Andra lagutskottets utlåtande Nr 2D.
1
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1928 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om
införande av obligatorisk sjukförsäkring i Sverige.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 39,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Berglund hemställt, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande
av utredning rörande införande snarast möjligt av obligatorisk
sjukförsäkring i Sverige.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärens hemställan, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionens innehåll.
Den nuvarande svenska sociala sjukförsäkringen regleras av lagen den
4 juli 1910 om sjukkassor. Försäkringen ifråga vilar på frivillighet. Statsmakterna
hava inskränkt sig till att dels reglera de privata sjukkassornas
organisation och verksamhet, dels lämna sjukkassorna visst ekonomiskt
understöd.
Kedan den 31 december 1913 fattades av Kungl. Maj:t beslut rörande
anordnande av utredning om införande i vårt land av obligatorisk sjukförsäkring.
Vid ärendets föredragning framhöll vederbörande departementschef,
statsrådet Schotte, att genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring
icke borde uppskjutas längre än som vore absolut nödvändigt. En rationellt
ordnad dylik sjukförsäkring vore ett viktigt underlag för den samma år
antagna lagstiftningen om allmän pensionsförsäkring, varjämte erinrades
om de då på dagordningen stående frågorna om beredande av moderskapshjälp
samt om en förbättrad lagstiftning om ersättning för olycksfall i
arbete, vilka båda frågor ansågos nära sammanhänga med frågan om den
obligatoriska sjukförsäkringen.
Ifrågavarande utredning anförtroddes åt socialstyrelsen. Den 31 december
1915 tillsattes emellertid en särskild kommitté med uppdrag att verkställa
utredning och avgiva förslag angående införande av en obligatorisk sjukförsäkring
för arbetare. Denna kommitté, som antog namnet socialförsäkringskommittén,
avgav den 14 oktober 1919 betänkande och förslag
angående allmän sjukförsäkring. En överarbetning av förslaget verkställdes
sedermera inom socialdepartementet med biträde av särskilt
tillkallade sakkunniga, som avgåvo förslag i ämnet den 2 oktober 1920.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 sand. 2 avd. 16 höft. (Nr 29.)
Historik.
Utrednings
beslut
31
december
1913.
Social
försäkrings
kommittén.
1
Kommittén
för socialförsäkringens
organisation.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
De avvikelser detsamma innehöll från det ursprungliga förslaget voro
knappast av principiell natur och hade närmast till syfte att nedbringa
de kostnader, som den obligatoriska försäkringens genomförande
skulle medföra.
Sjukförsäkringen skulle enligt båda förslagen vara i princip allmän och
sålunda icke omfatta endast arbetare och anställda i annans tjänst. Utom
dem, som vore varaktigt oförmögna till arbete, skulle från försäkringen
undantagas endast personer med viss högre inkomst eller förmögenhet av
viss storlek samt innehavare av ordinarie statstjänst. Enligt det överarbetade
förslaget skulle försäkringen dessutom icke gälla den, vars inkomst
av arbete understege 540 kronor om året. Försäkringen skulle gälla beredande
av såväl sjuk- som moderskapshjälp men däremot icke begravningshjälp.
Såsom sjukbjälp skulle utgivas dels erforderlig läkarvård och läkemedel
och dels sjukpenning. Den förra prestationen skulle utgå till såväl
den försäkrade själv som hans barn under 16 års ålder.
Försäkringen skulle handhavas av särskilda för ändamålet inrättade territoriella
sjukkassor, omfattande en eller flera kommuner. För den närmare
tillsynen över sjukkassornas verksamhet skulle finnas en för hela riket
gemensam sjukförsäkringsöverstyrelse, varjämte besvär samt vissa andra
ärenden, som rörde försäkringen, skulle handläggas av försäkringsrådet.
Statsverkets kostnader för försäkringen beräknades för 1919 års förslag
till omkring 37.5 miljoner kronor årligen samt för 1920 års förslag till
omkring 30 miljoner kronor årligen.
Berörda förslag hava emellertid icke föranlett någon åtgärd. I skrivelse
till riksdagen den 19 mars 1920 meddelade Kungl. Maj:t, att förslag till lag
om allmän sjukförsäkring icke komme att, såsom förut bebådats, föreläggas
sagda riksdag. I anförande till statsrådsprotokollet rörande statsverkspropositionen
till 1921 års riksdag uttalade sedermera dåvarande chefen för
socialdepartementet, statsrådet Elmquist, att omförmälda förslag av ekonomiska
och statsfinansiella skäl icke heller vid sistnämnda riksdag kunde
upptagas till prövning. Vid avlåtande av statsverkspropositioner till 1922
och 1923 års riksdagar förklarades även med åberopande av enahanda skäl
hinder föreligga för sjukförsäkringsfrågans framläggande.
I anledning av riksdagsskrivelse år 1920 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté
med uppdrag bland annat att verkställa utredning rörande åstadkommande
av samarbete och enhetlighet å socialförsäkringens område, den
s. k. kommittén för socialförsäkringens organisation. Denna kommittés
uppdrag slutfördes emellertid ej, men dess arbetsutskott uttalade i ett den 2
november 1923 avgivet yttrande såsom sin åsikt, att det med hänsyn till
rådande ekonomiska förhållanden vore ofrånkomligt, att frågan om genomförande
i vårt land av en allmän obligatorisk sjukförsäkring måste vänta
på sin lösning, och att man sannolikt syntes, när tidpunkten härför kunde
anses vara inne, få inskränka sig till en sjukförsäkring i endast begränsad
omfattning. Det kunde vid sådant förhållande enligt arbetsutskottets me
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 3
ning ifrågasättas, huruvida det ur allmänna synpunkter kunde vara riktigt
och klokt att låta den frivilliga sjukförsäkringen under en måhända rätt
avsevärd väntetid vara fastlåst i sitt nuvarande liige, vilket skulle innebära
ett hämmande av och sannolikt även en tillbakagång i denna sjukförsäkrings
utveckling. Det kunde emellertid, framhöll utskottet vidare, också
ifrågasättas, om de helt visst i och för sig vägande skäl, som av socialförsäkringskommittén
anförts mot sjukförsäkringens byggande på frivillighetens
grund, numera vore av samma betydelse, eller huruvida det icke
skulle finnas möjligheter att vid en etappvis genomförd sjukförsäkring kunna
i början bygga denna på den redan befintliga frivilliga sjukförsäkringen
för att sedan efter hand övergå till en fullständigt genomförd obligatorisk
sjukförsäkring.
Bristerna i det nuvarande sjukkasseväsendet och behovet av reformer till
dessas avhjälpande framhöllos jämväl av statens besparingskommitté i dess
den 19 februari 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag angående
socialförsäkringens organisation. Kommittén fann emellertid, att
genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring i den av socialförsäkringskommittén
ifrågasatta omfattningen skulle medföra utgifter för statsverket,
som överstege dess bärkraft.
Då sålunda andra sätt måste sökas att ordna sjukförsäkringen, hade enligt
kommittén två vägar erbjudit sig; den ena en obligatorisk sjukförsäkring
av mindre omfattning och den andra en utveckling av den befintliga frivilliga
sjukförsäkringen.
Beträffande den förra av dessa vägar läge tanken på en obligatorisk försäkring,
begränsad till lönearbetarnas klass, närmast till hands. Men då en
sådan försäkring beräknats medföra omkring 60 procent av kostnaderna för
hela den av socialförsäkringskommittén föreslagna sjukförsäkringen, d. v. s.
70 miljoner av de beräknade 120, därav ungefär en tredjedel ansetts böra
falla på statsverket, syntes redan detta förhållande göra det uteslutet att för
närvarande tänka på en lösning efter dessa linjer. Men därtill komme ett
lika starkt principiellt skäl, nämligen att behovet av sjukförsäkring för
åtskilliga kategorier utom lönearbetarnas klass syntes vara lika starkt som
för dessa. Därest man av hänsyn till sålunda avsedda kategorier ville bibehålla
den statsunderstödda frivilliga försäkringen, skulle härigenom den
totala kostnaden för sjukförsäkringen ytterligare ökas.
Man skulle, framhöll kommittén vidare, i detta sammanhang kunna tänka
sig möjligheten av kollektiv sjukförsäkring för lönearbetare. Men då en sådan
försäkrings konsekvenser syntes leda till ett system, som starkt avveke från
sjukförsäkringens karaktär av självhjälp, hade icke heller denna försäkringsform
befunnits innefatta något tillräckligt bärande skäl för att välja den
obligatoriska lönearbetarförsäkringen såsom ett första led för lösningen av
hela sjukförsäkringsfrågan.
Man vore alltså enligt kommitténs uppfattning hänvisad till en utveckling
av den frivilliga sjukförsäkringen.
Besparingakommitténs
organisationsförslag
den
19/2 1925.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
Yttranden över
beaparingskommitténa
förslag.
Frågans behandling
vid
1926 års
riksdag.
Av de myndigheter och andra vederbörande, som i sina yttranden över
besparingskommitténs betänkande överhuvud taget ingått på bär förevarande
spörsmål, hava pensionsstyrelsen, statens fattigvårdsinspektör, svenska landstingsförbundets
styrelse, svenska stadsförbundets styrelse, svenska landskommunernas
förbunds styrelse, Sveriges allmänna sjukkasseförbund,
svenska fattigvårdsförbundet och kommunalarbetarförbundet — somliga
visserligen under tillkännagivande av en större eller mindre grad av tveksamhet
— ställt sig gynnsamt till tanken på en nyorganisation av sjukförsäkringsfrågan,
åtminstone tillsvidare, på frivillighetens grund, eller i
varje fall icke avvisat denna tanke. Rikssjukkassornas centralorganisation
har avstyrkt varje ändring i organisationen. Försäkringsrådet och svenska
arbetsgivarföreningen hava ansett, att i avvaktan på att förhållandena framdeles
skola medgiva genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring reformer
på sjukförsäkringens område böra tillsvidare anstå. Socialstyrelsen,
försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten däremot hava givit uttryck
åt den uppfattningen, att man utan att inlåta sig på en omorganisation av
den frivilliga sjukkasseverksamheten nu borde skrida till genomförande av
eu obligatorisk sjukförsäkring i den ena eller andra formen eller omfattningen.
Vid 1926 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i propositioner (nr 113 och
117) förslag till omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet,
avseende såväl sjukkassornas organisation som deras prestationer. I förstnämnda
hänseende innebar förslaget huvudsakligen, att statsbidrag skulle
tilldelas allenast en — på visst angivet sätt utvald — sjukkasseorganisation
inom varje särskilt område. Härmed avsågs att vinna en koncentration av
de olika, sinsemellan konkurrerande sjukkassorna till ett s. k. enhetskassesystem.
I fråga om de allmänna principer, som borde läggas till grund vid en
nyorganisation av sjukförsäkringen, yttrade föredragande departementschefen,
statsrådet Gustav Möller, följande:
I denna fråga hava, som känt är, skilda åsikter gjort sig gällande. Framför
allt hava meningarna varit delade därom, huruvida en obligatorisk, d. v. s.
tvångsvis ordnad försäkring bör genomföras eller om reformen bör inskränkas
till en omgestaltning av det bestående sjukkasseväsendet med bibehållande
av försäkringens frivilliga karaktär. Meningsskiljaktighetema torde dock
mindre gälla själva principen. Såvitt framgår av gjorda framställningar
eller andra uttalanden synes man, ehuruväl undantag finnas, ganska allmänt
vara av den uppfattningen, att en rationellt ordnad obligatorisk sjukförsäkring
innebär den bästa lösningen. Bland uttalanden i annan riktning
erinras om det som gjorts av rikssjukkassornas centralorganisation. Jag
påpekar å andra sidan, att såväl Sveriges allmänna sjukkasseförbund som
jämväl de hörda ämbetsverken bestämt uttalat sig till förmån för den obligatoriska
försäkringen, därvid vissa av dem emellertid framställt förslag till
obligatorisk försäkring av en på olika sätt begränsad omfattning.
För egen del ansluter jag mig också till den uppfattningen, att ur principiell
Andra lagutskottets utlåtande Nr X9. 5
synpunkt en obligatorisk försäkring måste anses innebära den bästa lösningen.
Man lärer knappast kunna hoppas att med en frivillig försäkring nå fram
till alla dem, som skola omfattas av en obligatorisk försäkring, och ofta
torde det just vara de, som bäst skulle behöva komma i åtnjutande av försäkringens
förmåner, som på grund av oföretagsamhet eller bristande tillgångar
eller av annan anledning icke ansluta sig till den frivilliga försäkringen.
Först med en obligatorisk försäkring torde vidare förutsättningar
finnas för ett fullständigt genomfört och fullt rationellt ordnat samarbete
mellan sjukförsäkringens och andra sociala försäkringsorgan.
Emellertid har jag funnit, att den avvisande hållning, som besparingskommittén
gjort gällande i förevarande punkt, för närvarande måste anses
fullt befogad. Det synes mig uteslutet, att statsverket under en närmare
framtid skulle kunna ikläda sig de betydande kostnader, vilka måste komma
att bliva förenade redan från början med genomförandet av en allmän obligatorisk
sjukförsäkring. De kostnadsskäl, som föranlett att varken socialförsäkringskommitténs
ursprungliga eller det överarbetade förslaget lagts till
grund för framställning till riksdagen, synas mig alltså alltjämt äga sin
fulla kraft.
Vad sålunda anförts har närmast avsett en obligatorisk sjukförsäkring av
den allmänna omfattning, som avsetts med socialförsäkringskommitténs förslag
såväl i dess ursprungliga som i dess överarbetade skick.
Beträffande de mera begränsade förslag till obligatorisk sjukförsäkring,
som framförts av vissa myndigheter, ansåg departementschefen desamma
av angivna skäl icke vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för
lagstiftning i ämnet.
På grund av vad sålunda anförts fann departementschefen under för
handen varande förhållanden och med dåvarande framtidsutsikter den enda
framkomliga vägen till ernående av förbättrade förhållanden på sjukförsäkringens
område i vårt land vara, att en nyorganisation av det frivilliga
sjukkasseväsendet genomfördes.
Förslaget vann ej riksdagens bifall. Andra särskilda utskottet, till
vilket förslaget remitterats, uttalade i sitt utlåtande nr 3, att det föreslagna
enhetskassesystemet innebure ett så kraftigt ingrepp i det nuvarande
sjukkasseväsendet, att det syntes tvivelaktigt, huruvida reformen
läte sig genomföra med tillräckligt stor anslutning från sjukkassefolkets
sida. Emellertid vitsordade utskottet behovet av en reform, avseende såväl
en mera enhetlig organisation som ökade prestationer inom det statsunderstödda
sjukkasseväsendet. En sådan reform syntes emellertid kunna genomföras
utan ett tvångsvis genomförande av enhetskassesystemet. Nybildande
av sjukkassor borde ej få ske, där det ej funnes socialt behövligt. De nu
befintliga kassorna borde däremot få fortleva. För vinnande av den större
enhetligheten skulle överallt, där mer än en sjukkasseorganisation vore
verksam, bildas en samorganisation, förslagsvis benämnd distriktssjukkassa.
Åt denna samorganisation skulle anförtros de ökade prestationer, som syntes
böra påläggas den sociala sjukförsäkringen, under det att de nuvarande
sjukkassorna finge begränsa sig till sin hittillsvarande verksamhet. I denna
samorganisation skulle man erhålla ett organ, som kunde fylla de uppgifter,
Frågans behandling
vid
1927 års riksdag.
Utskottet.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
regeringsförslaget avsett för enhetskassorna. Och där förutsättningar för
ett mera intimt samgående förefunnes, skulle distriktssjukkassor genom
sammanslagning av övriga sjukkassor kunna bliva verkliga enhetskassor.
Beträffande omfattningen av distriktssjukkassornas prestationer uttalades,
att det borde övervägas, huruvida ej sjukvårdsförsäkring kunde göras till
en obligatorisk prestation för dem.
Med godkännande av utskottets utlåtande hemställde riksdagen om utredning
och förslag till det statsunderstödda sjukkasseväsendets omorganisation
efter de av utskottet angivna riktlinjerna.
Den av riksdagen begärda utredningen anförtroddes åt inom socialdepartementet
tillkallade sakkunniga, vilka den 15 december 1926 avgåvo förslag
i ämnet. På grundval av detta förslag framlades vid fjolårets riksdag
proposition i ämnet (nr 114). I enlighet med riksdagens direktiv hade den
statsunderstödda sjukförsäkringen uppdelats på två olika slags organ, primärsjukkassor
och distriktssjukkassor. De förstnämnda skulle omhänderhava
sjukförsäkringen i den inom sjukkasserörelsen nu allmännast förekommande
omfattning, nämligen meddelande av kontant sjukhjälp intill 100 dagar för
varje sjukdomsfall jämte moderskapshjälp. Ställningen som primärsjukkassa
skulle tillkomma varje nu registrerad sjukkassa, som uppfyllde därför stadgade
betingelser. Nybildade organisationer erhölle däremot denna ställning
allenast i fall de ansåges socialt behövliga. Primärsjukkassorna skulle
där så kunde ske vara anslutna till distriktssjukkassor. Inom varje område
finge endast finnas en distriktssjukkassa. Denna både att meddela kontant
sjukhjälp efter utgången av primärsjukkassans sjukhjälpstid intill två år
för varje sjukdomsfall samt bereda sjukvård i viss omfattning. Distriktssjukkassan
kunde emellertid även för alla eller vissa medlemmar meddela
jämväl den sjukhjälp, som tillkomme primärsjukkassa. Förslaget upptog
jämväl en avsevärd höjning av statsbidragen till sjukkasseväsendets främjande
— för ett antaget medlemsantal i sjukkassorna av 800,000 beräknades
statsverkets utgifter till 6,828,000 kronor mot 3,500,000—3,600,000 enligt
nu gällande grunder.
I fråga om den obligatoriska försäkringsformen anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Jakob Pettersson, att en övergång till dylik
försäkring torde för den närmaste framtiden få anses utesluten.
Sammansatta stats- och andra lagutskottet, som förehade ärendet till förberedande
behandling, tillstyrkte i huvudsak propositionen. Utskottets förslag
i ämnet bifölls av första men avslogs av andra kammaren, vadan frågan
alltså förföll.
I anslutning till den uppfattning, som vid flera föregående tillfällen kommit
till uttryck från riksdagens sida, anser utskottet, att det är en angelägenhet av
största vikt, att till den sociala omvårdnad av de sjuka, som för närvarande
i vårt land omhänderhaves av stat och kommun, fogas en tillfredsställande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 7
anordnad sjukförsäkring. Sedan flera år tillbaka har som bekant lios oss
pågått ett arbete, som avsett att under hänsynstagande till vårt lands säregna
förhållanden och med tillgodogörande av erfarenheterna från utlandet åstadkomma
en välbehövlig omorganisation av vårt sjukkasseväsen. Under detta
arbete har även införande av obligatorisk sjukförsäkring kommit under allvarligt
övervägande. Såsom framgår av den redogörelse, som lämnats i det
föregående, har man emellertid ansett, att icke minst statsfinansiella hänsyn
ställa sig hindrande i vägen för ett genomförande av denna försäkringsform
under den närmaste framtiden. Framställda förslag att begränsa kretsen
av de i försäkringen delaktiga i syfte att nedbringa kostnaderna för det
allmänna hava från olika håll framkallat gensagor.
I den föreliggande motionen har ej framlagts material av beskaffenhet
att undanröja de allvarliga betänkligheter, som i frågans nuvarande läge
måste hysas mot att riksdagen skulle binda sig vid den ståndpunkten, att
den obligatoriska sjukförsäkringen är den enda form, som kan ifrågakomma
vid sjukförsäkringsfrågans lösning.
Utskottet, som är övertygat att med hänsyn till frågans vikt Kungl. Maj:t
icke lär underlåta att främja arbetet att åstadkomma en för vårt land
lämpad omorganisation av sjukförsäkringen, anser sig ej kunna förorda, att
riksdagen nu inskränker möjligheten för Kungl. Maj:t att undersöka framkomligheten
av olika vägar för frågans lösning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 april 1928.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Linder*, Österström*, greve Spens*, Thorberg*,
Martin Svensson, Berglund och Stenberg;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde, Johanson
i Stockholm*, Johanson i Hallagården, Holmström i Stockholm, Wallerius och Andersson
i Rasjön.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
Reservation
av herrar Linder, Thorberg, Berglund, Magnusson i Kalmar, Hage,
Johanson i Stockholm och Holmström, i Stockholm, vilka ansett, att utskottet
bort förorda bifall till motionen.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.