Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.
I
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1928 kl. 1 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
bestämmelser rörande val av suppleanter för kommunaloch
stadsfullmäktige.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 215, har herr Andersson i
Igelhoda hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring av gällande bestämmelser i förordningarna om
kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad samt om kommunalstyrelse
i Stockholm, att vid val av kommunal- och stadsfullmäktige
jämväl suppleanter skola utses att inträda såväl vid ordinarie ledamots avgång
som vid inträffande förfall för denne.»
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
En motsvarighet till den suppleantsinstitution, motionären önskar införd
beträffande fullmäktige i primärkommunerna, finnes redan med avseende
å landstingen allt sedan dessas tillkomst. Sedan den proportionella valmetoden
1909 införts förutom vid riksdagsmanna- och landstingsmannavalen även
vid stadsfullmäktigevalen, gjordes av 1913 års riksdag, i anledning av en
inom första kammaren väckt motion, framställning till Kungl. Maj:t (skrivelse
nr 24) om framläggande av förslag till bestämmelser, så vitt anginge
stadsfullmäktige, av enahanda innehåll, som enligt nu förevarande motion
föreslås beträffande stads-, kommunal- och municipalfullmäktige.
Riksdagen anförde därvid, hland annat, att i händelse av förhinder för
en stadsfullmäktig hans plats måste stå tom, vilket kunde leda till annat
resultat vid val eller hesluts fattande än om den meningsgrupp, den frånvarande
tillhörde, varit fulltaligt representerad, och att sålunda ett spelrum
lämnades åt slumpen, som kunde inverka störande på kontinuiteten i stadsfullmäktiges
arbete. Därjämte framhölls, att många stadsfullmäktigeledamöter
hade andra uppdrag, t. ex. riksdagsmannauppdrag, som kunde förhindra dem
att närvara vid stadsfullmäktiges sammanträden. Det kunde vidare vara
lämpligt, att, därest av en eller annan anledning stadsfullmäktig avginge,
personer funnes att tillgå, vilka såsom suppleanter redan förvärvat erfarenBihang
till riksdagens protokoll 1928. 5 sand. A höft. (Nr 5—G.)
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr, 5.
het i det kommunala arbetet. Slutligen erinrades därom, att stadsfullmäktige
i de större städerna liksom landstingen vore valkorporationer för val
till första kammaren, och att det vore särskilt olämpligt, om partiställningen
vid sådana val på grund av ledamöters förfall bleve förryckt.
Vid 1918 års lagtima riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition angående
införande av suppleantinstitutionen beträffande såväl stads- som kommunaloch
municipalfullmäktige. Kungl. Maj:t ansåg, att, om också de skäl, som
talade för införande av suppleantinstitutionen i stadsfullmäktige, icke alla
eller i lika hög grad gällde såvitt fråga vore om kommunal- och municipalfullmäktige,
densamma dock med hänsyn till den överensstämmelse, som
rådde mellan reglerna för de olika korporationerna, borde införas även i
fråga om sistnämnda slags fullmäktige. Konstitutionsutskottet tillstyrkte i
princip propositionen men föreslog ett annat system för suppleanters utseende
och inkallande än det Kungl. Maj:t framlagt. De av utskottet utarbetade
lagförslagen antogos av andra kammaren men avslogos av första
kammaren, varigenom frågan förföll. Den har sedermera icke återupptagits
förrän genom förevarande motion.
Utskottet vill till en början framhålla, att ett par av de skäl, som tidigare
anförts för den ifrågasatta reformen, numera bortfallit eller minskat i styrka.
Stadsfullmäktige äro sedan 1921 icke i något fall valkorporation vid första
kammarvalen. Beträffande de elektorer, som nu för de större städerna utse
första kammarledamöter, är suppleantinstitutionen införd i övenstämmelse
med vad som gäller för landstingsmän. Någon rikspolitisk betydelse
har sålunda ej längre införandet av suppleanter för primärkommunernas
fullmäktige. Vidare är att märka, att kommunikationsväsendets snabba
utveckling de senare åren i viss mån minskat svårigheterna för fullmäktige,
som på grund av andra offentliga uppdrag eller eljest vistas å annan ort
än den, där fullmäktige sammankomma, att infinna sig vid dessas sammanträden.
Olägenheterna av att sakna möjlighet till suppleanters inkallande
hava sålunda minskats.
Avgörande principiella invändningar kunna dessutom anföras mot suppleantinstitutionen.
Ett införande av denna institution torde uppmuntra det
mångsysslande på det offentliga livets områden, som nu ofta förekommer.
Utskottet finner vidare, att ett suppleantsystem kan komma att undergräva
ansvarskänslan hos de ordinarie fullmäktige. Det skulle säkerligen
visa sig svårt att begränsa institutionens användning till de fall, då det
förelåge fullgiltigt förfall för ordinarie ledamot. En effektiv kontroll i
detta hänseende torde knappast kunna genomföras. Systemet skulle kunna
leda därhän, att en fullmäktig på grund av egen bekvämlighet, önskan att
slippa deltaga i avgörandet av viss fråga eller annan dylik orsak komme
att nu och då undandraga sig fullgörandet av sitt representantskap.
Det skäl, som anförts, att suppleanterna skulle erhålla en god övning
som förberedelse för eventuellt ordinarie ledamotskap i fullmäktige, finner
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5. 3
utskottet icke övertygande. För vinnande av ett dylikt syfte erfordras, att
under en valperiod samma personer mera regelbundet inkallas. Härav
skulle följa nödvändigheten, att antalet suppleanter i viss mån begränsades,
vilket åter i sin tur till men för institutionens syfte skulle förminska möjligheten
av att vid förfall erhålla suppleant av samma meningsskiftning
som den ordinarie ledamoten. Utskottet anser dessutom, att fara föreligger,
att institutionen skulle komma att tynga fullmäktiges arbete. Suppleanternas
inkallande komme i många fall att äga rum kort före det sammanträde,
vid vilket de skulle tjänstgöra. De torde då i regel icke hinna sätta
sig mycket in i de förevarande frågorna och kunna således icke bliva lika
förtrogna med de kommunala spörsmålen som de ordinarie ledamöterna.
Suppleanternas insats torde under sådana omständigheter icke bliva av större
värde.
Förhållandena i landstingen kunna icke jämföras med dem i primärkommunernas
fullmäktige uti ifrågavarande hänseende. Frånsett det förhållandet,
att landstingen utgöra eller ingå i valkorporationer för utseende
av ledamöter i första kammaren, måste ihågkommas, att en landstingsmannasuppleant
i regel inkallas för ett helt landstingsmöte, i allmänhet
den enda sammankomst, landstinget har under ett år.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 mars 1928.
På konstitutionsutskottets vägnar:
K. von GEIJER.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.
Närvarande: Herrar von Geijer, Thulin, David Bergström, Adolf Dahl*, G. W. Hansson,
Stendahl*, Pauli*, Per Andersson*, Åkerberg*, Alkman*, Magnusson i Tumhult*,
Borg, Gustafson i Kasenberg*, Bäckström, Hallén*, Johansson i
Kälkebo*, Andersson i Igelboda, Fast, Forssell och Jensen.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Åkerberg, Borg och Andersson i Igelboda, vilka yrkat bifall
till motionen;
2) av herrar Per Andersson och Johansson i Kälkebo.