Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1928 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, dels
ock i ämnet väckt motion.
Genom eu den 4 januari 1928 dagtecknad proposition, nr 5, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas, att 37 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete skall upphöra att gälla samt att 6, 10 och 35 §§ i
samma lag, av vilka 6 och 35 §§ senast ändrats genom lag den 18 juni
1926 (nr 215), skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
6 $.
Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på grund
av försäkringen till honom i ersättning utgivas:
1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan:
a) så länge sjukdomen varar: erforderlig läkarvård jämte läkemedel och
andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga
följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare
konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt;
b) under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter
dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel,
från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen
varar: sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst
på sätt nedan angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; skolande hel
sjukpenning utgå med följande belopp, nämligen: — — — fem kronor
50 öre;
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 15 höft. (Nr 27—28.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan:
a) livränta under — — — en tiondel;
b) sådan behandling---av arbetsförmågan.
På därom — — — gällande beräkningsgrunder.
Kan vid — — — den skadade.
På grund--— av arbetsförmågan.
10
Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt 4 § är försäkrad,
äger rätt att när helst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt,
bereda honom vård å sjukvårdsanstalt. Den skadade må dock ej utan
sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej skadan, enligt läkares
intyg, kräver vård å sådan anstalt.
Har den--— högst hälften.
Försäkringsinrättning äger — — — dylik anstalt.
35 §.
Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra dels
annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels ock i
anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring
må ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas delägares arbetare.
Har försäkring — — — till efterrättelse.
Avtal om —--än anstalten.
Vad i — — — samma värde.
Har anstalten---livräntan övertagits.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929; dock skall anspråk,
som grundas å olycksfall, vilket inträffat därförinnan, bedömas enligt
äldre lag.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas bär nedan, hänvisa
till propositionens innehåll.
I samband med denna proposition bar utskottet förebaft till behandling
en i anledning av densamma väckt motion, nr 217 i första kammaren av
herrar von Sydow och Widell.
I motionen bar föreslagits, att riksdagen för sin del måtte bifalla det
ovan intagna förslaget om ändring i vissa delar av olycksfallsförsäkringslagen
med följande ändringar och tillägg:
»Ingress. Härigenom förordnas, att 37:e § i lagen den 17 juni 1916 om
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
3
försäkring för olycksfall i arbete skall upphöra att gälla samt att 6:e, 10:e,
16:e och 35:e §§ i samma lag — — — lydelse:
6:e §. Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på
grund av försäkringen till honom i ersättning utgivas:
1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakar förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan:
a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel---glasögon och dylikt.
b) sjukpenning för varje dag utgörande vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på
sätt nedan angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen, dock att sjukpenning
ej utgår under de fyra första dagarna efter olycksfallet, dagen för
olycksfallet inräknad, och ej heller utgår, där ej arbetsförmågan blivit
nedsatt med minst en fjärdedel; skolande hel — — — fem kronor 50 öre;
2) = Kungl. propositionen.
10:e § = Kungl. propositionen.
16:e §. Såsom bidrag — — — mosvarande 5 procent av försäkringsavgiften
beräknad utan hänsyn till avdrag, som i ll:e § omförmäles.
Försäkringsbolag, som i 4:e § avses, är dock skyldigt att till statsverket
erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges
för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt som av Konungen
bestämmes med belopp motsvarande en och en halv procent av summan
av försäkringsavgifterna---försäkringar.
Övriga omkostnader--— är stadgat.
35:e § = Kungl. propositionen.
Övergångsbestämmelserna = Kungl. propositionen.»
I fråga om vad motionärerna anfört till stöd för sitt förslag får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.
De yttranden, som i anledning härav kommit utskottet tillhanda från
nämnda myndigheter, äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; och
hänvisar utskottet till desamma.
Med karenstid förstas i allmänhet inom olycksfallsförsäkringen en viss Karenstiden,
kortare eller längre tid efter olycksfallets inträffande, varunder ingen eller Nu gällande
blott reducerad ersättning utgår till den skadade. Inom den svenska sociala bestämD,elserolycksfallsförsäkringen
har emellertid detta begrepp numera fått en något
annan innebörd. Här avser nämligen karenstiden den tid av 35 dagar
närmast efter olycksfallet, varunder sjukersättning visserligen icke utgår
från vederbörande försäkringsinrättning på grund av den obligatoriska
försäkringen, men under vilken tid den skadades arbetsgivare är skyldig
att direkt utgiva dylik ersättning i enlighet med härför givna bestäm
-
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
melser. Från denna skyldighet kan han emellertid befria sig genom att
frivilligt taga försäkring för nämnda tid.
Nu gällande bestämmelser rörande karenstiden finnas i 6, 35 och 37 §§
i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. I
6 § föreskrives sålunda, att då arbetare skadats till följd av olycksfall i
arbetet, skall på grund av den jämlikt lagen gällande försäkringen till
honom i ersättning utgivas bland annat erforderlig läkarvård jämte läkemedel
och särskilda hjälpmedel ävensom på visst sätt bestämd daglig sjukpenning,
allt under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom, som
förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under mera än 35
dagar efter dagen för olycksfallet. Nämnda förmåner utgivas fr. o. m.
den trettiosjätte dagen och så länge sjukdomen varar. Vidare har i
lagens 37 § stadgats bland annat att, intill dess särskild lag om sjukförsäkring
må varda genomförd, arbetare, som i lagen avses, äger vid sjukdom,
som förorsakats av olycksfall i arbete, under de 35 första dagarna
efter dagen för olycksfallet, så länge sjukdomen varar, samt beträffande
erforderlig läkarvård och läkemedel jämväl under sistnämnda dag, av
arbetsgivaren erhålla ersättning enligt de i 6 § angående ersättning vid
sjukdom stadgade grunder, dock att den dagliga sjukpenningen utgår efter
särskilda grunder, och att sjukpenning ej utgår, med mindre sjukdomen
varat under mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet. Genom stadgande
i lagens 35 § har tillfälle beretts arbetsgivare bland annat att i riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt bolag, som avses i lagen, försäkra
arbetare för olycksfall i arbete i fråga om den i 6 § omförmälda tid,
under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen ej utgår. Kan den
skadade, på grund av arbetsgivarens obestånd eller av annan anledning,
ej utfå ersättningen, utgives densamma i arbetsgivarens ställe av den
försäkringsinrättning, i vilken dennes arbetare eljest äro försäkrade enligt
lagen; och äger försäkringsinrättningen av arbetsgivaren söka åter vad
sålunda utgivits.
Historik. Enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39 s. 1) angående ersättning för skada
Karenstiden till följd av olycksfall i arbete, vilken lag stadgade skyldighet för arbetsenårs
la01 givare inom vissa verksamhetsområden att utgiva ersättning till arbetare,
som skadats genom olycksfall i arbetet, omfattade denna ersättningskyldighet
icke gottgörelse för sjukdom eller invaliditet under de 60 första dagarna
efter olycksfallet.
Ålderdoms- J ålderdomsförsäkringskommitténs år 1915 framlagda förslag till lag om
^kommittén försäkring för olycksfall i arbete, vilket avsåg bl. a. införande av obligatorisk
olycksfallsförsäkring för envar, som mot avlöning användes till
arbete för annans räkning, föreslogs, att sjukpenning skulle utgå redan
fr. o. m. dagen efter olycksfallet, dock under förutsättning att sjukdomen
varat mer än 3 dagar efter dagen för olycksfallet. Enligt förslaget skulle
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 5
den skadade även fr. o. in. dagen för olycksfallet och därefter, så länge
sjukpenning utginge, erhålla erforderlig läkarvård jämte läkemedel, inheräknat
andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel.
I den proposition (nr 111) med förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbete m. m., vilken framlades för 1916 års riksdag, var i jämförelse
med kommittéförslaget beträffande karenstiden den ändringen vidtagen, att
en karenstid av fyra dagar, dagen för olycksfallet inräknad, införts, under
vilken tid sjukpenning icke skulle utgå till den skadade, även om sjukdomen
varade under längre tid än nämnda antal dagar. Denna ändring
hade vidtagits närmast i anledning av en av riksförsäkringsanstalten
framförd anmärkning på denna punkt. I sitt utlåtande över kommittéförslaget
hade nämligen anstalten framhållit, att det kunde vara att befara,
att med den av kommittén föreslagna bestämmelsen en skadad, som
i verkligheten varit hindrad arbeta i en, två eller tre dagar efter olycksfallsdagen,
frestades göra allt för att anses sjuk å fjärde dagen, då han ju
skulle erhålla sjukpenning för fyra dagar, under det han eljest icke erhölle
någon kontant ersättning alls.
Beträffande läkarvård jämte läkemedel och andra hjälpmedel åt skadad
arbetare innehöll propositionen inga särskilda tidsbegränsningar.
Rörande karenstiden väcktes två motioner vid nämnda riksdag. I en
motion av herr von Sydow (1:110) föreslogs att tillsvidare och intill dess
en obligatorisk sjukförsäkring bleve införd i vårt land en omedelbar ersättningsplikt
för arbetsgivarna i stället för den föreslagna försäkringsplikten
måtte införas för tiden fr. o. m. den femte t. o. m. den sextionde
dagen efter olycksfallet. I en annan motion av herr Eriksson i Grängesberg
(II: 275) förordades ålderdomsförsäkringskommitténs ovan omnämnda
förslag.
Ärendet remitterades till särskilt utskott, som i sitt utlåtande, nr 1,
förklarade sig icke kunna biträda de i nämnda motioner framlagda förslagen,
utan beträffande karenstiden anslöt sig till propositionen.
Första kammaren biföll det i herr von Sydows motion framlagda förslaget,
under det att andra kammaren biföll utskottets förslag. I det förslag
till sammanjämkning av kamrarnas olika synpunkter, som därefter
av utskottet framlades, föreslogs en tid av 35 dagar utöver dagen för
olycksfallet, under vilken ersättning icke skulle utgå från försäkringsinrättningen,
varemot ersättning från arbetsgivaren föreslogs skola utgå
fr. o. m. första dagen efter dagen för olycksfallet, under förutsättning att
sjukdomen varat mer än tre dagar efter sistnämnda dag. Vad utskottet
sålunda föreslagit bifölls av riksdagen.
Förslag till karenstidens borttagande har sedermera vid upprepade
tillfällen framförts såväl inom som utom riksdagen.
1916 års
riksdag.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
förslag 1920.
1924 års
riksdag.
Besparings
kommittén
1925.
Sakkunniga
år 1925.
I en av riksförsäkringsanstalten den 10 januari 1920 till Kungl. Maj:t
avlåten skrivelse angående förenklingar i avseende å ämbetsverket åliggande
uppgifter in. m. hemställde anstalten bl. a., att obligatorisk försäkring
för karenstiden måtte införas för alla s. k. mindre arbetsgivare,
d. v. s. sådana, hos vilka i regel under året vore anställda högst sju
tjänare eller andra arbetare. Socialförsäkringskommittén avstyrkte i utlåtande
den 29 januari 1921 detta förslag under framhållande, att förslaget
skulle komma att medföra ökade utgifter för statsverket samt att
frågan om karenstidens borttagande på det intimaste sammanhängde med
frågan om införande av obligatorisk sjukförsäkring och därför borde lösas
i samband med behandlingen av sistnämnda fråga. Förslaget föranledde
icke heller någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
1 en av herrar Gardell och Karlström vid 1924 års riksdag väckt motion
(II : 72) framfördes ånyo det i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande
framlagda förslaget, att sjukpenning skulle utgå från försäkringsinrättningen
från och med första dagen efter olycksfallet, under förutsättning
att sjukdomen varat mer än tre dagar efter olyc.ksfallsdagen.
Vid samma riksdag föreslogs i lika lydande motioner av herr Ljunggren
(1:183) samt av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. (II: 193), att registrerad
sjukkassa skulle efter tillstånd av tillsynsmyndigheten äga rätt att meddela
försäkring för karenstiden. Såsom villkor för en dylik anordning
borde enligt motionärernas mening uppställas, att riksförsäkringsanstalten
bleve ensam bärare av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
I enlighet med hemställan från andra lagutskottet i dess över motionen
avgivna utlåtande, nr 25, anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t,
att Kungl. Maj:t måtte vid den fortsatta behandlingen av berörda spörsmål
å socialförsäkringens område, under iakttagande av behovet av enhetlighet
i organisationshänseende, beakta de i omförmälda motioner framförda
förslagen i förening med innehållet i vissa över motionerna avgivna
yttranden.
I sitt den 19 februari 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag
angående socialförsäkringens organisation föreslog besparingskommittén
en begränsning av karenstiden till 14 dagar, under vilken tid
arbetsgivarna skulle hava att själva utgiva sjukersättning till de skadade.
Kommittén förmälde sig anse, att sjukkasseväsendets tillsynsmyndighet
borde kunna lämna sjukkassa rätt att giva särskild försäkring för den av
kommittén föreslagna karenstiden.
I det på grundval av besparingskommitténs betänkande uppgjorda utkast
till lag om försäkring för olycksfall i arbete, som utarbetades inom
socialdepartementet med biträde av två år 1925 tillkallade sakkunniga,
vidtogs icke någon förändring i nuvarande bestämmelser beträffande den
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
7
tid, under vilken sjukersättning över huvud skall utgå. Däremot innebar
de sakkunnigas förslag ett borttagande av den nuvarande karenstiden,
varigenom sjukersättning skulle komma att allt ifrån olycksfallet utgivas
av försäkringsinrättningen.
I de yttranden, som avgåvos av den inom socialdepartementet år 1925 Granskning»-tillsatta nämnden för granskning av bland annat omförmälda utkast till näm”g^ ar
olycksfallsförsäkringslag, framställdes beträffande förslaget om karenstidens
borttagande icke någon erinran.
Sedan de sakkunnigas utkast inom socialdepartementet gjorts till före- 1926 års
mål för ny bearbetning, framlade Kungl. Maj:t vid 1926 års riksdag ge- riksdag.
nom proposition (nr 109) förslag till bland annat lag om försäkring för
olycksfall i arbete. Förslaget innebar vittgående förändringar i fråga om
såväl olycksfallsförsäkringens organisation som dess materiella bestämmelser.
Enligt detsamma skulle försäkringen äga rum i en för omhänderhavandet
därav särskilt bildad, för hela riket gemensam försäkringsanstalt,
riksförsäkringsanstalten. Förslaget innebar vidare, att föreskrifterna
rörande karenstiden skulle borttagas. Departementschefen erinrade härvid
i den framlagda propositionen, hurusom redan vid tillkomsten av gällande
lag betonats, att bestämmelserna om karenstid skulle vara av provisorisk
art. Sjukersättningen skulle vidare enligt förslaget redan från tiden för
olycksfallet omfattas av den obligatoriska försäkringen och sålunda alltid
utgå från försäkringsinrättningen. Genom två andra till samma riksdag
avlåtna propositioner, den ena (nr 113) med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor och den
andra (nr 117) angående anslag till sjukkasseväsendets befrämjande, föreslogs
en reformering av det statsunderstödda frivilliga sjukkasseväsendet.
Andra särskilda utskottet, som förehade propositionerna och i anledning
av desamma väckta motioner till förberedande behandling, uttalade, att
frågan om karenstiden syntes nära sammanhänga med organisationsfrågan.
Då utskottet icke ansett sig kunna biträda det framlagda organisationsförslaget,
ansåge sig utskottet icke berett, att med nuvarande organisation
förorda förslaget om karenstidens borttagande. Enär emellertid enligt
utskottets mening starka skäl anförts för ett borttagande eller en begränsning
av karenstiden, syntes en ytterligare utredning i frågan böra företagas
och förslag i ärendet föreläggas 1927 års riksdag. Riksdagen godkände
utskottets förslag, och skrivelse i ärendet blev avlåten till Kungl.
Maj:t.
Vid 1927 års riksdag väcktes av herr Spångberg m. fl. en motion (II: 106), 1927 års
avseende bl. a. borttagande av karenstiden. riksdag.
Andra lagutskottet, dit motionen hänvisats, erinrade i sitt utlåtande,
att chefen för socialdepartementet i ett interpellationssvar vid nämnda
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
De ömsesidiga
bo
lagens fdrvaltningsbidrag.
Nu gällande
bestämmelser.
Historik.
Kommittén
för socialförsäkringens
organisation
1921.
riksdag meddelat, att, även om riksdagen skulle i huvudsak avslå en till
riksdagen avlämnad proposition om sjukkasseväsendet, departementschefen
likväl ämnade låta frågan om borttagande av karenstiden underkastas ny
beredning och prövning. Vid detta förhållande ansåg utskottet anledning
icke föreligga för riksdagen att på grund av motionen vidtaga åtgärd i
ärendet. Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Bestämmelserna rörande de ömsesidiga bolagens förvaltningsbidrag återfinnas
i 16 § olycksfallsförsäkringslagen. Nämnda lagrum har enligt lag
den 23 maj 1924 följande lydelse:
Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och
riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten
till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande
fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag,
som i 11 § omförmäles.
Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket erlägga
bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges
för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som av Konungen
bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna,
beräknade utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles, för
de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.
Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel, dock att i fråga om kostnaderna för
förvaltningen av den i 19 § omförmälda fond gäller vad därom särskilt är
stadgat.
Frågan om bidragen och tilläggsavgifterna till bestridande av försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens omkostnader jämte därmed sammanhängande
spörsmål hava upprepade gånger varit föremål för behandling.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 januari 1921 hade kommittén för
socialförsäkringens organisation bl. a. föreslagit, att i fråga om arbetsgivarnas
bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader
för närvarande endast ett återställande måtte ske av
den vid olycksfallsförsäkringslagens antagande förutsatta proportionen
mellan arbetsgivarnas och det allmännas utlägg för bestridande av ifrågavarande
kostnader, så att statsverket finge vidkännas ungefär hälften av
samma kostnader och arbetsgivarna med undantag av staten såsom arbetsgivare
återstående delen därav, samt att för vinnande av berörda syfte
sådan ändring måtte vidtagas i fråga om 16 § i lagen, att dels det bidrag
i förevarande avseende, som i form av tilläggsavgifter nu utginge från de
arbetsgivare, vilkas arbetare vore försäkrade i riksförsäkringsanstalten,
förhöjdes, så att detsamma jämte det för samma ändamål från de ömsesidiga
bolagen utgående bidrag kunde antagas väsentligen motsvara hälften
av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader,
dels ock sådan förändrad form för utgående av förstnämnda förvaltnings
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
9
kostnadsbidrag stadgades, att detsamma för varje försäkring beräknades
med hänsyn till den förvaltningskostnad, försäkringen antoges komma att
föranleda, och tillädes nettoförsäkringsavgiften, så att arbetsgivaren sålunda
påfördes en bruttoförsäkringsavgift, utgörande summan av nettoavgiften
och avgiftstillägget.
Inom kommittén hade på denna punkt skiljaktiga meningar anförts. En
ledamot av kommittén hade sålunda tillstyrkt en ytterligare förhöjning i
förvaltningsavgifterna för de arbetsgivare, som hade försäkring i riksförsäkringsanstalten,
så att dessa avgifter jämte de ömsesidiga bolagens bidrag
kunde antagas motsvara försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens samfällda
förvaltningskostnader. En annan ledamot åter av kommittén hade
föreslagit, att det i 16 § av olycksfallsförsäkringslagen omförmälda förvaltningsbidraget
måtte vid försäkring i riksförsäkringsanstalten bestämmas till
10 procent av försäkringsavgiften, dock att för arbetsgivare, som själv
svarade för samtliga understöd, bidraget fortfarande skulle utgå med endast
5 procent.
Vid 1923 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 47,
av herr af Ekenstam, däri bland annat hemställdes, att de ömsesidiga
bolagen måtte helt befrias från skyldighet att erlägga bidrag till riksförsäkringsanstaltens
förvaltningskostnader samt att bolagens bidrag till försäkringsrådets
verksamhet måtte begränsas till högst en procent av försäkringsavgifterna.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 12, hemställde andra lagutskottet,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda och
anförde till stöd härför följande:
Enligt vad utskottet inhämtat, hava de i förenämnda kommittés utlåtande
innefattade förslagen ännu ej varit föremål för beslut av Kungl. Maj:t och
är någon proposition med anledning av samma förslag icke heller att förvänta
till innevarande riksdag. Då det av motionären i nu förevarande
del framställda förslaget om ändringar i olycksfallsförsäkringslagen icke
lämpligen låter sig upptaga till prövning fristående från de förslag i samma
och närliggande spörsmål, som innefattas i förenämnda kommittés ovan
berörda utlåtande, samt sistnämnda förslag ännu äro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende, finner utskottet motionen i denna del ej lämpligen böra
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets avstyrkande hemställan godkändes av riksdagens båda kamrar.
Vid 1924 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 73,
av herr Gardell, däri hemställdes, att det i 16 § olycksfallsförsäkringslagen
omförmälda förvaltningsbidraget måtte vid försäkring i riksförsäkringsanstalten
bestämmas till tio procent av försäkringsavgiften, dock att för
arbetsgivare, som själv svarade för samtliga understöd, bidraget fortfarande
skulle utgå med endast fem procent.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 24, anförde andra lagutskottet,
1923 års■
riksdag.
1924 års
riksdag.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
1926 års
riksdag.
innebörden
av den föreliggande
propositionen.
efter att hava lämnat en redogörelse för det av kommittén för socialförsäkringens
organisation i ämnet avgivna betänkandet samt för vissa däröver
avgivna yttranden:
Enligt vad utskottet inhämtat har det av kommittén för socialförsäkringens
organisation den 6 december 1922 avlämnade utlåtandet med förslag
till anordningar för nedbringande av riksförsäkringsanstaltens och pensionsstyrelsens
administrationskostnader med de i samma utlåtande reservationsvis
framförda särmeningar ännu icke i nu förevarande del varit föremål
för ståndpunktstagande från Kungl. Maj ds sida.
Den ovan lämnade redogörelsen åskådliggör, huru vitt skiftande meningarna
i förevarande fråga äro samt det nära samband densamma äger
med det sedan länge omstridda spörsmålet om lämpligaste sättet för den
obligatoriska olycksfallsförsäkringens handhavande genom statligt eller enskilda
organ och i händelse av bådaderas användning om avvägandet dem
emellan.
Nämnda spörsmål, vilket å sin tid hänskjutits till en numera tillsvidare
avbruten kommittéutredning, är, enligt vad utskottet erfarit, f. n. under
ingående övervägande av den av Kungl. Maj:t den 1 sistlidne september
tillsatta kommittén med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag
angående åtgärder för vinnande av besparingar i statsförvaltningen (statens
besparingskommitté).
Att under sålunda angivna förhållanden riksdagen skulle på grund av
förevarande motion taga ståndpunkt till det nu ifrågavarande, i förenämnda
kommittéutlåtande reservationsvis framförda förslaget finner utskottet ej
vara att tillråda.
Utskottets hemställan om avslag å motionen bifölls av riksdagens kamrar.
Vid 1926 års riksdag framställdes i motionerna nr 194 i första kammaren
av herr Fehr och nr 187 i andra kammaren av herrar Björkman
och af Ekenstam förslag om höjning av de ovan berörda tilläggsavgifterna
för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare från fem till femton procent
av försäkringsavgiften.
I yttrande över motionerna framhöll försäkringsrådet, att en höjning
av denna art icke borde företagas utan en närmare utredning av de förhållanden,
som ägde betydelse för detta spörsmål. Även riksförsäkringsanstalten
avstyrkte i avgivet utlåtande det framställda förslaget och framhöll
såsom skäl härför, att ett genomförande av den föreslagna höjningen
skulle medföra, att de större arbetsgivarna vid försäkring i riksförsäkringsanstalten
skulle vidkännas en förvaltningskostnad, som i många fall
överstege den verkliga.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, avstyrkte andra särskilda utskottet
motionerna under åberopande av de båda ämbetsverkens uttalande.
Utskottets hemställan om avslag å motionerna bifölls av riksdagen.
I den nu ifrågavarande propositionen föreslås upphävande av gällande
särbestämmelser rörande karenstiden och införande av obligatorisk försäkring
av arbetare även för den första sjuktiden efter olycksfall. För
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 11
slaget innebär till en början den ändringen i 6 § i olycksfallsförsäkringslagen,
sådan paragrafen lyder enligt lagen den 18 juni 1926, att de i
nämnda lagrum stadgade, på grund av försäkring enligt lagen utgående
förmånerna av läkarvård, läkemedel och särskilda hjälpmedel åt arbetare,
som skadats till följd av olycksfall i arbete, skola utgå så länge
av olycksfallet förorsakad sjukdom varar, således allt ifrån det olycksfallet
inträffade och även vid helt kortvarig sjuktid, samt vidare att sjukpenning
till den skadade skall, efter de beräkningsgrunder, som redan nu
äro i 6 § stadgade, utgå fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen och så länge
sjukdomen varar, dock under förutsättning att sjukdomen varat mer än
tre dagar efter olycksfallsdagen. Såsom en följd av ändringarna i 6 §
har den nu i 10 § förekommande erinran om den i 6 § 1) omförmälda tid
ansetts böra utgå. Vidare har 35 § undergått ändring på det sätt, att ur
lagrummet borttagits stadgandet om möjlighet för arbetsgivare att försäkra
arbetare för olycksfall i fråga om den nuvarande karenstiden. Slutligen
har föreslagits, att stadgandet i 37 § om arbetsgivares direkta ersättningsplikt
under karenstid skall upphöra att gälla. De föreslagna
ändringarna äro avsedda att träda i kraft den 1 januari 1929. Anspråk,
som grundas å olycksfall, vilket inträffat dessförinnan, föreslås skola bedömas
enligt äldre lag. Någon ändring av 16 § ifrågasättes icke.
I motionen I: 217 yrkas sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag beträffande
6 § i olycksfallsförsäkringslagen, att sjukpenning ej skall utgå under
de fyra första dagarna efter olycksfallet, dagen för olycksfallet inräknad.
Vidare yrkas den ändring av 16 § i nämnda lag, att det bidrag till bestridande
av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, som utgår från de sociala olycksfallförsäkringsbolagen,
skall sänkas från tre till en och en halv procent av summan av försäkringsavgifterna
till bolagen.
Redan vid tillkomsten av gällande lag betonades, såsom framgår av lagtexten
i 37 §, att de antagna bestämmelserna rörande karenstid skulle vara
av provisorisk art. Ett viktigt skäl för införande av karenstid vid den sociala
olycksfallsförsäkringen låg däri, att man önskade uppskjuta ordnandet av försäkringen
för de kortvariga olycksfallen till dess sjukförsäkringen blivit
organiserad. Därtill kom även att man ansåg, att en centralisering till försäkringsinrättningarna
av behandlingen av de kortvariga skadorna skulle
komma att föranleda en utökning av förvaltningsapparaten. Även om
de synpunkter, som år 1916 föranledde karenstidens införande, alltjämt
ej kunna frånkännas betydelse, synas, i det läge frågan om sjukförsäkringens
organisation befinner sig, de stora olägenheter, som enligt vad
i propositionen påvisats vidlåda det nuvarande systemet med direkt ersättningsplikt
för arbetsgivarna under en karenstid, tala för, att det nu
-
Innebörden
av motionen
1:217.
Utskottet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
varande provisoriet icke längre bibehålles. Utskottet ansluter sig fördenskull
till det i propositionen framställda förslaget att genomföra obligatorisk
försäkring under hela sjuktiden.
Motionärernas förslag om borttagande av rätten till sjukpenning under
de tre första dagarna efter olycksfallet anser utskottet sig icke kunna
tillstyrka, då en förlust av denna förmån i många fall skulle bliva i hög
grad kännbar för de ekonomiskt minst välsituerade.
Vad slutligen angår motionärernas yrkande om sänkning av de ömsesidiga
bolagens bidrag till olycksfallsförsäkringens administrationskostnader hava
de i ärendet börda myndigheterna påvisat, att en förändring i de grunder,
enligt vilka ifrågavarande bidrag för närvarande utgå, kan ske först efter
en noggrann undersökning av samtliga de förhållanden, som äga betydelse
för detta spörsmål. Utskottet bar därför icke ansett sig kunna förorda
bifall till den lagändring, som motionärerna i detta avseende föreslagit.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition måtte av riksdagen
bifallas;
B) att motionen 1: 217 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 april 1928.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Linder*, Österström, greve Spens,
T horberg*, Frände n* och Sigfrid Hansson;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hagman, Hage, Ödsiröm,
Holmström i Stockholm, Ros och Gardell i Gans.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar von Sydow, greve Spens, Frändén, Öberg och Ros, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till den av herrar von Sydow och
Widell väckta motionen I: 217.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
13
Billiga A.
1) Försfikrlngsnldet.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 3 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsrådet
att avgiva yttrande över motionen nr 217 i första kammaren i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, och får försäkringsrådet
i anledning härav anföra följande.
I motionen yrkas till en början sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag
till ändring av 6 § i olycksfallsförsäkringslagen, att sjukpenning ej skall
utgå under de fyra första dagarna efter olycksfallet, dagen för olycksfallet
inräknad. Såsom skäl härför anföras dels den frestelse till missbruk, som
Kungl. Maj:ts förslag i förevarande hänseende kan medföra, dels den kostnadsökning,
Kungl. Maj:ts förslag om ändring av nuvarande bestämmelser
angående den s. k. karenstiden innebär för arbetsgivarna.
Vad det första skälet angår, torde icke utan en mycket ingående undersökning
kunna fastslås, huruvida eller i vad mån de nuvarande bestämmelserna
i olycksfallsförsäkringslagen angående sjukpenning i verkligheten
förmått en skadad att orättmätigt bereda sig sjukersättning. Ofta torde det
nog vara så, att en skadad söker efter olycksfallet så längd möjligt fortsätta
sitt arbete, då arbetsförtjänsten är nödvändig för hans och familjens uppehälle
och olycksfallsersättningen ger endast en del därav i kompensation.
Faran för simulation ligger väl icke så mycket i de nuvarande lagbestämmelserna
angående sjukpenning som icke mer i den dubbelersättning, en
arbetare kan bereda sig genom till exempel delaktighet i en eller flera
sjukkassor. Obilligt och oriktigt måste det för övrigt anses vara att beröva
de skadade i gemen den rätt till ersättning, som de nu, ha, därför att
en och annan missbrukar denna rätt.
Visserligen bör tillbörlig hänsyn tagas till arbetsgivarnas kostnad för
olycksfallsförsäkringen, men å andra sidan måste beaktas den skadades
intresse att erhålla en skälig ersättning för den förlust, han lider genom
olycksfallsskadan. Otvivelaktigt skulle ett borttagande av rätten till sjukpenning
under de första dagarna efter olycksfallet för många eller för det
stora flertalet bliva ekonomiskt i hög grad kännbart. Olycksfallet och den
därav förorsakade skadan medföra för övrigt ofta extra kostnader, som
icke ersättas till någon del av olycksfallsförsäkringen.
Huruvida ur andra än de i motionen anförda synpunkterna en karenstid
i olycksfallsförsäkringen kan anses önskvärd är en sak, som nära sammanhänger
med genomförandet av en ordnad, effektiv sjukförsäkring.
På grund av vad sålunda anförts får försäkringsrådet för sin del avstyrka
bifall till motionärernas yrkande i denna del av motionen.
Motionärerna yrka vidare den ändring i 16 § olycksfallsförsäkringslagen,
att det bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och
riksförsäkringsanstaltens verksamhet, som utgår från de sociala olycks
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
fallsförsäkringsbolagen med för närvarande tre procent av summan av
försäkringsavgifterna till bolagen, skall sänkas till en och en halv procent.
Såsom i motionen anföres har kostnaden för försäkringsrådet under budgetåret
1926—1927 uppgått till omkring 128,000 kronor. Då försäkringsrådet
har sin ämbetslokal förlagd i staten tillhörig byggnad, erlägger rådet
ej någon hyra.
Det för nämnda budgetår av riksdagen anvisade extra förslagsanslaget
till upprätthållande av försäkringsrådets verksamhet utgjorde 32,200 kronor.
Motsvarande anslag för budgetåret 1927—1928 utgör 37,900 kronor.
För budgetåret 1928—1929 har begärts ett extra förslagsanslag av 41,600
kronor. En ytterligare ökning av kostnaderna för försäkringsrådet måste
förutsättas med hänsyn till den alltjämt pågående stegringen av antalet
inkommande ärenden.
Enligt inom försäkringsrådet verkställd uträkning utgjorde antalet till
rådet inkomna ärenden
år 1924: 2,292, därav besvärs- och underställda mål 1,948, infordrade ärenden
75 samt ansökningar om utbyte av livränta mot kapital 269;
år 1925: 3,065, därav besvärs- och underställda mål 2,426, infordrade ärenden
380 samt ansökningar om utbyte av livränta mot kapital 259;
år 1926: 3,132, därav besvärs- och underställda mål 2,525, infordrade ärenden
267 samt ansökningar om utbyte av livränta mot kapital 340; samt
år 1927: 3,326, därav besvärs- och underställda mål 2,753, infordrade ärenden
208 samt ansökningar om utbyte av livränta mot kapital m. m. 365.
I dessa siffror äro icke medräknade de vanligen förekommande förvaltningsärendena,
ärenden av mera allmän natur, kungl. remisser m. m.
Av besvärsmålen, inklusive underställda mål, komma ungefär följande
procent på riksförsäkringsanstalten respektive socialförsäkringsbolagen,
nämligen
år 1924 ................................ 52 %, resp................................. 48 %,
» 1925 ................................ 47 A, » ................................ 53 %,
» 1926 ................................ 50.5 X, » ................................ 49.5 X,
» 1927 ................................ 49 X, » ................................ 51 X.
De infordrade ärendena hänföra sig så gott som alla till bolagen.
De nakna siffrorna angiva naturligen ej i och för sig det arbete, besvärsmålen
förorsaka försäkringsrådet. Detta beror bland annat på fullständigheten
i den utredning, som föregått ett ärendes avgörande i försäkringsinrättningen,
ävensom på beskaffenheten av de frågor, som underställas
rådets prövning.
Frågan om bidragen och tilläggsavgifterna till bestridande av försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens omkostnader jämte därmed sammanhängande
spörsmål hava vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling
av Kungl. Maj:t, riksdagen, myndigheter och kommittéer.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 januari 1921 angående förslag till
vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen yttrade socialförsäkringskommittén
bland annat, att de arbetsgivare, vilkas arbetare vore försäkrade
i riksförsäkringsanstalten, ensamma måste bära den, om ock mindre
väsentliga förlust (den uppskattades för år 1919 till omkring 270,000 kronor),
som uppkomme därigenom att anstalten icke kunde erhålla kännedom
om samtliga de arbetsgivare, vilkas arbetare borde vara försäkrade i anstalten,
och därför icke i varje fall kunde indriva erforderliga försäkrings
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
15
avgifter. Därest, fortsatte kommittén, riksförsäkringsanstalten vore ensam
bärare av hela försäkringen, skulle denna förlust fördelas på samtliga
arbetsgivare, som avsåges i lagen, och således även drabba de arbetsgivare,
som voro delägare i de ömsesidiga bolagen. Det syntes vid sådant förhållande
vara riktigt, att även dessa bolag deltoge i täckande av den ifrågavarande
förlusten. I sådant syfte föreslog kommittén en bestämmelse om,
att värjo sådant bolag skulle till den i 19 § av olycksfallsförsäkringslagen
omförmälda fond årligen erlägga ett belopp, motsvarande vad av kapitalvärdet
av riksförsäkringsanstalten åliggande ersättningar för olycksfall
under året i arbete hos arbetsgivare, om vilka anstalten vid tiden för
olycksfallet ej haft kännedom, å bolaget belöpte efter förhållandet mellan
de i 16 § andra stycket omförmälda försäkringsavgifter och summan av
samtliga sådana avgifter för försäkringar enligt lagen.
I proposition till 1922 års riksdag (nr 39) föreslog Kungl. Maj:t ett tilllägg
till olycksfallsförsäkringslagen i överensstämmelse med socialförsäkringskommitténs
förslag.
Andra lagutskottet (utlåtande nr 21) tillstyrkte i huvudsak Kungl.
Majrts förslag. Sex ledamöter av utskottet avstyrkte dock detsamma och
anförde härvid: Frågan om skyldighet för de ömsesidiga bolagen att genom
årliga bidrag deltaga i täckande av den förlust, som träffade riksförsäkringsanstalten
genom att denna icke kunde erhålla kännedom om en
del av dess försäkringsstock tillhörande arbetsgivare och således ej bleve
i tillfälle att indriva å dem belöpande försäkringsavgifter, syntes reservanterna
vara av beskaffenhet att icke böra upptagas till prövning förrän i
sammanhang med hela det för närvarande under utredning varande spörsmålet
om lämpligaste sättet för den obligatoriska olycksfallsförsäkringens
handhavande genom statliga eller enskilda organ och i händelse av bådaderas
användning om avvägandet dem emellan.
Första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biträdde
utskottets förslag. Vid sammanjämkning frånträdde andra kammaren
sitt beslut.
Även kommittén för socialförsäkringens organisation upptog till behandling
spörsmålet om bidragen och tilläggsavgifterna i sitt utlåtande den 6
december 1922.
I anledning av motioner har saken behandlats vid olika tillfällen i riksdagen.
I motionerna 1:194 och II: 187 vid 1926 års riksdag föreslogs en höjning
av tilläggsavgiften vid försäkring i riksförsäkringsanstalten från nuvarande
5 till 15 procent av försäkringsavgiften.
Försäkringsrådet yttrade i utlåtande den 8 april 1926 över dessa motioner,
att en höjning av tilläggsavgiften icke torde böra företagas utan en
närmare utredning av de förhållanden, som ägde betydelse för detta spörsmål.
Vid prövningen härav måste bland annat tagas i övervägande, i vad
mån hänsyn borde tagas till den premieförlust, riksförsäkringsanstalten
lede på grund därav, att den ej kunde erhålla kännedom om eu del företag,
för vilka försäkringsavgifter rätteligen borde erläggas.
Andra särskilda utskottet (utlåtande nr 1 sid. 19) avstyrkte motionen,
och riksdagen fattade sitt beslut i överensstämmelse härmed.
Då frågan om storleken av bidragen från de ömsesidiga bolagen och tillläggsavgifterna
vid försäkring i riksförsäkringsanstalten till bestridande
av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens omkostnader enligt rådets
mening icke bör avgöras utan en närmare utredning rörande det lämp
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
liga avvägandet av dessa bidrag och avgifter m. m., och då denna fråga
jämte övriga därmed sammanhängande spörsmål torde böra prövas i ett
sammanhang, anser sig försäkringsrådet böra avstyrka bifall till motionen
jämväl i förevarande del.
Utdrag av försäkringsrådets protokoll för denna dag bifogas.
Stockholm den 24 februari 1928.
På försäkringsrådets vägnar:
O. F. ENBOM.
Valdemar Aae.
2) Protokoll, hållet i kungl. försäkringsrådet den 24 februari 1928.
Närvarande:
Chefen,
Försäkringsrådet Geijer,
» Rörmy,
Ledamoten Löfmark,
» Wallenius,
» Almström,
» Carlsson,
» Tengdahl.
§ 1.
Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse den 3 februari 1928 angående framställning
av riksdagens andra lagutskott om erhållande av försäkringsrådets
yttranden över vissa inom riksdagen väckta motioner; och beslöt försäkringsrådet
avgiva yttranden i enlighet med vad registraturet för denna dag
utvisar. , .
Ifråga om yttrandet i anledning av motionen nr 217 i forsta kammaren
anfördes skiljaktiga meningar av
dels försäkringsrådet Geijer, vilken förklarade, att han beträffande karenstiden
förordade bifall till motionen,
dels ock ledamöterna Wallenius och Almström, vilka yttrade: »Uetratfande
punkten om karenstiden ansluta vi oss till motionärernas förslag, att
sjukpenning icke utgår under de fyra första dagarna efter olycksfallet etc.,
vilken bestämmelses behövlighet, redan i Kungl. Maj:ts proposition till 1916
års riksdag på förslag av riksförsäkringsanstalten införd och betonad, ehuru
icke av riksdagen antagen, under de sedan förflutna åren av den direkta
erfarenheten inom såväl riksförsäkringsanstalten som de ömsesidiga försäkringsbolagen
så väsentligt bekräftats, att en återgång till nämnda bestämmelse
i 1916 års proposition vid upprepade tillfällen framhållits som önskvärd.
En sådan återgång vore ock, såsom motionärerna anföra, efter föreslagna
upphävande av nu gällande karenstid följdriktig.
Ävenledes ansluta vi oss till motionärernas förslag, att det från de
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen hittills utgående bidraget till bestridande
av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet nedsättes från 3 procent till 1 i/i procent av försäkrmgsav
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 17
giftema. Mod hänsyn till värdet av de förmåner, som beredas dessa bolag
genom försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet, må det
anses billigt, att föreslagna nedsättning av bidraget göres, då ju omkostnaderna
för försäkringsrådets verksamhet kunna procentuellt fördelas lika på
riksförsäkringsanstalten och bolagen, och samtliga kostnader för nämnda
förmåner icke närmelsevis stigit i samma proportion som bolagens hela
premiestock, vilken ju skall ligga till grund för beräkningen av bidraget
och för närvarande torde uppgå till omkring 10,000,000 kronor. Man
måste, anse vi, taga hänsyn uteslutande till ovan berörda förhållande och
ej av de ömsesidiga försäkringsbolagen fordra bidrag till bekostandet av
obevisade fördelar eller del i de förluster, som eventuellt kunna drabba riksförsäkringsanstalten.
»
Vid protokollet:
Ake Natt och Dag.
Vidimeras ex officio:
Karl I.undholm.
Bilaga B.
1) Riksförsäkringsanstalten.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 3 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast den 1
mars 1928 överlämna av utskottet begärt yttrande över bland annat motion
nr 217 i första kammaren i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 5)
med förslag till lag om ändring av vissa delar av lagen om försäkring för
olycksfall i arbete. Till åtlydnad härav får riksförsäkringsanstalten anföra
följande.
Karenstidens borttagande.
Riksförsäkringsanstalten har tidigare vid flera tillfällen och senast i
utlåtande till riksdagens andra lagutskott den 9 februari 1927 angivit sin
principiella ståndpunkt rörande de förutsättningar, under vilka den i
olycksfallsförsäkringslagens 37 § stadgade s. k. karenstiden av 35 dagar
skulle kunna borttagas. Anstalten torde icke nu hava att ånyo ingå på
detta spörsmål utan allenast att yttra sig i frågan huruvida, såsom i motionen
föreslagits, en verklig karenstid av 3 dagar, oberäknat olycksfallsdagen,
lämpligen bör införas i fråga om rätt till sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
I Kungl. Maj:ts till 1916 års riksdag avlåtna proposition nr 111 intogs på
förslag av riksförsäkringsanstalten en bestämmelse av innehåll att sjukpenning
ej skulle utgå under de fyra första dagarna efter olycksfallet, dagen
för olycksfallet inräknad. Riksförsäkringsanstalten motiverade sitt
förslag huvudsakligen med att man kunde befara att eljest en skadad, som
i verkligheten varit hindrad arbeta i en, två eller tre dagar efter olycksfallsdagen,
bleve frestad att göra allt för att anses sjuk å fjärde dagen, då
han därigenom erhölle sjukpenning för fyra dagar, under det han eljest
icke erhölle någon kontant ersättning. I förevarande motion har detta förslag
upptagits under framhållande bland annat att, under den tid 1916 års
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. lo höft. (Nr 27-28.) 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
lag varit i tillämpning, erfarenheten alltmer visat olämpligheten av nu
gällande stadgande i ämnet samt att de av riksförsäkringsanstalten utta
lade farhågorna i nämnda hänseende i hög grad bekräftats.
I anledning härav anser sig riksförsäkringsanstalten böra meddela, att
under det dagliga arbetet med reglering av skadeersättningar icke kunnat
förmärkas någon särskild tendens från de skadades sida att söka obehörigen
draga ut på sjukdomstiden i syfte att få ersättning för de fyra första
dagarna efter olycksfallet.
Riksiörsäkringsanstalten har låtit verkställa en statistisk undersökning
rörande antalet under åren 1923 och 1924 inträffade olycksfall bland karensförsäkrade
med högst 14 dagars sjuktid, fördelade efter sjuktideus
längd, vilken undersökning här bilägges.
Av denna undersökning framgår, att antalet olycksfall, som föranlett
utgivande av sjukpenning endast för de fyra första dagarna efter olycksfallsdagen,
icke kan sägas vara onormalt stort för något av dessa år. Däremot
äro antalen fall med 6, 7 eller 8 dagars sjuktid onekligen höga. Anledningen
därtill är svår att med säkerhet angiva. Det är emellertid icke
uteslutet, att förhållandet till någon del kan hava sin grund i en benägenhet
hos vissa skadade att utsträcka sjuktiden på obehörigt sätt, ehuruväl
det icke kan sägas, att den verkställda utredningen ger något direkt stöd
åt en sådan fömodan. Givetvis söker riksförsäkringsanstalten att med de
medel, som stå anstalten till buds, utöva bästa möjliga kontroll även beträffande
dylika kortvariga olycksfall.
Det bör även framhållas, att de anförda siffrorna icke kunna vara karakteristiska
för det sätt, varpå förhållandena i detta avseende kunna
komma att gestalta sig, därest sjukpenningen under den nuvarande karenstiden
blir förhöjd i enlighet med det i Kungl. Maj:ts proposition nr 5 till
innevarande års riksdag framlagda förslaget. Detta så mycket mindre,
som till följd av olycksfall i arbete skadade arbetare, vilka äro medlemmar
i sjukkassa, enligt propositionen skulle äga rätt att utan inskränkning
uppbära olycksfallsersättning jämsides med sjukpenning från kassan.
Om än ur berörda synpunkt skäl kan anföras för motionärernas förslag
i förevarande del, måste dock å andra sidan framhållas, att arbetsgivarens
omedelbara ersättningsplikt gentemot arbetaren redan från sjukdomens
början principiellt erkänts genom nuvarande lagstiftning, som varit i tilllämpning
över 10 år. Utan tvivel kan det också för en skadad arbetares
ekonomi vara av stor betydelse, att, då sjukdomen ej är av alltför kortvarig
beskaffenhet, erhålla understöd redan från första dagen. Att, såsom
motionärernas förslag innebär, nu fråntaga den skadade den förmån, som
i angivna hänseende för närvarande tillkommer honom, anser riksförsäkringsanstalten
sig därför icke kunna tillstyrka.
Ifrågasatt sänkning av de ömsesidiga olycksfall sförsäkringsbolagens
bidrag enligt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen.
Frågan om förändring av de i 16 § av olycksfallsförsäkringslagen fastställda
bidragen till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader
har vid flera tillfällen varit föremål för behandling.
Kommittén för socialförsäkringens enhetliga organisation avgav den 25
oktober 1922 ett utlåtande angående bl. a. nedbringande av riksförsäkringsanstaltens
administrationskostnader. Häri föreslog kommittén, bland,
annat, att det förvaltningsbidrag, som i form av tilläggsavgifter utginge
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
I9
från arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstaiten, skulle enligt
vissa grunder förhöjas. Beträffande arbetsgivarbolagens bidrag till
olycksfallsförsäkringens administrationskostnader yttrade kommittén, att
då desamma i huvudsak torde motsvara de kostnader, som de i bolagen
tagna försäkringarna förorsakade olycksfallsförsäkringens båda statsinstitutioner,
kommittén ansett någon förändring icke böra iiga rum i fråga
om nyssnämnda bidrag.
I utlåtande den 13 januari ]023 över kommitténs förslag anförde riksförsäkringsanstaiten
uti ifrågavarande avseende bland annat, att, om det av
statsfinansiella skäl ansågs oundgängligt, att arbetsgivarna omedelbart
övertoge en större del av kostnaden för olycksfallsförsäkringens admini
stration, förhållandet mellan riksförsäkringsanstaiten och de enskilda bo
lagen emellertid måste så avviigas, att anstaltens verksamhet skulle
kunna fortgå under samma betingelser och uti åtminstone i stort sett
samma omfattning som hittills. Anstalten ansåg på grund härav, att en
höjning av förvaltningsbidraget från riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare
förutsatte dels en omläggning av sättet för beräknande av bidraget,
dels en ökad belastning för de ömsesidiga bolagen i vissa avseenden.
Frågan om ändring av 16 § i olycksfallsförsäkringslagen förevar till behandling
vid 1923 års riksdag på grund av en inom andra kammaren av
herr af Ekenstam väckt motion (nr 47). I motionen hemställdes i hithörande
avseende, att de ömsesidiga bolagen måtte helt befrias från skyldighet
att erlägga bidrag till riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader
samt att bolagens bidrag till försäkringsrådets verksamhet måtte begränsas
till högst en procent av försäkringsavgifterna.
Andra lagutskottet hemställde i utlåtande över denna motion (nr 12).
under hänvisning till att förut berörda kommittéförslag ännu vore på
Kungl. Majrts prövning beroende, att motionen ej måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd, vilken hemställan av riksdagen bifölls.
Vid 1924 års riksdag hemställdes av herr Gardell i motion inom andra
kammaren (nr 73), att förvaltningsbidraget för riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare skulle bestämmas till 10 procent av försäkringsavgiften,
dock att för arbetsgivare, som själv svarade för samtliga understöd, bidra
get skulle fortfarande utgå med endast 5 procent.
Efter att hava lämnat en redogörelse för det av ovannämnda kommitté
framställda förslaget samt för vissa däröver avgivna yttranden anförde
andra lagutskottet i utlåtande (nr 24) att denna redogörelse åskådliggjorde,
huru vitt skiftande meningarna i förevarande fråga vore samt det nära
samband densamma ägde med det sedan länge omstridda spörsmålet om
lämpligaste sättet för den obligatoriska försäkringens handhavande genom
statligt eller enskilda organ och i händelse av bådaderas användning om
avvägandet dem emellan. Under hänvisning till att nämnda spörsmål dåmera
vore under övervägande av statens besparingskommitté, avstyrkte
utskottet motionen, vilken därefter avslogs av riksdagen.
Vid 1926 års riksdag framställdes i motioner nr 194 i första kammaren
av herr Fehr samt nr 187 i andra kammaren av herrar Björkman och af
Ekenstam förslag om höjning av de i 16 § av lagen om försäkring för
olycksfall i arbete fastställda tilläggsavgifter för riksförsäkringsanstaltens
försäkringstagare från 5 till 15 procent av försäkringsavgiften.
I sitt den S april 1926 avgivna utlåtande till andra särskilda utskottet
över nyssnämnda motioner yttrade riksförsäkringsanstaiten bland annat.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
»Frågan om höjning av det från riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare
utgående bidraget till anstaltens och lörsäkringsrådets förvaltningskostnader
är av mycket svårlöst beskaffenhet och måste övervägas
nr olika synpunkter.
Härvid komma i betraktande dels de principiella skäl, som ansetts tala
för att staten lämnar bidrag till en av staten driven försäkringsverksamhet
av den art som den sociala olycksfallsförsäkringen, dels de uppgifter,
som statsanstalten, riksförsäkringsanstalten, ålagts i fråga om försäkringens
organisation och genomförande, och vilka föranlett, att även de
arbetsgivare, som hava försäkring i ömsesidiga bolag, ansetts böra bidraga
till bestridande av kostnaden icke blott för försäkringsrådets, utan även
för anstaltens verksamhet.
Yarje ändring i de föreskrifter, som hittills härutinnan gällt och som,
trots ett flertal framkomna förslag om ändringar, alltsedan olycksfallsförsäkringslagens
tillkomst förblivit oförändrade, kan medföra en rubbning
av riksförsäkringsanstaltens ställning i försäkringssystemet oeh
måste därför ses med noggrant beaktande och avvägande av alla de omständigheter,
som härvid inverka.----
Ej heller finnes det något hinder för att jämkning i ett visst avseende
sker i den proportion, vari arbetsgivare med försäkring'' i riksförsäkringsanstalten
och övriga arbetsgivare deltaga i bestridande av den andel i förvaltningskostnaden
för försäkringen i dess helhet, som ej anses böra åvila
statsverket. Men om i så fall till exempel proportionen mellan procentsiffrorna
för förvaltningsbidragen från riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare
och försäkringstagarna i de enskilda bolagen rubbas till anstaltens
nackdel, måste frågan härom sättas i samband med vissa uppoffringar
och olägenheter av annan art, som för anstaltens del följa av
dess åligganden enligt det gällande systemet. Av detta det automatiska
försäkringssystemet följer nämligen bland annat att anstalten har att vidkännas
icke blott betydande utgifter, vilka i rent förvaltningsavseende äro
gemensamma för försäkringen i dess helhet, utan även avsevärda kostnader
i form av ersättningar till vederbörande skadade och deras efterlevande
i anledning av inträffande olycksfall.
I förra hänseendet komina i betraktande förutom den av motionärerna
omnämnda officiella olycksfallsstatistiken, en väsentlig del av anstaltens
hela registreringsarbete beträffande arbetsgivare överhuvud, anstaltens
övriga arbete för övervakande av försäkringspliktens fullgörande, särskilt
i fråga om mindre och okända arbetsgivare, samt anstaltens härav och av
systemet i övrigt föranledda mer omfattande arbete med skaderegleringen
in. in. än som har motsvarighet för de enskilda bolagens vidkommande.
I senare hänseendet har anstalten på grund av de i anstalten gällande
automatiska försäkringarna att å sina försäkringstagare fördela hela kostnaden
för ersättningar till arbetare hos arbetsgivare, om vilkas egenskap
av arbetsgivare anstalten vid inträffande olycksfall saknat kännedom oeh
från vilka försäkringsavgifter ej kunnat erhållas. Anstaltens årliga förlust
av denna anledning uppgår till mellan 200,000 och 300,000 kronor.
Därjämte har anstalten skyldighet att för försäkring i anstalten behålla
och mottaga värjo arbetsgivare, som ej tecknat försäkring i annan försökringsinrättning,
och det oavsett de av lagen tillåtna försäkringsvillkor,
som arbetsgivaren önskar, och de försäkringstelcniska och administrativa
svårigheter, försäkringen medför.»
21
Andra lagutskottets utlåtande Nr .27.
Riksförsäkringsanstalten hemställde, att motionärernas ifrågavarande
förslag måtte av utskottet avstyrkas.
Andra särskilda utskottet avstyrkte i utlåtande (nr 1) motionerna under
åberopande av yttranden från försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten.
Såsom av ovanstående framgår, sammanhänger frågan om de bidrag,
som försäkringstagarna i riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga arbetsgivarbolagen
böra lämna till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, i flera avseenden med frågan om riksförsäkringsanstaltens
ställning i försäkringssystemet och anstaltens åligganden för försäkringens
genomförande i det hela.
Motionärerna åberopa till stöd för sitt yrkande, att till följd av den höjning
i försäkringsavgifterna, som ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition
skulle medföra, bolagens bidrag automatiskt skulle ökas. I anledning
härav anser sig riksförsäkringsanstalten böra framhålla, att samma förhållande
skulle komma att äga rum beträffande förvaltningsbidragen från
riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare. En minskning av bolagens
bidragsskyldighet skulle fördenskull — därest ej samtidigt tilläggsavgifterna
från riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare i motsvarande grad
nedsattes — leda till en rubbning i den nuvarande proportionen mellan
förvaltningsbidragen från riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare och
bolagen. Ehuru försäkringsavgifterna till följd av tidigare lagändringar
tid efter annan undergått förhöjning, har dock ifrågavarande proportion
bibehållits oförändrad.
Någon förändring av de bidrag, som för närvarande utgå från de ömsesidiga
arbetsgivarebolagen, kan därför enligt riksförsäkringsanstaltens mening
icke vidtagas utan en noggrann undersökning av de olika omständigheter
som — enligt vad av det föregående framgår — kunna inverka.
Riksförsäkringsanstalten får på grund härav avstyrka motionen i förevarande
del.
Utdrag av riksförsäkringsanstaltens protokoll, utvisande vid detta
ärendets behandling uttalade skiljaktiga meningar, bifogas.
I detta ärendes behandling hava deltagit, förutom undertecknade, byråcheferna
östrand, von Schulzenheim och Odelstierna samt tillfälliga ledamöterna
Sidvall, Källström och Wolff.
Stockholm den 25 februari 1928.
KARL LEVINSON.
Albert Eisen.
22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
2) Antal olycksfall bland karen sfer sä träde med högst 14 dagars sjuktid. fördelade
efter sjuktidens längd.
Fall med uppskjuten läkarbehandling ej medtagna.
Större arbetsgivare.
Sjuktidens |
Riksförsäkringsanstalten |
Ömsesidiga bolag |
||
längd i dagar |
År 1923 |
År 1924 i |
År 1923 |
År 1924 |
0 |
464 |
722 |
| |
|
1 2 |
84 45 |
106 69 |
1 ‘2129 |
12 570 |
A |
54 |
102 |
1 |
|
4 |
163 |
236 |
252 |
342 |
5 |
281 |
387 |
412 |
493 |
o |
337 |
499 |
624 |
725 |
7 |
408 |
553 |
702 |
779 |
8 |
407 |
543 |
615 |
784 |
9 |
402 |
506 |
659 |
845 |
10 |
510 |
621 |
656 |
971 |
11 |
472 |
687 |
684 |
872 |
12 |
463 |
619 |
673 |
838 |
13 |
409 |
535 |
703 |
837 |
14 |
424 |
541 |
635 |
771 |
1 Inräknat fall med uppskjuten läkarbehandling. — För olycksfall, som träffat i bolag
försäkrade arbetare, har fördelning icke kunnat ske av de olycksfall, som medfört kortare
sjuktid än 4 dagar.
3)
Avskrift av riksförsäkringsaiistaltens
protokoll elev 25 februari 1928.
Närvarande:
Herr Generaldirektören Levinson,
Byråchefen Eisen,
» ÖSTRAND,
» VON SCHULZENHEIM.
» Odelstiekna,
Ledamoten Sidvall,
» Källström,
» Wolpf.
Justeras:
Kar Levinson.
§ 1.
Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 3 innevarande månad anbefallt
riksförsäkringsanstalten att avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast
den 1 mars 1928 överlämna av utskottet begärt yttrande över bland annat
motion nr 217 i första kammaren i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
(nr 5) med förslag till lag om ändring av vissa delar av lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, föredrogs nu detta ärende av byråchefen Eisen,
och beslöts utlåtande enligt registraturet.
Föredraganden, med vilken byråchefen Östrand samt ledamöterna Källström
och Wolff förenade sig, anmälde skiljaktig mening i fråga om karenstiden
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 23
och yttrade: »Enligt min mening är det icke riktigt eller lämpligt att vid
sjukdom, som varar ett fåtal dagar, dock mer än tre dagar, olycksfallsdagen
oberäknad, utgiva sjukpenning även för nämnda tre (lagar, under det att
eljest ej ersättning utgår för dessa dagar. Betänkligheterna mot en sådan
anordning växa givetvis i styrka, då den dagliga sjukpenningen höjes till
belopp, som föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition. De skadade hava visserligen
nu rätt till sjukpenning även för nämnda tre dagar, men förlusten av
denna rätt kompenseras genom den högre sjukpenningen enligt propositionen.
Redan efter något mer än en veckas sjukdom har på detta sätt i allmänhet
full kompensation erhållits. I sin mån torde också förtjäna beaktas de fördelar
för de skadade, som införandet av obligatorisk försäkring för karenstiden
medför i jämförelse med nu gällande bestämmelser om rätt till ersättning
från arbetsgivaren under denna tid. Slutligen torde också få erinras,
att enligt den vid internationella arbetskonferensen i Geneve år 1925 antagna
konventionen angående ersättning för olycksfall i arbete — vilken av
Sverige biträtts år 1926 — skall i händelse av arbetsoförmåga ersättningen
utgå senast från femte dagen efter olycksfallet; varför något hinder för godkännande
av motionärernas förslag av sådan anledning ej föreligger.
Jag anser fördenskull, att riksförsäkringsanstalten bort i denna del tillstyrka
motionen.»
Vid protokollet:
H. Jakobson.
Bestyrkes å tjänstens vägnar:
H. Jakobson.