Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 1
J
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1928 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i fattigvårdslagens
bestämmelser rörande skyldighet för vistelsekommun
att själv vidkännas vissa kostnader.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 190, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Hedlund i
Östersund och Ericson i Boxholm hemställt, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i fattigvårdslagen, att fattigvård, som bestått i bekostande
åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i
tillfälle att begagna skolundervisningen samt läkar- eller förlossningshjälp
eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening
med vård å anstalt, jämväl skall ersättas av hemortskommunen, samt i
de fall, då 60 § är tillämplig, av staten.
Beträffande de skäl, motionerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård.
Det yttrande, som i anledning härav kommit utskottet tillhanda, finnes
fogat såsom bilaga vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet till detsammas
innehåll.
I 29 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades,
att fattigvårdssamhälle, som på grund av 1 § lämnat fattigvård åt någon,
som hade hemortsrätt inom annat samhälle, vore berättigat att av detta
samhälle erhålla ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad,
om sådan erfordrats.
I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag om
fattigvården föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén såsom undantag
från bestämmelsen om ersättningsplikt för hemortskommunen:
fattigvård, som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkarhjälp eller medicin, som lämnats annorledes än i förening med
vård å sjukvårdsanstalt, varför ersättning skall utgå,
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. U höft. (Nr 25—26.)
Historik.
1871 års
fattigvårdsförordning.
Fattigvårdslag
stiftning skommitténs
betänkande
1915.
1
Yttranden
över fattigvårdslagstift
ningskommitténs
förslag.
Riksdagen
1918.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
\
förlossningshjälp eller
begravningskostnad,
eller för fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat
längre tid än trettio dagar.
Såsom motivering till detta förslag anförde kommittén bl. a. följande:
Genom att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av
nu angivna slag undantagas från ersättning, skulle tydligen ett stort
antal tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle
alltså komma att få en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av
fattigvårdsprocesserna mellan kommunerna. Även om utvägar ej saknas
att med andra medel minska antalet av tvister, torde dock intet medel vara
så effektivt som att låta vistelsekommunen själv vidkännas dylika tillfälliga
kostnader. Kommittén har ej kunnat göra undersökning om de utgifter,
som förorsakats av de ovan angivna understödsf allen; en sådan
skulle stött på alltför stora svårigheter. Men det torde såsom visst kunna
antagas, att vårdkostnadens belopp varit jämförelsevis ringa i varje särskilt
fall. Någon större förskjutning av fattigvårdstungan torde alltså ej behöva
befaras genom ett dylikt stadgande. I den mån en förskjutning kommer
att äga rum, faller den ökade bördan på städer och köpingar, i vilka det
relativt största antalet av understödstagare från annan kommun befinner
sig. Mot en förskjutning i denna riktning synas emellertid ej några större
betänkligheter böra möta, då i förhållande till den ekonomiska bärkraften
stadskommunernas utgifter för fattigvården i allmänhet äro väsentligt lägre
än landskommunernas. Med en begränsning till ovan angivna fall torde
man ej behöva befara, att vistelsekommunen skall undandraga sig att lämna
erforderlig hjälp eller att söka skjuta detta åliggande över _ på annan kommun.
Medel till motverkande av försök i sådan riktning finnas för övrigt
i fattigvårdssökandens besvärsrätt samt i myndigheternas rätt och skyldighet
att vid behov ingripa. Fördelen av att genom ett sådant stadgande
kunna väsentligt inskränka fattigvårdstvisternas antal torde därför här få
vara avgörande.
I de av myndigheterna avgivna yttrandena framställdes från vissa håll anmärkningar
mot kommitténs förslag, vilka anmärkningar torde kunna sammanfattas
sålunda: Bestämmelserna äro orättvisa särskilt mot stadskommunerna;
de avvika alltför mycket från huvudreglerna, att hemortssamhälle
skall ersätta meddelad fattigvård och att obligatorisk fattigvård under
mantalsskrivningsåret skall inverka på hemortsrättsförvärv; de medföra
svårigheter för de nödställda att erhålla understöd och göra, att detta
blir knappt tillmätt; de föranleda försök från kommunernas sida att skjuta
understödjandet från sig och att draga ut på tiden, de locka kommunerna
att onödigtvis utsträcka fattigvård till något längre tid än 30 dagar och till
att i behörigt syfte och mot verkliga förhållandet beräkna den tid, som
understöd avser, till mera än 30 dagar; och de giva anledning till tvister
mellan kommunerna om den tid, för vilken fattigvård skall anses ha utgått.
Vid framläggande av proposition i ämnet till 1918 års riksdag anförde
föredragande departementschefen, att den av kommittén omfattade princi
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
3
pen, att fattigvård av mera tillfällig beskaffenhet icke borde medföra rätt
till ersättning från hemortskommunen, vore i stort sett riktig och borde
läggas till grund för lagstiftning. I fråga om den utsträckning, i vilken
denna princip borde komma till tillämpning, ansåge emellertid departementschefen,
att förslaget att fattigvård, som lämnats under högst 30
dagar, icke skulle ersättas, lämpligen icke borde genomföras. Förslaget
förordades därför i den begränsade omfattning, nu gällande lag innehåller.
Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes i riksdagen icke
någon erinran.
50 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården innehåller i paragrafens
lydelse enligt lag den 11 juni 1926 följande bestämmelser:
1 mom. Fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,
vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman eller
annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning
berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i
den omfattning, som här nedan sägs.
2 mom. Ersättning enligt 1 mom. utgår ej för fattigvård, som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lamnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshjälp.
Såsom framgår av det vid utskottets utlåtande fogade yttrandet från
statens inspektör för fattigvård och barnavård råda bland fattigvårdskonsulenterna
delade meningar rörande behovet av den ifrågasatta lagändringen.
För egen del har fattigvårdsinspektören förklarat, att han icke försport
några klagomål från de hjälpbehövande över att sådan hjälp, som nu är
i fråga, blivit dem förvägrad. Att beslut om ändring av ifrågavarande bestämmelse
skulle fattas av detta års riksdag anser fattigvårdsinspektören
med hänsyn härtill uteslutet. På grund av vad som anförts av vissa konsulenter
ifrågasätter emellertid fattigvårdsinspektören, att en utredning bör
igångsättas till klargörande av de ifrågavarande bestämmelsernas verkningar,
varvid bör iakttagas den överensstämmelse, som äger rum mellan ifrågavarande
lagrum, 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen, och 49 § 1 mom. i samma
lag. Sistnämnda lagrum innehåller bland annat den bestämmelsen, att
hinder för förvärv av hemortsrätt icke föranledes av här omförmälda slag
av fattigvård.
Motionärerna hava ej uttalat sin uppfattning i frågan, huruvida den av dem
föreslagna ändringen i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen bör medföra ändring
jämväl av 49 § 1 mom. samma lag. Anses det sammanhang mellan de båda
paragraferna föreligga, att den föreslagna ändringen av det förstnämnda
lagrummet bör medföra den ändring av det senare, att hjälp av den beskaffenhet,
som angives i ändringsförslaget, skall utgöra hinder för förvärv
1918 års
fattigvårdslag.
Utskottet.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
av hemortsrätt, måste givetvis lämpligheten av det framställda ändringsförslaget
bedömas även med hänsyn till innebörden av en sådan konsekvens.
Utskottet har ej ansett tillräckligt material föreligga för ett ståndpunktstagande
i den sålunda angivna frågan och har redan av detta skäl ansett
sig ej böra förorda bifall till motionärernas förslag om lagändring. I anledning
av motionen har fattigvårdsmyndigheternas uppmärksamhet blivit
riktad på de hittillsvarande verkningarna av den lagbestämmelse, som
motionen åsyftar, och utskottet förutsätter, att dessa myndigheter även skola
med intresse följa framtida erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning.
Under sådana omständigheter har utskottet icke nu ansett erforderligt att
förorda, att en utredning företages rörande de lagändringar, som kunna
ifrågasättas med utgångspunkt från motionen.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 april 1928.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Linder*, greve Spens, Frändén* och Sigfrid
Hansson, fröken Hesselgren* samt herr Sundberg;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Ödström, Holmström i
Stockholm, Ros, Johansson i Sollefteå* och Gardell i Gans.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
5
Reservation
av herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Holmström i Stockholm och
Johansson i Sollefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:
»Utskottet har vid behandlingen av motionen kunnat konstatera, att av
nio fattigvårdskonsulenter, som yttrat sig rörande den i motionen behandlade
frågan, sex tillstyrkt eller uttalat sympatier för en ändring av fattigvårdslagstiftningen
i den riktning, som i motionen förordats. Utöver
detta har statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör förordat, att en
allsidig och förutsättningslös utredning företages rörande önskvärdheten
och lämpligheten av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen
samt att därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet
med bestämmelsen i 49 § 1 mom., att viss tillfällig fattigvård icke utgör
hinder för hemortsrättsförvärv.
Utskottet anser sig med hänsyn härtill höra i den formen tillstyrka
den väckta motionen, att utskottet påyrkar en utredning av det slag, som
åv sistnämnda myndighet föreslagits. Som ett motiv härför får utskottet
även hänvisa därtill att vid 1918 års fattigvårdslagstiftningsreform erinringar
gjordes mot den utformning av lagstiftningen på denna punkt,
mot vilken motionärerna nu rikta sig.
Med hänvisning till denna motivering och under uttalande av den uppfattningen,
att den ifrågasatta utredningen även må kunna få omfatta
det sidoordnade spörsmål, på vilket statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör
i sitt yttrande pekat, hemställer utskottet,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t med anledning av motionen
nr 190 i andra kammaren måtte låta verkställa en
allsidig och förutsättningslös utredning rörande önskvärdheten
och lämpligheten av sådana ändringar av
fattigvårdslagen, som påyrkas i nämnda motion.»
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Bilaga.
Kungl. Socialdepartementet.
Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion.
Till riksdagens andra lagutskott.
Av Kungl. Maj:t anbefalld avgiva yttrande över en inom andra kammaren
av herrar Hedlund i Östersund och Ericson i Boxholm väckt motion,
nr 190, om ändring av fattigvårdslagens bestämmelse rörande skyldigheten
för vistelsekommunen att själv vidkännas vissa kostnader får jag härmed
vördsamt anföra följande.
Motionen avser sådan ändring av fattigvårdslagen, att fattigvårdssamhälle,
som enligt § 1 lämnat fattigvård åt någon, vilken har hemortsrätt
inom annat samhälle, skall vara berättigat att därför erhålla ersättning av
det senare samhället, även om fattigvården bestått i bekostande åt skolbarn
av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna
skolundervisningen, eller av läkar- eller förlossningshjälp eller medicin,
då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å
anstalt.
Nu gällande undantagsbestämmelse beträffande dylik fattigvård återfinnes
i 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lag den
11 juni 1926. Förutom i motionen omförmälda slag av fattigvård finnes
där även upptagen fattigvård, som bestått i begravningshjälp. Dessutom
hade av fattigvårdslagstiftningskommittén föreslagits jämväl annan fattigvård,
som icke omfattat längre tid än trettio dagar, och beträffande mera
långvarig fattigvård den del därav, som utgått för de första trettio dagarna,
men förslaget blev i denna del icke upphöjt till lag.
Såsom av det i motionen återgivna utdraget ur fattigvårdslagstiftningskommitténs
betänkande framgår, har det för kommittén avgörande skälet
till införande av ifrågavarande stadgande varit den betydelse, detsamma
skulle komma att få med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna
mellan kommunerna. De av motionärerna framhållna olägenheterna av
stadgandet hava däremot icke av kommittén tillmätts någon betydelse.
I propositionen nr 135 till 1918 års riksdag med förslag till lag om fattigvården
behandlades ifrågavarande bestämmelse i sammanhang med bestämmelsen
i 49 § 1 mom., att hinder för förvärv av hemortsrätt icke skulle
föranledas av nu omförmälda slag av fattigvård. Kommittén hade nämligen
föreslagit, att fattigvård, som icke ersattes av hemortskommunen, icke heller
skulle utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt. Såsom skäl för en sådan
anordning hade kommittén anfört, att dylikt samband gjort sig gällande i
dansk och norsk fattigvårdslagstiftning, att det, då fattigvården icke ersattes,
icke bleve genom hemortskommunens eget medgivande eller genom
rättegång vid dess meddelande utrett, att fattigvården verkligen utgått och
ännu mindre att den varit obligatorisk, samt att den omständigheten, att
en person komme i behov av dylik tillfällig fattigvård, icke kunde sägas
med nödvändighet utvisa en sådan brist i försörjningsförmågan hos honom,
att han icke borde kunna förändra hemortsrätt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
7
Mot den av fattigvårdslagstiftningskommittén sålunda föreslagna principen,
att viss mera tillfällig fattigvård icke skulle inverka på hemortsrättsförvärv
och icke medföra rätt till ersättning av hemortskommun, hade
i de avgivna yttrandena gjorts åtskilliga erinringar, vilka, i vad de avsågo
sedermera lagfästade bestämmelser, i propositionen sammanfattades på följande
sätt: Bestämmelserna voro orättvisa, särskilt mot stadskoinmunerna;
de avveko alltför mycket från huvudreglerna, att hemortssamhälle skulle
ersätta meddelad fattigvård och att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret
skulle inverka på hemortsrättsförvärv; de medförde svårigheter
för de nödställda att erhålla understöd och gjorde, att detta bleve
knappt tillmätt; de föranledde försök från kommunernas sida att skjuta
understödjandet från sig.
Den av kommittén omfattade principen hade emellertid i stort sett vunnit
anslutning bland de hörda myndigheterna, och även föredragande departementschefen
ansåg densamma riktig och av beskaffenhet att böra läggas till
grund för lagstiftningen. Fråga vore emellertid, om den fördel, som man
huvudsakligen avsett att vinna med förslaget, nämligen minskning i fattigvårdsprocessernas
antal, uppvägde de olägenheter, som, på sätt anmärkts, i
vissa hänseenden kunde förväntas komma att uppstå, om förslaget antoges
i sin fulla utsträckning. Ett övervägande av denna fråga medförde, att
ifrågavarande bestämmelser tingo den begränsade omfattning, nu gällande
lag utvisar.
Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes ingen erinran i
riksdagen.
Ett ställningstagande till förevarande motion torde alltså kräva en undersökning,
huruvida den uppfattning rörande ifrågavarande bestämmelser i
50 § 2 mom. i fattigvårdslagen, som hystes vid lagens tillkomst, sedermera
jävats av erfarenheten eller icke.
För detta ändamål har jag införskaffat fattigvårdskonsulenternas yttranden
i frågan, därvid åttonde distriktet, motionären Hedlunds distrikt, representerats
av den för honom förordnade vikarien.
Av de sålunda avgivna yttrandena gå sex i tillstyrkande riktning, medan
tre utmynna i ett avstyrkande.
Konsulenten i första distriktet bekräftar riktigheten av de i motionen
gjorda uttalandena beträffande ifrågavarande bestämmelses verkningar för
den hjälpsökande själv, när det gällt att utbekomma understöd till skolpliktiga
barn, läkarhjälp och medicin. Däremot har han icke kännedom
om något fall, då förlossningshjälp vägrats.
Konsulenten i andra distriktet har icke från sitt distrikt kännedom om
några sådana förhållanden, som i motionen åsyftas. Men då det likväl
alltemellan torde förekomma fall av sådan beskaffenhet, kunde möjligen
den föreslagna lagändringen komma att medföra praktiska förbättringar i
en del understödsfall.
Konsulenten i tredje distriktet instämmer till alla delar i motionernas
syfte. Han anser det utan vidare klart, att olägenheterna av ifrågavarande
bestämmelser äro flera än fördelarna, och understryker på det kraftigaste,
att de betänkliga konsekvenserna av bestämmelserna huvudsakligen gå ut
över de hjälpsökande.
Konsulenten i sjätte distriktet tillstyrker på det livligaste. Den föreslagna
lagändringen skulle visserligen medföra någon ökning i fattigvårdsprocessernas
antal, men olägenheterna av ifrågavarande undantagsbestämmelses
bibehållande vore dock så stora, att lagändring vore motiverad.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Konsulenten i sjunde distriktet anser de av motionärerna anförda skälen
giva fullt stöd för en lagändring. Han tror ej, att därav skulle föranledas
någon ökning i processernas antal. Däremot skulle det medföra större rättvisa
med ersättningsskyldighet även för ifrågavarande kostnader, varjämte
nuvarande bestämmelser visat sig kunna föranleda dröjsmål för den hjälpsökande.
T. f. konsulenten i åttonde distriktet, vilken såsom ordförande i en av
våra större landskommuners fattigvårdsstyrelser har en stor erfarenhet i
fattigvårdsfrågor, anser förslaget värt att stödjas. Bestämmelsen i fråga
torde icke hava i nämnvärd mån minskat processernas antal utan snarare
bidragit till ökade tvister och meningsskiljaktigheter. Förhållandet vore
vanligen så, att fattigvårdsbehov av mer omfattande eller varaktig natur
förelåge, innan bidrag till kostnaden för läkarvård och medicin begärdes.
Fn hänvändelse till hemortskommunen vore således i varje fall nödvändig
och oftast vore ett bestridande av kravet, om hemortsrätten vore klar, förorsakat
av ovisshet i fråga om understödets fördelning. Även för den nödställde
medförde förevarande bestämmelse vissa olägenheter, i det att fall
kunde påvisas, då en fattigvårdsstyrelse avslagit begäran om bidrag till
kostnaden för läkare och medicin, ehuru verkligt behov förelegat, därför
att ersättning av hemortskommunen icke kunnat erhållas. En annan
mindre tilltalande konsekvens av bestämmelsen i fråga vore, att lagen
kringginges för att ersättning skulle kunna av hemortskommun erhållas i
fall, där sådan eljest vore utesluten. En fattigvårdsstyrelse kunde således
bevilja en familj ett kontant understödsbelopp, ehuru styrelsen visste, att
understödet vore avsett att användas till inköp av kläder till skolbarn eller
till läkarvård och medicin.
Övriga konsulenter anse lagändring ej motiverad.
Konsulenten i fjärde distriktet har icke på senare tid försport några
klagomål. Det av fattigvårdslagstiftningskommittén anförda skälet för
stadgandets införande gällde fortfarande. Visserligen kunde det föranleda
utredningar genom landsfiskal eller konsulent, men det stannade då i regel
därvid och ginge icke till process.
Konsulenten i femte distriktet ansåge olägenheterna av nuvarande stadgande
vara av ringa betydelse. Den föreslagna lagändringen skulle däremot
medföra en ökning av processerna, emedan en fattigvårdsstyrelse skulle
kunna i stor utsträckning bibehålla hemortsrätten i en kommun för en inflyttad
familj genom att endast lämna ett par tofflor eller dylikt åt barnen.
Meningen bland konsulenterna är således delad rörande lämpligheten av
den i motionen föreslagna lagändringen. För egen del har jag icke försport
några klagomål från hjälpsökande, som skulle hava förvägrats sådant understöd,
som avses i 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen.
Med hänsyn härtill anser jag det uteslutet, att något beslut om ändring
av ifrågavarande bestämmelse fattas av detta års riksdag. Dessförinnan
torde erfordras en mera grundlig utredning än vad här kunnat åstadkommas,
till klargörande av denna lagbestämmelses verkningar i ovanberörda
olika hänseenden under den tid som gått sedan fattigvårdslagens tillkomst.
Vad som av flera av konsulenterna anförts i denna fråga anser jag i varje
fall motivera igångsättande av en dylik utredning.
Motionärerna synas icke avse någon ändring av förut omförmälda bestämmelse
i 49 § 1 mom. i fattigvårdslagen rörande fattigvårds inverkan på
hemortsrättsförvärv. Det nära sammanhang, vari, såsom ovan påvisats,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
9
dessa lagrum stå till varandra, nödvändiggör emellertid en utredning även
av den frågan, huruvida ändring bör ske i det ena av dem, utan att samtidigt
det andra undergår motsvarande ändring. Genom ett sådant förfaringssätt
skulle nämligen brytas mot den princip, som ligger till grund
för bestämmelsen i 49 § 1 mom., nämligen att fattigvård, som icke ersättes
av hemortskommunen, icke heller skall föranleda hinder för hemortsrättsförvärv.
Det förtjänar anmärkas, att i den finska fattigvårdslagen, vilken till stor
del kopierats efter vår 1918 års lag, icke finnes någon motsvarighet till
vare sig 49 § 1 mom. eller 50 § 2 mom. i sistnämnda lag.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag därför vördsamt tillstyrka,
att en allsidig och förutsättningslös utredning företages rörande
önskvärdheten och lämpligheten av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i
fattigvårdslagen samt att därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses
samhörighet med bestämmelsen i 49 § 1 mom., att viss tillfällig fattigvård
icke utgör hinder för hemortsrättsförvärv.
Stockholm den 23 februari 1928.
G. H. von KOCH.
. V■■
*'' : '' f ]■:'' ''--''y - -i ■- J -v3;''.