Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

1

>r 30.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1928 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående vissa beslut,
som fattats av den internationella arbetsorganisationens
konferens vid dess tionde sammanträde i
Geneve år 1927.

Genom en den 10 februari 1928 dagtecknad proposition, nr 71, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande rörande de i
nämnda protokoll omförmälda av den internationella arbetsorganisationens
konferens vid dess tionde sammanträde i Geneve år 1927 fattade besluten.

De ifrågavarande besluten utgöras av ett förslag till konvention angående
sjukförsäkring för arbetare inom industri och handel samt tjänstefolk, ett
förslag till konvention angående sjukförsäkring för jordbruksarbetare samt
en rekommendation angående de allmänna grunderna för sjukförsäkring.

Konventionsförslagen och rekommendationen hava i översättning till
svenska språket följande lydelse:

1.

Förslag till konvention angående sjukförsäkring för arbetare inom industri

och handel samt tjänstefolk.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 25 maj 1927 till sitt tionde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående sjukförsäkring för arbetare
inom industri och handel samt tjänstefolk, vilken fråga innefattas i första
punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den femtonde dagen i juni år ettusen niohundra och tjugusju
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 sand. 2 avd. 17 höft. (Nr 30.)

629 28

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

§ I Varje

medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att upprätta obligatorisk sjukförsäkring, erbjudande
villkor minst likvärdiga med dem som angivas i denna konvention.

§ 2.

Den obligatoriska sjukförsäkringen skall äga tillämpning å arbetare, tjänstemän
och lärlingar i industriella företag och handelsföretag ävensom å hemarbetare
och tjänstefolk.

Dock äger medlem att i sin nationella lagstiftning stadga undantag, som
kunna finnas nödiga beträffande:

a) kortvariga anställningar, som icke uppnå den tidslängd, vilken må vara
fastställd i den nationella lagstiftningen, oregelbundna anställningar, som icke
stå i samband med arbetsgivarens yrke eller företag, samt tillfälliga anställningar
och bisysslor;

b) arbetare, vilkas lön eller inkomst överskrider ett i den nationella lagstiftningen
fastställt belopp;

c) arbetare, som ej uppbära kontant avlöning;

d) hemarbetare, vilkas arbetsförhållanden icke äro likartade med vanliga
lönarbetares;

e) arbetare, som icke uppnått eller som överskridit viss åldersgräns, som
må fastställas i den nationella lagstiftningen;

f) medlemmar av arbetsgivarens familj.

Från obligatorisk sjukförsäkring må vidare undantagas personer, vilka på
grund av lag eller förordning eller särskild anordning äro vid sjukdomsfall
berättigade till förmåner, som på det hela taget äro likvärdiga med de i
denna konvention stadgade.

Denna konvention skall icke äga tillämpning å sjömän eller å fiskare, som
bedriva fiske till havs; rörande sjukförsäkring för dem må bestämmelser
meddelas genom beslut vid ett senare konferens sammanträde.

§3.

Försäkrad, som till följd av abnormt fysiskt eller psykiskt tillstånd är
oförmögen till arbete, skall vara berättigad till kontant ersättning under minst
de tjugusex första veckorna av arbetsoförmågan, räknat från och med den
första dagen, för vilken ersättning skall utgå.

Utbetalning av ersättning må göras beroende av att den försäkrade vid
sjukdomens inträffande viss tid varit ansluten till försäkringen ävensom av
utgången av viss karenstid, högst tre dagar.

Ersättning må innehållas:

a) då den försäkrade för samma sjukdomsfall på annan väg erhåller ersättning,
till vilken han jämlikt lag är berättigad; försäkringens sjukersättning
skall innehållas helt eller delvis, allteftersom den andra ersättningen är
likvärdig med eller mindre än den enligt förevarande paragraf utgående;

b) så länge den försäkrade icke på grund av sin arbetsoförmåga lider
minskning i sin normala arbetsinkomst eller ock underhålles på bekostnad
av försäkringsanstalten eller av allmänna medel; dock må ersättningen endast
delvis innehållas, när den försäkrade, som på detta sätt underhålles, har
familj att försörja;

c) så länge den försäkrade under sjukdomen utan giltiga skäl vägrar följa
läkarens föreskrifter eller gällande regler för de försäkrades förhållande under

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 3

sjukdom eller ock utan tillstånd och avsiktligt undandrager sig försäkringsanstaltens
tdlsyn. do o

Ersättning må nedsättas eller förvägras vid sjukdomsfall, som uppkommit
genom den försäkrades avsiktliga åtgörande.

§4.

Den försäkrade skall äga att från sjukdomens början och minst intill utgången
av den för erhållande av ersättning fastställda tiden kostnadsfritt erhålla
Värr-na7 vederbörligen kvalificerad läkare samt medicin och övriga hjälpmedel
av tillfredsställande beskaffenhet och i tillräcklig myckenhet,
i Dock kan av den försäkrade krävas deltagande i kostnaden för berörda
lakarhjalp på sätt i den nationella lagstiftningen föreskrives.

må innehållas så länge den försäkrade utan giltigt skäl vägrar
följa kikarens föreskrifter eller gällande regler för de försäkrades förhållande
under sjukdom eller underlåter att begagna sig av den hjälp, som
erbjudes honom av försäkringsanstalten.

§5.

E?!1 nationella lagstiftningen må medgiva eller föreskriva tillhandahållande
av lakarhjalp åt medlemmar av den försäkrades familj, vilka tillhöra hans
hushåll och bero av honom; den skall i sådant fall angiva de villkor, på
vilka dylik hjalp må lämnas.

§ 6.

Sjukförsäkringen bör handhavas av självstyrda anstalter, som stå under
administrativ och finansiell kontroll av offentlig myndighet samt icke drivas
1.. Y1,n.®*sy „ • Anstalter, som upprättas på enskilt initiativ, skola i varje
särskilt fall godkännas av offentlig myndighet.

De försäkrade höra deltaga i förvaltningen av de självstyrda försäkringsanstalterna
på de villkor, som föreskrivas i den nationella lagstiftningen.

Mandhavandet av sjukförsäkringen må dock övertagas direkt av staten,
därest och så länge handhavandet genom självstyrda anstalter möter svårigleter
eller ar omöjligt eller olämpligt på grund av nationella förhållanden
och särskilt pa grund av arbetsgivar- och arbetarorganisationernas otillräckliga
utveckling.

§ 7-

... E® försäkrade och deras arbetsgivare böra deltaga i kostnaderna för sjukförsäkringen.
J

Det tillkommer den nationella lagstiftningen att bestämma om bidrag från
offentlig myndighet. 6

§ 8.

c Eenna konvention berör i intet hänseende de förpliktelser, som härröra
från den av internationella arbetskonferensen vid dess första sammanträde
antagna konventionen angående kvinnors användande till arbete före och
efter barnsbörd.

§ 9.

Besvärsrätt skall tillkomma den försäkrade i händelse tvist uppstår rörande
hans ratt till försäkringsförmåner.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

§ 10.

Stater, som omfatta vidsträckta och mycket glest befolkade områden, skola
äga frihet att icke tillämpa konventionen inom sådana delar av sitt territorium,
där på grund av befolkningens ringa täthet och vida spridning samt
kommunikationsmedlens otillräcklighet en organisation av sjukförsäkringen
i enlighet med denna konvention är omöjlig.

Stater, som önska åberopa undantagsbestämmelsen i denna paragraf, skola
meddela denna sin avsikt, då de delgiva nationernas förbunds generalsekreterare
sin officiella ratifikation av konventionen. De skola underrätta internationella
arbetsbyrån, beträffande vilka delar av territoriet de tillämpa
undantagsbestämmelsen, och angiva skälen härför.

Inom Europa skall den i förevarande paragraf givna undantagsbestämmelsen
kunna åberopas endast av Finland.

§H

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

• § !2.

Denna konvention träder i kraft nittio dagar från den dag, då ratifikationerna
för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen inregistrerats
av generalsekreteraren.

Den är bindande allenast för''de medlemmar, vilkas ratifikationer inregistrerats
hos sekretariatet. .

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem nittio dagar
från den dag, då dess ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.

§ 13.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds ge
neralsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av
ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ 14-

Under förbehåll med hänsyn till bestämmelserna i § 12 förbinder sig
varje medlem, som ratificerar denna konvention att tillämpa bestämmelserna
i §§ 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10 senast den 1 januari 1929 samt att vidtaga
erforderliga åtgärder för att göra dem effektiva.

§ 15,

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att, i enlighet med bestämmelserna i § 421 av fördraget
i Versailles och motsvarande paragrafer av de övriga fredsfördragen,
tillämpa denna konvention på sina kolonier, besittningar och protektorat.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

§ 16.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år,
efter det den inregistrerats lios sekretariatet.

§ 17.

Internationella arbetsbyråns styrelse åligger att minst en gång vart tionde
år förelägga generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tilllämpning
och taga i övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens
dagordning upptaga frågan om konventionens revision eller modifierande.

§ 18.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

2.

Förslag till konvention angående sjukförsäkring för jordbruksarbetare.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 25 maj 1927 till sitt tionde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående sjukförsäkring för jordbruksarbetare,
vilken fråga innefattas i första punkten på dagordningen
för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den femtonde dagen i juni år ettusen niohundra och tjugusju
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ 1.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att för jordbruksarbetare upprätta obligatorisk
sjukförsäkring, erbjudande villkor minst likvärdiga med dem som angivas i
denna konvention.

§ 2.

Den obligatoriska sjukförsäkringen skall äga tillämpning å arbetare, tjänstemän
och lärlingar i jordbruksföretag.

Dock äger medlem att i sin nationella lagstiftning stadga undantag, som
kunna finnas nödiga beträffande:

a) kortvariga anställningar, som icke upjjnå den tidslängd, vilken må vara
fastställd i den nationella lagstiftningen, oregelbundna anställningar, som

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

icke stå i samband med arbetsgivarens yrke eller företag, samt tillfälliga anställningar
och bisysslor;

b) arbetare, vilkas lön eller inkomst överskrider ett i den nationella lagstiftningen
fastställt belopp;

c) arbetare, som ej uppbära kontant avlöning;

d) hemarbetare, vilkas arbetsförhållanden icke äro likartade med vanliga
lönarbetares;

e) arbetare, som icke uppnått eller som överskridit viss åldersgräns, som
må''fastställas i den nationella lagstiftningen;

f) medlemmar av arbetsgivarens familj;

Från obligatorisk sjukförsäkring må vidare undantagas personer, vilka på
grund av lag eller förordning eller särskild anordning äro vid sjukdomsfall
berättigade till förmåner, som på det hela taget äro likvärdiga med de i
denna konvention stadgade.

§ 3-

Försäkrad, som till följd av abnormt fysiskt eller psykiskt tillstånd är
oförmögen till arbete, skall vara berättigad till kontant ersättning under
minst de tjugusex första veckorna av arbetsoförmågan, räknat från och med
den första dagen, för vilken ersättning skall utgå.

Utbetalning av ersättning må göras beroende av att den försäkrade vid
sjukdomens inträffande viss tid varit ansluten till försäkringen ävensom av
utgången av viss karenstid, högst tre dagar.

Ersättning må innehållas:

a) då den försäkrade för samma sjukdomsfall på annan väg erhåller ersättning,
till vilken han jämlikt lag är berättigad; försäkringens sjukersättning
skall innehållas helt eller delvis, allteftersom den andra ersättningen
är likvärdig med eller mindre än den enligt förevarande paragraf utgående;

b) så länge den försäkrade icke på grund av sin arbetsoförmåga lider
minskning i sin normala arbetsinkomst eller ock underhålles på bekostnad
av försäkringsanstalten eller av allmänna medel; dock må ersättningen endast
delvis innehållas, när den försäkrade, som på detta sätt underhålles, har
familj att försörja;

c) så länge den försäkrade under sjukdomen utan giltiga skäl vägrar följa
läkarens föreskrifter eller gällande regler för de försäkrades förhållande under
sjukdom eller ock utan tillstånd och avsiktligt undandrager sig försäkringsanstaltens
tillsyn.

Ersättning må nedsättas eller förvägras vid sjukdomsfall, som upjjkommit
genom den försäkrades avsiktliga åtgörande.

§4-

Den försäkrade skall äga att från sjukdomens början och minst intill utgången
av den för erhållande av ersättning fastställda tiden kostnadsfritt erhålla
vård av vederbörligen kvalificerad läkare samt medicin och övriga hjälpmedel
av tillfredsställande beskaffenhet och i tillräcklig myckenhet.

Dock kan av den försäkrade krävas deltagande i kostnaden för berörda
läkarhjälp på sätt i den nationella lagstiftningen föreskrives.

Läkarhjälp må innehållas så länge den försäkrade utan giltigt skäl vägrar
följa läkarens föreskrifter eller gällande regler för de försäkrades förhållande
under sjukdom eller underlåter att begagna sig av den hjälp, som
erbjudes honom av försäkringsanstalten.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

7

§

Den nationella lagstiftningen må, medgiva eller föreskriva tillhandahållande
av läkarhjälp åt medlemmar av den försäkrades familj, vilka tillhöra hans
hushåll och bero av honom; den skall i sådant fall angiva de villkor, på
vilka dylik hjälp må lämnas.

§ 6.

Sjukförsäkringen bör handhavas av självstyrda anstalter, som stå under
administrativ och finansiell kontroll av offentlig myndighet samt icke drivas
i vinstsyfte. Anstalter, som upprättats på enskilt initiativ, skola i varje
särskilt fall godkännas av offentlig myndighet.

De försäkrade böra deltaga i förvaltningen av de självstyrda försäkringsanstalterna
på de villkor, som föreskrivas i den nationella lagstiftningen.

Handhavandet av sjukförsäkringen må dock övertagas direkt av staten,
därest och så länge handhavandet genom självstyrda anstalter möter svårigheter
eller är omöjligt eller olämpligt på grund av nationella förhållanden
och särskilt på grund av arbetsgivar- och arbetarorganisationernas otillräckliga
utveckling.

§ ?•

De försäkrade och deras arbetsgivare böra deltaga i kostnaderna för sjukförsäkringen.

Det tillkommer den nationella lagstiftningen att bestämma om bidrag från
offentlig myndighet.

§ 8.

Besvärsrätt skall tillkomma den försäkrade i händelse tvist uppstår rörande
hans rätt till försäkringsförmåner.

§9.

Stater, som omfatta vidsträckta och mycket glest befolkade områden, skola
äga frihet att icke tillämpa konventionen inom sådana delar av sitt territorium,
där på grund av befolkningens ringa täthet och vida spridning samt
kommunikationsmedlens otillräcklighet en organisation av sjukförsäkringen i
enlighet med denna konvention är omöjlig.

Stater, som önska åberopa undantagsbestämmelsen i denna paragraf,
skola meddela denna sin avsikt, då de delgiva nationernas förbunds generalsekreterare
sin officiella ratifikation av konventionen. De skola underrätta
internationella arbetsbyrån, beträffande vilka delar av territoriet de
tillämpa undantagsbestämmelsen, och angiva skälen härför.

Inom Europa skall den i förevarande paragraf givna undantagsbestämmelsen
kunna åberopas endast av Finland.

§ io.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

§ 11.

Denna konvention träder i kraft nittio dagar från den dag, då ratifikationerna
för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen inregistrerats
av generalsekreteraren.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Den är bindande allenast för de medlemmar, vilkas ratifikationer inregistrerats
hos sekretariatet.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem nittio dagar
från den dag, då dess ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.

§ 12.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ Inunder
förbehåll med hänsyn till bestämmelserna i § 11 förbinder sig
varje medlem, som ratificerar denna konvention, att tillämpa bestämmelserna
i §§ 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9 senast den 1 januari 1929 samt att vidtaga
erforderliga åtgärder för att göra dem effektiva.

§ 14.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att, i enlighet med bestämmelserna i § 421 av fördraget
i Versailles och motsvarande paragrafer av de övriga fredsfördragen,
tillämpa denna konvention på sina kolonier, besittningar och protektorat.

§ 15.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år,
efter det den inregistrerats hos sekretariatet.

§ 16.

Internationella arbetsbyråns styrelse åligger att minst en gång vart tionde
år förelägga generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tilllämpning
och taga i övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens
dagordning upptaga frågan om konventionens revision eller modifierande.

§ 17-

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Rekommendation angående de allmänna grunderna för sjukförsäkring.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 25 maj 1927 till sitt tionde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående grunderna för sjukförsäkring,
första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den femtonde dagen i juni år ettusen niohundra och tjugusju
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn
till dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande
delar av de övriga fredsfördragen.

I betraktande av att upprätthållandet av en sund och kraftig arbetarstam
är av väsentlig betydelse icke blott för arbetarna själva utan också för de
samhällen, som önska utveckla sin produktionsförmåga;

i betraktande av att en sådan utveckling endast kan ernås genom en
ihärdig och systematisk tillämpning av förutseende åtgärder till förekommande
eller gottgörande av varje förlust av arbetarnas produktiva krafter,
och i betraktande av att det bästa medlet för vinnande av nämnda syfte
är upprättandet av ett socialförsäkringssystem, som giver de därav omfattade
personerna vissa tydligt fastställda rättigheter,

har internationella arbetsorganisationens generalkonferens
efter antagande av konventionsförslag angående dels sjukförsäkring för
arbetare inom industri och handel samt tjänstefolk dels ock sådan försäkring
för jordbruksarbetare, vilka förslag fastställa de minimivillkor, som från
början måste uppfyllas av varje sjukförsäkringssystem,

samt med hänsyn till att det, för att ställa vunnen erfarenhet till medlemmarnas
förfogande vid upprättande eller fullständigande av deras sjukförsäkring,
måste anses ändamålsenligt att angiva vissa allmänna grundsatser,
som i praktiken visat sig mest ägnade att främja en rättvis, effektiv och
lämplig organisation av sjukförsäkringen,

beslutit hemställa, att varje medlem av organisationen måtte beakta följande
grundsatser och regler:

I. Tillämpningsområde.

1. Sjukförsäkringen bör, utan åtskillnad till ålder eller kön, omfatta varje
person, som yrkesmässigt utför arbete på grund av ett arbets- eller lärlingsavtal.

2. Om det emellertid anses lämpligt att fastställa vissa åldersgränser med
hänsyn till att arbetare, som icke uppnått eller som överskridit dessa gränser,
åtnjuta skydd enligt lag eller på grund av annan anordning, bör berörda
begränsning icke från försäkringen utesluta unga personer, vilka ej kunna
betraktas såsom i vanliga fall underhållna av sin familj, och ej heller arbetare,
som icke uppnått den för erhållande av ålderspension föreskrivna
åldern.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Göres undantag för arbetare, vilkas arbetsförtjänst eller inkomst överstiger
viss gräns, bör undantaget avse endast arbetare, vilka hava sådan
arbetsförtjänst eller inkomst, att de skäligen kunna anses vara i stånd att
själva bära följderna av sjukdom.

II. Förmåner.

A. Kontanta ersättningar.

3. För att försäkrad, som blivit oförmögen till förvärvsarbete genom
sjukdom, skall kunna så snart som möjligt återvinna hälsa, bör det kontanta
understöd, som utgår i ersättning för mistad lön, vara av tillräcklig
storlek.

För detta ändamål bör den lagstadgade ersättningen i allmänhet fastställas
i förhållande till den normala lön, som utgör beräkningsgrund vid
försäkringen, och utgöra en väsentlig del av denna med hänsyn tagen till
honom åliggande försörjningsplikt. Dock kan det vara lämpligt att i länder,
där arbetarna hava tillfälle och vana att på annat sätt förskaffa sig fyllnadsersättning,
bestämma den lagstadgade ersättningen oberoende av lönen.

4. Lagstadgad ersättning bör beviljas åtminstone för de tjugusex första veckorna
av tiden för arbetsoförmågan, räknat från och med den första dagen, för
vilken ersättning skall utgå; dock bör den tid, under vilken ersättning utgår,
utsträckas till ett år i fall av allvarlig kronisk sjukdom samt för försäkrade,
som icke erhålla invaliditetsersättning vid utgången av tiden för rätt till sjukersättning.

5. Försäkringsanstalt, som kan visa, att den har en god finansiell ställning,
bör bemyndigas:

a) att inom vissa gränser öka den lagstadgade ersättningen, antingen för
alla försäkrade eller för vissa grupper av dem och särskilt för familjeförsörjare; b)

att förlänga den i lag stadgade tid, för vilken ersättning skall utgå.

6. I länder, där begravningskostnader icke enligt praxis eller lag täckas
av annan försäkring, böra sjukförsäkringsanstalterna vid försäkrads frånfälle
utbetala ersättning för begravningskostnaderna; de böra även äga att bevilja
ersättning för kostnaderna för begravning av den försäkrades familjemedlemmar.

B. Ersättningar in natura.

7. Behandling av vederbörligen kvalificerad läkare samt medicin och övriga
hjälpmedel av tillfredsställande beskaffenhet och i tillräcklig myckenhet
böra beviljas den försäkrade från början av hans sjukdom och så länge hans
hälsotillstånd fordrar det; den försäkrade bör vara berättigad åtnjuta dessa
förmåner kostnadsfritt från början av sin sjukdom och åtminstone till utgången
av den för tilldelande av sjukersättning fastställda tiden.

8. Förutom behandling av vederbörligen kvalificerad läkare samt medicin
och övriga hjälpmedel av tillfredsställande beskaffenhet och i tillräcklig
myckenhet bör den försäkrade, då lokala och finansiella förhållanden medgiva,
beredas tillgång till specialistvård ävensom tandvård samt hava rätt
till vård å sjukvårdsanstalt, då hans familjeförhållanden göra det nödvändigt
eller hans tillstånd kräver behandling, som endast kan erhållas å sådan
anstalt.

9. Under den tid försäkrad är intagen å sjukvårdsanstalt bör försäkringsanstalten
till dem, som äro beroende av honom, utbetala hela eller en
del av den sjukersättning, som skulle hava utgått till honom, därest han
icke varit intagen å anstalten.

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

10. För att trygga goda hälsovårdsförhållanden för den försäkrade och
hans familj bör åt dem av hans familjemedlemmar, som tillhöra den försäkrades
hushåll och bero av honom, beredas förmånen av läkarhjälp, så ofta
detta praktiskt låter sig göra.

11. Försäkringsanstal terna böra äga att på skäliga villkor begagna sig av
sådana läkares tjänster, av vilka de äro i behov.

I stadssamhällen och inom vissa territoriella gränser bör den försäkrade
hava rätt att välja läkare bland dem som stå till försäkringsanstaltens
förfogande, därest icke detta skulle förorsaka anstalten avsevärd extra
kostnad.

C. Förebyggande åtgärder mot sjukdom.

12. Då de flesta sjukdomar kunna förebyggas, är en vaksam förebyggande
verksamhet ägnad att förekomma nedsättning i arbetsförmåga, att för andra
ändamål göra tillgängliga medel, som utgivas för sjukdomar, vilka kunnat
undvikas, samt att främja samhällets materiella, intellektuella och moraliska
välbefinnande.

Sjukförsäkringen bör medverka till att bland arbetarna inskärpa vana att
iakttaga hälsovårdslärans regler. Den bör lämna förebyggande vård och bereda
sådan åt största möjliga antal personer, så snart sjukdomssymptom börja
framträda. Den bör vara i stånd att enligt en enhetlig plan, samordnande
alla därpå inriktade krafter, inträda i kampen mot folksjukdomar och verka
för folkhälsans höjande.

III. Försäkringens organisation.

13. Försäkringsanstalterna böra, under kontroll av offentlig myndighet,
förvaltas i enlighet med självstyrelsens grundsatser och uteslutande i de
försäkrades intresse. De försäkrade, som äro de mest direkt intresserade i
försäkringens verksamhet, böra genom valda representanter hava en betydande
del i förvaltningen.

14. En god organisation av läkarhjälpen och isynnerhet en rationell
anskaffning och användning av sjukvårdsutrustning, svarande mot den medicinska
vetenskapens och teknikens utveckling, kan lättast ernås — utom
under vissa särskilda förhållanden — genom verksamhetens sammanförande
distriktsvis.

IV. Tillgångar.

15. Försäkringens tillgångar böra åvägabringas genom avgifter från de
försäkrade och deras arbetsgivare. Dessa gemensamt åstadkomna medel
kunna lämpligen utökas med bidrag av det allmänna, särskilt för folkhälsans
förbättrande.

För att trygga försäkringens bestånd böra uppläggas reservfonder, lämpade
efter varje försäkringssystems särskilda förhållanden.

V. Tvisters avgörande.

16. Till vinnande av ett snabbt och billigt avgörande böra tvister mellan
försäkrade och försäkringsanstalt i fråga om ersättningar liänskjutas till särskilda
domstolar, vilka bland sina medlemmar böra räkna domare eller bisittare,
som äro särskilt förtrogna med försäkringens syfte och de försäkrades
behov.

VI. Undantag för glest befolkade områden.

17. Stater, som på grund av befolkningens ringa täthet eller kommunikationsmedlens
otillräcklighet icke kunna anordna sjukförsäkring inom vissa
delar av sitt territorium, höra:

Utskottet.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

a) inom dessa delar av territoriet upprätta en mot de lokala förhållandena
svarande hälsovårdstjänst;

b) periodvis undersöka, huruvida förutsättningarna för införande av obligatorisk
sjukförsäkring i dessa delar av territoriet inträtt.

VII. Sjömän och fiskare.

18. Denna rekommendation har icke avseende å sjömän eller å fiskare,
som idka havsfiske.

Såsom i propositionen omförmäles, åligger det medlemmarna av internationella
arbetsorganisationen att inom ett år eller vid förhinder på grund
av exceptionella förhållanden senast inom 18 månader efter avslutandet
av ett sammanträde av internationella arbetskonferensen underställa vid
sammanträdet antagna rekommendationer och konventionsförslag den eller
de myndigheter, till vilkas kompetensområden respektive frågor höra, för
deras omgestaltande till lag eller vidtagande av andra åtgärder. För det
fall att en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd eller
annat åtgörande för dess genomförande eller om ett konventionsförslag
icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters bifall, skall respektive
medlem av organisationen icke vara underkastad någon vidare
förpliktelse med hänsyn därtill.

De båda nu ifrågavarande konventionsförslagen föreskriva inrättande av
obligatorisk sjukförsäkring för vissa grupper av anställda. En anslutning
till konventionsförslagen skulle alltså för Sveriges del medföra förpliktelse
att införa tvångsvis ordnad försäkring på detta område.

Som bekant har, alltsedan nu gällande lagstiftning om sjukkassor år
1910 genomfördes samt grunderna för statsbidrag åt sådana kassor i huvudsak
fastställdes, strävandet att ernå en reform av den sociala sjukförsäkringen
allt jämt varit aktuellt, men någon lösning av spörsmålet har
ännu icke kunnat ernås. Enär frågan, huruvida en övergång till ett system
med obligatorisk försäkring bör ske eller försäkringens frivilliga karaktär
bör bibehållas, fortfarande är oavgjord, anser utskottet sig böra instämma
i föredragande departementschefens uttalande, att ett biträdande för Sveriges
del av ifrågavarande konventioner för närvarande icke kan äga rum.

Då den ifrågavarande rekommendationen ansluter sig till konventionsförslagen
och sålunda väsentligen hänför sig till den obligatoriska sjukförsäkringsformen,
har utskottet ej heller någon erinran att framställa mot
departementschefens uttalande, att denna rekommendation för närvarande
icke bör föranleda någon åtgärd för Sveriges del.

Utskottet tillåter sig därför hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t meddela,
att riksdagen för sin del icke haft något att erinra
mot vederbörande departementschefs uttalanden i det pro -

Andra lagutskottet a utlåtande Nr SO.

13

positionen bilagda statsrådsprotokollet, att ett biträdande
för Sveriges del av ifrågavarande konventioner icke för
närvarande kan äga rum, ävensom att ifrågavarande rekommendation
icke för närvarande bör föranleda någon
åtgärd.

Stockholm den 24 april 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder*), Österström*), greve Spens*),
Thorberg*), Martin Svensson, Sundberg och Berglund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i

Skövde, Johanson i Stockholm*), Johanson i Hallagården, Holmström i Stockholm,
Wallerius och Andersson i Rasjön.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.