Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1928 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående visst tillägg till
lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 288,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Sundström hemställt, att riksdagen
måtte besluta sådant tillägg till lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete, att arbetare, som ådragit sig muskelsträckning i ryggen,
bliva tillförsäkrade ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens grunder och
att vederbörande utskott måtte utforma den för berörda lagändring nödiga lagtexten,
eller, om detta icke bifölles, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning i ärendet samt förslag till nästa års riksdag.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Over motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten. De yttranden,
som i anledning härav kommit utskottet tillhanda från nämnda myndigheter,
äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet
till desamma.

Det förslag, som innehålles i motionen, synes avse, att s. k. muskelsträckningar
i ryggen skola i försäkringshänseende alltid anses såsom följder av olycksfall
i arbete. Ett genomförande av förslaget skulle alltså innebära, att beträffande
ifrågavarande skador icke skulle förefinnas den prövningsrätt, som i berörda
hänseende eljest tillkommer vederbörande försäkringsinrättning. Ett bifall
till motionen skulle därjämte föranleda, att gränserna mellan olycksfallsförsäkringen
och sjukförsäkringen på denna punkt bleve utplånade.

Med anledning av motionen har på utskottets hemställan verkställts en ingående
undersökning av det föreliggande spörsmålet. Denna utredning giver
vid handen, att vid prövning av ersättningsanspråk beträffande sådana skador,
som avses i den föreliggande motionen, försäkringsinrättningarna numera hämta
ledning av den medicinska sakkunskapens anvisningar vid bedömandet av frågan,
huruvida s. k. muskelsträckningar i ryggen äro att betrakta som olycksfall
eller sjukdomsfall.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 2 avd. 19 käft. (Nr 82—83.)

Utskottet.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

Utskottet har med hänsyn till här ovan anförda förhållanden icke ansett sig
kunna tillstyrka bifall till något av de i motionen framställda yrkandena; och
får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 4 maj 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow och Martin Svensson, fröken
Hesselgren samt herrar Berglund* och Stenberg* ;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg*, Hagman, Hage,
Johanson i Hallagården, Holmström i Stockholm, Wallerius och Andersson i Rasjön.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Hage, som ansett, att utskottet bort hemställa om en mera allsidig
och ingående utredning av den fråga, som av motionären framförts. Man
borde därvid särskilt sikta till att få mera klarhet i frågan, huruvida den praxis,
som nu utbildat sig vid rubricerande av s. k. muskelsträckningar i ryggen och
vid dessa skadors inordnande under olycksfallskategorien, icke är allt för restriktiv
i sina verkningar mot arbetare, vilka framfört krav på, att deras skador
skulle rubriceras på sådant sätt att de skulle falla under olycksfallsersättningslagens
bestämmelser.

Utskottet borde ha kunnat som ett motiv för ovannämnda utredningsyrkande
hänvisa bland annat till det synnerligen anmärkningsvärda förhållandet, att
byråchefen i riksförsäkringsanstalten H. von Schulzenheim i en artikel i Social
Tidskrift gjort gällande, att i 30 uppgivna fall, som av försäkringsrådet förklarats
icke vara olycksfall, man kunnat konstatera, att »i fråga om vederbörande
skadades tillstånd före olycksfallet icke har förekommit något, som
kan tala emot åkommans olycksfallskaraktär.»

Det har dessutom under behandlingen av frågan framkommit, att även inom
läkarekretsar i resp. länder finnas olika meningar i denna fråga vilket fram -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

3

gill'' av vissa uttalanden bland annat vid 1914 ars nordiska arbetarförsäkringsmöte
i Kristiania. Det synes därför synnerligen önskvärt, att man genom en
mera ingående utredning kunde komma fram till vidtagande av sådana anordningar
som kunde på ett bättre sätt trygga skadad arbetares möjlighet att få
i motionen omnämnd skada behandlad som olycksfall, där de övervägande skälen
tala härför.

Reservanten anser alltså, att utskottet, under hänvisning till denna motivering,
borde ha föreslagit,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t matte lata verkställa en allsidig och ingående
utredning av den i motionen berörda frågan.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

Bilaga A.

1) Försäkringsrådet.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 3 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt Försäkringsrådet
att till utskottet avgiva yttrande över den inom andra kammaren väckta
motionen, nr 288, angående visst tillägg till lagen om försäkring för olycksfall
i arbete.

I motionen torde åsyftas de åkommor i ryggen, vilka i de olycksfallsanmälningarna
åtföljande läkarbetygen i allmänhet pläga angivas under diagnoserna
ryggskott, muskelsträckning, muskelbristning eller liknande uttryck.

Till en början torde böra erinras om att diagnoserna muskelsträckning och
muskelbristning i förevarande fall i allmänhet icke innebära, att några objektiva
tecken på sträckning eller bristning av muskler blivit av läkaren konstaterade
eller att eljest andra sjukdomstecken än de vid ryggskott vanligen förekommande
blivit vid undersökningen påvisade.

Enligt den medicinska vetenskapen kunna inre sjukdomsorsaker av olika
slag giva upphov till åkommor av förevarande art. Ej sällan giva de sig
tillkänna utan värjo förbindelse med kroppsansträngning eller arbete överhuvud
taget.

Beträffande av Försäkringsrådet hittills tillämpad praxis vid bedömande av
ersättningsanspråken i skadeärenden av ifrågavarande slag må erinras om att,
så snart genom fynden vid läkarundersökningen ansetts bestyrkt, att den försäkrade
under sitt arbete drabbats av skada i ryggens vävnader, därmed i regel
tillräckligt stöd ansetts föreligga för fallets hänförande under olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsbestämmelser, även om säkrare utredning icke
kunnat vinnas om de närmare omständigheter, under vilka skadan uppkommit.
Endast för såvitt av utredningen framgått, att den påvisade skadan haft sin
väsentliga orsak i förutvarande sjukliga förändringar, torde ersättning hava
vägrats.

Enligt Rådets erfarenhet från handläggningen av förevarande ärenden torde
emellertid fynden vid läkarundersökningen ofta icke giva någon mera säker
ledning för bedömande av frågan, huruvida de sjukdomssymtom patienten företer
äro framkallade av en vid visst tillfälle ådragen skada eller betingade av
inre sjukdomsorsaker. Ej sällan måste därför vid prövningen av dessa ärenden
huvudvikten läggas vid frågan, huruvida under arbetet något inträffat,
som kan rubriceras som olycksfall, och om förloppet därvid varit sådant, att
skada bör antagas hava orsakats å den kroppsdel, till vilken de sjukliga symtomen
äro lokaliserade.

Rådet har beträffande de fall, där sålunda genom läkarundersökningen icke
kunnat klarläggas, huruvida åkomman har karaktären av olycksfallsskada eller
ej, i allmänhet ansett åkomman böra betraktas som orsakad av olycksfall,
så snart utredningen givit erforderligt stöd för antagandet, att ryggmuskulaturen
vid det uppgiva olyckstillfället varit föremål för yttre våldsam påverkan
eller ock på annat sätt utsatts för särskild, häftig påfrestning, överstigande
vad arbetaren i sitt yrkesarbete dagligen kunnat väntas vara utsatt för.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

5

Tydligt torde vara, att i den man genom utredningen även andra orsaker
t ill åkomman än det uppgivna olycksfallet gjorts sannolika, kravet på bevisning
om olycksfallets betydelse för åkommans uppkomst måst skärpas liksom
i den mån de medicinska fynden talat för olycksfallsskada, mindre starka krav
på bevisningen i fråga om olycksfallsmomentet och dess betydelse ansetts behövliga.

Enligt Rådets mening torde från socialförsäkringens synpunkt en rationell
lösning av frågan om ersättning vid arbetsoförmåga, orsakad av s. k. muskelsträckning
i ryggen och därmed likartade åkommor, stå att vinna endast i
samband med införande av allmän obligatorisk sjukförsäkring. Till denna
gren av socialförsäkringen torde nämligen böra hänföras de åkommor av förevarande
art, vilka icke äro orsakade av olycksfall utan betingade av inre sjukdomsorsaker
av olika slag.

På grund av vad sålunda anförts anser sig Försäkringsrådet böra avstyrka
bifall till motionärernas framställning.

Utlåtande i ämnet av professorn John Berg samt ett yttrande från de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening bifogas.

I detta ärendes behandling hava Försäkringsrådets samtliga ledamöter deltagit.
Stockholm den 24 februari 1928.

På Försäkringsrådets vägnar:
O. F. ENBOM.

Valdemar Aae.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

2) Till Kungl. För säkring srådet.

För att inalles kunna diskutera den fråga, som motionen gäller, synes mig
först och främst nödigt att klargöra ett sakförhållande, som av många tydligen
icke beaktats. I vårt språkbruk förbises ofta skillnaden mellan begreppen
»olycksfall» och »olycksfallsskada». Olycksfallslagen gäller endast de »skador»,
vilka uppstå till följd av »olycksfall i arbetet». »Olycksfall» betecknar
sålunda enligt lagen uteslutande orsaksmomentet till de kroppsskador, vilka
försäkringen gäller. Oupphörligt förblandas begreppen »olycksfall» och
»olycksfallsskada», ja man går ibland än längre i det man sätter olycksfall
liktydigt även med skada, som alls icke förorsakats av olycksfall, än mindre
av sådant i arbetet.

Första akten vid varje bedömande av en anmäld skada måste, enligt lagens
föreskrift, bestå i prövning huruvida skadan uppstått i följd av ett olycksfall
i arbetet. Är detta icke förhållandet är skadan icke en olycksfallsskada i
lagens mening och får ej ersättas enligt lagen.

Nu är det, som motionären alldeles riktigt anmärker, i allmänhet lätt att
avgöra om ett olycksfall förelegat såsom orsak till en angiven skada, och detta
oaktat lagen icke giver någon bestämd definition för vad den menar med
»olycksfall». Detta begrepps väsentliga innebörd är ganska klart för det sunda
förnuftet °— det innebär ett oberäknat, vanligen plötsligt och utifrån tillkommande
våldsmoment, som inverkar än i och för sig, än i samband med
arbetet till framkallande av en kroppsskada. Att lagen ej strängt fixerat
begreppet har, just i fråga om de skador, det här gäller, visat sig vara till
stor fördel för de försäkrade, — såsom vi skola se.

Jag kommer därnäst in på de kroppsskador, vilka väckt motionärens särskilda
intresse från olycksfallsförsäkringssynpunkt. Själv betecknar han dem
endast med namnet »muskelsträckningar», och begränsar dessutom sitt inlägg
lokalt till »muskelsträckningar i ryggen» och detta av ej angivna grunder.

För att i någon mån klargöra varom det här handlar, har jag ansett en kort
biologisk belysning av ämnet nödvändig.

Kasta vi en blick på ett människoskelett, måste vi frapperas av den likhet
med getingen, som det visar i den smala förbindelse, som det företer mellan
bröstkorg och bäcken. Den består blott i ryggradens länddel, med dess ledgångar,
ligament och muskler. Betänka vi att människan framför getingen äger
det s. k. företrädet att sakna vingar och blott ha två ben och därför i stället
fått den upprätta hållningen, så torde det kunna anas, vilka stora och mångsidiga
krav, som ställas på denna del av vår ryggrad, och detta från så motsatta
synpunkter som styrka, uthållighet, rörelseförmåga med anpassning till
olika kroppsställningar och kroppsbelastningar. Den kroppsvävnad, som under
den långa del av dygnet, varunder vi alla, sittande, stående eller gående, hålla
vår ryggrad och i synnerhet dess länddel i arbete, först sviker sin uppgift, är
muskeln med sina nerver. Slappas den kontraktila muskelns förmåga att motverka
överansträngning av ligamenten och ledgångarna, då inträder uttröttningskänslan,
såsom en säkerhetsventil mot en abnorm nötning av systemets fastare
vävnader, bindväv, brosk och ben. Vi veta hur denna trötthetskänsla vid

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

7

stegring övergår i verklig smärta, eller tvingar oss att antaga en förändrad
kroppsställning, eller att låta »hjälpmuskler» deltaga i ett arbete, vartill de
eljest ej behövas.

Ju mer ensidigt och ihållande ett yrke eller en sysselsättning tar i anspråk
vissa muskelgrupper eller enskild muskel, dess lättare inträder däri ett kroniskt
uttröttningstillstånd och bristande funktionsförmåga, en s. k. »insufficiens»,
som ger sig tillkänna genom abnorma och smärtsamma kontraktionsformer,
vilka vi kalla krampartade. Dessa inträda ofta hastigt, »som ett skott», vid
en liten obevakad ändring av den ställning vi intagit, om därvid den insufficienta
muskeln råkar komma till användning. Det hela kan då avlöpa med en
hastigt övergående smärtförnimmelse, som språkbruket vanligen betecknar som
»rheumatisk», eller ock efterföljes smärtan av en mer ihållande funktionsrubbning
med smärta vid viss rörelse, därav framkallad stel hållning och olika
grad av minskning i arbetsförmågan. Detta »sjukdomstillstånd» inom ländryggraden
kalla vi på folkspråket ofta »ryggskott» eller »muskelförsträckning
i ryggen». Läkaren betecknar det än på samma sätt, än som »lumbago»
eller »lumbago traumatica». Det främmande ordet betyder dock ingenting annat
än håll eller smärta i ryggen och giver oss sålunda icke en föreställning
om den föreliggande skadans natur och verkliga vävnadsförändringar. Som
många av egen erfarenhet känna, inträder en dylik »ryggmuskelsträckning»
i otaliga fall utan att clt spår av »olycksfall i lagens mening» därtill bidragit.
Dess symtom kunna uppstå mitt under ett ostört, vant arbete, eller under en
obekväm kroppsställning eller mitt i natten vid en lägeförändring. Detta visar
ju tydligt på, att den inre orsaken funnits färdig i en organisk och funktionell
försvagning inom kroppsdelens hela rörelsesystem, eller i enskild muskel,
varom den skadade förut ej behöver haft en aning och om vars natur läkaren
ofta ej har någon möjlighet att döma, då han är hänvisad till den okände
patientens subjektiva besvär. Namnet »muskelsträckning» för dessa fall är
sålunda alls icke grundat på någon faktisk kunskap om att en muskel verkligen
blivit skadad. Tvärtom är det vida sannolikare, att en nervgrens ändapparat
inom muskeln är den allarmapparat, som först träffas, alldeles som
vid en enkel muskeluttröttning.

Innan jag övergår till olycksfallets roll för uppkomsten av dessa s. k. muskelsträckningar
måste frågan om vissa sjukdomars betydelse i samma avseende
beröras. ■— Litet var har någon kännedom om, att den som en gång haft en
sådan muskelsträckning, lätt återfår den. Detta förhållande ligger, enligt
mångens mening, till grund för att dessa skador gärna betraktas som »något
rheumatiskt», men i motionen uttalas därvid helt kategoriskt den satsen, att
»om detta skall kunna ske med någon smula rätt, så är det först efter sedan ett
verkligt olycksfall inträffat och förorsakat muskulaturens svaghet». — »Rheumatismen»
borde alltså, enligt motionen, betraktas som följdsjukdom av ett tidigare
olycksfall och således ersättas, då såsom i motionen »muskelsträckning»
likställes med »olycksfall». Mot detta påstående tillåter jag mig att helt kort
angiva några förhållanden, som äro grundade på elementärt medicinskt vetande
och nödvändiga att känna till för att kunna skapa sig en inblick i den sak, som
motionen gäller.

I. En frisk muskel, som i följd av ett olycksfall råkat ut för en skada, —
som vi enligt vanligt språkbruk kunna kalla »muskelsträckning», bättre dock
»muskelbristning» eller »muskel-kontusion», och där skadans verkliga anatomiska
följd är väl känd såsom en avslitning eller krossning av fler eller färre
muskeltrådar inom en muskel. — läkes med obetydligt ärr och ger alldeles icke
i regeln någon källa till återfall av »rheumatiska besvär». Sådan benägenhet

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

beror alltså, där »olycksfall» vållat skadan, icke på olycksfallets inverkan,
utan därpå, att olycksfallet träffat en muskel, som förut icke var frisk. — Det
återupptagna arbetet ökar då också den försvagade muskelns disposition för
nya »försträckningar» även utan hjälp av nya olycksfall.

II. Många olikartade sjukdomar framkalla en försvagning i våra muskler,
mest märkbar i dem, som vi oftast bruka i vårt arbete. Dit hör ej blott långvariga
tärande sjukdomar, utan också alla infektionssjukdomar, även av så
lindrig natur, att vi bruka beteckna dem som »förkylningar», »halsont», »rheumatiska
smärtor» m. m. Detta beror på infektionsämnenas skadliga inverkan
på de ömtåliga muskel- och nervelementens näring och funktion, en inverkan,
som ofta kvarstår långt efter att sjukdomen i övrigt är förbi. — I denna »förgiftning»
ligger ytterligt ofta den egentliga orsaken till »muskelförsträckning»,
då t. ex. arbetet upptages för tidigt. Det s. k. »ryggskottet» är därpå
ett av de vanligaste exemplen. Det träffar, som bekant, lika väl den ensidigt
ansträngda kraftiga ryggmuskulaturen hos en grovarbetare som den svaga krokiga
ryggen på en nedhukad fabriksarbetare.

III- Den viktigaste predispositionen för »muskelsträckning-» ligger i själva
det ensidigt ansträngande kroppsarbetet eller i den ihållande kroppsställning,
vartill arbeten av många olika slag tvinga oss. — Förunderligt svåra anatomiska
förändringar, ej blott i mjukdelar, utan i ledgångar och skelettdelar kunna
under årens lopp framkallas av de nämnda orsakerna, och de visa sig framför
allt just på vår ryggrad. Än märkvärdigare är, att dessa svåra formförändringar
ofta under aratal kunna fortgå, utan att vålla märkbar minskning i
arbetsförmågan, och utan att patienten har några svårare obehag från sin rygg
än litet stelhet och »rheumatiska känningar» då och då. Jag avser här den kroniska
kotsjukdom, som Röntgenfotograferingen i vår tid lärt oss att upptäcka
redan i tidigt stadium. Läkaren kallar denna smygande skelettsjukdom, då den
angriper ryggraden, »spondylitis deformans». Utmärkande för densamma är att
ett yttre våld, ofta så obetydligt att det för den friska intet skulle betytt, kan
med ens förändra dess förut »latenta» förlopp till ett smärtsamt och arbetsförmågan
allt mer undergrävande kroppslidande. Denna sjukdom utgör för mången
åldrande kroppsarbetare den inre och väsentliga orsaken till benägenhet för
»muskelsträckningar», vilka för var gång de uppträda av arbetaren tillskrivas
antingen en förlyftning, överansträngning i arbetet eller ett »olycksfall» av det
mest tvivelaktiga slag. — För varje fall kan den behandlande läkaren, som oftast
ej har en aning, om den bakom det hela lurande kotsjukdomen, med fog
kalla »muskelsträckningen» eller »ryggskottet» »traumatiskt», till skillnad från
»infektiöst».

Efter denna inledande orientering kommer jag till olycksfallets betydelse
för den s. k. »muskelsträckningen». Jag låter blott några exempel ur verkligheten
belysa ämnet.

I. Ju mer otvetydigt ett olycksfall i lagens mening föreligger som orsak
för den skada, som läkaren, — åtminstone i sitt första intyg — kallar »muskelsträckning»,
dess säkrare visar fallets vidare förlopp och utredning, att också
»skadan» bär kännetecken av en verklig, ofta objektivt påvisbar sönderslitning
av. kroppsvävnad. Den fullkomligt ovetenskapliga diagnosen: »muskelsträckning»
eller »muskelbristning» blir då ofta, förr eller senare, utbytt mot
andra, anatomiskt mera upplysande: t. ex. ruptura m., kontusion, vrickning
(distorsion) eUer, med Röntgens tillhjälp, brott å viss kotdel. Beroendet på ett
trauma far da mera stöd. Benämningen »muskelsträckning» var vilseledande.
Ersättning utgår, även om skadan är obetydlig och snart övergående.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3S1.

9

IL I en stor grupp hithörande fall framgår tydligt redan av »anmälans»
skildring .av olycksfallet, att det tunga arbete, varunder det inträffat, varit
den väsentliga betingelsen för att den oförutsedda olycksfallsliknande händelsen
under arbetet förmått utlösa »skadan». — Arbetaren själv kallar ofta det
hela för »förlyftning» vid ett visst krafttag i arbetet. — Den undersökande
läkaren anger vissa symtom, som inträtt i samma ögonblick, och objektiva
förändringar, som kvarstå i flera dagar. Läkekonsten lär oss, att även ett
obetydligt våld, som träffar en muskel i stark aktiv spänning, vare sig som
stöt, slag, översträckning eller dylikt, förmår framkalla verkliga bristningar
i muskeltrådar lättare, än om det når muskeln i vila.

Lagstiftarens vishet att ej binda begreppet »olycksfall» inom viss trång
definition har gjort det möjligt för försäkringsexperten att i det speciella
fallet pröva den angivna olycksfallsliknande händelsens sannolika betydelse för
skadans uppkomst. Ja, han kan t. o. m. låta ersättning utgå utan att sådan
händelse angives, där skadans förlopp visar, att en verklig vävnadsslitning
uppstått som följd av en avsiktlig, men för stark kroppsansträngning, —
t. ex. vid kastning av ett tungt föremål, varvid en muskel avslites vid dess
benfäste, eller om, vid felaktig beräkning av ett tungt föremåls vikt, en skada
uppstår med objektiva bristningstecken på grund av ren »överansträngning»
vid lyftningen.

III. Ju svårare det är att inpassa det angivna våldet inom ramen för lagens
»olycksfall» och ju naknare diagnosen »muskelsträckning» står på objektiva
skadetecken, dess hastigare faller från olycksfallsförsäkringsanstalten
vägran av ersättning. — Om då besvär till kungl. försäkringsrådet framkallar
noggrannare utredning, medför denna i ett stort antal av dessa fall stöd
för, att arbetarens höga. ålder, anlag för ryggskott och muskelreumatism, ersättningshunger,
simulation, överdrift av besvär, nervsvaghet eller latent ryggkotsjukdom
varit skadans väsentliga orsak, — och det överklagade beslutet
fastställes. — I andra återförvisas målet till fortsatt utredning och eventuell
ersättning.

De anförda exemplen torde vara tillfyllest att visa, att bakom de skador,
vilka f. n. också från läkarens sida ofta betecknas med det etiologiskt och
medicinskt fullkomligt intetsägande namnet »muskelsträckning», dölja sig i
verkligheten en mängd olikartade kroppsskador, av i regeln snart övergående
natur. Dessa skador äro för sin uppkomst ofta fullständigt oberoende av någonting,
som enligt lagen kan kallas »olycksfall i arbete». Än äro de uttryck
av akutisering^ av latenta sjukdoms- och eftersjukdomstillstånd, där ett obetydligt
yttre våld kan spela in som ett utlösande moment. Än åter kunna de
med full rätt betraktas som följder av lindriga olycksfall eller oförutsedda
händelser under arbetet. I sistnämnda fall lämnar mycket ofta en grundligare
utredning klara besked om den föreliggande skadans läge, anatomiska förändringar
och funktionella rubbningar, vilka möjliggöra ändring av den intetsägande
benämningen »muskelsträckning» till en fullt klar läkarediagnos, som
utan tvekan berättigar den skadade till ersättning enligt lagen.

Sedan flera^år har den sociala olycksfallsförsäkringen här och i andra länder
ägnat ingående studier åt dessa skador och hos oss har man genom erfarenhet
från tusentals fall medelst en metodisk och rationell utredning nått fram
till ett bedömande av vart enskilt fall, som vi våga påstå står i god överensstämmelse
med gällande lags bokstav och anda. -—- Denna lag omfattar emellertid
uteslutande »olycksfallsskador», icke yrkes- och arbetsskador, icke heller
sjukdomsskador. Det torde då vara självklart för varje tänkande, att ett
fullt rättvist bedömande enligt denna lag ofta är svårt i fråga om en hel del

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr SB.

kroppsskador, där ålder, sjukdom, kroppsarbetets art och tillfälligt våld under
arbetet i obestämbar grad samtidigt spela in som faktorer, och där den ofta
obetydliga skadans verkliga väsen ej kan genom läkarens undersökning fastställas.

Här, liksom inför så många frågor inom olycksfallsförsäkringen, måste experten
nöja sig med att söka besvara frågan: »Var ligger enligt utredningen
i målet den största sannolikheten?» Denna begränsning i omdömet beror, som
vi sett, ej minst på omöjligheten för läkaren att i många av dessa fall, som
han f. ö. under hela sjukdomsförloppet ser kanske 1—2 gånger, skänka en
positivt upplysande ledning för skadans bedömande.

På många håll synes man vara fullständigt obekant med de principer, som
inom olycksfallsförsäkringsinrättningarna och kungl. försäkringsrådet ligga
till grund för bedömandet av de s. k. muskelsträckningsskadorna. I motionen
yttras att det icke vore »lyckligast och för de försäkrade rättvisast att, som
hittills skett, låta detta vara en läkarnas tolkningsfråga». Frånsett att de s. k.
muskelsträckningarna aldrig kunna räknas in under yrkessjukdomar, har ju
hela den metodiska utredningsprocedur, som, främst i fråga om besvärsmålen,
nu användes i dylika fall, kommit till stånd just därför att läkarens intyg och
tolkning ej gav den bestämmande ledning för dessa falls bedömande, som i fråga
om otvetydiga »olycksfallsskador».

Att närmare ingå på behovet eller värdet av en förändrad lagstiftning med
anledning av den enstaka grupp av kroppsskador, varom här är fråga, tillhör
ej läkaren, då han har att yttra sig som »sakkunnig».

Så mycket anser jag mig dock, på grund av min erfarenhet om den sociala
olycksfallsförsäkringen, våga uttala, att »tillägg» i motionens syfte till nu
gällande lag, varigenom »muskelsträckningar» utan vidare skulle anses som
följder av »olycksfall i arbete» och sålunda ersättas enligt denna lag, innebure
ej blott ett fullständigt underkännande av biologisk sakkunskaps vittnesgillhet
i denna fråga, utan därmed vore ock all möjlighet berövad olycksfallsförsäkringen
att avvärja anspråk på ersättning vid en mängd andra kroppsskador,
vilka helt eller till största delen skulle tillhöra sjukförsäkringens område,
om sådan funnes. Yrkan på ersättning för hela skadan enligt olycksfallslagen
framställes i sådana fall ej sällan på grund av att under något
skede av sjukdomen ett ofta obetydligt olycksfall i arbetet inträffat. Jag vill
blott nämna några exempel på dylika kroppsskador: tuberkulos + olycksfallsskada,
—- arthritis deformans + d:o, — funktionell nervsjukdom + d:o . . .

Till sist kan jag ej uraktlåta att på grund av 50-årig läkareerfarenhet betona,
att ej minst i fråga om dessa s. k. muskelsträckningar ökade möjligheter
för den därav träffade arbetaren att vid sjukhus, poliklinik, särskilda fysikaliskt
terapeutiska institut eller av skolade gymnaster eller sjuksköterskor inom
kommunerna komma i åtnjutande av kostnadsfri rationell fysikalisk behandling
skulle medföra snabbare bot, större säkerhet mot recidiv, mindre ekonomiska
förluster för den skadade, likasom i längden för samhället, — än alltmer
obegränsade sociala försäkringsersättningar för ofta långvarig »arbetsoförmåga»
i följd av obetydliga men vanskötta kroppsskador.

Stockholm den 23 februari 1928.

John Berg.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

11

3) Till Kungl. För säkring srådet.

Uti skrivelse deri 13 februari 1928 har kungl. försäkringsrådet anhållit att
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening måtte till rådet inkomma
med yttrande rörande dels motionen nr 288 i andra kammaren angående visst
tillägg till lagen om försäkring för olycksfall i arbete och dels motionen nr 206
i första kammaren och motionen nr 119 i andra kammaren angående åvägabringande
av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt nämnda lag.

I anledning härav får föreningens styrelse vördsamt anföra följande.

Beträffande muskelsträckningar i ryggen, som i den av Sundström framlagda
motionen nr 288 i andra kammaren föreslagits genom riksdagsbeslut
böra hänföras till de traumatiska åkommorna, får föreningen hänvisa till bilagda
uttalande av överläkaren hos de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
skaderegleringsnämnd, docenten H. Waldenström. Föreningen anser nämligen
varje annan ståndpunkt till ersättningsfrågan i hithörande fall än den
rent medicinska vara ohållbar. Kungl. försäkringsrådets beslut i ett mångfald
dylika ärenden under de senare åren ådagalägga jämväl tydligt, att
rådet och dess överläkare hysa en med doktor Waldenström fullt enig uppfattning
i frågan. Ersättningsanspråket bör sålunda prövas från fall till fall,
underkännas där något olycksfallsmoment icke är för handen, godkännas där
den medicinska erfarenheten anser en verklig muskelbristning konstaterbar.

Ett okritiskt godtagande av anmälda ryggmuskelförsträckningar såsom skador
orsakade av olycksfall föranleder en kraftig stegring av antalet olycksfallsanmälningar
till försäkringsinrättningarna. Bilagda statistiska uppgifter
från arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolags samt ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö’s verksamhet bära härom
tydligt vittne.

Stockholm den 23 februari 1928.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

GÖSTA TAMM.

G. Bergström.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

4)

I själva ordet ryggskott ligger en del av förklaringen till denna märkvärdiga
sjukdom. Plötsligen, ibland efter en vridning av kroppen, ibland efter
lyftande av en tung börda kommer en intensiv smärta i ryggen, så häftig att
det ofta känns som ryggen gick av. På tyska kallas denna sjukdom »Hexenschuss»,
vilket än mer poängterar dess karaktär av uppkomst utan någon egentligen
påvisbar anledning. Den orsak till ryggskottet, som uppges av den som
träffas därav, står alltså ej i något förhållande till smärtans intensitet och oförmåga
till arbete. Vare sig den, som träffas av ryggskott, får det efter en enkel
böjning framåt eller efter lyftande av en tung börda, kan intensiteten i
smärtan bli densamma. Symptomen stå alltså ej som vid olycksfall i något
rimligt förhållande till den uppgivna skadan. Vanligen blir också oförmågan
till arbete efter ett ryggskott längre än efter en verklig muskelbristning orsakad
av ett otvivelaktigt olycksfall.

Den praxis vi nu ha följt vid bedömandet av dessa skador har varit den:

1) Ett verkligt olycksfall måste ha förelegat: såsom fall från en viss höjd,
halkning under bärande av en ovanligt tung börda, kraftig motståndsrörelse
vid förlorande av fotfäste, vid en bördas överglidande från flera av dem som
bära den till endast en o. dyl. för att skadan skall ersättas.

För att det skall räknas som olycksfall fordras dessutom att arbetaren skall
genast avbryta sitt arbete.

2) Uppstår ryggskottet under det arbetaren utövar sitt vanliga yrke i ex.
lassar lådor, bär säckar, smider o. s. v. betraktas ryggskottet som ej orsakat
av olycksfall.

Stockholm den 21 februari 1928.

Henning Waldenström.

Andra lagutskottets utlåtande Nr S2.

13

5) Utdrag av A.Ö. 0:s olycksfallsstatistik.

Ryggmuskelsträckningar (Bristningar).

Skadeår

Ers. enl. beslut av

Icke ers.
(Härav enl.
K. F:s be-slut)

Summa

Samma an-mälningar
rörande årets
olycksfall

Antal anm.
ryggmuskel-sträckningar
pr 1,000
olycksfall

A.Ö. 0.

K. P.

1918..........

521

_

11 (-)

532

19,941

27

1920 ..........

600

—

5 (-)

605

19,639

31

1923 ..........

842

1

10 ( 5)

853

16,397

52

1925 ..........

87

21

308 (86)

416

19,221

22

1927 ..........

88

6

246 (58)

340

25,456

13

6) Utdrag av Ömsesidiga Olycksfallsförsäkriugsbolaget Land och Sjö’s

olycksfallsstatistik.

Antal an-

Ryggmuskelsträckningar

Andra muskelsträckningar

Summa

År

mälningar
under året

ersatta av

icke ersatta

ersätta av

icke ersatta

Er-

Icke

L. <fe S.

K. P.

L. & S.

K. P.

L.&S.

K. F.

L. & S.

K P.

satta

ersatta

1918.....

3,477

Antal

muskel-

sträckn.

0/00

30

71

2

33

104

2

1920 .....

3,545

26

57

—

3

—

30

—

1

1

87

5

1923 .....

5,121

65

226

—

5

5

88

—

7

4

314

21

1925 .....

7,727

47

82

3

99

36

66

2

57

15

153

207

1927 .....

9,003

28

29

2

112

24

43

2

34

9

76

179

Summa

28,873

465

5

221

65

260

4

99

29

734

414

Stockholm den 23 februari 1928.

ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolaget
Land och Sjö
TRYGGVE LOVÉN.

E. Wiberg.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Bilaga B.

Riksförsäkringsanstalten.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Maj :t har den 3 februari 1928 anbefallt riksförsäkringsanstalten att
avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast den 1 mars 1928 överlämna
av utskottet begärt yttrande över bland annat en inom riksdagens andra kammare
av herr F. Sundström väckt motion, nr 288, angående visst tillägg till
lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

I anledning härav får riksförsäkringsanstalten efter samråd med sin överläkare
professorn J. Åkerman och sin biträdande läkare professorn P. Haglund
anföra följande.

Gällande olycksfallsförsäkringslag lämnar som bekant ej, likasom i allmänhet
ej heller utländska lagar, någon definition på begreppet olycksfall i arbete,
utan bar det överlämnats åt tillämpningen att härutinnan söka uppdraga gränserna.

I fråga om de i den föreliggande motionen avsedda åkommorna, s. k. muskelsträckningar
i ryggen, likasom i fråga om muskelsträckningar och muskelbristningar
i andra kroppsdelar, har man alltså att enligt eljest i allmänhet
antagna grunder i det särskilda fallet söka avgöra, om ett visst inträtt sjukdomstillstånd
föranletts av olycksfall eller av annan anledning samt, därest det
förorsakats av olycksfall, huruvida olycksfallet inträffat i arbete.

För att ett olycksfall skall anses vara för handen, förutsättes såsom regel,
att en plötslig yttre händelse, t. ex. en viss halkning eller förlyftning eller dylikt,
verkligen kan påvisas hava föregått det inträdda sjukdomstillståndet såsom
anledning till detta.

Understundom kan man dock av läkarundersökningen och beskaffenheten av
det av läkaren diagnostiserade sjukdomstillståndet sluta sig till, att åkomman
måste vara föranledd av en sådan händelse, som har olycksfallskaraktär, ehuru
denna händelse icke behöver vara fullt klar och påvisbar, utan till det yttre
ter sig endast såsom ett ganska vanligt led i en viss verksamhet, vari i själva
verket ingått ett, låt vara mindre märkbart, plötsligt och oförutsett moment,
som medfört den inträffade skadan. Så kan t. ex. under vissa förhållanden ensamt
en hastig vridning i en mer ovanlig kroppsställning, en slintning eller dylikt
medföra vrickning av leder eller bristningar av senor eller muskler.

I enlighet härmed måste i regel ett genom röntgenundersökning konstaterat
ganska obetydligt brott eller annan läsion eller defekt i led eller skelett
hos en förut fullt frisk person, sammanställd med de yttre förhållanden, varunder
den framträtt, vara att anse såsom tillfredsställande bevis om, att olycksfall
(i arbete) är förhanden. Detsamma är förhållandet i fråga om vissa
slags sensträckningar samt i fråga om bristningar av muskler, varvid huden
färgats av blodutgjutning pa grund av skadan, eller bristningen kan på
annat sätt säkert konstateras av läkare.

Å andra sidan förekomma fall, där den verkställda läkarundersökningen tydligt
adagalägger, att åkomman likasom tilläventyrs även de av densamma framträdda
symptomen är oberoende av en förment och måhända även påvisad
olyckhändelse, och att alltså fråga är om ett sjukdomstillstånd, som ej bör hänföras
under olycksfallsförsäkringslagen. Så kan t. ex. vara förhållandet, om
genom röntgenundersökning eller på annat sätt ådagalägges, att en ben- eller

A tillra lagutskottets utlåtande Nr ;{%.

15

leddefekt är av äldre datum än det angivna olyckstillfället, (dier om på grund
av hälsotillståndet före detsamma eller omständigheterna i övrigt åkomman befinnes
vara reumatism, gikt, nevralgi o. s. v. eller kan konstateras vara en
följd av så småningom uppkommen överansträngning.

Särskilt i fråga om muskelåkommor finnas emellertid talrika fall, där varken
genom läkarundersökningen eller på annat sätt kan klart ådagaläggas, om
ett olycksfall i arbete inträffat eller icke. Här måste spörsmålet därom avgöras
efter avvägande av de i varje särskilt fall lämnade uppgifterna om dels
det yttre händelseförloppet vid det tillfälle, då de uppgivna sjukdomssymptomen
framträtt, eller närmast därförut, dels den närmare karaktären av dessa
och eventuella tidigare symptom m. fl. omständigheter, sådana de av läkaren
kunnat iakttagas och angivas eller eljest inhämtas.

Erfarenheten visar, att den åkomma i ryggen, som benämnes ryggskott (lumbago)
— även om den ofta betecknas och jämväl av läkare diagnostiseras såsom
muskelsträckning (lumbago traumatica) — icke behöver vara en sträckning
eller bristning i vanlig mening av den art, som eljest i regel uppkommer
av olycksfallsliknande orsaker, utan kan denna åkomma vara att ensamt eller
därjämte hänföra till så småningom skeende överansträngning i kroppsarbete
samt till viss av arbetsförhållandena påverkad eller annan disposition för reumatiska
och nevrasteniska inflytelser. Hos kroppsarbetande personer framträda
ofta, på grund av upprepade lyftningar och dylikt, så småningom förändringar
i ryggradens ledgångar, å kotkropparna m. m. med tendens till med
tiden inträdande ryggstelhet (spondylitis deformans). Under utvecklingen av
dessa processer, som i sin tur kunna i fortsättningen predisponera till större
känslighet för påverkan av vissa även mindre ansträngande rörelser, av temperaturväxlingar
m. m., förekomma mer eller mindre plötsligt framträdande
smärtor i ländtrakten, vartill motsvarighet ej, eller i mindre mån, finnes i fråga
om andra kroppsdelar. För vederbörande läkare möter det särskilda svårigheter
att diagnostisera hithörande åkommor och deras orsaker i det särskilda fallet
på grund av åtskilliga med ifrågavarande musklers och ledgångars otillgängliga
läge m. fl. omständigheter sammanhängande förhållanden.

Inom den sociala olycksfallsförsäkringen måste visserligen dessa sjukdomsformer
tilläggas liknande betydelse som i allmänhet tillerkännes sådana sjukdomar,
vilka, sedda ensamt för sig, ej äro att hänföra under denna försäkring.
Härvid bör emellertid efter riksförsäkringsanstaltens förmenande även skäligen
beaktas, att ett förut befintligt sjukligt tillstånd kan förvärras genom
olycksfall och på grund därav under vissa betingelser medföra rätt till ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen.

De synpunkter, som riksförsäkringsanstalten sålunda anser huvudsakligen
böra vinna beaktande vid handläggningen av hithörande ärenden, torde i stort
sett överensstämma med den uppfattning, som kommit till uttryck i våra grannländer
Norge och Danmark, något som framgår bland annat av förhandlingarna
vid de nordiska arbetarförsäkringsmötena, där på sin tid hithörande
spörsmål och deras bedömande enligt olycksfallsförsäkringslagstiftningen varit
föremål för ganska ingående behandling.

För erhållande av utlåtande från vederbörande behandlande läkare rörande
muskelsträckningar och liknande åkommor — i ryggen och i andra kroppsdelar
— begagnar sig anstalten av särskilda tryckta frågeformulär.

Antalet under 1926 och 1927 till riksförsäkringsanstalten och till de ömsesidiga
bolag, som driva försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen, såsom
olycksfall anmälda muskelsträckningar i ländregionen (lumbago) och i övriga
kroppsdelar ävensom antalet av dessa fall, där av anstalten och av bolagen ersättning
enligt lagen tillerkänts och ersättning befunnits icke böra utgå, framgår
av följande sammanställning, varvid statens arbetare icke medräknats:

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

Skadans lokalisation

Muskelsträckning i ländregionen (lumbago)

därav bifallna]............

och avslagna..........• . .

Antal bifallna i % av hela antalet prövade . .

Muskelsträckning i annan kroppsdel......

därav bifallna...............

och avslagna...............

Antal bifallna i t av hela antalet prövade . .

Lokalisationen ej angiven . ..........

därav bifallna............. . .

och avslagna................

Tillsammans

Antal ovan säsom avslagna angivna fall, i vilka
försäkringsrådet efter besvär tillerkänt ersättning

Riksförsäkringsanstalten. Ömsesidiga bolag.

1926

1927

1926

1927

598

608

606 *)

631

370

351

261

138

228

257

345

493

62

58

43

22

866

482

502 >)

520

344

450

344

274

22

32

158

246

94

93

69

53

—

—

39 *)

__

—

—

18

—

—

—

21

—

964 * 2)

1,090 3)

1,147*)

1,151

9 4)

7 4)

-5)

14

Efter riksförsäkringsanstaltens förmenande möta mycket stora svårigheter
att ifråga om här förevarande och liknande åkommor träffa särskilda lagbestämmelser
för klarläggande ensamt vad dem angår av begreppet olycksfall
i arbete och därmed utesluta dem från den fria prövning efter i allmänhet
antagna grundsatser, som gällande lagstiftning förutsätter och som möjliggör
anpassning efter föreliggande omständigheter. Detta så mycket mer som vid
en reglering i detta syfte rörande de av motionären särskilt åsyftade muskelsträckningarna
hänsyn måste tagas till övriga dylika och till andra liknande
åkommor. Icke heller lär det, förutsatt att ett särskiljande av vissa muskelsträckningar
från övriga läte sig i lagstiftningsväg tillfredsställande göra, böra
ifrågakomma att — såsom motionären måhända avser — under olycksfallsförsakringslagen
inordna dessa, även när de icke härleda sig från olycksfall.
Därigenom skulle nämligen gränserna mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen
på denna punkt utplånas.

I vad mån syftet med motionärens framställning kan tillgodoses genom den
planerade lagstiftningen rörande s. k. yrkessjukdomar, är en fråga, som för
närvarande icke låter sig besvara.

Under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört får anstalten
hemställa, att förevarande motion ej måtte av utskottet tillstyrkas.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit förutom undertecknade byråcheferna
Eisen, Östrand och Odelstierna samt tillfälliga ledamöterna Sidvall,
Källström och Wolff. Stockholm den 25 februari 1928.

KARL LEVINSON.

H. V. SCHULTZENHEIM.

*) Under 1926 inträffade fall.

2) Därutöver 158 fall utan karensförsäkring och därför ej prövade.

3) > 149 > » s > » » >

4) I samtliga dessa fall, med undantag av 3 under 1926, har anstalten i avgivet yttrande över
de anförda besvären förklarat sig på grund av inkomna senare upplysningar ej hava något att
erinra mot att ersättning tillerkändes.

5) Ingå i ovan såsom bifallna angivna fall.

Anm. Hela antalet till riksförsäkringsanstalten anmälda olycksfall bland i anstalten försäkrade
arbetare utgjorde 1926 30,144 och 1927 34,112, därvid olycksfall bland statens arbetare icke
medräknats.

Antalet olycksfall, som under 1926 träffat i bolag försäkrade arbetare, utgjorde omkring

41.000. Antalet under 1927 till bolagen anmälda olycksfall har uppskattats till 42,000 ä

44.000.