Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

iNr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1928 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förlängt uppskov
med ikraftträdandet av vissa bestämmelser i epidemilagen
m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 211 i första kammaren av herr Per
Gustafsson m. fl. samt nr 282 i andra kammaren av herrar Strindlund och
Svensson i Grönvik.

I motionerna, vilka äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen måtte
besluta följande ändring av övergångsbestämmelserna till epidemilagen av
den 19 juni 1919.

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920, dock att med avseende på
epidemidistrikt, som innefattar landsbygd, bestämmelserna i 18 § första och
fjärde styckena icke skola äga tillämplighet förrän från och med den 1
januari 1938.

Den skyldighet, som enligt 3 § 1 och 2 mom. åligger hälsovårdsnämnd,
skall beträffande hälsovårdsnämnd på landet icke inträda, förrän från och
med den 1 januari 1938 i annat fall, än då tillgång till plats finnes å sådan
sjukvårdsinrättning, som i 3 § 1 mom. omförmäles.

Ledamöter och — — — — år 1919.»

samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad
utredning angående beräkningen av erforderligt antal vårdplatser vid epidemisjukhus
jämte plan för övertaliga vårdplatsers användning för andra ändamål
ävensom undersökning om lämpligheten av mildring i fråga om de
stränga bestämmelser i övrigt, som nu gälla rörande epidemivården.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av medicinalstyrelsen. Det yttrande, som med anledning
härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande; och
hänvisar utskottet till dess innehåll.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 saml. 2 avd. 9 håfl. (Nr 17.)

1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

De före till- Epidemilagen den 19 juni 1919 grundar sig i huvudsak å det betänkande

wwtrsepide mec^ förslag till bland annat epidemistadga, som den 1 april 1915 avgavs
milaggillande av en för revision av hälsovårdsstadgan m. m. tillsatt kommitté.
bestämmelser Före tillkomsten av nämnda lag var ordnandet av epidemisjukvården
närmast en primärkommunernas angelägenhet. De grundläggande bestämmelserna
i ämnet funnos inrymda i 1874 års hälsovårdsstadga, enligt vilken
vederbörande kommuner borde, där sådant var nödigt och lämpligen kunde
ske, ombesörja inrättandet för dylik sjukvård av särskilda sjukhus eller
sjukrum. Förpliktelserna i detta avseende reglerades närmare genom förordningen
den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande och utbredning
av smittsamma sjukdomar bland rikets invånare. Enligt denna förordning
ålåg det i stad eller stadsliknande samhälle, där särskild hälsovårdsnämnd
funnes, hälsovårdsnämnden att föranstalta, att personer, insjuknade
i någon av de i förordningen avsedda sjukdomar, ofördröjligen bleve
intagna till vård å särskilt sjukhus eller i annan tillräckligt avskild lägenhet,
såvida icke enskild vård i särskilt rum under betryggande former
beretts de sjuka. Beträffande åter lantkommuner fanns i detta avseende
endast föreskrivet, att kommunalnämnd vid sjukdomsfall av nu förevarande
slag, vore pliktig att, såvitt möjligt vore, bringa till verkställighet de åtgärder,
som till förebyggande av sjukdomens utbredning av läkare föreskreves.

På grundval av dessa bestämmelser hade stads- och lantkommuner upprättat
ett antal kommunala epidemisjukhus. Inom åtskilliga län hade
emellertid efter hand landstingen funnit anledning att helt eller delvis övertaga
epidemisjukvården inom vederbörande landstingsområden och i sådant
syfte uppfört eller från kommunerna inlöst för berörda ändamål avsedda
sjukhusbyggnader. Vid en av förenämnda kommitté år 1912 verkställd
undersökning hade antalet epidemisjukhus i riket befunnits uppgå till 23/,
av vilka 95 vore belägna i städer — därav 7 tillhöriga landsting och 88
städerna själva1 — samt 142 å landsbygden — därav 32 tillhöriga landsting,
98 kommuner och 12 bolag eller enskilda. Medan antalet sängplatser i
städerna motsvarade 2.5 platser på 1,000 invånare, utgjorde motsvarande tal
för landsbygden 0.4 9 platser på 1,000 invånare. Sammanlagda antalet sjukplatser
å landsting, städer och lantkommuner tillhöriga epidemisjukhus i
hela riket uppgick vid 1917 års ingång till cirka 6,000.

De ao motto- Genom 1919 års epidemilag infördes i fråga om åtgärder för epidemisjuknema
berörda v;m| väsentligen förändrade föreskrifter, bland annat genom att skyldigheten
s»^Twi9 att sörja för dylik vård överflyttades från primärkommunerna till landstingen.
Ars epidemi- j de delar, som beröras av nu föreliggande motioner, innehåller epidemilagen
i huvudsak följande bestämmelser:

För ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar skall
varje landstingsomi''åde utgöra ett epidemidistrikt samt stad, som icke del 1

Endast fem mindre städer saknade dåmera epidemisjukhus.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

3

tager i landsting, utgöra eget sådant distrikt. Konungen ägta’ emellertid
för särskilt fall medgiva, att stad, som deltager i landsting, må utgöra eget
epidemidistrikt. Stad, som på grund av sålunda lämnat medgivande utgör
eget epidemidistrikt, är befriad från bidrag till den av landstinget anordnade
allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar inom det landstingsområde
staden tillhör.

Enligt 18 § första stycket i lagen skall varje epidemidistrikt äga tillgång
till erforderligt antal platser å sjukhus, avsedda för personer, som äro behäftade
med någon av de i lagen avsedda sjukdomar. Sådana epidemisjukhus
skola vara ändamålsenligt förlagda och anordnade samt försedda
med nödig utrustning, och skall vid dem anställas läkare samt den övriga
personal, som av behovet påkallas. Enligt fjärde stycket i samma paragraf
skall därjämte varje epidemidistrikt vara försett med erforderlig utrustning
för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, vilkas inrättande kan nödvändiggöras
av särskilda omständigheter.

Jämlikt 3 § 1 mom. i lagen skall, då någon av läkare förklarats behäftad
med viss i lagen avsedd sjukdom (pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber,
paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam
hjärnfeber eller rödsot), hälsovårdsnämnden tillse, att den sjuke ofördröjligen
erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning, såvida icke nödig
vård på enskild bekostnad beredes honom och de därvid mot smittas spridning
vidtagna åtgärder äro av beskaffenhet att kunna av nämnden godkännas
eller ock med läkares intyg styrkes, att den sjuke icke utan fara
för livet kan förflyttas. Enligt 2. mom. i samma paragraf äger hälsovårdsnämnden
enahanda skyldighet, då någon misstänkes vara behäftad med sådan
sjukdom och läkare finner hans intagande på sjukvårdsinrättning vara av
behovet påkallat.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1920. I särskild övergångsbestämmelse
föreskrevs, att med avseende på epidemidistrikt, som innefattade
landsbygd, de ovan återgivna bestämmelserna i 18 § första och fjärde styckena
icke skulle äga tillämplighet förr än åtta år förflutit från det lagen trätt i
kraft eller med andra ord den 1 januari 1928, samt i anslutning härtill att
den skyldighet, som enligt ovan återgivna 1 och 2 mom. i 3 § ålåge hälsovårdsnämnd,
ej heller skulle, såvitt anginge sådan nämnd på landet, inträda
förrän åtta år förflutit från det lagen trätt i kraft i annat fall, än då tillgång
till plats funnes å sådan sjukvårdsinrättning, som i 1 mom. av 3 §
omförmäldes. Vid 1924 års riksdag beslöts förlängning av ovan återgivna
övergångstider för tillämpningen av vissa bestämmelser i epidemilagen å
ytterligare fem år eller således intill den 1 januari 1933. I

I samband med behandling vid fjolårets riksdag av fråga om viss ändring Fråga vid
av grunderna för erhållande av statsbidrag till uppförande, inrättande eller 1927 års r*foinlösen
av epidemisjukhus upptogs jämväl spörsmålet om användning av fånig användepidemisjukhus
i vissa fall till andra ändamål än de därmed egentligen mng av ePide

j misjukhus till

avsedda. J

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

andra sjukvårdsändamål

samt till arbet
shem m. m.

I skrivelse till Kungl. Ma.j:t den 10 maj 1926 hade medicinalstyrelsen
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga styrelsen att efter framställning
från vederbörande epidemi- och hälsovårdsnämnder medgiva ett utnyttjande
av epidemisjukhusen för annan sjukvård än den för dem ursprungligen
avsedda under följande villkor, nämligen

att framställning i sådant ärende innehåller noggranna uppgifter dels å
vilka sjukhus eller avdelningar av sjukhus, som önskas upplåtna för ändamålet,
dels angående den närmare arten av den avsedda sjukvården (konvalescenter
från lasarett, tuherkulösa, sinnessjuka etc.), dels ock angående de
åtgärder som anses erforderliga för förhindrande av smittöverföring från
epidemisjukhusens övriga avdelningar,

att vid framställningen fogas förbindelse att, då så erfordras, skyndsamt
låta utrymma de ifrågavarande sjukhusområdena,

att medicinalstyrelsen efter prövning av sålunda gjord framställning, i den
mån så anses kunna ske utan att epidemisjukvården därav blir lidande,
lämnar medgivande för viss tid med rätt för styrelsen att före utgången
av den bestämda tiden återkalla sålunda lämnat medgivande, då skäl härför
föreligga, samt

att medicinalstyrelsen tillser, att statsbidrag för driften av epidemisjukhus
icke utgår för sjukplatser, som upplåtits för här ifrågavarande sjukvård.

Rörande detta spörsmål anförde chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen
till fjolårets riksdag (femte huvudtiteln, punkt 62, sid. 250)
följande:

Av medicinalstyrelsens utredning i ämnet framgår, att beläggningen å
epidemisjukhusen under senare år tidvis varit ganska ringa. Anledningen
härtill är givetvis i främsta rummet att söka i den kraftiga minskning i de
epidemiska sjukdomarnas — frånsett skarlakansfeber^ — frekvens, som
inträtt under de sista åren. En bidragande orsak till att särskilt å vissa
sjukhus beläggningen varit obetydlig utgör emellertid även sjuktransportväsendets
utveckling under senare tid, en omständighet som möjliggjort
större koncentration av epidemisjukvården inom de särskilda epidemidistrikten.
Denna koncentration har medfört, att eu del mindre epidemisjukhus
kunnat hållas helt stängda, och har därigenom lett till besparing.

Under nu angivna förhållanden synes det mig vara ett beaktansvärt uppslag
att söka för andra sjukvårdsändamål utnyttja epidemisjukhusplatser å
de orter där och under de tider då sådana platser ej krävas för vård av epidemiska
fall. Dylika upplåtelser måste nämligen anses vara ägnade att medföra
ett bättre tillvaratagande av de förefintliga, med avsevärda ekonomiska uppoffringar
från det allmännas sida anordnade epidemisjukhusplatserna, och de
kunna även bidraga att i någon mån minska behovet av platser å andra sjukvårdsanstalter.
Klart är visserligen, att ett sådant utnyttjande kan ske endast
i viss begränsad omfattning. Med hänsyn till nödvändigheten att vid förefallande
behov tillräckligt hastigt kunna åter taga erforderligt antal sjukhusplatser
i bruk för deras egentliga ändamål kunna nämligen de tillfälliga
upplåtelserna endast komma att avse användning för sådana sjukdomsfall,
där en förflyttning av patienterna utan tidsutdräkt är möjlig. Vidare måste
det givetvis tillses, att fullt betryggande anordningar kunna vidtagas för

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 5

att förhindra icke blott överförande av epidemisk smitta till patienter ä
sådana sjukhusavdelningar, som tillfälligtvis upplåtits för annan sjukvård,
utan även i förekommande fall smittöverföring från där inlagda patienter
t. ex. tuberkulösa till epidemiskt sjuka. I de fall, där nu angivna
och övriga erforderliga förutsättningar prövas vara för handen, synas mig
emellertid ifrågavarande tillfälliga upplåtelser av epidemisjukhusplatser böra
kunna komma till stånd.

På sätt medicinalstyrelsen framhållit, bör givetvis statsbidrag, som beviljats
för driften av epidemisjukhus, icke utgå för sådana platser under den
tid de äro belagda för andra sjukvårdsfall än i epidemilagen avsedda.

För den händelse riksdagen ej framställer erinran härutinnan, har jag på
grund av vad jag nu anfört för avsikt att tillstyrka, att Kungl. Maj:t
beträffande tillfällig användning av epidemisjukhus för andra ändamål lämnar
medicinalstyrelsen medgivande av i huvudsak den innebörd som avses i
styrelsens förut återgivna skrivelse den 10 maj 1926.

Vidare hade fråga om upplåtande av epidemisjukhus till arbetsliem uppkommit
med anledning av en framställning från Älvsborgs läns landstings
förvaltningsutskott om anordnande i det landstinget tillhöriga, dåmera stängda
epidemisjukhuset i Herrljunga av sådant arbetshem för kvinnor, som avsåges
i fattigvårdslagen.

Vad denna fråga anginge anförde departementschefen i ovannämnda statsverksproposition
(femte huvudtiteln, punkt 62, sid. 253), att det syntes honom
önskvärt, att, där så utan olägenhet kunde ske, epidemisjukhus finge
tagas i anspråk till ett annat allmännyttigt ändamål, exempelvis arbetshem.
Departementschefen hade för sin del ansett vara riktigt, att landstinget i
ett sådant fall icke skulle behöva helt eller delvis återbära statsbidraget.
Att de kostnader, landstinget nedlagt på epidemisjukhuset, numera blivit
överflödiga för sitt ursprungliga ändamål, berodde på ändrade förhållanden,
till vilka vid husets uppförande hänsyn icke kunde tagas. Sant vore visserligen,
att landstinget enligt gällande regler beträffande statsbidrag för anordnande
av arbetshem skulle vid byggnadens omändring till sådant hem äga i
statsbidrag uppbära endast hälften av kostnaderna för nödiga om- eller tillbyggnadsarbeten,
vilka kostnader avsevärt understege det uppburna statsbidraget.
Men å andra sidan skulle, om landstinget nödgades uppföra ny byggnad
för arbetshemmet och läte epidemisjukhusbyggnaden fortfarande stå oanvänd,
statsbidrag till nybyggnaden utgå med hälften av byggnadskostnaderna intill
ett belopp av 2,500 kronor för vårdplats. Departementschefen hade alltså
funnit det ur statsverkets synpunkt fördelaktigt, att byggnaden ifråga även
utan återbärande av statsbidraget finge komma till användning för det avsedda
nya ändamålet. I överensstämmelse härmed hade det synts departementschefen
även i vissa andra fall böra i viss utsträckning kunna ifrågakomma,
att epidemisjukhus, som funnes för framtiden obehövliga för epidemivården,
komme till användning för andra ändamål, utan att uppburet statsbidrag
på den grund behövde återbäras. Dylikt medgivande syntes böra
lämnas, när fråga vore om användning till sådan anstalt, för vars anordnande
statsbidrag eljest skulle utgå, såsom arbetshem, alkoholistanstalt,

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

tuberkulossjukvårdsanstalt och eventuellt anstalt för annat ändamål, för
vars främjande statsmakterna framdeles kunde komma att bevilja statsbidrag.
Därest den av departementschefen nu uttalade uppfattningen av riksdagen
lämnades utan erinran, hade det synts departementschefen lämpligt, att, där
så prövades skäligt, användning gjordes av den enligt gällande författning
till buds stående möjligheten för Kungl. Maj:t att dispensera från återbärande
av statsbidrag, då epidemisjukhus toges i bruk för annat ändamål än
det ursprungligen avsedda. Sådan dispens syntes i enlighet med vad som
anförts böra ifrågakomma, då epidemisjukhus, som funnes ej vidare vara
behövligt för sitt ändamål, användes för anstalt, för vars uppförande eller
inrättande statsbidrag eljest skulle utgå. Givetvis borde sådant medgivande
lämnas endast efter noggrann prövning såväl av frågan om sjukhusplatsernas
behövlighet för epidemivården som av behovet av anstaltsplatser för det ifrågasatta
nya ändamålet. Naturligtvis borde därvid också tillses, att möjligheten
till omändring av epidemisjukhus för annat ändamål utan återbärande
av statsbidrag ej Unge utnyttjas i syfte att kringgå gällande bestämmelser
beträffande statsbidrag för olika förekommande anstaltsändamål.

I sitt utlåtande nr 5 angående regleringen av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel anförde statsutskottet i denna fråga följande:

Utskottet vill för sin del hava uttalat, att, även om vissa betänkligheter
kunna riktas mot en upplåtelse av sjukhusen i fråga för de ändamål, departementschefen
angivit, utskottet likväl icke kunnat undgå att finna förslagen
såväl ur ekonomisk som praktisk synpunkt så beaktansvärda, att utskottet
ansett sig icke höra framställa någon erinran mot desamma. Utskottet
förbiser ej härvid, att genom dylik upplåtelse svårigheter i vissa fall
kunna uppstå att vid inträffande epidemier kunna med önskvärd skyndsamhet
åter taga sjukhusen i anspråk för sitt egentliga ändamål. På sätt departementschefen
framhållit, måste givetvis noga övervakas, att fullt betryggande
anordningar vidtagas för att förhindra icke blott överförande av epidemisk
smitta till patienter å sådana sjukhusavdelningar, som tillfälligtvis
upplåtits för annan sjukvård eller dylikt ändamål, utan även i förekommande
fall smittöverföring från där inlagda patienter till epidemiskt sjuka.
Enligt utskottets mening torde eu användning av sjukhusen, på sätt nu
ifrågasatts, synnerligen väl lämpa sig ifråga om konvalescenter. — Givetvis
bör noga tillses, att statsbidrag, som beviljas för driften av epidemisjukhus,
icke utgår för sådana platser under den tid, de äro belagda för andra sjukvårdsfall
än i epidemilagen avsedda, liksom ock att möjligheten till omändring
av epidemisjukhus för annat ändamål utan återbärande av statsbidrag
ej må utnyttjas i syfte att kringgå gällande bestämmelser beträffande
statsbidrag för olika förekommande anstaltsändamål.

Utskottets uttalande godkändes av riksdagen.

Motionärerna hava åberopat eu i Social-Medicinsk Tidskrift för november
1927 intagen uppsats, vari — under hänvisning till att man i Norge i en
del städer ansett sig kunna häva isoleringstvånget vid scharlakansfeber —
framställts vissa anmärkningar mot gällande bestämmelser om epidemisjukvården
i Sverige. I anslutning härtill hava motionärerna hävdat den upp -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

fattningen, att den är 1919 på detta område genomförda organisationen bör
upptagas till förnyat övervägande och att utredning härvid bör verkställas
angående behovet av vårdplatser å epidemisjukhus samt att i avbidan på
denna utredning den i övergångsbestämmelserna till epidemilagen medgivna
anståndstiden med epidemisjukvårdens fullständiga ordnande bör utsträckas
till den 1 januari 1938.

Det kan icke förnekas, att antalet förefintliga platser å epidemisjukhusen
i vårt land beräknats för eu beläggning, som vida överstiger den, som nu
förekommer. Såsom medicinalstyrelsen framhållit, torde det emellertid vara
vanskligt att av den nuvarande osedvanligt ringa sjukligheten i de sjukdomar,
som tarva vård å epidemisjukhus, draga någon slutsats beträffande
sjukhusens beläggning under de kommande åren. Medicinalstyrelsen hyser
den uppfattningen, att en ökning tvärtom är att befara. Det torde ej heller
enligt utskottets mening för närvarande vara möjligt att med säkerhet bedöma,
i vad mån den nedgång, som under de senaste åren ägt rum i fråga
om epidemiska sjukdomsfall, är av tillfällig natur, och bärande skäl synas
därför icke nu kunna anföras för att vidtaga en allmän revision av gällande
lagstiftning. De erfarenheter, som på hithörande område gjorts i vårt grannland
Norge i fråga om scharlakansfeberns karaktär och värdet av isolering
vid denna sjukdom, åligger det givetvis medicinalstyrelsen, som utövar högsta
uppsikten över den allmänna hälso- och sjukvården, att med uppmärksamhet
följa.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, lämnades vid fjolårets
riksdag sådant medgivande, att epidemisjukhus eller delar av dem kunna
för viss tid och under vissa villkor användas för vård av konvalescenter
från lasarett, tuberkulösa, sinnessjuka m. fl. ävensom för andra allmännyttiga
ändamål, såsom t. ex. arbetshem. Erinras må vidare, att från sakkunnigt
håll uttalats, att å epidemisjukhusen lämligen kan beredas vård åt
de med strypsjuka, lunginflammation och öroninflammation komplicerade
mässlingsfallen samt åt de med lunginflammation komplicerade kikhostfallen.

Vad angår motionärernas förslag om ytterligare uppskov med ikraftträdandet
av vissa bestämmelser i epidemilagen vill utskottet meddela, att enligt
uppgift, som kommit utskottet tillhanda, flertalet epidemidistrikt i riket
numera fullständigt ordnat epidemivården i enlighet med bestämmelserna
i 1919 års lag, under det att allenast ett distrikt, nämligen Kronobergs
läns landstingsområde, ännu icke vidtagit någon åtgärd härför. Av bemälda
uppgift framgår också, att inom ett icke ringa antal län driften temporärt
nedlagts vid ett flertal mindre sjukhus, att en del sjukhus lagts i reserv
och att försäljning beslutats ifråga om ett mindre antal dylika. I detta
sammanhang torde böra framhållas, att den av epidemistadgekommittén på
sin tid gjorda beräkningen angående erforderligt antal vårdplatser å epidemisjukhus
icke är bindande vid bedömandet av vårdnadsbehovet, ävensom att
de på senare åren förbättrade transportmöjligheterna givetvis underlätta
ordnandet av föreliggande spörsmål. Såsom medicinalstyrelsen erinrat hava

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

de distrikt, som ännu icke fullständigt ordnat sin epidemisjukvård, fördelen
att kunna hämta erfarenhet från de distrikt, som löst förevarande sjukvårdsfråga.
Utskottet har med hänsyn till här anförda förhållanden icke blivit
övertygat om behovet av den föreslagna lagändringen i syfte att bereda det
uppskov, som motionärerna ifrågasatt.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1928.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, greve Spens, Frändin, Sundberg*, Berglund
och Petrén;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Öberg*, Hage, Ödström, Johanson i
Hallagården, Holmström i Stockholm*, Ros* och Johansson i Sollefteå.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Johanson i Hallagården, som ansett att utskottet med anledning av
motionerna nr 211 i första kammaren av herr Per Gustavsson m. fl. samt
nr 282 i andra kammaren av herrar Strindlund och Svensson i Grönvik
bort hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om undersökning angående mildring i fråga om de stränga bestämmelser,
som tillämpats rörande epidemivården, samt vidtaga de åtgärder, som en
sådan undersökning kan föranleda.

Avdra lagutskottets utlåtande Nr 17.

9

Bilaga.

Kunyl. Medicinalstyrelsen.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Enligt ämbetsskrivelse från socialdepartementet den 3 innevarande februari
har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen att senast den 20 denna månad
till Eder överlämna yttrande över två inom riksdagen väckta likalydande
motioner, nr 211 i första kammaren och nr 282 i andra kammaren, angående
förlängt uppskov med ikraftträdandet av vissa bestämmelser i epidemilagen
m. m.

Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen anföra följande.

Epidemisjukhusens uppgift är dels att genom isolering av personer, som
angripits av smittsam sjukdom, söka förhindra sjukdomens vidare spridning,
dels ock att bereda de sjuka en god vård.

För att hindra utbredning av smittsamma sjukdomar äro epidemisjukhusen
icke ensamt tillräckliga, men de äro ett utomordentligt gott hjälpmedel.
Dessutom kräves det likväl av epidemiläkaren att vid inträffade
sjukdomsfall nedlägga ett energiskt arbete på utrönandet av smittvägarna i
varje särskilt fall. Då så sker, blir resultatet i regel gott, om goda isoleringsmöjligheter
finnas.

Det är emellertid icke lätt att med bestämdhet angiva, i vad mån epidemisjukhusen
kunna fylla sin uppgift att genom isolering hindra de smittsamma
sjukdomarnas spridning. Det förhåller sig nämligen så, att isoleringens
betydelse är mycket olika vid de olika sjukdomarna, beroende på dessas
olika spridningssätt.

Vid difteri, vars sjukdomsalstrande bakterie vi känna och lätt kunna
påvisa, spelar isoleringen av de sjuka och av dem, som utan att ännu hava
insjuknat, likväl förvärvat smittan, en mycket stor roll. Var och en, som
arbetat på detta område, har erfarenhet av icke blott huru väl man mången
gång kan lyckas att på ett tidigt stadium stäcka en hotande epidemi, utan
även huru man en annan gång misslyckas på grund av att man icke kunnat
snabbt nog utforska smittans ursprung och redan skedda utbredning. Svårigheterna
äro störst i större städer och under tider, då sjukdomen vunnit
mycket stor utbredning, innan epidemiläkaren blivit i tillfälle ingripa.

Vad som sålunda sagts om difteri gäller i stort sett även den epidemiska
hjärnhinneinflammationen, låt vara att påvisandet av smittämnet därvid är
något omständligare än vid difteri.

Vid nervfeber och paratyfus, vilka sjukdomar ofta framkallas av infekterat
vatten, mjölk eller andra livsmedel, har de sjukas isolering å epidemisjukhusen
stor betydelse för förhindrandet av sekundära fall, vilka eljest
vid ett epidemiskt utbrott av dessa sjukdomar lätt medföra förlängning och
ytterligare utbredning av epidemien, något som är väl känt för dem, som
haft att sköta dylika epidemier på en tid, då epidemisjukhus icke funnos tillgängliga.

Vid scharlakansfeber kan isolering icke sägas hava lika god effekt som
vid de ovannämnda sjukdomarna, emedan man ännu icke, åtminstone med
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 9 höft. iNr 17.) 2

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

säkerhet, kan påvisa smittämnet. Att isoleringen av de sjuka likväl är ett
gott hjälpmedel vid sjukdomens bekämpande, är ovedersägligt. Alldeles särskilt
är detta förhållandet, när de första sjukdomsfallen uppträda på en ort,
under förutsättning, att samtidigt all möda nedlägges på en utredning om
smittvägarna. Det är ju vidare uppenbart, att de å sjukhus isolerade fallen
icke bidraga till smittans spridning, som händelsen däremot skulle bliva,
om de sjuka vårdades i sina hem. De sjukas kvarblivande i hemmen skulle
dessutom medföra långvariga inskränkningar i mjölkhanteringen, där sådan
förekomme, samt långvarig avstängning från skolorna av skolpliktiga barn,
andra olägenheter att förtiga.

För förhindrande av sjukdomens vidare spridning vid barnförlamning har
isolering av de sjuka icke heller fullt samma betydelse som vid difteri och
nervfeber. Det är nämligen betecknande för barnförlamningen, att antalet
sjukdomsfall är påfallande ringa i jämförelse med antalet smittade personer,
av vilka de flesta antingen icke alls insjukna eller ock förete endast lättare
och mera ohestämbara symptom, liknande dem som uppträda vid influensa.
Isoleringen av de sjuka medför dock, att dessa icke kunna giva anledning
till nya sjukdomsfall eller nya bacillbärare.

Beträffande de sjukdomar, vilka icke äro inhemska i vårt land, såsom
pest, kolera, fläckfeber och smittkoppor, kan isoleringen av de sjuka på våra
epidemisjukhus anses som oeftergivlig.

Att i hemmen isolera personer, som insjuknat i någon av ovan nyssnämnda
sjukdomar, är endast i ett mycket ringa antal fall möjligt att genomföra.
Var och en som, innan tillgång på epidemisjukhus fanns i riket, prövat på
att genomföra sådan isolering i hemmen, vet. att den i störa flertalet fall
bleve illusorisk, om den skulle utföras i stort.

Epidemisjukhusens andra, egentliga uppgift: att lämna de sjuka vård, är
av allra största betydelse. För att kunna fylla denna uppgift måste sjukhusen
emellertid vara ändamålsenligt uppförda och i övrigt välordnade.

Vid nervfeber, rödsot, barnförlamning, epidemisk hjärnfeber och sömnsjuka
är behovet av god sjukhusvård icke omstridd. De hem, där dessa
sjukdomar skulle kunna rätt vårdas, äro ett fåtal, jämfört med den stora
mängden hem, där dylik vård icke kan lämnas.

Mången anser måhända, att de lättare fallen av scharlakansfeber och difteri
mycket väl skulle kunna i stor utsträckning tillfredsställande vårdas i
hemmen, men sjukhusvården är dock att föredraga, tv ofta inträffa vid dessa
sjukdomar oförmodat komplikationer, som kräva snabb läkarbehandling. Om
den nuvarande lindriga form av scharlakansfeber såsom mycket möjligt

är__giver plats för en elakartad scharlakansfeber, kommer helt visst vården

å epidemisjukhusen av denna sjukdom att bättre uppskattas. De komplikationer,
som åtfölja scharlakansfeber — såsom körtelsvullnader, öronlidanden,
njurlidande och ledgångsrheumatism — kunna i regel icke med fördel behandlas
i hemmen. Läkning är på ett väl ordnat epidemisjukhus långt
säkra re

Att difterien kräver sjukhusvård, därom borde intet tvivel råda, även om
sjukdomsfallet icke åtföljes av den ej så ovanliga komplikationen strypsjuka,
som fordrar snabbt ingripande. En betryggande serumbehandling kan icke
anordnas i hemmen. Ympning mot difteri har icke nått den betydelse, att
den ännu kan inverka på behovet av sjukhusvård åt difterisjuka.

Medicinalstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om, att överläkaren vid
Malmö epidemisjukhus Ebbe Petrén i sin bok »Våra vanligaste epidemiska
sjukdomar» framhåller (sid. 41) såsom viktiga önskemål, att gratisvard å

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

epidemisjukhusen borde beredas åt de med strypsjuka, lunginflammation nedi
öronlidanden komplicerade mässlingsfallen ävensom (sid. 92) åt de med lunginflammation
komplicerade kikhostfallen samt åt okomplicerade fall av samma
sjukdom, där värden i hemmet är omöjlig eller olämplig. Medicinalstyrelsen
anser dessa önskemål synnerligen beaktansvärda, men har likväl icke
ansett sig böra vidtaga någon åtgärd i anledning av förslaget, enär 25 § i
epidemilagen lämnar länsstyrelserna bemyndigande att, då mässling- eller
kikhostepidemi vunnit större utbredning på en ort, förordna att epidemilagen
i de delar, som prövas nödigt, skall vinna tillämpning beträffande de
båda nämnda — eller andra — sjukdomar.

I de föreliggande motionerna beröres frågan om smittrisken ä epidemisjukhus,
vilket föranleder medicinalstyrelsen att framhålla, att denna risk
är mindre ju mera välordnade epidemisjukhusen äro. I övrigt vill medicinalstyrelsen
i denna fråga hänvisa till den utförliga och sakrika utredning,
som återfinnes å sid. 14(i—160 i Petréns ovannämnda bok.

Motionärerna erinra vidare om, att i stället för utökning av förut befintliga
små enkla epidemisjukstugor här och var i bygderna, dessa nedlagts
och stora anstalter inrättats, vilket föranlett avsevärda kostnader. I anledning
härav vill medicinalstyrelsen anföra följande. På grund av den särskilt
ä rikets landsbygd svårt försummade epidemisjukvården beslöto ett
antal landsting, ännu innan någon epidemilag på allvar ifrågasatts, att
själva ordna denna sjukvård. Dessa landsting voro Västmanlands, Blekinge,
Upplands, Södermanlands, Östergötlands, Älvsborgs och Gävleborgs läns. I
Malmöhus län upptogs frågan i stor utsträckning av landskommunerna
själva. Av nu nämnda landsting eller med deras medverkan byggdes ett
rätt stort antal epidemisjukhus av mera ordinär storlek. Under de senare
åren har tendensen alltmera varit att bygga ett mindre antal större och
mera välordnade epidemisjukhus med — där sä kunnat lämpligen ske —
gemensam ekonomi med andra sjukvårdsinrättningar. Anledningen härtill
har i första rummet varit den, att samfärdseln i och med automobilens
införande och landsvägarnas förbättring i hög grad underlättats, så att
transporten av de sjuka till sjukhusen kunnat ordnas på ett helt annat sätt
än förut. En annan orsak har varit att genom en sådan anordning antalet
nödvändiga sängplatser kunnat nedbringas, ökade isoleringsmöjligheter erhållits
och bättre sjukvård kunnat beredas, vartill kommer, att de årliga
driftkostnaderna kunnat något minskas. Det lider enligt medicinalstyrelsens
uppfattning intet tvivel angående lämpligheten av denna omläggning.

Motionärerna framhålla, att beläggningen av epidemisjukhusen varit ringa
och lämna exempel härpå. Medicinalstyrelsen kan nämna, att å flera sjukhus
beläggningen även de sista åren varit relativt stor och att å en del
epidemisjukhus tidvis till och med förekommit avsevärd överbeläggning.
Det är emellertid alldeles riktigt, att beläggningen å epidemisjukhusen nu
under flera år i stort sett varit påfallande ringa. Anledningen härtill är
mycket lätt att påvisa och en blick på den sjukdomsstatistik, som i här
vidfogade bilaga meddelas, lämnar genast förklaringen. Det framgår av
densamma, att sjukligheten i de sjukdomar, som i den största utsträckning
pläga belägga våra epidemisjukhus, under de senare åren, särskilt under
åren 1924—1927 varit alldeles enastående ringa. Difterifrekvensen har varit
påfallande obetydlig alltsedan 1922. Scharlakansfebern har nedgått kraftigt
åren 1926 och 1927 och nervfebern har även visat låga siffror de senare
åren. Om man jämför siffrorna för de nämnda sjukdomarna före och efter
1922, skall man finna, vilken högst betydande skillnad som föreligger. En

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

så ringa sjuklighet, som rått under dessa senare år, har icke förekommit
under den tid, för vilken vi hava pålitlig statistik att tillgå, nämligen för
tiden från och med 1891. Även de övriga smittsamma sjukdomarna, som
innefattas i epidemilagen men icke anförts i den här framlagda statistiken,
hava blott förekommit mera sparsamt under de senaste åren. Förklaringen
till epidemisjukhusens för närvarande ringa beläggning ligger alltså i den
enastående och glädjande nog ringa sjukligheten. Det är emellertid tyvärr
icke någon förhoppning om, att sjukdomsfrekvensen framgent skulle förbliva
så låg, utan man måste vara beredd på ändring till det sämre. Styrelsen
grundar denna sin uppfattning på kännedomen om de kurvor, som återge
sjukdomsfallens antal under den gångna tiden. Karakteristiskt för dessa
kurvor är, att de med aldrig svikande säkerhet visa regelbundet återkommande
stigningar och däremellan sänkningar. Ibland äro dessa stigningar
mera måttliga, ibland däremot mycket stora. Mellanrummen mellan kurvornas
toppar kan även växla. För närvarande befinna vi oss i en mycket
djup och därtill ovanligt bred dalsänka, men stigningen uteblir helt säkert
icke heller denna gång. Man får en vink härom, om man tar del av siffrorna
för difteri. År 1926 synes denna sjukdom hava nått botten med
3,489 sjukdomsfall; år 1927 märkes en stegring till 3,816 fall, vilket motsvarar
1925 års siffra. Det är därför enligt medicinalstyrelsens mening alldeles
för tidigt att redan nu draga slutsatser beträffande epidemisjukhusens
blivande beläggning.

På grund av den ringa belastningen av epidemisjukhusen samt önskvärdheten
av att en del av dessa sjukhus undandroges epidemisjukvården för
att användas för andra ändamål träffades år 1927 med riksdagens medgivande
sådana anordningar, att epidemisjukhus eller delar av dem skulle
med medicinalstyrelsens medgivande kunna för viss tid och under vissa
villkor användas för annat sjukvårdsändamål än det för dem egentligen
avsedda. Riksdagen har icke heller haft något att erinra mot, att Kungl.
Maj:t skulle kunna, där så prövades skäligt, dispensera från återbärande av
statsbidrag, då epidemisjukhus, som finnes ej vara behövligt för sitt ändamål,
användes till anstalt, för vars uppförande eller inrättande statsbidrag
eljest skulle utgå. Ytterligare bestämmelser i liknande riktning torde tillsvidare
icke vara erforderliga.

Beträffande motionärernas förslag, att de nuvarande övergångsbestämmelsernas
i epidemilagen giltighetstid borde förlängas på ytterligare fem år
eller till den 1 januari 1938, vill medicinalstyrelsen erinra om, att det
endast är ett fåtal län, som icke hava vidtagit åtgärder för epidemisjukvårdens
ordnande samt att dessa senare län hava den stora förmånen att
kunna på ett lämpligt sätt redan från början ordna denna sjukvård med
stöd av den erfarenhet, som i frågan är att hämta från de län, som redan
genomfört sjukvården i fråga. Medicinalstyrelsen vill tillägga, att den av
epidemistadgekommittén gjorda beräkningen angående erforderligt antal
vårdplatser å epidemisjukhus icke är bestämmande i frågan.

På grund av vad styrelsen sålunda anfört, anser sig styrelsen icke böra
tillstyrka ytterligare förlängning av giltighetstiden för de nuvarande övergångsbestämmelserna
i epidemilagen.

Vad angår motioniirernas hemställan om förnyad utredning av vissa epidemisjukvården
berörande frågor får medicinalstyrelsen likaledes avstyrka
bifall till densamma. Det förhåller sig nämligen så, att epidemiologien
ännu innehåller många gåtor. På lösandet av dessa arbetas det för närvarande
ivrigt i alla civiliserade länder och så småningom torde nya upp -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

13

lysningar framkomma, vilka kunna bliva till ledning för det praktiska handlandet.
Tillsvidare äro emellertid isolering av och god vård åt de sjuka
två viktiga hörnstenar i epidemisjukvården, vilka icke böra rubbas.

B. BUHRE.

I-TSKI). BISSMAHK

C. B. von Mentzer.

Stockholm den 17 februari 1928.

Antal i Sverige under tiden 1891—1927 anmälda sjukdomsfall av nedanstående

sjukdomar.

År

Nervfeber

och

paratyfus

Seharlakans-

feber

Difteri

År

Nervfeber

och

paratyfus

Sckarlakans-

feber

Difteri

1891 ......

4,508

9,546

5,265

1910.........

1,962

10,896

12,107

1892 ......

f 4,650

10,044

6,162

1911.........

1,850

12,566

12,642

1893 ......

4,146

12,921

9,735

1912........

1,209

9,250

10,466

1894 ......

3,889

10,162

9,225

1913.........

1,538

10,144

12,062

1895 ......

3,455

7,190

8,055

1914 ........

1,924

10,253

11,869

1898 ......

3,354

7,515

7,581

1915.........

1,298

13,269

11,654

1897 ......

2,766

6,416

8,509

1916.........

1,467

10,495

12,541

1898 .....

2,356

5,793

11,010

1917.........

1,815

9,414

14,628

1899 ......

2,694

9,023

20,230

1918.........

2,971

7,871

27,676

1900 ......

2,224

9,713

20,810

1919.........

3,799

9,258

40,913

1901 ......

3,539

11,078

21,541

1920.........

1,250

9,791

26,504

1902 ......

1,529

9,500

15,015

1921.........

1,086

9,289

15,073

1903 ......

1,000

7,121

13,898

1922.........

911

10,710

6,548

1904 ......

1,699

8,242

15,258

1923.........

795

10,916

4,808

1905 ......

2,321

11,658

19,192

1924.........

1,402

11,022

3,929

1906 ......

1,780

8,177

15,426

1925.........

1,467

10,600

3,822

1907 ......

1,735

4,745

11,428

1926.......

832

8 546

3 489

1908 ......

1,880

5,745

8,798

1927.........

463

5,375

3,816

1909 ......

1,142

8,532

10,685

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 sand. 2 avd. 9 höft. (Sr 17.) 3