Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

5

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 7 februari 1928 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fullföljande
av utredningen angående rätten till växande vilda
bär. •

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 207 i första kammaren av herrar
Alexander Nilsson och Per Gustafsson samt nr 364 i andra kammaren av
herr Svensson i Grönvik m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om fullföljande av den utredning om
rätten till skogsbär, som 1919 års sakkunniga för revision av jordabalken
fått sig anbefalld, samt om de förslag till riksdagen, som av utredningen
kunna föranledas.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Den utredning, om vars fullföljande motionärerna nu hemställa, har tillkommit
på grund av en riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t år 1913.

Redan dessförinnan hade frågan om rätten till vilt växande bär varit föremål
för riksdagens prövning. Såväl år 1899 som år 1908 hade sålunda motioner
väckts med begäran om utredning i ämnet, men motionerna hade icke
vunnit riksdagens bifall. Till stöd för sitt avstyrkande utlåtande hade lagutskottet
sistnämnda år framhållit, att den rättsuppfattningen torde vara allmänt
utbredd, att jordägarens rätt icke i och för sig uteslö te annan från att
tillgodogöra sig ifrågavarande naturalster.

Frågan har även varit föremål för lagberedningens övervägande, och i sitt
år 1909 avgivna förslag till ny jordabalk upptog beredningen en bestämmelse
i detta ämne av följande lydelse: »Vilt växande bär och svamp äge en var
taga å annans mark, där det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats
eller i trädgård, ej heller, mot förbud av ägaren eller den honom företräder,
inom ett avstånd därifrån av tre hundra meter.» Detta stadgande skulle å
ena sidan icke innebära ett lagfästande utan vidare av den sedvanerättsliga
uppfattningen, som tilläde en var rätt att på annans mark plocka bär och
andra dylika naturalster, men å andra sidan icke heller alldeles bryta med
den hävdvunna uppfattningen och obetingat förbehålla skogsbären åt jordägaren.

Tidigare behandling
av
frågan om
rätten till
vilt växande
bär.

Riksdagen
1899 och 1908.

Lagberedningen
1909.

328 28

Riksdagen

1913.

Av riksdagens
framställning
föranledd utredning.

Kiksdagen

1927.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

Vid prövning av vissa vid 1913 års riksdag väckta motioner, som föranledde
riksdagens ovanberörda skrivelse, framliöll lagutskottet, att, sedan frågan senast
förelegat till riksdagens behandling, densamma otvivelaktigt inträtt i ett
väsentligen förändrat läge, i det att åtminstone i de sydligare delarna av
landet, där skogsbären tillädes ett jämförelsevis högre värde, rättsuppfattningen
vore på väg att förändras i riktning mot ett starkare hävdande av
jordägarens anspråk på att skogsbären tillkomme honom i likhet med andra
alster av hans jord, samt att han fördenskull borde äga att utan intrång av
andra tillgodogöra sig desamma. Riksdagens förutnämnda skrivelse den 26
april 1913, nr 60, innefattade också hemställan om utredning, huruvida och
i vilken omfattning ägare och innehavare av jord måtte kunna beredas skydd
Aot tillägnande av å deras mark växande vilda bär, samt om framläggande
för riksdagen av förslag till lagstiftning i ämnet.

Denna riksdagens framställning föranledde utarbetande inom justitiedepartementet
av ett utkast till lag om rätt till bärplockning och tillvaratagande
av vissa andra naturalster. Detta utkast vilade på väsentligen samma grunder
som ovan angivna av lagberedningen förordade bestämmelser. Över utkastet
avgåvo verk och myndigheter m. fl. infordrade yttranden. Ärendet överlämnades
sedermera till de sakkunniga, vilka år 1919 tillkallats för att biträda
i justitiedepartementet vid fortsatt behandling av frågan om ny jordabalk
(1919 års jordabalkssakkunniga). Emellertid förordnade Kungl. Maj:t den 24
november 1922, att det åt dessa sakkunniga anförtrodda utredningsarbetet
skulle vila från och med den 1 januari 1923 och därefter icke utan Kungl.
Maj ds särskilda medgivande upptagas. Enligt vad utskottet inhämtat, har
de sakkunnigas arbete icke ännu återupptagits, och något förslag i här förevarande
ämne hava de sakkunniga icke heller avgivit.

Den i förevarande motioner väckta frågan om fullföljande av berörda utredning
var föremål för behandling vid 1927 års riksdag i anledning av
motionerna nr 150 i första kammaren av herrar Per Gustafsson och Wohlin
samt nr 240 i andra kammaren av herr Svensson i Grönvik rn. Jl.

I utlåtande, nr 28, över motionerna anförde första lagutskottet, efter erinran
om frågans tidigare behandling, följande:

»Såsom framgår av det anförda, hava hittills utarbetade förslag angående
rätten till vilt växande bär icke lett till lagstiftning på området. Enligt utskottets
mening hava i de nu väckta motionerna icke förebragts sådana skäl,
att frågan om rätten till skogsbären bör göras till föremål för särskild utredning
och således utbrytas ur sitt naturliga sammanhang med revisionen
av jordabalken. Det lärer kunna tagas för givet, att arbetet med denna revision
kommer att återupptagas, så snart omständigheterna det medgiva.
Med hänsyn härtill anser utskottet det icke lämpligt, att framställning nu
göres till Kungl. Maj:t om fidlföljande av den utav 1913 års riksdag begärda
utredningen i detta ämne.»

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation anförde sju av utskottets ledamöter:

»Den utredning angående rätten till växande vilda bär, vilken på föranledande
av riksdagens skrivelse den 26 april 1913 igångsattes, har sedan

Första lagutskottets utlåtande Nr 7. 7

flera år tillbaka fått vila, och någon utsikt till dess snara återupptagande
synes icke vara för handen.

_Då samma skäl som föranledde den omnämnda riksdagsskrivelsen i oförminskad
grad alltjämt gorå sig gällande och anledning ej synes föreligga
att uppskjuta utredningen ifraga i avvaktan på en blivande revision av jordabalken,
få vi sålunda hemställa, att ifrågavarande motioner måtte av riksdagen
Infallas.»

Vid frågans behandling i riksdagen stannade kamrarna i olika beslut, i
det att forsta kammaren med 57 röster mot 44 biföll reservationen, medan
andra kammaren utan rösträkning biföll utskottets hemställan. Frågan hade
alltså förfallit.

Enligt vad utskottet inhämtat, har Västerbottens läns hushållningssällskap
i skrivelse till Kung! Maj:t den 28 december 1927 hemställt, att Kungl.
Maj.t täcktes låta återupptaga och fullfölja omförmälda utredning samt, om
möjligt, framlägga förslag i ärendet till 1928 års riksdag. Framställningen
har ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Da utskottet beträffande den i motionerna behandlade frågan alltjämt intager
den ståndpunkt, som kommit till uttryck i utskottets vid 1927 års
riksdag avgivna utlåtande i anledning av de då väckta motionerna i samma
ämne, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. i

Stockholm den 7 februari 1928.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Lerdala, Borell, Schlyter,

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Larson
John O. Karlsson*, Jonsson i Lycksele och Bissmark;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam, Leo, Nilsson i Antnäs
Karlsson i Vatö, Carlson i Mölndal, Olsson i Rimforsa* och Persson i Trången*. ’

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Borell, BtssmarJc, af Ekenstam och Nilsson i Antnäs, vilka anfört:

»På de skäl, som anförts i den vid utskottets utlåtande nr 28 vid 1927
års riksdag fogade reservationen, vilken intagits i förevarande utlåtande
anse vi, att utskottet bort hemställa,

att ifrågavarande motioner måtte av riksdagen bifallas.»

Frametällnin
till Kungl.
Maj:t i
ämnet.

Utskottet.