24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
Nr 28.
Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1928 kl. 1 e. m.
Uflätande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 6 §. i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
191, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Spångberg m. fl,
hemställt, att riksdagen måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse
av 6 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete:
6 i
Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på grund av
försäkringen till honom i ersättning utgivas:
1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan:
a) så länge sjukdomen varar: erforderlig läkarvård jämte läkemedel
och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga
följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare
konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt;
b) under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen
för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel från
och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar: sjukpenning
för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp,
bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt nedan
angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre
belopp, som svarar mot nedsättningen; skolande hel sjukpenning utgå med
följande belopp, nämligen:
Om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 1,620 kronor, med tre kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,620 kronor men ej till
1,755 kronor, med 3 kronor 25 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till 1,890
kronor, med tre kronor 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,890 kronor men ej till 2,025
kronor, med tre kronor 75 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till 2,160
kronor, med fyra kronor,
Avdra lagutskottets utlåtande Nr 28.
25
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,160 kronor men ej till 2,295
kronor, med fyra kronor 25 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till 2,430
kronor, med fyra kronor 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,430 kronor men ej till 2,565
kronor, med 4 kronor 75 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till 2,700
kronor, med fem kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,700 kronor men ej till 2,835
kronor, med fem kronor 25 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,835 kronor men ej till 2,970
kronor, med fem kronor 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,970 kronor men ej till 3,105
kronor, med fem kronor 75 öre samt
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 3,105 kronor,
med sex kronor;
2) om olycksfallet efter upphörande av därav orsakad sjukdom medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan:
a)
livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, dock
ej understigande 900 kronor, och vid nedsättning av arbetsförmågan det
lägre belopp, som motsvarar nedsättningen, med tillägg av belopp, svarande
mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse av sådana särskilda
hjälpmedel, som under 1) nämnts, dock att vid förlust av arbetsförmågan
livräntan må, när den skadades tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn
härtill bestämmas till högre belopp än nyss är nämnt, likväl ej överstigande
beloppet av den årliga arbetsförtjänsten, såvida denna ej understiger 900
kronor samt att livränta icke utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt
med minst en tiondel;
b) sådan behandling — — — av arbetsförmågan.
På därom — — — gällande beräkningsgrunder.
Kan vid — — — den skadade.
På grund — — — av arbetsförmågan.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får
utskottet hänvisa till motionens innehåll.
Såsom i motionen erinrats behandlades den nu föreliggande frågan vid
fjolårets riksdag på grund av motion i ämnet av herr Spångberg m. fl.
över motionen inhämtade andra lagutskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen
föreskriver, yttrande från försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.
Båda dessa myndigheter avstyrkte förslaget. Vad särskilt
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 sand. 3 avd. 15 käft. (Nr 27—28.) 3
Frågans behandling
vid
1927 års
riksdag.
Utskottet.
26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
beträffade förslaget om höjning av minimigränsen för sjukpenning till
tre kronor yttrade försäkringsrådet, att detta innebure ett frångående av
principen att ersättning, som utginge enligt socialförsäkringen, borde sättas
i visst förhållande till arbetsförtjänsten och icke överstiga densamma. Riksförsäkringsanstalten
meddelade, att motionärernas förslag skulle föranleda
en betydande ökning av utgifterna för sjukpenning och uttalade, att ett
bifall till motionärernas förslag skulle medföra konsekvenser, som icke
kunde anses rimliga. För egen del fann utskottet, i arislutning till vad
myndigheterna anfört, sig icke kunna förorda motionärernas förslag.
Riksdagen godkände utskottets uttalande.
I förevarande motion hava upprepats de yrkanden beträffande sjukpenningens
belopp, som framställdes i nyssnämnda motion av herr Spångberg
in. fl. vid fjolårets riksdag. Därjämte har hemställts, att beloppen av de
enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående livräntorna i intet fall skola
understiga 900 kronor för år. Ett genomförande av motionärernas förslag
skulle alltså medföra, att såväl sjukpenning som sedermera jämväl livränta
skulle kunna utgå med högre belopp än vederbörandes arbetsförtjänst.
Då utskottet ej anser sådana skäl hava i motionen anförts, som kunna
föranleda riksdagen att frångå den till grund för gällande olycksfallsförsäkringslag
liggande principen, att ersättning, som utgår enligt lagen, skall
stå i visst förhållande till arbetsförtjänsten och icke överstiga densamma,
samt utskottet i övrigt icke blivit övertygat om lämpligheten av de föreslagna
ändringarna i det vid 1926 års riksdag antagna, nu gällande
intervallsystemet vid beräkning av sjukpenning, får utskottet hemställa,
att förevarande motion måtte av riksdagen lämnas
utan bifall.
Stockholm den 19 april 1928.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Linder*, Österström, greve Spens
Thorberg*, Fråndén* och Sigfrid Hansson;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hagman, Hage, Ödström,
Holmström i Stockholm, Ros och Gardell i Gans.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
27
Reservation
av herrar Thorberg, Magnusson i Kalmar, Hagman, Hage och Holmström
i Stockholm, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:
»I förevarande motion har bland annat framhållits, att nu gällande
bestämmelser i (i § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete äro så utformade,
att såväl den vid olycksfall utgående sjukpenningen som även livräntan
vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan äro synnerligen
låga, särskilt för arbetare med ringa arbetsförtjänst, samt att i vissa
fall sjukpenningen t. o. m. blivit lägre genom den lagändring, som genomfördes
vid 1926 års riksdag.
Utskottet måste medgiva att dessa påståenden äro riktiga och att de utgående
ersättningarna i många fall äro så små, att de icke ens räcka till
en nödtorftig existens, varför goda skäl torde kunna anföras för någon höjning
av beloppen av såväl sjukpenningen som livräntan, särskilt vad det
gäller de lägre arbetsinkomsttagarna.
Härvidlag torde det kunna vara rimligt, att minimigränsen för nämnda
lägre arbetsinkomstklasser sättes något högre än vad nu är stadgat beträffande
sjukpenningen samt att en minimigräns bestämmes för livräntan,
även om därav skulle bli en följd, att de allra lägsta arbetsinkomsttagarna
erhölle en ersättning, som endast med ett tämligen ringa belopp understege
den utgående arbetsförtjänsten.
Utskottet vill alltså ifrågasätta en partiell omläggning av ovannämnda
bestämmelser ungefärligen efter de riktlinjer, som här ovan anförts. En
sådan omläggning torde icke kunna ske utan en föregående utredning, som
alltså enligt utskottets mening bör syfta till framläggande av ett förslag
om dels åstadkommande av en högre minimigräns för sjukersättningens belopp
samt dels fastställande även för livräntan av en minimigräns, avvägd på
lämpligt sätt med hänsyn till sjukersättningen.
En partiell omläggning av olycksfallslagen efter dessa riktlinjer torde
icke komma att draga med sig en så avsevärt ökad belastning av arbetsgivarna,
att man kan hava anledning att av detta skäl motsätta sig densamma.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen med anledning av förevarande motion
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt en
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
förhöjning må kunna åstadkommas — främst för de
lägre inkomstklasserna — av nu utgående sjukersättning
och livränta enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan giva anledning.
»
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.