Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1928 kl. 12.30 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning
och förslag till fackdomstolar i biltrafikmål.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 21,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Lindley anhållit, det riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om nödig utredning
och förslag till fackdomstolar i biltrafikmål, sammansatta efter jämförelsevis
analoga grunder som de vilka ha kommit till användning i s. k. sjörättsmål.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Frågan om inrättande av specialdomstolar har helt naturligt varit föremål
för prövning vid de under 1800-talet gjorda försöken att omdana rättegångsväsendet.
Lagkommittén och äldre lagberedningen torde kunna sägas hylla
den grundsatsen, »efter vilken inga frågor, som enligt sin natur tillhöra doma.
remaktens prövning, må annorstädes, än vid de allmänna domstolarna, upptagas
eller fullföljas, och efter vilken det är, icke i domstolsorganisationen, utan
i bevisningen, som medlet skall ligga till vinnande av speciella sakkunskaper, då
sådana för bedömandet av rättsfrågor kunna vara av nöden». Lagberedningen,
som på återgivet sätt formulerade denna grundsats, uttalade tillika, att av allas
lika rätt inför allmän lag följde allas lika skyldighet att söka sin rätt inför
allmän domstol. Nya och förstärkta lagberedningen utvecklade sina synpunkter
å förevarande fråga i samband med prövningen av spörsmålet rörande
särskilda handelsdomstolar. Mera allmänt yttrade nya lagberedningen, att
ingen meningsskiljaktighet syntes råda därom, att man ej utan verkligt nödtvång
borde splittra domstolsinrättningens enhet genom specialdomstolar för
vissa kategorier av mål. För beredningen var den fråga, som i det förevarande
ämnet främst förelåge till besvarande, således den om handelsdomstolens oundgänglighet
såsom länk i den svenska domstolsorganisationen. Efter en närmare
undersökning hemställde beredningen, att frågan om inrättandet av särskilda
handelsdomstolar för det dåvarande finge förfalla och lämnas beroende på blivande
utredning i sammanhang med eller efter verkställd revision av sjölagen
och handelsbalken. För den händelse beredningens uppfattning icke skulle
vinna godkännande, fäste beredningen uppmärksamheten å några förhållanden,
som syntes böra ur principiell synpunkt beaktas såsom frågans samband

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. lavd. 10 höft. (Nr 13—i-i.) 1

Laglcommittén
m.fl. ang.
särskilda
domstolar.

Lagkommittén
1826.
Äldre lagberedningen

1849.

Nya lagberedningen

1884.

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Förstärkta
lagberedningen
1887.

med förbättrade anordningar för sakkunnighetsbeviset, de svårigheter, som
förefunnes att ordna domstolens kompetens, därest såsom ifrågasatts handelsdomstolar
upprättades allenast å vissa orter, m. m. Inom förstärkta lagberedningen,
som likaledes ställde sig avvisande mot inrättande av handelsdomstolar,
uttalades skiljaktiga meningar, bland annat av sedermera presidenten
Afzelius. Med hänsyn till det intresse, som de av beredningen och Afzelius
intagna ståndpunkterna synas äga, tillåter sig utskottet återgiva de härutinnan
avgivna yttrandena i vissa delar. Beredningen anförde:

Förstärkta lagberedningen kan icke dela den uppfattning, att den för handelstvisters
rätta bedömande erforderliga praktiska insikt och erfarenhet icke
skulle, kunna vara för handen hos domstolen, med mindre ledamöter av liandelsståndet
däri toge plats såsom domare.

Redan av lagkommittén har framhållits, att man i fråga om de särskilda
kunskaper, som erfordras för avgörande av vissa tvistemål, förblandat det,
som hörer till bevisningen, med det, som hörer till domsåtgärden. Väl är det
sant, att mången sak är av den beskaffenhet, att för dess prövning upplysningar
tarvas, vilka ej kunna meddelas utan insikt och erfarenhet i ämnen av helt
annan natur än dem, man kan föra inom juridikens område, och att sålunda
kunskaper i dessa olika ämnen omöjligen kunna förutsättas hos den rättslärde
domaren; men därav följer ingalunda, att icke varje sak skulle kunna bliva
tillräckligt upplyst och utredd, för att av honom med rättvisa avdömas. Innan
dom fälles, bör bevisningen å ömse sidor bringas till den fullständighet, som
parternas rätt kräver; dit är även att hänföra inhämtandet av de upplysningar,
som kunna vara av nöden från sakkunnige män. Domarens medverkan i detta
avseende är blott en ledning av bevisningens gång, varigenom parterna sättas
i tillfälle att erhålla sådana upplysningar, om de ej utan hans mellankomst
skulle vinnas.

Dessa av lagkommittén mot särskilda domstolar i allmänhet anförda skäl
synas även i fråga om handelsdomstolar äga full giltighet. Väl har inom förstärkta
lagberedningen uttalats den åsikt, att bevisningens bringande till fullständighet
i handelstvister vore en domarefunktion, vilken för sitt rätta fullgörande
erfordrade köpmän såsom bisittare i rätten. Enligt denna åsikt förefunnes
det nämligen i dylika tvister — så framt parterna icke vore understödda
av fullt sakkunniga biträden — ett särskilt behov av en verkligt sakkunnig
ledning från domstolens sida, om icke upplysningarne i målet skulle
bliva ofullständiga och missledande. För processinstruktionen skulle sålunda
erfordras speciell sakkunskap, och vid detta förhållande vore det i rättskipningens
intresse, om särskilt sakkunniga personer erhölle plats i rätten vid
yrkesdomarens sida.

Härvid anser sig emellertid förstärkta lagberedningen böra erinra, att förebringande
av fullständiga och rätt vägledande upplysningar i målet måste
vara ett åliggande i främsta rummet för parterna och deras biträden. Med de
föreslagna bestämmelserna angående offentliga sakförare har ock av nya lagberedningen
åsyftats, att parterna skulle äga tillgång till sakförare, vilka vore
sitt kall fullt vuxne, och det synes icke vara underkastat tvivel, att därigenom
kommer att beredas ett tillräckligt antal i handelstvisters utförande erfarne
och skicklige sakförare, åt vilka med full trygghet kan överlämnas att anskaffa
den bevisning genom sakkunnige, som för målets rätta bedömande är
av nöden. Bliver detta förhållandet, torde icke med fog kunna befaras, att en
domstol, bestående av rättslärde domare, icke skall bliva i stånd att i handelstvister
utöva den processledning, som vid avhörandet av de sakkunnige är av
nöden. Sakförhållandet i handelstvister är icke svårare att utreda än Bakför -

Första lagutskottets utlåtande, Nr 13.

3

hällandet i eu in ängd andra rättstvister, vilka här i äldre tider varit undandraga
de allmänna doinstolarne, och vilkas överflyttande till dessa domstolar
med allt skäl ansetts innebära en bestämd förbättring i rättskipningen. — ___

Vid antydda förhållanden bliver, enligt förstärkta lagberedningens åsikt,
behovet av verklig utredning av sakförhållandet vid handelstvisters avgörande
vida bättre tillgodosett genom ett lämpligt anordnande av sakkunnigbeviset
än genom införandet av särskilda handelsdomstolar, i sig inrymmande köpmän
såsom ledamöter; och förstärkta lagberedningen anser följaktligen, under
nämnda förutsättning, dylika domstolar icke vara av verkligt behov påkallade
för processinstruktionen.

Att handelsdomstolar med lekmän skulle komma att av allmänheten eller
åtminstone av köpmännen omfattas med större förtroende än de allmänna domstolarne,
. torde icke på förhand kunna med någon visshet antagas. Erfarenhetens
vittnesbörd synes nämligen kunna åberopas till bevis därför, att allmänna
domstolar, vilka uppfylla de berättigade anspråken på enkelhet, skyndsamhet
och säkerhet i rättskipningen, bliva även av köpmännen omfattade med
fullt förtroende, samt att a andra sidan handelsdomstolens anordning såsom
specialdomstol med lekmän icke ensam utgör tillräcklig förutsättning för att
åstadkomma en rättskipning, som är ägnad att ingiva förtroende. Jämte det
härutinnan för varje särskilt land hänsyn måste tagas till beskaffenheten av
den allmänna rättegångsordningen och av de domstolar, i stället för vilka handelsdomstolarne
tråda, måste det särskilt för ett gynnsamt resultat av dessa
domstolar förutsättas, att köpmannaståndets mest framstående förmågor finnas
villiga att däri tjänstgöra, Den uppoffring av tid och arbete, som detta
kräver, maste emellertid, då lekmannadomarens befattning bör betraktas såsom
ett hedersuppdrag, och därföre vara lönlös, bliva så betydande, att det för
mangen skulle befinnas alltför betungande att åtaga sig ifrågavarande befattn.
!?®V Sådant måste desto hellre befaras, därest handelsdomstolarna, vilka
säkerligen kunde bliva endast fa till antalet, skulle komma att sträcka sin
kompetens över hela riket.

Afzelius yttrade: Afzelins 1887.

o Lika med förstärkta lagberedningens flertal finner jag väl det icke kunna
såsom avgörande skäl för inrättande av särskilda handelsdomstolar åberopas,
att i handelstvister i allmänhet föreligga till bedömande förhållanden, som
falla utom den rättslärde domarens erfarenhet. Äro nämligen dessa förhållanden
under rättegången behörigen utredda, så att icke blott är upplyst vad
i målet verkligen förekommit, utan ock ådagalagt, vilken betydelse bör tillmätas
de sålunda upplysta omständigheterna, — är, såsom lagkommittén uttryckte
det, »bevisningen å ömse sidor bragt till fullständighet» —, då är
visserligen själva dömandet en funktion, vilken icke kräver någon särskild
sakkunskap utan endast den skärpa i omdöme och den utbildade subsumtionsförmåga,
som domaren i allmänhet bör besitta. Men att bringa utredningen
i detta skick av fullständighet är visserligen icke möjligt utan en kraftig
medverkan från domstolens sida. Denna processledande verksamhet, vid vilken
så väl nya lagberedningen som förstärkta lagberedningen, efter min åsikt
med full rätt, lagt synnerlig vikt, skall gå ut på att genom erinringar och
frågor åstadkomma reda och ordning i förhandlingen och göra utredningen
fullt uttömmande. En sådan medverkan från domarens sida är ett oavvisligt
behov, där parterna icke äro understödda av yrkesbildade advokater, men
även där sådant biträde kan påräknas, får domaren icke inskränka sig till
en rent passiv roll. Det är emellertid tydligt, att ett sådant ledande initiativ
icke kan finnas hos den, som är mer eller mindre främmande för de förhållanden,
varom fråga är; att avhjälpa denna brist genom tillkallande av

4

Första lagutsTcottets utlåtande Nr 13.

»sakkunnige män» låter sig icke göra, då dessas uppgift är att från en viss
synpunkt bedöma redan upplysta förhållanden, men det här däremot gäller
att åstadkomma fullständiga och tillförlitliga upplysningar i saken. Den enda
verksamma utvägen att åt domstolen bereda ett fullt självständigt initiativ
i detta hänseende är att i själva domstolen, jämte den rättsbildade yrkesdomaren,
upptaga ett särskilt sakkunnigt element.--■—

Härtill kommer, såsom ett efter min åsikt icke oviktigt skäl för inrättande
av en dylik särskild jurisdiktion för handelstvister, att en sådan åtgärd
helt visst skulle vara ägnad att höja vederbörandes förtroende till rättskipningen
i detta slags mål. Rättskipningen får icke, om den skall fylla sin uppgift
i samhällslivet, vara ett orakelspråk, som har endast den bestående ordningen
att tacka för sin auktoritet; den bör av dem, den gäller, omfattas
med frivillig tillit. Av denna anledning är lekmännens deltagande i rättskipningen,
enligt min mening, på alla områden en fördel; genom dem sprides i
vidsträcktare samhällslager kunskapen om rätten, sådan den är, övertygelsen
om rättvisan av de domslut, som fällas. Och icke minst på det område, som
här är i fråga, är en sådan rättskipningens återverkan på den allmänna uppfattningen
av betydelse.

Sjölagskom- I detta sammanhang må ock följande återgivas av vad sjölagskommittén —
mitten 188o ay vijken ^fzelius var medlem — i sitt år 1887 avgivna betänkande anförde
rörande frågan om sjörättsmålens hänvisande till specialdomstolar:

Kommittén kan icke underlåta att anmärka, det kommittén icke kan finna
dylika domstolar ovillkorligt förkastliga. — — — Där det icke kan förutsättas,
att domaren besitter eller lätteligen kan förskaffa sig erforderlig sakkunskap
för en behörig processledning, där måste det utan tvivel anses vara
i rättskipningens sanna intresse, om särskilt sakkunniga personer erhålla plats
i rätten vid yrkesdomarens sida; och kan för en hel klass av rättsförhållanden
ett dylikt likartat behov uppvisas, kan för dessa mål inrättandet av en
speciell domstol ifrågasättas. Därigenom beredes då ock den väsentliga fördel,
att domstolen inom sig själv besitter förutsättningarna för den prövning,
som ankommer mer på ett erfarenhetsskön än på allmän subsumtionsförmåga,
och därför icke behöver i dylika fall anlita personer utom rätten.
Kommittén skulle således, därest i vårt land sjörättsmålen varit hänvisade
till särskilda domstolar, visserligen icke av principiella skäl föreslagit dessas
avskaffande. Annorlunda ställer sig däremot frågan, när det gäller att införa
något fullkomligt nytt; redan de kostnader, med vilka en helt ny domstolsorganisation
skulle vara förenad, måste mana att begränsa reformen till
vad som kan anses oundgängligen nödigt. Det är icke alla sjörättsmål, för
vilka det ovan antydda behovet av en sakkunnig processinstruktion är i lika
hög grad kännbart. — — — Komme i vart land särskilda handelsdomstolar
att upprättas, borde visserligen, efter kommitténs mening, sjörättsmålens särskilda
handläggning därmed sättas i samband; men särskilda domstolar blott
för sjörättsmålens behandling har kommittéen ansett icke böra ifrågasättas.

Process- Processkommissionen anför i översikten av domstolsförfattningen i främkominmioneii
mande länder, att specialdomstolarnas öde växlat betydligt under tidernas lopp.

Befrämjade av 1700-talets uppfattning betraktades de under 1800-talet som
rester av en övervunnen ståndpunkt. Många tecken tyda enligt kommissionens
uttalande på att de återigen komma att bli uppskattade. I kapitlet om allmänna
grunder för domstolsförfattningen yttrar kommissionen, att de viktigaste
av specialdomstolarna, såsom vattendomstolarna, ägodelningsrättema

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

0

och krigsdomstolarna, nyligen varit eller för det dåvarande vore föremål för
särskilda utredningar. På grund härav hade kommissionen icke ansett sig
böra upptaga frågan om deras bibehållande och organisation till behandling.
Övriga särskilda domstolar (ägoskillnadsrätter, gränstullrätt in. fl.) hade så
speciella uppgifter, att en utredning angående deras fortsatta verksamhet
lämpligen icke heller syntes böra i det sammanhanget upptagas. Endast
frågan om bibehållande av de i vissa städer befintliga poliskamrarna och
polisdomstolarna ansågs böra nu behandlas. Anledningen härtill var bland annat
den organisation av de allmänna underrätterna, som kommissionen förordat.
Kommissionen föreslår vidare upprättandet av handelsdomstolar, bestående
av jurister och handelskunniga lekmän, samt anför i detta hänseende
bland annat:

Att därvid inrätta särskilda handelsdomstolar, som vore organiserade vid
sidan av de allmänna domstolarna, skulle medföra en splittring av domstolsförfattningen,
som varken vore nyttig eller nödig. Inrättandet av specialdomstolar
ökar städse svårigheterna att åstadkomma en jämn arbetsfördelning
mellan olika domstolar och ett fullständigt utnyttjande av tillgängliga
arbetskrafter. Dessa svårigheter bliva än större därmed, att, som här måste
förutsättas, handelsdomstolar icke kunna inrättas över hela landet. Det värde,
som ligger i upprätthållandet av ett visst samband mellan den allmänna rättskipningen
och rättskipningen i dessa specialmål, går också lättare förlorat genom
inrättandet av särskilda domstolar än genom en organisationsform, som innebär
lekmäns upptagande i de allmänna domstolarna .som domare i dessa mål.
Önskemålet att inskränka instansernas antal för handelstvisterna till två, så att
målet från första instansen kan fullföljas omedelbart till högsta domstolen, kan
också lätteligen nås därigenom, att de särskilda domstolsavdelningarna, i
vilka lekmän skola deltaga, inrättas icke vid lagmansrätterna utan vid hovrätterna.

Vid behandlingen av handelsdomstolarnas kompetens uttalar kommissionen
sig för ett hänvisande till handelsdomstolarna jämväl av vissa sjörättsmål.
Sedan kommissionen yttrat sig i frågan, vilka sjörättsmål borde behandlas av
dessa domstolar, och därvid särskilt berört dispaschmålen, anför kommissionen
vidare: _ )

I nära samband med nu berörda frågor står spörsmålet, huruvida i övrigt
sådana organisationsformer, som bestå i anordnandet av en särskild sammansättning
av de allmänna domstolarna för behandlingen av vissa specialgrupper
av mål, böra bibehållas eller utvidgas. För närvarande finnas dylika bestämmelser
i fråga om husesyn, vissa patentmål och sjöförklaring. Då hithörande
frågor beröra synnerligen speciella ämnen, har processkommissionen emellertid
ansett, att dessa icke böra göras till föremål för utredning i detta sammanhang.

I sin sammanfattning anför kommissionen i detta hänseende:

Bibehållandet av de särskilda domstolarna beror på de särskilda utredningar
därom, som redan nyligen gjorts eller torde komma att göras. Poliskamrar
och polisdomstolar skola dock icke bibehållas såsom särskilda domstolar.
Behovet av särskild rättskipning i handels- och sjörättsmål tillgodoses
genom inrättande i hovrätterna av särskilda avdelningar för behandling av
dylika mål, vilka avdelningar skola bestå av ämbetsdomare och handelskunniga
lekmän. Övriga fall, där särskild sammansättning av de allmänna dom -

6

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

Särskilda
domstolar i
Sverige.

Domstolarna
i vattenmål.

stolarna för vissa specialgrupper av mål nu är stadgad eller kan ifrågasättas,
böra icke nu upptagas till behandling.

De viktigaste specialdomstolar, som för närvarande finnas i vårt land, äro
ägodelningsrätterna, domstolarna i vattenmål och krigsdomstolarna. Hit höra
ock de i vissa städer befintliga poliskamrarna och polisdomstolarna. Av de nu
nämnda domstolarna må här något närmare beröras domstolarna i vattenmål.

Första domstol i vattenmål, vattendomstol, består av en vattenrättsdomare
såsom ordförande samt såsom övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer och
två vattenrättsnämndemän. A^id omröstande till dom äga samtliga ledamöter
individuell rösträtt. Ur förarbetena till vattenlagen må här återgivas, vad
vattenrätts- och dikningslagskommittéerna i sitt år 1910 avgivna gemensamma
betänkande härom anförde:

Det system för vattenfrågornas avgörande, vilket nu är gällande, kan näppeligen
anses tillfredsställande. För att kunna rätt handlägga dylika mål
erfordras ^nämligen hos domstolens ordförande erfarenhet och vana just vid
sådana mål. Sådan erfarenhet och vana kan endast i sällsynta undantagsfall
förutsättas hos de obefordrade domare, som tillförordnas att sköta häradshövdingämbetena
vid förfall för ordinarie innehavare. Protokollen i vattenmål
svälla ofta ut till betydande omfång och innehålla vidlyftiga utredningar med
en massa^ tekniska detaljer. Det medför tydligen alldeles särskilda svårigheter
för en mindre förfaren och därtill för ortens förhållanden kanske främmande,
tillfälligtvis förordnad ordförande att fullt sätta sig in i målet i hela dess vidd.

Det kan för övrigt svårligen förnekas, att även de ordinarie häradshövdingarna
— för att icke tala om rådstuvurätternas ledamöter — på många håll
sakna tillräcklig erfarenhet på ifrågavarande speciella område. Av de statistiska
uppgifter ^ kommittéerna införskaffat från landets underdomstolar
framgår, att vid många häradsrätter sådana mål äro så sällsynta, att en ordinarie
häradshövding under hela sin tjänstetid kanske icke får att handlägga
mer än några helt få dylika mål.

Ej heller för den tekniska sakkunskapen i sådana mål är det tillfredsställande
sörjt. Det sakkunniga biträde, som åt rätten anskaffas, blir icke ledamot
i rätten utan endast rådgivare åt densamma. Hans uppdrag kan begränsas
att besvara och utreda endast de frågor, varom rätten begär upplysning av
honom. Domstolsledamotens självständiga ställning når han i alla händelser
icke och rimligtvis ej heller just den känsla av personlig ansvarighet för domen,
som åtföljer en sådan ställning.

Det kan sålunda knappast förnekas, att redan med de uppgifter, som enligt nu
gällande lag tillkomma underdomstolen i vattenmål, många olägenheter och
bristfälligheter äro förenade med dessa måls handläggning vid de allmänna
domstolarna.

Med de nya och invecklade uppgifter, vilka enligt vattenlagsförslaget komma
att åligga vederbörande domstolar, måste med nödvändighet dessa olägenheter
och bristfälligheter framträda i mångdubbelt starkare dager.

Domstolens befogenhet i avseende å vattenmål blir enligt förslaget ingalunda
inskränkt till ett judiciellt avdömande av uppkomna tvister. Den förvaltningsrättsliga
befogenhet, som i viss mån tillkommer domstolen i vattenmål även
enligt nu gällande lagar, kommer att allt mer träda i förgrunden såsom en av
domstolens huvuduppgifter. Synpunkten av vad det allmänna bästa kräver i
ett eller annat avseende får stegrad betydelse.

Denna synpunkt skall vinna beaktande vid bedömande av vattenbyggnadsfrågor
i allmänhet. Men dessutom får domstolen beträffande alla viktigare
vattendrag just i detta avseende nya åligganden.

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

7

Efter att hava berört stadgandena härom anförde kommittéerna vidare:

Det ligger för öppen dag, att med sådana stadganden ojämförligt ökade krav
ställas icke blott på domstolsledamöternas rättrådighet, erfarenhet och skarpsinne
såsom domare, utan icke mindre på deras vidsynta blick för det allmännas
bästa och jämsides därmed för vikten att med hänsynen därtill förena tillvaratagandet
av rättssäkerheten för de enskilda. Det är icke mindre tydligt, vilka
ofantligt mycket mera komplicerade frågor av rent teknisk art med ett sådant
system läggas under domstolens avgörande. Det låter sig enligt kommittéernas
övertygelse näppeligen förnekas, att organisationen av våra allmänna
underdomstolar är sådan, att de måste sägas icke vara vuxna alla dessa nya
uppgifter.

Av skäl, vilka sålunda anförts, hava kommittéerna sett sig föranlåtna att
upptaga tanken på specialdomstolar för handläggning av vattenmål. Det
»nödtvång», varom nya lagberedningen talat såsom förutsättning för inrättandet
av specialdomstolar, måste anses förefinnas, och det särskilda mått av
sakkunskap på skilda områden, som höves dylika domstolar för vattenmål, torde
kunna åt desamma förvärvas. Dessa domstolar i första instans, som således
böra organiseras, kunna lämpligen benämnas vattendomstolar.

Ej heller domstolen i andra instans i vattenmål, vattenöverdomstolen, tillhör
de allmänna domstolarna utan utgöres av Svea hovrätt i särskild sammansättning.
Domstolen består av ordföranden å en av hovrättens divisioner såsom
ordförande, tre andra ledamöter i hovrätten samt en ledamot i kammarkollegiet.
Vattenöverdomstolen äger till biträde åt sig tillkalla sakkunnig person, som har
att övervara målets föredragning och må deltaga i överläggning om målet. Före
målets avgörande skall han till vattenöverdomstolen avgiva skriftligt yttrande
rörande de delar av målet, i vilka hans sakkunskap tagits i anspråk.

I sista instans dömer såsom eljest högsta domstolen.

Förutom de nu nämnda specialdomstolarna finnas rådhusrätter med särskild
sammansättning för handläggning av vissa mål.

Av dessa domstolar må till en början uppmärksammas den förebild för fackdomstolar
i biltrafikmål, som motionären framhållit, eller rådhusrätt, sammansatt
jämlikt 314 § 2 mom. av 1891 års sjölag. Anförda stadgande är av
följande lydelse:

När vid rådstuvurätt till handläggning förekommer mål angående klander
av dispasch, skola, utom domfört antal av rättens ledamöter, tre i handel och
sjöfart kunniga och erfarna män hava säte och stämma i rätten. Stadsfullmäktige
i stad, vars rådstuvurätt enligt 326 § äger upptaga dylikt mål, skola
före utgången av varje år utse dessa särskilda ledamöter att utöva befattningen
under det följande året. För att i deras ställe, vid inträffat förfall, tjänstgöra
skola tillika tre suppleanter utses; uppstår hinder jämväl för dem, äge
rätten för varje särskilt fall tillkalla andra.

De särskilda ledamöterna njute ersättning till belopp, som Konungen bestämmer;
skolande denna ersättning av endera parten eller av parterna gemensamt
gäldas, efter ty rätten, enligt de i 21 kap. rättegångsbalken stadgade
grunder, prövar skäligt.

Stadgandet avser sålunda allenast mål angående klander av dispasch d. v. s.
utredning och förslag till fördelning av gemensamt haveri. I den i lagrummet
omförmälda 326 § sjölagen stadgas, att klandertalan skall anhängiggöras vid

Rådhusrätter
med särskild
sammansättning
för handläggning
av
vissa mål,

Dispaschmål.

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Vissa patentmål.

rådhusrätten i den stad, där dispaschen är utgiven. Då dispaschörer för närvarande
finnas anställda endast i Stockholm, Göteborg och Malmö, blir stadgandet
tillämpligt allenast å rådhusrätterna i dessa tre städer.

Det nu berörda stadgandet i 314 § 2 mom. är väl att skilja från stadgandet i
314 § 1 mom., så lydande:

När sjöförklaring av rätten upptages eller sjöförhör, varom i 317 och 320 §§
sägs, verkställes, skola två ojäviga, i sjöväsendet kunniga och erfarna män
vara tillstädes för att såsom sakkunniga gå rätten till banda.

Dessa sakkunniga, av vilka åtminstone den ene bör hava utövat tjänst såsom
befälhavare å handelsfartyg, skola före utgången av varje år, med tjänstgöringsskyldighet
för det följande, utses av rätten. Å sakkunniga skall därförinnan
förslag, upptagande minst fem personer, upprättas av handels- och sjöfartsnämnden
i staden eller, där sådan nämnd ej finnes, av stadsfullmäktige;
dock vare rätten ej bunden av förslaget. För att i de sålunda utseddas ställe,
vid inträffat förfall, biträda skola två suppleanter utses; uppstår hinder jämväl
för dem, äge rätten för varje särskilt fall tillkalla andra.

Finner rätten, efter samråd med de sakkunniga, att i särskilt fall med avseende
på de däruti förekommande omständigheter, biträde av person med särskild
fackkunskap är erforderligt, äge rätten tillkalla sådan att såsom tredje
sakkunnig gå rätten till hända.

De sakkunniga njute ersättning av allmänna medel till belopp, som Konungen
bestämmer.

Såsom framgår av stadgandet äga dessa sakkunniga icke säte och stämma i
rätten utan skola allenast gå rätten till banda.

Angående motiven till bestämmelsen i 314 § 2 mom. må här erinras om det
förut återgivna yttrandet av sjölagskommittén rörande sjörättsmålens hänvisande
till specialdomstol. I fråga om behandlingen av dispaschmålen, som dittills
avgjorts av en kompromissnämnd, yttrades bland annat:

Vill man bereda dessa mål judiciell behandling, måste särskilda anordningar
vidtagas för att befordra dennas skyndsamhet. I överensstämmelse med den
äldre rätten har kommittén ansett nödvändigt att för dessa mål inskränka instansernas
antal. För att emellertid åt rådstuvurätts prövning giva största
möjliga säkerhet och sålunda i viss mån även bereda en ersättning för det
minskade antalet instanser, har det ansetts lämpligt, att rätten, när dylika
mål förekomma till handläggning, förstärkes med ett speciellt sakkunnigt element.
Den sakkunskap, som för dessa mål avses, är icke den rent tekniska
insikten i navigation och sjöväsende i allmänhet, och kommittén har därför
ansett denna anordning böra vara oberoende av de åtgärder, som för beredande
av dylik sakkunnig medverkan i andra fall kunna erfordras.

Bestämmelser om särskild sammansättning av rådhusrätt äro meddelade jämväl
i förordningen den 16 maj 1884 angående patent samt i lagen den 20 juni
1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av
handelsmål.

Enligt 15 § av patentförordningen kan, därest patenthavaren brister i utövningen
av ett patent, annan erhålla tillstånd att utan hinder av patentet
utöva uppfinningen. I dylikt fall skall domstolen efter ty prövas skäligt
föreskriva, under vilka inskränkningar och villkor samt mot vilken ersätt -

Fijrnta lagutskottets utlåtande Nr 13.

9

ning uppfinningen må av käranden utövas. Rätt domstol i sådant mål är, liksom
i vissa övriga patentmål, Stockholms rådhusrätt. I 20 § stadgas nu:

När vid Stockholms rådstuvurätt till handläggning förekommer mål, som i
15 § avses, skola, utom domfört antal av rättens ledamöter, tre i industriella
förhållanden kunnige män hava säte och stämma i rätten. Patentmyndigheten
skall före utgången av varje år utse desse särskilda ledamöter att utöva befattningen
under det följande året. För att i deras ställe, vid inträffat förfall,
tjänstgöra skola tillika tre suppleanter utses; uppstår hinder jämväl för
dem, äge patentmyndigheten, på framställning av rätten, för varje särskilt
fall utse andra.

De särskilda ledamöterna njute ersättning av statsmedel till belopp som
Konungen bestämmer.

Anförda lagrum erhöll sin lydelse genom lag den 9 maj 1902. I den proposition,
varmed förslag till lagen framlades för riksdagen, anförde chefen för
justitiedepartementet efter att hava berört frågan om tillämpning i visst fall
av föreskriften i 15 §:

I de mål, där fråga är om sådan tillämpning, kunna naturligen uppkomma
frågor, vilkas lösning fordrar särskilda praktiska insikter. Den sålunda för
dessa måls bedömande nödiga sakkunskapen kan utan tvivel till en viss grad
bliva tillgänglig för domstolen genom vittnens avhörande och genom inhämtande
av myndigheters och enskilda sakkunnigas utlåtanden. De spörsmål,
som kräva särskild sakkunskap, stå emellertid i så oskiljaktigt sammanhang
med de rent juridiska frågorna, att man icke i förevarande fall torde kunna
stanna härvid. Tillfälle måste beredas till överläggning emellan fackmännen
och rättens ordinarie ledamöter; de förra böra också få lägga sitt ord i vågskålen
vid själva avgörandet. En förebild för det stadgande, som sålunda
synes erforderligt, finnes i sjölagens bestämmelse om rådstuvurätts sammansättning
vid handläggning av dispaschmål.

Nämnas må ock, att patentlagstiftningskommittén i sitt år 1919 avgivna betänkande
med förslag till lag om patent m. m. föreslagit en utvidgning av bestämmelsen
i patentförordningen om sakkunniga meddomare till att omfatta
det stora flertalet patentmål.

Enligt lag den 20 juni 1905 kunna rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Handelsmål.
Malmö under vissa förutsättningar hava särskild sammansättning vid behandling
av handelsmål. Jämväl rådhusrätt i annan stad kan hava sådan sammansättning,
om nämligen Konungen förordnar, att lagen skall äga tillämpning å
rådhusrätten; för dylikt förordnande förutsättes emellertid, att stadsfullmäktige
i staden därom göra framställning. Skall rådhusrätt hava särskild sammansättning,
skola i rätten sitta två av dess lagfarna ledamöter, av vilka den
ene skall föra ordet, samt två handelskunniga män. De handelskunniga ledamöterna,
vilkas antal bestämmes av Konungen, särskilt för varje rådhusrätt,
utses jämte ett lika antal suppleanter av stadsfullmäktige för två år. Handelsoch
sjöfartsnämnd, där sådan finnes, skall före valet till stadsfullmäktige ingiva
uppgift å personer, som anses lämpliga till nämnda befattningar. Handelskunnig
ledamot eller suppleant må ej i sådan egenskap uppbära arvode.
Rådhusrätten iakttager ej av eget initiativ, att handelsmål handläggas av
rätten med den sammansättning, som 1905 års lag angiver, utan rättens be -

10

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

Antalet mål,
härrörande
av trafiken
med motorfordon.

sättande med handelskunniga ledamöter är beroende av parts yrkande. Käranden
måste framställa sådant yrkande redan vid uttagande av stämningen;
om sådant yrkande göres, skall vid målets företagande rätten kava den sammansättning,
som nu är ifråga. Har icke käranden yrkat, att rätten skall
hava ifrågavarande särskilda sammansättning, ankommer det på svaranden att
vid första rättegångstillfälle, då han är tillstädes, framställa yrkande därom.
I högre rätt, dit målet fullföljes, får ej komma under prövning, huruvida handelskunniga
ledamöter bort deltaga i målets handläggning vid rådstuvurätten.

I fråga om skälen till inrättandet av handelsdomstolar får utskottet erinra
om de ovan återgivna uttalandena av förstärkta lagberedningen och presidenten
Afzelius. Vederbörande kommitté anförde härom bland annat:

För den utanför affärslivet stående domaren måste det ofta vara en vansklig
uppgift att i och för förekommande handelsmål sätta sig in i köpmännens
åskådning, gällande handelsbruk och andra för handeln egendomliga förhållanden,
såsom handelsbokföringen, det köpmän emellan övliga språkbruket samt
i övrigt allt, som är att hänföra till handelns teknik. Då det ej sällan är svårt
att i dessa ämnen utfråga vittnen och sakkunniga, och deras utsagor kunna
utfalla oklara eller stridiga, bliver de sakkunnigas närvaro inom domstolen
av gagn för bevismaterialets upptagande, sovring och uppskattande. Någon
gång kan deras sakkunskap göra bevisning om dylika fackfrågor helt och
hållet överflödig; men de handelskunniga ledamöternas egentliga uppgift är
dock ingalunda att ersätta denna bevisning utan att tillföra domstolen den
allmänna kunskap om handelsförhållanden, som är erforderlig för det sakliga
materialets tillgodogörande.

Processkommissionen yttrar i sitt betänkande, att den möjlighet att bereda
rum för handelskunniga bisittare i rådstuvurätterna, som 1905 års lagstiftning
hos oss öppnade, visserligen blivit anlitad i mycket liten utsträckning. Det
torde emellertid ligga i sakens natur -— yttrar kommissionen vidare — att, när
den särskilda anordningens användande beror på initiativ av part, sådant initiativ
ofta uteblir, utan att detta beror på misstroende till anordningen. Därtill
kommer, att den nuvarande rättegångsordningen i allmänhet icke är gynnsam
för ett verksamt deltagande från lekmannadomares sida. Det sätt, varpå rättegångarna
hos oss nu föras, med många uppskov och materialets antecknande i
ett protokoll, som är enda grundvalen för målets avgörande, utgör ett hinder
för lekmännen att effektivt deltaga i avgörandet.

Såsom redan nämnts, föreslår processkommissionen inrättande i hovrätterna
av särskilda avdelningar för behandling av handels- och sjörättsmål.

En synpunkt, som motionären icke berört, men som synes äga betydelse vid
bedömandet av den i motionen väckta frågan, är det antal mål, som härröra
av trafiken med motorfordon. Den ojämförligt största delen av dessa mål
avser givetvis förseelser mot de författningar, som reglera trafiken med motorfordon,
nämligen förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon och stadgan
samma dag om trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadgan). Den sistnämnda
författningen innehåller bland annat det ofta tillämpade allmänna stadgandet,
att varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till
förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna, jämte straff för

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

11

överträdelse därav. Nu nämnda båda författningar, som trädde i kraft den
1 januari 1924, motsvarades tidigare, såvitt nu är i fråga, av förordningen den
30 juni 1916 om automobiltrafik.

Antalet förseelser mot de tre berörda författningarna, för vilka personer
sakfällts åren 1919—1926 framgår av denna tablå.

Förseelser mot

År

Hela rik

Landsbygd [ Städer

e t

Summa

Förordn. ang. automobiltrafik......

1919

250

1,955

2,205

> > »

1920

951

5,861

6,812

» > ■»

1921

1,551

4,395

5,946

> > >

1922

1,713

5,126

6,839

’ > » (motorfordon)

1923

2,268

5,580

7,848

> > > »

2,620

5,179

7,799

Yägtrafikstadgan............

1,237 3.857

3,891 9.070

5,128 12.927

Förordn. ang. automobiltrafik (motorfordon)

3,956

5,319

9,275

Vägtrafikstadgan............

2,912 6.868

5,622 ro.941

8,534 17.809

Förordn. ang. motorfordon........

4,242

5,975

10,217

Vägtrafikstadgan............

3,716 7.958

6406 12.381

10,122 20.339

Till belysande av det antal förseelser mot förordningen angående motorfordon
och vägtrafikstadgan, för vilka personer sakfällts under år 1926 av domstolarna
i de tre största städerna jämte närliggande landsbygd samt i några
andra domkretsar meddelas följande tablå.

Förseelser mot motorfordonsförordiiingen och vägstraflkstadgan, för vilka personer

sakfällts år 1926.

Motorfordons-

förordningen

Vägtrafik-

stadgan

Summa

Stockholms rådhusrätt ..........

98

423

521

Stockholms polisdomstol.....

2,424

1,944

4.368

Södertörns domsaga..........

72

26

98

Södra Roslags domsaga.............

183

103

286

Sollentuna och Färentuna domsaga.....

81

11

92

Stockholms läns västra domsaga......

14

2

16

Göteborgs rådhusrätt......

1

1

Göteborgs polisdomstol......

302

733

1,035

Askims, Hisings och Sävedals domsaga......

116

164

''280

Halmö rådhusrätt........

Malmö polisdomstol.......

481

989

1,470

Oxie och Skvtts domsaga ....

113

187

''300

Lunds rådhusrätt.......

63

38

101

Torna och Bara domsaga ....

260

268

528

Halmstads rådhusrätt.......

66

217

283

Halmstad och Tönnersjö häradsrätt........

15

10

25

Höks häradsrätt........

11

50

61

Norrköpings rådhusrätt.....

1

1

2

Norrköpings poliskammare......

91

93

184

Bråbygdens domsaga.....

36

in

147

Gävle rådhusrätt.......

113

180

293

Gästriklands östra domsaga ....

34

34

68

Att märka är, att en betydande del av de i tablåerna redovisade förseelserna
äro rena ordningsförseelser, vilkas handläggning kräver ringa tid, och att ej

12

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

Framställning
till Kungl.
Maj:t i ämnet.

Utskottet.

alla förseelser mot vägtrafikstadgan begåtts under trafik med motorfordon.
Å andra sidan återfinnas icke i tablåerna alla de förseelser i samband med
automobiltrafik, för vilka personer sakfällts enligt allmänna strafflagen, t. ex.
vållande till annans död genom vårdslös framfart med automobil, liksom ej
heller de mål, i vilka något sakfällande icke ägt rum; alla rent civila mål
såsom tvister om skadeersättning redovisas icke i tablåerna.

Enligt vad utskottet inhämtat, hava Svenska automobilförareförbundet, som
numera lärer hava uppgått i Svenska transportarbetareförbundet, samt Sveriges
trafikbilägares riksförbund i en den 17 november 1927 dagtecknad skrift
hos Kungl. Maj :t hemställt, att för 1928 års riksdag måtte framläggas förslag
om fackdomstolar i biltrafikmål, sammansatta efter ensartade grunder, som
äro stadgade i 314 § 2 mom. sjölagen vid handläggning av vissa mål. Denna
framställning har remitterats till de sakkunniga, som chefen för kommunikationsdepartementet,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 18 november
1927 tillkallat för utarbetande av förslag till ny förordning om motorfordon
jämte därmed sammanhängande författningar, med anmodan att avgiva utlåtande
över framställningen. Dylikt utlåtande har ännu icke avgivits.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, uttalade nya lagberedningen,
att man ej utan verkligt nödtvång borde splittra domstolsinrättningens enhet
genom specialdomstolar för vissa kategorier av mål; den särskilda domstolens
oundgänglighet för rättsskipningen var således för beredningen avgörande.
Denna grundsats, som senare torde hava följts vid inrättandet av de särskilda
domstolarna i riket liksom ock vid upptagandet i vissa rådhusrätter av ett sakkunnigt
element, anser utskottet böra vara bestämmande vid prövningen av den
i motionen väckta frågan.

Huruvida för en viss kategori av mål en särskild domstol är oundgängligen
nödig, beror i sin ordning på olika omständigheter. Till en början lärer
alltså här böra undersökas, om och i vad mån sådana särskilda insikter äro
erforderliga för handläggning och avgörande av nu förevarande mål, att
icke de allmänna domstolarna besitta eller på ett tillfredsställande sätt kunna
inhämta desamma. I samband härmed måste begreppet »biltrafikmål»
erhålla en närmare bestämning. Ett bestämt ställningstagande till nu nämnda
spörsmål kommer, även efter en omfattande utredning, att erbjuda stora
svårigheter. Så är ock förhållandet med en annan här med nödvändighet framträdande
fråga, den nämligen, på vad sätt domstolen skall tillföras behövlig
sakkunskap. Antingen kan det nämnda behovet tillgodoses genom ett
modernt sakkunniginstitut, eller ock kunna åt domstolen beredas erforderliga
insikter genom att sakkunniga personer erhålla säte och stämma i domstolen.

Även en annan omständighet torde böra beaktas vid bedömandet av den av
motionären väckta frågan. Det synes nämligen med visst fog kunna göras
gällande, att om automobiltrafikmål kräva fackdomstolar för ett rättvist avgörande,
förhållandet i många fall är enahanda med andra grupper av trafik -

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 13

mål. I så fall skulle den av motionären väckta frågan böra lösas i ett vidare
sammanhang.

Av betydelse vid prövningen av motionärens förslag äro jämväl de av motionären
till synes icke beaktade frågorna om organisationen av de föreslagna
fackdomstolarna å landsbygden samt om tillgodoseendet i överrätterna av det
behov av sakkunskap i dessa mål, som där må förefinnas.

De spörsmål, som utskottet nu antytt, erfordra givetvis för sitt besvarande
en närmare utredning. Frågan om en dylik utredning har, såsom ovan omförmälts,
bragts under Kungl. Maj:ts prövning genom förenämnda framställning
av Svenska automobilförareförbundet och Sveriges trafikbilägares riksförbund,
vilken framställning nu efter remiss är beroende på utlåtande av sakkunniga
för utarbetande av förslag till ny förordning om motorfordon jämte därmed
sammanhängande författningar. Då utredningen sålunda kan antagas komma
till stånd utan någon åtgärd från riksdagens sida, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 24 februari 1928.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Larson i Lerdala*, Borell,
Schlyter, Anderson i Hägelåkra, John O. Karlsson och Bissmark;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, af Ekenstam*, Leo, Karlsson
i Vätö, Carlson i Mölndal*, Johanson i Huskvarna, Olsson i Rimforsa och
Persson i Trången.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.