Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1928 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående den
statsunderstödda egnahemsverksamheten jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att,
i avbidan på den proposition i ämnet, som Kungl. Maj:t kunde komma
att avlåta till riksdagen, för budgetåret 1928—1929 beräkna under nionde
huvudtiteln dels för statens egnahemsstyrelse ett belopp av 43,000 kronor
(punkten 84), dels till förvaltningsbidrag till egnabemslåneförmedlarna
ett belopp av 820,000 kronor (punkten 85), dels för utlämnande av statsbidrag
till hushållningssällskap för jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet
ett belopp av 125,000 kronor (punkten 86), dels ock för utlämnande
av premielån till egnabemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten
ett belopp av 725,000 kronor (punkten 87), ävensom under
utgifter för kapitalökning, bil. 4, såsom kapitalökning för egnahemslånefonden
ett belopp av 9,000,000 kronor (statens utlåningsfonder, punkten 2).

Genom en den 17 februari 1928 dagtecknad proposition, nr 97, vilken
hänvisats till jordbruksutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

1) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig överensstämmelse
med de i bilagorna A, B och C till statsrådsprotokollet intagna bestämmelser,
utfärda

a) kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten,

b) kungörelse med reglementariska föreskrifter angående den statsunderstödda
egnahemslåne- och premielåneverksamheten,

c) kungörelse med reglementariska föreskrifter angående den statsunderstödda
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten;

2) dels godkänna sådan ändring av § 3 tredje stycket av de utav riksdagen
1925 antagna allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker
i Norrland och Dalarna, att ledningen av och kontrollen över kolonisationsnämndernas
verksamhet skall utövas av statens egnahemsstyrelse i
stället för genom jordbruksdepartementet;

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 3 avd. 2 höft. (Nr 2.) 1

2 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

3) dels för statens egnahemsstyrelse för budgetåret 1928—1929 anvisa ett

extra förslagsanslag av ................................................................ kronor 40,000;

4) dels för utlämnande för 1928 av förvaltningsbidrag till egnahems låneförmedlarna

för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag
av........................................................................................................ kronor 810,000;

5) dels för utlämnande för 1928 av statsbidrag till hushållningssällskap

för jordförmedlingsverksamhet för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra
förslagsanslag av......................................................... kronor 125,000;

6) dels för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings och

nybyggnadsarbeten för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av ................................................................................ kronor 725,000;

7) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må för 1929 bevilja statslån från egnahemslånefonden
intill ett belopp av 18,000,000 kronor, därav 12,500,000
kronor för jordbrukslägenbeter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter;

8) dels såsom kapitalökning till egnabemslånefonden för budgetåret 1928—

1929 anvisa ett reservationsanslag av.................................... kronor 9,000,000;

9) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må av jordföimedlingsfondens kapitalbehållning
till jordanskaffningslån åt hushållningssällskap, enligt av departementschefen
i statsrådsprotokollet härom tillstyrkta grunder, disponera under
1929 tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår i beviljade jordanskaffningslån
icke vid något tillfälle under sagda år överstiger 1,500,000
kronor;

10) dels ock medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens till ny utlåning
disponibla kapitaltillgång, som ej anvisas såsom jordanskaffningslån
jämlikt vad ovan under 9 sägs, må av Kungl. Maj:t under 1929 användas
för utlämnande av förlagslån åt aktiebolag och föreningar enligt av departementschefen
i statsrådsprotokollet härom tillstyrkta grunder.

I samband med denna proposition bar utskottet till behandling förehaft
tjugusex inom riksdagen väckta motioner, nämligen

dels följande före propositionens avlämnande väckta motioner:

I: 118 av herrar Tjällgren och Per Andersson,

I: 163 av herr Möller m. fl.,

I: 203 och 204 av herr Lindhagen,

I: 236 av herr Sjöblom,

II: 199 av herr Laurin m. fl.,

II: 295 av herr Hansson i Stockholm m. fl.,

II: 305 av herrar Andersson i Tungelsta och Olovson i Västerås samt
II: 357 och 360 av herr Hage m. fl.;

dels ock följande i anledning av propositionen väckta motioner:

I: 260 av herr Gabrielsson,

I: 267—276 av herr Lindhagen,

I: 277 av herr Erik Anderson m. fl.,

II: 447 av herr Sköld m. fl.,

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 3

II: 454 av herrar Lilliecreutz och Hedlund i Häste,

II: 455 av herr Månsson i Erlandsro samt

II: 456 av herr Magnusson i Tumhult m. fl.

För motionärernas yrkanden redogöres här nedan.

Av motionerna hava 1:163, 203 och 204 samt II: 295, 357, 360 och 455
hänvisats till lagutskottet och för behandling överlämnats till andra lagutskottet;
de övriga motionerna hava hänvisats till jordbruksutskottet.

Enligt överenskommelse mellan andra lagutskottet och jordbruksutskottet
hava ifrågavarande proposition och förenämnda motioner hänskjutits till
behandling i sammansatt andra lag- och jordbruksutskott.

Genom statsmakternas beslut hava vissa åtgärder redan vidtagits i syfte De nuvarande

att befordra uppkomsten av egna hem och mindre jordbruk. egnahems anordnin Vid

1904 års riksdag beslöts inrättandet av egnahemslånefonden i syfte ?.arnas aM.
att bereda tillfälle för mindre bemedlade personer att erhålla lån för för- "^drag™"
värvande på landsbygden av egna hem. De närmare bestämmelser, som Egnahemsiånereglerat
lånerörelsen, hava under årens lopp varit föremål för jämkningar. fonden Nu

gällande egnahemslånebestämmelser återfinnas i kungörelsen den 27
juni 1919 (nr 483) angående allmänna villkor och bestämmelser för statens
egnahemslånerörelse, med däri sedermera vidtagna ändringar genom kungörelser
den 25 maj 1923 (nr 126), den 29 juni 1926 (nr 359), den 17 december
1926 (nr 512), den 18 juni 1927 (nr 239) och den 23 september 1927
(nr 369). Därjämte må nämnas kungörelsen den 26 september 1919 (nr 623)
med särskilda föreskrifter angående erhållande och tillgodonjutande av statslån
från egnahemslånefonden samt kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 509)
angående särskilda villkor och bestämmelser för livförsäkring å personer,
som erhålla lån ur statens egnahemslånefond, med i sistnämnda kungörelse
genom kungörelsen den 23 september 1927 (nr 370) vidtagen ändring.

Enligt hithörande bestämmelser äger Kungl. Maj:t att årligen bevilja
statslån från egnahemslånefonden till s. k. låneförmedlare (hushållningssällskap,
kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar), vilka hava att
på egen risk och med egen beslutanderätt men under viss statlig kontroll
använda erhållna statslånebelopp för utlämnande av egnahemslån enligt
givna regler. Hushållningssällskap hedriver lånerörelsen genom en egnahemsnämnd,
bestående av utav sällskapet tillsatta personer jämte en för
statens räkning, av vederbörande länsstyrelse utsedd ledamot, vilken äger
deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Egnahemsnämnden utser
ombud i kommunerna. Låneförmedlarna åtnjuta årligt förvaltningsbidrag av
statsmedel, belöpande sig till 0.5 procent av förmedlarens ej till betalning
förfallna kapitalskuld till egnahemslånefonden vid årets början. Låneförmedlarna
stå under uppsikt och kontroll av egnahemsavdelningen inom
jordbruksdepartementet. Egnahemslånerörelsen avser lägenheter å landsbygden
eller å till stad hörande område, för vilket stadsplan ej blivit fast -

Premielån.

Jordförmed lingsfonden.

4 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

ställd, samt omfattar två olika grenar, en för främjande av förvärv av
jordbrukslägenheter och en för bostadslägenheter. Lån för jordbrukslägenhet
får utgå till högst 6/B av lägenhetens värde och lån för bostadslägenhet
till högst 3/é av värdet.

Enligt i propositionen återgivna uppgifter hava under åren 1905—1926
utlämnats 45,339 egnahemslån, varav

10,545 lån för obebyggda jordbrukslägenheter,

18,019 » » bebyggda » ,

13,497 » » obebyggda bostadslägenheter,

3,278 » » bebyggda »

Härav hade det helt övervägande antalet lån förmedlats av hushållningssällskapen,
vilka utlämnat 40,033 egnahemslån, därav 27,071 för jordbrukslägenheter
och 12,962 för bostadslägenheter. Sammanlagda lånesumman utgjorde
i runt tal 172 miljoner kronor, varav 117 miljoner kronor i lån
för jordbrukslägenheter och 55 miljoner kronor i lån för bostadslägenheter.
Särskilt under de fem senaste åren hade lånerörelsen nått stor omfattning,
i det under denna tid årligen utlämnats ungefär 3,500 egnahemslån till ett
sammanlagt årligt belopp av 16 å 17 miljoner kronor.

Vid 1923 års riksdag infördes en anordning med premielån till egnahemslåntagare
för nyodlings- och nybyggnadsarbeten. För ändamålet har riksdagen
anvisat särskilda anslag. Bestämmelser om anslagets användning äro
meddelade i kungörelsen den 25 maj 1923 (nr 128).

Premielån får av vederbörande låneförmedlare beviljas egnahemslåntagare,
som åsyftar att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet
nytt jordbruk eller att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller
grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga den med
egnahemslånet förvärvade jordbrukslägenheten. Då de med premielånet avsedda
odlings- och byggnadsarbetena äro färdiga, anses premielånet guldet.

Enligt i propositionen återgiven statistik hava under åren 1923—1926
premielån beviljats till 4,207 egnahemslåntagare, som nybildat jordbruksegnahem,
till sammanlagt belopp av 2,142,670 kronor. Av premielånen
hava 4,104 utlämnats av hushållningssällskapen.

Vid 1907 års riksdag inrättades jordförmedlingsfonden, avseende underlättande
av inköp på landsbygden eller å till stad hörande, men utanför det
planlagda området belägen mark av större jordområden, som kunde erhållas
för billigt pris och särskilt lämpade sig att helt och hållet eller till väsentlig
del utstyckas till egnahemslägenheter.

De bestämmelser, som för närvarande reglera utlåningen från jordförmedlingsfonden,
äro intagna i kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 484) angående
allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden, kungörelsen
den 26 september 1919 (nr 622) med särskilda föreskrifter angående
erhållande och tillgodonjutande av statslån från sagda fond samt kungörel -

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 5

sen den 19 mars 1926 (nr 55) angående utlämnande av förlagslån från jordförmedlingsfonden.

Enligt uppgift i propositionen uppgick jordförmedlingsfondens kapitalbehållning
i början av maj 1927 till 3,560,898 kronor, varav 1,383,236
kronor vid tillfället ifråga voro utlånade.

Statsbidrag för understödjande av jordförmedlingsverksamhet utgick ^atiabidrag
under åren 1911—1923 såsom statsanslag till särskilt upprättade jordförmed- ''medTingT
lingsbyråer. En omläggning av hithörande statsbidrag beslöts vid 1923 års
riksdag, i det statsbidrag till jordförmedlingsbyråer upphörde från och med
1924. Riksdagen anvisade i stället från och med budgetåret 1923—1924
anslag för utlämnande av statsbidrag till hushållningssällskap för täckande
av kostnader och risk, som åsamkas dem i samband med bedriven jordförmedling.
Bidraget utgår efter 2 och i vissa fall 3 procent av egnahemslånebeloppet
för lägenheter, som uppbringas genom sällskapens jordförmedling.
I ämnet nu gällande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den
18 mars 1927 (nr 119).

Under senaste tid hava vissa offentliga utredningar verkställts rörande Ärendets föregnahemsfrågan
och andra härmed sammanhängande jordspörsmål, vilka historia,
utredningar antingen legat till grund för förslagen i nu förevarande proposition
eller åberopats i vissa av de i ämnet väckta motioner.

Beträffande den senare gruppen av utredningar må erinras om de för- .Tordkommisslag
i ämnet, som framställts av den utav Kungl. Maj:t den 29 november sonett.
1918 tillsatta jordkommissionen.

Vid jordkommissionens tillsättande uppdrogs åt denna att bland annat
verkställa utredning och avgiva förslag, huruvida och i vad mån tvångsavlösning
av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för
det dåvarande vore stadgat borde på lagstiftningens väg genomföras. I
anledning härav avlämnade kommissionen den 11 november 1922 två alternativa,
med I och II betecknade och av skilda ledamöter omfattade förslag
till lagstiftning om statsåtgärder för bildande av nya jordbruk, därvid
ytterst expropriation för markanskaffning skulle ifrågakomma. Förslagen
med motiveringar jämte reservationer ingå i jordkommissionens betänkande,
del IV, »om bildande av nya jordbruk m. m.» (statens offentliga utredningar
1922: 47). I andra lagutskottets utlåtande nr 39 till 1924 års riksdag
lämnas en sammanfattande redogörelse över förslagen ävensom däröver avgivna
yttranden. Jordkommissionens nu åsyftade förslag äro jämväl såsom
bilagor fogade till den vid årets riksdag av herr Lindhagen väckta motionen
I: 267.

Jordkommissionen hade i sitt den 11 november 1922 avgivna betänkande,
del IV, jämväl upptagit frågan om en enhetlig organisation för jordfrågan
till övervägande i samband med av kommissionen avgivna tvenne förslag
angående lagstiftning för anskaffande av jord för bildande av nya jordbruk.

Det förslag, som betecknats såsom I, innehöll även ett förslag till lag om
en statsorganisation för sociala jordfrågor. Redogörelse över förslaget jämte
däröver avgivna yttranden återfinnes i andra lagutskottets utlåtande nr 41

Riksdagen

1924—1927.

Expropriation
a? jord för
bildande av
nya jordbruk.

6 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

till 1924 års riksdag. Lagförslaget i fråga är även fogat såsom bilaga till
den av herr Lindhagen vid årets riksdag väckta motionen I: 274.

Den 28 fehruari 1923 avlämnade jordkommissionen, i sitt betänkande del
VI, (statens offentliga utredningar 1923:40) principutlåtande rörande lagbestämmelser
om avlösning av vissa arrendejordbruk samt förbättring av
ofullständiga jordbruk jämte ett av kommissionens ordförande, herr Lindhagen,
för dennes del uppgjort utkast till lag i förenämnda ämnen. Redogörelser
för jordkommissionens hithörande förslag jämte däröver avgivna
yttranden återfinnas, i vad angår frågan om tvångsavlösning av arrendejordbruk,
i andra lagutskottets utlåtande nr 37 till 1924 års riksdag samt,
i vad angår frågan om lagstiftning angående förbättring av ofullständiga
jordbruk, i andra lagutskottets utlåtande nr 31 till 1925 års riksdag.
Förenämnda av herr Lindhagen uppgjorda utkast till lag i berörda ämnen
är därjämte såsom bilaga fogat till motionen I: 268 till 1928 års riksdag.

I jordkommissionens betänkande den 28 februari 1923, del VI. ingår
vidare, jämte annat, ett principutlåtande rörande lagstiftning om försäljning
av fideikommissjord. I första lagutskottets utlåtande nr 38 till 1924 års
riksdag lämnas redogörelse över jordkommissionens betänkande i denna
fråga.

Slutligen må nämnas, att i jordkommissionens sist nämnda betänkande,
del VI, jämväl framlagts ett utkast till lag om tillhandahållande av tomtmark
för nya bostäder. Även i detta hänseende bygger jordkommissionens förslag
på tvångsåtgärder genom expropriation av mark. Redogörelse över lagutkastet
och däröver avgivna yttranden är lämnad i andra lagutskottets
utlåtande nr 39 till 1924 års riksdag.

De av jordkommissionen sålunda avhandlade spörsmål hava tidigare
bringats inför riksdagens provning genom motioner åren 1924—1927.

Vid 1924 års riksdag väcktes två likalydande motioner, I: 97 och II: 178,
vari yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta i överensstämmelse med i motionerna
angivna allmänna synpunkter utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lag om expropriation av jord för, bland annat, bildandet av nya jordbruk.
Andra lagutskottet framhöll i utlåtande nr 39, bland annat, att utskottet
ej vore övertygat om, att något verkligt behov av tvångsförfarande för
beredande av nödig jord till bildande av nya jordbruk skulle föreligga.
Staten hade möjlighet att genom upplåtelser från kronojord, genom befordrande
av egnahemslånerörelsen samt genom understödjande och organiserande
av offentlig jordförmedling verksamt främja landets kolonisation och bereda
den jordsökande allmänheten tillfälle att förvärva erforderliga brukningsdelar.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av
sju ledamöter, vilka hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om skyndsamt förslag till lag om expropriation av jord för bildande av nya
jordbruk. Riksdagen biföll utskottets hemställan, i första kammaren med
63 röster mot 35 och i andra med den förseglade sedelns tillhjälp.

Vid 1925 års riksdag väcktes fyra motioner i ämnet. I motionerna 1:162

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts ''utlåtande Nr 2. 7

och 11:167 hemställdes, att riksdagen ville hos regeringen anhålla, att det
av norrlandskommittén framlagda och av regeringen ännu cj prövade krav
på en expropriationslagstiftning såsom stöd för angelägenheten att i Norrland
och Dalarna å bolags och enskilda spekulanters mark bilda nya jordbruk
måtte omsider upptagas till behandling och föranleda en proposition till
riksdagen. I motionerna 1:163 och II: 168 hemställdes, att riksdagen
ville hos regeringen anhålla, att jordundersökningens och jordkommissionens
framställningar om en expropriationslag även för mellersta och
södra delarna av riket, såsom yttersta stöd för strävandet att därstädes
å bolags, enskilda spekulanters och större enskilda jordägares mark bilda
nya jordbruk, måtte upptagas till behandling och föranleda en proposition
till riksdagen. I utlåtande, nr 25, över sagda fyra motioner hemställde
andra lagutskottet, att motionerna icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation
av sju ledamöter, vilka hemställde, att riksdagen ville anhålla
dels att Kungl. Maj:t, med beaktande av norrlandskommitténs förslag i
ämnet, ville till stöd för bildande av nya jordbruk (kolonisation) å bolags
och enskilda spekulanters mark i Norrland och Dalarna överväga förslag
till en lag om expropriation, och dels att Kungl. Maj:t, med beaktande av
jordundersökningens och jordkommissionens förslag i ämnet, ville till stöd
för bildande av nya jordbruk (kolonisation) å bolags, enskilda spekulanters
och större enskilda jordägares mark i mellersta och södra delarna av riket
överväga förslag till en lag om expropriation. Utskottets hemställan bifölls
av riksdagen.

Vid 1926 års riksdag väcktes två motioner, II: 176 och II: 177, vari
framställdes enahanda yrkande, som i motionerna 1:162 och 1:163 vid
1925 års riksdag, d. v. s. angående expropriationslagstiftning för främjande
av kolonisationen dels i Norrland och Dalarna dels ock i södra
och mellersta Sverige. I utlåtande nr 14 hemställde andra lagutskottet
— under erinran om pågående utredningar genom 1925 års kolonisationssakkunniga
samt 1925 års jordundersökningskommission — att förenämnda
motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Reservationer
avgåvos av två ledamöter. Riksdagen biföll vad utskottet hemställt.

Vid 1927 års riksdag väcktes en motion, 1:168, angående nödvändigheten
av expropriation såsom ett yttersta medel för vissa jordfrågors lösning, däribland
strävandet för rikets kolonisation. Motionen hänvisades till första
kammarens andra tillfälliga utskott, som i utlåtande nr 2 enhälligt avstyrkte
motionen. Första kammaren beslöt, att motionen ej skulle föranleda någon
kammarens åtgärd, vadan frågan alltså ånyo avvisades.

Vid 1925 års riksdag behandlades vissa motioner, vilka anslöto sig till
jordkommissionens förenämnda betänkande angående bildande av nya jordbruk,
dock utan att expropriationsfrågan därvid särskilt berördes. Dessa
motioner föranledde den riksdagsskrivelse, som sedermera legat till grund

Rikets kolonisation.

8 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

för igångsättande av den utredning, varpå nu förevarande proposition i
väsentliga delar bygger. I berörda motioner, 1:164 och II: 169, hemställdes,
att riksdagen ville dels uttala sig för att kolonisationsfrågan inriktades på
rikets kolonisation och att detta borde ske genom en allmän, av staten ledd
nybyggesverksamhet och dels för ändamålet för egen del besluta eller hos
Konungen begära en lagstiftning i huvudsaklig anslutning till grunderna
för jordkommissionens förslag till lag om statsåtgärder för bildandet av nya
jordbruk. Motionerna i fråga behandlades av sammansatt andra lag-och
jordbruksutskott, som i sitt utlåtande, nr 1, anförde följande.

Att undersöka möjligheterna för beredande av försörjning åt rikets starkt
tillväxande befolkning vore uppenbarligen en angelägenhet av stor samhällelig
vikt. Genom den hämmade emigrationen till främmande länder i
förening med industriens och stadsmannanäringarnas begränsade förmåga
att giva sysselsättning åt de växande skarorna trädde landets befolkningsfråga
allt mera i förgrunden. Icke minst betydelsefull torde frågan vara
för landsbygdens del, varest det årliga födelseöverskottet för det dåvarande
uppginge till mellan 30,000 och 40,000 personer. Mot bakgrunden av tidens
befolkningsproblem torde därför böra övervägas, huruvida icke landsbygdens
tätnade skaror måtte kunna — där förutsättningar härför funnes — beredas
tillfälle att kvarstanna inom jordbruket ävensom i vad mån den produktiva
jorden måtte kunna ytterligare utnyttjas i syfte att skapa vidgade utkomstmöjligheter
för folköverskottet, särskilt genom bildandet av nya jordbruk
och erforderlig utveckling av äldre. Inom olika trakter av riket funnes
helt visst betydande arealer odlingsbar jord, som genom kolonisationsåtgärder
av skilda slag kunde erövras för kulturen och giva upphov till nya
försörjningstillfällen. De av kolonisationskommittén verkställda inventeringarna
bekräftade, att vidsträckta odlingsarealer vore till finnandes inom
Norrland. Enligt uttalanden av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna i Norrbottens och i Jämtlands län samt
svenska mosskulturföreningen, vilka uttalanden återgåves i Kungl. Maj:ts
proposition till 1925 års riksdag, nr 90, angående kolonisation å kronoparker
i Norrland och Dalarna, skulle den i enskild ägo befintliga norrländska
odlingsjorden vara med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mera lämplig
för bebyggelse än de huvudsakligen i Lapplands skogsregion belägna kronoparkernas
mark. Men även inom landets mellersta och södra delar funnes
odlingsmöjligheter, vilka hittills icke utnyttjats. Det syntes vara av vikt
att snarast få undersökt, huruvida och på på vad sätt en systematisk kolonisation
må kunna bedrivas även å andra trakter än de norrländska kronoskogarna.
Genom den statsunderstödda egnahemsverksamheten torde visserligen
en ganska omfattande jordbruksbildning hava ägt rum, särskilt under
senaste år, liksom därigenom också åstadkommits rätt avsevärda utvidgningar
å äldre lägenheter i form av tilläggsodlingar och markförbättringar. Men
för uppbringande av större till jordbruksnybildning lämpade jordområden
liksom för utförande av erforderliga grövre, flera lägenheter gemensamt berörande
kolonisationsåtgärder — såsom anläggande av vägar, vattenavledning
m. m. — torde nuvarande egnahemsanordningar näppeligen vara tillräckliga.
Härtill komme, att egnahemslåneförmedlarna knappast torde kunna
med nu utgående statsunderstöd påtaga sig de kostnader och den lisk, som
antagligen bleve förenad med dylik bygdbrytning, och ej heller lämna nybyggaren
det stöd, som torde krävas för att en mindre bemedlad skulle

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 9

kunna mäkta genomföra det helt visst oftast vanskliga och kostsamma
företaget att från obruten mark skapa ett nytt sjävständigt jordbruk. Hela
den föreliggande frågan torde emellertid höra göras till föremål för en
skyndsam, objektiv och förutsättningslös utredning rörande möjligheterna
och förutsättningarna för en vidgad inre kolonisation samt vägarna för
dennas ändamålsenliga bedrivande. Enär en verksamhet av denna art inrymde
omfattande ekonomiska problem samtidigt som den givetvis vore en
fråga av stor social räckvidd, torde spörsmålets ekonomiska sida därvid
jämväl böra vederbörligen utredas.

Under åberopande av det anförda hemställde sammansatta andra lagoch
jordbruksutskottet, att riksdagen i anledning av förevarande motioner
1:164 och II: 169 måtte i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och på vad sätt kolonisation
å odlingsbar jord må kunna genom statliga åtgärder åvägabringas inom
landet i vidare utsträckning än vad för närvarande är fallet, samt för riksdagen
framlägga de förslag, som därav må föranledas. En ledamot anmälde
reservation mot motiveringen.

Riksdagen biföll vad utskottet hemställt och anhöll i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 29 april 1925, nr 150, under åberopande av vad som anförts i
förenämnda av riksdagen godkända utskottsutlåtande, att Kungl. Maj:t ville
föranstalta om sådan utredning, som avsåges i utskottets hemställan.

Vid 1924 års riksdag väcktes två likalydande motioner I: 98 och II: 179,
vari yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till en
för handläggning av de sociala jordärendena lämpad organisation. I utlåtande,
nr 41, hemställde andra lagutskottet, att riksdagen måtte i
skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande
behovet och lämpligheten av en för sociala jordärenden lämpad
organisation samt för riksdagen framlägga de förslag, som härutinnan kunde
erfordras. Fyra ledamöter yrkade i reservation, att motionerna ej skulle
till någon riksdagens åtgärd föranleda. I första kammaren avslogs utskottets
hemställan med 52 röster mot 37, medan andra kammaren med
91 röster mot 84 antog skrivelseförslaget.

Vid 1925 års riksdag yrkades i motionerna 1:169 och II: 174, att riksdagen
ville anhålla hos regeringen om ett övervägande och förslag till en
ändamålsenlig och ekonomiskt överkomlig organisation för sociala jordärenden.
Dessa motioner behandlades av sammansatt andra lag- och
jordbruksutskott, som i utlåtande nr 2 hemställde, att riksdagen måtte
i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under
övervägande behovet och lämpligheten av en för sociala jordärenden lämpad
organisation samt för riksdagen framlägga de förslag, som härutinnan kunde
erfordras. Åtta ledamöter yrkade i reservation, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda. Med bifall till reservationen avslog
riksdagen utskottets hemställan.

Vid 1926 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 179,

Organisation
för sociala
jordärenden.

10 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

vari yrkades, att riksdagen ville anhålla hos regeringen om ett övervägande
och förslag till en ändamålsenlig och ekonomiskt överkomlig organisation
för sociala jordärenden. Motionen behandlades av andra lagutskottet,
som i utlåtande nr 7 — under hänvisning till pågående utredning i organisationsfrågan
— hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Ingen reservation avgavs. Riksdagen biföll vad utskottet
hemställt.

Tvångsavlös. Vid 1924 års riksdag hemställdes i motionerna I: 92 och II: 173, att riksrendejordbruk.
daSen måtte 1 skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville
skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till lag om tvångsavlösning av
arrendejordbruk. I utlåtande nr 37 hemställde andra lagutskottet, att
motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Vid utlåtandet
voro fogade dels en reservation av sex ledamöter, vilka hemställde,
att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t skyndsamt för riksdagen framlade
förslag till lag om avlösning av arrendejordbruk, dels ock en blank
reservation. Riksdagen biföll utskottets hemställan, i första kammaren
med 65 röster mot 35 och i andra kammaren med 82 röster mot 77.

Vid 1925 års riksdag hemställdes i motionerna 1:166 och II: 171, att riksdagen
ville, i anslutning till norrlandskommitténs avsikter samt jordkommissionens
framställningar, hos regeringen begära övervägande och förslag
till en lagstiftning om frilösning av arrendejordbruk. Andra lagutskottet
anförde i utlåtande, nr 32, i huvudsak följande.

Det måste i stort sett anses såsom eu synnerligen önskvärd utveckling,
att de självägande jordbrukarnas antal ökades genom att arrendatorer och
andra brukare av annans jord med äganderätt förvärvade den jord, de brukade.
Vissa hämmande faktorer förefunnes emellertid, vilka gjorde, att ett
överförande av de osjälvständiga jordbruken i brukarnas ägo för närvarande
icke komme till stånd i den omfattning, som önskligt vore. Berörda hinder
borde undanröjas och åtgärder vidtagas, vilka vore ägnade att underlätta
överenskommelse mellan vederbörande angående äganderättens överlåtande
å brukaren. I detta avseende framstode såsom en önskvärd åtgärd genomförandet
av en förbättrad jorddelningslagstiftning. Vidare ville utskottet
understryka vikten av att spörsmålet om förenkling i fråga om fastighets
frigörande från densamma besvärande inteckningar med det snaraste bringades
till lösning. Det väsentligaste hindret bottnade emellertid i de svårigheter,
som för respektive arrendatorer vore förknippade med köpens finansiering.
Utskottet ville betona önskvärdheten av att från statsmakternas
sida möjliggjordes ekonomisk hjälp åt de osjälvständiga brukare, som ville
och vore i tillfälle att förvärva äganderätten till av dem brukade områden.
Viss utvidgning av egnahemslånerörelsen skulle i hög grad främja frilösen
av arrendejordbruk. Andra utvägar kunde måhända ock för ändamålet utfinnas.
En närmare undersökning från statsmakternas sida av vad i hithörande-
hänseende kunde åtgöras vore av förhållandena påkallad. Vidare
borde från det allmännas sida vidtagas en närmare undersökning, huru det
förhölle sig med benägenheten från bolagens sida att vilja avyttra av dem
tidigare förvärvade jordbruk, vilka sedermera av bolagen förvandlats till
arrendejordbruk. Skulle det därvid visa sig, att å bolagen ankommande
hinder för jordbrukens förvärvande befunnes möta för respektive brukare,

Sammansatt andra talj och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. II

syntes utskottet fog finnas för övervägande av lagstiftningsåtgärder, syftande
till att överkomma sålunda mötande hinder. Vad nu sagts rörande bolag
syntes utskottet till viss del gälla även beträffande s. k. enskilda spekulanter.

Utskottet hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om övervägande från regeringens sida av åtgärder, som voro ägnade
att främja frilösning av arrendejordbruk i större utsträckning ilo för närvarande
skedde, därvid jämväl borde komma under prövning behovet av en
särskild lagstiftning för frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga bolag och
enskilda spekulanter, ävensom om framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill dessa överväganden kunde föranleda. Vid utskottets utlåtande voro
fogade dels en reservation av fyra ledamöter, vilka hemställde, att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, dels en blank reservation
av en ledamot, dels ock en reservation av en ledamot, som yrkade,
att riksdagen ville hos regeringen begära övervägande av en lagstiftning
och andra åtgärder för främjande av frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga
bolag, ekonomiska föreningar, enskilda spekulanter och större godsägare.
Riksdagen biföll utskottets hemställan samt avlät i ämnet skrivelse till
Kungl. Maj:t den 2 juni 1925, nr 309.

Vid 1927 års riksdag hemställdes i motionen 1:168, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t ville begära, att vid övervägandet av jordfrågorna jämväl
beaktades nödvändigheten av ett expropriationsförfarande såsom ett yttersta
medel bland annat i strävandet för utbrytning av arrendejordbruk. Första
kammarens andra tillfälliga utskott avstyrkte enhälligt motionen i
utlåtande nr 2. Första kammaren beslöt bifalla utskottets hemställan.

Vid 1925 års riksdag väcktes motioner, 1:168 och II: 173, vari yrkades,
att riksdagen ville anhålla hos regeringen att, på sätt norrlandskommittén
och jordkommissionen ansett nödigt, måtte övervägas och för riksdagen
framläggas förslag till lagstiftning om förbättring av ofullständiga jordbruk.
Andra lagutskottet hemställde i utlåtande, nr 31, att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Vid utlåtandet voro
fogade dels en reservation av tre ledamöter, vilka hemställde, att riksdagen
måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj:t i motionernas syfte, dels ock
av en ledamot, som hemställde, att riksdagen ville hos regeringen begära
övervägande av en lagstiftning och andra åtgärder för förbättring av ofullständiga
jordbruk. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1926 års riksdag väcktes två motioner, 1:135 och II: 178, vari framställdes
enahanda yrkande, som i nyssnämnda motioner 1:168 och II: 173
vid 1925 års riksdag. I utlåtande nr 15 framhöll andra lagutskottet i
huvudsak följande.

Det i motionerna väckta spörsmålet vore föremål för övervägande såväl
vid den pågående undersökningen rörande möjligheten att uppbringa jord
för bildande av nya jordbruk och utvidgning av ofullständiga jordbruk som
vid den under riksdagens prövning liggande frågan om jorddelningslagstiftning.
Man syntes under sådana förhållanden för närvarande icke kunna
bilda sig någon mera bestämd uppfattning om den utsträckning, i vilken

Förbättring
av ofullständiga
jordbruk.

12 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Tillhandahållande
av
tomtmark för
nya bostäder.

Kunyl. Maj:t
igångsätter
utredning
rörande de
jordfrågor,
varom riksdagen
begärt
utredning.

den i motionerna framförda jordfrågan under den närmaste tiden kunde
väntas bliva främjad genom statens understödjande verksamhet eller genom
annan lagstiftning än expropriationslagstiftning. Det vore tydligt, att man
till följd härav även saknade möjlighet att nu överblicka det område, inom
vilket sistnämnda slag av lagstiftning skulle kunna avses att komma till
användning.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. En ledamot hemställde i reservation, att riksdagen måtte
bifalla motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1927 års riksdag hemställdes i motionen 1:168, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t ville begära, att vid övervägandet av jordfrågorna jämväl
beaktades nödvändigheten av ett expropriationsförfarande såsom ett yttersta
medel i strävandet för fulländning av ofullkomligt jordbruk. I utlåtande
nr 2 blev motionen enhälligt avstyrkt av första kammarens andra tillfälliga
utskott. Första kammaren biföll utskottets hemställan.

Vid 1924 års riksdag väcktes de likalydande motionerna I: 97 och II: 178,
vari yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag, bland annat, till lag om expropriation för bostadsändamål. I utlåtande,
nr 39, hemställde andra lagutskottet, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda. Till utskottets utlåtande var fogad
en ^reservation av sju ledamöter, vilka hemställde om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om skyndsamt förslag till lag om expropriation
av jord för bostadsändamål. Riksdagen beslöt enligt utskottets hemställan,
i första kammaren med 63 röster mot 35 och i andra kammaren med den
förseglade sedelns tillhjälp.

Vid 1925 års riksdag hemställdes i motionerna 1:165 och II: 170, att riksdagen
ville i anslutning till jordundersökningens och jordkommissionens
förslag hos regeringen begära övervägande och förslag rörande l:o) en lagstiftning
om tillhandahållande av tomtmark för nya bostäder; och 2:o) en
expropriationslagstiftning såsom stöd för uppgörelser om anskaffande av
erforderlig tomtmark för nya bostäder, i den mån detta skäligen kunde äga
rum, från bolags, enskilda spekulanters och större enskilda jordägares fastigheter.
I utlåtande, nr 26, hemställde andra lagutskottet, att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. I reservation hemställde
sju ledamöter om bifall till motionernas under 2:o) angivna yrkande.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen hava de under senare
år vid upprepade tillfällen motionsvis framställda yrkanden om riksdagsskrivelser
till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till lagbestämmelser i
ovan angivna, av jordkommissionen utredda frågor icke föranlett några
riksdagens åtgärder, med undantag dock beträffande två spörsmål, varom
riksdagen år 1925 begärde utredning, nämligen frågorna angående rikets
kolonisation och frilösning av arrendejordbruk.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 13

Riksdagens förut nämnda skrivelse den 29 april 1925, nr 150, angående
rikets kolonisation anmäldes för Kungl. Maj:t den 6 juni 1925, därvid
Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla
högst fem sakkunniga personer för verkställande inom departementet av
utredning av frågan om ytterligare åtgärder för främjande av kolonisationen
å mark i enskild ägo. I enlighet härmed tillkallade dåvarande departementschefen
samma dag »1925 års kolonisationssakkunniga» att enligt vissa
riktlinjer verkställa den sålunda beslutade utredningen.

Den andra av de här åsyftade riksdagsskrivelserna, nämligen riksdagens
skrivelse den 2 juni 1925, nr 309, angående frilösning av arrendejordbruk
anmäldes den 21 augusti 1925 för Kungl. Maj:t, som därvid beslöt att dels
uppdraga åt 1925 års kolonisationssakkunniga att verkställa utredning, i
vilken omfattning och under vilka former bistånd borde av staten lämnas
arrendatorer för avhjälpande av de med frilösningen av arrendejordbruk
förknippade finansiella svårigheter, dels ock uppdraga åt ordföranden hos
förenämnda sakkunniga att jämte två av chefen för jordbruksdepartementet
tillkallade sakkunniga personer verkställa undersökning rörande enskilda
jordägares benägenhet att avyttra arrendejordbruk till respektive brukare
samt mark för bildande av nya jordbruk liksom för utvidgning av ofullständiga
jordbruk. Dåvarande departementschefen tillkallade samma dag
utredningsmän att verkställa sist åsyftade undersökning, vilka konstituerade
sig under benämningen »1925 års undersökningskommission för upplåtelse
av jord».

Efter slutfört uppdrag avlämnade sagda kommission med skrivelse den
23 april 1927 berättelse över sin verksamhet, innehållande en av bilagor
åtföljd redogörelse för verkställd undersökning rörande bolags villighet att
upplåta för jordbruksändamål lämplig jord. I nu förevarande proposition
lämnas å sid. 116—120 en sammanfattande redogörelse för innehållet av
sist sagda berättelse.

Sedan 1925 års kolonisationssakkunniga verkställt utredningar rörande de
spörsmål, som enligt Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 6 juni och den
21 augusti 1925 hänskjutits till dem, hava de sakkunniga den 14 juli 1927
avlämnat betänkande med förslag angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten
(statens offentliga utredningar 1927: 12).

Beträffande det närmare innehållet av kolonisationssakkunnigas förslag
tillåter utskottet sig att hänvisa till propositionen. Här må blott lämnas
en sammanfattande översikt över förslagets grunddrag.

Förslaget bygger i väsentliga delar på nuvarande egnahemsanordningar,
därvid emellertid ifrågasättes reformering framför allt beträffande rörelsens
lokala och centrala organisation samt i fråga om verksamhet för anskaffning
av jord till bildande av nya jordbruk, för underlättande av arrendefrilösning
och för utveckling av ofullständiga jordbruk.

1925 års kol<y
nisationssakkunniga.

14 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Rörande organisationen hava de sakkunniga ansett, att egnahemsverksamheten
alltjämt borde utmärkas genom stark decentralisation. Såsom lokalorgan
borde behållas hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Egnahemsnämndernas
ställning och sammansättning borde dock ändras. Egnahemsnämnds
majoritet skulle tillsättas av staten, som skulle utse halva antalet
ledamöter och en av ledamöterna att vara ordförande med utslagsröst.
Staten skulle utöva ledning av och i ekonomiskt hänseende ensam stå bakom
nämnden genom att icke blott tillhandahålla erforderliga låne- och anslagsmedel
utan även i detalj pröva och direkt bestrida de med verksamheten
förenade förvaltningskostnader och förluster. Hushållningssällskapens medverkan
skulle i huvudsak inskränkas till deltagande i valet av ledamöter i
egnahemsnämnden, som likväl skulle tillerkännas befogenhet att i sällskapets
namn och å dess vägnar självständigt handlägga förekommande egnahemsärenden,
varjämte sällskapen skulle stödja nämnderna genom tillhandahållande
mot ersättning av tjänstemän och lokaler. De sakkunniga hava
vidare förordat, att egnahemsnämnderna liksom nu skulle biträdas av egnahemsombud
i socknarna. Därjämte har föreslagits, att ombudsinstitutionen
kompletterades med av kommunerna utsedda representanter, därest kommun
själv så önskade. Rätten för enskilda egnahemsföretag att ur egnahemslåne-
och jordförmedlingsfonderna erhålla statslån föreslås borttagen.

De sakkunniga hava vidare funnit det vara mycket angeläget, att den
omfattande och betydelsefulla egnahemsverksamheten erhölle en mera målmedveten
och planmässig ledning än hittills, samt hava i detta syfte föreslagit,
att det centrala egnahem sorganet förstärktes och gåves en mera
självständig ställning. Sålunda skulle den nuvarande egnahemsavdelningen
inom jordbruksdepartementet ombildas till en statens egnahemsstyrelse under
sagda departement. För egnahemsstyrelsen, som skulle bestå av en chef
och tre från det praktiska livet hämtade ledamöter jämte visst antal tjänstemän
och biträden, beräknade de sakkunniga ett anslagsbehov av 58,000
kronor årligen.

En av den reformerade egnahemsorganisationens viktigaste uppgifter
skulle vara jordanskaffningsverksamhet i syfte att för härtill lämpliga
jordsökande personer bereddes tillfälle att förvärva tjänlig jord till bildande
av nya jordbruk eller till utveckling av ofullständiga jordbruk eller att
frilösa arrendejordbruk. Det borde åligga egnahemsnämnd att, med anledning
av inkomna jordansökningar och nämndens kännedom i övrigt om
behovet att uppbringa jord, söka tillgodose dylika ansökningar och sådant
jordbeliov. Verksamheten borde i första hand ske med anlitande av det enskilda
initiativet, De sakkunnigas förslag avser därjämte, att egnahemsorganen
böra vara beredda att — i den mån så erfordras för reglering och
komplettering av det enskilda initiativet — själva ombestyra jordanskaffning,
d. v. s. genom jordinköp, styckningar och försäljningar driva fastiglietshandel.
Sådan verksamhet hava de sakkunniga benämnt jordanskaffning
i egnahemsnämndernas egen regi. Utgångspunkten för igångsättande
härav skulle, enligt förslaget, städse vara det verkliga behovet och de förefintliga
möjligheterna i varje särskild trakt, vilket skulle medföra, att sådan
verksamhet bleve av skiftande art allt efter olika förhållanden och landsdelar.
Rörelsekapital för egnahemsnämndernas jordanskaffning i egen regi
skulle tillhandahållas av staten i form av lån från en fond, benämnd jordanskaffningsfonden
och bildad genom omändring av den nuvarande jordförmedlingsfonden,
samt i vissa fall — då fråga vore om oodlad jord — därjämte
genom anslag från det till nyuppförande under nionde huvudtiteln

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 15

föreslagna jordanskaffningsanslaget. Verksamheten skulle helt, ske på statens
ekonomiska risk. Uppkomma överskott, skulle detta inbetalas till statsverket,
att tillföras den s. k. jordanskaffningsfondens riskfond. Täckning av underskott
skulle ske med anlitande av medel från sagda riskfond, vilken vid
verksamhetens början borde genom särskilt anslag tillföras ett belopp av

250,000 kronor. Verksamheten skulle ske under egnahemsstyrelsens överinseende
samt jämlikt särskilda reglementariska föreskrifter. Vid all av
egnahem sorganisationen bedriven jordanskaffningsverksamhet skulle noga
tillses, att jorden vore för ändamålet tjänlig, att lägenheterna erhölle lämplig
storlek och marktilldelning sa att bärkraftiga jordbruk uppstode, att
jordsökande prövades äga goda personliga förutsättningar, samt att jorden
tillhandahölles till sådant pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdaren
borde kunna genomföra företaget.

I fråga om egnahemslåne- och premielåneverksamheten anknyter förslaget
sig mycket nära till nuvarande anordningar, dock med den skillnad,
att den ekonomiska risken för lånerörelsen skulle överflyttas från låneförmedlarna
till staten. I fråga om villkoren för de enskilda egnahemslånens
utlämnande föreslås endast smärre jämkningar, såsom, bland annat, att
lånegränsen, mellan jordbruks- och bostadslägenheter skulle uppflyttas, att
bostadslån i regel icke finge beviljas i eller kring tätare bebyggt samhälle,
samt att den nuvarande övre åldersgränsen (50 år) för låns erhållande
skulle bortfalla. Ett viktigt förslag — som har samband med frågan om
utveckling av ofullständiga jordbruk — är införandet av en ny typ av
tilläggslån, vilken fråga behandlas här nedan. Årsutlåningen från egnahemslånefonden
föreslås höjd från 18 miljoner kronor till 20 miljoner kronor.
Likaså föreslås, att det belopp, vartill premielån åt egnahemslåntagare
per år få utlämnas, liöjes från 650,000 kronor till 800,000 kronor.

På i huvudsak samma sätt, som ovan angivits i fråga om jordanskaffningsverksamheten,
skulle den reformerade egnahemsorganisationen vidare
hava till allmän uppgift att underlätta arrendefrilösningar i syfte att innehavare
av arrendegårdar, åtminstone upp till 25 hektar åker, förhjälptes att
förvärva av dem innehavda jordbruk.

För utveckling av ofullständiga jordbruk hava de sakkunniga föreslagit
åtgärder i syfte, att tillskottsjord anskaffades till de för små jordbruken,
att kredit bereddes innehavarna för tillskottsjordens förvärv och för den sålunda
vidgade eller förutvarande arealens tillgodogörande genom odling
eller andra kulturåtgärder eller genom åbyggnadernas på grund härav eventuellt
behövliga till- eller ombyggnad ävensom att direkt ekonomisk hjälp
lämnades innehavarna till uppmuntran och underlättande av dylika nyttiga
arbeten. Statens medverkan härvid borde ske i omedelbar anslutning till
egnahemsverksamheten i övrigt. Under erinran att enligt nuvarande egnahemslånebestämmelser
finge tilläggslån — avsedda för utvidgning av jordområdet
å jordbrukslägenhet eller bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet
— blott beviljas person, som redan innehade egnahemslån,
hava de sakkunniga föreslagit utvidgad kreditgivning till ofullständiga
jordbruks utveckling genom att särskilda lån ur egnahemslånefonden (»tillläggslån»)
linge utlämnas, även om den person, som avsåge att utvidga och
förbättra innehavd lägenhet till ett mera bärkraftigt jordbruk, icke förut
åtnjöte statens egnahemslån. För utlämnande av dylika tilläggslån skulle,
jämte de för egnahemslåneverksamheten i allmänhet gällande föreskrifter,
särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse.

Slutligen hava de sakkunniga ifrågasatt, att egnahemsorganisationen skulle

Huvuddragen
av Kungl,
Maj.-ts förslag
i propositionen
nr 97
till 1928 års
riksdag.

16 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

i viss ordning medverka jämväl vid egnahemsupplåtelser från publik jord,
därvid egnahemsnämnderna i vissa fall skulle i sin jordanskaffningsverksamhet
helt övertaga till styckning lämpliga kronoegendomar.

över kolonisationssakkunnigas betänkande hava infordrade utlåtanden
avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, socialstyrelsen, kammarkollegium, samtliga
länsstyrelser, bostadskreditsakkunniga, prästlöneregleringssakkunniga,
allmänna civilförvaltningens lönenämnd, samtliga hushållningssällskap, ett
antal egnahemslåne- och jordförmedlande föreningar, bolag och kommuner
samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap. I propositionen lämnas redogörelse
för yttrandenas innehåll.

Ärendet har därefter varit föremål för ytterligare utredning och beredning
inom jordbruksdepartementet.

Kungl. Maj:ts förslag i propositionen nr 97 till årets riksdag utgör en
överarbetning av 1925 års kolonisationssakkunnigas förenämnda förslag och
innebär på flera viktiga punkter avvikelser från detta. De förslag, som
Kungl. Maj:t nu förelagt riksdagen, avse — i likhet med kolonisationssakkunnigas
förslag — viss reformering av den statsunderstödda egnaliemsverksamheten
i syfte att ernå efter nuvarande förhållanden bättre anpassade
ekonomiskt organisatoriska anordningar för anskaffande och tillgodogörande
av till jordbruksnybildning tjänlig jord, för underlättande av arrendefrilösning
och för utveckling till större bärkraft av ofullständiga jordbruk.

I propositionen har föredragande departementschefen gjort följande allmänna
uttalande om grundprinciperna för det fortsatta egnahemsarbetet.

»Den uppfattningen torde numera vara allmän, att egnahems frågan är av
synnerligen stor samhällelig betydelse. Särskilt gäller detta sådan verksamhet,
som avser att främja bildandet av självständiga, bärkraftiga jordbruk
av den art, att brukaren med familj därav erhåller utkomst och arbete.
Denna verksamhets sociala och ekonomiska betydelse är icke minst framträdande
under en tid, då svårigheter finnas för beredande av försörjning
åt den befintliga och än mer åt en växande befolkning.

Den hittillsvarande egnahemsverksamheten har otvivelaktigt åstadkommit
stora och goda resultat. Riksdagens förut nämnda framställningar i ämnet
äro emellertid ett uttryck för den helt visst riktiga uppfattningen, att ytterligare
åtgärder äro behövliga, i syfte att främja anskaffande och tillgodogörande
av för jordbruksnybildning tjänlig jord, frilösning av arrendejordbruk
och utveckling av äldre jordbruk. Under den tidrymd av drygt tjugo
år, varunder det statsunderstödda egnahemsarbetet pågått, hava hithörande
anordningar varit föremål för en av förhållandena och vunnen erfarenhet
betingad successiv ombildning och utveckling. Sålunda hava vid nära nog
varje riksdag partiella reformer vidtagits ifråga om egnahemsväsendet, ej
sällan — såsom särskilt 1908, 1919 och 1923 — av ganska genomgripande
natur. I själva verket har egnahemsrörelsen visat sig äga sådan inneboende
egen styrka och sådana naturliga förutsättningar, att den för verk -

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 17

samheten tid efter annan ändrade ramen snart nog visat sig för trång eller
i allt fall i behov av förbättringar.

Tiden torde nu vara inne att taga ett nytt steg i arbetet att främja
uppkomsten av självständiga och bärkraftiga mindre jordbruk och därigenom
underlätta för landsbygdens obesuttna befolkning att bilda egna hem. Därvid
gäller det särskilt att, såsom riksdagen också begärt, siska ernå efter
nuvarande förhållanden bättre anpassade ekonomiskt-organisatoriska anordningar
för anskaffande och tillgodogörande av till jordbruksnybildning
tjänlig jord, för underlättande av arrendefrilösning samt för utveckling till
större bärkraft av ofullständiga jordbruk.

I fråga om förutsättningarna för egnaliemsverksamhetens utveckling i
antydd riktning hava de sakkunnigas utredningar givit det — i yttrandena
i stort sett ej motsagda — resultat, att erforderlig tillgång till tjänlig jord
och lämpligt folkmaterial torde finnas. För min del vill jag understryka
de sakkunnigas principuttalande, att allenast för ändamålet fullt lämplig
jord bör komma till användning samt att den största omsorg måste iakttagas
vid valet av egnahemsbildare. Över huvud taget bör hela den hithörande
verksamheten vila på en sund ekonomisk grund, så att endast sådana åtgärder
vidtagas, som äro ägnade att befordra uppkomsten av ekonomiskt bärkraftiga
företag. I detta hänseende är det av vikt, att jordbruken erhålla
lämplig storlek samt att kostnaderna för förvärvet och iordningställandet
ej hliva högre, än att de kunna förräntas.

Den fortsatta egnahemsverksamheten bör icke forceras utan avse en lugn,
av förhållandenas naturliga krav anpassad utveckling i syfte att ernå ett
gott och bestående resultat. I likhet med de sakkunniga anser jag, att den
fortsatta egnahemsverksamheten bör bedrivas med rikligt utrymme för det
enskilda initiativet och med smidig anpassning efter olika trakters förhållanden
och behov ävensom att man i största möjliga omfattning bör bygga på
hittillsvarande anordningar och utnyttja vunnen god erfarenhet. Jag är
även ense med de sakkunniga om vikten av, att det allmännas befogade
krav på ökad planmässighet och ändamålsenlighet i rörelsens skötsel tillgodoses,
så att största möjliga garanti ernås för de anvisade statsmedlens
rätta och fruktbärande användning. Med hänsyn härtill torde denna omfattande
och starkt växande, socialt betydelsefulla verksamhet vara i behov
av något fastare och mera planmässig organisation än hittills, med i viss
mån ökat statligt inflytande på verksamhetens ledning och kontroll.»

Om de viktigaste bestämmelserna i Kungl. Maj:ts föreliggande förslag må
i detta sammanhang i korthet erinras.

Beträffande egnahemsverksamhetens lokala organisation föreslås följande
anordningar rörande hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Under uppsikt
och kontroll av statens centrala egnahemsorgan skall hushållningssällskap
för sitt områdes vidkommande omhänderhava den statsunderstödda
egnahemsverksamheten enligt de av staten i särskilda kungörelser i ämnet
meddelade bestämmelser. Skötseln av sällskapets egnahemsverksamhet skall
utövas genom en av sällskapet inrättad, under detta sorterande egnahemsnämnd
med uppgift att i sällskapets namn och å dess vägnar handhava
sällskapets egnahemsverksamhet. Egnahemsnämnd bör bestå av fem ledamöter
eller, där sällskapet av särskild anledning finner ökning av antalet
påkallad, sju ledamöter. Till ledamöter böra utses för uppdraget lämpliga
Bihang Ull riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 3 avd. 2 häft. (Nr 2.) 2

18 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

och sakkunniga personer, företrädande den jordbrukande befolkningen, den
låne- och jordsökande allmänhetens intressen, de statligt-administrativa synpunkterna
samt förtrogenhet med områdets olikartade bygdeförhållanden.
Av ledamöterna skola en mera än hälften väljas av sällskapet (genom
dess förvaltningsutskott). Övriga ledamöter (alltså två av fem eller tre av
sju) tillsättas för statens räkning av det centrala egnahemsorganet. Ordföranden
utses bland nämndens ledamöter av sällskapet (dess förvaltningsutskott)
eller, om sällskapet så bestämmer, av nämnden.

Hushållningssällskapen skola driva egnahemslåner öreisen, liksom nu, på
egen ekonomisk risk. Till täckande av sällskapens med egnaliemsverksamlieten
förenade förvaltningskostnader och å egnahemslånerörelsen uppkommande
förluster skall dock varje sällskap åtnjuta visst årligt statsbidrag,
utgående efter andra grunder än de nu gällande. De sakkunnigas förslag
om egnahemsombud och fakultativa egnahemskommittéer i socknarna har i
huvudsak upptagits i propositionen. Egnahemsföreningar och -bolag samt
kommuner bibehållas vid rätten att kunna på i huvudsak nu gällande
villkor erhålla statslån ur egnahemslåne- och jordförmedlingsfonderna.

Rörande det centrala egnahemsorganet biträdes de sakkunnigas förslag,
att jordbruksdepartementets egnahemsavdelning omändras till en särskild
statens egnahemsstyrelse med uppgift att svara för egnahemsärendenas centrala
handläggning och därvid utöva ledning, uppsikt och kontroll över den
lokala egnahemsorganisationen samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå
övriga erforderliga åtgärder för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga
bedrivande och utveckling. Därjämte skall å egnahemsstyrelsen överflyttas
utövandet av den ledning av och kontroll över de norrländska kolonisationsnämndernas
verksamhet, som enligt § 3 av de utav riksdagen år 1925
antagna allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland
och Dalarna ankommit på jordbruksdepartementet. Angående egnahemsstyrelsens
sammansättning, arbetskrafter och avlöningsstat föreslås vissa
inskränkningar i de sakkunnigas organisationsförslag, varigenom årskostnaden
för styrelsen, som skulle uppföras å extra stat, nedbringas till 40,000
kronor.

Det föreslås vidare i propositionen, att egnahemsorganisationen på ett
mera effektivt sätt än hittills upptager jordförmedlings- och jordanskaffningsfrågorna
på sitt arbetsprogram. Under instämmande i de sakkunnigas
förslag om allmänna grunder vid sådan verksamhet — såsom i fråga om
jordsökandes förutsättningar, jordområdenas lämplighet, lotternas ändamålsenliga
storlek och minsta möjliga kostnad vid egnahemsbildandet — föreslås,
att egnahemsorganisationen bör vid jordanskaffningsverksamhetens bedrivande
söka att i första rummet och i största möjliga utsträckning taga
det enskilda initiativet i sin tjänst samt därvid leda, understödja och kontrollera
detta, så att resultatet bliver ur allmän synpunkt tillfredsställande.
Jordanskaffning i egnahemsorganisationens egen regi bör i regel igångsättas
allenast i sådana fall, där dylik verksamhet visat sig erforderlig för

1!)

Sammansatt (ludra lag- och jordbruk!''tillskotts utlåtande Nr ''2.

att tillgodose ett påtagligt behov från .jordsökandes sida, som icke på ett
tillfredsställande sätt kan fyllas genom enskildas verksamhet på området.
Finansieringen av verksamheten bör ske medelst användandet av viss, av
riksdagen bestämd del av jordförmedlingsfondens kapitaltillgång. De sakkunnigas
förslag om jordanskaffningsanslag har ej upptagits. I huvudsaklig
överensstämmelse med vad riksdagen medgivit i fråga om utlämnande
av viss del av jordförmedlingsfondens kapital såsom förlagslån för jordförmedling
höra de lån, som utlämnas för jordanskaffning i egnahemsorganens
egen regi, utlämnas mot fyra procents årlig lunta och de närmare villkor,
som Kungl. Maj:t i vart fall må finna lämpligt föreskriva, i syfte att garantier
erhållas för lånens rätta och lämpliga användning. Därvid bör såsom huvudregel
gälla, att Kungl. Maj:t må äga att, efter utredning av egnahemsstyrelsen
och efter prövning av de i vart enskilt fall förekommande omständigheter
samt med anlitande av den härför avsedda delen av jordförmedlings!onden,
bevilja hushållningssällskap jordanskaffningslån för inköp av viss fastighet
och bestridande av de för fastighetens exploatering, enligt fastställd plan,
förenade kostnader. Det sammanlagda belopp, som sålunda torde böra få
beviljas såsom jordanskaffningslån, torde till en början böra begränsas till

1.500.000 kronor, medan jordförmedlingsfondens återstående del, ungefär
2,000,000 kronor, bör få användas för utlämnande av förlagslån enligt härom
nu gällande grunder till vissa egnahemsföreningar och egnahemsbolag.
Jämte det staten påtager sig den egentliga af färsrisken för hithörande jordanskaffning,
bör staten därjämte från ett särskilt förslagsanslag under nionde
huvudtiteln tillhandahålla hushållningssällskapen visst förvaltningsbidrag
för jordanskaffningsverksamheten. Jordköpet sker av sällskapet, efter förslag
av dess egnahemsnämnd. Köpet liksom stycknings- och försäljningsplanen
skall godkännas av Kungl. Maj:t. Lottförsäljningar beslutas i regel
av sällskapet.

I viss ordning skall förlagslån ur jordförmedlingsfonden fortfarande få
utlämnas till lämpligt befunna egnahemsföreningar och -bolag, vilka skulle
bedriva jordförmedling på egen ekonomisk risk.

Reglerna för den fortsatta utlåningen av egnahemslån och premielån
skola i det väsentliga anslutas till nuvarande bestämmelser. Sålunda föreslås,
att låneförmedlarna liksom hittills skola bedriva lånerörelsen på egen
risk. De av de sakkunniga föreslagna jämkningarna i vissa hänseenden av
detaljreglerna för lånerörelsen hava delvis upptagits i propositionen. Därjämte
har bland annat föreslagits införande av ett nytt stadgande i syfte
att förebygga skövling av skog å egnahemslägenheter. Ärsutlåningen ur
egnabemslånefonden föreslås bibehållen vid 18 miljoner kronor. Anslaget
till premielån åt egnahemslåntagare skulle höjas från 650,000 kronor till

725.000 kronor.

Vad därefter angår egnahemsorganisationens medverkan till arrendefrilösningars
befrämjande, ansluter propositionen sig till kolonisationssakkunnigas
förslag, att hushållningssällskapens egnahemsnämnder böra, på

Huvuddragen
av motio■erna.

20 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

begäran av jordägare eller arrendatorer, söka lämna råd och biträde vid
värdering, bedömande av lotternas storlek och förseende med jord av skilda
slag, köpeavtals ingående, ordnande av lagfarts- och inteckningsfrågor samt
upprättandet av ansökningar om erforderliga och påräkneliga lån eller
bidrag av statsmedel. Skulle visst hushållningssällskap icke vara villigt
att låta sin egnahemsnämnd tillmötesgå från jordägare eller arrendatorer
framställda anspråk på biträde med lämnande av här ifrågavarande råd
och hjälp, bör det i dylikt fall ankomma på statens egnahemsstyrelse att,
i mån av behov och möjlighet, lämna den begärda medverkan. Även i
andra fall, såsom särskilt vid planläggandet av omfattande arrendefrilösningar
från exempelvis större bolagsdomäner, kunde anledning finnas för egnahemsstyrelsen
att mera direkt medverka vid frågans ordnande. Den jordanskaffningsverksamhet
i egnahemsnämndernas egen regi, som enligt förslaget
må förekomma i vissa fall, torde understundom komma att till större
eller mindre del avse även frilösningar av torp och andra arrendejordbruk.

De av de sakkunniga föreslagna åtgärder för utveckling av ofullständiga
jordbruk, främst införande av s. k. tilläggslån, hava upptagits i Kungl.
Maj:ts förslag.

Beträffande den publika jordens användning för egnahemsändamål upptager
icke propositionen förslag till direkta åtgärder, utan meddelas, att
hithörande frågor äro föremål för utredningar genom särskilda sakkunniga.

Vissa av de till utskottets behandling hänskjuta motioner anknyta sig
omedelbart till Kungl. Maj:ts förslag eller i övrigt till nu gällande egnahemsbestämmelser
samt åsyfta ändringar eller tillägg i fråga om särskilt
angivna delar av sagda förslag eller bestämmelser. Sålunda yrkas i motionerna
I: 277 och II: 45S avslag på förslaget att omändra jordbruksdepartementets
egnahemsavdelning till en statens egnahemsstyrelse. Motionerna
I: 260 och II: 454 avse huvudsakligen den ändring i Kungl. Maj:ts förslag
rörande jordanskaffningen, att egnahemsstyrelsen skall i stället för Kungl.
Maj:t godkänna jordinköp och fastställa styckningsplan. I motionen II: 447
hemställes om bifall till propositionen med vissa jämkningar såsom att ombud
för egnahemsstyrelsen skola utses för varje län med uppgift att tillvarataga
låntagarnas intressen m. m., och ifrågasättes härför ett nytt anslag av

50,000 kronor, att de hushållningssällskapens tjänstemän, som biträda egnahemsnämnden,
ej få åtaga sig enskilda uppdrag åt jordsäljare, att skärpt
kontroll åvägabringas över enskilda egnahemsföretag och jordförmedlare
samt att årsutlåningen av egnahemslån höjes till 20 miljoner kronor och
av premielån till 800,000 kronor. I sagda motion II: 447 yrkas därjämte,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville begära utredning och förslag
till beredande av möjligheter för lantarbetare och därmed jämställda mindre
bemedlade att komma i besittning av jord för jordbruks bedrivande. Yrkanden
i sistnämnda syfte framföras jämväl i motionerna 1:118, II: 199 och II: 305,
därvid i de två förstnämnda begäres utredning angående möjligheterna att

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 21

genom räntefria lån till högst 1/e av egnahemslägenliets värde underlätta
vissa obeinedlade personers förvärv av självständiga jordbruk. 1 motionen
I: 236 hemställes om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande åtgärder för att åt
egnahemsköpare trygga tillgång till husbehovsskog.

De av herr Lindhagen i anledning av propositionen väckta motionerna
I: 267—276 avse lösning av en serie jordsociala spörsmål genom i lag fastställda
bestämmelser av i huvudsak samma innehåll, som på sin tid föreslagits
av jordkommissionen. Yrkandena i motionerna grupperas särskilt kring
spörsmålen om bildandet av nya jordbruk, frilösning av arrendejordbruk,
förbättring av ofullständiga jordbruk och tillhandahållandet av tomtmark
för nya bostäder, därvid städse såsom yttersta medel föreslås expropriationsbestämmelser
för vinnande av erforderliga och rimliga uppgörelser vid den
tid, på den plats, i den ordning, mot det pris och till förmån för den person
som vederbör. Vidare ifrågasattes i vissa av dessa motioner särskild lagstiftning
rörande försäljning av fideikommissjord ävensom angående skogsvården
till stöd för egnahemsrörelsen. Även yrkas införande av låneunderstöd
åt kooperativa jordbruk. I fråga om organisationen hemställes, att
denna omlägges i huvudsaklig anslutning till jordkommissionens förslag i
ämnet. Anslagssumman för hithörande låne- och understödsverksamhet föreslås
höjd med ett belopp, förslagsvis 106 miljoner kronor. I den sista av
nu nämnda motioner hemställes, att därest de föregående nio motionerna ej
anses kunna i sin helhet eller till vissa delar omedelbarligen bifallas, riksdagen
ville antingen med avslag å propositionen hemställa hos Kungl. Maj:t
om nytt förslag enligt vissa åsyftade grunder eller ock besluta ett provisorium
med iakttagande i möjligaste mån av gjorda erinringar samt i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära ett definitivt förslag, byggt på ovan angivna grunder.

Slutligen må nämnas en tredje grupp motioner, avseende mera speciella
lagstiftningsspörsmål. I motionerna 1:163 och II: 295 hemställes sålunda om
utredning rörande revision i vissa hänseenden av gällande lag om expropriation
i syfte dels att utvidga de ändamål, varför expropriation må äga rum,
dels ock att ernå ändrade grunder för prissättning vid expropriation. Jämväl
i motionerna I: 204 och II: 360 avhandlas frågan om expropriationslagstiftning
såsom yttersta medel i strävandena att anskaffa jord för bildande av
nya jordbruk, arrendefrilösningar och utveckling av ofullständiga jordbruk.
Frågan om kontroll å den vid 1927 års riksdag antagna sociala arrendelagens
effektivitet behandlas i motionerna 1:203 och II: 357. I motionen
II: 455 slutligen yrkas ändring i visst avseende av lagen den 18 juni 1925
angående förbud i vissa fall för bolag och föreningar att förvärva fast
egendom.

I den mån nu föreliggande motioner ej lämpligen kunna behandlas i
samband med utskottets yttrande rörande de olika delarna av Kungl. Maj:ts
förslag, återkommer utskottet till sålunda kvarstående motioner i en särskild
avdelning av detta utlåtande.

Utskottet.

Proposi tionen.

Motioner.

Utskottet.

Utskottet.

22 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Granskningen av de utav Kungl. Maj:t framlagda förslagen och de i
ärendet väckta motionerna har givit utskottet anledning till de uttalanden
och ändringar, som nedan anmärkas.

A) Kungl. Maj:ts förslag och i omedelbar anslutning därtill
motionsvis framställda ändrings- och tilläggsförslag.

1) Förslag till kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten.

Rubriken och ingressen.

Detta kungörelseförslag innehåller bestämmelser huvudsakligen angående
egnahemsorganisationen samt det ekonomiska mellanhavandet mellan staten
och de lokala egnahemsorganen (de s. k. låneförmedlarna).

Beträffande ordningen för antagandet av de i förevarande kungörelseförslag
— liksom i efterföljande två kungörelseförslag — intagna bestämmelser,
har departementschefen uttalat, att det torde ankomma på Kungl. Maj:t att,
sedan ärendet varit föremål för riksdagens prövning, i administrativ ordning
utfärda berörda författningsbestämmelser. Dessa borde givetvis i fråga
om såväl förslagets i statsrådsprotokollet behandlade huvudgrunder som ock
dess övriga rent sakliga innehåll överensstämma med vad däri tillstyrkts,
men torde Kungl. Maj:t böra äga att vid bestämmelsernas utformande, i
mån av behov, vidtaga smärre jämkningar av huvudsakligen formell natur.
Medgivande borde således inhämtas av riksdagen, att Kungl. Maj:t Ange i
ämnet utfärda kungörelser i huvudsaklig överensstämmelse med de i bilagorna
A, B och C till statsrådsprotokollet angivna förslag.

I de av herr Lindhagen väckta motionerna 1: 267—271 och 1:273 hemställes,
att de i hithörande ämnen erforderliga bestämmelserna måtte fastställas
genom lag.

Beträffande ordningen för bestämmelsernas utfärdande biträder utskottet
Kungl. Maj:ts förslag och förordar alltså, att hithörande bestämmelser intagas
i kungörelse, som må utfärdas av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande.

Kap. I.

Om statens egnahemsstyrelse och den statsunderstödda lokala egnahemsorganisationen.

§ 1.

Realgranskningen av det föreliggande organisationsförslaget har synts utskottet
lämpligen böra äga rum i anslutning till behandlingen av de i följande
paragrafer intagna bestämmelser om statens egnahemsstyrelse samt om
den lokala egnaliemsorganisationens olika led.

Sammansatt undra turj- och, jordbruksutskotts utluta lida Nr 2. 23

Statens egnahemsstyrelse.

§ 2.

Det centrala organet för den statsunderstödda egna hen overksam heten har
sedan 1920 utgjorts av egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet.
Vid dennas inrättande 1919 utgingo statsmakterna (Prop. 1919: 106; R. skr.
1919: 339) från, att det förr eller senare bleve nödvändigt att för egnahemsväsendets
centrala ledning anordna en ny statsinstitution, men att man för
det dåvarande borde — i avvaktan på ny utredning — stanna vid en provisorisk
anordning med bildandet av en egnahemsavdelning a extra stat
inom jordbruksdepartementet, vilken borde anordnas ungefär som om ett
centralt ämbetsverk inflyttats i departementet. Särskild instruktion för
egnahemsavdelningen, som utgöres av statens egnahemsinspektör med biträde
av en amanuens och ett kvinnligt skrivbiträde, har ej utfärdats, men
gällande kungörelser om egnahemslånerörelsen och jordförmedlingsverksamheten
reglera avdelningens åligganden i olika hänseenden.

I propositionen föreslås, att det nuvarande centrala egnahemsorganet skall
omändras från en avdelning inom jordbruksdepartementet till en under
detta sorterande statens egnahemsstyrelse.

Enligt nu förevarande § 2 skall egnahemsstyrelsen, med säte i Stockholm,
hava till uppgift att svara för egnahemsärendenas centrala handläggning
och därvid utöva ledning, uppsikt och kontroll över låneförmedlarna i vad
angår av dem utövad statsunderstödd egnahemsverksamliet och vad därmed
sammanhänger samt vidtaga de övriga åtgärder, som enligt kungörelseförslaget
och eljest meddelade föreskrifter ankomma på styrelsen, ävensom att
i allmänhet verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande
och utveckling.

Till stöd för detta förslag har departementschefen anfört bland annat
följande.

Den statsunderstödda egnahemsverksamlieten borde, trots den decentralisation
som alltjämt skulle utmärka densamma, vara underkastad en ändamålsenlig
och jämförelsevis stark central ledning och kontroll från det allmännas
sida. Redan den utsträckning, vari statsmedel placerats i rörelsen, påkallade
noggrann, sakkunnig och omfattande tillsyn över medlens riktiga och lämpliga
användning. Betydelsen härav vore så mycket större, som egnaliemsverksamlieten
i dess olika former vore i särskilt hög grad av ingripande
samhällelig vikt. Ett antal hushållningssällskap hade såsom ett angeläget
önskemål framhållit, att de lokala egnahemsorganen borde i ökad utsträckning
få komma i åtnjutande av bistånd och råd i sitt arbete från ett centralt
egnahemsorgan. Ett ytterligare skäl att nu ägna särskild uppmärksamhet
åt centralorganets ändamålsenligaste anordnande läge däri, att rätt
omfattande förslag nu framställdes om egnahemsverksamhetens utveckling
med upptagande av delvis nya uppgifter.

Vidare syntes det vara av vikt, att i ledningen plats också bereddes för
några personer från det praktiska livet. Dessa kunde mera direkt än tjänstemännen
representera de intressen, särskilt jordbruksnäringen och den jord -

Egnahems verksamhetens nuvarande centralorgan.

Proposi tionen.

24 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

och lånesökande allmänheten, som omedelbart berördes av egnahemsarbetet.
Ledningen skulle härigenom få ökad anslutning till det praktiska livets
större förtroende från de på liknande sätt sammansatta lokalorganen liksom
från allmänheten samt bättre förutsättningar att kunna verkställa erforderliga
utredningar av allmän innebörd rörande uppkommande egnahemsfrågor
och andra hithörande spörsmål.

Även med den uppfattning, åt vilken departementschefen nu givit uttryck,
nämligen att statens centrala egnahemsorgan behövde förstärkas och omläggas,
stode frågan ännu öppen, huruvida härför, såsom kolonisationssakkunniga
under instämmande av ett stort antal myndigheter ifrågasatt, en
särskild egnahemsstyrelse behövde inrättas eller om den centrala ledningen
fortfarande kunde omliänderhavas av en direkt med jordbruksdepartementet
införlivad egnaliemsavdelning eller borde anförtros åt något befintligt centralt
ämbetsverk.

Vad då först anginge den eventuella utvägen att överflytta egnahemsärendenas
centrala handläggning till ett befintligt ämbetsverk, därvid lantbruksstyrelsen
ifrågasatts i några få yttranden, kunde departementschefen helt
ansluta sig till den i propositionen nr 106/1919 under riksdagens instämmande
uttalade mening, att denna väg icke borde beträdas. Frånsett den
omständighet, som hade varit avgörande vid ärendets behandling av statsmakterna
år 1919 — nämligen att egnahemsrörelsen vore av sådan speciell
natur, bland annat med hänsyn till dess sociala och ekonomiskt-tekniska
sidor, att den icke borde såsom sidouppgift inordnas under huvudsakligen för
andra verksamhetsgrenar inrättade ämbetsverk — torde det varken av besparingsskäl
eller ur egnahemsrörelsens egen synpunkt vara något att vinna
genom dylik omflyttning.

Då departementschefen alltså icke kunde förorda, att egnahemsarbetets
centrala ledning inlades under något redan existerande centralt ämbetsverk,
återstode valet mellan ett bibehållande av en egnaliemsavdelning inom jordbruksdepartementet
eller dennas utbrytande ur departementet till en självständig
styrelse. Med hänsyn till det förut påvisade behovet av centralorganets
förstärkning måste dess sammansättning och arbetskrafter bliva i
sak ungefär lika, antingen det ena eller andra alternativet valdes. Vid valet
mellan dessa alternativ borde beaktas, att det centrala egnaheinsorganets huvuduppgifter
icke varit och i fortsättningen än mindre bleve av samma art
som departementens arbete i övrigt med kanslimässig beredning av konseljärenden.
De vore i stället av självständigt förvaltande, kontrollerande och
utredande art. Att märka vore, att egnahemsavdelningen år 1919 uppbyggdes
såsom ett försök att genomföra det av departementalkommitterade på sin tid
förordade systemet med de centrala ämbetsverkens inflyttande i departementen.
Den erforderliga kommunikationen mellan verket och departementschefen
skulle därvid — såsom också skett i fråga om egnahemsavdelningen
— huvudsakligen äga rum genom muntliga framställningar eller i särskilda
fall genom promemorior. Ur konstitutionell och administrativ synpunkt
torde det vara ägnat att bereda ökad klarhet och bättre ansvarsfördelning,
om det centrala egnahemsorganet gåves samma ställning som andra statliga
förvaltningsorgan med rätt och skyldighet att under eget ansvar självständigt
handlägga de ärenden, som organet och icke Kungl. Maj:t skulle
avgöra. Härtill komme, att det ur egnahemsrörelsens egen synpunkt
givetvis bleve fördelaktigt, att det centrala organet finge odelat och självständigt
ägna sig åt hithörande uppgifter. Den föreslagna, mycket viktiga
anordningen med ledningen av centralorganet delvis förlagd i hän -

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 25

derna på lekmannaledamöter från det praktiska livet syntes ej heller lämpligen
kunna förenas med centralorganets fortsatta inbyggande direkt inom
Kungl. Maj:ts kansli. Ur kostnadssynpunkt torde det ej spela någon roll,
om en på visst sätt utökad egnahemsavdelning bibehölles inordnad inom
departementet eller om ett på samma sätt sammansatt och med samma
arbetskrafter utrustat centralt egnahemsorgan förlädes under departementet
såsom en särskild egnahemsstyrelse. Det i vissa yttranden mot den senare
anordningen framförda i och för sig beaktansvärda skälet, att nya ämbetsverk
över huvud taget ej borde inrättas, torde dock icke böra vara så avgörande,
att man av detta skäl borde avstå från en i och för sig önskvärd
lösning av frågan. Det gällde ju icke att skapa ett alldeles nytt förvaltningsorgan,
ty ett centralt egnahemsorgan funnes redan. Frågan vore, om
det icke av sakliga och administrativa skäl vore lämpligare och riktigare
att förläna detta organ en ändrad ställning. Då detta, såsom ock kolonisationssakkunniga
och ett stort antal hörda myndigheter framhållit, kunde
anses vara behövligt och i ej ringa grad ägnat att befordra egnahemsverksamhetens
ändamålsenliga utövning, förordade departementschefen den ifrågasatta
omläggningen av jordbruksdepartementets egnahemsavdelning till en
särskild statens egnahemsstyrelse.

I de likalydande motionerna 1:277 av herr Erik Anderson m. fl. och
II: 456 av herr Magnusson i Tumhult m. fl. yrkas, att riksdagen måtte
avslå propositionen nr 97 i vad den avsåge inrättandet av en statens egnahemsstyrelse.

Till stöd för detta yrkande har anförts i huvudsak följande.

Egnahemsstyrelsen bleve ett nytt ämbetsverk. Inrättandet och överorganiserandet
av en del nya ämbetsverk under senaste årtionden manade till
försiktighet. Styrelsen bleve också dyrbar, och fara vore för att hela verksamheten
byråkratiserades. Dessutom vore det ingalunda ådagalagt, att
endast på detta sätt en riktig och önskvärd ledning av egnahemsverksamheten
kunde åstadkommas. Det nuvarande centralorganet inom departementet
kunde tvivelsutan genom en utvidgning bliva fullt lämpligt att fortfarande
fungera även efter det egnahemsverksamheten blivit så förstorad,
som i propositionen avsåges. Många förhållanden talade för, att man endast
med stor försiktighet borde rubba den förvaltningsorganisation, som hittills
med framgång fungerat.

I motionen 1:274 av herr Lindhagen hemställes, att riksdagen ville besluta
sådana ändringar och tillägg i Kungl. Maj:ts organisationsförslag, 1)
att organisationen får en enhetlig socialt betonad läggning, 2) att organisationen
av de nya sociala uppgifterna skiljes från organisationen av den tekniska
jordbruksvärden i riket, 3) att organisationen i erforderlig mån kan
framträda såsom målsman för den svagare, oerfarnare och hjälplösare parten
samt 4) att organisationen omlägges i huvudsaklig anslutning till de av
jordkommissionen ifrågasatta linjerna.

Jordkommissionens åsyftade organisationsförslag innebar i huvudsak följande
rörande centralorganet.

En centralstyrelse för sociala jordfrågor skulle organiseras antingen fristående
eller i omedelbar samverkan med annan institution; i senare fallet
dock så, att den kunde verka självständigt och ej hämmades av främmande

Motioner.

Utskottet.

Propositionen.

Motion.

26 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

inflytelser. Centralstyrelsens uppgift skulle vara att representera enhetligheten
i arbetet för de sociala jordfrågornas lösning, att taga de ledande
initiativen i de förehavanden, som bleve organisationen förelagda, samt utöva
effektiv inspektion över läns- och kommunorganens verksamhet. Styrelsen
skulle ock utgöra instans för vissa besvär och klagomål.

Utskottet kan på i huvudsak de skäl, som anförts i propositionen, biträda
förslaget om inrättande av en egnahemsstyrelse i stället för den nuvarande
egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet. Därigenom torde en
bättre ledning av och en starkare kontroll över den mycket omfattande och
ur olika synpunkter synnerligen betydelsefulla egnahemsverksamheten kunna
vinnas. För erhållande av tillfredsställande resultat särskilt beträffande de
nya uppgifter i fråga om jordanskaffning, arrendefrilösning och utveckling
av ofullständiga jordbruk, som nu ifrågasättas, torde centralorganets förstärkning
och omändring vara av behovet påkallad. Förevarande paragraf föranleder
alltså icke erinran från utskottets sida.

§ 3.

I denna paragraf stadgas bestämmelser om egnahemsstyrelsens sammansättning
och grunder för dess arbetssätt. Sålunda föreslås, att styrelsen skall
bestå av en chef och fyra ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t,
varjämte hos styrelsen anställas tjänstemän och biträden enligt vad därom
särskilt bestämmes. Chefen, tillika benämnd statens egnahemsinspektör, skall
i främsta rummet vara ansvarig för styrelsens förvaltning. Ledamöterna
skola deltaga i överläggningar och beslut rörande sådana viktigare ärenden,
som jämlikt styrelsens av Kungl. Maj:t utfärdade instruktion skola avgöras
samfällt av chefen och ledamöterna i plenum. Till ledamöter böra utses för
uppdraget lämpliga och sakkunniga personer, därav tre med insikt om egnahemsverksamhetens
praktiska bedrivande och företrädande de olika intressen,
som därav beröras. Den fjärde ledamoten, med uppgift att huvudsakligen
deltaga vid behandlingen inom styrelsen av frågor rörande medelsförvaltningen
och kontrollen däröver, skall representera samarbetet mellan statskontoret
och styrelsen.

Under hänvisning till redogörelsen under § 2 för den av herr Lindhagen
väckta motionen 1:274, vari bland annat yrkats, att organisationen skulle
omläggas i huvudsaklig anslutning till de av jordkommissionen ifrågasatta
linjerna, må i detta sammanhang erinras om jordkommissionens förslag till
sammansättning av den av kommissionen förordade centralstyrelsen för sociala
jordfrågor.

Sist sagda styrelse skulle bestå av en ordförande och två andra ledamöter,
vilka jämte tre suppleanter skulle utses av Konungen för tre år i
sänder. Styrelsen skulle för vissa frågors behandling kunna efter Konungens
förordnande förstärkas med en eller flera personer, som ägde deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. Vid tillsättande av såväl centralstyrelsen
som de lokala organen enligt jordkommissionens förslag skulle gälla, att till

Sammansatt undra lag- och jordbruksutskotts utlutande Nr 2. 27

medlemmar endast utsåges personer, som kunde antagas äga erforderlig erfarenhet
samt håg och förståelse för ifrågavarande statsverksamhet.

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande del med den
ändring, att egnahemsstyrelsens ledamotsantal nedsättes frän fyra till tre
samt att samtliga tre ledamöter böra vara för uppdraget lämpliga och sakkunniga
personer från det praktiska livet med insikt om egnahemsverksamhetens
bedrivande och företrädande de olika intressen, som därav beröras.
Den i paragrafens fjärde stycke andra punkten intagna föreskrift om särskild
uppgift för en fjärde ledamot, vilken skulle representera samarbetet
mellan statskontoret och styrelsen, bör alltså utgå. Det erforderliga samarbetet
mellan sagda myndigheter bör kunna ordnas genom rådplägning
mellan vederbörande inom de båda ämbetsverken utan att särskild representant
för statskontoret belägger en plats inom egnahemsstyrelsens ledning.

I styrelsens instruktion torde böra intagas bestämmelser, bland annat, därom,
att vid lika röstetal inom styrelsen skall den mening gälla, som biträdes
av chefen.

Utskottet förutsätter, att till ledamot av egnahemsstyrelsen icke utses
person, som samtidigt är ordförande eller. ledamot i egnahemsnämnd eller i
.styrelse för bolag eller förening, som erhållit statslån för egnahemsverksamhetens
bedrivande. Det krav måste nämligen upprätthållas, att samtliga
inom egnahemsstyrelsen — vilken bland annat får till uppgift att
uppgöra förslag till låne- och anslagsmedlens fördelning mellan låneförmedlarna
samt att utöva kontroll över dem — komma att i görligaste
mån stå obundna av den lokala organisationens intressen och åtgärder.

I anslutning till nu förevarande paragraf vill utskottet behandla ett
yrkande i den av herr Sköld m. fl. väckta motionen II: 447, nämligen förslaget
att efter § 3 skulle införas en ny paragraf av följande innehåll: »I
varje län skall finnas minst ett av egnahemsstyrelsen för två år i sänder utsett
ombud med uppgift att företräda egnahemslåntagarnas intressen samt tillhandagå
desamma med råd och upplysningar såväl vid övertagandet av
egnahemslägenhet och dess bebyggande som även därefter. Såsom dylikt
ombud bör utses för egnahemsverksamlieten intresserad person, som besitter
kunskap om jordbrukets skötsel, ekonomi och bebyggande samt är förtrogen
med förfarandet vid fastighetsöverlåtelser.»

Denna hemställan har motiverats i huvudsak sålunda.

Egnahemslåntagarna vore i stort behov av råd och handledning beträffande
såväl fastighetsköp som fastighetens bebyggande och jordbrukets igångsättande
m. m. De behövde därför en kunnig rådgivare vid sin sida. Från
låneförmedlaren finge de ej den nödiga hjälpen. Det vore därför till ofantligt
gagn, om i varje län kunde utses åtminstone en kunnig och intresserad
person att vara egnahemsstyrelsens ombud med uppgift att tillvarataga
egnahemslåntagarnas intressen och bistå dem med råd och dåd. Särskilt
nödvändig vore tillgången till dylik rådgivare för arrendatorer, som
önskade friköpa sina arrendegårdar. Erfarenheten vid tillämpningen av
ensittarlagen hade klart visat betydelsen härav. Samtidigt skulle egnahems -

Ut skottet.

Motionen
11:447
i viss del.

Utskottet.

Propositio nen.

28 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

styrelsen få ett effektivt organ för sin kontroll över verksamheten ute på
fältet. Ett dylikt ombudsmannaskap skulle säkerligen kunna skötas såsom
bisyssla. Hushållningssällskapens tjänstemän borde i allmänhet ej utses
härtill, men väl kunde man tänka på någon praktiskt inriktad lärare vid
lantmannaskola eller dylikt.

Utskottet tillmäter visserligen stor vikt, att råd och hjälp lämnas den
låne- och jordsökande allmänheten, men det hör förväntas, att egnahemsorganen
skola, efter den nu ifrågasatta reformeringen, kunna utöva sådan
verksamhet på ett mera effektivt sätt än hittills. Med hänsyn härtill och
till den beräknade kostnadsökningen av 50,000 kronor för den i förevarande
motion föreslagna nya ombudsinstitutionen samt enär i allt fall erfarenheten
först bör utvisa, att man icke genom egnahemsorganisationens omläggning
i övrigt vinner vad i motionen åsyftats, vill utskottet icke för närvarande
tillstyrka motionärernas förslag om anställande av ombud i länen för egnahemsstyrelsen.

Hushållningssällskapens egnahemsnämnder.

§ 4.

I fråga om egnahemsverksamhetens lokala organisation innebär Kungl.
Maj:ts förslag, att hushållningssällskapen skola liksom nu ombesörja den
huvudsakliga verksamheten i orterna.

Nu förevarande paragraf stadgar, att hushållningssällskap skall utöva
den statsunderstödda egnahemsverksamheten genom en av sällskapet inrättad,
på i § 5 angivet sätt sammansatt egnahemsnämnd, med uppgift att
i sällskapets namn och å dess vägnar bedriva egnahemslåne- och premielåneverksamhet
samt jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet enligt
de i kungörelsen samt särskilt utfärdade reglementen meddelade bestämmelser
samt i övrigt verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga
bedrivande och utveckling inom sällskapets område. För egnahemsnämnd
skall gälla instruktion, antagen av hushållningssällskapet och godkänd av
egnahemsstyrelsen.

Av departementschefens yttrande i ämnet inhämtas i huvudsak följande.

En lösning av frågan om lokalorganisationen efter den linjen, att egnahemsnämnderna
icke skulle uppträda i hushållningssällskapens utan i eget
eller i statens namn, hade vid närmare övervägande visat sig behäftad
med så stora praktiska och principiella olägenheter, att den icke kunde
anses framkomlig. Därför hade det undersökts, huruvida ej de önskemål,
som läge bakom ett förslag om fristående nämnder, kunde i huvudsak
tillgodoses genom att hushållningssällskapens nuvarande ställning inom den
lokala egnaliemsorganisationen bibehölles till sina grunddrag. Dessa önskemål
torde innebära, att staten finge något ökat inflytande på egnahemsarbetets
lokala skötsel, så att större garantier skapades för verksamhetens
bedrivande enligt det allmännas fordringar, att statens bidrag till bestridande
av de med rörelsen förenade kostnader och förluster avvägdes på
ett mera rättvist och rationellt sätt än nu samt att sällskapen kunde på ett
effektivt sätt bidraga till ordnandet av jordanskaffningsfrågan. En lösning
av frågan med tillgodoseende av dessa önskemål men utan rörelsens full -

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 29

ständiga förstatligande i ekonomiskt hänseende kunde ske sålunda. Den
lokala verksamheten skulle handhavas, liksom nu, av respektive hushållningssällskap
genom en egnahemsnämnd, vilkens ställning dock borde så
ändras, att staten erhölle något ökat inflytande på arbetet, dock ej så
dominerande att sällskapets huvudmannaegenskap bortskymdes. Sällskapet
borde, liksom nu, förmedla egnahemslån och därvid svara för förvaltningskostnader
och låneförluster mot erhållande av visst årligt och lämpligt
avvägt statsbidrag. Där jordanskaffning visade sig behövlig, borde staten
kunna i vart särskilt fall anlita sällskapet såsom dylik verksamhets
utövare, mot det att staten tillhandahölle sällskapet härför erforderligt
rörelsekapital och — i detta fall i motsats till vad gällde rörande lånerörelsen —
ställde sig såsom garant för jordanskaffningsföretagets ekonomi.

Yrkandena i herr Lindhagens motion 1:274, för vilka redogjorts ovan
under § 2, avse jämväl länsorganisationen. Jordkommissionens i motionen
åberopade organisationsförslag innebar i detta hänseende i huvudsak
följande.

Inom varje län skulle finnas en jordkommission, som skulle i fråga om
handläggningen av jordfrågor, som vore av social betydelse, företräda det
praktiska initiativtagandet på orterna och det omtänksamma verkställande
arbetet därstädes samt tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar.
Jordkommissionen skulle föra talan för staten såsom målsman för den
angelägenhet, som förelåge, och för den person, som skulle tillgodoses.

Frågan om den lokala egnahemsorganisationens ändamålsenliga anordnande
är av mycket stor vikt, enär det verkställande arbetet på området
måste i det väsentliga utföras av i nära kontakt med ortsförhållandena stående
länsorgan. I propositionen har diskuterats, huruvida denna organisation
borde bibehållas inordnad under hushållningssällskapen eller göras fristående,
därvid departementschefen kommit till det resultat, att den senare
vägen icke kunde anses framkomlig. Med hänsyn till de i propositionen sålunda
framhållna svårigheter att ur sällskapens organisation utbryta den med
denna intimt sammankopplade egnahemsverksamheten samt i betraktande
av behovet av fruktbärande växelverkan mellan arbetet för jordbruksnybildning
och hushållningssällskapens verksamhet för det mindre jordbrukets
allmänna utveckling, har utskottet ansett sig böra i denna del biträda Kungl.
Maj:ts förslag. Detta förslag torde ock innebära avsevärda förbättringar
ur allmän synpunkt rörande egnahemsnämndernas ställning jämfört med
nuvarande anordningar. Den föreslagna ändringen av egnahemsnämndernas
sammansättning, varom förmäles under § 5, bör sålunda vara ägnad att i
ökad omfattning tillgodose statens intressen samt öka nämndernas förutsättningar
att på ett ur det allmännas synpunkt ändamålsenligt sätt utöva
den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

§ 5.

Enligt gällande bestämmelser skall hushållningssällskaps egnahemsnämnd
bestå av utav sällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda personer jämte

Motion.

Utskottet.

Nuvarande

anordning.

Proposi tionen.

Motion.

Utskottet.

30 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

eu för statens räkning, av vederbörande länsstyrelse utsedd ledamot, vilken
äger deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Rörande egnahemsnämnds sammansättning föreslås i propositionen följande.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnd skall bestå av fem ledamöter eller,
där sällskapet av särskild anledning så finner påkallat, sju ledamöter.
Suppleanter utses till i regel högst samma antal som ledamöter. Till ledamöter
böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer inom
sällskapets område, företrädande den jordbrukande befolkningen, den jordoch
lånesökande allmänhetens intressen, de statligt-administrativa synpunkterna
samt förtrogenhet med områdets olikartade bygdeförhål hunden. Av
ledamöterna skall halva antalet och en därutöver väljas av sällskapets förvaltningsutskott,
som även utser suppleanter för dem. Övriga ledamöter
och suppleanter utses för statens räkning och tillsättas av egnahemsstyrelsen.
Ledamot liksom suppleant utses för en tid av högst fyra år. Egnahemsnämnds
ordförande utses bland nämndens ledamöter av sällskapets förvaltningsutskott
eller, om förvaltningsutskottet så bestämmer, av nämnden.

I de två sista styckena av förevarande paragraf stadgas därjämte föreskrifter
rörande röstning inom egnahemsnämnden samt om nämndledamöternas
inbördes ansvarighet.

Det i herr Lindhagens förenämnda motion I: 274 åberopade organisationsförslaget
(jordkommissionens förslag) innebar i huvudsak följande rörande
länsorganens sammansättning.

Länens jordkommissioner skulle bestå av tre ledamöter, nämligen en av
Konungen utsedd ordförande samt två andra ledamöter, valda den ena av
landstinget och den andra av hushållningssällskapet. För varje ledamot
skulle utses en suppleant. För vederbörande skulle gälla samma kvalifikationer,
som här ovan angivits i fråga om ledamöterna av den utav kommissionen
föreslagna centralstyrelsen för sociala jordfrågor.

I motiveringen till motionen har bland annat gjorts erinran mot, att egnahemsnämnds
statsutsedda ledamöter skulle tillsättas av egnahemsstyrelsen;
dessa borde under alla förhållanden utses av Kungl. Maj:t.

Antalet ledamöter i egnahemsnämnd bör enligt utskottets mening bestämmas
till fem jämte lika antal suppleanter. Förslaget i propositionen,
att ledamotsantalet må kunna i särskilda fall höjas till sju, bör alltså utgå,
något som kan vara ägnat att minska hushållningssällskaps förvaltningskostnader
för nämnden, vilken med fem ledamöter lärer erbjuda tillräcklig
representation för olika intressen och sakkunskap på hithörande områden.

I anslutning härtill bör det i tredje stycket förekommande, i formellt hänseende
otillfredsställande uttrycket, att »av ledamöterna skall halva antalet
och en därutöver väljas av sällskapets förvaltningsutskott», ersättas med
den bestämmelsen, att tre av ledamöterna väljas av sällskapets förvaltningsutskott.
Ändringsförslaget kräver jämväl viss omformulering av femte
stycket.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 31

Vad beträffar tillsättandet av de två ledamöterna för statens räkning
jämte suppleanter för dem, vill utskottet i anslutning till vad som uttalats
i motiven till herr Lindhagens motion I: 274 föreslå den ändring i Kungl.
Maj:ts förslag, att dessa ledamöter och suppleanter skola utses icke av egnahemsstyrelsen
utan av Kungl. Maj:t. Tillsättandet av dessa ledamöter
lärer nämligen vara en funktion av den art, att den icke lämpligen bör
delegeras åt särskild ämbetsmyndighet utan förbehållas Kungl. Maj:t, som
för övrigt torde hava större möjligheter att, efter inhämtande av erforderliga
förslag och övervägande av ärendet ur allmänna synpunkter, utvälja de
för uppdraget mest lämpliga personer.

Kungl. Maj:ts förslag, att ordföranden skall utses bland nämndens ledamöter
av sällskapets förvaltningsutskott eller, om förvaltningsutskottet så
bestämmer av nämnden, bör enligt utskottets mening ändras i så måtto, att
nämnden under alla förhållanden själv äger utse en av sina ledamöter att vara
ordförande. Därest i vissa fall hushållningssällskaps av Kungl. Maj:t godkända
stadgar innehålla annan föreskrift om ordningen för utseendet av
ordförande i sällskaps nämnder, bör detta — därest riksdagen godkänner
utskottets förslag — ej utgöra hinder för egnahemsnämnd att, på sätt nu
föreslås, själv välja ordförande.

§ 6.

I denna paragraf föreslås, bland annat, att hushållningssällskap skall
ansvara för, att dess egnahemsnämnd tillgodoses med för egnahemsverksamhetens
behöriga bedrivande erforderliga tjänstemän och biträden samt nödiga
lokaler och inventarier, ävensom att en av sällskapet anställd jordbrukskonsulent
med åliggande att biträda egnahemsnämnden bör — så vida ej
annan anordning medgives i nämndens instruktion — vid nämndens sammanträden
närvara och föredraga ärendena.

I motionen II: 447 av herr Sköld m. fl. har yrkats, att ett tillägg göres
till § 6 av innehåll, att de hushållningssällskapens tjänstemän, som hava
åliggande att biträda egnahemsnämnden, icke få åtaga sig enskilda uppdrag
åt jordsäljare.

Ur motiven för detta yrkande må här återgivas följande.

Det måste krävas, att hushållningssällskapens tjänstemän icke låta sig
begagnas som den enskilde jordstyckarens ombud. Därför måste åtminstone
de hushållningssällskapens tjänstemän, som hava att tillhandagå egnahemsnämnden,
förbjudas åtaga sig uppdrag för enskilda jordstyckare.

Att till förevarande paragraf, mot vilken utskottet i övrigt ej haft erinran,
göres ett tillägg i enlighet med yrkandet i nu förevarande motion II: 447,
finner utskottet vara lämpligt. Det bör nämligen icke få förekomma, att
någon av de hushållningssällskapens tjänstemän, som taga befattning med
sällskapets egnahemsverksamhet, påtaga sig uppdrag mot ersättning i någon
form av enskilda personer eller företag, som utöva jordstyckningsverksamhet

Proposi tionen.

Motion.

Utskottet.

32 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Utskottet.

Nuvarande

bestämmelser.

Proposi tionen.

eller eljest bedriva försäljning av egnahemslägenheter. Dessa tjänstemän
böra givetvis stå helt fria gent emot den egnahemssäljande allmänheten,
vilkens åtgärder i vad angår upplåtelser av egnahemslägenheter kunna
komma att bliva föremål för samma tjänstemäns handläggning inom egnahemsnämnden.
Bifaller riksdagen vad utskottet sålunda tillstyrkt, torde
viss jämkning i bestämmelserna angående statsbidrag till avlönande av
jordbrukskonsulenter böra vidtagas av Kungl. Maj:t.

§§ 7-8.

Utskottet har intet att erinra mot dessa paragrafer, vari bland annat
stadgas föreskrifter rörande revision av egnahemsnämndernas förvaltning
och räkenskaper.

Egnahemsombud och egnahemskommittéer i kommunerna.

§§ 9 och 10.

Enligt nu gällande bestämmelser skall inom varje kommun av hushållningssällskaps
område finnas anställt ett av egnahemsnämnden utsett
ombud med uppgift att biträda nämnden i dess verksamhet samt tillhandagå
lånesökande med råd och anvisningar, dock kan, där så finnes lämpligt,
gemensamt ombud utses för högst tre kommuner.

I propositionen föreslås under § 9 följande. Hushållningssällskaps egnahemsnämnd
skall utse egnahemsombud, i regel ett ombud för varje kommun inom
sällskapets område, med uppgift att biträda nämnden och verka för egnahemsverksamhetens
ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom ombudets
distrikt. Där särskilda skäl sådant betinga, må ombuds distrikt omfatta två eller
flera intill varandra liggande kommuner eller ock del av kommun. Till egnahemsombud
bör utses person i orten, som har intresse för egnahemsverksamheten
samt besitter för uppdraget goda personliga förutsättningar. Det
ankommer på sällskapet att besluta, huruvida och enligt vilka grunder egnahemsombud
må för uppdraget tilldelas ersättning av sällskapet, börande
härom meddelade föreskrifter intagas i egnahemsnämndens instruktion.

Den föreslagna § 10 innebär följande. En var kommun äger att, genom
det organ som utövar kommunens beslutanderätt, välja två egna representanter,
företrädande huvudsakligen den ene de jord- och lånesökandes krets
och den andre de jordägandes, att jämte det enligt § 9 för kommunen utsedda
egnahemsombud bilda kommunens egnahemskommitté med uppgift att,
under egnahemsombudets ordförandeskap, biträda egnahemsnämnden och
verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling
inom kommunen. Är kommun delad i två eller flera ombudsdistrikt, må
två sådana representanter väljas för vart och ett av kommunens ombudsdistrikt.
Kommun, som valt representanter till egnahemskommitté, har att
härom underrätta egnahemsnämnden.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 33

Herr Lindhagens yrkanden i motionen 1:274 (se ovan under §§ 2—5)
avse jämväl kommunorganen. I detta hänseende hade jordkommissionen, vars
betänkande åberopas i motionen, föreslagit följande.

I varje kommun skulle i mån av behov finnas en jordkommitté. Dylik
kommitté skulle ock kunna tillsättas för två eller flera kommuner gemensamt.
Likaså skulle två eller flera kommittéer kunna utses för kommun
av stor omfattning. Kommitté skulle åligga att uti frågor, som berörde
jord inom dess verksamhetsområde, medverka vid utförandet av jordkommissionens
uppgift samt därvid bereda framställningar, tillmötesgå allmänheten
med råd och upplysningar samt taga initiativ. Jordkommitté skulle
inrättas, när kommunalfullmäktige eller, där sådana ej funnes, kommunalstämma
ansåge sådant önskligt eller jordkommissionen i länet eller minst tjugo
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade personer därom hos
kommunalfullmäktige eller kommunalstämma gjorde framställning. I kommun,
där jordkommitté ej funnes, skulle kommunalnämnden vara jordkommitté
intill dess sådan inrättats. Ordförande och övriga ledamöter i jordkommitté
skulle väljas av kommunalfullmäktige eller, där sådan ej funnes,
av kommunalstämma. Antalet ledamöter skulle vara minst tre med lämpligt
antal suppleanter. För medlemmarna i jordkommitté skulle gälla
samma kvalifikationer, som här ovan angivits i fråga om ledamöterna
av den utav jordkommissionen föreslagna centralstyrelsen för sociala jordfrågor.
Slutligen stadgades närmare föreskrifter i syfte att jordkommitté
och dess medlemmar städse skulle på ett skyndsamt och välvilligt sätt besvara
allmänhetens förfrågningar och dylikt.

Då utskottet i fråga om nu förevarande paragrafer tillstyrker Kungl.
Maj:ts förslag i oförändrat skick, sker detta under framhållande av betydelsen,
att egnahemsombuden och egnahemskommittéerna i kommunerna i
största möjliga utsträckning lämna den jord- och lånesökande liksom den låntagande
allmänheten råd och biträde rörande hithörande egnahemsangelägenheter.
I 1925 års kolonisationssakkunnigas betänkande har ett kapitel ägnats
frågan om egnahemsorganisationens upplysnings- och rådgivningsverksamhet
(sid. 148—151). Departementschefen har i propositionen uttalat, att vid sådan
verksamhets utövande de av de sakkunniga uppdragna riktlinjer borde
bliva uppmärksammade, men att något förslag av den art, att ärendet borde
underställas riksdagen, icke vore av nöden i detta hänseende. Utskottet vill
understryka rådgivnings- och upplysningsverksamhetens stora betydelse samt
förutsätter, att egnahemsstyrelsen, enligt den för styrelsen tillärnade instruktionen,
vidtager av förhållandena påkallade åtgärder i syfte att de av kolonisationssakkunniga
härom uppdragna riktlinjer omsättas i handling.

Låneförmediande kommuner, aktiebolag och föreningar.

§§ 11-12.

Kungl. Maj:ts förslag innebär, att kommuner samt vissa aktiebolag och
föreningar bibehållas vid rätten att på i huvudsak nu gällande villkor erhålla
statslån för bedrivande av egnahemsverksamhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 sand. 3 avd. 2 höft. (Nr 2.)

Motion.

Utskottet.

Propositionen.

3

34 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Motion.

Utskottet.

Utskottet.

I motionen II: 447 av herr Sköld m. fl. yrkas dels ändring av § 12
mom. 1 c) i så måtto, att uttrycket »att aktiebolaget eller föreningen har
till uppgift att befrämja förvärvandet av egna hem» erhåller lydelsen »att
aktiebolaget eller föreningen har till uteslutande uppgift att befrämja förvärvandet
av egna hem medelst statslån och statsanslag», dels ock att § 12
mom. 3 måtte utgå.

Till stöd för dessa yrkanden har i motionen anförts bland annat följande.

I syfte att utesluta vinstmöjligheter för enskilda låneförmedlare borde
föreskrivas, att de icke få bedriva någon annan verksamhet än att vara
organ för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, ty endast härigenom
kunde det kontrollerande organet få full överblick över affärstransaktionerna.
För att icke förtäckt vinstutdelning ägde rum genom fastställande av orimliga
löner och arvoden eller därigenom, att intressenter tillförsäkrades otillbörliga
fördelar vid t. ex. styckningsföretags realiserande, torde i egnahemsstyrelsens
instruktion böra intagas åläggande för styrelsen att även i detta
avseende hålla vederbörande under sträng uppsikt.

Utskottet finner de motionsvis sålunda framställda ändringsförslagen förtjäna
beaktande. Genom dessa torde ytterligare säkerhet erhållas för att
såsom låneförmedlare icke komma att anlitas andra föreningar och bolag
än sådana, vilkas tillvaro helt dikteras av intresse för egnahemsverksamheten
och ej av andra motiv. Då det emellertid liksom hittills kan förekomma
och i särskilda fall befinnas lämpligt, att en enskild låneförmedlare
vid sidan av den statsunderstödda egnahemsverksamheten bedriver viss
annan med denna sammanhängande, gagnande verksamhet — såsom exempelvis
ordnandet och vidmakthållandet av det uppkomna egnahemssamhällets
väg- och ledningsnät, uppmuntrande av trädgårdsodling å egnahemslottema
m. m. — torde hinder icke böra möta för Kungl. Maj:t att, där särskilda
skäl så föranleda, medgiva dispens från den ifrågasatta föreskriften, att
företaget skall hava till uteslutande uppgift att befrämja förvärvandet av
egna hem med statsunderstöd. Där dylik dispens lämnas, torde den i § 12
mom. 3 intagna föreskrift om förande av särskilda räkenskaper för företagets
statsunderstödda egnahemsverksamhet böra tillämpas. Utöver vad nu
anförts föranleda paragraferna ej erinran från utskottets sida.

Kap. II.

Om statslån och statsanslag till låneförmedlarna.

Egnahemsstatslån och premielåneanslag.

§§ 13—25.

Här intagna bestämmelser, reglerande mellanhavandet mellan staten och
låneförmedlarna rörande lån från egnahemslånefonden och premielåneanslag,
överens! ömma i allt väsentligt med i ämnet gällande föreskrifter samt
kunna av utskottet lämnas utan erinran.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 35

Jordanskaffningslån.

§§ 26-31.

Såsom förut erinrats understödjer staten för närvarande verksamhet för
jordförmedling huvudsakligen genom utlämnande av lån från jordförmedlingsfonden.

Enligt kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 484) gälla vissa allmänna villkor
och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden.

Vid sidan om dessa bestämmelser kan emellertid, enligt riksdagens medgivande
1923, 1924 och 1926, förlagslån ur jordförmedlingsfonden utlämnas
i friare former.

I kungörelsen den 19 mars 1926 (nr 55) har sålunda meddelats, att
riksdagen medgivit att, utan hinder av de utav riksdagen 1919 antagna
allmänna villkor och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden,
Kungl. Maj:t må av fondens tillgängliga kapitalbehållning till förlagslån
för förmedling genom eller under kontroll av hushållningssällskap
av jord till egna hem för jordbruksändamål disponera från och med 1926
tillsvidare tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår i beviljade
förlagslån icke vid något tillfälle överstiger sammanlagt 2,500,000 kronor,
att utlämnas mot en ränta av fyra procent om året och under de villkor i
övrigt, som Kungl. Maj:t kan finna gott att i varje särskilt fall föreskriva,
i syfte att betryggande garantier ernås för förlagslånens användande till
avsett ändamål. I kungörelsen förordnas, att ansökning om erhållande av
sådant förlagslån skall, ställd till Kungl. Maj:t, ingivas till jordbruksdepartementets
egnahemsavdelning, som har att föranstalta om erforderlig utredning
i ämnet och därefter underställa ansökningen Kungl. Maj-ts prövning.

Medan utlåningen ur jordförmedlingsfonden enligt 1919 års allmänna
bestämmelser varit mycket ringa — under tiden 1920—1927 hava blott
347,100 kronor beviljats i dylika lån — har efterfrågan på förlagslån i

friare former däremot varit mera omfattande. Under tiden */7 1923_S1/12

1927 hava sålunda 1,333,000 kronor beviljats i form av förlagslån.

I propositionen föreslås nu, att statslån ur jordförmedlingsfonden må,
under benämning jordanskaffningslån, utlämnas till hushållningssällskap på
de ändrade villkor, som närmare angivas i förevarande paragrafer. Propositionen
upptager därjämte särskilt förslag till kungörelse med reglementariska
föreskrifter rörande bland annat den verksamhet, som hushållningssällskap
ma komma att bedriva medelst jordanskaffningslån.

I motionen 1:270 av herr Lindhagen yrkas under 1), att i jordanskaffningen
även skall inga tillhandahallande av tomtmark för nya bostäder

Motionären anser det vara en lucka i propositionen, att man ej ägnat
omsorg om anskaffande av tomtmark för bostäder, en fråga som hotade att
bliva undanskjuten trots dess betydelse.

Nuvarande
villkor för lån
från jordförmedlingsfonden.

Propositio nen.

Motioner.

Utskottet.

36 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

I motionen 1:260 av herr Gabrielsson hemställes om sådan ändring i
Kungl. Majtts förslag, att varje jordinköp skall underställas egnahemsstyrelsen
för godkännande samt att, innan försäljning av jordområde, som
inköpts med statsmedel, får ske, egnahemsstyrelsen skall fastställa plan för
områdets exploatering och styckning. Vidare yrkas i motionen II: 454 av
herrar Lilliecreutz och Hedlund i Häste, att sådan ändring göres i Kungl.
Majtts förslag, att det uppdrages åt statens egnahemsstyrelse att dels bevilja
jordanskaffningslån, dels ock besluta om godkännande av inköp av och
fastställande av exploateringsplan för fastighet, som av hushållningssällskap
förvärvas med anlitande av sådant lån. Till stöd för dessa yrkanden hava
huvudsakligen följande synpunkter framhållits.

Jordanskaffningsverksamheten borde, för att få praktisk betydelse, ej
tyngas av allför omständliga och tidsödande formaliteter. Om varje jordinköp
skulle underställas Kungl. Maj:t, uppstode tidsutdräkt och verksamheten
försvårades i hög grad. Med hänsyn såväl till den sammansättning, som
egnahemsstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts förslag vore avsedd att erhålla, som
ock därtill, att styrelsen skulle förordnas av Kungl. Maj:t, syntes beslutanderätten
i här berörda frågor utan olägenhet eller risk för det allmänna
kunna överlåtas på egnahemsstyrelsen.

Utskottet vill ansluta sig till den i propositionen av departementschefen
uttalade uppfattning, att verksamhet i syfte att för lämpliga jordsökande
personer underlätta ändamålsenlig anskaffning av tjänlig egnahemsjord är
grundläggande för egnahemsarbetet. Lämpliga anordningar, som kunna
befrämja jordförmedlings- och jordauskaffningsverksamhet, äro därför
förtjänta av att genomföras. Kungl. Maj:ts föreliggande förslag torde vara
ägnat att öka möjligheterna för egnahemsorganen att jämte den låneförmedlande
rörelsen även bedriva en av förhållandena påkallad direkt
verksamhet för anskaffande av jord. Utskottet kan därför i huvudsak
biträda detta förslag, därvid utskottet dock förordar bifall till de i förenämnda
motioner I : 260 och II : 454 framställda ändringsförslag, innebärande
att egnahemsstyrelsen medgives rätt godkänna jordinköp m. m. och
bevilja jordanskaffningslån. Genom dessa ändringsförslag torde en förenkling
i proceduren för jordanskaffningsföretags igångsättande vinnas, utan
att den erforderliga kontrollen eftersättes, något som icke kan vara annat
än till gagn för verksamhetens praktiska bedrivande.

Då utskottet sålunda förordar godkännande i sak av nu förevarande
paragrafer med sist nämnda ändring, innebär detta, att utskottet ej funnit
yrkandet i motionen 1:270 om tomtmarlcsanskaffning böra föranleda ändring
av förslaget. Jordanskaffningsverksamhetens främsta uppgift bör enligt
utskottets uppfattning avse bildandet av bärkraftiga jordbruk, och i detta
hänseende synes § 26, där det rörande användningen av jordanskaffningslån
talas om egna hem huvudsakligen för jordbruksändamål, vara tillfredsställande.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 37

FUrlagslån.

§§ 32—35.

Granskningen av Kungl. Maj:ts förslag under dessa paragrafer har ej
föranlett erinran.

Kap. III.

Om bidrag av statsmedel till bestridande av låneförmedlarnas förvaltningskostnader
och förluster.

§§ 36—40.

Kungl. Maj:ts förslag rörande reglerna för utlämnande av statsbidrag till
bestridande av låneförmedlarnas förvaltningskostnader och förluster synes
utskottet väl avvägt samt påkallar följaktligen ej erinran.

Kap. IV.

Övergångsbestämmelser.

§§> 41-43.

Ej heller i denna del föranleder förslaget i propositionen anmärkning från
utskottets sida.

2) Förslag till kungörelse med reglementariska föreskrifter rörande den
statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

Rubriken och ingressen.

Rörande ordningen för utfärdandet av hithörande bestämmelser vill utskottet,
beträffande såväl propositionen och motioner som utskottets uttalande,
åberopa vad som anförts under rubriken och ingressen till det ovan under

1) granskade kungörelseförslaget.

§ 1.

Kungl. Maj:ts förslag innehär, att egnahemslån må, liksom hittills, utlämnas
till viss person för att bereda honom tillfälle att förvärva ett eget
hem. Egnahemslån kan avse antingen jordbrukslägenhet (jordbrukslan)
eller bostadslägenhet (bostadslån). Under erinran att enligt nuvarande lånehestämmelser
därjämte få utlämnas tilläggslån, avsett för utvidgning av
jordområdet å jordbruksegnahem eller bostadsegnahems omläggning till jordbrukslägenhet,
åt person, som redan innehar egnahemslån, föreslås vidare i
propositionen kreditgivning till ofullständiga jordbruks förkovran genom
att egnahemslån (tilläggslån) få utlämnas för utvidgning och förbättring av
jordbrukslägenhet, som lånesökanden redan innehar, till ett mera bärkraftigt
jordbruk, så och för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet.
Här avsett tilläggslån skulle alltså få utlämnas, även om sökanden ej förut

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

Proposi tionen.

Motion.

Utskottet.

38 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

ätnjöte statens egnahemslån. För dylika tilläggslån föreslås särskilda låneregler,
vilka intagits i § 15.

Med anledning av utredning, som 1925 års kolonisationssakkunniga verkställt
rörande kreditgivning med anlitande av egnahemslånefonden jämväl
för samfälld jordbruksdrift (kooperativa jordbruk), har departementschefen
meddelat i propositionen, att han icke vore beredd att därom tillstyrka
åtgärd.

I motionen I: 272 av herr Lindhagen hemställes, att riksdagen med anledning
av egnahemspropositionen ville uttala sig för, att lån må efter prövning
för varje särskilt fall utlämnas ur egnahemslånefonden såsom understöd
åt kooperativa jordbruk.

Under framhållande av den stora betydelse, som bör tillmätas de föreslagna
tilläggslånen för ofullständiga jordbruks utveckling, vill utskottet
förorda nu förevarande paragraf. Därjämte önskar utskottet påkalla närmare
uppmärksamhet åt det i herr Lindhagens nyss nämnda motion avhandlade
spörsmål om låneunderstöd jämväl åt kooperativa jordbruk.

Inom riksdagen tidigare motionsvis framställda förslag om statlig kredit
åt kooperativa jordbruk hava visserligen icke föranlett någon riksdagens
åtgärd. Åren 1922 och 1924 beslöt dock andra kammaren skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning i frågan, men första kammaren biträdde
icke beslutet. Vid 1926 års riksdag avstyrkte jordbruksutskottet i utlåtande
nr 10 en motion i ämnet, men motiverade detta med att utredning om beredande
av kapital till samfällda jordbruk redan påginge genom 1925 års
kolonisationssakkunniga. I de sakkunnigas betänkande har ett kapitel ägnats
frågan, därvid de sakkunniga förklarat sig icke vilja avstyrka, att den anordning
försöksvis finge prövas, att om i något konkret fall en lämplig
förening för samfälld jordbruksdrift komme att uppträda såsom lånesökande,
det icke borde möta avgörande hinder för Kungl. Maj:t att, efter förslag
från vederbörande egnahemsnämnd och egnahemsstyrelsen samt efter noggrann
prövning, medgiva, att dylikt lån ur egnahemslånefonden finge beviljas
föreningen. I anslutning härtill hava de sakkunniga å sid. 146 och
147 i sitt betänkande skisserat särskilda bestämmelser att gälla vid utlämnande
av sådant lån ur egnahemslånefonden, som avsåge förvärv av samfällt
jordbruk.

För egen del anser utskottet, att förnyat övervägande bör ske, huruvida
icke den av de sakkunniga anvisade vägen eller annan åtgärd må kunna
genomföras i syfte att i särskilda fall förhjälpa härtill lämpliga personer
att gemensamt förvärva och bruka någon större eller medelstor jordbruksegendom.
Utan att förbise de vanskligheter, som kunna vara förenade med
samfälld jordbruksdrift, anser utskottet det vara rimligt, att låneunderstöd
icke ovillkorligen förnekas dylika företag. Utskottet kommer därför att
föreslå skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag
rörande låneunderstöd åt kooperativa jordbruk.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 39

§ 2.

I denna paragraf stadgas föreskrifter om lånesökandes personliga kvali- Propositionen.
flkationer. Därvid föreslås, att egnahemslån ej må tilldelas annan person,
man eller kvinna, än den, som är svensk medborgare, minst 21 år gammal,
gjort sig känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel och visserligen
ej saknar medel att i någon mån bidraga till genomförande av med lånet
avsett företag men är i behov av kraftigt bistånd härför samt prövas äga
goda personliga förutsättningar för genomförandet av företaget, däri inbegripet,
då fråga är om jordbrukslån och tilläggslån, drivande av ett mindre
jordbruk.

I detta sammanhang må redogöras för motionsvis framförda yrkanden Motioner.
om utredning eller omedelbara åtgärder i syfte att ökade möjligheter må
öppnas för mindre bemedlade och obemedlade att förvärva egna jordbruk.

Hithörande yrkanden sammanhänga jämväl med frågan om lånehjälpens
storlek samt åtgärder för jordanskaffning, men har det synts utskottet lämpligt,
att åsyftade motioner behandlas i anslutning till nu förevarande paragraf,
som berör frågan om de personer, vilka kunna ifrågakomma till låns
erhållande.

I de likalydande motionerna 1:118 av herrar Tjällgren och Per Andersson
samt II: 199 av herr Laurin m. fl. hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kung! Maj:t anhålla om utredning angående möjligheten ett genom
räntefria lån till högst ]/s av värdet å den till förvärv föreslagna egnahemslägenheten
underlätta obemedlade lantarbetares, hemmansägare-, arrendatorsoch
småbrukaresöners förvärv av självständiga jordbruk. I motionen II: 305
av herrar Andersson i Tungelsta och Olovson i Västerås yrkas, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till sådan
ändring av bestämmelserna rörande egnahemslån för jordbruksändamål, att
egendomslösa lantarbetare kunna bliva i tillfälle att förvärva från större
egendomar utstyckade mindre brukningsdelar. I motionen 1:267 av herr
Lindhagen hemställes under 2) och 3), att det beträffande förslaget om bildandet
av nya jordbruk klart utsäges, att obemedlade med personliga kvalifikationer
skola beredas tillgång till nya jordbruk likaväl som andra kolonister
samt att bidrag utan återbetalningsskyldighet lämnas dylika obemedlade,
i den mån detta vore nödvändigt för att jordbruket skulle bära sig
eller kunna göra det utan orimliga försakelser. I punkt 4) i motionen hemställes
vidare, att omtanke icke minst ägnas hemmasöner och hemmadöttrar,
vilka lättare kunna gå till verket med stöd av föräldrahem och andra förbindelser
i hemorten. I motionerna I: 268 och 269 av herr Lindhagen framställas
yrkanden i enahanda syften, som under 2) och 3) i motionen I: 267,
rörande åtgärder för frilösning av arrendejordbruk och förbättring av ofullständiga
jordbruk. I den av herr Sköld m. fl. väckta motionen II: 447
hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till beredande av möjlighet för lantarbetare och därmed

40 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

TJtskottet.

jämställda mindre bemedlade att komma i besittning av jord för jordbruks
bedrivande.

Ur motiven för dessa yrkanden må följande i korthet här återgivas.

I herrar Tjällgrens och Per Anderssons samt herr Laurins m. fl. motioner
framhålles, att många dugliga lantarbetare och med dem likställda på
grund av otillräckligt eget kapital nu utestängdes från möjligheten att
skaffa sig egna jordbruk. Deras brist på medel borde ej få utgöra ett oöverstigligt
hinder, ty de personliga förutsättningarna vore de viktigaste. Genom
räntefria lån av statsmedel med framskjuten amortering kunde utsikterna
för obemedlade att egnahemslånevägen skaffa sig självständiga jordbruk ökas.

Herrar Andersson i Tungelsta och Olovson i Västerås anmärka, att vid
styckning av egendomar hade omtanke i regel ej ägnats de anställda lantarbetarna.
Trots deras kvalifikationer för nybyggesverksamhet saknade de
möjligheter att bliva självständiga jordbrukare, ty de hade så knapp inkomst,
att de ej kunnat spara ihop det kapital, som egnahemsbyggarna själva måste
äga för att erhålla egnahemslån. Möjlighet borde öppnas för dem, därest de
ansåges lämpliga, att förutom egnahems- och premielån erhålla räntefritt
lån å lång frist.

I herr Lindhagens motioner uttalas, att personer med två tomma händer
men goda personliga förutsättningar icke borde förvägras hjälp för bildandet
av jordbruk. Bleve kostnaderna för företagets bildande och igångsättande
för stora, så att nybygget ej skäligen kunde bära dem, borde genom
statsbidrag värdet nedsättas till vad för nybygget och dess innehavare ansåges
överkomligt.

I herr Skölds m. fl. motion betonas, att problemet att för de mindre
bemedlade öppna en väg till jorden vore svårlöst. Uppslagen att utlämna
lån på ännu billigare villkor än de vanliga borde undersökas, ehuru åtskilligt
talade för att svårigheterna ej därmed vore ur världen. Därför borde
även andra vägar undersökas för möjliggörande av jordanskaffning åt mindre
bemedlade. Tillstånd kunde t. ex. givas låneförmedlare att med anlitande
av särskild avdelning av egnahemslånefonden utarrendera styckningslotter
med rätt för arrendatorn att efter viss tid övertaga lägenheten som eget
hem. Någon verkligt obemedlad kunde dock ej heller på denna väg ha
stora möjligheter, ty en arrendator måste disponera 2 å 3,000 kronor för att
komma igång. Torpsystemet vore möjligen en väg för obemedlade lantarbetare
att svinga sig upp till självständiga jordbrukare. Kanske statslån
kunde givas jordägare för uppförande av torp att på vissa villkor utlämnas
till obemedlade lantarbetare. Åtgärder borde vidtagas för en utredning av
spörsmålet om de obemedlades jordfråga, varvid de framförda liksom andra
uppslag borde övervägas.

Jämte det utskottet tillstyrker nu förevarande paragraf, vill utskottet med
anledning av motionerna påkalla skrivelse om utredning rörande ökade
möjligheter för de mindre bemedlade att erhålla egna jordbruk. Utskottet
finner nämligen dessa motioners syfte behj är tans värt. Spörsmålet är emellertid
svårlöst. För bildande och drivande av ett eget jordbruk kräves i regel
ett ganska betydande kapital icke blott för fastighetens förvärvande och
iordningställande utan även för anskaffande av levande och döda inventarier
samt för driftens igångsättande. Befintligheten hos en jordsökande
av ett sparkapital är ofta en borgen för hans förmåga att ekonomiskt ordna

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 41

för sig samt medverkar till att skuldbördan för lägenhetens förvärvande
bliver mindre tyngande. Emellertid bör i anslutning till de i motionerna
framförda olika synpunkter undersökas, vad som ytterligare lämpligen kan
åtgöras för att underlätta för eljest väl kvalificerade personer ur den egendomslösa
lantbefolkningens led, vilka i brist på tillräckligt eget kapital hittills
varit utestängda från egnahemsanordningarna, att på ena eller andra vägen
nå målet att bliva självständiga jordbrukare. Mycket talar för, att det i
herr Skölds m. fl. motion framförda uppslaget med arrendesystemet såsom
mellanform vid en lantarbetares strävan att erhålla eget jordbruk kan
— åtminstone för vissa landsdelars vidkommande — vara förtjänt av att
närmare övervägas. Vid utredningen böra emellertid jämväl de av de övriga
motionärerna anvisade vägarna bliva föremål för beaktande. Utskottet
kommer alltså att hemställa om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning och förslag i förevarande motioners syfte.

§ 3.

I likhet vad nu gäller stadgas i paragrafens första stycke, att egnahems- Propositionen.
lån för jordbrukslägenheter bör beviljas i syfte att främja nybildning av
jordbruk samt att sådant lån i regel icke bör beviljas i andra, än i sagda
stycke närmare angivna fall.

Rörande tillämpningen i visst fall av nu förevarande stadgande har i
propositionen uttalats följande.

Då departementschefen förordade sagda föreskrifts bibehållande, ifrågasattes
dock, att detta ej skulle utgöra hinder för Kungl. Maj:t att medgiva
undantag från åsyftade allmänna föreskrift, där fråga vore om sådan långivning,
som skulle föranledas av det förslag, som framställts i den till
årets riksdag avlåtna propositionen, nr 51, angående organiserande av en
reservstat för furirer vid Gotlands trupper. Därvid hade ifrågasatts, att
furirer, som med s. k. egnahemskontrakt överginge till sagda reservstat,
borde kunna erhålla egnahemslån företrädesvis för inköp av bebyggd fastighet.

I anslutning till vad chefen för försvarsdepartementet vid propositionens
avlåtande härom anfört förordade nu chefen för jordbruksdepartementet, att
Kungl. Maj:t vid tilldelandet av statslån ur egnahemslånefonden till Gotlands
läns hushållningssällskap må äga rätt att lämna medgivande åt sällskapet
att bevilja egnahemslån åt nyss åsyftade furirer utan hinder därav,
att lägenheten ej vore av den art, som avsåges i förut nämnda allmänna
föreskrift. Under förutsättning att riksdagen ej hade erinran mot sådan
tillämpning av föreskriften, torde Kungl. Maj:t böra äga rätt att redan
från och med ingången av budgetåret 1928 - 1929, då sagda reservstat vore
avsedd att organiseras, lämna Gotlands läns hushållningssällskap dispens i
förevarande hänseende.

I paragrafens andra och tredje stycke föreslås nya bestämmelser rörande
arten av de jordbrukslägenheter, för vilkas förvärvande egnahemslån böra
få utgå. Sålunda bör lägenhet befinnas lämplig till jordbruk med härför
tjänlig jord och ändamålsenlig storlek samt erforderlig tillgång av olika
markslag, varjämte upplåtelsevillkoren böra vara för köparen skäliga. Vidare
bör jordbrukslån företrädesvis beviljas för förvärv av lägenhet av den stor -

Motioner.

42 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

lek, att bärkraltigt jordbruk uppstår, varå brukaren med familj erhåller
bärgning och sysselsättning; dock må jordbrukslån ock kunna beviljas för
förvärv av jordbrukslägenhet av mindre storlek, avsedd till hantverkareeller
arbetaresmåbruk eller dylikt.

Paragrafens tredje stycke innehåller viss ändrad föreskrift rörande lånegränsen
mellan jordbruks- och bostadslägenheter.

I motionen I: 267 av herr Lindhagen hemställes i fråga om bildandet av
nya jordbruk under 5) och 6), att grundläggande bestämmelser fastställas
och verksam kontroll utövas för att jordbruken må erhålla tillräckligt med
inägor, skog och bete samt att — i huvudsaklig anslutning exempelvis till
jordkommissionens förslag I till lag om statsåtgärder för bildande av nya
jordbruk — skäliga grunder för prissättningen föreskrivas. I motionerna
1:268 och 269 av herr Lindhagen hemställes om liknande bestämmelser
beträffande frilösning av arrendejordbruk och förbättring av ofullständiga
jordbruk. I motionen 1:268 yrkas vidare under 2), att vid prissättningen
arrendatorerna i synnerhet fritagas från att ersätta deras egna och förfädrens
nyodlingsarbeten.

I det uti herr Lindhagens motion 1:267 åberopade förslaget av jordkommissionen
stadgades rörande grunder för prissättningen bland annat följande.

Lösen för jord skulle bestämmas efter det värde, vartill uti orten jord
av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses böra skäligen uppskattas.
Till ledning för bestämmande av berörda värde, vartill skulle tjäna fastighetens
taxeringsvärde, gåvos i övrigt åtskilliga reglerande föreskrifter, däribland
att odlingsbar mark skulle ersättas efter det värde, som borde åsättas
den utan hänsyn till det särskilda värde, vartill markens brukbarhet för
odling kunde uppskattas.

I motionen I: 236 av herr Sjöblom hemställes, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning,
vad som kan åtgöras för att åt egnahemsköpare trygga tillgången
till husbehovsskog. Ur motiven till denna hemställan inhämtas i huvudsak
följande.

När ° statsmakterna genom bestämmelsen i 5 § mom. 2 i 1923 års
skogsvårdslag sörjt för att å redan befintliga brukningsdelar husbehovsskogen
icke finge äventyras, syntes konsekvensen bjuda, att åtgärder jämväl
vidtoges för att tillgången på husbehovsskog — i den mån detta vore möjligt
— säkerställdes å de många småbruk, som nybildades. Tyvärr avverkade
åtskilliga jordägare och jordförmedlare huvudparten av den icke yngre
skogen, innan en egendom styckades till småbruk. Olägenheterna för de
nyvordna jordinnehavarna att blott få kvar trasskog och orensade hyggen
hade varit påtagliga. Det skulle för egnahemssträvandenas lyckliga framgång
vara synnerligen önskvärt, att ett samarbete mellan jordsäljaren och
skogsvårdsstyrelserna städse komme till stånd vid styckningsplanens upprättande.
Under alla förhållanden borde åtgärder vidtagas av staten för
att nyss berörda förutsättning för en lycklig framtid av egnahemsbildandet
ej äventyrades. I vad mån dessa åtgärder borde omfatta ändrade grunder
för jordavsöndringsförfarandet eller ändrade normer för egnahemslånens be -

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande, Nr 2. 43

viljande eller om möjligen andra utvägar kunde utletas, syntes lämpligen
böra bliva föremål för snar utredning.

Departementschefens förenämnda uttalande rörande tilliimpningen av föreskriften
i paragrafens första stycke, då fråga är om utlämnande av egnahemslån
åt furirer vid Gotlands trupper, som med s. k. egnahemskontrakt
övergå till den vid årets riksdag beslutade reservstaten för furirer vid sagda
trupper, föranleder ej erinran från utskottets sida.

De i paragrafens andra och tredje stycke intagna föreskrifter om lägenhets
utrustande med erforderlig tillgång av olika markslag, om för köpare skäliga
upplåtelsevillkor och om låns beviljande företrädesvis för bildande av bärkraftigt
jordbruk torde i huvudsak tillgodose de krav, som i hithörande
avseenden böra uppställas ur allmän synpunkt. Vid tillämpningen av dessa
föreskrifter bör givetvis i görligaste mån tillses, att jordbrukslägenhet förutom
erforderlig areal åker även innehåller, där så kan ske och ortens
förhållanden det påkalla, skogs- och betesmark för husbehov av bränsle och
gagnvirke samt för erforderligt bete å härför lämplig mark. Att egnahemsorganen
vid låneansökningars prövning och styckningsplaners granskning
jämväl böra ägna uppmärksamhet åt spörsmålet, att egnahemslotterna ej
upplåtas med skövlat skogskapital, synes vara av vikt. Likaså förutsätter
utskottet, att egnahemsorganen komma att tillse, att prisen å egnahemslägenheterna
bliva för de tillträdande låntagarna skäliga.

Under framhållande av det nu sagda tillstyrker utskottet godkännande av
paragrafen samt anser de förenämnda motionerna vara därmed besvarade.

§§ 4-21.

Kungl. Maj:ts i dessa paragrafer intagna förslag föranleder ej erinran
eller uttalanden från utskottets sida.

3) Förslag till kungörelse med reglementariska föreskrifter rörande den
statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten.

Rubriken och ingressen.

Rörande ordningen för bestämmelsernas utfärdande åberopar utskottet
vad i denna sak ovan anförts under kungörelseförslaget angående allmänna
grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Allmänna bestämmelser.

§§ 1-4.

Vad här föreslagits i propositionen biträdes av utskottet.

Jordansökan och egnahemsombuds befattning härmed.

§§ 5-6.

I dessa paragrafer stadgas föreskrifter om jordsökandes personliga kvalifikationer
samt om den ordning, i vilken jordsökande har att påkalla den

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

Proposi tionen.

Motioner.

Utskottet.

Proposi tionen.

44 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

statsunderstödda egnahemsorganisationens biträde för erhållande av jord till
bildande av nytt jordbruk eller till utveckling av ofullständigt jordbruk
eller för frilösning av arrendejordbruk.

I motionen I: 267 av herr Lindhagen hemställes under punkt 1), att det
allmännas bistånd framstår såsom kolonistens rättighet, begränsad visserligen
av det möjliga, och ej såsom företrädesvis en nåd, slumpvis utdelad av
jordägaren och tämligen okontrollerade myndigheter, samt under punkt 7),
att vägledande bestämmelser om behörighet beträffande såväl kompetens
som företrädesrätt vid konkurrens om visst jordbruk stadgas. I motionerna
I: 268 och 269 av herr Lindhagen hemställes, att vad yrkats i motionen
I: 267 under punkt 1) måtte i tillämpliga delar jämväl gälla vid frilösning
av arrendejordbruk och förbättring av ofullständiga jordbruk. Slutligen
yrkas i motionen I: 268 av herr Lindhagen under punkt 1), att arrendator
och hans familj erhålla skälig företrädesrätt till frilösning och rätt att
skäligen välja den tid därtill, som är för dem överkomlig.

Beträffande nu förevarande spörsmål vill utskottet tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnds allmänna befattning med lordförmedlingsverksamheten.

§ 7.

I propositionen föreslås, att hushållningssällskaps egnahemsnämnd bör
med anledning av till nämnden inkomna jordansökningar, vilka böra inregistreras
i särskild förteckning och nämndens kännedom i övrigt om behovet
att för i § 1 avsedda ändamål uppbringa jord, söka vidtaga erforderliga
åtgärder för tillgodoseende av dylika ansökningar och sådant jordbehov.

Egnahemsnämnd bör för den skull för sitt områdes vidkommande

a) söka förvärva ingående kännedom om tillgången å jord för förenämnda
ändamål, oavsett om jorden är i enskild eller publik ägo, samt i särskild
förteckning inregistrera sålunda erhållna uppgifter,

b) verka för att lämplig jordtillgång genom den enskilda företagsamheten
utnyttjas för ifrågavarande ändamål samt därvid, bland annat, sprida uppgifter
om tillgänglig jord,

c) lämna jordsökande, som avses i § 5, anvisning å i den allmänna marknaden
salubjuden lämplig jord, samt i mån av behov och möjlighet, biträde
vid jordområdes och köpevillkors bedömande, köps avslutande och härmed
sammanhängande angelägenheters ordnande, ävensom

d) på begäran av jordsäljare, i mån av behov och möjlighet, granska styckningsplaner,
salupris och försäljningsvillkor samt medverka vid utväljandet
av köpare ävensom, där så heflnnes lämpligt, för jordsäljares räkning och
på hans risk enligt skriftligt avtal ombestyra hithörande verksamhets utförande.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 4.)

I motionen II: 447 av herr Sköld m. fl. hemställes, att § 7 d) erhåller
följande lydelse, nämligen att egnahemsnämnd bör för sitt området vidkommande
— — — »d) granska jordsäljares styckningsplaner, salupris och försäljningsvillkor,
i anledning därav göra de erinringar oeh vidtaga de åtgärder,
som kunna vara av behovet påkallade, samt medverka vid utväljandet
av köpare ävensom, där så befinnes lämpligt, för jordsäljares räkning
och på hans risk enligt skriftligt avtal ombestyra hithörande verksamhets
utförande.» I motionen yrkas vidare, att i förslaget intages en ny paragraf
så lydande. »Då annan låneförmedlare än hushållningssällskap planlägger
styckning av område till egnahemslägenheter, skall preliminär plan för
områdets styckning, exploatering och försäljning jämte kalkyler för styckningsföretagets
genomförande ingivas till egnahemsstyrelsen senast åtta
dagar innan åtgärder vidtagas för styckningslotts utbjudande till försäljning.
Om annan än låneförmedlare planlägger dylik styckning, skall motsvarande
uppgifter i enahanda ordning ingivas till vederbörande låneförmedlare,
vid risk att redan på grund av försummelse härutinnan egnahemslån
icke komma att beviljas. Nu senast omförmälda uppgifter skola av låneförmedlaren
ofördröjligen delgivas egnahemsstyrelsens ombud i länet.»

Till stöd för dessa yrkanden hava motionärerna anfört i huvudsak följande.

För att underlätta egnahemsorganens kontroll över enskilda jordstyckare
borde viss anmälningsplikt för de senare stadgas. Då det i många fall tillgått
så, att enskilda jordstyckare inköpt en egendom, styckat den och försålt
lotterna till jordsökande, innan egnahemsnämnderna fått tillfälle att pröva
företagets lämplighet i och med ansökan om egnahemslån, hade den jordsökande
ofta kommit in i en för honom ruinerande affär, utan att de organ,
som bure ansvaret för egnahemsverksamhetens bedrivande, blivit i tillfälle
att ställa saken till rätta. Givet vore, att egnahemsnämnderna även genom
ett sådant förfarande i vissa fall fått sin prövningsfrihet beskuren vid behandling
av låneansökningar. Vad som nu sagts om enskilda jordstyckare,
gällde ofta även om t. ex. egnahemsbolag. För att sätta de inför det allmänna
ansvariga organen i tillfälle att från början följa jordstyckningsföretagen
borde därför stadgas skyldighet för jordstyckare samt egnahemsföreningar
och bolag att till vederbörande ingiva preliminära styckningsplaner
redan innan styckningslotterna utbjödes till försäljning. Härav
borde likväl icke följa, att dylika planer skulle godkännas, innan styckningen
finge fullföljas. Ingripandet från de officiella organen borde, då
sådant funnes erforderligt, i stället ske genom förhandlingar.

Kungl. Maj:ts förslag i denna del synes utskottet lämpligen böra, på sätt
i herr Skölds m. fl. motion föreslagits, jämkas och kompletteras i syfte att
starkare kontroll från egnahemsstyrelsens och egnahemsnämndernas sida utövas
över jordsäljares stycknings- och försäljningsverksamhet, i den mån
denna är avsedd att befrämjas genom statslån. Utskottet förordar alltså
de i motionen i denna del framställda ändrings- och tilläggsförslag, dock

Motion.

Utskottet.

46 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

bor sista punkten i den föreslagna nya paragrafen utgå i betraktande därav,
att utskottet här ovan avstyrkt anställande av särskilda ombud för egnahemsstyrelsen
i länen.

Hushållningssällskapens jordanskaffning medelst användande av jord anskaffningslån.

§§ 8 och 9.

I anslutning till vad utskottet förordat under §§ 27 och 28 i förslaget
till kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten
torde — i anledning av motionerna I: 260 och II: 454 —
sådan ändring böra vidtagas i nu förevarande § 9 a) och h), att det uppdrages
åt egnahemsstyrelsen att godkänna här avsett jordköp och fastställa
stycknings- och exploateringsplan.

4) Förslag om viss ändring av § 3 tredje stycket av de utav riksdagen
1925 antagna allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker
i Norrland och Dalarna.

Nu gällande Vid 1925 års riksdag antogos på förslag av Kungl. Maj:t allmänna grunes
amme ser. cier för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna (prop.

nr 90; R. skr. nr 299). Dessa grunder äro intagna i kungörelsen den 26
juni 1925 (nr 291). Enligt § 3 första stycket äger Kungl. Maj:t att, i mån
av behov, tillsätta kolonisationsnämnder i de sex nordligaste länen för handläggning
av frågor om kolonisationsåtgärder å kronoparker i Norrland och
Dalarna. Enligt sista stycket i paragrafen utövas ledningen av och kontrollen
över sagda nämnders verksamhet genom jordbruksdepartementet. I
kungörelse den 18 december 1925 (nr 486) med tillämpningsföreskrifter till
nyss nämnda kungörelse nr 291/1925 stadgas i § 11, att den närmare uppsikt
och kontroll över kolonisationsnämnds verksamhet, som jämlikt § 3 i
den senare kungörelsen skall utövas genom jordbruksdepartementet, skall
omhänderhavas av egnahemsinspektören i samma departement.

Under framhållande av att ett behov förelåge att fastare än vad nu vore
fallet, knyta den centrala ledningen och kontrollen över de norrländska
kolonisationsnämndernas verksamhet till det centrala egnahemsorganet, har
i propositionen hemställts, att riksdagen ville godkänna sådan ändring av
de utav riksdagen 1925 antagna allmänna grunder för upplåtande av kolonat
å kronoparker i Norrland och Dalarna, att ledningen av och kontrollen över
kolonisationsnämndernas verksamhet skall utövas av statens egnahemsstyrelse
i stället för genom jordbruksdepartementet.

Enär utskottet här ovan förordat Kungl. Maj:ts förslag om egnahemsavdelningens
inom jordbruksdepartementet omändring till en statens egna -

Proposi tionen.

Utskottet.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 47

hemsstyrelse, har utskottet ej erinran mot, att den uppgift, som egnahemsinspektören
hittills haft i fråga om kontroll och ledning över de norrländska
kolonisationsnämndernas verksamhet, i samband med centralorganets utflyttning
från departementet uppdrages åt egnahemsstyrelsen.

5) Anslagsbehovet för budgetåret 1928—1929.

I propositionen har erinrats därom, att staten för närvarande understödjer
egnahemsverksamheten genom medelsanvisningar sålunda, att å nionde
huvudtiteln plägar årligen upptagas dels ett extra förslagsanslag för egnahemsavdelningen
inom jordbruksdepartementet av 18,400 kronor, dels ett
extra reservationsanslag för utlämnande av premielån till egnaliemslåntagare
för nyodlings- och nybyggnadsarbeten av 650,000 kronor, dels ock anslag
till hushållningssällskapen för jordförmedlingsverksamhet till belopp, att för
ändamålet kan beviljas 125,000 kronor årligen, varjämte riksdagen under
utgifter för kapitalökning plägar dels medgiva, att 18,000,000 kronor årligen
må utlånas från egnahemslånefonden och dels såsom kapitalökning till
fonden anvisa reservationsanslag till belopp, som behöver tillföras fonden
för möjliggörande av dylik årlig maximiutlåning. Genom beslut vid 1927
års riksdag begränsades sistnämnda kapitalökningsanslag att avse ett belopp,
som erfordrades för närmast förestående utbetalningar å beviljade egnahemslån.
Några nya kapitalökningsanslag till jordförmedlingsfonden hava under
senaste år icke varit av nöden. Såsom bidrag till egnahemslåneförmedlarnas
förvaltningskostnader och låneförluster äger Kungl. Maj:t årligen disponera
ett belopp, motsvarande 0.5 procent av förmedlarnas ej till betalning förfallna
kapitalskuld till egnahemslånefonden vid årets början.

Rörande frågan om medelsbehovet har departementschefen inledningsvis
anfört följande.

Att för en längre tid framåt uppskatta de önskvärda och erforderliga
anslagsbeloppen för hithörande verksamhet torde näppeligen vara möjligtFör
övrigt torde det på detta område höra vara så, att verksamhetens omfattning
bestämdes av de anslagsbelopp, som riksdagen för ett år i sänder
anvisade, och icke tvärtom. De i propositionen tillstyrkta anordningar vore
nämligen icke av den art, att de framtvingade automatiska anslagsstegringar,
utan bleve riksdagen i tillfälle att år från år, allt efter föreliggande omständigheter,
bestämma storleken av de låne- och anslagsmedel, som borde
anvisas för ändamålet. I sistnämnda avseende utgjorde dock statsbidragen
till lokalorganens förvaltningskostnader och låneförluster så till vida ett
undantag, som dylika bidrag i likhet med vad hittills varit fallet även för
framtiden måste utgå enligt en fast regel samt i förhållande till rörelsens
omfattning och de uteliggande lånens kvarvarande kapitalbelopp. Vad

Nu utgående
anslag.

Proposi tionen.

48 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Proposi tionen.

Motioner.

Utskottet.

anginge storleken av sistberörda förvaltnings- och riskbidrag både departementschefen
därför låtit uppgöra beräkningar jämväl för vissa kommande
år. Hithörande beräkningar återfunnes i bilagan E till statsrådsprotokollet.

De anslagsfrågor, som nu borde göras till föremål för riksdagens prövning,
gällde budgetåret 1928—1929 samt avsåge statens egnahemsstyrelse,
h) förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlarna, c) statsbidrag till hushållningssällskap
för jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet, d)
premielån till egnahemslåntagare samt e) kapitalökning till egnahemslånefonden.

a) Statens egnahemsstyrelse.

Kungl. Maj:t har föreslagit riksdagen att för statens egnahemsstyrelse
för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 40,000 kronor.
Kostnadsstaten för styrelsen har av departementschefen beräknats sålunda.

Befattningshavare.

Chefen för egnahemsstyrelsen, tillika statens egnahemsinspektör, arvode å

13,000 kronor ...............................................................

....... .

1 byrådirektör för tekniskt-ekonomiska ärenden .........

B. 26

1 sekreterare ........................................................................

....... B. 21

1 kanslibiträde ....................................................................

....... B. 7

Avlöningsstat.

Avlöningar...........................................................................

29,848: —

Arvoden till tre ledamöter vardera å 1,000 kronor och

till en ledamot å 500 kronor.....................................

3,500: —

33,348: —

Vikariatsersättningar m. m., förslagsvis........................

1,200: —

Dagarvoden, förslagsvis .....................................................

2,000: —

Extra biträden, högst.......................................................

3,452: —

Summa

40,000: —

Vidare har i propositionen uttalats, att expensmedel torde böra av Kungl.
Maj:t ställas till styrelsens förfogande av nionde huvudtitelns allmänna
expensanslag. För sådant ändamål torde kunna beräknas komma att åtgå
omkring 2,000 kronor. Styrelsens resekostnader torde redovisas å anslaget
till rese- och traktamentsersättningar under nionde huvudtiteln. Därest lokal
för styrelsen ej skulle kunna beredas i kronan tillhörig fastighet utan förhyrande
av lokal för någon tid bleve nödvändig, torde härför erforderligt
belopp kunna av Kungl. Maj:t anvisas av tillgängliga medel.

I detta sammanhang erinras om de förut redovisade motionerna 1: 277
och II: 456, vari yrkas avslag på förslaget om egnahemsstyrelsens inrättande.

Utskottet, som ovan tillstyrkt inrättandet av statens egnahemsstyrelse,
men därvid förordat nedsättning av styrelsens ledamotsantal från fyra till
tre, får i anslutning härtill vidtaga den jämkning i anslagsberäkningen,

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 49

att, då arvodet till den fjärde ledamoten å 500 kronor enligt utskottets förslag
icke kommer att utgå, anslaget nedsättes från 40,000 kronor till 39,500
kronor. Vidare vill utskottet göra den erinran, att benämningen å den befattningshavare,
som föreslås placerad i lönegraden B. 21, bör ändras från
sekreterare till notarie. I övrigt har granskningen av anslagsäskandet beträffande
egnahemsstyrelsen ej föranlett erinran från utskottets sida.

I detta sammanhang får utskottet, som ovan förklarat sig ej kunna förorda
förslaget i motionen II: 447 av herr Sköld m. fl. om anställande i
länen av ombud för egnahemsstyrelsen, avstyrka den i samma motion under
2:o) framställda hemställan, att riksdagen för anställande av dylika ombud
måtte anvisa ett extra anslag av 50,000 kronor.

b) Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlarna.

Kungl. Maj:t har föreslagit riksdagen att för utlämnande för 1928 av
förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlarna för budgetåret 1928—1929
anvisa ett extra förslagsanslag av 810,000 kronor.

Till stöd för detta äskande har departementschefen anfört i huvudsak
följande.

Enligt vad från statskontoret meddelats, uppgick sammanlagda beloppet
av från egnahemslånefonden den 31 december 1927 hos låneförmedlarna
utestående statslån till 163,440,000 kronor. Om härifrån droges
det belopp, som statskontoret beräknat utgöra de under våren 1928 till fonden
inflytande ordinarie kapitalavbetalningarna — det bortsåges här från de
svårberäkneliga extra amorteringarna — eller i runt tal 1,173,000 kronor,
skulle låneförmedlarnas ej till betalning förfallna kapitalskuld till fonden
den 31 december 1927 hava utgjort i runt tal (163,440,000—1,173,000 =)

162,267,000 kronor. Förvaltningsbidragen, enligt gällande grunder, till låneförmedlarna
skulle alltså för 1928 komma att uppgå till sammanlagt 811,335
kronor, vilket belopp kunde avrundas till 810,000 kronor. Hithörande
förvaltningsbidrag, avseende alltså kalenderåret 1928, torde utbetalas under
senare halvåret 1928; och borde därför av riksdagen nu äskas, att sagda belopp,
810,000 kronor, anvisades såsom extra förslagsanslag för budgetåret
1928—1929. Förvaltningsbidragen till låneförmedlarna för kalenderåret 1929
skulle enligt beräkningar i bilaga till statsrådsprotokollet uppgå till sannolikt
ungefär 860,000 kronor i procentbidrag, vartill skulle komma 125,000
kronor i form av de nya så kallade tilläggsbidragen. Då dessa bidrag icke
torde utbetalas förrän under senare halvåret 1929, lärer anslag härför behöva
äskas först för budgetåret 1929—1930.

Då utskottet ej funnit anledning till erinran mot nu förevarande anslagsberäkning,
får utskottet i denna del biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Proposi tionen.

Vt skott et.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 sand. 3 avd. 2 höft. (Nr 2.)

4

50 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Propo sitionen.

c) Statsbidrag till hushållningssällskapen för jordförmedlings- och jord anskaffningsverksamhet.

Kungl. Maj:t har hemställt, att riksdagen måtte för utlämnande för 1928
av statsbidrag till hushållningssällskap för jordförmedlingsverksamhet för
budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 125,000 kronor.

Till stöd för detta yrkande har departementschefen anfört i huvudsak
följande.

Egnahemsinspektören hade meddelat följande redogörelse rörande användningen
av de av riksdagen hittills anvisade anslagen för statsbidrag till
hushållningssällskapen för jordförmedlingsverksamhet.

Budgetår

1923— 1924

1924— 1925

1925— 1926

1926— 1927

Av riksdagen
beviljat anslag

kronor

200,000: —

128,387: 16
60,000: —
60,000: —

År, som an-slaget avser

/7-3i/12 1923
\ 1924

1925

1926

1927

Av Kung],
Maj:t beviljat
statsbidrag

kronor

75,000

125,400

125,000

125,000

125,000

Belopp, som
hushållnings-sällskapen
styrkt sig äga
utfå
kronor

37,834: so
95,822: —
96,568: —
102,262: —

X

tillhopa

448,387: 16

—

575,400

332,486: so

Egnahemsinspektören hade vidare beräknat, att av det för 1927 av Kungl.
Maj:t beviljade statsbidraget sällskapen torde efter styrkt behörighet komma
att utfå omkring 115,000 kronor. Å anslaget skulle därefter återstå en behållning
till 1928 av (448,387:16—447,486:5 0 =) 900 kronor 66 öre.

För verksamhetsåret 1928 gällde bestämmelserna i kungörelsen den 18
mars 1927 (nr 119) angående statsbidrag till hushållningssällskapen för jordförmedlingsverksamhet,
innebärande att sällskapen icke på förhand beviljades
statsbidrag utan Ange rätt att, efter utgången av 1928, erhålla det statsbidrag,
vartill verksamheten enligt kungörelsens bestämmelser berättigade.
Det beräknades, att hushållningssällskapen skulle komma att för verksamhetsåret
1928 äga att i statsbidrag utfå i runt tal 125,000 kronor. Detta
belopp komme att utbetalas under förra delen av kalenderåret 1929. Då
såsom nyss visats ingen nämnvärd reservation komme att finnas tillgänglig
på anslaget, torde Kungl. Maj:t höra föreslå riksdagen att för ändamålet
för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 125,000 kronor.

Då departementschefen intet hade att erinra mot den av egnahemsinspektören
sålunda verkställda anslagsberäkningen, förordade han, att Kungl. Maj:t
måtte av riksdagen äska anvisande för instundande budgetår av anslag för
ändamålet med sagda belopp 125,000 kronor. Anslaget avsåge bidrag till hushållningssällskap
för den jordförmedlingsverksamhet, som de utövade under
1928 enligt nu gällande grunder.

Vad anginge statsbidrag till sällskapen för den jordanskaffningsverksamhet,
som vissa av dem må komma att under 1929 bedriva med anlitande av
jordanskaffningslån enligt de nya bestämmelserna, torde anslag för ändamålet
ej behöva äskas förrän av nästa års riksdag. Utbetalandet av här

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 51

ifrågavarande bidrag för 1929, sannolikt avseende ett belopp av omkring

40,000 kronor, torde nämligen ej äga rum förrän under förra halvåret
1930.

Jämväl rörande detta anslagsbelopp tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts
förslag.

d) Premielån till egnahemslåntagare.

Kungl. Maj:t har hemställt, att riksdagen för utlämnande av premielån
till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten för budgetåret
1928—1929 ville anvisa ett extra reservationsanslag av 725,000 kronor.

Rörande denna anslagsfråga inhämtas av propositionen följande.

Kolonisationssakkunniga hade föreslagit, att det under en följd av år för
ändamålet utgående anslagsbeloppet 650,000 kronor måtte för budgetåret
1928—1929 höjas till 800,000 kronor. Anslaget hade hittills visat sig knappt,
samtidigt som premielåneverksamheten vore av mycket stor betydelse för
jordbruksnybildningens främjande.

Departementschefen ansåge höjning av anslaget synnerligen önskvärd
men funne sig nödsakad begränsa höjningen till 75,000 kronor. Ett belopp
av 725,000 kronor borde sålunda äskas av riksdagen för budgetåret 1928
—1929.

I motionen II: 447 av herr Sköld m. fl. har under 3) hemställts, att anslaget
i fråga måtte höjas till 800,000 kronor. Till stöd för yrkandet har
anförts följande.

Utöver ändamålsenliga anordningar och tillgång på jord fordrades, att
staten ställde nödigt kapital till förfogande. Genom förslagen i propositionen
tillkomme nya uppgifter, vilka krävde kapital. I anslutning till ett av
motionärerna framställt yrkande om höjning av årsutlåningen från egnahemslånefonden
— för vilket senare skall redogöras — borde även anslaget
för utlämnande av premielån höjas.

I detta sammanhang må vidare nämnas herr Lindhagens motion I: 275,
vari hemställes, att riksdagen ville 1) anslå erforderliga låne- och understödsmedel
för de nya sociala uppgifter, som med anledning av propositionen
och väckta motioner nu skola tillgodoses; samt 2) i sådant avseende, enligt
statsutskottets närmare utredning, bevilja ett ytterligare anslag motsvarande
exempelvis vad som ansetts böra ifrågakomma för flottans nybyggnad eller

106,000,000 kronor. Av motiveringen till detta yrkande inhämtas bland
annat följande.

Beträffande bidrag utan återbetalningsskyldighet till medellösa jordbrukssökande,
så funnes redan en ansats därtill i premielånen, som kunde utbyggas.
Under världskrisen subvenerades både nyodlingar och bostadsbyggande
på nämnda sätt. Ansåges de nuvarande budgeterna ej räcka till
för ovan nämnda ändamål, måste beloppet anskaffas genom lånemedel eller
beskattning. Jordkommissionen hade för sådan händelse ifrågasatt övervägande
av en extra beskattning på förmögenheten.

Utskottet.

Propo sitionen.

Motioner.

52 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Utskottet.

Propositio nen.

Utskottet vill understryka det av departementschefen i statsrådsprotokollet
i detta sammanhang gjorda uttalande, att det är synnerligen önskvärt, att
anslaget för utlämnande av premielån — för närvarande 650,000 kronor —
höjes. I propositionen har höjningen begränsats till 75,000 kronor, men
utskottet finner de i förevarande motioner anförda skäl för ytterligare
höjning starkt motiverade. Premielånen äro i särskilt hög grad ägnade att
öka möjligheterna för jordbruksnybildning och för produktiv förkovran av
egnahemsjordbruk samt att underlätta för de mindre bemedlade att åtkomma
egna jordbruk. Mycket stor efterfrågan å premielån har också redan med
nuvarande egnahemsanordningar förekommit, och med den i propositionen
föreslagna utvidgningen av rörelsen med delvis nya uppgifter — såsom
jordanskaffning och tilläggslån för utveckling av ofullständiga jordbruk —
torde behov av detta anslags höjning säkerligen göra sig starkt gällande
redan från och med 1929. Utskottet förordar därför anvisande av den i
motionen II: 447 upptagna anslagssumman av 800,000 kronor.

e) Kapitalökning till egnahemslånefonden.

Kungl. Maj:t har föreslagit riksdagen att dels medgiva, att Kungl. Maj:t
må för 1929 bevilja statslån från egnahemslånefonden intill ett belopp av

18,000,000 kronor, därav 12,500,000 kronor för jordbrukslägenheter och

5,500,000 kronor för bostadslägenheter, dels ock såsom kapitalökning till
egnahemslånefonden för budgetåret 1928—1929 anvisa ett reservationsanslag
av 9,000,000 kronor.

Angående frågan om utlåning sbeloppet för 1929 från egnahemslånefonden
inhämtas av propositionen följande.

Kolonisationssakkunniga hade ifrågasatt beloppets höjning till 20 miljoner
kronor, därav 14.5 miljoner kronor för jordbrukslägenheter och 5.5 miljoner
kronor för bostadslägenheter. Det nuvarande utlåningsbeloppet (12.5
miljoner kronor för jordbruks- och 5.5 miljoner kronor för bostadslägenheter)
hade redan nu — enligt de sakkunnigas uttalanden — visat sig knappt i
förhållande till efterfrågan. Den vidgade egnahemsverksamheten komme att
kräva ökat behov av lånemedel. En mera omfattande verksamhet för, bland
annat, arrendejordbruks frilösning, införandet av tilläggslån för anskaffande
av jord till ofullständiga jordbruk samt rörelsens tydligare inriktning på
befrämjandet av bildande utav bärkraftiga större jordbruksegnahem komme
givetvis att nödvändiggöra större årlig utlåning än hittills.

Departementschefen funne det vara ett i och för sig behjärtansvärt önskemål,
att utlåningen kunde givas sådan omfattning, särskilt i vad anginge
lån för jordbrukslägenheter, att det efter noggrann låneprövning fullt
berättigade lånebehovet därigenom må bliva tillgodosett. Ur denna synpunkt
kunde givetvis starka skäl anföras till stöd för förslaget om årsutlåningens
ökning till 20 miljoner kronor. Emellertid måste härvid även
statsfinansiella synpunkter beaktas, särskilt med hänsyn därtill, att en del
av kapitalökningsanslagen täcktes av andra statsinkomster än lånemedel.
Egnahemslånerörelsen vore även, icke minst på grund av lånens långa
omloppstid och de ännu relativt små återbetalningarna å äldre lån, en

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 53

verksamhet som vore ställd på mycket lång sikt och som därför under eu
avsevärd tid framåt komme att ställa stora anspråk på statskassan. De t
erinrades om chefens för linansdepartementet meddelande i årets statsverksproposition,
att — även med en bibehållen årsutlåning ur fonden av 18
miljoner kronor — det skulle dröja ända till inpå 1950-talet, innan balans
uppnåddes mellan amorteringarna till fonden och de utbetalade lånen. En
verkställd särskild utredning hade vidare visat, att de för en årsutlåning
av 18 miljoner kronor erforderliga kapitalökningsanslagen till fonden endast
för närmaste tioårsperiod torde komma att uppgå till ungefär 114 miljoner
kronor. Detta belopp skulle ökas till omkring 130 miljoner kronor, därest
årsutlåningen höjdes till 20 miljoner kronor. Efter övervägande av olika
på frågan inverkande omständigheter hade departementschefen stannat vid,
att det belopp, vartill Kungl. Maj:t för 1929 må bevilja statslån från egnahemslånefonden
borde bibehållas vid 18 miljoner, därav 12.5 miljoner kronor
för jordbrukslån och 5.5 miljoner kronor för bostadslån.

Vad härefter angår frågan om kapitalökning sbehovet för egnahemslånefonden
för budgetåret 1928—1929 inhämtas av propositionen följande.

Kolonisationssakkunniga hade i ämnet verkställt följande uppskattning.
Låneförmedlarnas påräkneliga utbetalningar 1928—s%

1929 å beviljade egnahemslån ........................................... 18,000,000 kronor

Dessa utbetalningar torde kunna bestridas med av vissa
förmedlare redan innehavda odisponerade lånebelopp till

så stor del, som motsvarar ungefär.................................... 5,000,000 kronor

Låneförmedlarnas behov att under tiden 7, 1928—

1929 i statskontoret utbekomma ytterligare lånemedel 13,000,000 kronor
Härför torde kunna disponeras dels sannolik kassabehållning
i fonden 1/1 1928 ....................................1,000,000 kr.

dels påräkneliga amorteringar våren 1929 3,000,000 » 4,000,000 kronor

Återstående belopp erfordras såsom kapitalökning för budgetåret
1928—1929 ................................................................ 9,000,000 kronor.

Departementschefen hade . ej erinran mot denna anslagsberäkning, som
vore grundad på antagandet, att årsutlåningen vore 20 miljoner kronor men
att låneförmedlarnas utbetalningar under budgetåret 1928—1929 å beviljade
egnahemslån likväl skulle omfatta 18 miljoner kronor; den av dem
ifrågasatta höjda årsutlåningen skulle, med hänsyn till nu gällande föreskrift
om beviljade statslåns utbetalande endast i mån av behov, först
framdeles taga sig uttryck i form av ökade utbetalningar av lånebelopp.

Kapitalökningsanslaget till egnahemslånefonden för budgetåret 1928—1929
borde därför — oaktat departementschefen räknade med bibehållen årsutlåning
av 18 miljoner kronor •— upptagas till 9 miljoner kronor.

I den av herr Sköld m. fl. väckta motionen II: 447 har under 4) hemställts,
att Kungl. Maj:t medgives rätt att för 1929 bevilja statslån från
egnahemslånefonden intill ett belopp av 20,000,000 kronor, därav 14,500,000
kronor för jordbrukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter.
Till stöd härför har bland annat framhållits följande.

Trots det att institutet med tilläggslån komme till och krävde vissa belopp
och trots att man förmodade, att genom de nya bestämmelserna arrendefrilösningen
med tillhjälp av egnahemslån skulle ökas, skulle enligt propo -

Motioner.

Utskottet.

Proposi tionen.

54 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

sitionen icke mera medel stå till förfogande än förut. Detta måste medföra,
att egnahemsverksamheten i övrigt skulle minskas och icke ökas. Då vore
verkligen föga vunnet med att genomföra bättre bestämmelser. På grund
härav framställdes förslag om utökning av Kungl. Maj:ts rätt att bevilja
lån ur egnahemslånefonden från föreslagna 18 miljoner kronor till det av
kolonisationssakkunniga äskade beloppet eller 20 miljoner kronor, varav
14.5 till jordbrukslägenheter och 5.5 till bostadslägenheter. Även detta belopp
torde vara otillräckligt, men man borde nog avvakta någon erfarenhet
om det nya systemets verkningar, innan ytterligare ökning av medelanvisningarna
beslutades.

I detta sammanhang må ånyo erinras om herr Lindhagens motion I: 275,
vari yrkas anvisande av ytterligare 106,000,000 kronor.

Även beträffande årsutlåningen från egnahemslånefonden finner utskottet
vägande skäl anförda i motionerna för beloppets böjande, nämligen från 18 till
20 miljoner kronor. Att märka är, att de föreslagna nya anordningarna med
effektivare jordanskaffning och arrendefrilösning samt icke minst tilläggslån för
ofullständiga jordbruks utveckling givetvis komma att ställa ökade krav på
fonden. I propositionen har också framhållits, att starka skäl kunna anföras
till stöd för förslaget om årsutlåningens ökning till 20 miljoner kronor.
Av statsfinansiella skäl har Kungl. Maj:t dock stannat vid 18 miljoner
kronor. Då emellertid statens ränteinkomst å de nya egnahemslån, som
komma att utlämnas enligt förslaget, motsvarar något över 4.5 procent,
torde det för rörelsen erforderliga lånekapitalet sannolikt kunna av staten
uppbringas till sådan effektiv ränta, att statsverket vid denna utlåning
numera icke torde åsamkas egentlig utgift. På det att utlåningen ur egnahemslånefonden
må kunna givas sådan omfattning, särskilt i vad angår
lån för jordbrukslägenheter, att det efter noggrann lagprövning fullt berättigade
lånebehovet bliver tillgodosett, vill utskottet alltså förorda årsutlåningens
ökning för 1929 till 20 miljoner kronor, därav 14.5 miljoner
kronor för jordbrukslägenheter och 5.5 miljoner kronor för bostadslägenheter.

Då såsom framgår av nyss återgivna utredning i propositionen, kapitalökningsbehovet
för fonden för budgetåret 1928—1929 utgör 9 miljoner
kronor, även om årsutlåning 1929 höjes till 20 miljoner kronor, tillstyrker
utskottet Kungl. Maj:ts förslag rörande kapitalökningsanslaget till egnahemslånefonden
för instundande budgetår.

f) Utlåningen ur jordförmedlingsfonden av jordanskaffningslån och

förlagslån.

Kungl. Maj:t har föreslagit riksdagen att medgiva, att Kungl. Maj:t må
av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning till jordanskaffningslån åt hushållningssällskap,
enligt i propositionen härom tillstyrkta grunder, disponera

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 55

under 1929 tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår i beviljade
jordanskaffningslån icke vid något tillfälle under sagda år överstiger 1,500,000
kronor, samt att den del av jordförmedlingsfondens till ny utlåning disponibla
kapitaltillgång, som ej anvisas såsom jordanskaffningslån jämlikt vad
nyss sagts, må av Kungl. Maj:t under 1929 användas för utlämnande av
förlagslån åt aktiebolag och föreningar enligt i propositionen härom tillstyrkta
grunder.

Mot vad sålunda föreslagits bar utskottet ej annan erinran, än att det
enligt vad utskottet ovan tillstyrkt skulle uppdragas åt egnahemsstyrelsen
att, inom sagda belopp av 1,500,000 kronor, bevilja ifrågavarande jordanskaffningslån.

Innan utskottet övergår till de i vissa av förevarande motioner framställda
förslag i särskilda spörsmål, må här anmärkas, att den av utskottet
ovan intagna ståndpunkt rörande Kungl. Maj:ts föreliggande förslag giver
vid handen, att utskottet icke kunnat biträda herr Lindhagens förut återgivna
motion I: 276, vari yrkats avslag å propositionen eller beslutande av
ett provisorium.

B) Motionsvis framställda särskilda förslag, ej avhandlade ovan

under A.

1) Frågan om kontroll över den sociala arrendelagen.

I motionerna I: 203 av herr Lindhagen och II: 357 av herr Hage m. fl.
har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära övervägande
av sådant tillägg till den sociala arrendelagen, att någon kontroll å lagens
tillämpning utan omfattande kostsamma anordningar må kunna genom jordbrukskommissionerna
eller annorledes åstadkommas.

Till stöd för detta yrkande har anförts bland annat följande.

• Den vid 1927 års riksdag antagna sociala arrendelagstiftningen inläte sig
icke på någon kontroll över lagens tillämpning. Denna omtanke vore fortfarande
verkningslöst lagd på den svagare parten, som skulle skyddas.
Såsom förnummes från orterna, komme lagen mångenstädes icke till tilllämpning.
Kontrakt vore ock ofta olagliga. Lagen vore i själva verket
komplett oduglig, om jordägare önskade kringgå densamma. Jordkommissionen
hade föreslagit en lagstiftning om en statsorganisation för sociala
jordfrågor. Denna skulle äga utöva kontroll i mån av behov, och blotta
hotet härom borde verka mäktigt till lagens efterlevnad. Enligt uppsiktslagen
upprättades jordbrukskommissioner. Åt dessa kunde provisoriskt uppdragas
att utöva även någon kontrollverksamhet på arrendelagens efterlevnad.
Vid resor i orterna för uppsiktslagens kontrollerande läge det nära
till hands, att kommissionerna samtidigt även toge stickprov på arrendelagens
tillämpning och i lagen finge någon befogenhet att i det speciella

Utskottet.

Motioner.

56 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Riksdagen
1927.

Utskottet.

Motion.

fallet och androm till varnagel påkalla upprättandet av ett laga kontrakt.
Det förefölle, som om man vid stiftandet av en sådan lag måste intressera
sig även för lagens effektivitet. Kontrollen behövde icke alls bli »av synnerligen
omfattande art» med ovan förordade stickprov utan extra kostnad. I
Finland ansåges kontrollen vara en sådan huvudsak, att där föreskrevs till
och med, att varje kontrakt skulle granskas och godkännas.

I anledning av Kungl. Majrts proposition till fjolårets riksdag, nr 182,
med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom m. m. väcktes en motion (I: 313) i samma
syfte som nu förevarande. Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet
anförde i sitt utlåtande nr 1 (sid. 88 och 89) följande.

»Enligt utskottets mening torde en kontroll av den art, som avses i förevarande
motion, komma att bliva synnerligen omfattande, därest den skall
kunna fylla den uppgift, som motionärerna åsyftat. Motionärerna hava
nämligen ansett, att vederbörande kontrollmyndighet skulle tilläggas initiativ,
upplysningsverksamhet och målsmanskap. Utskottet har icke funnit sådana
skäl anförda, att de föranleda utskottet att förorda anordnande av en dylik
omfattande kontrollverksamhet.»

Två ledamöter avgåvo reservation och hemställde, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t begära förslag till 1928 års riksdag i syfte att skapa någon
garanti på den sociala arrendelagens tillämpning genom de i uppsiktslagen
omnämnda jordbrukskommissionerna eller annorledes.

Utskottets avstyrkande hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

Enär intet inträffat, som i föreliggande fråga skulle kunna föranleda ett
ståndpunktstagande i annan riktning än 1927, vidhåller utskottet sitt förenämnda
uttalande vid fjolårets riksdag samt finner alltså skäl icke anförda
för förordande av den ifrågasatta kontrollverksamheten.

i. . ..

™ 2) Frågan om ändring i 1925 års lag om bolags fastighetsförvärv.

I den av herr Månsson i Erlandsro väckta motionen II: 455 har hemställts,
att riksdagen må besluta att i 1925 års lag om rätt att besitta fast
egendom vidtaga sådan ändring, att egnahemsförening eller bolag, som av
Kungl. Maj:t antagits såsom låneförmedlare för den statsunderstödda egnahemsverksamheten,
måtte befrias från skyldighet att inhämta Kungl. Maj:ts
tillstånd till fastighetsförvärv.

Till stöd för detta yrkande har motionären anfört i huvudsak följande.

För att låneförmedlande bolag och föreningar må kunna utöva sin gagnande
verksamhet på tillfredsställande sätt, borde de ej betungas med att,
enligt 1925 års lag om rätt att besitta fast egendom, söka Kungl. Maj:ts
tillstånd för jordförvärv i varje särskilt fall. Denna föreskrift ställde dem
i sämre ställning än enskilda i rent affärssyfte verksamma fastighetsförmedlare,
vilka utan särskilt tillstånd eller offentlig kontroll kunde köpa
jord. För att göra ett fördelaktigt förvärv av jord vore det ofta nödvändigt,
att affären kunde göras snabbt. En jordägare ställde sig ofta tveksam

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlutande. Nr 2. 57

till en försäljning, då jordförmedlaren måste göra förvärvet beroende av,
att han efter en avsevärd tid framåt erhölle tillstånd till detta. Uet syntes
vidare mindre förenligt med hithörande koncessionslagstiftnings allmänna
syften, att en förening av här avsedd art, som — under offentlig uppsikt
och med stimulans av statsmedel — för sina medlemmars och andra mindre
bemedlade jordspekulanters räkning arbetade för att på lämpligt sätt överföra
jord i händerna på självägande jordbrukare, skulle i princip vara
hindrad att förvärva jord på grund av lagbestämmelser, som torde tillkommit
just för att befordra, att den produktiva jorden innehades av sådana
personer, vilka lämpligen borde bruka och besitta dylik jord.

Före lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom gällde dels den s. k. norrländska förbudslagen
den 4 maj 1906 dels och en liknande, provisorisk förbudslag av den
20 maj 1921 beträffande övriga delar av riket. Den senare lagen hade
genom särskilda åren 1922, 1923 och 1924 utfärdade lagar givits förlängd
giltighet, vardera gången för ett år.

I samband med behandlingen av proposition till 1923 års riksdag om den
provisoriska lagens förlängning ytterligare ett år uttalade riksdagen, i anledning
av väckt motion om generellt undantagande för egnahemsföreningar
och egnahemsbolag från koncessionsplikt, att detta förslag vore väl värt
beaktande, men då dylik undantagsbestämmelse ej funnes inrymd i den norrländska
förbudslagen samt bristande överenstämmelse därutinnan mellan
denna och 1921 års lag ej syntes önsklig, vore det lämpligt, att den i motionen
väckta frågan ej i samband med prolongeringen av den provisoriska lagen
tillsvidare på ytterligare ett år upptoges till bedömande, utan att därmed
borde anstå till dess under då föreslagna provisorietid komme att tagas
ståndpunkt till spörsmålet om en definitiv lagstiftning på området.

Frågan om definitiv lagstiftning på området behandlades vid 1925 års
riksdag. Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, nr 205,
(däri under 4 § femte stycket av förslaget till lag angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärva fast egendom bestämdes, att Konungen
skulle äga giva bolag eller förening tillstånd att förvärva viss fastighet i
det fall, att med fastighetens förvärvande vore avsett att främja bildandet
av egna hem eller mindre jordbruk) ävensom i ämnet väckta motioner, däribland
motionen I: 283 av herr Lindhagen (vari yrkats att nyss nämnda
stycke av § 4 borde utgå) anförde andra lagutskottet i sitt utlåtande, nr 33, i
denna punkt godkänt av riksdagen, följande.

»Bildandet av egna hem och mindre jordbruk är ju ett i hög grad berättigat
samhällsintresse. I åtskilliga yttranden, som avgivits beträffande
ifrågavarande lagstiftning, har ock ifrågasatts att från tillämpningen av en
förbudslagstiftning av nu ifrågavarande slag borde undantagas sådana bolag
eller föreningar, vilka enligt sina stadgar syssla med anskaffande av bostäder
och egnahem in. m. Då nu Kungl. Maj:t föreslagit, att förvärv, som avse
att främja ifrågavarande ändamål, skulle hänföras till fallen av lindrigare
koncessionsvillkor, vill utskottet uttala sin fulla anslutning härtill. Att en
noggrann prövning av kvalifikationen hos vederbörande bolag eller förening

Riksdagen
1923 och 1925.

58 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Pågående utredning
i
ämnet.

Utskottet.

Motion.

och av den uppgivna styckningens lämplighet icke därigenom kommer att
eftersättas, förutsätter utskottet såsom visst. Härvidlag torde särskilt de
lokala myndigheternas yttranden komma att bliva för den prövande myndigheten
vägledande. Beträffande förvärv, som avse fastigheter i närheten av
stad och därmed likställt samhälle, torde inhämtande av yttrande jämväl
från vederbörande myndigheter i staden eller samhället i förekommande fall
böra ske.»

Enligt vad utskottet inhämtat har utredning i den fråga, som avses i nu
förevarande motion It 455, nyligen verkställts genom de jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1927 tillkallade sakkunniga för verkställande
av utredning av frågan om ändringar i förfaringssättet och bestämmelserna
rörande försäljningar och andra upplåtelser från kronans jordbruksdomäner.
Dessa sakkunniga hava numera framlagt ett på Kungl. Maj ds
prövning beroende förslag till vissa lagändringar i det av motionären angivna
syfte.

Utskottet finner visserligen motionärens förslag i och för sig beaktansvärt.
Med den av utskottet ovan tillstyrkta starkare kontrollen över låneförmedlande
bolags och föreningars egnaliemsverksamhet synes icke heller någon
egentlig risk vara förenad med införande av friare former för dylika företag
att förvärva fast egendom för bildande av egna hem och smärre jordbruk.
Då frågan om lagändring i den i motionen åsyftade riktning emellertid
redan gjorts till föremål för utredning och förslag genom särskilda sakkunniga,
finner utskottet det ej vara påkallat att i frågans nuvarande läge
förorda omedelbar åtgärd från riksdagens sida.

3) Frågan rörande lagstiftning om fideikommiss.

I herr Lindhagens motion 1:271 hemställes, att riksdagen med anledning
av egnahemspropositionen, så vitt den rör jordanskaffningen, ville besluta sådana
ändringar och tillägg i förslaget, 1) att såsom bidrag till jordanskaffningen
även skall tillitas särskilda prestationer vid försäljning av fideikommissjord
i huvudsaklig anslutning till den danska lagstiftningen, samt 2)
att grundlinjerna för detta bidrag utformas genom lag.

I motiven anför motionären bland annat följande.

En lag måste reglera fideikommissens snara avlösning. Nu realiserades
förrådet av fideikommissens arrendegårdar på administrativ väg. Den härför
åberopade 1810 års författning medgåve dock, enligt motionärens mening,
icke den administrativa myndigheten rätt till sådan allmän realisation.
Vidare behövdes vid denna ett lagligt skydd för arrendatorerna, så att jordägaren
ej enhälligt bestämde, om försäljning skulle ske, om priserna och
betalningssättet, om vilken som skulle tillåtas köpa samt om äventyret för
arrendatorn att få övergiva arrendet, ofta fäderneärvt, därest han ej obetingat
fann sig i villkoren. Slutligen borde övervägas, om ej från det allmännas
sida borde krävas något vederlag i köpeskillingen och i rätt till inköp av
någon del av jorden på grund av det ökade värde, som tillädes fastigheterna

Sammansatt andra talj- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 59

genom statsmakternas medgivande, att de i strid med fideikommissurkunden
finge säljas till gängse pris i den allmänna marknaden. Den danska lagstiftningen
om avlösning av fideikommiss hade slagit in på denna väg.

Den åberopade danska lagstiftningen på området innebär i korthet
följande.

Genom lag den 4 oktober 1919 föreskrives, att innehavare av län, stamhus
och fideikommissgods kunna få övertaga besittningen såsom fri egendom,
därest den, som besitter dylikt gods, dels till statskassan inbetalar en
viss kontant summa (20 eller 25 procent av godsets värde eller, om han
dröjer med framställning i ämnet, 25 eller 30 procent), dels ock ställer en
tredjedel av den till fri egendom övertagna jorden till statens förfogande
mot i lagen bestämd ersättning. Den, som ej vill begagna sig av sagda
möjlighet, skall erlägga en årlig avgift till staten av 1 eller 1.2 procent av
värdet. Avlösningen ordnades genom särskilda värderingsnämnder, vari
staten utsåg tre och jordbesittaren två ledamöter. Den kontanta inbetalningen
till statskassan användes till statliga inköp av jord. Den jord, som
besittarna avstå till staten, användes till bildande av husmansbruk.

Riksdagen bär tidigare gjort framställningar i fideikommissfrågan. Sålunda
anhöll riksdagen i skrivelse den 16 mars 1909, nr 47, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
på vilka villkor lantfastigbet, som utgjorde fideikommiss, måtte
kunna av innehavaren helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i
stället sattes såsom fideikommiss. Vidare anhöll 1914 års senare riksdag
i skrivelse den 22 september 1914, nr 279, att Kungl. Maj:t täcktes,
efter verkställd utredning rörande de i riket bestående fideikommisstiftelser
i såväl fast som lös egendom, taga under övervägande, dels på vilka villkor
bestående fideikommisstiftelser måtte, där ej särskild anledning till undantag
förelågo, kunna upphävas, dels ock huruvida och på vad sätt bestämmelser,
innefattande förbud mot instiftande av nya fideikommiss i lös egendom,
måtte kunna meddelas, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning av 1914 års riksdagsskrivelse uppdrog Kungl. Maj:t åt envoyén
A. Ehrensvärd att i ämnet verkställa utredning. Denna utredning
hann icke avslutas, dock avlämnade Ehrensvärd 1919 ett förslag till lag
om fideikommisstiftelsers upplösning.

Åt jordkommissionen uppdrogs att slutföra den av riksdagen begärda utredningen
i fideikommissfrågan. Då kommissionens arbete 1923 avbröts,
förelåg intet utarbetat förslag i ämnet utan endast ett principutlåtande
jämte vissa andra förarbeten (kommissionens betänkande del VI). Redogörelse
för kommissionens betänkande i frågan återfinnes i första lagutskottets utlåtande
nr 38 till 1924 års riksdag.

Frågan bringades 1924 ånyo inför riksdagen genom motioner. Första
lagutskottet hemställde i utlåtande nr 38 om skrivelse till Kungl. Maj:t
Med bifall till utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 23

Riksdagen
1909 och 1914.

Jord kommissionen.

1924 år8 riksdag.

60 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

maj 1924, nr 201, — med förklarande, att riksdagen fortfarande ansåge det
böra tagas under övervägande, dels på vilka villkor bestående fideikommisstiftelser,
där ej särskild anledning till undantag föreligger, kunde upphävas,
dels ock huruvida och på vad sätt bestämmelser, innefattande förbud mot
instiftande av nya fideikommiss i lös egendom, kunde meddelas — att Kungl.
Maj:t ville efter utredning för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag
till lagbestämmelser i syfte att fastighet, som utgör fideikommiss, må kunna,
där ej särskilda skäl tala däremot, för bildande av nya självständiga jordbruk
eller egna hem helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i
stället sättes såsom fideikommiss.

Till lagrådet Med anledning av riksdagens sistnämnda skrivelse utarbetades inom justitie19fat
förslag departementet ett förslag till lag om försäljning i vissa fall av fideikomissm.
m. egendom.

Enligt förslaget skulle det tillkomma länsstyrelserna att med vissa inskränkningar
medgiva försäljning av fideikommiss jord, därest försäljningen
avsåge bildande av mindre jordbruk eller tillgodoseende av behov av mark
för bostadsändamål, eller försäljningen skedde till vissa nyttjanderättshavare.
Köpeskillingen skulle avsättas och förvaltas såsom fideikommisskapital.

Sedan förslaget den 13 mars 1925 remitterats till lagrådet, avstyrkte lagrådets
samtliga ledamöter i utlåtande den 30 mars 1925 förslagets upphöjande
till lag.

Då den 21 november 1925 till lagrådet remitterades förslag till sådan
ändring i 1810 års förordning, att obligatoriskt inhämtande av regeringsrättens
yttrande i fideikommissärenden ej längre skulle förekomma, uttalade
dåvarande chefen för justitiedepartementet, att han ännu icke tagit slutlig
ställning till spörsmålet, huruvida förslaget till lag om försäljning i vissa
fall av fideikommissegendom borde efter överarbetning i vissa avseenden
föreläggas riksdagen eller om utväg till frågans ordnande borde sökas på
annat sätt. Det syntes nämligen icke vara uteslutet, att det av riksdagen
åsyftade ändamålet kunde i väsentliga avseenden uppnås genom vissa administrativa
åtgärder. — Därefter publicerades en redogörelse för den praxis,
som tillämpas inom justitiedepartementet vid behandlingen av fideikommissärenden.

interpellaI ett av chefen för justitiedepartementet den 9 juni 1927 avgivet svar å
tX°riksdagel*d eu av herr Lindhagen i första kammaren framställd interpellation i fidei1927.
kommissfrågan anfördes bland annat följande.

Sedan lagberedningen med utgången av 1925 avslutat behandlingen av
arvsrätten, hade lagberedningen övergått till den huvuddel av ärvdabalken,
till vilken fideikommissfrågan hörde, nämligen testamentsrätten. Spörsmålet,
om det allmänna borde —- såsom i Danmark — vid försäljning av fideikommissjord
erhålla rätt till andel i köpeskillingen eller till inköp av någon
del av jorden, vore av den natur, att det knappast kunde upptagas i annat
sammanhang än vid det förestående principiella avgörandet av fideikommissfrågan
i dess helhet.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 61

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen liar riksdagen vid skilda
tillfällen gjort framställning till Kungl. Maj:t angående frågan om 1''astighetsfideikommiss.
Med anledning härav hava åtskilliga utredningar i detta
svårlösta spörsmål också ägt rum, och för närvarande lärer lagberedningen
till behandling förehava den del av ärvdabalken, till vilken fideikommissfrågan
hör, nämligen testamentsrätten. Utskottet finner icke anledning att
på grund av motionen påkalla förnyad åtgärd från riksdagens sida.

4) Frågan om viss särskild skogslagstiftning m. in.

I motionen I: 273 av herr Lindhagen hemställes, att riksdagen med anledning
av egnahemspropositionen ville besluta sådana ändringar och tillägg
i förslaget, 1) att egnahemsrörelsens upplysningsverksamhet utsträckes att
omfatta även småbrukarnas undervisning i skogsvård, och detta icke minst
på husbeliovsskogsområdena; 2) att i den mån småbrukarnas rätt till husbehovsvirke
tillgodosetts genom servitut på enskild skogsmark, vartill egnahemsverksamheten
också medverkat, lagbestämmelser måtte antagas, som
skydda jordbrukaren mot att berövas sin rätt genom att skogsägaren avverkar
skogskapitalet; samt 3) att lagbestämmelser om uthålligt skogsbruk
på större enskilda skogar beslutas i syfte bland annat att trygga de genom
egnahemsverksamheten tillkomna småbruken att vid behov kunna erhålla
varaktig arbetsförtjänst genom skogsarbete.

Då skogsvårdsstyrelserna, jämlikt 4 § i förordningen den 15 juni 1923,
hava till uppgift att, bland annat, befrämja den enskilda skogshushållningen
genom utbredande av kunskap i skogsskötsel samt då det ej kan anses
lämpligt, att hithörande pågående upplysningsverksamhet överflyttas från
skogsvårdsstyrelserna till egnahemsorganen, finner utskottet ej skäl förorda
åtgärd med anledning av första punkten i motionen.

Vad angår motionärens hemställan under punkt 2), må erinras om lagen
den 18 juni 1926 om delning av jord å landet 20 kap. 3 §, vari ägare av
fastighet, till vars förmån gäller servitut till skogsfång (och mulbete) å annan
fastighet, medgives rätt att erhålla utbrytning av servitutet, där det visas att
servitutet äventyras. Genom sålunda förefintlig möjlighet till avlösning av
servitut torde det spörsmål, som avhandlas i förevarande punkt i motionen,
hava blivit beaktat.

Rörande den tredje punkten i motionen vill utskottet bringa i åtanke
riksdagens beslut 1927 med anledning av herr Lindhagens motion, nr 162,
angående uthålligt skogsbruk på bolags och enskilda skogar av större omfattning.
I utlåtande, nr 48, avstyrkte jordbruksutskottet enhälligt motionen.
Därvid framhölls, bland annat, att 1923 års skogsvårdslag förutom skydd
för återväxt och yngre skog även ägde särskilda restriktiva möjligheter i
fråga om avverkning, som hotade fastighets framtida behov av skog, samt

Utskottet.

Motion.

Utskottet.

62 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Motioner.

beträffande avverkning i svårföryngrade skogar. Ett stigande intresse för
skogsvård gjorde sig också gällande. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Då anledning saknas intaga annan ståndpunkt än 1927, torde jämväl yrkandet
i punkten 3 icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

5) Frågan om expropriationslagstiftning till stöd för strävandena att
anskaffa jord för bildande av nya jordbruk m. m.

I de likalydande motionerna 1:163 av herr Möller m. fl. och II: 295 av herr
Hansson i Stockholm m. fl. hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t dels begära förslag till sådana ändringar i gällande lag om
expropriation, som erfordras för att bereda möjlighet till expropriation av
mark för tillgodoseende jämväl av i motiveringen till motionen angivna ändamål
(för anläggning eller utvidgning av företag, som äro av större gagn
för orten, samt för kolonisationsändamål eller för utvidgning av ofullständiga
jordbruk), dels hemställa att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
huruvida ökade garantier kunna vinnas, att ersättningen bestämmes
till belopp, som närmare än understundom är fallet motsvarar den i anspråk
tagna markens verkliga värde, samt genom främjande av avtal under hand
eller på annat sätt kostnaderna för ett expropriationsförfarande nedbringas,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen giver anledning.

I motiveringen hava motionärerna, i vad angår motionens första yrkande,
anfört i huvudsak följande.

Bestämmelser om skyldighet för markägare att för tillgodoseende av allmänna
intressen avstå mark mot ersättning hade länge funnits i svensk
lagstiftning, men i äldre tider i jämförelsevis begränsad omfattning.

Gällande bestämmelser om de ändamål, för vilka expropriation finge ske,
återfunnes i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Enligt 1 § i nämnda
lag kunde expropriation äga rum bland annat för tillgodoseende av olika
lokala intressen av kommunal (punkt 4) och hygienisk (punkt 5) art, för
beredande av bostäder (punkt 7), för vissa andra sociala ändamål (punkt 8)
men även för tryggande av skogsåterväxt (punkt 9) samt för »linbana, som
är behövlig för ett företag av större gagn för orten» (punkt 12).

Såsom en påtaglig lucka i lagen måste anses, att under det mark kunde
exproprieras för vissa speciella anläggningar till företag, som vore av gagn
för orten, expropriation däremot ej kunde ske för anläggning eller utvidgning
av dylikt företag. Ur samhällelig synpunkt vore det långt viktigare
tillse, att icke genom svårighet eller omöjlighet att anskaffa erforderlig mark
helt förhindrades uppkomsten eller utvecklingen av ett ur nationalekonomisk
synpunkt önskvärt och för ortsbefolkningens utkomst betydelsefullt företag,
såsom exempelvis ett sågverk eller en trämassefabrik vid mynningen av en
större flottled.

Statsmakterna hade redan medgivit expropriationsrätt för att möjliggöra
utnyttjandet av vattenkraft och torrläggning av mark (se nya vattenlagen),
för att göra kalhuggen skogsmark skogbärande samt för att inom vissa områden
åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. I analogi härmed syntes

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 63

expropriationsrätt böra medgivas även i fråga om jord, som erfordrades för
kolonisationsändamål eller för utvidgning av ofullständiga jordbruk. Sannolikt
vore, att en dylik rätt icke så ofta torde behöva tagas i anspråk, men
dess förefintlighet skulle med all säkerhet befrämja frivilliga upplåtelser
av odlingsmark.

Vad angår frågan om ersättningens nedbringande vid expropriation
hava motionärerna anfört följande.

Mot expropriationslagens bestämmelse, att löseskilling skulle erläggas motsvarande
fastighetens fulla värde, torde väl i princip intet vara att erinra.
Men erfarenheten gåve vid handen, att de ersättningar, som bestämdes,
understundom sattes oskäligt höga, varigenom omintetgjordes lagens syftemål
att öppna möjlighet att till skäligt pris anskaffa mark för i lagen angivna
ändamål. Det syntes böra övervägas, huruvida rättelse härutinnan kunde
vinnas. Att innan närmare utredning ägt rum angiva, huru frågan borde
lösas, läte sig icke göra. Möjligen skulle en skyldighet för nämnden att
motivera sitt beslut samt att till protokollet anteckna avvikande meningar
kunna verka som ett korrektiv (jämför 41 § expropriationslagen, som nu
innehölle stadgande i motsatt riktning). Även andra utvägar kunde tänkas
och borde bli föremål för övervägande.

Ett expropriationsförfarande vore i regel jämförelsevis tidsödande och
medförde avsevärda kostnader. Till undvikande av tidsutdräkt och nedbringande
av kostnaderna borde frivilliga överlåtelser befrämjas. För närvarande
gällde, att ersättning ej Ange bestämmas lägre än vad den exproprierande
i målet erbjudit (38 §) samt att den exproprierande skulle vara
pliktig att — med undantag varom nu ej vore fråga — gälda all expropriationsmålets
handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning
eller eljest av expropriationen följande kostnad. Givet vore emellertid,
att den exproprierande kunde vara benägen att förlikningsvis, för
att slippa dröjsmål och expropriationskostnader, erbjuda ett jämförelsevis
högre lösenbelopp, om han visste, att det avgivna anbudet, därest detsamma
avsloges, icke längre bleve av betydelse för expropriationsersättningens bestämmande.
Och givet vore också, att markägaren vore mera benägen
antaga ett fördelaktigt anbud, om han visste, att ersättningen av en nämnd
kunde komma att bestämmas till lägre belopp. Och hade förlikning ej
kunnat komma till stånd, syntes det ej överensstämma med rättvisa och
billighet, att den exproprierande skulle betala alla kostnaderna, även om
ersättningen ej bestämts till högre belopp, än vad som av honom förlikningsvis
erbjudits.

I motionen 1:204 av herr Lindhagen har hemställts, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj:t begära expropriationslagstiftning såsom ett yttersta medel
i strävandena för rikets kolonisation, utbrytning av arrendejordbruk, fulländning
av ofullkomliga jordbruk och anskaffande av tomtmark för nya
bostäder.

Under hänvisning till sist nämnda motion har i den av herr Hage m. fl.
väckta motionen 11:360 hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
begära, att vid övervägandet av jordfrågorna jämväl beaktas behovet av ett
expropriationsförfararande såsom ett yttersta medel i strävandet för rikets
kolonisation, för utbrytning av arrendejordbruk, för fulländning av ofullkomliga
jordbruk och för anskaffande av tomtmark för nya bostäder.

64 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Vidare har herr Lindhagen i motionen 1:267 hemställt, att riksdagen
med anledning av egnahemspropositionen, så vitt den rörer bildandet av
nya jordbruk, ville besluta sådana ändringar och tillägg i förslaget, att,
bland annat (hemställan under punkt 8 i motionen), jordanskaffningen, en såvitt
rörer enskild jord — enligt jordkommissionen företrädesvis bolagsjord
och gods — kompletteras med skäliga expropriationsbestämmelser för vinnande
av erforderliga och rimliga uppgörelser vid den tid, på den plats,
i den omfattning, mot det pris och till förmån för den person som vederbör.
Herr Lindhagen har därjämte i motionen 1:268 hemställt, att riksdagen med
anledning av egnahemspropositionen, såvitt den rör frilösning av arrendejordbruk,
ville besluta sådana ändringar och tillägg i förslaget, att, bland
annat (hemställan under 3 i motionen), på tillämpligt sätt givas även i
detta fall enahanda bestämmelser, som ifrågasatts uti yrkandet till motionen
1:267 under bland annat punkten 8). I motionen 1:269 har herr Lindhagen
vidare hemställt, att riksdagen med anledning av egnahemspropositionen,
såvitt den rörer förbättring av ofullständiga jordbruk, ville besluta sådana
ändringar och tillägg i förslaget, som ifrågasatts i yrkandet till motionen
1:267 under bland annat punkten 8). Slutligen hemställes i motionen
1:270 (punkten 2) av herr Lindhagen, att riksdagen med anledning av
egnahemspropositionen ville besluta sådant tillägg till densamma, att jordanskaffning
för tillhandahållande av tomtmark för nya bostäder kompletteras
med expropriationsbestämmelser, som möjliggöra skäliga uppgörelser
om erforderliga tomtförvärv från bolags, spekulanters och större enskilda
jordägares fastigheter. — I nu omnämnda motioner 1:267—270 av herr
Lindhagen har vidare yrkats, att bland annat nu angivna bestämmelser
fastställas genom lag.

I motiveringen till herr Lindhagens förenämnda motion 1:204 anföres
bland annat följande.

I ett land som vårt med stora enskilda egendomar och i synnerhet mycket
utbredda bolagsdomäner måste det finnas ett yttersta medel för att anskaffa
jord i rätta ögonblicket, på lämplig plats, till erforderlig omfattning och
för rimligt pris. Ett sådant medel vore expropriation, som sedan gammalt
funnits i svenska lagstiftningen för åtkommande av jord till så kallat allmänt
behov. Enskilda järnvägsföretag hade ock expropriationsrätt. Detta
rättsmedel vore även medgivet större enskilda företag såsom i vattenlagstiftningen
och även gruvlagstiftningen. Vidare vore den numera medgiven
för lösen av tomt med hus, tillhörigt annan än jordägaren, samt av tomt
för uppförande av folkets hus m. m. dylikt.

För den sociala jordfrågan behövdes sådan expropriationsrätt ytterligare
för följande ändamål: 1) bildandet av nya jordbruk, 2) fullkomnande av
ofullständiga jordbruk, 3) frilösning av arrendejorden, 4) anskaffande av
tomtmark för nya bostäder.

Icke blott för jordanskaffningen utan även för annan behörig hänsyn
vore en expropriationsrätt i det allmännas hand oumbärlig.

Norrlandskommitténs konservativa och liberala majoritet förordade expropriation
för bildande av nya jordbruk. Reservanter ansåge expropriation

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 65

behövas även för fullkomnande av ofullständiga jordbruk och frilösning av
arrendejordbruk, vartill emellertid även en majoritet under arbetets gång
ställde sig sympatisk. Sedan hade dylika förslag förekommit i alla jordberedningar,
och till sist förordade jordkommissionen expropriationsrätt för
samtliga ovannämnda fyra ändamål. Det borde icke förglömmas, såsom
ofta skedde, att denna utväg vore endast ett yttersta medel, vars blotta tillvaro
i regel vore ägnad att åstadkomma rimliga avtal utan att något expropriationsförfarande
behövde tillitas. Synpunkterna på denna angelägenhet
vore utförligt utvecklade i tidigare motioner (se särskilt motion 162 år 1920
i första kammaren) liksom ock i jordkommissionens betänkande.

Såsom framgår av i detta utlåtande redan lämnad redogörelse (sid. 6—12)
har riksdagen tidigare och senast under åren 1924—1927 haft att taga ståndpunkt
till motionsvis framställda förslag rörande expropriationslagstiftning
till stöd för strävandena att anskaffa jord för bildande av nya jordbruk, att
frilösa arrendejordbruk, att utveckla ofullständiga jordbruk och att anskaffa
tomtmark för nya bostäder. Därvid har riksdagen funnit sålunda framställda
förslag icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

I anslutning till den ståndpunkt, riksdagen sålunda hittills intagit, vill
utskottet avstyrka de motionsvis nu framställda djupt ingripande förslagen
om expropriationsinstitutets utsträckning att avse anskaffande av mark jämväl
för de i motionerna åsyftade nya ändamålen. Några framträdande
svårigheter att i den fria marknaden uppbringa erforderlig jord för hithörande
ändamål torde för närvarande icke göra sig gällande, och genom
det av utskottet ovan tillstyrkta förslaget om egnahemsverksamhetens utveckling,
åsyftande jämte annat rationellare anordning för jordanskaffning,
böra ökade möjligheter öppnas för tillgodoseende av förefintligt jordbehov.

Vad därefter angår det i de likalydande motionerna 1:163 och 11:295,
andra punkten, framställda yrkandet, att riksdagen ville anhålla om utredning,
huruvida ökade garantier kunna vinnas, att ersättningen vid expropriation
bestämmes till belopp, som närmare än understundom är fallet
motsvarar den i anspråk tagna markens verkliga värde, samt genom främjande
av avtal under hand eller på annat sätt kostnaderna för ett expropriationsförfarande
nedbringas, kan utskottet i denna del biträda motionärernas
hemställan. Såsom i sagda motion uttalas torde det visserligen vara
en riktig princip, att löseskillingen för mark, som exproprieras jämlikt
lagen i ämnet den 12 maj 1917, motsvarar fastighetens fulla värde. Men
förnekas kan icke, att ett expropriationsförfarande i verkligheten understundom
medför avsevärt större kostnad för den exproprierande, än kostnaden
vid motsvarande förvärv från en jordägare, som godvilligt avstår
mark. En utredning av detta spörsmål synes därför böra komma till stånd,
därvid de av motionärerna framförda synpunkter rörande löseskillingens
bestämmande jämväl torde böra komma under omprövning.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 3 avd. 2 höft. (Nr 2.) 5

Utskottet.

66 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

I) att riksdagen må — i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 97 samt motionerna I: 260, I: 274, I: 275,
II: 447 och II: 454 —

1) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig
överensstämmelse med de i bilagorna A, B och C till
detta utlåtande intagna, av utskottet tillstyrkta bestämmelser,
utfärda

a) kungörelse angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten,

b) kungörelse med reglementariska föreskrifter
angående den statsunderstödda egnahemslåne- och
premielåneverksamheten,

c) kungörelse med reglementariska föreskrifter
angående den statsunderstödda jordförmedlings- och
jordanskaffningsverksamheten;

2) dels godkänna sådan ändring av § 3 tredje stycket
av de utav riksdagen 1925 antagna allmänna grunder
för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland
och Dalarna, att ledningen av och kontrollen över kolonisationsnämndernas
verksamhet skall utövas av statens
egnahemsstyrelse i stället för genom jordbruksdepartementet
;

3) dels för statens egnahemsstyrelse för budgetåret
1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av 39,500
kronor;

4) dels för utlämnande för 1928 av förvaltningsbidrag
till egnahemslåneförmedlarna för budgetåret 1928—1929
anvisa ett extra förslagsanslag av 810,000 kronor;

5) dels för utlämnande för 1928 av statsbidrag till
hushållningssällskap för jordförmedlingsverksamhet för
budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag
av 125,000 kronor;

6) dels för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare
för nyodlings- och nybyggnadsarbeten för budgetåret
1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 800,000 kronor;

7) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må för 1929 bevilja
statslån från egnahemslånefonden intill ett belopp av

20,000,000 kronor, därav 14,500,000 kronor för jord -

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 67

brukslägenheter och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter
;

8) dels såsom kapitalökning till egnahemslånefonden
för budgetåret 1928—1929 anvisa ett reservationsanslag
av 9,000,000 kronor;

9) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må av jordförmedlingsfondens
kapitalbehållning till jordanskaffningslån
åt hushållningssällskap, enligt av utskottet härom tillstyrkta
grunder, disponera under 1929 tillhopa högst så
stort belopp, att vad som utestår i beviljade jordanskaffningslån
icke vid något tillfälle under sagda år
överstiger 1,500,000 kronor;

10) dels ock medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens
till ny utlåning disponibla kapitaltillgång, som
ej anvisas såsom jordanskaffningslån jämlikt vad ovan
under 9 sägs, må av Kungl. Maj:t under 1929 användas
för utlämnande av förlagslån åt aktiebolag och föreningar
enligt av utskottet härom tillstyrkta grunder;

11) att riksdagen må

1) i anledning av motionen I: 272 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag i syfte att låneunderstöd
ur egnahemslånefonden eller annorledes må
kunna utgå jämväl för samfällda (kooperativa) jordbruk;

2) i anledning av motionerna 1:118, 1:267, 1:268,
I: 269, II: 199, II: 305 och II: 447 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande beredande
av ökade möjligheter för lantarbetare, hemmansägare-,
arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade eller obemedlade härför lämpliga personer
att erhålla egna jordbruk;

3) i anledning av motionerna 1:163 och II: 295 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning, huruvida ökade garantier kunna
vinnas, att ersättningen vid expropriation enligt gällande
lag om expropriation bestämmes till belopp, som närmare
än understundom är fallet motsvarar den i anspråk
tagna markens verkliga värde, samt genom främjande
av avtal under hand eller på annat sätt kostnaderna för
ett expropriationsförfarande nedbringas, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen giver
anledning;

III) att motionerna 1:118, 1:163, I: 203, I: 204, 1:236,
1:260, 1:267, 1:268, 1:269, 1:270, 1:271, 1:272, 1:273,
I: 274, 1:275, I: 276, I: 277, II: 199, II: 295, II: 305, II357,

68 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

II: 360, II: 447, II: 454, II: 455 och II: 456 må, i den
mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets
hemställan här ovan under I och II, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Beträffande sättet för anskaffande av det såsom kapitalökning tillstyrkta
anslaget torde statsutskottet framdeles under riksdagen avgiva förslag.

Stockholm den 11 maj 1928.

På sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON

Vid ärendets slutbehandling hava närvarit:

från törsta kammaren: herrar greve Spens, Linder, Andersson i Fältenborg, Tjällgren,
Lindhagen, Sundberg, Gabrielsson och Eriksson1 5 i Ljusdal samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hage, Ödström*, Johanson i
Hallagården, Pettersson i Bjälbo, Olovson i Västerås, Hedlund i Häste och Adler.

1 Deltagit i behandlingen endast av punkterna II) och III)-’ Ej närvarande vid utlåtandets justering -

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 69
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Bilaga A.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse

angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahems verksamheten; given

Stockholms slott den

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott förordna som
följer.

Kap. I.

Om statens egnahemsstyrelse och den statsunderstödda lokala
egnahemsorganisationen.

§ 1.

I denna kungörelse omförmäld statsunderstödd egnahemsverksamhet må,
under överinseende av statens egnahemsstyrelse och på nedan angivna
villkor, utövas av hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och föreningar
(låneförmedlare).

Statens egnahemsstyrelse.

§ 2.

Statens egnahemsstyrelse, med säte i Stockholm, har till uppgift att svara
för egnahemsärendenas centrala handläggning och därvid utöva ledning,
uppsikt och kontroll över låneförmedlarna i vad angår av dem utövad
statsunderstödd egnahemsverksamhet och vad därmed sammanhänger samt
vidtaga de övriga åtgärder, som enligt denna kungörelse och eljest meddelade
föreskrifter ankomma på styrelsen, ävensom att i allmänhet verka
för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling.

Styrelsen består av en chef och
fyra ledamöter, samtliga utsedda av
Kungl. Maj:t, varjämte hos styrelsen
anställas tjänstemän och biträden
enligt vad därom särskilt bestämmes.

3.

Styrelsen består av en chef och
tre ledamöter, samtliga utsedda av
Kungl. Maj:t, varjämte hos styrelsen
anställas tjänstemän och biträden
enligt vad därom särskilt bestämmes.

70 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Chefen, tillika benämnd statens egnahemsinspektör, är i främsta rummet
ansvarig för styrelsens förvaltning.

Ledamöterna deltaga i överläggningar och beslut rörande sådana viktigare
ärenden, som jämlikt styrelsens av Kungl. Maj:t utfärdade instruktion

skola avgöras samfällt av chefen och
Till ledamöter höra utses för uppdraget
lämpliga och sakkunniga personer,
därav tre med insikt om egnahemsverksamhetens
praktiska bedrivande
och företrädande de olika
intressen, som därav beröras. Den
fjärde ledamoten, med uppgift att
huvudsakligen deltaga vid behandlingen
inom styrelsen av frågor
rörande medelsförvaltningen och
kontrollen däröver, skall representera
samarbetet mellan statskontoret
och styrelsen.

ledamöterna i plenum.

Till ledamöter höra utses för uppdraget
lämpliga och sakkunniga personer
med insikt om egnahemsverksamhetens
praktiska bedrivande och
företrädande de olika intressen, som
därav beröras.

Hushållningssällskapens egnahemsnämnder.

§ 4.

Hushållningssällskap utövar här avsedd statsunderstödd egnahemsverksamhet
genom en av sällskapet inrättad, på nedan angivet sätt sammansatt
egnahemsnämnd, med uppgift att i sällskapets namn och å dess vägnar
bedriva egnahemslåne- och premielåneverksamhet samt jordförmedlingsoch
jordanskaffningsverksamhet enligt de i denna kungörelse samt särskilt
utfärdade reglementen meddelade bestämmelser samt i övrigt verka för
egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom
sällskapets område.

För egnahemsnämnd skall gälla instruktion, antagen av hushållningssällskapet
och godkänd av egnahemsstyrelsen.

§ 5.

Hushållningssällskaps egnahems- Hushållningssällskaps egnahemsnämnd
skall bestå av fem ledamöter nämnd skall bestå av fem ledamöter.

eller, där sällskapet av särskild an- Suppleanter utses till samma antal.

ledning så finner påkallat, sju ledamöter.
Suppleanter utses till i regel
högst samma antal som ledamöter.

Till ledamöter böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer
inom sällskapets område företrädande den jordbrukande befolkningen,

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 71

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

den jord- och lånesökande allmänhetens intressen, de statligt-administra -

tiva synpukterna samt förtrogenhet
hållanden.

Av ledamöterna skall halva antalet
och en därutöver väljas av
sällskapets förvaltningsutskott, som
även utser suppleanter för dem.
Övriga ledamöter och suppleanter
utses för statens räkning och tillsättas
av egnahemsstyrelsen. Ledamot
liksom suppleant utses för en
tid av högst fyra år.

Egnahemsnämnds ordförande utses
bland nämndens ledamöter av
sällskapets förvaltningsutskott eller,
om förvaltningsutskottet så bestämmer,
av nämnden.

Vid egnahemsnämnds sammanträde
har en var närvarande ledamot
en röst. Såsom nämndens beslut
gäller den mening, om vilken de
flesta röstande förenat sig, men vid
lika röstetal den mening, som biträdes
av ordföranden vid sammanträdet
; dock må i egnahemsnämnds
instruktion kunna göras förbehåll
av innebörd, att beslut angående
beviljande av egnahemslån eller
vidtagande av annan åtgärd, som
medför ekonomisk förpliktelse för
sällskapet, icke må fattas, därest två
eller, om nämnden består av sju
ledamöter, tre av de utav sällskapets
förvaltningsutskott valda ledamöterna
motsätta sig beslutet.

Egnahemsnämnds ledamöter svara
alla för en, för de nämndens beslut,

med områdets olikartade bygdeför Av

ledamöterna väljas tre av
sällskapets förvaltningsutskott, som
även utser suppleanter för dem.
Övriga ledamöter och suppleanter
utses för statens räkning av Kungl.
Maj.t. Ledamot liksom suppleant
utses för en tid av högst fyra år.

Egnahemsnämnden utser en av
sina ledamöter att vara ordförande.

Vid egnahemsnämnds sammanträde
har en var närvarande ledamot
en röst. Såsom nämndens beslut
gäller den mening, om vilken de
flesta röstande förenat sig, men vid
lika röstetal den mening, som biträdes
av ordföranden vid sammanträdet;
dock må i egnahemsnämnds
instruktion kunna göras förbehåll
av innebörd, att beslut angående
beviljande av egnahemslån eller
vidtagande av annan åtgärd, som
medför ekonomisk förpliktelse för
sällskapet, icke må fattas, därest
två av de utav sällskapets förvaltningsutskott
valda ledamöterna motsätta
sig beslutet.

gent emot sällskapet, en för alla och

till vilka de med sina röster bidragit.

§ 6.

De medel, som staten anvisar hushållningssällskap för egnahemsverksamhetens
bedrivande, skola hållas avskilda från sällskapets övriga medel
samt förvaltas och bokföras jämlikt de grunder, som härom må varda bestämda
i egnahemsnämndens instruktion.

72 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Hushållningssällskapet skall ansvara för, att dess egnahemsnämnd tillgodoses
med för egnahemsverksamhetens behöriga bedrivande erforderliga
tjänstemän och biträden samt nödiga lokaler och inventarier. En av sällskapet
anställd jordbrukskonsulent med åliggande att biträda egnahemsnämnden
bör — så vida ej annan anordning medgives i nämndens instruktion
— vid nämndens sammanträden närvara och föredraga ärendena.

De hushållningssällskapens tjänstemän,
som hava till åliggande att
biträda egnahemsnämnden, få icke
åtaga sig enskilda uppdrag åt jordsäljare.

§ 7.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnds förvaltning och räkenskaper
skola granskas av tre revisorer, av vilka två väljas av sällskapet och en
tillsättes av egnahemsstyrelsen. Av egnahemsstyrelsen tillsatt revisor bör,
så vida ej annat av särskilda skäl betingas, vara av handelskammare eller
på annat av Kungl. Maj:t godkänt sätt auktoriserad såsom revisor.

Exemplar av revisorernas berättelse avlämnas dels till vederbörande
hushållningssällskap, som beslutar rörande ansvarsfrihet för nämndens
ledamöter, dels ock till egnahemsstyrelsen, som jämväl skall erhålla del
av sällskapets beslut i anledning av revisorernas berättelse.

Revisorerna åtnjuta för uppdraget ersättning av sällskapet.

För revisorerna skall gälla instruktion, antagen av hushållningssällskapet
och godkänd av egnahemsstyrelsen.

% 8.

Därest hushållningssällskap för sin del iakttager för sällskapets egnahemsverksamhet
gällande bestämmelser, understödjer staten verksamheten
genom att, i den ordning nedan sägs, ställa låne- och anslagsmedel till
förfogande samt lämna bidrag till bestridande av de med egnahemsverksamheten
förenade förvaltningskostnader och förluster.

Egnahemsombud och egnahemskommittéer i kommunerna.

§ 9.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnd skall utse egnahemsombud, i regel
ett ombud för varje kommun inom sällskapets område, med uppgift att
biträda nämnden och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga
bedrivande och utveckling inom ombudets distrikt. Där särskilda skäl
sådant betinga, må ombuds distrikt omfatta två eller flera intill varandra
liggande kommuner eller ock del av kommun.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 73

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Till egnahemsombud bör utses person i orten, som har intresse för egnahemsverksamheten
samt besitter för uppdraget goda personliga förutsättningar.

Det ankommer på sällskapet att besluta, huruvida och enligt vilka
grunder egnahemsombud må för uppdraget tilldelas ersättning av sällskapet,
börande härom meddelade föreskrifter intagas i egnahemsnämndens
instruktion.

§ 10.

En var kommun äge att, genom det organ som utövar kommunens beslutanderätt,
välja två egna representanter, företrädande huvudsakligen
den ene de jord- och lånesökandes krets och den andre de jordägandes, att
jämte det enligt § 9 för kommunen utsedda egnahemsombud bilda kommunens
egnahemskommitté med uppgift att, under egnahemsombudets ordförandeskap,
biträda egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamhetens
ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom kommunen. Är
kommun delad i två eller flera ombudsdistrikt, må två sådana representanter
väljas för vart och ett av kommunens ombudsdistrikt.

Kommun, som valt representanter till egnahemskommitté, har att härom
underrätta egnahemsnämnden.

Låneförmedlande kommuner, aktiebolag och föreningar.

§ 11.

Mom. 1. Såsom villkor för att kommun må utöva i denna kungörelse
omförmäld statsunderstödd egnahemsverksamhet gäller, att kommunen skall
hava antagit instruktion med reglementariska föreskrifter rörande verksamheten,
vilken instruktion skall vara godkänd av egnahemsstyrelsen.

Mom. 2. I instruktionen skola bestämmelser finnas intagna i, bland
annat, följande avseenden, nämligen

a) angående det kommunala organ, som skall handhava kommunens
hithörande egnahemsverksamhet, samt om detta organs sammansättning
och befogenhet med avseende å verksamheten, samt

b) att för verksamheten skola föras särskilda räkenskaper.

§ 12.

Mom. 1. Såsom villkor för att aktiebolag eller förening må utöva i
denna kungörelse omförmäld statsunderstödd egnahemsverksamhet gäller:

a) att aktiebolaget skall vara behörigen registrerat;

b) att föreningen skall vara registrerad såsom ekonomisk förening;

c) att aktiebolaget eller föreningen c) att aktiebolaget eller föreningen
har till uppgift att befrämja för- har, där ej Kungl. Maj:t av sär -

74 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.)
värvandet av egnahem samt av
Kungl. Maj:t, vid prövning i varje
särskilt fall, finnes vara lämplig
såsom mellanhand vid den statsunderstödda
egnahemsrörelsen och
bereda tillräcklig trygghet för, att
egnahems förvärvande av mindre
bemedlade personer bliver på ett
oegennyttigt och ändamålsenligt sätt
befrämjat;

(Utskottets förslag.)
skilda skäl medgiver undantag, till
uteslutande uppgift att befrämja
förvärvandet av egnahem medelst
statslån och statsanslag samt av
Kungl. Maj:t, vid prövning i varje
särskilt fall, finnes vara lämplig
såsom mellanhand vid den statsunderstödda
egnahemsrörelsen och
bereda tillräcklig trygghet för, att
egnahems förvärvande av mindre
bemedlade personer bliver på ett
oegennyttigt och ändamålsenligt
sätt befrämjat;

d) att en å statens vägnar av egnahemsstyrelsen utsedd ledamot i bolagets
eller föreningens styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men
ej i besluten;

e) att ett av egnahemsstyrelsen tillsatt ombud skall äga å statens vägnar
deltaga i granskningen av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning; f)

att bolagets bolagsordning eller föreningens stadgar äro upprättade i
överensstämmelse med nedan i mom. 2 angivna grunder; samt

g) att bolaget eller föreningen skall hava antagit instruktion med reglementariska
föreskrifter rörande hithörande verksamhet, vilken instruktion
skall vara godkänd av egnahemsstyrelsen.

Mom. 2. Den för bolaget gällande bolagsordning liksom de för föreningen
gällande stadgar skola, jämte annat, innehålla:

a) att föremålet för bolagets eller föreningens verksamhet är att främja
förvärvandet av egna hem;

h) att under bolagets eller föreningens bestånd ej till aktieägarna eller
medlemmarna må för något år såsom vinstutdelning utbetalas mer än en
viss, i bolagsordningen eller stadgarna bestämd procent å inbetalade aktiekapitalet
eller insatserna;

c) att föreningens räkenskaper skola avslutas för år;

d) bestämmelse huru stor del av föreningens årsvinst skall avsättas till
reservfond, innan vinstutdelning till föreningsmedlemmarna må äga rum;

e) bestämmelse, huruvida, i händelse till aktieägarna eller medlemmarna
under något år icke utbetalats såsom vinstutdelning vad de må i sådant
avseende för ett år högst utbekomma, underskjutande beloppet må kunna
framdeles under bolagets eller föreningens bestånd eller vid dess upplösning
till dem utbetalas eller ej;

f) att, om bolaget eller föreningen upplöses, av dess tillgångar ej må
till aktieägarna eller medlemmarna utbetalas mer, än som motsvarar
inbetalade aktiekapitalet eller insatserna jämte vad enligt bestämmelse,

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 75

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

meddelad på grund av föreskriften i punkt e) här ovan, må kunna till
dem utgå;

g) bestämmelser rörande användningen ej mindre under bolagets eller
föreningens bestånd av tillgängliga vinstmedel, i den mån desamma icke
enligt gällande lag om aktiebolag eller enligt föreningens stadgar skola
avsättas till reservfond eller må utbetalas till aktieägarna, än även i
händelse av bolagets eller föreningens upplösning av de tillgångar, som
kunna återstå, sedan till aktieägarna eller medlemmarna utbetalats vad
till dem enligt bolagsordningen eller stadgarna må för sådant fall utgå;
samt

h) föreskrift därom att, i händelse bolaget eller föreningen undfår statslån
från egnahemslånefonden eller jordförmedlingsfonden, ändring i bolagsordningen
eller stadgarna i något av de avseenden, varom i detta moment
förmäles, icke är giltig, med mindre Kungl. Maj:t lämnat medgivande
till ändringen.

Mom. 3. I den uti mom. 1 g)
omförmälda instruktion skall bestämmelse
finnas intagen, bland
annat därom, att för bolagets och
föreningens statsunderstödda egnahemsverksamhet
skola föras särskilda
räkenskaper.

Mom. 3. I den uti mom. 1 g)
omförmälda instruktion skall, där
Kungl. Maj.t medgivit sådant undantag
som i mom. 1 c) avses, bestämmelse
finnas intagen, bland
annat därom, att för bolagets och
föreningens statsunderstödda egnahemsverksamhet
skola föras särskilda
räkenskaper.

Mom. 4. För statens räkning förordnad ledamot och förordnat granskningsombud
äga att av bolaget eller föreningen åtnjuta ersättning med
belopp, som i brist av åsämjande bestämmes av egnahemsstyrelsen.

Ledamot och granskningsombud, som här avses, skola årligen å tid, som
bestämmes av egnahemsstyrelsen, till denna inkomma med berättelse över
fullgörandet av det dem lämnade uppdrag samt skola i övrigt dels till
egnahemsstyrelsen ofördröjligen anmäla, om de finna något förefalla i
bolagets eller föreningens egnahemsverksamhet, som strider mot gällande
bestämmelser eller eljest icke överensstämmer med en sund utveckling av
egnahemsrörelsen, dels ock ställa sig till efterrättelse de föreskrifter egnahemsstyrelsen
kan finna nödigt för dem utfärda.

Ledamot och granskningsombud, som nu nämnts, äga att, där fattat
beslut icke överensstämmer med hans mening, få denna avvikande mening
antecknad i protokollet, respektive revisorernas berättelse.

76 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Kap. II.

Om statslån och statsanslag till låneförmedlarna.

§ 13.

I den ordning och under de villkor
nedan sägs må låneförmedlare,
som avses i kap. I, kunna av Kungl.
Maj.t tilldelas a) statslån från egnahemslånefonden
(egnahemsstatslån),

b) statsanslag från anslaget för utlämnande
av premielån till egnahemslåntagare
för nyodlings- och
nybyggnadsarbeten (premielåneanslag)
samt c) statslån från jordförmedlingsfonden
(jordanskaffningslån
och förlagslån).

% 13.

I den ordning och under de villkor
nedan sägs må låneförmedlare,
som avses i kap. I, kunna tilldelas

a) statslån från egnahemslånefonden
(egnahemsstatslån), b) statsanslag
från anslaget för utlämnande av
premielån till egnahemslåntagare
för nyodlings- och nybyggnadsarbeten
(premielåneanslag) samt c)
statslån från jordförmedlingsfonden
(j or danskaffningslån och förlagslån).

Egnahemsstatslån.

§ 14.

Egnahemsstatslån är avsett att av låneförmedlare användas för utlämnande
av egnahemslån för jordbrukslägenheter och egnahemslån för bostadslägenheter,
under iakttagande av vad härom stadgas i av Kungl. Maj:t
utfärdat reglemente för den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

§ 15.

Låneförmedlare, som önskar erhålla egnahemsstatslån, skall före den
10 november året näst före det, för vilket lånet sökes, till egnahemsstyrelsen
därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning, enligt av
egnahemsstyrelsen fastställt formulär. Det åligger egnahemsstyrelsen att
så snart ske kan med eget utlåtande överlämna ansökningarna till
Kungl. Maj:t.

§ 16.

Av Kungl. Maj:t beviljat egnahemsstatslån må, efter ingången av det
år, för vilket lånet beviljats, och sist innan amorteringsskyldighet jämlikt
§ 18 mom. 2 inträder, av vederbörande låneförmedlare lyftas i statskontoret
i mån av behov, hörande låneförmedlare därvid beräkna behovet
med hänsyn till å ena sidan det belopp, som kan förväntas bliva under

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 77

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

skälig tid framåt, i regel ett halvt år, utbetalt å beviljade egnahemslån,
samt å andra sidan av låneförmedlaren redan innehavd tillgång av lyftade
men ej utbetalda lånemedel. Statslånebelopp, som icke uttagits under
sålunda föreskriven tid, återfaller till fonden.

Låneförmedlande bolag och förening skall därjämte, innan någon del av
statslånet må utbekommas, till statskontoret avlämna av statskontoret
godkänd säkerhet för den avgivna skuldförbindelsens uppfyllande. Dylik
låneförmedlare må icke förvägras att under lånetiden utbyta avlämnad
säkerhet mot annan, som kan av statskontoret godkännas.

Inteckning uti egnahemslägenhet, beviljad eller lämnad såsom säkerhet
för egnahemslån, som av vederbörande låneförmedlare utlämnats från
statslånet i fråga, må kunna, därest sådan inteckning deponeras på sätt
och under villkor i övrigt, som statskontoret finner lämpliga, särskilt med
hänsyn till dess bibehållande vid gällande kraft, av statskontoret antagas
såsom säkerhet intill ett belopp, icke överstigande beträffande jordbrukslägenhet
fem sjättedelar och beträffande bostadslägenhet tre fjärdedelar av
lägenhetens genom taxeringsbevis eller på annat sätt, som statskontoret
godkänner, intygade värde vid den tid, då säkerheten erbjudes.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke
vidare vara nöjaktig, skall låneförmedlaren inom av statskontoret förelagd
tid, dock minst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar, som av
statskontoret godkännas.

§ 17.

Vad av lyft egnahemsstatslån icke vid utgången av det år, för vilket
lånet beviljats, blivit till egnahemslån utlämnat eller eljest disponerat,
skall till statskontoret inbetalas före utgången av mars månad nästpåföljande
år, där ej Kungl. Maj:t på av låneförmedlaren före utgången av
januari månad ingiven ansökning medgiver denne rätt att ytterligare ett
år för avsett ändamål innehava statslånebeloppet i fråga. Ränta å belopp,
som sålunda återbetalas, skall erläggas i den ordning § 18 mom. 4
stadgar.

§ 18.

Mom. 1. Av låneförmedlare utbekommet egnahemsstatslån skall, i den
mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning, som i §§ 17 och 25 sägs,
med avseende å återbetalningen delas i en amorteringsdel, utgörande två
femtedelar av utbekommet statslånebelopp, samt en stående del, utgörande
tre femtedelar av samma belopp.

Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till
fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån
för jordbrukslägenheter, en annuitet av sex och en halv procent, och vid
statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter,
en annuitet av åtta procent. Därvid räknas såsom ränta i förra

78 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

fallet fyra och en halv procent och i senare fallet fem procent, allt å
oguldet kapitalbelopp av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder,
då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån
för jordbrukslägenheter, med sjätte året efter utgången av det kalenderår,
för vilket lånet beviljats, samt, då fråga är om statslån, som utlämnats
till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, med fjärde året efter
utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats. Intill dess kapitalavbetalningen
börjar, erlägges endast ränta efter fyra procent om året å
statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen,
ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna lånedel
till fullo inbetalts, efter fyra och en halv procent om året vid statslån,
som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, och
efter fem procent om året vid statslån, som utlämnats till beredande av
egnahemslån för bostadslägenheter.

Mom. 3. Egnabemsstatslånets stående del kan, där ej sådant förhållande
varom i § 19 sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förrän
amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren därvid
sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående delen vara
gulden inom fem år, från det sista inbetalningen å amorteringsdelen
bort fullgöras.

Mom. å. Ränta och amortering å statslån skall för varje år av låneförmedlare
inbetalas till statskontoret före utgången av mars månad nästföljande
år; skolande sålunda den första amorteringen verkställas, då fråga
är om statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under det sjunde året från utgången av det år, för vilket
lånet beviljats, samt, då fråga är om statslån, som utlämnats till beredande
av egnahemslån för bostadslägenheter, under det femte året från utgången
av det år, för vilket lånet beviljats.

Mom. 5. Å till betalning förfallet kapitalbelopp, som ej inbetalas till
statskontoret inom härför stadgad tid, skall låneförmedlaren erlägga ränta
efter sex procent om året från förfallodagen, till dess likvid sker.

§ 19.

Varder av låneförmedlare beviljat egnahemslån icke till fullo utbetalt
vid tiden för amorteringstidens inträde eller rätten till utbekommande av
egnahemslån eller del därav av låntagaren förverkad eller redan utbetalt
egnahemslån helt eller delvis till låneförmedlaren återbetalt i annan
ordning än såsom kapitalavbetalning å amorteringsdelen i överensstämmelse
med amorteringsplanen, skall det lånebelopp, till vars utbekommande
rätten förfallit eller förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts,
före mars månads utgång året efter det, då sagda rätt förföll eller förverkades
eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta inbetalas av låneförmedlaren
till statskontoret.

Sammansatt andra, lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 79
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Premielåneanslag.

§ 20.

Premielåneanslag är avsett att av låneförmedlare, som beviljas egnahemsstatslån
för utlämnande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, användas
för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och
nybyggnadsarbeten å jordbrukslägenheter, under iakttagande av vad härom
stadgas i av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente för den statsunderstödda
egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

§ 21.

Låneförmedlare, som önskar erhålla premielåneanslag, skall till egnahemsstyrelsen
därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning, enligt
av styrelsen fastställt formulär, inom tid, som gäller för ingivande av ansökning
om egnahemsstatslån. Det åligger egnahemsstyrelsen att så snart
ske kan med eget utlåtande överlämna ansökningarna till Kungl. Maj:t.

§ 22.

Av Kungl. Maj:t beviljat premielåneanslag må av vederbörande låneförmedlare
efter ingången av det år, för vilket anslaget beviljats, och, så
vida ej annat av Kungl. Maj:t medgives, före den 1 november samma år
på en gång eller i skilda delar lyftas i statskontoret emot avlämnande av
en utav låneförmedlaren utställd, av statskontoret godkänd förbindelse,
som skall innefatta låneförmedlarens åtagande att använda erhållet anslag
för utlämnande av premielån enligt härom meddelade föreskrifter samt att
till statskontoret eller order återbetala statsanslaget eller del därav under
de förutsättningar och i den ordning i §§ 23 och 25 stadgas.

§ 23.

Vad av anvisat premielåneanslag icke vid utgången av det år, för vilket
anslaget beviljats, blivit till premielån disponerat, skall till statskontoret
inbetalas före utgången av mars månad nästpåföljande år, där ej Kungl.
Maj:t på av låneförmedlaren före utgången av januari månad ingiven
ansökning medgiver denne rätt att ytterligare ett år innehava sålunda
odisponerat anslagsbelopp.

Varder av låneförmedlare beviljat premielån icke till fullo utbetalt inom
föreskriven tid för lånets utbekommande eller rätten till utbekommande
av premielån eller del därav av låntagaren förverkad eller redan utbetalt
premielån helt eller delvis återbetalt till låneförmedlaren, skall det belopp,
till vars utbekommande rätten förfallit eller förverkats eller som
till låneförmedlaren återbetalts, före mars månads utgång året efter det,

80 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

då sagda rätt förföll eller förverkades eller återbetalningen ägde rum, inbetalas
av låneförmedlaren till statskontoret.

Det åligger egnahemsstyrelsen att årligen senast den 1 mars meddela
statskontoret erforderliga uppgifter angående de belopp, en var låneförmedlare
har att jämlikt denna paragraf inbetala.

Gemensamma föreskrifter om egnahemsstatslåns och premielåneanslags tillgodonjutande.

§ 24.

Låneförmedlare, som tilldelats egnahemsstatslån eller premielåneanslag,
är skyldig att beträffande här avsedd egnahemslåne- och premielåneverksamhet
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som
egnahemsstyrelsen må meddela, samt att lämna styrelsen omedelbar tillgång
till samtliga verksamheten berörande räkenskaper och handlingar
ävensom att till styrelsen avgiva de redogörelser över verksamheten, som
skola lämnas enligt instruktion eller av styrelsen meddelade särskilda
föreskrifter.

§ 25.

Finner egnahemsstyrelsen, att låneförmedlare, som tilldelats egnahemsstatslån
eller premielåneanslag, använt sådant belopp i strid mot gällande
bestämmelser eller eljest brustit i låneförmedlarens skyldigheter rörande
tillgodonjutandet av lånet eller anslaget, äger styrelsen anmäla förhållandet
för Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida beloppet skall vara förfallet
till återbetalning.

Sådan anmälan må jämväl göras av statskontoret, därest låneförmedlare
icke ställer sig till efterrättelse meddelade bestämmelser i fråga om
rånte- och kapitalavbetalningar.

Jordanskaffningslån.

§ 26.

Jordanskaffningslån är avsett att av hushållningssällskap användas för
inköp av viss fastighet, lämplig att helt eller delvis användas för bildande
av egna hem huvudsakligen för jordbruksändamål, samt för bestridande
av de för fastighetens exploatering i dylikt syfte förenade kostnader.

§ 27.

Hushållningssällskap, som önskar
erhålla jordanskaffningslån, skall
till statens egnahemsstyrelse därom
ingiva till Kungl. Maj-.t ställd ansökning.

Hushållningssällskap, som önskar
erhålla jordanskaffningslån, skall
till statens egnahemsstyrelse därom
ingiva ansökning.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 81

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Vid ansökningen skola fogas:

a) i huvudskrift eller bestyrkt avskrift handling, utvisande, att sökanden
inköpt eller å auktion inropat det jordområde, till vars förvärvande
lånet avses, eller att sökanden har anbud att få till visst pris och på
angivna villkor inköpa området;

b) beskrivning över området ävensom efter besiktning verkställd utredning
angående fastighetens lämplighet för inköp och styckning; samt

c) preliminär plan för områdets styckning, exploatering och försäljning
jämte kostnadsberäkningar.

Det åligger egnahemsstyrelsen att
skyndsamt föranstalta om erforderlig
ytterligare utredning i ämnet
samt därefter med eget utlåtande
underställa ansökningen Kungl.
Maj:ts prövning.

§ 28.

Sedan Kungl. Maj:t beviljat hushållningssällskap
jordanskaffningslån
samt därvid godkänt fastighetens
inköp och plan för exploateringen,
äger sällskapet att på en
gång eller i skilda delar lyfta lånet
i statskontoret mot avlämnande av
till statskontoret eller order ställd,
av statskontoret godkänd skuldförbindelse,
innefattande sällskapets
åtagande att dels använda lånet
enligt härom stadgade bestämmelser,
dels vederbörligen fullgöra vad som
föreskrives om erläggande av ränta
å lånet och om verkställande av
återbetalning av lånet eller del
därav, dels ock i övrigt ställa sig
till efterrättelse samtliga för lånets
åtnjutande liksom för sällskapets
ifrågakommande verksamhet meddelade
eller i särskild ordning utfärdade
föreskrifter.

Det åligger egnahemsstyrelsen att
skyndsamt föranstalta om erforderlig
ytterligare utredning i ämnet
samt därefter upptaga ansökningen
till avgörande.

§ 28.

Sedan statens egnahemsstyrelse
beviljat hushållningssällskap jordanskaffningslån
samt därvid godkänt
fastighetens inköp och plan
för exploateringen, äger sällskapet
att på en gång eller i skilda delar
lyfta lånet i statskontoret mot avlämnande
av till statskontoret eller
order ställd, av statskontoret godkänd
skuldförbindelse, innefattande
sällskapets åtagande att dels använda
lånet enligt härom stadgade
bestämmelser, dels vederbörligen
fullgöra vad som föreskrives om erläggande
av ränta å lånet och om
verkställande av återbetalning av
lånet eller del därav, dels ock i
övrigt ställa sig till efterrättelse
samtliga för lånets åtnjutande liksom
för sällskapets ifrågakommande
verksamhet meddelade eller i särskild
ordning utfärdade föreskrifter.

Å lyftat jordanskaffningslån erlägges ränta efter fyra procent om året,
att av hushållningssällskapet inbetalas till statskontoret före mars månads
utgång följande år.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt- 3 avd. 2 käft. (Nr 2.)

6

82 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

§ 30.

Hushållningssällskap, som tilldelats jordanskaffningslån, är skyldigt att
beträffande här avsedd jordanskaffningsverksamhet ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter och anvisningar, som egnahemsstyrelsen må meddela,
samt att lämna styrelsen liksom egnahemsnämndens revisorer omedelbar tillgång
till samtliga verksamheten berörande räkenskaper och handlingar
ävensom att till styrelsen avlämna de redogörelser över verksamheten, som
enligt instruktion eller av styrelsen meddelade särskilda föreskrifter skola
lämnas.

§ 31.

Finner egnahemsstyrelsen, att hushållningssällskap antingen icke är i
behov av att fortfarande innehava belopp, som tilldelats sällskapet såsom
jordanskaffningslån, eller använt sådant belopp i strid mot gällande bestämmelser
eller eljest brustit i sällskapets skyldigheter rörande tillgodonjutandet
av lånet, äger styrelsen anmäla förhållandet för Kungl.
Maj:t, som bestämmer, huruvida beloppet skall vara förfallet till återbetalning.

Sådan anmälan må jämväl göras av statskontoret, därest sällskapet icke
ställer sig till efterrättelse meddelade bestämmelser i fråga om rånte- och
kapitalavbetalningar.

Förlagslån.

§ 32.

Förlagslån är avsett att av aktiebolag eller förening, som omförmäles i
kap. I, användas såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet,
lämplig att helt eller delvis användas för bildande av egna hem
huvudsakligen för jordbruksändamål.

§ 33.

Aktiebolag eller förening, som önskar erhålla förlagslån, skall till egnahemsstyrelsen
därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning. Det åligger
egnahemsstyrelsen att skyndsamt föranstalta om erforderlig utredning
i ämnet samt därefter med eget utlåtande underställa ansökningen Kungl.
Maj:ts prövning.

§ 34.

Sedan Kungl. Maj:t beviljat aktiebolag eller förening förlagslån samt
därvid fastställt plan för lånets återbetalning, äger låntagaren lyfta lånet
i statskontoret mot skuldförbindelse och i den ordning i övrigt, som i § 28

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 83

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

sägs rörande jordanskaffningslån, samt mot den säkerhet Kungl. Maj:t vid
lånets beviljande närmare föreskriver.

§ 35.

Vad i §§ 29, 30 och 31 sägs om jordanskaffningslån skall i tillämpliga
delar även gälla förlagslån.

Kap. III.

Om bidrag av statsmedel till bestridande av låneförmedlarnas
förvaltningskostnader och förluster.

§ 36.

Till bestridande av hushållningssällskaps med den statsunderstödda egnahemsverksamheten
förenade förvaltningskostnader och å egnahemslånerörelsen
uppkommande förluster åtnjuter sällskapet ett årligt statsbidrag
motsvarande

a) ett belopp (procentbidraget) av 0.5 5 procent av sällskapets kapitalskuld
till egnahemslånefonden vid nästföregående års utgång, vilket procenttal
beträffande sällskapets hela kapitalskuld till fonden dock minskas med
O.oi för varje fullt miljontal kronor, varmed kapitalskulden överskjuter

3,000,000 kronor, därvid emellertid skall iakttagas, att procenttalet ej i
något fall må nedsättas under 0.3; samt

b) för ett vart av sällskapet under nästföregående år beviljat egnahemslån
ett tilläggsbidrag av beträffande a) Norrbottens läns hushållningssällskap
60 kronor, b) Västerbottens och Jämtlands läns hushållningssällskap 50
kronor, c) Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands läns
hushållningssällskap 40 kronor samt d) övriga hushållningssällskap 30
kronor.

Uppstår å vad sålunda anvisats överskott hos sällskapet, skall överskottet
tillföras en av sällskapet ägd och förvaltad riskfond för egnahemslånerörelsen.
Denna fonds tillgångar må dock icke, utan tillstånd av Kungl.
Maj:t, användas för andra ändamål än dem, som avses i denna paragrafs
första stycke.

§ 37.

Till bestridande av låneförmedlande kommuns, aktiebolags eller förenings
med den statsunderstödda egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader
och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster åtnjuter en
var dylik låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande 0.5 procent
av låneförmedlarens kapitalskuld till egnahemslånefonden vid nästföregående
års utgång.

84 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

§ 38.

Hushållningssällskap, som beviljats jordanskaffningslån, åtnjuter, utöver
i § 36 omförmälda statsbidrag,''därjämte ett årligt statsbidrag (jordanskaffningsbidrag),
avsett att utgöra ersättning för av jordanskaffningsverksamheten
föranledda försäljnings- och förvaltningskostnader samt utgående
med belopp motsvarande 3 procent av försäljningssumman å under
nästföregående år försålda lotter från sådan fastighet, som sällskapet förvärvat
och enligt fastställd plan exploaterat medelst anlitande av jordanskaffningslån.

§ 39.

Det åligger egnahemsstyrelsen att årligen före den 1 juli till Kungl.
Maj:t inkomma med, av erforderlig utredning åtföljd, uppgift om de belopp,
som jämlikt §§ 36—38 må tillkomma en var låneförmedlare.

§ 40.

Beträffande redovisning av vinst och täckning av förlust, som må uppkomma
å hushållningssällskaps med anlitande av jordanskaffningslån bedrivet
jordanskaffningsföretag, skall följande gälla.

a) Därest de å företaget erhållna inkomsterna överstiga ett belopp
motsvarande fastighetens inköpssumma samt de verkliga kostnaderna för
de med fastighetens exploatering enligt fastställd plan förenade åtgärderna
(däri ej inräknade sådana kostnader, som äro avsedda att täckas med det
i § 38 omförmälda statsbidrag) och för ränteutgifter, skall överskottet delas
lika mellan staten och sällskapet. Av sällskapets vinstandel skall Vs avsättas
till en av sällskapet förvaltad riskfond för jordanskaffningsverksamheten,
medan återstående Vs må disponeras fritt av sällskapet. Sällskapets
nu sagda riskfond må endast användas för ändamål, som nedan under b)
sägs. Statens vinstandel skall tillföras statens riskfond för jordanskaffningsverksamheten,
förvaltad av statskontoret.

b) Därest inkomsterna åter understiga de under a) omförmälda utgifter,
skall underskottet i första hand täckas med anlitande av sällskapets egen
riskfond för jordanskaffningsverksamheten. Förslå ej denna fonds tillgångar
därtill, täcker staten den kvarvarande bristen med anlitande av i
första hand statens riskfond för jordanskaffningsverksamheten.

c) Det åligger hushållningssällskap, som beviljats jordanskaffningslån,
att ordna sin bokföring så, att egnahemsstyrelsen äger möjlighet att vid
varje tillfälle utan svårighet förskaffa sig kännedom om jordanskaffningsföretagets
ekonomiska ställning.

d) Egnahemsstyrelsen har att göra framställning till Kungl. Maj:t i
ärende, som avser täckande med statsmedel av under b) omförmält underskott.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 85

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Kap. IV.

Övergångsbestämmelser.

§ 41.

Denna kungörelse skall, där ej annat följer av bestämmelserna i § 42,
träda i kraft den 1 januari 1929.

Genom densamma upphävas:

1) kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 483) angående allmänna villkor och bestämmelser
för statens egnahemslånerörelse med däri senare gjorda ändringar;

2) kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 484) angående allmänna villkor
och bestämmelser för lån från jordförmedlingsfonden;

3) kungörelsen den 26 september 1919 (nr 622) med särskilda föreskrifter
angående erhållande och tillgodonjutande av statslån från jordförmedlingsfonden
;

4) kungörelsen den 26 september 1919 (nr 623) med särskilda föreskrifter
angående erhållande och tillgodonjutande av statslån från egnahemslånefonden; 5)

kungörelsen den 25 maj 1923 (nr 128) angående premielån till egnahemslåntagare
för nyodlings- och nybyggnadsarbeten;

6) kungörelsen den 19 mars 1926 (nr 55) angående utlämnande av förlagslån
från jordförmedlingsfonden; samt

7) kungörelsen den 18 mars 1927 (nr 119) angående statsbidrag till hushållningssällskap
för jordförmedlingsverksamhet.

§ 42.

Vad i §§ 2 och 3 ovan stadgas om egnahemsstyrelsens inrättande och
verksamhet skall träda i tillämpning från och med den 1 juli 1928, och
skola till följd därav de uppgifter, som jämlikt bestämmelser i de uti §
41 andra stycket omförmälda kungörelser eller eljest meddelade föreskrifter
ankomma på egnahemsavdelningen eller egnahemsinspektören i jordbruksdepartementet,
från och med sist sagda dag handhavas av egnahemsstyrelsen.

Bestämmelserna i §§ 15, 21, 27 och 33 här ovan skola, i stället för de i
ämnet nu gällande föreskrifter, tillämpas jämväl före den 1 januari 1929
beträffande lån och anslag, som sökas för 1929.

De i § 41 andra stycket omförmälda kungörelser skola även efter
den 31 december 1928 lända till efterrättelse i vad angår däri omförmälda
lån, bidrag och anslag, som beviljats eller beviljas för tid före 1929.

§ 43.

Föreskrifter, som i övrigt må erfordras för övergången till de i denna
kungörelse stadgade bestämmelser, meddelas av Kungl. Maj:t.

86 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Bilaga B.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse

med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
egnahemslåne- och premielåneverksamheten;

given Stockholms slott den

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott fastställa följande
reglementariska föreskrifter att lända till efterrättelse vid bedrivande av
egnahemslåne- och premielåneverksamhet, varom förmäles i kungörelse angående
allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Allmänna bestämmelser om egnahemslåneverksamheten.

§ 1.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må egnahemslån utlämnas
till person, som avses i § 2, för att bereda honom tillfälle att å landsbygden
eller å till stad hörande område, för vilket stadsplan ej blivit
fastställd, förvärva sådant eget hem, där låntagaren — med de i § 14
stadgade undantag — äger såväl jordområdet som därå uppförda byggnader.
Dylikt egnahemslån må avse antingen jordbrukslägenhet (jordbrukslån)
eller bostadslägenhet (bostadslån).

Enligt vad härom stadgas i § 15 må egnahemslån utlämnas jämväl för
utvidgning och förbättring av jordbrukslägenhet, som sökanden redan
innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets
omläggning till jordbrukslägenhet (tilläggslån).

§ 2.

Egnahemslån må ej tilldelas annan person, man eller kvinna, än den,
som är svensk medborgare, minst 21 år gammal, gjort sig känd för
sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel och visserligen ej saknar medel
att i någon mån bidraga till genomförande av med lånet avsett företag
men är i behov av kraftigt bistånd härför samt prövas äga goda personliga
förutsättningar för genomförandet av företaget, däri inbegripet, då fråga
är om jordbrukslån och tilläggslån, drivande av ett mindre jordbruk.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 87

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

§ 3.

Jordbrukslån bör beviljas i syfte att främja nybildning av jordbruk och
bör sålunda i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar

1) att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk
eller

2) att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
i avsevärd mån förbättra eller utvidga förut bestående
jordbruk eller sådan del därav, som är avsedd att bilda en ny självständig
lägenhet, eller

3) ändock att mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
icke är avsett att komma till utförande

a) att friköpa torp eller annan jordbrukslägenhet, som sökanden innehar
under nyttjanderätt, eller

h) att förvärva bolagsfastighet eller annan fastighet, som ej brukas eller
bebos av ägaren själv.

Lägenheten bör befinnas lämplig till jordbruk med härför tjänlig jord
och ändamålsenlig storlek samt erforderlig tillgång av olika markslag,
varjämte upplåtelsevillkoren böra vara för köparen skäliga.

Jordbrukslån bör företrädesvis beviljas för förvärv av lägenhet av den
storlek, att bärkraftigt jordbruk uppstår, varå brukaren med familj erhåller
bärgning och sysselsättning; dock må jordbrukslån ock beviljas för förvärv
av jordbrukslägenhet av mindre storlek, avsedd till hantverkare- eller
arbetaresmåbruk eller dylikt.

Lägenhet må anses såsom jordbrukslägenhet, därest å densamma kunna
födas minst två kor. Annan lägenhet betraktas i lånehänseende såsom
bostadslägenhet. Lägenhet må dock betraktas såsom jordbrukslägenhet,
även om två kor icke kunna födas därå, för så vitt innehavaren beräknas
kunna, genom anläggande av växthus eller liknande anordning, erhålla
sin väsentliga utkomst av trädgårdsbruk å lägenheten.

§ 4.

Bostadslån bör i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar
att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem. Om särskilda skäl därtill
föranleda, må bostadslån likväl kunna beviljas, ändock att nybyggnad
icke är avsedd att komma till utförande, såsom då fråga är om inlösen
av jord till byggnad å ofri grund eller inköp av bostadslägenhet, som
sökanden innehar under nyttjanderätt.

§ 5.

Mom. 1. Egnahemslån må ej utgå, där det med ledning av uppgjort
köpeavtal, värderingsinstrument, brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag
eller andra tillgängliga handlingar av låneförmedlaren beräknade
värdet å jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda bygg -

88 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

nader överstiger: för obebyggd jordbrukslägenhet 15,000 kronor, för bebyggd
jordbrukslägenhet 12,000 kronor och för bostadslägenhet 10,000
kronor; dock att för visst län eller särskild ort Kungl. Maj:t kan medgiva
låneförmedlare, efter därom gjord ansökning, rätt att utlämna egnahemslån
för obebyggda jordbrukslägenheter, där lägenhetens värde överstiger

15,000 kronor men icke 20,000 kronor, ävensom för bebyggda jordbrukslägenheter,
där värdet överstiger 12,000 kronor men icke 16,000 kronor.

Lägenhet, där en mera omfattande ombyggnad erfordras, må anses såsom
obebyggd.

Mom. 2. Egnahemslån skall med i §§> 13, 14 och 15 angivna undantag
utgå med minst hälften samt, då fråga är om jordbrukslägenhet, med högst
fem sjättedelar och, då fråga är om bostadslägenhet, med högst tre fjärdedelar
av det på sätt i mom. 1 sagts beräknade värdet å lägenheten.

Där egnahemslån utgår till inlösen av jord till byggnad på ofri grund,
må lån lämnas till mindre belopp än hälften av jordens och byggnadens
sammanlagda värde.

§ 6.

Den, som önskar erhålla egnahemslån, skall därom skriftligen ansöka,
enligt fastställt formulär, hos vederbörande egnahemslåneförmedlare.

Låneförmedlaren skall genom sakkunnig person verkställa besiktning
av lägenheter, för vilka egnahemslån blivit sökta.

Låneansökningar skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året
på fastställda tider, för såvitt särskilda hinder härför ej föreligga.

Den närmare ordningen för ansökningars avgivande och handläggning
fastställes i instruktion för låneförmedlaren.

§ 7.

Rörande varje egnahemslån skall, innan någon del därav må av låntagaren
uppbäras, mellan låneförmedlaren och låntagaren upprättas fullständigt
lånekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall
taga ett. I lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden finnas
intagna, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet av den lägenhet, för vars
förvärvande lånet lämnas, samt densammas egenskap av jordbrukslägenhet
eller bostadslägenhet;

rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om ränta och
återbetalning;

huruvida lånet må lyftas på en gång eller i särskilda terminer, samt
angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

angående viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget, vid
äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara förverkad;

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 89

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

beträffande vilka byggnader böra å lägenheten uppföras, deras beskaffenhet
och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens hävdande och
underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande;

angående den kontroll från låneförmedlarens sida, som låntagaren skall
vara skyldig underkasta sig; samt

därom, att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlaren och
låntagaren beträffande tillämpningen av lånekontraktets bestämmelser skola,
där icke ärendet ankommer på prövning''av överexekutor, avgöras av skiljemän
i enlighet med därom gällande lag samt att klander mot skiljemännens
beslut icke må äga rum.

I lånekontraktet må icke tiden för vare sig lånets uttagande till fullo
eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande bestämmas senare än
till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten inträder.

§ 8.

Låneförmedlare äger ej — utom i fall, varom i §§ 13, 14 och 15 sägs —
betinga sig annan säkerhet för egnahemslån än första inteckning i lägenheten.

Utan hinder av vad nu föreskrivits må sådana inteckningar för annat än
fordran, vilka icke hava avsevärd betydelse för egnahemslägenhetens värde,
kunna få kvarstå med bättre förmånsrätt än till säkerhet för egnahemslån
lämnad inteckning; ägande tillika låneförmedlare, utan hinder av dessa
bestämmelser, att, sedan lånekontrakt upprättats, såsom förskott å beviljat
egnahemslån utbetala större eller mindre del därav mot säkerhet, som låneförmedlaren
prövar tillfredsställande, i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet,
som ovan sagts, skall vara för hela egnahemslånet ställd senast
före början av det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder, vid
äventyr att egnahemslånet anses hava förverkats och vad i förskott utbetalts
skall jämte ränta genast återbetalas till låneförmedlaren.

§ 9.

I fråga om ränta och återbetalning må ej i det uti § 7 omförmälda
lånekontrakt betingas andra villkor än i § 18 av kungörelsen angående
allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten stadgats
angående egnahemsstatslån, dock med undantag i följande avseenden,
nämligen:

1) att tiden, inom vilken de årliga rånte- och kapitalavbetalningarna
skola vara av låntagaren fullgjorda, må kunna bestämmas annorlunda än
i nyssnämnda § 18 mom. 4 sägs, dock ej tidigare än till november månad
det år, för vilket betalningen utgår;

2) att låntagaren skall äga att, därest han så önskar, ej mindre under
amorteringstiden på en gång infria återstoden av amorteringsdelen än

90 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

även före lånetidens utgång inbetala egnahemslånets stående del i dess
helhet eller delvis; samt

3) att låneförmedlaren må kunna förbehålla sig rätt att under nedan
angivna förutsättningar uppsäga egnahemslånet till inbetalning å tid, som
låneförmedlaren bestämmer, nämligen:

a) om låntagaren ej fullgör vad i kontraktet föreskrivits i fråga om
lägenhetens bebyggande;

b) om låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskriven ränteoch
kapitalavbetalning eller livförsäkringsavgift;

c) om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för
lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade
villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord och byggnad eller om byggnad
nedrives eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom eller till följd
av skogs avverkande eller eljest så minskas, att säkerheten för egnahemslånet
ej vidare kan anses fullt betryggande;

e) om äganderätten eller beträffande i § 14 omförmälda lägenheter besittningsrätten
eller tomträtten till lägenheten i dess helhet eller del därav
genom köp eller annat fång från låntagaren övergår i andra fall, än då
lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make eller
av bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla
lägenheten oskiftad, eller ock av annan person, vilken är behörig till
egnahemslåns erhållande;

f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett egnahemslånets eller
därmed förenad livförsäkrings beviljande; eller

g) om låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter,
att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke vidare ämna
bebo densamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren,
med hänsyn till det med egnahemslånet avsedda ändamål, uppenbarligen
icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

§ 10.

På framställning av låneförmedlare äger vederbörande länsstyrelse ombesörja,
att räntor och avbetalningar å av låneförmedlaren utlämnade egnahemslån
varda i samband med någon kronans uppbörd genom vederbörandes
försorg debiterade, uppburna och redovisade.

§ 11.

Med egnahemslån må livförsäkring förenas på sätt härom särskilt föreskrives.

Sammansatt andra talj- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 91

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

% 12.

Låneförmedlaren skall genom sakkunnig person, på sätt härom närmare
bestämmes i instruktion för låneförmedlaren, verkställa inspektion å lägenheter,
för vilka egnahemslån beviljats.

Vissa särskilda egnahemslånevillkor.

§ 13.

Den omständigheten, att i fråga om jordbrukslägenhet kronan för fordran
å ogulden köpeskilling för marken innehar första inteckningen, skall ej
utgöra hinder för att egnahemslån till nödiga byggnaders uppförande
utlämnas mot närmast efterföljande inteckning, därest denna bringas att
i anseende till förmånsrätten icke stå efter kronans inteckning; skolande
sådant egnahemslån utgå med minst hälften och högst fem sjättedelar av
värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som äro avsedda att
uppföras å lägenheten.

§ 14.

Utan hinder därav, att låntagaren icke har äganderätt till jordområdet,
må egnahemslån utgå

1) för uppförande eller inlösen av byggnader å fastighet, som upplåtits
under åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt

2) till förvärvande av bostadslägenhet, för vilken mark upplåtits med
tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörande
mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt.

För dylika egnahemslån skola, jämte de för egnahemslåneverksamheten
i allmänhet gällande villkor och bestämmelser, i den mån de äro tillämpliga
och ej strida mot vad här nedan stadgas, följande särskilda villkor
och bestämmelser lända till efterrättelse, nämligen

beträffande lån, som avses under 1:

att lånet skall betraktas såsom lån för jordbrukslägenhet;

att lånet skall utgå med minst hälften och högst fem sjättedelar av
värdet utav de åbon tillhöriga byggnader, som finnas eller äro avsedda
att uppföras å lägenheten;

att i stället för vad i § 9 mom. 3 e) stadgas skall gälla, att låneförmedlare
må kunna förbehålla sig rätt att uppsäga egnahemslånet till inbetalning
å tid, som låneförmedlaren bestämmer, om åborätten övergår till ny
innehavare, varvid dock den nye innehavaren må kunna medgivas övertaga
betalningsansvaret för lånet på oförändrade villkor, därest han antingen
varder godtagen såsom åbo på grund av 5 § andra stycket av ovannämnda
lag, i vilket fall dylikt övertagande i regel icke bör förvägras, eller ock

92 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

eljest antages till åbo och prövas lämplig att på oförändrade villkor övertaga
sagda betalningsansvar;

att det åligger låneförmedlaren att ofördröjligen hos länsstyrelsen för
antecknande i den i 46 § av förenämnda lag omförmälda bok göra anmälan
om fordran hos åbo för utlämnat egnahemslån så ock om lämnat
medgivande om överflyttning av betalningsansvaret för sådant lån å ny åbo;

att, därest för låneförmedlare uppkommer förlust till kapital eller ränta
å till åbo vederbörligen utlämnat egnahemslån, låneförmedlaren skall äga
att efter därom hos Kungl. Maj:t gjord framställning samt under förutsättning,
att låneförmedlaren gjort vad på honom skäligen ankommit för
förhindrande av sådan förlust, av statsmedel erhålla ersättning för vad
som förlorats; samt

att, därest åbo vill inlösa fastigheten enligt 33 § i lagen om upplåtelse
under åborätt av viss jord, låneförmedlare är berättigad lämna samtycke
därtill samt låta lånet utestå under villkor att för lånet, som därefter
underkastas de för egnahemslåneverksamheten eljest gällande bestämmelser,
ställes inteckningssäkerhet i fastigheten; ävensom

beträffande lån, som avses under 2-

att lånet skall utgå med minst hälften och högst tre fjärdedelar av
värdet utav de innehavaren tillhöriga åbyggnader, som finnas eller äro
avsedda att uppföras å lägenheten;

att för lån till bostadslägenhet å Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörig
mark låneförmedlare äger antaga den säkerhet, han prövar lämplig;
samt

att inteckningar i tomträtt må kunna godtagas såsom säkerhet för egnahemslån
i samma utsträckning som inteckningar i fast egendom; dock
under villkor dels att vid tiden för lånets beviljande återstår av upplåtelsetiden
så mycket, att denna återstod med minst tjugu år överskjuter
den tid, som åtgår till inbetalning av egnahemslånets amorteringsdel, dels
ock att tomträttsavtalet är så avfattat, att tomträtten icke under upplåtelsetiden
kan förverkas eller eljest upphöra.

§ 15.

För utlämnande av tilläggslån, som omförmäles i § 1 andra stycket, skola,
jämte de för egnahemslåneverksamheten i allmänhet gällande villkor och
bestämmelser, i den mån de äro tillämpliga och ej strida mot vad här
nedan stadgas, följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse,
nämligen

1) att tilläggslån må beviljas under förutsättning,

a) att låntagaren innehar ett jordbruk eller annan mindre lägenhet av
den art, att han huvudsakligen på grund av jordbrukets eller lägenhetens
ringa areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst; att
han vinnlagt sig om nöjaktig skötsel av sitt äldre jordbruk; samt att han

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 93

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

åsyftar att, genom förvärv och tillgodogörande av lämplig jord, avsedd
att tilläggas lägenheten, (till skotts jord) i väsentlig grad utvidga och förbättra
lägenheten till större bärkraft i jordbrukshänseende;

b) att värdet av fastigheten, efter förvärvet av tillskottsjorden och härav
möjligen föranledda byggnads- och förbättringsarbeten, icke överstiger det
i § 5 angivna maximivärdet för jordbrukslägenhet;

2) att tilläggslånet icke må överstiga fem sjättedelar av det utav låneförmedlaren
beräknade tillhopatagna värdet av tillskottsjorden jämte de på
grund av förvärvet av tillskottsjorden föranledda byggnads- och förbättringsarbeten
å lägenheten, börande tilläggslånet icke i regel understiga
hälften av nu angivet värde;

3) att hinder ej möter att såsom säkerhet för tilläggslån godtaga gemensam
inteckning i den äldre lägenheten och tillskottsjorden, om inteckningen
har bästa rätt i tillskottsjorden och sådan förmånsrätt i den äldre fastigheten,
att den för tilläggslånet lämnade inteckning kommer att vara belägen
inom fem sjättedelar av fastighetens efter utvidgningen genom värdering
av låneförmedlaren beräknade belåningsvärde, under förutsättning
tillika att med bättre rätt i den äldre fastigheten intecknad gäld utgöres
av egnahemslån, hypotekslån, sparbankslån eller annat välordnat fastighetslån;
samt

4) att tilläggslånet skall betraktas såsom lån för jordbrukslägenhet.

Premielåneverksamheten.

§ 16.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må premielån utlämnas
till lämpliga lånesökande personer, som tilldelas jordbrukslån eller tillläggslån,
för utförande av nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbeten.

§ 17.

Premielån må icke beviljas annan egnahemslåntagare än den, som
åsyftar att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt
jordbruk eller att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
i avsevärd mån förbättra eller utvidga den med jordbrukslånet
förvärvade eller med tilläggslånet utvidgade lägenheten och som
för sådant ändamål är i behov av understöd.

För att nyodlingsarbete må kunna räknas såsom mera väsentligt, skall
minst en hektar jord nyodlas.

Med mera väsentligt byggnadsarbete förstås, att antingen det för lägenheten
erforderliga ekonomihuset nyuppföres eller underkastas större ombyggnad
eller ock bostadshuset nyuppföres.

94 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

§ 18.

Vid utlämnande av premielån bör företräde givas den, som därmed avser
att utföra sådana företag som nyodling, uppförande av ekonomihus, gödselstad
och dylikt.

§ 19.

Premielån må ej utgå med högre belopp än som motsvarar halva den
av låneförmedlaren beräknade arbetskostnaden för de odlings- och byggnadsföretag,
som befinnas för lägenheten i fråga böra understödjas; dock
må premielån i intet fall överstiga 1,500 kronor.

Å premielån erlägges ej ränta.

§ 20.

Den, som önskar erhålla premielån, skall därom skriftligen ansöka, enligt
fastställt formulär, hos vederbörande låneförmedlare. Dylik ansökan bör
ingivas samtidigt med ansökningen om egnahemslån och av låneförmedlaren
prövas i samband med denna, dock må premielån, därest egnahemsstyrelsen
av synnerliga skäl så medgiver, kunna få beviljas egnahemslåntagare
utan direkt samband med beviljandet av egnahemslånet.

§ 21.

Innan någon del av premielånet till låntagaren utbetalas, skall mellan
denne och låneförmedlaren upprättas premielånekontrakt i två exemplar,
av vilka vardera kontrahenten skall taga ett. I detta kontrakt skola bestämmelser
i följande avseenden finnas intagna, nämligen:

a) angående arten, omfattningen och den beräknade arbetskostnaden för
det eller de arbeten, för vilkas utförande premielånet beviljats, ävensom
den tid, då varje arbete skall vara fullbordat;

b) rörande premielånets belopp samt tid och ordning för lånets utbetalande;

c) därom att premielåntagaren, om sådant fall inträffar, att låneförmedlaren
enligt upprättat lånekontrakt om egnahemslån å lägenheten må till
inbetalning uppsäga egnahemslånet, icke därefter äger rätt att utbekomma
någon del av premielånet samt är skyldig att, om låneförmedlaren så påfordrar,
ofördröjligen återbetala redan utbekommet premielånebelopp;

d) därom att premielåntagaren, om låneförmedlaren finner arbetena icke
hava blivit inom föreskriven tid vederbörligen utförda, är skyldig att, vid
påfordran av låneförmedlaren, ofördröjligen återbetala utbekommet premielånebelopp; e)

därom att premielåntagaren är skyldig underkasta sig den tillsyn över
arbetenas utförande, som låneförmedlaren finner nödig;

f) därom att utbekommet premielån anses guldet, då låneförmedlaren
finner arbetena vara inom föreskriven tid vederbörligen utförda, ävensom

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 95

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

angående skyldighet för låneförmedlaren att däröver utfärda skriftligt
intyg; samt

g) därom att möjligen uppkommande tvister mellan låneförmedlaren och
låntagaren beträffande tillämpningen av premielånekontraktets bestämmelser
skola, där icke ärendet ankommer på prövning av överexekutor, avgöras
av skiljemän i enlighet med därom gällande lag samt att klander
mot skiljemännens beslut icke må äga rum.

I premielånekontraktet må icke tiden för vare sig lånets utbetalande till
fullo eller i kontraktet bestämda arbetens fullbordande bestämmas senare
än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten för egnahemslånet
inträder, eller, därest premielånet jämlikt § 20 beviljats utan samband
med egnahemslånet, tre år efter premielånets beviljande.

Premielån bör till låntagaren utbetalas i den mån arbete vederbörligen
utförts. Efter tillstånd av egnahemsstyrelsen må låneförmedlare dock utbetala
beviljat premielån i förskott mot säkerhet, som låneförmedlaren
prövar vara tillfyllest. Låneförmedlare äger att i stället för kontant
utbetalning av premielånebelopp göra motsvarande avdrag å förfallen ränta
å egnahemslånet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1929.

% Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

Bilaga C.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse

med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten;

given Stockholms slott den

Kungl. Maj:t har, efter riksdagens hörande, funnit gott fastställa följande
reglementariska föreskrifter att lända till efterrättelse vid bedrivande
av jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet, varom förmäles
i kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten.

Allmänna bestämmelser.

§ 1.

I detta reglemente omförmäld jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet
avser att i nedan angiven ordning underlätta för härtill lämpliga
jordsökande personer att 1) förvärva tjänlig jord till a) bildande av
jordbruksegnahem eller h) utveckling av ofullständiga jordbruk eller 2)
frilösa arrendejordbruk huvudsakligen av den storlek, att egnahemslån
kan ifrågakomma för arrendejordbrukets förvärvande.

§ 2.

Jord, som ifrågasättes till användning för något i § 1 angivet ändamål,
hör med hänsyn till jordmån, läge, avsättningsförhållanden, jordpris och
andra på frågan inverkande omständigheter antagas kunna tjänligen användas
för ändamålet.

Därest fråga är om till nyodling ifrågasatt jord, bör med särskild uppmärksamhet
tillses, att sådan jord är odlingsvärd och kan odlas för rimliga
kostnader.

Egendom med tillräckliga, i gott stånd varande byggnader och för större
jordbruk särskilt lämplig jord och ägofigur hör ej, utan synnerliga skäl,
genom här avsedd verksamhet styckas i annan mån än beträffande sådan
del, som utan olägenhet för egendomens rationella drift kan avskiljas och
i övrigt lämpar sig för egnahemsändamål.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts ''utlåtande Nr 2. 97

(Kungl. Majits förslag.) (Utskottets förslag.)

§ 3.

I den mån jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamlieten avser
jordbruksegnahem, bör eftersträvas, att sådan brukningsdel bliver av den
storlek, att bärkraftigt jordbruk uppstår, varå brukaren med familj erhåller
bärgning och sysselsättning. Förutom härför erforderlig areal åker
eller odlingsjord bör brukningsdelen, där så kan ske och ortens förhållanden
det påkalla, tilläggas skogs- och betesmark för husbehov av bränsle
och gagnvirke samt för erforderligt bete å härför lämplig mark.

Där sådant betingas av särskilda omständigheter, må verksamheten ock
avse egnahemslägenheter av mindre storlek, avsedda till hantverkare- eller
arbetaresmåbruk, trädgårdsbruk eller dylikt.

Ofullständigt jordbruk, som huvudsakligen på grund av ringa areal
åker, kultiverad betesmark eller för dessa ändamål lämplig oodlad jord
icke giver brukaren erforderlig utkomst av jordbruket, må genom här avsedd
verksamhet kunna tilläggas ytterligare jord, så att jordbruket därigenom
når om möjligt den storlek, som avses i första stycket.

§ 4.

Jord, som tillhandahålles genom hithörande verksamhet, bör upplåtas
till sådant pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdarens kostnad
för förvärvet och vad härmed sammanhänger icke bliver högre, än
att företaget bör kunna av honom i fortsättningen genomföras.

Jordansökan och egnahemsombuds befattning härmed.

§ 5.

Jordsökande bör vara svensk medborgare, minst 21 år gammal, hava
gjort sig känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt prövats
äga goda personliga förutsättningar för genomförande av det företag,
som avses med jordförvärvet, däri inbegripet drivande av ett mindre
jordbruk.

Vid bedömmande av jordsökandes lämplighet, därvid hustrus förutsättningar
även torde uppmärksammas, bör hänsyn ock tagas till sökandes
behov av bistånd för jords anskaffande och hans möjlighet att med till
buds stående hjälpmedel bilda ett sådant jordbruk, att han erhåller nöjaktig
försörjning.

Då fråga är om förvärv av jord till bildande av nytt jordbruk å obruten
mark, bör jordsökandes lämplighet prövas med särskild noggrannhet.

§ 6.

Jordsökande, som önskar påkalla den statsunderstödda egnahemsorganisationens
biträde för anskaffande av jord för i § 1 avsedda ändamål, bör
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 3 avd. 2 höft. (Nr 2.) 7

98 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

härom till hushållningssällskapets vederbörande egnahemsombud inlämna
ansökan enligt av egnahemsstyrelsen fastställt formulär (jordansökan).

Befinnes sökanden uppfylla i § 5 angivna fordringar, bör ombudet söka
att inom sitt distrikt till sökanden anvisa lämplig jord samt medverka
vid köps avslutande. Därest jordsökande ej kan på så sätt tillgodoses,
skall ombudet med eget yttrande skyndsamt insända ansökningen till
vederbörande hushållningssällskaps egnahemsnämnd.

Egnahemsombud bör vidare, på uppdrag av och efter anvisningar av
vederbörande hushållningssällskaps egnahemsnämnd, biträda nämnden i
dess nedan omförmälda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet.

Vad här sägs om egnahemsombud skall, där egnahemskommitté tillsatts,
i tillämpliga delar gälla egnahemskommitté.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnds allmänna befattning med jordförmedlingsverksamheten.

§ 7.

Hushållningssällskaps egnahemsnämnd bör med anledning av till nämnden
inkomna jordansökningar, vilka böra inregistreras i särskild förteckning,
och nämndens kännedom i övrigt om behovet att för i § 1 avsedda
ändamål uppbringa jord, söka vidtaga erforderliga åtgärder för tillgodoseende
av dylika ansökningar och sådant jordbehov.

Egnahemsnämnd bör för den skull för sitt områdes vidkommande

a) söka förvärva ingående kännedom om tillgången å jord för förenämnda
ändamål, oavsett om jorden är i enskild eller publik ägo, samt i
särskild förteckning inregistrera sålunda erhållna uppgifter,

b) verka för att lämplig jordtillgång genom den enskilda företagsamheten
utnyttjas för ifrågavarande ändamål samt därvid, bland annat,
sprida uppgifter om tillgänglig jord,

c) lämna jordsökande, som avses i § 5, anvisning å i den allmänna
marknaden salubjuden lämplig jord samt, i mån av behov och möjlighet,
biträde vid jordområdes och köpevillkors bedömande, köps avslutande och
härmed sammanhängande angelägenheters ordnande, ävensom

d) på begäran av jordsäljare, i d) granska jordsäljares styckmån
av behov och möjlighet, granska ningsplaner, salupris och försälj -

styckningsplaner, salupris och försäljningsvillkor
samt medverka vid
utväljandet av köpare ävensom, där
så befinnes lämpligt, för jordsäljares
räkning och på hans risk enligt
skriftligt avtal ombestyra hithörande
verksamhets utförande.

ningsvillkor, i anledning därav göra
de erinringar och vidtaga de åtgärder,
som kunna vara av behovet
påkallade, samt medverka vid utväljandet
av köpare ävensom, där
så befinnes lämpligt, för jordsäljares
räkning och på hans risk enligt
skriftligt avtal ombestyra hithörande
verksamhets utförande.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 99

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Hushållningssällskaps jordanskaikning medelst användande av jord anskaffningslån.

§ 8.

Därest den jordsökande allmänhetens önskan och behov att förvärva
jord för i § 1 angivna ändamål icke kan på ett tillfredsställande sätt tillgodoses
genom enskilda jordsäljares verksamhet på området eller eljest
genom sådan förmedling, som avses i §§ G och 7, bör hushållningssällskapet
genom sin egnahemsnämnd vidtaga av förhållandena påkallade
åtgärder för bedrivande av jordanskaffningsverksamhet med anlitande av
jordanskaffningslån, varom förmäles i kungörelsen angående allmänna
grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Sådan jordanskaffningsverksamhet må även igångsättas, därest ett särskilt
gynnsamt tillfälle skulle yppa sig till förvärv av jordområde, som
på fördelaktigt sätt synes kunna användas för i § 1 avsedda ändamål.

§ 9.

Vid utövandet av sådan jordanskaffningsverksamhet, som avses i
skall följande iakttagas.

§ 8,

a) Jordköpet sker av hushållningssällskapet,
efter förslag av dess egnahemsnämnd.
Sedan Kungl. Maj.t
godkänt köpet, lagfares den inköpta
egendomen i sällskapets namn.

b) Hushållningssällskapet skall
genom styckning och försäljning
genomföra företaget enligt plan, som
godkännes av Kungl. Maj:t. Innan
sagda plan fastställts, må icke sällskapet
avyttra någon del av fastigheten
eller avverka eller låta avverka
skog å densamma över husbehovet.
Företagets genomförande omhänderhaves
av sällskapets egnahemsnämnd,
som därvid är underkastad
tillsyn och kontroll av egnahemsstyrelsen.

c) Sällskapet äger försälja lott
försäljningspriset icke med mera

a) Jordköpet sker av hushållningssällskapet,
efter förslag av dess egnahemsnämnd.
Sedan statens egnahemsstyrelse
godkänt köpet, lagfares
den inköpta egendomen i sällskapets
namn.

h) Hushållningssällskapet skall
genom styckning och försäljning
genomföra företaget enligt plan,
som godkännes av egnahemsstyrelsen.
Innan sagda plan fastställts,
må icke sällskapet avyttra någon
del av fastigheten eller avverka eller
låta avverka skog å densamma
över husbehovet. Företagets genomförande
omhänderhaves av sällskapets
egnahemsnämnd, som därvid
är underkastad tillsyn och kontroll
av egnahemsstyrelsen,
från det inköpta området, för så vitt
än 10 procent över- eller understiger
det enligt försäljningsplanen bestämda salupriset. Är avvikelsen större,
skall beslut om försäljningen i fråga underställas egnahemsstyrelsen.

100 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

d) Då fråga är om försäljning från området av sådana lägenheter, för
vilkas förvärvande egnahemslån må kunna ifrågakomma, äger sällskapet
att med lottköparen överenskomma om sådana villkor för köpeskillingens
gäldande, att en tiondel betalas kontant vid köpeavtalets ingående eller
senast vid tillträdet samt att, därest den del av egnahemslån som må hänföra
sig till fastighetens inköp i befintligt skick icke skulle förslå att till
fullo gälda återstående nio tiondelar av köpeskillingen, sålunda överskjutande
fastighetsskuld må hos sällskapet innestå mot säkerhet av inteckning
i fastigheten, liggande närmast efter den för egnahemslånet
lämnade inteckning, att av köparen förräntas efter fem procent om året
och avbetalas i lämpliga av sällskapet, enligt föreskrifter från egnahemsstyrelsen,
fastställda terminer.

e) Vid försäljning från området av andra fastigheter, än sådana som
avses under d), bör köpeskillingen i regel antingen gäldas kontant eller
till viss del med övertagande av betalningsansvaret för i sådan fastighet
kvarliggande, däri intecknad, äldre enskild gäld.

Jordförmedling av annan än hushållningssällskap.

§ 10.

Då annan låneförmedlare än hushållningssällskap
planlägger styckning
av område till egnahemslägenheter,
skall preliminär plan för områdets
styckning, exploatering och
försäljning jämte kalkyler för styckningsföretagets
genomförande ingivas
till statens egnahemsstyrelse
senast åtta dagar innan åtgärder
vidtagas för styckningslotts utbjudande
till försäljning.

Om annan än låneför medlare planlägger
dylik styckning, skall motsvarande
uppgifter i enahanda ordning
ingivas till vederbörande låneförmedlare,
vid risk att redan på
grund av försummelse härutinnan
egnahemslån icke komma att beviljas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1929.

Sammansatt andra lutt- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer. 101

Reservationer:

I. Reservationer vid utskottets hemställan under punkt 1.

Beträffande punkt I i dess helhet:

1) av herr Linder, som anfört:

Vid behandlingen av denna för egnahemsrörelsens framtida möjligheter
och utveckling betydelsefulla fråga har jag icke i alla avseenden kunnat
biträda det nu framlagda förslaget vare sig i den kungl. propositionens
avfattning eller med den utformning, som utskottet givit.

Till allt vad som sakligt kan utvinnas ur förslaget till rörelsens förbättrande
och till egnahemstagarnas fördel, ansluter jag mig. Sålunda
bör jordanskaffningen och kontrollen häröver verksamt befrämjas. Vidare
hör till det program, som rörelsen omedelbart bör omfatta, såväl arrendefrilösningen
som tilläggskolonisationen.

Emellertid skulle allt detta i sak kunnat vinnas även med nuvarande
organisation. Möjligen kunna de ändringar i organisationen, som av
Kungl. Maj:t och utskottet föreslås, i någon man stärka kontrollen över
låneförmedlingen. Därtill kommer att den centrala ledningen tillföres i
form av styrelseledamöter utifrån det praktiska livet erfarenhet och friska
synpunkter, vilket även säkerligen bereder vissa fördelar. Men dessa båda
vinster hade säkert kunnat beredas verksamheten utan att pressa denna
in i en lokal organisationsform, som enligt min bestämda övertygelse icke
kommer att för framtiden bliva lyckligare än den nuvarande.

Motståndet beträffande den av utskottet förordade organisationen riktar
sig främst mot att nu kanske för oöverskådlig framtid statens egnahemsrörelse
fastlåses vid hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Ingen
tror väl, att verksamheten, knuten till hushållningssällskapens ekonomiska
intressen och risker och med den i stort sett kritiska, ofta nog till misstro
gränsande uppfattningen om småbruksnybildningen, skulle erhålla
lokala organ för effektiv jordanskaffning för nya jordbruk eller för tillägg
till ofullständiga jordbruk, och ej heller skulle någon intensivare ledning
för arrendejordbrukens frilösning vara att förvänta. Snarare har man
erfarenhetsbetonad rätt att antaga det denna organisationsform i stort
sett ej kommer att medföra de goda ansatsernas förverkligande.

Inom utskottet har jag därför påyrkat, att de nya organisationsformerna
tillsvidare borde få anstå och att riksdagen i stället borde med, såsom förut
sagts, biträdande av de reella förbättringarna i verksamheten till Kungl.
Maj:t skriva med begäran om ytterligare utredning och förslag i syfte att
erhålla självständiga länsegnahemsnämnder, vars ledamöter utsåges dels

102 Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer.

av staten samt dels av hushållningssällskap och landsting. Utan en sådan
självständig organisation torde aldrig en fullt effektiv pch socialt betonad
egnahemsverksamhet i vårt land komma att förverkligas. Och först i
anslutning till en sådan får enligt mitt förmenande en central egnahemsstyrelse
avsedd betydelse och fullt berättigande.

Därest det nu föreliggande organisationsförslaget för året avvisas, torde
dock icke något längre uppskov behöva befaras. Omedelbart kunde nytt
förslag utarbetas och underhandlingar om hushållningssällskapens lösgörande
eller vidblivande av tidigare engagemang igångsättas. Den möjligheten
synes alls icke utesluten, att man redan till nästinstundande riksdag
skulle kunna förvänta nytt förslag på riksdagens bord. I själva
verket har redan i sakkunnigas betänkande andra tänkbara organisationsformer
ventilerats.

Även i övrigt torde de nu föreslagna nya åtgärderna för verksamhetens
befrämjande ej bliva tillräckligt effektiva utan att förslagen kompletteras
med expropriationsrätt för jordanskaffning. I detta avseende ansluter jag
mig till de motionsvis framförda yrkanden om skrivelse beträffande expropriation
för bildande av nya jordbruk (rikets kolonisation), för frilösning
av arrendejordbruk, för fullkomnande av ofullständiga jordbruk samt för
anskaffande av tomtmark till bostäder och andra erforderliga ändamål på
sätt i vederbörande motioner omförmäles.

Oavsett den principiella ståndpunkt, som ligger till grund för dessa
uttalanden, har jag likväl, sedan det föreliggande organisationsförslaget
blivit av utskottet i princip förordat, biträtt sådan utformning i de olika
förslagen, som jag ur mina synpunkter ansett påkallade. Sålunda ansluter
jag mig till de av utskottet under II 1) och 2) tillstyrkta skrivelserna.

På grund av vad jag sålunda anfört bemställes,

1) att riksdagen må — med avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 97 så vitt den avser däri framlagt organisationsförslag
— i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om ny och skyndsam utredning i syfte att erhålla självständiga
länsegnahemsnämnder samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan föranleda;

samt, därest detta bifalles,

2) att riksdagen må medgiva Kungl. Maj:t att i ämnet
utfärda erforderliga kungörelser, vilka med uteslutande
av det nya organisationsförslaget i huvudsak ansluta sig
till de i bilagorna A, B och C till utskottets utlåtande
intagna, av utskottet tillstyrkta bestämmelser;

3) att riksdagen må

a) dels för egnahemsavdelningen inom jordbruksdepartementet
för budgetåret 1928—1929 anvisa samma anslagssumma
som för innevarande budgetår eller ett förslagsanslag
av 18,400 kronor;

Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer. 10.5

b) dels för utlämnande för 1928 av förvaltningsbidrag
till egnahemslåneförmedlama för budgetåret 1928—1929
anvisa ett extra förslagsanslag av 810,000 kronor;

c) dels för utlämnande för 1928 av statsbidrag till
hushållningssällskap för jordförmedlingsverksamhet för
budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag
av 125,000 kronor;

d) dels för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare
för nyodlings- och nybyggnadsarbeten för budgetåret
1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 800,000 kronor;

e) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må för 1929 bevilja
statslån från egnahemslånefonden intill ett belopp av

20,000,000 kronor, därav 14,500,000 kronor för jordbrukslägenheter
och 5,500,000 kronor för bostadslägenheter; f)

dels såsom kapitalökning till egnahemslånefonden
för budgetåret 1928—1929 anvisa ett reservationsanslag
av 9,000,000 kronor;

g) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må av jordförmedlingsfondens
kapitalbehållning till jordanskaffningslån
åt hushållningssällskap, enligt grunder som avses ovan
under 2), disponera under 1929 tillhopa högst så stort
belopp, att vad som utestår ''i beviljade jordanskaffningslån
icke vid något tillfälle under sagda år överstiger

1,500,000 kronor;

h) dels ock medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens
till ny utlåning disponibla kapitaltillgång, som
ej anvisas såsom jordanskaffningslån jämlikt vad ovan
under g) sägs, må av Kungl. Maj:t under 1929 användas
för utlämnande av förlagslån åt aktiebolag och föreningar
enligt grunder som avses ovan under 2).

2) av herr Lindhagen, som anfört:

Det nu framlagda förslaget är en tragedi ur min synpunkt, en av de
största vi upplevat i riksdagen. Vem skulle trott, att det varit tiden efter
den allmänna rösträttens införande förbehållet att i de tre nu ifrågavarande
stora jordfrågor, som redan den patriarkaliska högern och liberalismen i
norrlandskommittén ägnade så stort intresse, överlämna åt den nutida konservatismen
att lösa dem efter sitt sinne »för att vinna något». I en motion
(I: 267) skildras i vissa delar den sociala jordfrågans fem krisår 1924—1928
och dess lidandes väg. Med sådan taktik förlorar man emellertid lätteligen
allt. Annorlunda ställde sig andra kammarens stora majoritet i striderna

104 Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer.

uti jordfrågan vid sekelskiftet, och arbetarepartiet begagnar icke alls denna
taktik i sina stora industriella stridsfrågor.

i örslaget är, så vitt jag kan f irstå, ett tämligen livlöst provisorium, som
visserligen förr eller senare kommer att utplånas av förhållandena. En
definitiv ordning måste en gång byggas på en organisatorisk särskillnad
mellan den sociala jordfrågan och den tekniska jordbruksvärden. Detta blir
hädanefter så mycket mer av förhallandena påkallat, som det nya förslaget
avser att utgöra en lösning av den under ett fjärdedels sekel på dagordningen
stående frågan om rikets kolonisation genom bildandet av nya jordbruk,
frilösning av arrendejordbruk, förbättring av ofullständiga jordbruk,
vartill kommer såsom ett oundgängligt komplement den likaledes gamla
frågan om anskaffande av tomtmark för bostäder och eventuellt även andra
erforderliga ändamål. Ett frö till en sådan särorganisation för den sociala
jordfrågan är redan nedlagt genom tillkomsten av de i varje län inrättade
joidbrukskommissionerna, som skola vaka över vanliävdslagens tillämpning.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott och egnahemsnämnder äro icke
kallade för en sådan uppgift. Erfarenheten visar, att den sociala jordlagstiftningen
haft sina främsta vedersakare i hushållningssällskapen, och den
reform som sällskapens organisation nyligen undergått har, såsom den publicerade
förteckningen över förvaltningsutskottens och egnahemsnämndernas
ledamöter utvisar, i stort icke undergått någon förändring.1 Det ligger

En av lantbruksstyrelsen utgiven tryckt arspublikation lämnar närmare uopgift, om
vilka yrkesgrupper äro representerade i hushållningssällskapens förvaltningsutskott och
egnahemsnämnder.

Uti förvaltningsutskotten salto år 1922, således torr sällskapens omorganisation: 144
godsägare, 132 lantbrukare, 18 landshövdingar, 15 förvaltare, 14 direktörer, 9 bruksägare,
8 ingenjörer, 8 disponenter, 7 agronomer, 7 lantmannaskoleföreståndare, 6 bankdirektörer,
5 domänintendenter, 4 folkskollärare, 4 kaptener, 3 ryttmästare, 3 kamrerare,
3 landsfiskaler, 3 kyrkoherdar, 3 jägmästare, 3 grosshandlare, 2 professorer, 2 löjtnanter,
2 konsuler, 2 godsförvaltare, 2 häradshövdingar, 2 byggmästare, 1 häradsdomare,

1 vice häradshövding, 1 stationsinspektor, 1 major, 1 fanjunkare, 1 borgmästare, 1 inspektor,
1 postmästare, 1 komminister, 1 syssloman, 1 arrendator, 1 rådman, 1 bergsman,
1 bergmästare, 1 jordbrukskonsulent, 1 nämndeman, 1 veterinär, 1 mejeriägare,

1 mejeriföreståndare, 1 åkare, 1 kyrkovärd.

Uti egnahemsnämnderna sutto år 1921: 29 godsägare, 27 lantbrukare, 6 sekreterare i
hush.-sällskap, 5 landshövdingar, 3 borgmästare, 3 disponenter, 3 direktörer, 3 majorer,

3 nämndemän, 2 agronomer, 2 kamrerare, 2 domänintendenter, 2 lantmannaskoleföreståndare,
1 landskamrer, 1 länsassessor, 1 rådman, 1 överlantmätare, 1 distriklslanlmätare,
1 f. d. lantbruksingenjör, 1 jordbrukskonsulent, 1 landsfiskal, 1 f. d. rektor,

1 jägmästare, 1 överstelöjtnant, 1 ryttmästare, 1 kapten, 1 auditör, 1 ombudsman, 1 bankdirektör,
1 bruksägare, 1 bruksförvaltare, 1 spannmålshandlare, 1 byggmästare, 1 kyrkvärd,
1 häradsdomare, 1 godsarrendator, 1 timmerman, summa 114 stycken. Av dessa
senare kunna 27 lantbrukare, 3 nämndemän, 1 godsarrendator, 1 kyrkvärd, 1 häradsdomare
samt 1 timmerman eller sammanlagt 34 stycken räknas till allmogeklassen.
Denna klass är sålunda synnerligt svagt representerad i egnahemsnämnderna. Det är
emellertid icke uteslutet att av dessa, som här antagits vara representanter för allmogeklassen,
åtskilliga, särskilt bland gruppen lantbrukare, i verkligheten äro att hänföra
till godsägaregruppen. Någon representation för de jordsökande förekommer icke.

Sammansatt andra lay- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer. 105

också i sakens natur, att hushållningssällskapens delegationer, som till sin
främsta uppgift haft och fortfarande ha det särdeles viktiga uppdraget att
främja den tekniska jordbruksvärden, måste, åtminstone ännu under långa
tider, få en i politiskt avseende övervägande konservativ besättning. Pioniärer

1 jordbruksvård äro i det övervägande antal fall personer, som besitta rörelsekapital,
erforderliga för experiment och rationell omvårdnad av jordbruket.

Resultaten av den av hushållningssällskapen hitintills bedrivna egnahemsverksamheten
äro icke heller ägnade att grundlägga någon förtroendefull kompetens.
Någon samlad och inregistrerad erfarenhet om egnahemsrörelsens
erfarenheter och resultat liar icke kunnat erhållas ur officiella handlingar.
Jordkommissionen framställde därför till orterna några frågor om den nya
egnahemsbildningen d. v. s. den som åstadkommits genom den statsunderstödda
egnahemsrörelsen och ej skett på den gamla naturliga vägen genom
hemmansklyvning och annan helt individuell företagsamhet. Det allmänna
omdömet blev, att den av staten understödda småbruksrörelsen i det stora
hela är misslyckad. (Se jordkommissionen Del IV sid. 33 o. f. och Del V
sid. 137--142.) Talrika enskilda vittnesbörd bestyrka riktigheten av denna
landsopinion. Naturligtvis får skulden ej helt skjutas på hushållningssällskapen.
De naturliga svårigheterna äro stora och ha ökats med åren. I
åtskilliga fall ha också goda resultat vunnits. Men klart är, att man hädanefter
måste gå till verket på ett annat sätt än hitintills och att därför
erfordras en ny mentalitet i organisationen, vilken fortfarande ej kan påräknas
hos hushållningssällskapens delegationer.

Det säges nu, att man fortfarande måste kasta sig i armarna på hushållningssällskapen,
därför att en ny organisation av flera skäl ej kan övertaga
administrationen av alla de ännu ej amorterade lån, som sällskapen beviljat.

Uti hushållningssällskapens förvaltningsutskott sutto år 1927, således efter den nya
organisationens genomförande: 80 lantbrukare, 65 godsägare, 24 agronomer, 21 landshövdingar,
10 direktörer, 9 hemmansägare, 7 nämndemän, 7 disponenter, 5 förvaltare,
5 bankdirektörer, 5 bruksägare, 4 lantmannaskoleföreståndare, 4 kaptener, 4 riksdagsmän,
3 landstingsmän, 2 lanbruksskoleföreståndare, 2 domänintendenter, 2 professorer,

2 kammarherrar, 2 arrendatorer, 2 majorer, 2 kommunalnämndsordförande, 2 veterinärer,
1 ingenjör, i ryttmästare, 1 kamrerare, 1 landsfiskal, 1 förste hovjägmästare, 1 överjägmästare,
1 jägmästare, 1 konsul, 1 godsförvaltare, 1 häradsdomare, 1 vice häradshövding,
1 överstekammarjunkare, 1 inspektor, 1 jur. o. fil. känd., 1 rådman, 1 bergmästare,
1 fastighetsägare, 1 gästgivare, 1 syssloman, 1 mejeriföreståndare, (1 titel ej

angiven).

Uti egnahemsnämnderna (frånsett suppleanter samt statens ledamöter och statens granskningsombud)
sutto år 1927: 26 godsägare, 25 lantbrukare, 18 sekreterare eller kamrerare
i hushållningssällskap, 9 jordbrukskonsulenter, 6 hemmansägare, 5 direktörer, 5 landshövdingar,
4 bruksägare, 3 kaptener, 10 lantmannaskoleföreståndare, 2 disponenter, 2
agronomer, 2 kamrerare, 2 borgmästare, 2 nämndemän, 2 riksdagsmän, 2 landstingsmän,
2 domänintendenter, 2 byggmästare, 1 konsul, 1 överstelöjtnant, 1 landsfiskal, 1
bankdirektör, 1 vice häradshövding, 1 rådman, 1 landssekreterare, 1 landskamrer, 1 länsassessor,
1 överlantmätare, 1 spannmålshandlare, 1 lantbruksingenjör, 1 auditör, 1 bruksförvaltare,
1 bergsman, 1 syssloman, 1 kyrkovärd, 1 byggnadskonsulent, (för en ledamot
titel ej angiven).

106 Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer.

Det behöver knappast erinras, att detta tal föres främst av dem, som på
grund av sin politiska uppfattning frukta en social organisation och vilja
bibehålla sällskapen vid deras maktställning även i fortsättningen. För
detta ändamål ser man gärna, att, såsom nu ifrågasättes, även kommande
lån bindas vid sällskapen och därigenom ännu mer förhindras en särskillnad
mellan de två saker, som till naturen äro så olika. Där det tinnes en vilja,
finnes emellertid merendels en väg. Inga oövervinnerliga svårigheter möta
för att den nya organisationen administrerar även de gamla lånen. Men
det enklaste sättet är väl, särskilt ur de ovannämnda farhågornas synpunkt,
att hushållningssällskapen bibehållas vid förvaltningen av sina gamla
lån och att den nya organisationen får i ro syssla med de nya lånen efter
ändrade grundsatser.

Även av dessa skäl synes den föreslagna organisationen vara grundligt
förfelad, såvitt man nämligen önskar någon effektiv nyorientering i metoder
och resultat.

Detta omdöme bestyrkes bäst därav, att det beslutade vidhållandet i allt
väsentligt av den gamla ordningen omintetgjort en allvarlig diskussion över
de många realiteter, som här uppställa sig till bedömande. Det synes vara
nyttigt att i denna fråga studera den historiska framställningen över egnahemsrörelsen
och dess förhållande till den sociala jordfrågans organisation,
som återfinnes i jordkommissionens betänkande (Del IV sid. 162—186). De
krav, som där rests från olika beredningar, tala ofta ett annat språk än
som föres i kolonisationssakkunniges betänkande och årets egnahemsproposition,
och de framförda förväntningarna motsvaras föga av det nedsjunkna, tillplattade
resultat, som nu framlagts för riksdagen. De många ämnen, som
måste bedömas och därför även diskuterats i jordkommissionens betänkanden,
hava endast i ringa mån och då företrädesvis på ett överhalkande sätt
övervägts i dessa två dokument.

Ett ytterligare vittnesbörd är den överraskande nyheten, att de stora nydaningar
i jordfrågan, som framförts redan 1904 inom norrlandskommittén
och nu först skulle vinna någon lösning, inpressats under den gamla lånerörelsen
och dess organiserande medelst kungörelser och reglementen efter
riksdagens hörande. Hitintills har all social jordlagstiftning både i förslagen
och i statsmaktens beslut givits formen av lag. Endast denna ordning
är mäktig att rymma all den omtanke, som erfordras, samt slå vakt
om de omistliga rättigheter och förpliktelser, som här i så hög grad spela
in. Det förtjänar att erinras om den instruktion som jordbruksminister
S. O. Nyländer år 1911 gav de då tillsatta egnahemssakkunnige. »Vid en
undersökning angående verkningarna av statens dittillsvarande egnahemslånerörelse
och de förändringar i densamma, som på grund av vunnen erfarenhet
möjligen borde företagas, syntes det honom vara av vikt, att uppmärksamhet
jämväl ägnades andra åtgärder, som från statens sida kunde
vidtagas för att ytterligare underlätta och befordra denna så viktiga rörelse,
då erfarenheten visat, att detta kunde ske även på andra vägar än genom

Sammansatt andra lag- och jortlbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer. L07

utlämnande av statslån. Frågan borde sålunda i hela dess omfattning
göras till föremål för en mera ingående granskning och utredning, med
stöd varav statsmakterna måtte kunna på ett mera planmässigt och efter
förhållandena avpassat sätt främja den för land och folk så betydelsefulla
egnahemsbildningen.» Jordbruksministern Alfred Peterssons motivering till
1919 års proposition i egnahemsfrågan lyfter den likaledes i mångt och
mycket på ett högre plan, än det i vilket den nu blivit inställd. Han yttrade
bland annat: »De, vilka förorda en fullständig systemförändring och
därvid bland annat yrka, att lånerörelsen skall drivas direkt för statens
räkning och på statens risk, synas mig ovedersägligen anlägga större och
mera omfattande synpunkter på frågan än de, som förfäkta motsatt riktning.
De förras starka betonande av jordfrågan såsom mer än hittills förtjänt
av uppmärksamhet är otvivelaktigt grundat på en riktig uppfattning.
Det ligger också enligt min mening något mycket tilltalande i deras krav
på en enhetlig, målmedveten, kraftig och på alla tillhörande områden
verksam organisation. De åsyfta att möjliggöra en egnahemsrörelse, stark
nog att på ett genomgripande sätt påverka och nästan omgestalta vårt
svenska samhälle.»

Vid sidan av kravet på att rörelsen skall drivas direkt för statens räkning
upprullas även kraven på, att detta måste ske på statens risk, att staten
måste uppträda såsom målsman för den svagare, att jordbruket omsider
verkligen får ej blott i förhoppningarnas värld utan i realiteten sitt erforderliga
tillbehör i jord, skog och bete för att kunna tillbörligen föda åtminstone
en familj, att omkostnaderna bliva skäliga och överkomliga genom
prissättningar, gratisbidrag i mån av behov samt rationellt ordnad belåning,
att en expropriationslagstiftning ställes såsom bakgrund för att
åstadkomma rimliga uppgörelser och trygga dem, som ha anspråk på besittningen
av jord, att arrendatorerna därvid särskilt skyddas till möjligheten
att få behålla sitt hem och sin utkomst, att ny kolonisation,
lämpligast för kolonisten samt billigast för honom och det allmänna, i
främsta rummet bör beredas denne i hans hemort samt att för det inre försvarsarbete,
som nu skulle ta ett mäktigt uttryck i de nya ansatserna, också
likaväl som det yttre försvaret och i ännu högre grad enligt min mening
tillgodoses med erforderliga pengar. Det är å andra sidan här icke fråga
om några orimligheter. Det ställes ingen fordran på någon, att han »skall
taga allt och giva åt de fattiga». Hänsyn bör också tagas till jordägarens
avsevärda intressen, och för den jord eventuellt med byggnader, som frigöras
från hans äganderätt, erhåller han ju dock ersättning i pengar.

Man kan då verkligen ifrågasätta, huruvida det nu framlagda förslaget
i realiteten giver något mera än den gamla egnahemsrörelsen. I sådan
händelse vore ett avslag nu på sin plats. Genom att fastlåsa ett förslag,
som är i grunden oriktigt eller ej giver något, blir det mycket svårare
för att ej säga ogörligt att inom avsevärd tid förvänta någon ändring.
Detta var en utpräglad uppfattning av den gamla andra kammaren under

108 Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer.

dess stormaktstider och därefter rättade den sin taktik. Den av herr
Linder avgivna reservationen går i den riktningen och sammanfaller med
den uppfattning, som herr Linders i utskottet förfäktat. Då denne
senare var förhindrad närvara vid det tillfälle, då de provisoriska besluten
så gott som i ett klubbslag definitivt fastslogos, har han begärt
att till utskottets betänkande få foga följande särskilda uttalande: »Därest
jag ej blivit förhindrad att närvara vid de definitiva beslutens fattande
inom utskottet, skulle jag ha anslutit mig till den av herr Linder vid
punkten I avgivna reservation.» En dylik förklaring fick förr i tiden
avgivas till lagutskottets betänkande, till och med om medlem ej alls
deltagit i behandlingen. Nu har det emellertid ansetts ej behörigen
kunna äga rum, varför jag med herr Linders begivande i stället på detta
sätt tillkännagiver även hans skiljaktiga mening inom utskottet.

I stort sett måste jag instämma i den av herrar Linder och Linders
framlagda uppfattningen. Men jag kan ej inskränka mig att tillsvidare
endast begära ny organisation och lämna de övriga stora bristerna tämligen
obesedda åt framtiden, även om en ny granskning av organisationen
sannolikt medför en ny granskning även av det övriga innehållet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag,

l:o) att riksdagen — oavsett det provisorium som
nu kan varda antaget — hos Kungl. Maj:t anhåller om
nytt förslag skyndsammast möjligt, byggt på statens
ledning av egnahemsrörelsen, organisationens frigörelse
från hushållningssällskapen och deras tekniska jordbruksvård,
effektivare skydd och hjälp för de svagare
än nu ifrågasättes samt en lagstiftning, som tillgodoser
möjligheter till en sådan framryckning;

eller om detta ej hifalles,

2:o) att riksdagen till Kungl. Maj:t avlåter en sådan
skrivelse, som herr Linder med instämmande av herr
Linders förordat.

3) av herr Hage.

Beträffande punkt I. 1. a.

(förslaget till kungörelse angående allmänna grunder för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten):

Vid § 3 fjärde stycket, § 5 andra stycket, § 9 andra stycket och § 10:
av herr Lindhagen, som anfört:

Det borde vara ostridigt att till medlemmar i de olika organen borde
väljas personer, som lämpa sig för själva uppdraget och äga den för den -

Sammansatt andra lay- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer. 109

samma nödiga mentaliteten, oavsett i vilket intresseläger de må befinna
sig. Det rätta sinnelaget är här den förnämsta rekommendationen. 1
anslutning till denna mening innehöll jordkommissionens organisationsförslag
(§ 14): »Till medlemmar i de olika organ, genom vilka enligt
denna lag ifrågavarande statsverksamhet skall utövas, höra endast utses
personer, som kunna antagas äga erforderlig erfarenhet samt håg och
förståelse för densamma.» I det föreliggande förslaget lämnas i detta
avseende enligt min uppfattning de mest kuriösa bestämmelser, syftande
än att binda ledamöterna vid den gamla ordningen än att införa en intresserepresentation
och än ett sammelsurium av olika representativa uppgifter.
En sådan utnämning kan icke vara annat än ägnad att äventyra
verket.

Sålunda föreslås i propositionen att ledamöterna i egnahemsstyrelsen
höra vara »för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer med insikt i
egnahemsverksamhetens praktiska bedrivande och företrädande de olika
intressen, som därav beröras». Då det nu är meningen att i väsentliga
delar ändra praktiken, kan det väl ej vara lämpligt att ovillkorligen föreskriva
insikt i den gamla praktiken. Kravet på företrädande av olika
intressen är upprivande för arbetet och måste utarma sinnelaget för själva
saken.

Till ledamöter i egnahemsnämnderna böra enligt förslaget utses »för uppdraget
lämpliga och sakkunniga personer inom hushållningssällskapets område
företrädande den jordbrukande befolkningen, den jord- och lånesökande
allmänhetens intressen, de statligt administrativa synpunkterna samt förtrogenhet
med områdets olikartade bygdeförhållanden.» Med andra ord en
s. k. polsk riksdag. Och hur går det då med själva saken? Det finnes icke
mycken plats kvar här för sinnelaget.

Till egnahemsombud i kommunerna skall utses »person i orten, som har
intresse för egnahemsverksamheten samt besitter för uppdraget goda personliga
förutsättningar.» Detta är, synes mig, omsider en förnuftig formulering.
Karaktäristiskt är emellertid, att kolonisationssakkunnige hade efter
ordet intresse infogat orden »och förståelse», men det senare ordet har i
propositionen uteslutits.

Till egnahemskommittéer i kommunerna under egnahemsombudets ordförandeskap
äger kommun välja två egna representanter »företrädande huvudsakligen
den ene de jord- och lånesökandes krets och den andre de jordägandes».
Således igen en intresserepresentation med ett obehörigt privilegium
för jordägare och en dunkel hänvisning i övrigt. Varför skulle eu
kommun ej få välja i stället för två personer, som kunna antagas lätteligen
bliva oeniga och förfalla till rättshaveri, en eller två personer, som ej tillhöra
någondera kretsen, men intaga en neutral ställning och en välsinnad uppfattning
om uppdragets mänskliga förpliktelser. Blott denna axplockning
ur förslaget bör övertyga oss om, hur föga här är fråga om nyorienteringar.

110 Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer.

Det hemställes,

l:o) att i stället för förslagets ovannämnda brokiga och
äventyrliga kvalifikationer för ledamöter i egnahemsstyrelsen
(3 § fjärde stycket), egnahemsnämnderna (5 §>
andra stycket), egnahemsombudet i kommunerna (9 §
andra stycket) samt egnahemskommittéerna i kommunerna
(10 §) måtte införas en gemensam bestämmelse av
den lydelse, som jordkommissionen föreskrivit, nämligen:
»Till medlemmar i de olika organ, genom vilka ifrågavarande
verksamhet skall utövas, böra endast utses personer,
som kunna antagas äga erforderlig erfarenhet
samt håg och förståelse för densamma»
eller om detta ej bifalles,

2:o) att bestämmelser om medlemmars kvalifikationer
må alldeles utgå ur förslaget.

Vid § 4.

av herr Lindhagen, som anfört:

En huvuduppgift för den nya ordningen måste vara att hjälpa dem till
rätta, som behöva vägledning i råd och dåd. Jordkommissionen föreslog,
att statens genom lagstiftning inrättade organisationer skulle i stort sett
uppträda såsom målsman för de jordsökande. Det nu framlagda förslaget
är i huvudsak fortfarande byggt på en motsatt princip. Envar, som önskar
komma i besittning av ett jordbruk, får på egen risk och ansvar leta sig
fram bland labyrinter av författningar och myndigheter samt ytterst anlita
advokathjälp. Detta tillstånd bör även på det nuvarande förslagets grund
kunna förbättras genom stadgande av skyldighet för alla vederbörande att
på sina orter gå tillhanda med både råd och dåd. Jordkommissionen lade
synnerlig vikt på denna sak samt stadgade såväl skyldighet både i författningens
instruktioner, vilket saknas i förslaget, som ock särskilda bestämmelser
till närmare utveckling av denna skyldighet. Det hemställes alltså,
att riksdagen ville besluta i kungörelsen i anslutning
till jordkummissionens förslag (§§ 8, 10, 15 och 16) införa
ett nytt kapitel, så lydande:

»Upplysningsverksamhet.

Egnahemsnämnd, egnahemsombud och egnahemskommittéer
skola tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar.

Framställning i ärende, som berör egnahemsverksamheten,
kan ingivas eller insändas med posten till egnahemsnämnd
eller egnahemskommitté. Kräves handläggning
i första hand av annan än den, till vilken ansök -

Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer. 111

ningen avgivits, överlämnar denne senare ansökningen
till vederbörande. Varje sökande är berättigad att motse
en tillmötesgående, omsorgsfull och skyndsam prövning
av sin framställning.

Förfrågan kan ock ingivas eller insändas med posten
omedelbart till nämnda organisationer eller ock till någon
av dess medlemmar, vilken senare därefter överlämnar
den till vederbörande organisation. Till sådan medlem
kan fråga likaledes framställas muntligen, i vilken händelse
den tillfrågade bör noga utreda sakens sammanhang
och därom göra anteckning, som av den frågande godkännes,
samt därefter vidare med ärendet förfara på
sätt ovan sägs. Svar skola av vederbörande organisation
eller deras ordförande med posten eller annorledes
delgivas den, som framställt förfrågningen. Vid tvekan
om rätta förhållandet skall sakkunnigt besked inhämtas.»

Vid §§ 4 och 5.

av herr Lindhagen, som anfört:

Statens representanter i nämnden böra, såsom kolonisationssakkunniga
föreslagit, vara i majoritet. Att ett flertal hushållningssällskaps förvaltningsutskott
rest invändningar däremot har icke bort föranleda Kungl.
Maj:t att förbigå nämnda förslag.

Vare sig nämndens majoritet utses av staten eller av hushållningssällskap,
kan den icke kallas för »en av sällskapet inrättad nämnd». Den
får antagas fullfölja en självständig allmän uppgift oberoende av vilka
korporationer, som fått uppdrag att bidraga till nämndens sammansättning.

Det hemställes — frånsett därav föranledda formella ändringar i andra
paragrafer — alltså,

a) att § 4 erhåller följande förändrade lydelse:

»Den här avsedda statsunderstödda egnahemsverksamheten
utövas genom en för varje län inrättad på
nedan angivet sätt sammansatt egnahemsnämnd med
uppgift att å det allmännas vägnar bedriva egnahemslåne-
och premielåneverksamhet samt jordförmedlingsoch
jordanskaffningsverksamhet enligt de i denna kungörelse
samt i särskilt utfärdade reglementen meddelade
bestämmelser samt i övrigt verka för egnahemsverksamhetens
ändamålsenliga bedrivande och utveckling
inom länets område. För egnahemsnämnd skall gälla
en instruktion, som på förslag av nämnden godkännes
av egnahemsstyrelsen;»

112 Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer.

b) att tredje stycket i § 5 erhåller följande förändrade
lydelse:

»Av ledamöterna väljas tre ledamöter för statens
räkning av Kungl. Maj:t, som även utser suppleanter
för dem. Övriga ledamöter och suppleanter väljas av
hushållningssällskapet i länet. Ledamot liksom suppleant
utses av hushållningssällskapet i länet för en tid
av högst fyra år;»

c) att riksdagen ville, oavsett om staten eller hushållningssällskapen
utse majoriteten i nämnderna, besluta,
att förevarande kapitels rubrik skall förändras
från föreslagna »hushållningssällskapens egnahemsnämnder»
till »egnahemsnämnderna».

Vid § 7.

av herrar Lindhagen och Hage, som anfört:

Denna gemensamma folkliga angelägenhet är i förslaget minst av allt
byggt på någon lokal självstyrelse. Landstinget, som eljest plägar ihågkommas
såsom valkorporation för olika länsändamål, är alldeles uteslutet.
Det synes oss, att det nu föreliggande provisoriet gärna kan tillåta sig
åtminstone en liten glimt av en erinran om landstingens tillvaro. Vi
hemställa alltså,

att en av de två revisorer, som skola väljas av hushållningssällskapet,
måtte i stället tillsättas av landstinget
och att lydelsen av § 7 ändras sålunda: »Egnahemsnämnds
förvaltning och räkenskaper skola granskas
av tre revisorer, av vilka en utses av egnahemsstyrelsen,
en av landstinget och en av hushållningssällskapet.
Av — — — egnahemsstyrelsen».

Vid § 26.

av herrar Lindhagen och Hage, vilka anfört:

Jordanskaffningen bör uppenbarligen avse icke endast bildande av nya
jordbruk, frilösning av arrendejordbruk och fulländning av ofullständiga
jordbruk. Därtill måste, på sätt jordkommissionen hemställt och vid 1924
års riksdag yrkats, läggas anskaffande av mark för nya bostäder. Egnahemsrörelsen
sysslar i detta fall företrädesvis med anskaffande av lån till
själva bostadshusen. Endast undantagsvis kunna slumpbitar av för jordbruk
anslagen mark disponeras även för bostadsändamål. I princip sysslar
däremot egnahemsrörelsen icke med denna väsentliga del i folkets egnahemssträvanden,
särskilt icke såvitt rör landsbygden. Det hemställes,

Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer. 113

att i 26 § efter ordet »jordbruksändamål» tilläggas
orden »men även vid behov för bostadsändamål».

Vid § 32.

av herrar Lindhagen och Hage, vilka anfört:

På de skäl som anförts under § 26 hemställes,

att efter ordet »jordbruksändamål» tillägges »men
även vid behov för bostadsändamål».

Beträffande punkt 1. 1. b. (förslaget till kungörelse med reglementariska
föreskrifter angående den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten).

Vid § 2.

av herr Lindhagen, som anfört:

Uti denna paragraf betonas, att den, som söker egnahemslån, ej bör sakna
medel att i någon mån bidraga till genomförande av företaget. På detta
sätt blir det återigen fråga om att stödja allenast den, som har egna tillgångar.
Den obemedlade blir såsom vanligen är fallet utan hjälp. Jordkommissionen
liksom motionen I: 267 sid. 10—12 taga avstånd från ett sådant
åskådningssätt, och även i andra motioner beröres denna angelägenhet. Då
detta är en principfråga av stor betydelse, bör det nu framlagda förslaget
ej antagas utan att likvärdigt utrymme för den obemedlade beredes uti
författningens principiella uttalande.

Jordkommissionen har trött, att frågan ej kan lösas på annan väg än
genom att statsverket övertar erforderlig del av kostnaden.

Utskottet synes i sin motivering, om än något oklart, anknyta de största
förhoppningarna till ett arrendesystem. Gäller det att skapa nya jordbruk,
måste väl således den obemedlade erhålla arrendet av jordbruket först sedan
det allmänna uppodlat och bebyggt lägenheten. Arrendet bör då väl betäcka
räntan å kostnaderna för dessa åtgärder och blir således ungefär lika
dyrt som räntan å ett lån, som den obemedlade erhåller för att själv utföra
nybygget med följd, att det blir hans eget. I bägge fallen blir det
således förmodligen oftast en utgift över hövan, som kräver avkortning i
ena fallet av arrendeavgiften och i andra fallet av ränteutgiften. Är det
åter fråga om ett redan färdigt arrendejordbruk, skulle förslaget således i
strid mot sitt syfte att bereda arrendatorerna möjlighet till frilösen å andra
sidan i detta sammanhang förorda, att de av dem som äro obemedlade —
och det äro väl de flesta — skola få sitta kvar. Men då berövas de ju den
trygghet, som de skulle vinna och som vinnes endast genom den av jordkommissionen
ifrågasatta arrendeavlösningslagen med stöd av en expropriationslag.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 3 avd. 2 höft. (Nr 2) 8

114 Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer.

Denna vill man ju dock ej veta av liksom icke ens trygghet i arrendebesittningen.
All åborätt bär ju ock ansetts förkastlig.

Enligt jordkommissionens förslag till frilösning av arrendejordbruk i förening
med förslaget till rationell arrendelagstiftning skulle arrendatorerna
erhålla optionsrätt, icke kunna vräkas från arrendet annat än av laga skäl
samt få välja den tidpunkt för frilösningen, som är för arrendatorn överkomlig.
Utskottet synes vilja lösa frågan om de obemedlade endast genom
att ställa honom i sämre klass än de bemedlade och detta kan av mig ej
tillstyrkas.

Den anvisade utvägen förefaller mig således snarare vara den svagaste.
Det är väl ock därför kanske, som förhoppningarna inom utskottet mera
talrikt vänt sig till densamma. Det synes mig vara rådligast, att riksdagen
ej uttalar sig med bestämdhet om utvägarna. Det är beklagligt att denna
sak, som borde varit utredd och även föranlett särskilt övervägande av jordkommissionen,
nu skall åter behöva kastas ut till ny och säkerligen hopplös
utredning.

Rörande förslagets krav på sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel
yttrade jordkommissionen:

»I egnahemsrörelsen har någon gång införts den terminologien, att för
att kunna för hjälpas till ett eget hem måste sökanden även »vara känd för
sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel». Kolonisationskommittén har
även tillägnat sig denna formulering. I främmande länders lagar och lagförslag
om bildandet av nya jordbruk synes i allmänhet saknas en dylik
föreskrift. Förslaget har också avstått ifrån densamma. Det betyder i
själva verket en klassificiering av jordsökande uti fariséer och syndare. En
sådan föreskrift är ett farligt medel till godtycke, skrymteri och uppställandet
av mycket stränga fordringar. Den som någon gång fått en fläck på sin
vandel i det förflutna eller till äventyrs någon tid av sitt liv tagit för
mycket till bästa eller råkat ut för ekonomiska svårigheter bör icke därför
avstängas från möjligheter till upprättelse och utsättas för varjehanda lågsinnat
forskande i hans förflutna liv.»

Med kännedom om svenskarnas benägenhet att i onödan rota i andras
gamla försyndelser och om deras trohet mot formerna även på sakinnehållets
bekostnad kan den föreslagna bestämmelsen lätt föranleda, att en människa,
som söker upprätta sig, blir hänsynslöst slagen tillbaka. Det är alldeles
tillräckligt med föreskriften, att personen skall äga goda personliga förutsättningar.

Det hemställes alltså,

a) att ur § 2 utgå orden »visserligen ej saknar medel
att i någon mån bidraga till genomförande av med
lånet avsett företag men»;

b) att i § 2 av ovan antydda skäl orden »gjort sig
känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel» ej
särskilt betonas, vadan de ock böra utgå ur nämnda
paragraf.

Sammansatt andra Lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer. 115

Vid § 3.

av herr Lindhagen, som anfört:

Jordbrukslägenheter med otillräckliga ägor hava sedan länge utbrutits
och även bildats. Trots lagar däremot har en sådan oordning sedan fått
fortgå. Den nya lagen om delning av jord på landet inger farhågor för
att denna oordning skall fortsätta. Det kan därför redan i författningen
, ej tillräckligt betonas, att detta tillstånd någon gång bör upphöra. Kravet
på förbättring av ofullständiga jordbruk blir på det sättet alldeles oöverkomligt.
Här står nu: erforderlig tillgång av »olika markslag». Det kan
; vara i många fall av vikt till förekommande av smussel i författningens
tillämpning, att det i författningen upprepas, att därmed menats åker, äng,
odlingsmark, husbehovsskog och bete.

Det tillägges i förslaget, att upplåtelsevillkoren därjämte böra vara för
köparen skäliga. Då omkostnaderna härvid är det primära vid sidan av
ägornas tillräcklighet, bör också fastställas, att även skäliga grunder för
"prissättningen föreskrives. Motionen nr 267 och följande i första kammaren
hänvisa i detta avseende till jordkommissionens förslag I (sid. 20). Att
blott röra sig med ordet »skälig», ofta visserligen den enda möjliga utvägen,
förpliktar dock icke till så mycket. Tolkningen blir fri. Någon formulering
i detalj kan dock ej nu medhinnas, vilket må antecknas såsom ett ytterligare
skäl bland de många, som tala för en återvisning av ärendet.

Emellertid bemställes,

att § 3 andra stycket får följande förändrade lydelse:
»Lägenheten bör befinnas lämplig till jordbruk med
härför tjänlig jord och ändamålsenlig storlek samt
erforderlig tillgång av åker, äng, odlingsmark, skog,
bete och andra nödiga markslag. Upplåtelse villkoren
; böra vara för köparen skäliga och må egnahemslån i

regel ej beviljas, om ej prissättningen enligt egnahems,
nämndens bestämmande är moderat och byggd på ratio nella

grunder med särskild hänsyn tagen till egnahemsverksamhetens
sociala uppgift.»

Beträffande punkt I. 6.

(anvisande av anslag för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare):

av herr Lindhagen, som anfört:

Då här avsetts att taga ett »nytt steg», innefattande synnerligen betydande
utvidgningar av egnahemsverksamheten, ligger det i sakens natur, att
denna avsikt ej kan realiseras utan att också nya penningar anslås för
ändamålet. På benägenheten eller obenägenheten därtill manifesterar sig
väl sinnelaget. När det gäller anslag till försvarSväsendet utåt, begäres upp -

116 Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer.

riktigt de stora summor, som verkligen behövas. Den lilla höjning, som
utskottet i anslutning till kolonisationssakkunniges förslag ifrågasatt, innebär,
såsom det också blivit sagt, knappast mera än en liten markering, att
nya frågor föreligga. Det har anmärkts i propositionen, att det gamla
anslaget på denna punkt är alldeles för knappt. Gäller det att tillgodose
de obemedlade utan återbetalningsskyldighet, bör uppmärksamheten särskilt
fästas på tilläggsanslaget, som i själva verket avser en sådan anslagsform.
Det har av vederbörande meddelats, att ansökningarna om premielån
uppgå till cirka 1,300,000 kronor och om egnahemslån till 26 å 27 miljoner
kronor årligen. Med åberopande jämväl i övrigt av motionen I: 275 hemställes,

att anslaget under denna punkt för nästkommande
budgetår höjes till 1,500,000 kronor.

Beträffande punkt I. 7.

(bestämmande av årsutlåningen från egnahemslånefonden för 1929):

av herr Lindhagen, som — under åberopande av de av honom under
punkt 6 angivna skäl — hemställt,

att låneanslaget för 1929 höjes till 30,000,000 kronor,
fördelade med 22,000,000 kronor för jordbrukslägenheter
och 8,000,000 kronor för bostadslägenheter.

II. Reservationer vid utskottets hemställan under punkt II.

Beträffande punkt II. 1:

av herrar greve Spens och Sundberg, vilka anfört:

Av kolonisationssakkunnigas betänkande (sid. 143 o. ff.) och utskottets
utlåtande synes framgå, att den utredning rörande understöd ur egnahemslånefonden
jämväl för samfällda (kooperativa) jordbruk, som föreslagits,
icke avser s. k. öppna i vanlig mening kooporativa företag, utan slutna
föreningar mellan till antalet begränsade personer, som samfällt bruka och
arbeta på en av dem gemensamt inköpt gård.

Utskottet har förklarat sig anse, att det bör undersökas, huruvida åtgärder
kunna genomföras »i syfte att i särskilda fall förhjälpa därtill lämpliga
personer att gemensamt förvärva och bruka någon större eller medelstor
jordbruksegendom.» •“

På emellertid av sakkunnigebetänkandet synes framgå ej mindre att i
vårt land redan utförda enstaka försök med samfällda jordbruk givit mindre
tillfredsställande resultat, än även att det är synnerligen tvivelaktigt om
samfällda jordbruk kunna beräknas här fylla någon nämnvärd uppgift eller
ens kunna lyckligt genomföras, kan det uppenbarligen ej vara lämpligt att

Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer. 117

igångsätta en utredning till befrämjande av uppkomst av sådana jordbruk.

På grund härav hemställes,

att riksdagen må avslå utskottets förslag uti punkten
II. 1.

Beträffande punkt II. 3:

1) av herrar greve Spens, Andersson i Fältenborg, Sundberg, Gabrielsson,
Pettersson i Bjälbo och Hedlund i Häste, vilka anfört:

Bestämmelserna i gällande expropriationslag innefatta i möjligaste mån
betryggande garantier för att ersättningen till den, som har att avstå sin
egendom för något i lagen angivit ändamål, blir fastställd i överensstämmelse
med egendomens verkliga värde. Någon utredning i enlighet med
utskottets förslag till åstadkommande av större garantier i detta avseende
torde alltså icke vara erforderlig.

Utskottet har även påkallat utredning i syfte att nedbringa kostnaderna
för expropriationsförfarandet. Jämväl i detta avseende torde gällande lag
innefatta tillräckliga garantier. Detta sista spörsmål har för övrigt i huvudsak
varit föremål för riksdagens prövning flera gånger, senast år 1927,
utan att föranleda till någon riksdagens åtgärd.

På grund härav hemställes,

att riksdagen mål avslå utskottets hemställan under
punkten II. 3.

2) av herrar Tjällgren och Johanson i Hallagården, vilka yrkat,

att1 riksdagen må, i anledning av motionerna 1:163
och II: 295, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag i syfte att vid expropriation enligt
gällande lag kostnaderna för expropriationsförfarandet
må nedbringas.

III. Reservationer vid utskottets hemställan under punkt III.

Beträffande den i motionerna I : 203 och II: 357 avhandlade frågan om
kontroll över den sociala arrendelagen:

av herrar Linder, Lindhagen, Hage, Johansson i Uppmälby, Olovson i
Västerås och Adler, vilka yrkat,

att riksdagen, i anledning av motionerna 1:203 och
11:357, ville hos Kungl. Maj:t begära övervägande av
sådant tillägg till den sociala arrendelagstiftningen, att
någon kontroll å lagens tillämpning må kunna genom
jordbrukskommissionema eller annorledes åstadkommas.

118 Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen anfört:

»Såsom närmare utvecklats i motionen, kan den sociala arrendelagstiftningen
på angivna sätt med lätthet kringgås. Detta sker också såsom blivit
upplyst. Det kan väl icke vara riktigt, att en antagen lag lämnas så vind
för våg. I motionen har med tillitande av jordkommissionerna angivits en
utväg, på vilken nödig kontroll med ingen eller föga kostnad kan anordnas.

Utskottet har icke vågat bestrida missförhållandet utan endast skrivit, att
intet nytt inträffat sedan frågan avslogs förra riksdagen. Därom är det
icke fråga utan om en kontroll behövs. Det nya har för övrigt inträffat,
att oefterrättligheten pågått ännu ett år.»

Beträffande den i motionen I : 271 avhandlade frågan om lagstiftning
angående fideikommiss:

av herrar Lindhagen och Hage, vilka yrkat:

att riksdagen med anledning av motionen 1: 271 ville
hos Kungl. Maj:t anhålla om övervägande i vad män
som bidrag till jordanskaffningen borde tillitas särskilda
prestationer vid försäljning av fideikommissjord i huvudsaklig
anslutning till den danska lagstiftningen samt för
riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen anfört följande:

»I motionen har erinrats hurusom fideikommiss jord numera med administrativt
tillstånd försäljes utan att, på sätt riksdagen påyrkat, försäljningen
reglerats genom särskild författning eller hänsyn tages till den vinst, som
genom detta tillstånd tillfaller fideikommisset. Danska lagstiftningen har
antagit särskilda lagbestämmelser därom och jordkommissionen har senast
påkallat ett övervägande utan att detta föranlett någon åtgärd. Med 8
röster mot 6 beslöt utskottet avslå yrkandet.»

Beträffande den i motionen 1 : 273 avhandlade frågan om viss särskild
skogslagstiftning m. m.:

av herr Lindhagen, som anfört:

Erinringar, öppna eller förtäckta, ha börjat göras mot att de små jordbrukarna
ej böra få förfoga över någon husbehovsskog, enär de sköta den
dåligt. Då i vårt kalla klimat tillgång till virke ur skog är en huvudförutsättning
i stora delar av landet för jordbrukets utövande likaväl som
avkastningen ur åkern, så bör ju detta påstående leda till ett strävande att
meddela undervisning om skogsvård åt småbrukarna på ett mera direkt
och verksamt sätt liksom mångenstädes äger rum i fråga om åkerjordens
brukande. Detta sker emellertid icke på det sättet, vad författningarna

Sammansatt andra lag- och jordhruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer. 119

än raä säga om skogsvård sstyrelsernas uppgift att utbreda kunskap i
skogsskötsel. Likgiltigt är däremot, genom vilken det sker, blott det
äger rum.

Det är vidare ostridigt, att bekymmer mången gång uppstått därav att
rätt till skogsfång genom servitut omintetgjorts genom skogsägarens avverkning
av skogskapitalet. Utskottet hänvisar nu till, att lagen om delning
av jord på landet medgiver servitutshavare rätt att erhålla utbrytning av
servitutet, där det visas att servitut äventyras. Dylika medgivanden i lagstiftningen
betyda i realiteten något endast undantagsvis. En servitutshavare
är sällan i tillfälle att vedervåga och bekosta den process, som måste föregå
utbrytningen. Han kan också råka i onåd hos personer, av vilka han är
i beroende. Det i motionen avhandlade spörsmålet har således icke »blivit
beaktat» utan tvärtom i själva verket brutalt avslagits.

Det är en intressant företeelse, att det gamla av andra kammaren mångfaldiga
gånger understödda kravet på uthålligt skogsbruk å större enskilda
skogar lika väl som å allmänna skogar icke längre i riksdagen vinner
beaktande från något håll. Det är ju stora värden, som på oet sättet skulle
utan ödesdigert tidsavbrott årligen bevaras för handelsbalansen, näringarna
samt skogsarbetarna, till vilka även småbrukarna i stor utsträckning höra.
Man har nu av någon oförklarlig orsak ingen mentalitet för själva saken.
Det åberopas allenast, att den nuvarande skogslagstiftningen innefattar ett
tillräckligt skydd. Förhållandet är ju emellertid, att den fortfarande i stort
endast är en återväxtlag. Den skyddar icke alls skogskapitalet, så att en
årlig avkastning av detsamma betryggas. Det är väl även därför, som det
enligt sakkunniges från orterna vitsord mångenstädes inträffar, att bolagen
nu tämligen totalt avverka sina bulvanhemman utan att skogsvårdsstyrelserna
röra ett finger. Hur går det då med skogens permanenta årliga
avkastning till gagn för| den levande generationen! Med åberopande av
andra kammarens tidigare upprepade beslut, uttalanden vid den tiden från
många skogstjänstemän, jordkommissionens förslag i ämnet, motionens
motivering samt främst sakens natur, hemställes,

att riksdagen med anledning av motionen 1: 273 ville
hos Kungl. Maj:t begära övervägande:

a) om småbrukares undervisande på ett personligt
och ingående sätt icke blott i jordbruk utan även i
skogsvård och i all synnerhet i vården om husbehovsskogsområden; b)

att, i den mån småbrukares rätt till skogsvirke
tillgodoses genom servitut på enskild skogsmark, åtgärder
måtte vidtagas, som på ett för servitutshavaren
överkomligt sätt skyddar denne mot att berövas
sin rätt, genom att skogsägaren avverkar skogskapitalet;
samt

120 Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer.

c) att lagbestämmelser om uthålligt skogsbruk på
större enskilda skogar likaväl som på allmänna skogar
måtte komma till stånd i syfte bland mycket annat att
trygga de genom egnahemsverksamheten tillkomna småbruken
att vid behov kunna erhålla varaktig arbetsförtjänst
genom skogsarbete.

Beträffande den i motionerna 1: 163,1: 204, I: 267, I: 268, I: 269, I: 270, II: 295
och II: 360 avhandlade frågan om expropriation för vissa nya ändamål:

1) av herrar Linder, Lindhagen och Hage, som hemställt,

att riksdagen, med anledning av motionerna 1:163,
204 och 267—270 samt 11: 295 och 360, måtte hos
Kungl. Maj:t begära övervägande och förslag till expropriationslagstiftning
såsom ett yttersta medel i strävandena
för bildande av nya jordbruk, frilösning av
arrendejordbruk, fulländning av ofullständiga jordbruk
samt anskaffande av tomtmark för nya bostäder och
andra erforderliga ändamål.

Till stöd för detta yrkande har herr Linder åberopat vad han anfört i
sin ovan vid punkt I intagna reservation.

Herr Lindhagen har till stöd för sagda yrkande anfört följande.

»Expropriation såsom ett medel bland andra för lösning av jordfrågan
upptogs till behandling av norrlandskommittén och har sedan oavlåtligt
framförts i riksdagen. Inom kommittén sysslades med lagstiftningar för
att ytterst genom expropriation bilda nya jordbruk, avlösa arrendejordbruk
och förbättra ofullständiga jordbruk. Jordkommissionen framförde också
dessa ämnen med tillägg av expropriation för anskaffandet av tomtmark till
bostäder. År 1924 framfördes bland annat samtliga dessa fyra krav genom
socialdemokratiska partimotioner. De avstyrktes av riksdagen med reservation
från socialdemokraterna.

Frågan har nu efter fortsatta påminnelser återkommit vid denna riksdag.
I motionerna 1:163 och II: 295 har hemställts om expropriation för
anskaffande av mark för dels ett ur nationalekonomisk synpunkt önskvärt
och för ortsbefolkningens utkomst betydelsefullt företag såsom exempelvis
ett sågverk eller en trämassefabrik vid mynningen av en större flottled,
dels för kolonisationsändamål och dels för utvidgning av ofullständiga
jordbruk. I motionerna I: 204 och 267—270 samt II: 360 har begärts expropriationslagstiftning
såsom ett yttersta medel i strävandena för bildande
av nya jordbruk (rikets kolonisation), utbrytning av arrendejordbruk,
fulländning av ofullkomliga jordbruk och anskaffande av tomtmark för
nya bostäder. Beträffande de närmare motiven hänvisas till motionerna.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer. 121

Utskottet faller tillbaka på det ständigt upprepade förmenandet, att
»några framträdande svårigheter att i den fria marknaden uppbringa
erforderlig jord för hithörande ändamål torde för närvarande icke göra
sig gällande». Det viktigaste är emellertid att skaffa jord åt vederbörande
i hemorten. Detta ligger i sakens natur, och genom värmlandsundersökningens
enquéte visade sig, att svaret från alla socknarna gingo så gott
som enhälligt i samma riktning. Även de tre s. k. bolagsreservanterna i
norrlandskommittén påstodo, att jord fanns och att expropriation därför
ej behövdes. Men de tilläde, att det väl icke var nödvändigt, att jord
behövde anskaffas just i hemorten. Däri låg ett erkännande att, om så
var förhållandet, behövdes nog expropriation. Utskottet har emellertid
alldeles undandragit sig, trots uppfordran, att ingå på denna sak. De
ifrågavarande skilda uppfattningarna i vår tid äro väl, uppriktigt sagt,
allenast ett uttryck för olika uppfattningar eller intressen beträffande
problemet om äganderättens helgd.

Man får besinna, att expropriation avser icke blott att underlätta frivilliga
avtal om anskaffande av jord. Det gäller också erforderliga och
rimliga uppgörelser vid den tid, på den plats, i den omfattning, mot det
pris och till förmån för den person, som vederbör, med mera dylikt.

Beträffande de i motionerna 1:163 och 11:295 väckta frågorna om åtgärder
för att nedpressa de ofta uppdrivna expropriationsprisen på mark
och expropriationskostnaderna må erinras, att den förra frågan på ett än
mer ingående sätt åsyftas uti yrkandena i motionerna 1:267—270, vilka
däri begära särskild hänsyn till det sociala ändamålet och åberopa till
övervägande jordkommissionens formulering i detta syfte. Dessa motioner
borde således ej av utskottet förbigåtts.»

2) av herrar Johansson i Uppmälby, Eriksson i] Ljusdal, Olovson i
Västerås och Adler, vilka anfört:

Den uppfattning beträffande utvidgad expropriationsrätt, som kommit
till uttryck i motionerna 1:163 och II: 295, finna vi vara riktig. Vi ha
sålunda inom utskottet yrkat bifall till motionerna även i denna del. I
likhet med motionärerna finna vi det vara önskvärt och behövligt, att
expropriationsrätt medgives i fråga om jord, som erfordras för kolonisationsändamål
eller för utvidgning av ofullständiga jordbruk. Utan stödet
av en expropriationslagstiftning torde statsmakternas strävanden att underlätta
skapandet av nya jordbruk och utvidgning av ofullständiga sådana
icke kunna leda till önskade resultat. Dessa strävanden kunna ju helt
omintetgöras därigenom att den jord, som för ändamålet borde kunna
tagas i anspråk, antingen icke upplåtas alls eller upplåtes endast mot
oskäligt pris. Liksom motionärerna hålla vi före, att en expropriationsrätt
icke så ofta torde behöva tagas i anspråk, men dess förefintlighet
skulle med all säkerhet befrämja frivilliga upplåtelser av odlingsmark.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt 3 avd. 2 höft. (Nr 2.) 8

122 Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer.

Såsom motionärerna framhålla, måste det anses vara en lucka .1 lagen,
att medan mark kan exproprieras för vissa speciella anläggningar till
företag, som äro av gagn för orten, mark däremot icke kan exproprieras
för anläggning eller utvidgning av dylikt företag. Det måste vara att
anse som ett samhällsintresse av första ordningen, att anläggandet och
utvidgandet av för samhället betydelsefulla företag icke förhindras eller i
avsevärd mån försvåras därigenom att lämplig mark undanhålles. Även
beträffande ifrågavarande ändamål torde förefintligheten av expropriationsrätt
i de flesta fall vara ägnad att leda till frivilliga upplåtelser.

Under åberopande härav och med hänvisning till vad motionärerna
anfört få vi hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till sådana ändringar i gällande
lag om expropriation, som erfordras för att bereda
möjlighet till expropriation av mark för tillgodoseende
jämväl av i motionerna I: 163 och II: 295 angivna
ändamål.

IV. Reservationer vidkommande utskottets motivering.

Beträffande utskottets motivering till dess hemställan under punkt I. t. a.

§ 4 (angående hushållningssällskapens egnahemsnämnder; sid. 29 i utskottets
utlåtande):

av herrar Johansson i Uppmälby, Olovson i Västerås och Adler, vilka
ansett, att utskottets motivering i denna del bort haft följande lydelse:

»Frågan om den lokala egnahemsorganisationens ändamålsenliga anordnande
— — — icke kunde anses framkomlig.

Utskottet förbiser ingalunda, att vissa tillfälliga svårigheter kunna
möta vid en omorganisation, som skall leda till att egnahemsverksamheten
helt frigöres från hushållningssällskapen. En sådan omorganisation
finner emellertid utskottet vara både önskvärd och möjlig. Enligt
utskottets mening bör den framtida egnahemsorganisationen icke vara
sammankopplad med någon sidoordnad organisation, utan vara så anordnad,
att något organ för det allmänna i allt har det avgörande inflytandet
över verksamheten. Givet är, att egnahemsorganisationen skall stå
under statens ledning och kontroll, men det torde måhända vara ändamålsenligt
att knyta den lokala organisationen även vid landstingen, varigenom
de lokala intressena kunde bliva bevakade. Möjligt är ju dock, att den
lokala organisationen kan på annat och för det allmänna fullt betryggande
sätt anordnas.

Då det av helt naturliga skäl icke varit möjligt för utskottet att i all
hast föreslå en helt ny organisation, som skulle ersätta hushållningssäll -

Sammansatt andra lag- och jordbruksutsk. uti. Nr 2. Reservationer. 123

skapens egnahemsnämnder, eller att föreslå de åtgärder, som äro att vidtaga
beträffande ansvaret för nu utlämnade egnahemslån, och då Kungl.
Maj:ts förslag dock är att betrakta som en förbättring, har utskottet funnit
sig höra i denna del tillstyrka detsamma.

Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Maj:t tager frågan om den
lokala egnahemsorganisationens ändamålsenliga anordnande under förnyad
omprövning och därvid söker åstadkomma en lokal organisation,
varigenom egnahemsverksamheten frigöres från hushållningssällskapen.»

Beträffande utskottets motivering till dess hemställan under punkt II. 2.

(angående utredning om beredande av ökade möjligheter för lantarbetare
m. fl. att erhålla egna jordbruk; sid. 40 och 41 i utskottets utlåtande):

1) av herrar Tjällgren och Johanson i Hallagården, vilka ansett, att
utskottets motivering i denna del bort haft följande lydelse:

»Jämte det utskottet — — — att bliva självständiga jordbrukare.
Utskottet kommer alltså — — — motioners syfte.»

2) av herr Lindhagen, som — under hänvisning till vad han i motiveringen
till sin ovan intagna reservation vid utskottets hemställan under punkt I
1. b. § 2 — hemställt,

att i utskottets motivering i denna del de två satserna
börjande med »mycket» och slutande med »beaktande»
utgå ur motiven samt ersättas neutralt med satsen:
»Vid utredningen böra olika utvägar bliva föremål för
beaktande.»