Statsutskottets utlåtande Nr 123.
1
Nr 123.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1928 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande efterskänkande
av dterbetalningsskyldighet beträffande
vissa utbetalningar av tillfällig löneförbättring till
officerare och underofficerare vid Gotlands artillerikår.
(l:a avel.)
Uti tvenue likalydande, till statsutskottet remitterade motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar L. Cd. Bodin och G. Boos (nr 126)
och den andra inom andra kammaren av herr G. Svedman m. fl. (nr 235),
har hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att Kungl. Maj:t må efterskänka
återbetalningsskyldighet beträffande vissa i motionen närmare angivna utbetalningar
av tillfällig löneförbättring till vissa officerare och underofficerare
vid Gotlands artillerikår.
Ifråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina framställningar,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Utskottet har med stöd av § 46 riksdagsordningen inhämtat yttrande i
ärendet från arméförvaltningens civila departement, som i anledning härav
anfört följande:
»Till stöd för motionerna hava åberopats ömmande förhållanden, såsom
svårighet för vederbörande att på grund av svag ekonomi återbetala till dem
felaktigt utbetalda belopp. Dessa svårigheter synas emellertid icke hava
varit större, än att vederbörande kunnat övervinna dem. Av närlagda, i
avskrift bifogade uppgifter (Bil. litt. A—E) framgår nämligen, att månatliga
avdrag gjorts å vederbörande löntagares avlöningsmedel, men att de sålunda
innehållna medlen sedermera blivit till samma löntagare återbetalda av,
bland annat, det skäl, att man antog, att regementsintendenten genom
kassaförvaltningens vid kåren indragning icke vore i tillfälle att förvalta de
återstående medlen ända till den dag återbetalningen skulle verkställas’
(se Bil. litt. A). Det sålunda anförda skälet för de avdragna medlens återbetalande
till löntagarna synes departementet icke vara godtagbart. Det
har icke heller visats, att svårigheterna för nu ifrågavarande löntagare att
återbära vad de oriktigt uppburit skulle varit större än för andra löntagare
under liknande föi-hållanden. Skulle emellertid framdeles särskilda svårigheter
yppa sig för någon enskild löntagare att fullgöra sin återbetalningsskyldighet,
torde denna fortfarande kunna vända sig till Kungl. Maj:t med
nådeansökning.
Vidare har av motionärerna såsom stöd för framställningen anförts, att
lång tid förflutit mellan utbetalningen och fastställande av återbetalningsskyldighet.
Nu förevarande anmärkningar hava emellertid utställts i normal
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 6 sand. 59 Imf t. (Nr 123—125.) 114328 1
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
2
tid såväl av Kungl. Arméförvaltningens revision som av Riksräkenskapsverket
samt avdömts inom ordinär tid i högsta instans. Utöver vad som
framgår av 1927 års riksdagstryck bör i detta hänseende framhållas, att den
första anmärkningen i ämnet, avseende juli månad 1920, enligt från kåren
inhämtade upplysningar därstädes diarieförts den 8 september 1921 samt
att efter denna tidpunkt någon rättelse icke ägde rum vid artillerikåren, i
olikhet med vad som blev förhållandet vid Ivungl. Gotlands infanteriregemente,
där felutbetalning av tillfällig löneförbättring ävenledes verkställts.
Slutligen har såsom ytterligare skäl för ett efterskänkande av de till återbetalning
fastställda beloppen anförts, att författningstexten vore dunkel och
otydlig. Bestämmelserna om tillfällig löneförbättring _ under de år, varom
bär är fråga, återfinnas i nådiga kungörelserna den 20 juni 1918, den 6 juni
1919 samt den 22 juni 1920. Här berörda oriktiga utbetalningar av löneförbättring
synas, enligt vad som framgår av den förda skriftväxlingen i
de olika anmärkningsmålen, ytterst grunda sig pa eu feltolkning av § 7,
respektive § 8 i ovannämnda kungörelser. Av § 1 i kungörelserna framgår,
att vederbörande löntagare, exempelvis en kapten eller löjtnant, för att komma
i åtnjutande av kaptens, respektive löjtnants löneförbättring för åren 1918,
1919, 1920 och 1921 skulle vid ingången av respektive år hava tillträtt be
ställning som kapten, respektive löjtnant, att löneförbättringen för vissa
kategorier löntagare skulle utgå med förhöjda belopp efter 3, 6 och 9 tjänstår
samt att vederbörande för erhållande av förhöjd löneförbättring endast ägde
tillgodoräkna sig visst antal hela med kalenderåret sammanfallande tjänstår
(som han innehade vid ingången av vart och ett av åren 1918, 1919. 1920
och 1921). På det att en löntagare, som under kalenderåret övergått från
en lägre till en högre beställning, skulle kunna omedelbart tilläggas den med
den högre beställningen förenade löneförbättringen, oberoende av att han
vid kalenderårets början icke innehaft den högre beställningen, har i § 7,
respektive § 8 föreskrivits, att---den, som under loppet av år (1918,
1919) 1920 (och 1921)---övergått från en till annan —_ — beställ
ning,
äger å dylik beställning uppbära löneförbättring (avlöningstillägg) för
den del av året, varunder han innehaft densamma; skolande därvid iakttagas,
att, då befordran sker till beställning varå---löneförbättring (avlo
ningstillägg,
kan utgå (åtnjutas) med olika belopp allt efter antalet tjänstår,
löneförbättringen (avlöningstillägget) i varje fall skall beräknas efter det belopp
för helt år, som skolat tillkomma beställningshavaren, därest han vid årets
början innehaft beställningen t fråga.'' Den här kursiverade (understrukna)
delen av texten i § 7, respektive § 8 har givit anledning till den feltolkningen,
att utnämningsåret skulle mot bestämmelserna i § 1, att tjänstår
beräknas allenast från början av det år, vid vars ingång beställningen innehafts,
fä räknas som helt tjänstår vid framtida tilläggande av löneförbättring
eller med andra ord att exempelvis en löjtnant, som utnämnts den 1 september
1917. skulle oaktat år 1918 varit det första kalenderår, vid vars ingång
han innehaft sagda beställning, såsom tjänstår få tillgodoräkna sig icke blott
åren 1918 och 1919 utan även år 1917 och sålunda redan vid 1920 års ingång
tillträda löjtnant av första klass tillkommande löneförbättring, trots
att han då enligt bestämmelsen i § 1 kunnat tillgodoräkna sig allenast två
hela tjänstår (se bil. litt. H punkt 3). .
Enligt hos Kungl. Arméförvaltningen och Riksräkenskapsverket befintliga
handlingar synes nu berörda feltolkning icke hava ägt rum vid något annat
truppförband än vid Gotlands artillerikar samt i ett enda fall vid Kungl.
Västmanlands trängkår. Vidare bör framhållas, att ifrågavarande författningar
blivit rätt tolkade vid artillerikåren under åren 1918 och 1919 samt
under de sex första månaderna av år 1920. Den felaktiga författningstill
-
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
3
lämpningen började först i juli månad 1920, men gavs då retroaktiv verkan.
Av bilagan litt. H framgår, att de under juli månad 1920 gjorda utbetalningarna
å kronor 2,400:02 avsågo tillfällig löneförbättring för tiden före
den 1 juli 1920.
Departementet anser sig till sist böra framhålla, att ett bifall till motionerna
torde kunna medföra sådana konsekvenser, att ytterligare anspråk på
efterskänkande av i andra avseenden felaktigt gjorda utbetalningar av löneförbättring
svårligen kunna avvisas. Verkställda utredningar inom Kungl.
Arméförvaltningens och Riksräkenskapsverkets revisioner giva vid handen,
att de vid andra truppförband till återbetalning slutligen fastställda beloppen
i anledning av feltolkning av förordningarna i övrigt under åren
1920 och 1921'' uppgå sammanlagt till 18,662 kronor 3 öre (bil. litt. F och G).
Beloppen äro visserligen till allra största delen återbetalda och till statsverket
inlevererade, men de vid dessa enheter tjänstgörande löntagarna
synas med fog kunna åberopa liknande förhållanden och göra gällande enahanda
anspråk som i nu föreliggande fall.
Under hänvisning till vad sålunda anförts, anser departementet fortfarande
sig icke böra tillstyrka bifall till de i förevarande motioner gjorda framställningar.
»
Utskottet ansluter sig till vad arméförvaltningens civila departement i
ovan intagna yttrande anfört i frågan. I likhet med departementet vill
emellertid utskottet framhålla, att, därest det skulle visa sig, att någon av
omförmälda beställningshavare icke skäligen kan anses äga förmåga att
återbetala det anmärkta beloppet, Kungl. Maj:t givetvis bör äga att i nådeväg
efterskänka beloppet helt eller delvis. Med hänsyn till vad sålunda
anförts, har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka motionärernas förslag.
Utskottet hemställer alltså,
att herrar Bodins och Roos’ samt Svedmans m. fl. förevarande
motioner 1:126 och II: 235 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 maj 1928.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L.
Widell, J. Nilsson i Malmö, 0. Bergqvist, G. P. V. Nilsson i Gränebo, J. G.
Walles, K. A. Hallin, C. I. Asplund, J. Clemedtson, K. A. W. Björck och D. Hansén;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, S. Bengtsson i Norup,
L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i Blädinge, 0. Olsson i Kullenbergstorp,
A. Å:son Törnkvist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg, B. F:son Holmgren,
S. Persson i Fritorp, K. S. V. JVard, O. E. F. Järte och P. A. Hansson i Stockholm.
Utskottets
yttrande.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 123.
Reservation:
av herrar Törnkvist i Karlskrona, Kristensson i Göteborg, Holmgren och
Hansson i Stockholm, vilka ansett, att utskottet bort hemställa om bifall
till motionerna.