Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1928 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning och förslag
i fråga om stadgande, att landstingsområde skall vara
fattigvårdsområde.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
366, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava fru Ekberg och fru
Thuring yrkat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående landstingsområdenas utgörande av fattigvårdssamhälle
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen föranleder.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande yrkande, får
utskottet hänvisa till motionens innehåll.
Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård.
Det yttrande, som i anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga
vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet till detsammas innehåll.
I 6 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades,
att varje socken å landet samt varje stad eller köping, som hade egen kommunalförvaltning,
för sig skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Detta innebar
med andra ord, att det var primärkommunerna, som hade att ombesörja
och bekosta fattigvården. Regeln var visserligen icke utan undantag, men
i stort sett var den offentliga fattigvården en kommunal angelägenhet.
I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag om
fattigvården anförde fattigvårdslagstiftningskommittén rörande nu förevarande
spörsmål följande.
Att den nuvarande anordningen med primärkommunerna som fattigvårdssamhällen
skall vara behäftad med vissa olägenheter är klart, eftersom kommunerna
hava att uppvisa väsentliga olikheter i avseende å areal, folkmängd
och ekonomisk bärkraft. Detta förhållande framträder ej blott i åtskillnaden
mellan de stora städerna och landsbygdskommunerna utan även inom
de senare inbördes. Sålunda finnas över 100 landskommuner, vilkas areal
ej uppgår till 10 kvadratkilometer, under det att 27 landskommuner hava
en areal av minst 2,000 kvadratkilometer; och folkmängden växlade, enligt
1910 års folkmängdssiffror, mellan 122 (Bonde i Malmöhus län) och 22,336
(Skellefteå landskommun i Västerbottens län) personer. Ej mindre än 1,052
landskommuner hade år 1910 mindre än 1,000 invånare; av dessa hade 386
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 12 höft. (Nr 22.)
Historik.
1871 års
fåttigvårdsförordning.
Fattigvårdslag
stiftning skommitténs
betänkande
1915.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
mindre än 500 invånare; under 200 invånare hade 21 kommuner. Särskilt
stort är antalet kommuner med litet invånarantal i Gotlands, Älvsborgs och
Skaraborgs län; av Gotlands 92 kommuner hade under nämnda år blott 5
över 1,000 invånare. Men även i åtskilliga andra län linnes ett ej ringa
antal kommuner med liten folkmängd. I regel äro dessa kommuner även
till arealen obetydliga.
Vad beträffar den ekonomiska bärkraften, är att anteckna, att år 1907 ett
antal av 14 landskommuner räknade mindre än 1,000 fyrkar (i Gällby kommun
av Älvsborgs län uppgick antalet fyrkar till 536), under det att uti
ett 60-tal landskommuner antalet fyrkar översteg 100,000.
Ett till folkmängd och areal litet fattigvårdssamhälle erbjuder utan tvivel
vissa fördelar. Fattigvårdsmyndigheten har där på förband noggrann kännedom
om nästan alla samhällets invånare och kan därför utan tidsutdräkt
och besvärliga undersökningar bedöma om hjälp behöves och i vilken form
den bör lämnas.
Däremot saknar man i de små samhällena ofta möjlighet att lämna
den särskilda vård, som kräves. I många fall är nämligen anstaltsvården
den enda lämpliga formen för understödet, men för dessa små kommuner
skulle det medföra en alltför betungande utgift att bygga och underhålla
lämpliga anstalter, för vilka de tidtals hava ringa eller ingen användning.
Vidare kan det hända, att kostnaden för fattigvården i en liten kommun
på grund av ett eller annat förhållande kan komma att bliva så stor, att
bördan för de skattebetalande medlemmarna av kommunen blir rent av olidlig.
Följden härav blir åter, att man söker att till det minsta möjliga nedpressa
utgifterna för fattigvården och därmed också minska underhåll och
vägra understöd i fall, då man annars ej skulle gjort det.
Vad här sagts om de små kommunerna som fattigvårdssamhällen gäller
ett stort antal av de svenska fattigvårdssamhällena, om också icke i samma
grad. De anmärkta olägenheterna hava också föranlett, att från skilda håll
framställts yrkanden om ändringar i de nuvarande förhållandena.
Enligt vad allmänt anses, är fattigvården närmast att betrakta som en
statsuppgift. 1839 års fattigvårdskommitté säger härom: »Fattigvården är
ett statens åliggande, såsom oundviklig för statens bestånd och dess bestämmelse
att lämna möjlighet för varje samhällsmedlems existens». Det kunde
då tilläventyrs även anses riktigare att lägga fattigvårdens handhavande på
staten. Ett stort antal av de fattigvårdsstyrelser, vilka begagnat sig av det
utav kommittén givna tillfället att framlägga anmärkningar och önskemål
beträffande fattigvårdens organisation, hava, såsom framgår av den gjorda
sammanställningen av dessa yttranden (del III sid. 74), uttalat sig för en
sådan ordning, att staten övertager fattigvården. Otvivelaktigt skulle därav
följa vissa praktiska fördelar. En dylik anordning skulle föra med sig en
fullständig utjämning av fattigvårdsbördan, i det varje medborgare hade att
bidraga till fattigvårdskostnaderna efter samma grunder, som fastställts för
hans skattskyldighet till staten. Och härmed skulle man på samma gång
slippa ifrån det med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna
om skyldighet att betala utgiven fattigvård.
Emellertid skulle det utan tvivel vara ett missgrepp, om man av dessa
principiella eller praktiska skäl läte staten övertaga och genom sina organ
handhava fattigvården. Det är icke så i den moderna staten, att denna
själv direkt ombesörjer alla statsfunktioner. I stor omfattning har staten
överlämnat åt medborgarna själva eller sammanslutningar av medborgare
att ombesörja dylika funktioner. Man har funnit, att härigenom framkallas
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
3
till intresserad verksamhet för statsändamålet krafter, vilka eljest icke vore
på att påräkna och vilka till arbetet föra en anpassning och energi, som
statens egna organ mången gång sakna. Ett av de områden, på vilka detta
alldeles särskilt ansetts varu fallet, är fattigvårdens. Därför har ock fattigvården
allmänt i större eller mindre omfattning undandraga statsorganens
direkta verksamhet och överlämnats åt kommunala eller andra lokala institutioner
eller sammanslutningar. Statens verksamhet inskränkes till att
vara förnämligast stödjande och kontrollerande, ej direkt fattigvårdsgivande.
En verksamhet sådan som fattigvården kan endast till en viss grad med
fördel centraliseras. Arbetet inom fattigvården måste, för att kunna med
framgång bedrivas, så mycket som möjligt individualiseras och göras personligt.
Ur denna synpunkt skulle det utan tvivel vara skadligt och verka
förslappande att lägga fattigvårdens handhavande på statens organ, vilka
skulle sakna tillfälle till och i de flesta fall väl även sinne för ett mera
ingående, personligt utövande av sin uppgift. Visserligen klagas mycket
och med skäl över det sätt, varpå fattigvården för närvarande mångenstädes
handhaves. Men utan tvivel skulle tillståndet dock varit vida sämre, om
fattigvården varit en statsangelägenhet, som besörjts genom statsanställda
tjänstemän. Det synes kommittén uppenbart, att den offentliga fattigvården
för att kunna fylla sin uppgift måste utföras genom myndigheter och personer,
som med de fattiga stå i en närmare beröring än som kan åstadkommas
genom statens egna organ.
Härtill kommer, att fattigvården, om den skulle handhavas av staten,
skulle bliva betydligt dyrare än den nu är. Huru en statlig organisation
på detta område skulle te sig, är ej lätt att säga. Något utformat förslag
till en sådan har icke varit framlagt. Tvivelsutan skulle det emellertid
krävas en både invecklad och dyrbar organisation med en stor stab av
tjänstemän. Men en ännu större ökning i fattigvårdskostnaderna utan motsvarande
förbättring i fattigvården skulle utan tvivel bliva följden av det
mera schablonmässiga sätt för prövningen av fattigvårdsbehovet och utdelning
av fattigvård, som oundvikligen komme att vidlåda fattigvårdens handhavande
genom avlönade statstjänstemän.
Ingenstädes har man, kommittén veterligt, slagit in på denna väg. Och
kommittén har ej heller funnit tillrådligt att föreslå något dylikt. De fördelar
i praktiskt avseende för utjämning av fattigvårdens tunga och minskande
av fattigvårdstvisterna, som man velat ernå genom ifrågavarande
förslag, får man söka vinna på andra vägar.
Då man hos oss föreslagit ett statens övertagande av fattigvården, synes
man för övrigt ej heller i allmänhet hava tänkt sig, att staten annat än i
mycket begränsad omfattning skulle själv ombesörja fattigvården. Man har
tydligen förnämligast avsett att genom överförande av fattigvårdskostnaderna
på staten befria kommunerna från utgifterna för fattigvården, under
det att man väl ansett sig kunna låta kommunala myndigheter å statens
vägnar ombesörja själva vården. I viss mån ligger onekligen i detta något
berättigat. Redan nu deltager för övrigt staten i mer än ett avseende i
fattigvården, dels direkt genom att ombesörja vården av en del kategorier
av nödställda, såsom sinnessjuka och vissa slag av abnorma, för vilka, i
den mån de ej själva kunna betala för sig, kommunerna visserligen hava
att erlägga en viss avgift, dock icke på långt när motsvarande vårdkostnaden,
dels indirekt genom understödjande av kommunala och andra inrättningar
för en del andra kategorier såsom sinnesslöa, tuberkulösa m. fl.,
och dels slutligen genom utbetalning av gottgörelse till kommunerna för
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
Riksdaqen
1918.
vissa fattigvårdskostnader. Utan tvivel bör denna statens verksamhet ytterligare
utvecklas. Det är på denna väg, bland andra, som man skall bereda
en bättre anstaltsvård och åstadkomma en utjämning av fattigvårdstungan
mellan kommunerna. Man kan icke tänka sig att för framtiden lösa frågan
om fattigvården och dess organisation ur den synpunkten, att på en viss
samhällelig sammanslutning, kommunal eller statlig, lägga att ensam ombesörja
och bekosta fattigvården i dess helhet. Därtill är spörsmålet i våra
dagar alltför invecklat. För att erhålla den ändamålsenligaste vården på
det billigaste och bäst avvägda sättet måste en mångfald av samhälleliga
krafter och myndigheter, däribland även staten själv, medverka. Kommittén
kommer att i annat sammanhang (5 kap.) närmare behandla frågan om
statens medverkan till vinnande av detta mål. Denna medverkan behöver,
såsom där skall visas, ej gå ut på ett direkt deltagande i fattigvården, utan
kan lämnas på områden, som i viss mån ligga utanför fattigvården, och
ändå bidraga till ett lättande och utjämnande av bördan för kommunerna.
Men härifrån och till statens övertagande av fattigvården är steget långt.
Och det synes ej heller tillrådligt att taga ett sådant steg. Även för detta
fall skulle krävas en statsorganisation av tämligen vidlyftig beskaffenhet.
Kommunernas fullständiga befriande från utgifterna skulle därjämte från
deras handhavande av fattigvården borttaga allt ekonomiskt intresse, vilket
återigen skulle komma att visa sig ödesdigert både ur kostnadssynpunkt
och för dess återverkan på understödstagarna. För att förekomma alltför
stora missförhållanden härav finge man lov att anordna en vidlyftig och
ingående kontroll, som komme att betydligt inskränka de kommunala myndigheternas
frihet i handhavandet, åstadkomma slitningar och minska intresset.
Men även med en än så ingående kontroll komme det att visa sig svårt att
förekomma missbruk. Vad som slutligen även här bör vara ett avgörande
skäl mot en anordning sådan som den åsyftade är, att det personliga i
fattigvården, som är så huvudsakligt för fattigvårdens framgångsrika handhavande
och som nu i den kommunala fattigvården mångenstädes gjort sig
gällande och åstadkommit mycket goda resultat, vida mindre eggas att framträda
och verka än nu. Kommittén anser sålunda, att ett statens övertagande
av fattigvården även i nu angiven form ej är att förorda.
Det har ock stundom föreslagits, att landstingsområdena skulle övertaga
uppgiften att vara fattigvårdssamhällen. Även här gäller dock i huvudsak
detsamma, som sagts om statens övertagande av fattigvården. Visserligen
är det angeläget, att även landstingen i större omfattning än nu äger rum
anlitas för lösande av fattigvårdens uppgifter. Särskilt bör detta ske med
avseende på anstaltsvården, där kommittén, såsom framdeles kommer att
närmare utvecklas, anser landstingen böra erhålla i hög grad ökade uppgifter
både i fråga om lämnande och bekostande av vården. Men ett överflyttande
på landstingen av fattigvården i sin helhet, även om därmed avsåges
allenast ett övertagande av kostnaderna, skulle enligt kommitténs
mening vara lika litet tillrådligt som att lägga fattigvården på staten.
Kommittén har alltså, på grund av vad här ovan blivit anfört, ansett
skäl icke föreligga att frångå den gällande ordningen, att fattigvårdssamhälle
i regel bör sammanfalla med primärkommunen, socken på landet samt stad
eller köping, som har egen kommunalförvaltning.
Vid framläggande av proposition i ämnet till 1918 års riksdag yttrade
föredragande departementschefen i denna fråga följande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
5
Ur synpunkterna om utjämnande av kommunernas fattigvåi’dsbörda och
bortfallande eller minskande av processerna om ersättning för lämnad fattigvård
skulle naturligen en centralisering av fattigvården medföra väsentliga
fördelar, särskilt om den kunde drivas därhän, att staten eller landstingsområdena
övertoge fattigvården eller ansvarade för de därför erforderliga
kostnaderna. Även med hänsyn till anstaltsvårdens utveckling skulle centraliseringen
medföra förmåner i liera hänseenden. Emellertid talar, på sätt
bland andra svenska fattig vårdsförbundet anmärkt, hänsynen till den öppna
fattigvården emot en dylik stark centralisation. Tillika har man att räkna
med nödvändigheten att skapa nya organisationer för att för statens eller
landstingeus räkning utföra eller åtminstone noga kontrollera fattigvårdsförvaltningen.
Dessutom bör ej förglömmas, att den anstaltsvård från statens
eller landstingens sida, som påfordras, ej låter sig med ens genomföra, utan
att en utveckling till detta mål endast kan ske efter hand. Jag finner
därför i likhet med kommittén, att man för närvarande icke bör ifrågasätta,
att staten eller landstingen helt övertaga fattigvården, utan i stället, med
bibehållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen, låta staten och
landstingen kraftigare än hittills hjälpa kommunerna, särskilt i syfte att
bereda större möjligheter till anstaltsvård för understödstagare samt därmed
lätta på kommunernas bördor.
I en inom första kammaren väckt motion, nr 145, uttalade herr Hult,
att det varit önskvärt, om i samband med det framlagda förslaget till ny
fattigvårdslagstiftning Kungl. Majt sökt att främja frågan om den kommunala
skatteutjämningen genom att fördela fattigvårdsbördan på större områden.
Härefter anförde motionären:
Man har härvid, synes det mig, att väljas mellan tre vägar. Antingen
blir hela riket ett fattigvårdssamhälle och staten övertar hela fattigvårdsbördan.
En lösning av frågan efter denna linje lärer av flere skäl vara
fullkomligt utesluten, varför denna utväg redan från början bör lämnas ur
räkningen. En andra möjlighet är att låta landstingsområdet utgöra ett
enda fattigvårdssamhälle och ett tredje alternativ är att fortfarande låta de
nuvarande primärkommunerna vara fattigvårdssamhällen men genom landstingets
försorg årligen fördela utgifterna för fattigvården under gångna året
så, att varje fattigvårdssamhälle får betala lika belopp per bevillningskrona.
Vilken av dessa två sistnämnda vägar som bör väljas, kan kanske vid närmare
påseende komma ungefär på ett ut; dock förefaller det, som om det
förslag, som förordats av bland andra Västmanlands läns landsting och länsstyrelsen
i nämnda län, nämligen att landstingsområdet får utgöra fattigvårdssamhälle,
skulle ur flera synpunkter vara att föredraga, detta enligt
min mening med hänsyn till organisation av inspektion och anläggningar
för handhavandet av fattigvården, men under förutsättning att ändå bibehålla
den nuvarande kommunala organisationen för det omedelbara handhavandet
av fattigvårdsbestyret. Men även det tredje alternativet, som förordas
av bland andra fattigvårdsstyrelsen och kommunalnämnden i Sundbyberg,
torde förtjäna komma under övervägande. Genom fattigvårdsutgifternas
fördelning mellan fattigvårdssamhällena inom landstingsområdet skulle
ju en verklig utjämning komma till stånd i ungefär samma utsträckning,
som om landstingsområdet utgör fattigvårdsamhälle. Vid lösning av frågan
efter denna linje torde det emellertid även bliva av praktiska hänsyn önskvärt,
att inspektion och anläggningar för fattigvårdens handhavande i största
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
möjliga utsträckning göras till en landstingets angelägenhet, ävensom att
processer i fattigvårdsmål kommunerna emellan inom landstingsområdet såsom
överflödiga förhindras genom regler och bestämmelser i lagen. En fördel
med detta alternativ är, synes det mig, att skatteutjämningen kunde vinnas
med bibehållande av den kommunala organisationen i huvudsak oförändrad.
En anordning med lika beskattning för fattigvården inom landstingsområdet
skulle enligt motionären medföra viktiga fördelar beträffande bl. a.
fattig vårdsprocessen. Härutinnan anförde motionären följande:
Vad åter angår fattigvårdsprocessen, så vore fattigvårdssamhällenas nedbringande
till ett antal av omkring 30 från omkring 2,500 av en så genomgripande
betydelse för ett lättande av länsstyrelsernas och kungl. kammarrättens
arbetsbörda, att redan detta skäl borde vara tillräckligt talande för
en sådan lösning av fattigvårdsreformen, som tillgodoser även detta synnerligen
viktiga intresse. De flesta myndigheter med erfarenhet på området
hava också i sina yttranden över förslaget till lösandet av fattigvårdsfrågan
starkt betonat nödvändigheten av en sådan lösning.
På grund av vad sålunda anförts hemställde motionären om avslag å Kungl.
Maj:ts förevarande proposition samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t göra framställning om nytt förslag i ämnet med beaktande av de av
motionären framlagda synpunkterna.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, anförde andra särskilda utskottet
i denna fråga följande.
Ett undanröjande av de av motionären angivna olägenheterna i fråga om
fattigvårdsbördans ojämna fördelning och fattigvårdsprocesserna måste naturligen
framstå såsom önskemål vid en reform av fattigvårdslagstiftningen.
Mot genomförande av det förslag till avhjälpande av nämnda olägenheter,
som motionären i första rummet förordat, nämligen att göra landstingsområdet
till fattigvårdssamhälle, möta emellertid stora betänkligheter. I fråga
om den öppna fattigvården är det tvivelsutan lämpligast, att denna bibehålies
hos mindre enheter, som själva få bära kostnaden för densamma. Och även
den del av anstaltsvården, som bör ombesörjas å den vanliga fattigvårdsanstalten
(ålderdomshemmet), låter sig ej med fördel centraliseras i den utsträckning,
som nämnda förslag innebär. Härtill kommer, att landstinget
för närvarande saknar organ för utförande av en så omfattande verksamhet,
som skulle bliva följden av en dylik omläggning, även om man därvid
begagnade sig av den nuvarande kommunala organisationen. Genomförande
av motionärens förslag skulle säkerligen ej oväsentligt öka kostnaderna för
fattigvåi’den, vadan någon lättnad i bördan över huvud taget knappast vore
att förvänta.
Vid det av motionären alternativt framförda förslaget att genom landstingens
försorg årligen fördela utgifterna för fattigvården, så att varje fattigvårdssamhälle
finge betala lika belopp per bevillningskrona, skulle primärkommunerna
bibehållas såsom fattigvårdssamhällen. Så till vida innebär
dock detta förslag en förändring i den nu bestående ordningen, att primärkommunen
utgör ett fattigvårdssamhälle för sig, som enligt samma förslag
en kommun skulle komma att ansvara ej blott för kostnaderna för sin egen
fattigvårdsförvaltning utan även för viss del av fattigvårdskostnaderna i
andra kommuner inom landstingsområdet. Mot denna anordning möta i
stort sett samma betänkligheter som mot förslaget att göra landstingsområdet
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
till fattigvårdssamhälle med bibehållande av kommunala fattigvårdsstyrelser
såsom landstingets organ. Man har ej att riikna med samma omtanke vid
fattigvårdsförvaltningen, och det måste inrättas organ ej blott för själva
likvideringen utan även för kontrollen över fattigvårdsmedlens användande.
I sistnämnda avseende måste landstinget här gent emot varje enskild kommun
utöva kontroll såsom representant för alla andra kommuner inom landstingsområdet.
Denna anordning med likvidering och därav hiirflytande
kontroll genom landstingets försorg torde i tillämpningen snart nog framtvinga
ett landstingens övertagande av förvaltningen. Det är vidare att
märka, att den utjämning av fattigvårdskostnaderna liksom av kommunalbördorna
i allmänhet, som för visso är önskvärd, icke synes böra verka
inom varje landstingsområde för sig med påföljd, att det ena området kan
bliva vida mer skattetyngt än det andra utan bör ske över landet i sin helhet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, har utskottet ansett sig ej kunna
förorda bifall till det i motionen framställda yrkandet, vars antagande enligt
utskottets mening skulle kunna föranleda, att ännu flera år skulle förflyta,
innan en välbehövlig reform av fattigvårdslagstiftningen komme till stånd.
Under den utredning, som föregått det av Kungl. Maj:t nu framlagda förslaget,
hava olägenheterna av att bibehålla primärkommunerna såsom fattigvårdssamhällen
varit föremål för övervägande, och förslaget innehåller åtskilliga
utvägar för att råda bot för dessa olägenheter. Då dessa utvägar
efter utskottets mening äro antagliga och även andra åtgärder,som verka i
samma riktning, torde kunna ifrågakomma, har utskottet funnit anledning
saknas att frångå vad Kungl. Maj:t föreslagit i 5 §.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår behandlades nu före- Utskottet,
varande spörsmål vid 1918 års riksdag i sammanhang med antagandet av
gällande fattigvårdslag. Ehuru andra särskilda utskottet vid nämnda riksdag
uttalade, att ett undanröjande av olägenheterna i fråga om fattigvårdsbördans
ojämna fördelning och fattigvårdsprocesserna måste framstå såsom
önskemål vid en reform av fattigvårdslagstiftningen, ansåg likväl utskottet,
att så stora betänkligheter mötte mot att göra landstingsområdena till fattigvårdssamhällen,
att utskottet ej kunde förorda en sådan ordning.
De invändningar, som vid lagens antagande gjordes mot landstingens övertagande
av fattigvården, förtjäna alltjämt beaktande. Den av motionärerna
föreslagna anordningen skulle dessutom numera medföra ett sönderbrytande av
den organisation, som med stora kostnader för vederbörande fattigvårdssamhällen
till stor del genomförts enligt nu gällande bestämmelser. Härtill kommer,
såsom statens fattigvårdsinspektör i sitt till utskottet avgivna yttrande framhållit,
att redan en utredning rörande den föreslagna omläggningen skulle i nu
pågående reformarbete på fattigvårdens område leda till ett avbrott, som
vore högeligen beklagligt.
Utskottet tillåter sig för den skull hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 mars 1928.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN,
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Linder, greve Spens, Martin Svensson och Sigfrid
Hansson,* fröken Hesselgren samt herrar Sundberg och Berglund;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnussoni Skövde,* Johanson
i Hallagården,* Holmström i Stockholm, Ros, Johansson i Sollefteå och Andersson i Rasjön.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
9
Bilaga.
Kungl. Socialdepartementet.
Statens fattigvårds- och
barnavårdsinspektion.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Av Kungl. Maj:t anbefalld avgiva yttrande över en inom andra kammaren
av fru A. Christina Ekberg och fru Nelly Timring väckt motion,
nr 366, får jag härmed vördsamt anföra följande.
Motionen utmynnar i förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning om att landstingsområde skall utgöra fattigvårdssamliälle.
Såsom motionärerna erinra om behandlades på grund av väckt motion
denna fråga vid 1918 års riksdag i samband med antagande av nu gällande
lag om fattigvården. Andra särskilda utskottet ansåg, att förslaget skulle
möta stora betänkligheter, varför utskottet ej kunde förorda detsamma.
Utskottet erinrade om att under den utredning, som föregått det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget, hade olägenheterna av att bibehålla primärkommunerna
såsom fattigvårdssamhällen varit föremål för övervägande, och
att förslaget innehölle åtskilliga utvägar för att råda bot för dessa olägenheter.
Då dessa utvägar efter utskottets mening ansågos antagliga och även
andra åtgärder, som verkade i samma riktning, torde kunna ifrågakomma,
ansåg sig utskottet sakna anledning att frångå Kungl. Maj :ts förslag i 5 §.
Mot utskottets förslag reserverade sig tvenne ledamöter med yrkande om
skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte samt tvenne ledamöter mot
utskottets motivering för avslag.
Då det synts mig vara av intresse att erfara den uppfattning, som statens
tattigvårdskonsulenter vunnit under sitt snart tioåriga arbete angående
föreliggande fråga, har jag inhämtat nämnda konsulenters yttranden,
varav här meddelas följande.
''Konsulenten i I distriktet. Den i motionen föreslagna anordningen synes
ej vara till gagn vare sig för de hjälpbehövande eller för kommunerna.
Vad de förra angår är att märka, att hemunderstöden i regel tilldelas
med hänsyn till i respektive kommun rådande levnadsförhållanden. Detta
kan svårligen komma att ske, om förslaget genomfördes. Vidare torde,
om så blir fallet, den enskilda hjälpverksamheten, vilken nu särskilt på
landsbygden är starkt framträdande, sannolikt motverkas.
Vården i ålderdomshem synes icke komma i bättre läge än för närvarande.
Om en kommun är för liten för att hålla eget ålderdomshem, kan
ju ålderdomshemsfrågan lösas genom bildande av kommunalförbund eller
genom avtal om inackordering.
Beträffande kommunerna torde någon lättnad i ekonomiskt avseende
icke inträda för de mindre kommunerna, snarare tvärtom.
Konsulenten i II distriktet. Många av landets primärkommuner äro
visserligen allt för små för att på ett tillfredsställande sätt fylla de uppgifter
rörande fattigvården, som författningarna kräva, men möjligheter
finnas redan nu att skapa större enheter för detta ändamål än primärkomBihang
till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 12 höft. (Nr 22.) 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
munen. Sålunda kunna gemensamma fattigvårdssamhällen bildas med
tillämpning av 6 § i fattigvårdslagen.
Kommunernas största kostnader för fattigvårdens ordnande torde i de
flesta fall avse anstalternas byggande och drift. Men även i detta avseende
finnas möjligheter till sammanslutningar genom bildande av kommunalförbund.
Inom många primärkommuner och genom ovan nämnda sammanslutningar
har ålderdomshemsfrågan redan blivit ordnad på tillfredsställande
sätt, varför tidpunkten nu knappast synes lämplig för en så omfattande
organisation, som i motionen avses. I de flesta trakter av vårt land äro
primärkommunerna av den omfattningen, att något behov av större hemortsrättsområden
näppeligen torde föreligga.
Däremot synes behov förefinnas, att genom lagstiftning befrämja sammanslutningar
jämlikt 6 § i fattigvårdslagen i större utsträckning. Detta
skulle möjligen kunna ske genom att staten lämnade bidrag till ålderdomshemmens
ordnande i gemensamma fattigvårdssamhällen.
Konsulenten i III distriktet. En förstoring av fattigvårds- och barnavårdssamliällena
synes vara ett ofrånkomligt behov, om fattigvården och
barnavården skall kunna fylla de krav lagen uppställer. Att emellertid
göra landstingsområde till fattigvårdsområde synes vara en alltför kraftig
reform, för vilken tiden icke är mogen. En skärpning och utbyggnad
av 6 § andra stycket i fattigvårdslagen skulle däremot vara ett lämpligt
steg i avsedd riktning.
Konsulenten i IV distriktet. Önskvärt vore, om flera fattigvårdssamhällen
bildades av små kommuner för åstadkommande av jämnare fördelning
av fattigvårdsutgifterna och lättare tillgodoseende av understödsberättigades
behov. Däremot kan ifrågasättas, om det vore lämpligt att
ordna så stora fattigvårdssamhällen som hela landstingsområden.
Konsulenten i V distriktet. En eventuell utredning rörande de olägenheter,
som förslaget vill avhjälpa, torde påvisa behovet av större fattigvårdssamhällen.
Dock föreligger för närvarande mindre sådant behov än
tidigare, sedan de flesta kommuner nu löst ålderdomshemsfrågan antingen
på egen hand eller tillsammans med andra kommuner genom att bilda
kommunalförbund.
Konsulenten i VI distriktet. Det är möjligt, att den förstoring av fattigvårdssamhället,
som motionärerna tänkt sig, skulle kunna medföra någon
lättnad i fattigvårdsbördorna för de mest skattetyngda primärkommunerna,
men något verkligt material, på vilket man kan grunda en sådan
slutsats, föreligger icke. — De skäl, som vid fattigvårdslagens antagande
1918 anfördes mot det då motionsvis framförda yrkandet att landstingsområdet
skulle vara fattigvårdssamhälle, synas fortfarande äga sin fulla giltighet.
Sedan dess hava ett stort antal kommuner ordnat sin anstaltsvård
i enlighet med lagens föreskrifter, och i det stora flertalet av övriga kommuner
torde fattigvårdsmyndigheterna hava frågan om anstaltsvårdens
ordnande under utredning. Ett bifall till det i motionen framställda yrkandet
skulle icke allenast omintetgöra denna utredning utan även föranleda,
att ännu många år komme att förflyta, innan fattigvårdens anstaltsfråga
bleve slutgiltigt ordnad. Lägger man härtill, att, om landstingen
bleve fattigvårdssamhällen, dessa komme att anordna stora kasernliknande
anstalter i stället för de små och hemtrevliga ålderdomshemmen, torde det
vara uppenbart, att allvarliga olägenheter kunna uppstå, om fattigvården
ordnades på sätt motionärerna föreslagit.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
11
Konsulenten i VII distriktet. Då riksdagen 1918 ej medgav att landstingsområde
skulle vara fattigvårdsområde, hade den för visso grundade
skäl härför. Genom förslagets genomförande skulle fattigvården för den
behövande ej bliva bättre. Som denna nu är ordnad inom primärkommunerna
synes det lämpligast att dessa i fortsättningen var för sig handhava
sin fattigvård. Om landstingsområdet skulle utgöra fattigvårdssamhälle,
komme anstaltsvården med all säkerhet att i stor utsträckning bliva centraliserad,
en olägenhet, som är tydlig för alla, som haft med fattigvården
att göra och därvid iakttagit, vilken ovilja en understödstagare har mot
att komma allt för långt bort från den egna kommunen. Slutligen anmärkes,
att fattigvårdskostnaderna skulle, om förslaget genomfördes, med all
säkerhet bliva betydligt högre än vad nu är fallet.
Tillförordnade konsulenten i VIII distriktet. Det kan medgivas, att vissa
olägenheter, som nu förefinnas, skulle avhjälpas genom fattigvårdsområdets
utvidgande, men då det kan påräknas att svårigheter, icke minst med
avseende på kostnaderna, i stället komme att uppstå, kan starkt ifrågasättas
om något stode att vinna på reformens genomförande.
Överflyttande av kommunernas fattigvårdsutgifter på landstingen skulle
icke vara en tillräcklig åtgärd för att åstadkomma rättvis utjämning av
fattigvårdskostnaderna. Redan tidigare har beaktats svårigheten att
förena stads- och landskommuner i gemensamt fattigvårdssamhälle, varav
följt att i lag icke medgivits dylika förbund, även om vederbörande varit
ense därom. Alla skäl tala för att förslagets genomförande skulle hava
till följd, att kostnaden för understödsverksamheten ökades. Det är intresset
för den egna kommunens angelägenheter, som hittills framkallat
den sparsamhet, vilken i regel kännetecknat alla kommuner. Kommunerna
ha från början tvingats att anpassa sig efter förhållandena och lärt
sig att rätt avväga förefintligt behov och kostnaden för dess tillgodoseende.
Beträffande den minskning av fattigvårdsprocessernas antal, som förslagets
genomförande förmodas skola medföra, så torde denna fråga ej
kunna tillmätas någon avgörande betydelse. Inom nuvarande landstingsområde,
där fattigvårdsfunktionärerna lättare kunna komma i förbindelse
med varandra, kan vanligen uppgörelse komma till stånd utan process.
Det är inflyttandet till städerna, i synnerhet till sådana, som ej tillhöra
landsting, som föranleder de flesta tvisterna. Med hänsyn till vad sålunda
anförts och jämväl med hänsyn till att landstingen såväl ekonomiskt
som administrativt redan äro tungt belastade, tillstyrkes icke förslagets
genomförande.
Konsulenten i IX distriktet. Motionen avstyrkes utan motivering.
Det framgår sålunda, att samtliga konsulenter på grund av olika skäl
avstyrkt den ifrågavarande reformen.
För egen del får jag vitsorda att en omläggning enligt motionärernas
förslag skulle vålla ett väsentligt avbräck i det arbete, som nu i tio år pågått
för att på ett fullt tillfredsställande sätt ordna såväl den slutna som
den öppna fattigvården. Detta arbete har ännu ej avslirtats, och det är
tydligt, att i samma stund en utredning om den föreslagna omoi-ganisationen
fattades, skulle många kommuner, som i det längsta dröjt med att
ordna särskilt anstaltsfrågan, finna en välgrundad anledning att på obestämd
tid uppskjuta densamma. En utredning i denna organisationsfråga
skulle därför, även om den lämnade ett negativt resultat, leda till ett av
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
brott i nu pågående reformarbete på fattigvårdens område, som vore högeligen
beklagligt. Men även principiella skäl tala emot motionärernas förslag.
Det kan icke anses vara med en sund ekonomi förenligt att primärkommunerna,
såsom motionärerna föreslå, besluta om meddelande av fattigvård
och landstingen bestrida kostnaderna därför. Allt talar för att en
sådan anordning blir dyrbar för samhället i sin helhet.
Om åter saken skulle så ordnas, att landstinget genom sina organ skulle
äga besluta om meddelande av fattigvård, kan det med fog göras gällande,
att landstingsområdena i flertalet fall äro allt för stora för att en tillfredsställande
ledning och kontroll skall låta sig genomföras.
Om sålunda ur olika synpunkter det ej kan tillstyrkas, att landstingsområdet
blir fattigvårdssamhälle, så skall det gärna erkännas att, såsom
motionärerna framhålla, en hel del kommuner äro allt för små för att
kunna på ett tillfredsställande sätt tillämpa fattigvårdslagens bestämmelser.
Denna uppfattning har jag vid flera tillfällen hävdat, senast i den
skrivelse, som föranledde Kungl. Maj:ts proposition vid 1927 års riksdag
angående ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ i lagen om fattigvården (nr
109), vilken dock ej av riksdagen bifölls. Möjlighet att sammansluta små
kommuner till gemensamt fattigvårdssamhälle eller att bilda kommunalförbund
i och för uppförande av gemensamt ålderdomshem föreligger visserligen
för närvarande och har vad beträffar bildandet av kommunalförbund
tagits i anspråk i stor utsträckning. Men det kan ej förväntas, att
man allenast på frivillighetens väg i någon större omfattning skall kunna
åstadkomma åtminstone gemensamma fattigvårdssamhällen. Alltjämt har
jag därför den uppfattningen, att om några väsentliga resultat skola uppnås
i detta senare avseende, måste ökad befogenhet meddelas Kungl. Maj:t
att skapa sådana större fattigvårdssamhällen, där det uppenbarligen skulle
vara till allmänt gagn.
För den händelse en lösning i denna riktning kunde ske, skulle utan
större svårigheter och utan den av motionärerna föreslagna fullständiga
omläggningen av hela fattigvårdens organisation det av motionärerna
önskade målet kvinna nås.
På grund av vad sålunda anförts får jag vördsamt avstyrka bifall till
den föreslagna motionen.
Stockholm den 27 februari 1928.
G. H. von KOCH.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.