Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. 17

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1028 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 19 §
i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 6 9,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Carlson i Mölndal hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att 19 § i lagen den 18 juni 1925 om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör
kronan, stad, köping eller municipalsamhälle.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionens innehåll.

Lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område ägde ej tillämpning beträffande
område, som tillhörde kronan eller ingick i tomtindelning, eller i fråga om
mark i samhälle, för vilket skulle föras fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser.

Jordkommissionen hade i sitt under år 1921 avgivna förslag upptagit
särbestämmelser för tomtindelad mark samt från lagens tillämpning undantagit
allenast mark, som tillhörde kronan eller som innehades med tomträtt.

Till stöd härför anförde kommissionen:

Att friköpningslagen icke fått tillämpning på mark, som ingår i tomtindelning,
och på mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, har, såsom också framgår av motiveringen
till 1918 ars lag, icke sin grund däri, att det beträffande ifrågavarande
lägenheter skulle råda någon så väsentlig skillnad allt efter som
de äro belägna inom eller utanför stadsområden, att endast i det senare
fallet rätt till friköpning bör tillerkännas lägenhetens innehavare.

Hos kommissionen har framhållits, hurusom inom stationsområden ofta
nog marken vore tomtindelad och att i anledning därav lägenhetsinnehavarna
med egna hus saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda jordområden.
Det bör också beaktas, att till följd av nämnda begränsning av lagens tilllämplighet
en enligt lagen bestående rätt till friköpning kan gå om intet
därigenom att tomtindelning genomföres för det område, där lägenheter med
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 2 avd. 3 höft. (Nr 4—8.)

Historik.

1920 års ensittarlag.

Jordkommissionen
1921.

2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

Yttranden

1921.

friköpningsrätt äro belägna, eller därigenom att dylikt område inkorporeras
med stad. Med lagens syfte kan icke anses överensstämma, att en redan i
utsikt ställd rätt till friköpning skall gå om intet till följd av dylika
administrativa åtgöranden.

I sitt under år 1920 avgivna betänkande rörande skifteslagstiftningen har
jordstyckningskommissionen föreslagit de ändringar i friköpningslagen, som
föranledas av samma kommissions förslag till lag om delning av jord å
landet in. in., och därvid såsom föremål för friköpning medtagit jämväl
mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser. På grund av vad ovan anförts anser jordkommissionen,
att även mark, som ingår i tomtindelning, bör vara föremål för
friköpning, och har kommissionen utarbetat föreliggande förslag i enlighet
härmed. Härvid har dock av naturliga skäl måst göras den viktiga
inskränkningen, att friköpning av tomt får äga rum endast för den händelse
tomtinnehavarens byggnader kunna, i förhållande till tomtens läge
och beskaffenhet, anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

En ledamot, herr Wohlin, var skiljaktig i denna delen och anförde därutinnan: På

av kommissionen anförda skäl finner jag hinder icke möta mot att
utsträcka lagens tillämplighetsområde till mark, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser och som icke ingår i
tomtindelning, men jag kan icke biträda förslaget om att lagen jämväl skall
göras tillämplig å mark, som ingår i tomtindelning. De av kommissionen
till stöd för sistnämnda utsträckning av lagen anförda skälen finner jag
icke bärande och vill dessutom erinra därom, att ensittarlagens utsträckning
till att gälla mark, som ingår i tomtindelning, såväl torde strida mot de
grundtankar, som från början varit vägledande för ifrågavarande lagstiftnings
förespråkare, som även medföra flera för ifrågavarande samhällen icke
förutsedda konsekvenser. Man har med ensittarlagen åsyftat att rädda eu
mängd på landsbygden förefintliga egna hem på ofri grund, med utgångspunkt
från att den jord, varom i sådant fall är fråga, i regel har ett mindre
värde såväl för ägaren som för andra personer än nyttjanderättshavaren.
Mark åter, som ingår i tomtindelning, ligger ofta på platser med högre
jordvärden, och det synes, ej minst med hänsyn till möjlig spekulation,
mindre lämpligt att, åtminstone genom eu utvidgning av den förevarande
lagstiftningens tillämpningsområde, tillerkänna ägare till hus å sådan mark
expropriationsrätt till densamma. Jag är dessutom icke i tillfälle att överblicka
följderna av en sådan expropriationsrätt med hänsyn till stadsplaner
m. m., förutom att vissa bestämmelser i 2 §> av kommissionsmajoritens förslag
förefalla mig invecklade och ur vissa synpunkter äventyrliga.

Förslaget tillstyrktes av länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Hallands
Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Stockholms
län och byggnadsstyrelsen avstyrkte all tillämpning av lagen å område
i stad. Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Jämtlands län, överståthållarämbetet
och lantmäteristyrelsen avstyrkte, att lagen gåves tillämpning inom
tomtindelat område. Direktören för svenska stadsförbundet avstyrkte lagens
lämplighet beträffande jord, som ägdes av stad, köping eller municipalsamhälle
eller inginge i fastställd stadsplan.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. 19

I det till lagrådet under år 1922 remitterade förslaget undantogs från
lagens tillämpning förutom mark, som tillhörde kronan eller som innehades
med tomträtt, även mark, som tillhörde stad, köping eller municipalsamhälle.

Vid granskningen av detta förslag anförde lagrådet:

Vad särskilt beträffar införande av lösningsrätt i fråga om tomtindelat
område hava häremot framförts synnerligen vägande skäl såväl av en utav
jordkommissionens ledamöter som i vissa av de över kommissionens förslag
avgivna yttrandena. Till väsentlig del gälla dessa skäl även mot förevarande
lagstiftnings tillämplighet över huvud å mark, som ingår i stadsplan.
Särskilt synes påtagligt, att införande av friköpningsrätt till sådan mark
skulle gynna en ur stadsplanesynpunkt otjänlig fastighetsbildning. Med
hänsyn härtill och då den i förevarande avseende ifrågasatta utvidgningen
av lagstiftningens tillämplighetsområde i allt fall torde genom undantagandet
av jord, som tillhör stad, köping eller municipalsamhälle, hava praktiskt
sett förlorat det mesta av sin betydelse samt i övrigt någon utredning
ej förebragts om behovet av friköpningsrätt till enskild jord inom område,
varom nu sagts, synes riktigast att begränsa lagens tillämplighetsområde så,
att därifrån undantages all jord inom område, för vilket stadsplan blivit
fastställd. Däremot synes skäl ej föreligga att i vidsträcktare mån än förslaget
innebär från friköpningsrätt undantaga jord i stad eller samhälle
utom dess planlagda område.

I den proposition i ämnet, nr 142, som framlades för 1925 års riksdag,
föreslogs, att från lagens tillämpning skulle undantagas, förutom mark, som
tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle, område, som ingår i
fastställd stadsplan.

I det till lagrådet under år 1925 remitterade förslaget hade stadgandet
upptagits i nyssnämnda lydelse. Däremot framställdes av lagrådet icke någon
anmärkning.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 252, hemställde herr Lindhagen,
att lagen måtte omfatta även mark, som inginge i fastställd stadsplan
och tomtindelning. Till stöd härför anförde herr Lindhagen följande:

I det framlagda förslaget har utgått jordkommissionens förslag, att lösen
även får omfatta mark, som ingår i tomtindelning, och i stället föreskrivits
än mer, att lagen ej äger tillämpning på mark, som ingår i fastställd stadsplan.
Äganderättsförhållandena äro ett och stadsplanerna ett annat. Där
det inom stadplan finnes någon, som har eget hus på annans grund till en
viss omfattning, och detta går för sig, så bör det också gå för sig, att han
får sådan rätt till grunden, att han kan behålla sitt hem. En bestämmelse
i huvudsakligen det syfte, som innefattas i andra paragrafen i det år 1922
till lagrådet remitterade förslaget, bör bibehållas.

Andra lagutskottet, som för förberedande behandling förehade såväl propositionen
som herr Lindhagens ovanberörda motion, anförde rörande motionen
i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 30:

I anledning av motionen vill utskottet framhålla, att, om ock vissa skäl
kunna tala för en utvidgning av ensittarlagens tillämplighetsområde i nu
förevarande avseende, hinder i allt fall för närvarande torde möta emot en

Lagrådet.

Riksdagen

1925.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

Utskottet.

dylik utvidgning. Såsom bekant pågår nämligen arbete på en reformering
av gällande stadsplanelagstiftning och, enligt vad utskottet inhämtat, torde
denna fråga möjligen redan nästkommande år kunna föreläggas riksdagen. Att
resultatet av det sålunda pågående utredningsarbetet bör avvaktas, innan
ståndpunkt tages till frågan om utvidgning av ensittarlagens tillämplighetsområde
till att avse jämväl jord, som ingår i fastställd stadsplan, torde
vara så mycket nödigare, som en dylik utvidgning av ensittarlagens tillämplighetsområde
kan vara ägnad att verka försvårande på den tillämnade
reformeringen av stadsplanelagstiftningen. Utskottet finner fördenskull motionen
1: 252 i nu förevarande del icke böra bifallas.

Motionen blev av riksdagen avslagen.

Vid det förnyade övervägande, som utskottet ägnat den i motionen väckta
frågan, har utskottet icke funnit anledning frånträda sin ovan återgivna
vid 1925 års riksdag uttalade uppfattning.

Av den till innevarande riksdag avgivna riksdagsberättelsen framgår, att
den pågående utredningen angående reformering av stadsplanelagstiftningen
beräknas vara slutförd i början av innevarande år.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

tran törsta kammaren: herrar Westman, von Sydow, Linder, Österström, greve Spens,
Frändén, Sigfrid Hansson och Pelrén; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage*, Magnusson i
Skövde, Johanson i Hallagården, Olovson i Västerås, Andersson i Rasjön och Pettersson i
Hällbacken.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.