byggandet av den återstående delen av inlandsbanan kan
synas ur såväl samhällelig som ekonomisk synpunkt fullt berättigat, enär förstnämnda
järnväg ju kommer att genomlöpa och betjäna trakter, vilka hysa en
ojämförligt större befolkning och jämväl äga vida större utvecklingsmöjligheter
än de trakter, som beröras av den likväl redan beslutade delen av inlandsbanan
mellan Sorsele och Arvidsjaur, framdeles utsträckt till Jokkmokk. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har i sitt yttrande beträffande detta fortsatta byggande
av inlandsbanan framhållit, att banan för befolkningens kommunikationsbehov
i själva verket är av underordnad betydelse, men att den är ofrånkomlig ur
försvarssynpunkt. Länsstyrelsen låter framskymta, att andra järnvägsbyggnader
i länet skulle vara angelägnare och av större nytta för befolkningen, och
torde då närmast syfta på Pajalabanan, beträffande vilken länsstyrelsen framhåller
såsom av utomordentligt stor betydelse, att den påbörjas, då i berörda
trakter förefinnes ett stort trafikbehov för en talrik och i stark tillväxt varande
befolkning. Även om inlandsbanans färdigbyggande ur ren försvarssynpunkt
givetvis måste tillmätas större betydelse än Pajalabanan, så har dock vidare
även denna senare en nationell betydelse, som järnvägsstyrelsen icke underskattar,
ehuru styrelsen ansett, att banans ifrågavarande uppgift skulle sannolikt för en
ganska lång tid framåt kunna lika val fyllas genom en på lämpligt sätt anordnad
och driven automobillinje. På grund av det anförda synes det styrelsen, att
igångsättandet av en järnvägsbyggnad till Pajala, därest en sådan principiellt
beslutes, icke lämpligen bör uppskjutas. Detta torde, synes det styrelsen, ej heller
vara ur budgetsynpunkt nödvändigt med hänsyn till storleken av de samlade
årliga anslag, som därefter skulle erfordras för järnvägsbyggande i övre Norrland.
Arbetena å Pajalabanan skulle nämligen ej komma att igångsättas med
någon större kraft förrän vid tidpunkt, då annan nu pågående banbyggnad
blir fullbordad, i det att slutanslag för tvärbanan Jörn—Arvidsjaur beviljats
för budgetåret 1928—1929. Ur anslagssynpunkt torde det därför icke böra
möta något hinder att omedelbart därefter upptaga arbetena å banan från Övertorneå
till Pajala, varom beslut då borde fattas redan av innevarande års riksdag.
Styrelsen, som alltså finner frågan om kommunikationernas ordnande i den
övre Tornedalen föreligga i så utrett skick, att ett principbeslut i ärendet bör
kunna fattas vid årets riksdag, och även angeläget, att avgörande snarast möjligt
träffas i denna sedan lång tid under utredning varande fråga, får såsom för
det allmänna billigast, för tillgodoseende av föreliggande behov tillfyllestgörande
samt för statens järnvägar förmånligast förorda, att regelbunden omnibus- och
4
Statsutskottets utlåtande Nr 1%S.
Utskottets
yttrande -
lastbiltrafik genom statens försorg anordnas mellan Övertorneå och Pajala på sätt
ovan närmare angivits.
Skulle emellertid beslut fattas om byggande av järnväg mellan nämnda
orter, har styrelsen ingen erinran att göra mot principiellt bifall till de för
styrelsens yttrande remitterade motionerna om beviljande för budgetåret 1928—
1929 av anslag för påbörjande av en banbyggnad från Övertorneå till Pajala,
varvid dock anslaget, då det detta år endast kan gälla förberedelser för banbygget,
torde böra begränsas förslagsvis till 100,000 i stället för begärda 1,000,000
kronor. Styrelsen vill dock med hänsyn till det ovan sagda därvid framhålla den
tvingande angelägenheten, att, då ärendet skall avgöras, samtidigt upptages till
prövning och avgörande också frågan om den bortskrivning av visst i statsbaneaffären
infört lånekapital, som framstår som nödvändig med hänsyn till ej
mindre det fortsatta byggande av förlustbringande banor än även förestående
taxesänkning med ty åtföljande inkomstminskning.»
Chefen för järnvägsstyrelsens militärbyrå, byråchefen Pantzerhielm, har anfört
avvikande mening beträffande av styrelsen framlagd plan till byggandet
av nya statsbanor i Norrland, varvid han framhållit, att ur militär transportsynpunkt
inlandsbanans snabba fullbordande vore av ojämförligt större betydelse
än anläggande av statsbana Övertorneå—Pajala, varför han ansåge, att
inlandsbanan borde fullbordas, innan Pajalabanan påbörjas.
Att befrämja svensk odling och bebyggelse uti ifrågavarande nordliga gränstrakter
framstår tvivelsutan som en angelägen nationell uppgift. Detta, har
redan tidigare vid skilda tillfällen av utskottet framhållits, därvid också betonats
den stora betydelsen från dessa synpunkter av ifrågavarande gränsbanas
förlängning från dess nuvarande slutpunkt vid Övertorneå upp till Pajala.
Enligt vad järnvägsstyrelsen meddelat, skulle det nya banföretaget också
lämpligen låta sig inpassas i den plan, varefter övriga redan beslutade järnvägsbyggnader
i Norrland avsetts att bedrivas.
Att på enskilda motioner nu fatta beslut om igångsättande av ett i olika avseenden
så vittutseende företag måste utskottet dock finna alltför vanskligt.
Erinras må, att förevarande fråga för närvarande är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning; sedan järnvägsstyrelsen den 3 juli 1925 anbefallts — bland
annat — verkställa fullständig undersökning för en järnväg från Övertorneå
till Pajala kyrkoby i Norrbottens län, bär nämligen styrelsen den 25 februari
1927 inkommit med den sålunda anbefallda utredningen, därvid järnvägsstyrelsen
hänvisat på möjligheten att genom en av statens järnvägar driven
automobillinje tillgodose bygdens kommunikationsbehov på ett för det allmänna
vida mindre kostsamt sätt.
Utskottet anser sig vidare böra erinra därom, att frågan om lämplig uthamn
för Haparanda och därmed för hela Tornedalen, till vars utredning innevarande
riksdag redan beviljat medel, också är av betydelse för ordnandet av
kommunikationerna inom denna gränsbygd.
Statsutskottets utlåtande Nr 12S.
ft
För ett snart avgörande av förevarande kommunikationsspörsmål talar otvivelaktigt,
såsom länsstyrelsen och jämväl järnvägsstyrelsen framhållit, den
utomordentliga betydelse detsamma äger för Tornedalens talrika och i stark
tillväxt stadda befolkning och för dess närmande till landet i övrigt. Från dessa
utgångspunkter vill utskottet tillstyrka, att framställning göres hos Kungl.
Maj: t om frågans skyiidsamma övervägande.
Under åberopande härav hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av de av herr Bergqvist m. fl. och
herr Hage m. fl. i ämnet väckta motionerna (1:88 och
II: 169), må i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om skyndsamt
övervägande av frågan om ordnande av Tornedalens kommunikationsspörsmål.
Stockholm den 11 maj 1928.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVÅRNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,
J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, C. B. V. Nilsson i Gränebo, J. G. Walles, E. A.
Hallin, C. 1. Asplund, C. Johansson i Hälsingborg, J. Clemedtson och D. Hansén,
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, P. Nilsson i Bonarp, S.
Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i Blädinge, O. Olsson i
Kullenbergstorp, A. Å:son Törnkvist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg, B. F.son
Holmgren, O. Nilsson i Örebro, S. Persson i Fritorp och E. G. E. Eriksson i Stockholm.
Reservationer:
1) av herrar J. Nilsson i Malmö och Olsson i Kullenbergstorp, vilka ansett
att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
»Att befrämja •—---bedrivas.
Att på enskilda motioner och mot järnvägsstyrelsens avstyrkande ståndpunkt
nu fatta beslut om igångsättande av ett i olika avseenden så vittutseende företag
måste utskottet dock finna alltför vanskligt. Ensamt anläggningskostnaderna
för den cirka 11 mil långa banan hava uppskattats till omkring 11 mil
-
6 Statsutskottets utlåtande Nr 128.
joner kronor. Härtill bör läggas en beräknad årlig driftsförlust av cirka
270,000 kronor.
Erinras må, att förevarande fråga för närvarande är beroende på Kungl.
Maj: ts prövning; sedan järnvägsstyrelsen den 3 juli 1925 anbefallts — bland
annat -— verkställa fullständig undersökning för en järnväg från Övertorneå
till Pajala kyrkoby i Norrbottens län, har nämligen styrelsen den 25 februari
1927 inkommit med den sålunda anbefallda utredningen, därvid järnvägsstyrelsen
hänvisat på möjligheten att genom en av statens järnvägar driven
automobillinje tillgodose bygdens kommunikationsbehov på ett för det allmänna
vida mindre kostsamt sätt.
Utskottet vill för sin del uttala en förväntan, att Kungl. Maj: t efter de
ytterligare överväganden, som möjligen krävas, måtte redan inom den närmaste
tiden företaga ärendet till prövning. För ett snart avgörande härav talar,
såsom länsstyrelsen och jämväl järnvägsstyrelsen framhållit, den utomordentliga
betydelse, förevarande kommunikationsspörsmål äger för en talrik och
i stark tillväxt stadd gränsbefolkning.
Under åberopande härav hemställer utskottet,
att de av herr Bergqvist m. fl. och herr Hage in. fl» i
ämnet väckta motionerna (I: 88 och II: 169) icke må av riksdagen
bifallas.»
2) av herr Asplund, som ansett, att utskottets motivering bort hava följande
lydelse:
»Att befrämja---mindre kostsamt sätt. En med anknytning till den
föreslagna automobillinjen verkställd omläggning av den redan befintliga postdiligenslinjen
Övertorneå—Tärendö—Vittangi—Kiruna till såväl gods- som
persontrafik skulle förvisso bliva av stor betydelse icke blott för Pajalatraktens
utan för hela den finsktalande Tornebygdens utveckling.
Utskottet anser---övervägande.»
Stockholm 1928. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri-A.-B.
287198