Statsutskottets utlåtande Nr 124.
O
Nr 124.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1928 kl. 2 e. in.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tyghantverkaren
vid fortifikationen P. Söderbergs placering
i löneklass.
(l:a avd.)
Uti två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herrar O. Bergqvist och I). Hartsen, nr 24, samt den andra inom andra kammaren
av herr E. Hage, nr 88, har hemställts, att riksdagen ville medgiva,
att tyghantverkaren vid fortifikationen P. Söderberg i Boden må för bestämmande
av löneklass för honom få i egenskap av tyghantverkare tillgodoräkna
sig som tjänstetid den tid, varunder han som hantverksbeställningsman
eller tygarbetare förrättat tjänst såsom verkstadsföreståndare vid
Bodens tygstation.
Motionärerna hava till stöd för sina framställningar, bl. a., åberopat nedanstående
av Söderberg lämnade redogörelse:
»Med åberopande av § 7 mom. 2 i Kungl. Majrts avlöningsreglemente
för officerare, underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv
stat m. fl. vid armén och marinen (S. F. S. 388, 1921) och med stöd av ett
av tygmästaren i Boden, kaptenen Holmgren, utfärdat intyg gjorde jag
(under mitt förra namn Johansson) i november månad 1921 genom dåvarande
tygofficeren majoren von Heijne en muntlig anhållan hos chefen för
Kungl. Bodens ingenjörkår om rätt att vid fastställande av löneklass för
mig vid övergång till nämnda avlöningsreglemente få tillgodoräkna mig
tiden från och med den 11 juni 1910 till och med den 30 april 1920, under
vilken tid jag tjänstgjort såsom verkstadsföreståndare vid Bodens tygstation.
Kårchefen ansåg då det vara till fullo styrkt, att den tjänst jag utfört
vid tygstationen var fullt likvärdig med den jag i egenskap av tyghantverkare
hade att utföra vid Ing. 4:s tygverkstäder, samt lovade att placera
mig i motsvarande löneklass, men han fordrade en skriftlig ansökan från
mig. Den 1 november 1921 inlämnade jag i ärendet en till kårcliefen ställd
skriftlig ansökan.
Denna ansökan återfick jag den 15 januari 1922 med därå med blyerts
gjord anteckning utan namnunderskrift, att densamma skulle ställas till
Konungen.
I enlighet härmed och i den tron att vederbörande vid kåren bättre än
jag förstod huru ett dylikt ärende skulle handläggas, inlämnade jag den 19
januari 1922 en till Konungen ställd underdånig ansökan. Kungl. Maj:t
föreskrev genom resolution den 4 april 1922, att ansökan icke kunde bifallas.
En förnyad ansökan rönte samma öde. (Resolution den 9 juni 1922.)
Som det framgår av kårchefens yttrande uppgav han intet annat motiv
6
Statsutskottets utlåtande Nr 124.
för att lian ej biföll min till honom ställda ansökan, än den långa tid, som
tjänstetidsberäkningen avsåg. Den egentliga orsaken var, enligt vad han
senare meddelade mig, att liknande ansökningar inkommit från en del andra
beställningsliavare, vilka han ansåg vara tvivelaktiga, och därför hänvisade
han oss alla att göra ansökan hos Konungen. Kör att kårchefens motiv,
den långa tiden, icke längre kunde utgöra hinder för ett bifall, inlämnade
jag, som då erhållit vederbörligt tillstånd att antaga släktnamnet Söderberg,
en ny ansökan till kårchefen, avseende endast tiden fr. o. m. den 1 november
1912 t. o. in. den 30 april 1920, och hoppades därigenom få ansökan
bifallen. Men i stället för att bifalla min ansökan underställde han densamma
Kungl. Maj:ts prövning.
Kungl. Maj:t lämnade genom resolution av den 2 mars 1923 jämväl denna
ansökan utan bifall.
Efter att det under år 1923 blivit ett nytt statsråd och chef för Kungl.
Försvarsdepartementet utnämnt, ingav jag åter en ansökan till Konungen,
men med samma resultat som förut. (Resolution av den 22 juni 1923.)
Sedan åter ett nytt statsråd och chef för Kungl. Försvarsdepartementet
blivit utnämnt, ingav jag till Konungen i september 1926 ytterligare en
underdånig anhållan att av nåd få min ansökan bifallen eller ock att Kungl.
Maj:t behagade återförvisa ärendet till förnyad författningsenlig handläggning
vid Kungl. Bodens ingenjörkår. Även denna ansökan avslogs. (Resolution
den 24 mars 1927.)
Den omständigheten, att jag med de bästa vitsord av mina föregående
chefer — bil. 9 —10—11 — allt sedan den 1 januari 1903 — därav i 10 år såsåsom
verkstadsföreståndare — oavbrutet fullgjort mina tjänsteåligganden,
torde väl icke rimligen kunna utgöra hinder utan borde väl snarare varit
ett tungt vägande skäl för kårchefen att bifalla min till honom den 1 december
1921 ingivna ansökan. Denna uppfattning delades tydligen av Kungl.
Arméförvaltningens civila departement i dess yttrande till min underdåniga
ansökan av den 19 januari 1922, däri det heter: »Ehuru sökandens anställning
under den i ansökningen angivna tiden icke lärer kunna i allo jämföras
med ordinarie tyghantverkares, får Arméförvaltningens civila departement
likväl med hänsyn till den långa tid varunder sökanden utfört arbete»
o. S. V.
Att departementet icke var fullt övertygat om, att den tjänst, jag utfört
vid tygstationen, var likvärdig med en tyghantverkares berodde, enligt upplysningar,
som jag senare erhöll där, på att om så varit fallet skulle väl
kårchefen, som bättre kände tjänstgöringsförhållandena, utan vidare bifallit
min till honom den 1 december 1921 avgivna ansökan.
Med hänsyn till den långa tid jag utfört denna tjänst, även om den icke
var fullt likvärdig med ordinarie tyghantverkares, ansåg ovannämnda departement,
att den till någon del borde belönas, och föreslog därför hälften av
den i ansökan angivna tiden.
Kårchefen däremot, som helt naturligt kände till det verkliga förhållandet,
att det vid tygstationen finns minst dubbelt så mycket av rid- och anspannspersedlar
att underhålla, och att jag till följd härav hade större
arbetspersonal att tillse och därmed större ansvar för arbetenas riktiga utförande
och omhänderhavda materialier, förklarar den långa tjänstetiden
vara till hinder för honom att bifalla min ansökan. Men detta motiv har
han förmodligen senare ansett mindre lämpligt. Härom vittnar hans skrivelse
till Konungen den 30 januari 1923 och Kassaförvaltningens till Arméförvaltningens
civila departement den 6 mars 1924 avgivna yttrande.
Det sista motivet vet jag ej hur man bör beteckna. Det kan väl icke
rimligen uppstå ett mellanrum i tiden mellan den sista april och den första
Statsutskottets utlåtande Nr 124.
maj, och för övrigt kom utnämningsordern till tyghantverkare mig tillhanda
icke förrän måndagen den 3 maj, så att jag utan mitt förvållande hade
tvenne tjänster dessa två dagar, men avskedshandlingarna från tygstationen
äro dagtecknade den 30 april, enär det ansågs att jag officiellt icke samtidigt
kunde innehava två statstjänster, ett förhållande som vederbörande
vid kåren var fullt medveten om.
Trots alla motigheter är jag fast övertygad om att varken kårchefen
eller Kungl. Maj:t har velat fråndraga något av min författningsenliga lön
och att grunden till det hela ligger däri att kårchefen icke fullt förstod
innebörden av åberopade § 7 mom. 2 i gällande avlöningsreglemente, ett
förhållande, som han naturligtvis icke ville erkänna inför högre myndighet.
Tilläggas bör att vid andra orter, där det varit någon som i likhet med
mig varit berättigad till viss tjänstetidsberäkning, har det i de fiesta fall
beviljats honom av resp. chefer, samt att mina förutvarande chefer överstelöjtnant
Floderus och kaptenen N. Holmgren förvånade sig över kårchefens
handlingssätt emot mig. Så till exempel erbjöd sig den förstnämnde
att tillskriva justitieombudsmannen, vilken han var personligen bekant med,
med förfrågan om denne kunde bistå mig. Samtidigt utfärdade han ett intyg,
bil. 13. Som det låg utanför J. 0:s arbetsområde, ansåg sig denne icke
kunna ingripa trots att även han ansåg sig vara fullt berättigad till bifall.
Utskottet har efter granskning av handlingarna, med hänsyn till Söderbergs
väl vitsordade tjänstgöring och det krävande arbete, som av honom
utförts, funnit billighetsskäl tala för att honom beredes något förmånligare
löneställning än vad han för närvarande kan författningsenligt erhålla och
har i anledning härav velat föreslå, att han från och med den 1 juli 1928
i stället för eljest från och med den 1 juli 1932 uppflyttas i 10:e eller högsta
löneklassen av 3:e lönegraden å löneplanen för civilmilitär personal, till
vilken lönegrad tyghantverkare blivit hänförd.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må i anledning av herrar Bergqvists och Hanséns
samt Hages förevarande motioner 1: 24 och II: 88 medgiva,
att tyghantverkaren vid fortifikationen P. Söderberg må
från och med den 1 juli 1928 uppflyttas i 10:e löneklassen av
3:e lönegraden å löneplanen för civilmilitär personal vid försvarsväsendet.
Stockholm den 11 maj 1928.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Utskottets
yttrande.
Närvarande: Se under utlåtandet nr 123.