Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

11

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1928 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av 49 §

1 mom. i lagen om fattigvården.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 365, vilken behandlats av andra lagutskottet, har fru Vessman
m. fl. föreslagit, att riksdagen ville hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
låta utreda möjligheten av att 49 § 1 mom. i lagen om fattigvården måtte
erhålla följande ändrade lydelse:

»Har någon ................... mantalsskrivning.

Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock icke av fattigvård,
som bestått i

bekostande...................kläder, underhåll................skolundervisningen,

underhåll till minderårigt barn, där barnfadern ifråga om barn utom
äktenskap och moder ifraga om barn inom äktenskap genom försummelse
eller oförmåga helt eller delvis uraktlåter att fullgöra sin underhållsskyldighet,

läkar- eller ........................ å anstalt eller begravningshjälp.»

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionens innehåll.

över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen
föreskriver, begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård.
Det yttrande, som i anledning härav kommit utskottet tillhanda,
finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet till
detsammas innehåll.

Med utgångspunkt från de i fattigvårdslagen och lagen om samhällets innebörden av
barnavård meddelade bestämmelserna, att fattigvårds- och barnavårds- mo<’°"ar*rBOS
samhällen icke äga rätt till ersättning för lämnat underhållsbidrag till för8la9''
barn av den av föräldrarna, soi^i icke gjort sig skyldig till försummelse
i sin underhållsskyldighet, hava motionärerna framställt vissa erinringar
mot fattigvårdslagens regler angående förvärv av hemortsrätt.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26,

Utskottet.

Sålunda hava motionärerna framhållit, att hinder för förvärv av hemortsrätt
i vistelsekommunen föreligger för moder, som bidrager till sitt
utomäktenskapliga barns uppehälle men på grund av barnafaderns försumlighet
eller oförmåga att helt eller delvis bidraga måst söka fattigvård
eller samhällsvård för barnet, under det att den försumlige barnafadern
icke hindras i förvärvandet av hemortsrätt. Vidare har erinrats,
att en man, som är gift med en kvinna, vars barn åtnjuter understöd och
till vilket barn annan man är fader, enligt gällande lag hindras förvärva
ny hemortsrätt, medan den försumlige barnafadern icke hindras härutinnan.
Slutligen har framhållits, att om vid äktenskapsskillnad såväl
mannen som hustrun ålagts utgiva underhållsbidrag till sina barn inom
äktenskapet samt fadern fullgör sin underhållsplikt men modern brister
härutinnan, understöd, som i anledning härav måste lämnas makarnas
minderåriga barn, hindrar förvärv av ny hemortsrätt för båda makarna,
ehuru fadern icke brustit vid fullgörandet av sina förpliktelser mot barnen.

Under anförande härav hava motionärerna hemställt om utredning
rörande möjligheten av att råda hot på dessa missförhållanden genom
sådan ändring av 49 § 1 mom. i fattigvårdslagen, att, förutom där omförmälda
slag av fattigvård, icke heller underhåll till minderårigt barn,
där barnafadern i fråga om barn utom äktenskap och modern i fråga om
barn inom äktenskap genom försummelse eller oförmåga helt eller delvis
uraktlåter att fullgöra sin underhållsskyldighet, skall utgöra hinder för
förvärv av hemortsrätt.

Åven om gällande bestämmelser rörande hemortsrättsförvärv kunna
medföra vissa icke önskvärda konsekvenser i de av motionärerna berörda
hänseenden, har utskottet icke ansett sig kunna förorda en lagändring i anslutning
till motionärernas förslag, då det synes finnas anledning att
befara, att den reform, som av dem föreslås, å sin sida skulle medföra
avsevärda olägenheter. Såsom fattigvårdsinspektören framhållit skulle
ett realiserande av motionärernas förslag bryta mot den grundläggande
principen, att fattigvård lämnad åt någon, som i hemortsrättsavseende är
beroende av annan person, inverkar på denna senares hemortsrättsförvärv.
Skulle därjämte, såsom förslaget innebär, hemortskommunens ersättningsskyldighet
för ifrågavarande slags understöd alltjämt bibehållas, skulle
följden bliva, att varje ny kommun, där barnamodern eller, om hon ingått
äktenskap, hennes man förvärvat hemortsrätt, bleve skyldig ersätta
fattigvården för barnet eller kostnaden för dess omhändertagande. Att
härigenom i många fall skulle uppkomma en orättvis fördelning kommunerna
emellan av fattigvårdstungan torde icke kunna undgås.

Utskottet får fördenskull hemställa,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

13

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 april 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

trån första kammaren: herrar Westman, Linder*, greve Spens, Frändén* och Sigfrid
Hansson, fröken Hesselgren* samt herr Sundberg;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Ödström, Holmström
i Stockholm, Ros, Johansson i Sollefteå* och Gardell i Gans.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Billiga..

Kungl. Socialdepartementet.

Statens fattigvårds- och
barnavårdsinspektion.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Av Kungl. Maj:t anbefalld avgiva yttrande över en inom andra kammaren
av fru Vessman m. fl. väckt motion, nr 365, angående ändring i 49 § 1
mom. i lagen om fattigvården får jag härmed vördsamt anföra följande.

Motionen avser åstadkommande av utredning till utrönande av möjligheten
av sådan ändring av förenämnda lagrum, att, förutom där omför -mälda slag av fattigvård, icke heller underhåll till minderårigt barn, där
barnafadern i fråga om barn utom äktenskap och moder i fråga om barn
inom äktenskap genom försummelse eller oförmåga helt eller delvis uraktlåter
att fullgöra sin underhållsskyldighet, skulle utgöra hinder för förvärv
av hemortsrätt.

Beträffande understöd åt barn utom äktenskap har såsom motiv för
ifrågasatta lagändring anförts i huvudsak följande: Jämlikt 63 § andra
stycket i lagen om fattigvården ägde fattigvårdsstyrelse i sådana fall, där
fattigvården föranletts därav, att den av föräldrarna, som enligt dom eller
avtal vore pliktig att utgiva underhållsbidrag till barnet, försummat
ätt fullgöra denna plikt, icke rätt till ersättning mot den andra av föräldrarna,
som icke gjort sig skyldig till försummelse av sin underhållsskyldighet.
Motsvarande gällde enligt 68 § 4 mom. i lagen om samhällets
barnavård i fråga om barnavårdsnämnds rätt till ersättning av omhändertaget
barns föräldrar. Däremot hindrade sådan av barnafaderns försum -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

melse föranledd fattigvård eller kostnad för barnavård moderns och, där
hon sedermera gift sig med annan än barnets far, även hennes mans förvärv
av ny hemortsrätt, varigenom, exempelvis vid behov av sjukhusvård,
dessa komme i en särdeles ogynnsam ställning. Det hade även visat sig,
att i allt större utsträckning äktenskap icke fullbordades genom vigsel i
sådana fall, där mannen kunde förväntas bliva ersättningsskyldig för fattigvårds-
eller barnavårdskostnad för hustruns barn före äktenskapet.

Beträffande barn inom äktenskap har anförts, att efter äktenskapsskillnad
den frånskilde mannen kunde komma i samma ogynnsamma belägenhet
som den ogifta modern, i fall att såväl mannen som hustrun ålagts att
utgiva underhållsbidrag till sina barn i äktenskapet samt fadern fullgjorde
sin underhållsskyldighet mot barnen, medan modern bruste därutinnan.

Jag har ansett det lämpligt att över motionen inhämta yttranden av
statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter.

Konsulenten i första distriktet anser, att en lagändring i motionens syfte
skulle innebära en stor orättvisa mot en familjeförsörjare med en stor
barnskara. Om dennes arbetsförtjänst icke räckte till, utan fattigvården
måste träda emellan, komme han i fråga om möjligheten att vinna ny
hemortsrätt i en sämre ställning än en moder med endast partiell underhållsskyldighet.

Konsulenten i andra distriktet har intet att erinra mot den föreslagna
lagändringen.

Konsulenten i tredje distriktet instämmer till alla delar i motionens
syfte.

Konsulenten i femte distriktet anför, att de i motionen framhållna olägenheterna
av gällande bestämmelser varit påtagliga och detta främst då
det gällde barn utom äktenskap, vars moder ingått äktenskap med annan
man med hemortsrätt i annan kommun. Protesterna från de kommuner,
som drabbats av dessa i deras tycke orättvisa bestämmelser, hade varit
både många och kraftiga. Kunde en ändring ske därutinnan, vore det av
behovet påkallat. Han vore likväl tveksam beträffande möjligheterna att
vinna några fördelar genom ändring av nuvarande hemortsrättsbestämmelser.

Konsulenten i sjätte distriktet anser icke några skäl hava anförts, som
kunna motivera den föreslagna lagändringen.

Icke heller konsulenten i sjunde distriktet finner de anförda skälen tillräckligt
bärande. Han tror, att ett genomförande av den föreslagna lagändringen
skulle komma att väsentligt öka processerna kommunerna emellan.
Att av nuvarande bestämmelser kunde i något fall föranledas orättvisa
mot enskild person kunde icke förnekas, men genom en lagändring
skulle uppkomma mycket större orättvisor kommunerna emellan.

T. f. konsulenten i åttonde distriktet anser, att det skulle vara en påtaglig
fördel, om ändring kunde ske, så att de i motionen påvisade bristerna
kunde avhjälpas. Största svårigheten med genomförande av en sådan
ändring som den föreslagna vore emellertid att avgöra, huruvida den ena
eller andra parten fyllt sin del av försörjningsplikten eller den del därav,
som skulle medgiva förvärv av ny hemortsrätt. En tydlig gräns därutinnan
vore i första hand nödvändig, om lagbestämmelsen skulle bliva av
verkligt värde. Skulle en blivande utredning visa, att ändring kunde
verkställas enligt förslaget, tillstyrkte han densamma.

Konsulenten i nionde distriktet fäster uppmärksamheten därvid, att
motionärerna icke avsett någon motsvarande ändring av 50 § 2 mom. i

Andra lagutskottets utlåtande AV 26. 15

fattigvårdslagen, vilket skulle medföra, att ersättning för sådan kostnad,
som här avses, likväl skulle kunna utkrävas av hemortskommunen. Det
läge icke någon större rättvisa diiri iin i det förhållandet, att den kommun,
där modern tidigare bott och ägt hemortsrätt samt där barnet beretts underhåll
eller omhändertagits till vård, ansvarade för kostnaden. Inträdde
för modern behovet av understöd under första mantalsskrivningsåret efter
nyinflyttning i en kommun, bleve alltså hemortskommunen ersättningsskyldig
för kostnaden, men modern vunne ändå hemortsrätt i den nya
vistelsekommunen. Kanske komme denna kommun att göra svårigheter,
när det sedan gällde att där erhålla fortsatt understöd. Ändring av 49 §
syntes alltså kräva motsvarande ändring av 50 § 2 mom. Att inordna alltför
mycket under sistnämnda lagrum vore emellertid icke välbetänkt, enär
därigenom kunde befaras en viss obenägenhet hos kommunerna att hjälpa,
där hjälp behövdes. Beaktansvärt i motionen vore vad där anfördes i
fråga om den inverkan, frånskild hustrus försummelse av sin underhållsskyldighet
hade å mannens förvärv av hemortsrätt. Detta innebure en
uppenbar orättvisa mot denne, som icke brustit i sin underhållsskyldighet.
Genom eu sådan lagändring, att efter skilsmässa de minderåriga barnens
hemortsrätt gjordes beroende av, vilkendera av föräldrarna som tillerkänts
vårdnaden om dem, skulle en del av syftet med motionen vinnas.
Då sådan lagändring nu icke vore aktuell, tillstyrktes alltså motionen, i
vad den avsåge underhåll åt barn i äktenskapet, dock under förutsättning
att 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen erliölle motsvarande lydelse.

Som synes har flertalet av konsulenterna ingen större tilltro till möjligheten
att åstadkomma några förbättringar genom den föreslagna lagändringen.

Det förtjänar anmärkas, att den i motionen anförda, ovan återgivna
motiveringen icke fullt täcker motionärernas förslag till lagändring. De
åberopade bestämmelserna i 63 § i fattigvårdslagen och 68 § i lagen om
samhällets barnavård förutsätta för sin tillämpning, att faders eller moders
uraktlåtenhet att utgiva underhållsbidrag till sitt barn föranletts av
försummelse å hans eller hennes sida. Enbart oförmåga torde alltså icke
vara tillräckligt. Att göra bestämmelsen i 49 § 1 mom. mera omfattande
synes därför icke ens med motionärernas uppfattning om förevarande
fråga vara påkallat. Likaledes torde, av motiveringen att döma, med »moder
i fråga om barn inom äktenskap» avses frånskild hustru i förhållande
till de barn, gent emot vilka hon ålagts att utgiva underhållsbidrag.

Vidare kan beträffande den inverkan, gällande bestämmelser i motionen
påstås hava haft i fråga om fullbordande genom vigsel av äktenskap, där
ena kontrahenten har barn före äktenskapet, sägas, att, när på grund av
förenämnda bestämmelser i 63 § i fattigvårdslagen och 68 § i lagen om
samhällets barnavård ersättningsskyldighet icke åligger nämnda kontrahent,
ersättning icke heller torde kunna utkrävas av hans make. Berörda
menliga påföljd av bestämmelsen om makes underhållsskyldighet för
andra makens barn skulle alltså icke komma att bortelimineras genom ett
antagande av nu föreliggande förslag till lagändring.

De i motionen i övrigt påvisade betänkliga konsekvenserna av nu gällande
bestämmelser i förevarande hänseende äro otvivelaktigt för handen,
men fråga är, om det oaktat någon lagändring i motionens syfte ens i den
begränsade omfattning, som svarar mot den lämnade motiveringen, bör
genomföras.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Fattigvårdslagstiftningskommittén framhåller i sin motivering, att det
torde ligga i sakens natur, att fattigvård lämnad åt någon, som i hemortsrättsavseende
är beroende av annan person, inverkar på denne senares förvärv
av hemortsrätt, men att eftersom barn utom äktenskap ej i hemortsrättsavseende
följer fadern, det ej föreligger skäl att låta fattigvård åt
sådant barn hava någon inverkan på faderns hemortsrättsförvärv; den
omständigheten att han är försörjningsskyldig, bör bär ej vara avgörande.
I motionen synas mig icke hava anförts tillräckliga skäl för att nu bryta
mot denna av kommittén såsom självklar ansedda samt i Kungl. Maj:ts
proposition och av riksdagen jämväl godtagna princip.

Såsom av konsulenten i nionde distriktet påpekats, skulle dessutom enligt
förslaget hemortskommuns ersättningsskyldighet för ifrågavarande
slags understöd bibehållas. Härigenom skulle alltså, så länge intet annat
understöd utgår, varje ny kommun, där barnamodern eller, där bon ingått
äktenskap, hennes man förvärvat hemortsrätt, bliva skyldig ersätta fattigvården
till barnet eller kostnaden för dess omhändertagande. Oavsett att
härav obehag för de hjälpsökande kunna föranledas, vilka mer än väl uppväga
vad som genom lagändringen skulle vinnas i minskade olägenheter
i andra hänseenden, torde härigenom uppstå kännbara orättvisor för vederbörande
kommuner. Denna betänkliga påföljd av ett genomförande av
den föreslagna lagändringen skulle visserligen bortelimineras genom att
motsvarande ändring gjordes i 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen. Med hänsyn
till de skäl, som i en annan i andra kammaren väckt motion, nr 190,
anförts för ett förslag att borttaga den i nämnda lagrum stadgade friheten
för hemortskommun från ersättningsskyldighet beträffande vissa slag av
fattigvård samt till vad av mig anförts i ett samtidigt härmed över samma
motion avgivet yttrande, kan jag likväl icke finna en sådan lösning av
förevarande fråga önskvärd.

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig förhindrad tillstyrka
bifall till förevarande motion.

Stockholm den 27 februari 1928.

G. H. von KOCH.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.