Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.
1
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1928 kl. 4 e- in.
Konstitutionsutskottets memorial med föranledande av återremiss av
utskottets utlåtande nr 7 i anledning av väckta motioner
om ändring av bestämmelserna angående de kommunala
församlingarnas rätt att utse revisorer samt om effektivare
kontroll och revision av kommunernas räkenskaper och
förvaltning.
I utlåtande nr 7 i anledning av de i andra kammaren väckta motionerna
nr 47 av herr Johansson i Edsbyn och nr 211—213 av herr Pettersson i
Hällbacken om ändring av bestämmelserna angående de kommunala församlingarnas
rätt att utse revisorer samt om effektivare kontroll och revision
av kommunernas räkenskaper och förvaltning har utskottet hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Enligt utskottet tillhandakomma protokollsutdrag hava båda kamrarna
återförvisat ärendet till utskottet för ny behandling.
I den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen och under kamrarnas
behandling av ärendet hava nya uppslag i frågan framkommit, vilka icke
berörts i motionerna. Genom kamrarnas återremiss av ärendet har detsamma
sålunda till sin omfattning betydligt vidgats. Med anledning härav
har utskottet funnit sig föranlåtet att söka utreda frågan om kommunernas
medelförvaltning i hela dess vidd. I sådant syfte har utskottet begärt yttranden
av Svenska Landstingsförbundet, Svenska Stadsförbundet och Svenska
Landskommunernas förbund, vilka yttranden utskottet här bifogar. (Se bilagorna).
Av vad sålunda bragts till utskottets kännedom framgår, att en undersökning
torde vara påkallad, huruvida icke kommunalförfattningarnas bestämmelser
angående kommunernas medelförvaltning borde kompletteras och
omarbetas för åstadkommande av större trygghet i förvaltningen.
Utskottet, som icke anser sig böra här närmare ingå på de erforderliga
lagstiftningsåtgärderna i detta hänseende, vill därför föreslå, att frågan om
kommunernas medelförvaltning upptages till en allsidig prövning i sammanhang
med slutbehandlingen av det utav landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld
utarbetade förslaget till revision av kommunallagarna.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 samt. 24 Imf t. (Nr 39.) 1
2
Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t i samband med behandlingen av
det föreliggande förslaget till lag om kommunalstyrelse
ville låta verkställa en allsidig utredning rörande frågan
om kommunernas medelförvaltning.
Stockholm den 15 maj 1928.
På konstitutionsutskottets vägnar:
K. von GEIJER,
Närvarande: Herrar von Geijer, Engberg*, Strömberg, Thulin, David Bergström, Stendahl,
Venncrström, N. S. Norling*, Martin Svensson, Per Andersson, Alkman, Sävström*,
Andersson i Igelboda, Pehrsson i Göteborg, Björkman, Forssell, Jensen,
Svensson i Grönvik *, Brännberg och Björnberg.
* Ej närvarande vid memorialets justering.
Reservation
av herr Stendahl, som ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort
hava följande lydelse:
I utlåtande — — — bifogar. (Se bilagorna.)
Av vad sålunda hragts till utskottets kännedom framgår hland annat, att,
vad motionärerna avsett, i huvudsak kommer att tillgodoses genom de förändringar
av hithörande bestämmelser, som av landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld
företagits i dennes förslag till revision av kommunallagarna.
Härvid måste man dock, för att rätt kunna bedöma frågan, strängt särskilja
de båda begreppen, kassakontroll och revision. Det förra är endast
den rent tekniska kontrollen över medelförvaltningen, under det att det
senare jämväl innefattar granskning av det sätt, varpå medlen disponerats.
Kassakontroll och revision äro alltså två fullt självständiga moment i en
effektiv kontroll.
Emellertid har utskottet jämväl funnit, att av de ovannämnda yttrandena
framgår, att kommunalförfattningarnas bestämmelser angående kommunernas
medelförvaltning borde kompletteras och omarbetas för åstadkommande
av större trygghet på detta område.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.
3
Utskottet, som i övrigt icke anser sig böra här närmare ingå på de erforderliga
lagstiftningsåtgärderna i detta hänseende, vill dock i detta sammanhang
påpeka den brist i hithörande stadganden, som förefinnes, därigenom
att tydliga bestämmelser saknas, som förbjuda en, om än aldrig så
tillfällig, sammanblandning av enskilda och anförtrodda kommunala medel.
Avsaknaden härav, vilken lätt leder till oegentligheter och förskingringar,
kringskär starkt möjligheterna till en snabb och effektiv kontroll. Ett tydligt
och klart förbud i detta avseende vore därför av synnerligen stor betydelse.
Utskottet vill med anledning härav föreslå, att frågan om kommunernas
medelförvaltning upptages till en allsidig prövning i sammanhang med
slutbehandlingen av det ovannämnda lagförslaget.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t i samband med behandlingen
av det föreliggande förslaget till lag om kommunalstyrelse
ville låta verkställa en allsidig utredning rörande
frågan om kommunernas medelförvaltning.
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.
Bilaga 1.
Yttrande avgivet av svenska
landstingsförbundet.
Till riksdagens konstitutionsutskott, Stockholm.
Genom remiss den 22 sistlidne mars har riksdagens konstitutionsutskott
anhållit, att svenska landstingsförbundet, efter att hava tagit del av motionerna
i andra kammaren nr 47 angående effektivare kontroll och revision
av kommunernas räkenskaper och förvaltning samt nr 211—213 om
ändring av kommunallagarnas bestämmelser om revisorer ävensom konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7 i anledning av dessa motioner, ville till
utskottet inkomma med de erinringar och förslag i ärendet, vartill förbundet
kunde finna anledning. I enlighet härmed har förbundsstyrelsen
äran anföra följande.
Enär omförmälda motioner och utskottsutlåtande taga sikte allenast eller
i första hand på primärkommunala förhållanden, kunde det måhända synas
riktigast, att landstingsförbundets styrelse antingen helt avstode från att
yttra sig i frågan eller i allt fall upptoge densamma till behandling endast
i den mån den kunde tänkas mera direkt beröra landstingen. Styrelsen har
emellertid ansett, att omförmälda spörsmål hade en stor allmänkommunal
betydelse, och att åtgärder, som eventuellt komme att vidtagas för kontrollen
av primärkommunernas penningförvaltning, i de allra flesta fall
komme att öva inflytande jämväl på landstingsförvaltningen, samt att på
grund härav styrelseyttrande borde avgivas och avfattas så att det komme
att avse ej blott landstingen utan kommunerna i allmänhet.
Det spörsmål, som avhandlas i dessa motioner och utskottsutlåtandet, måste
som sagt tillerkännas den allra största betydelse. Vad som rimligen kan
göras för stärkande av den ekonomiska kontrollen över den kommunala förvaltningen,
bör icke underlåtas. Å andra sidan måste ihågkommas, att man
här befinner sig på ett område, där en reglering genom lagstiftning är synnerligen
svår att åstadkomma, detta framför allt med hänsyn till kommunernas
olika storlek och de därav betingade skiljaktigheternä i finansförförvaltningen.
Den omständigheten, att förvaltning och kassarörelse framför
allt i landskommunerna oftast handhavas icke av tjänstemän utan av
oavlönade förtroendemän, måste också helt naturligt beaktas. Ihågkommas
bör till slut, att statsingripande på förevarande område med åsidosättande
av den kommunala självstyrelseprincipen lätteligen kan leda till ett försvagande
av det ansvar och den kontroll över den kommunala förvaltningen,
som böra ankomma på de kommunala organen.
Granskar man med hänsynstagande till omförmälda synpunkter de i motionerna
samt i utskottsutlåtandet och reservationen till detsamma framförda
förslagen, torde man till en början böra till fullo instämma i kraven på att
de kommunala revisorerna, som väljas i december, skola granska och revidera
räkenskaper och förvaltning för det närmast följande året. Detta krav
är av gammalt datum och har redan tillgodosetts för landstingens vidkommande
— landstingslagens 53 § —. Ändras respektive kommunallagar i
Konstitutionsutskottets memorial Nr H9. •’»
överensstämmelse härmed, sä torde emellertid av skiil, som framförts av
konstitutionsutskottet och reservanterna inom detsamma, några särskilda
lagbestämmelser beträffande den rätt, som bör tillerkännas revisorerna, eller
beträffande skyldighet för bank att tid efter annan tillställa revisorerna besked
om kommunens samtliga bankräkningars ställning icke vara erforderliga
eller ens lämpliga. Ihågkommas bör också, att införandet av omförmälda
bestämmelser med avseende på revisorernas mandatstid under inga förhållanden
får leda därhän, att revisorerna på övriga organs bekostnad tillskansa
sig ett otillbörligt inflytande på den kommunala förvaltningen. Råd
och anvisningar beträffande löpande förvaltningsåtgärder med undantag för
sådana, som direkt avse medelförvaltningen, torde revisorerna icke böra
avgiva.
Vad därefter angår den i motionerna i nr 211—213 påyrkade lagbestämmelsen,
att minst en av kommunalrevisorerna bör vara bokföringskunnig,
anser styrelsen i likhet med konstitutionsutskottet och reservanterna inom
detsamma, att en dylik bestämmelse icke är iignad att leda till önskat resultat.
Ej heller kan styrelsen för sin del biträda den av reservanterna
inom konstitutionsutskottet föreslagna åtgärden att tillskapa en av Kungl.
Maj:t och riksdag meddelad författning om hur den kommunala revisionen
skall utföras och vad revisorerna hava att iakttaga. Motiven för styrelsens
avvisande hållning gent emot en dylik lagstiftning ha redan i det föregående
antytts. På grund av de olika förhållandena i kommunerna måste den
föreslagna författningen antingen hållas i så allmänna ordalag, att den
praktiska nyttan av densamma bleve synnerligen ringa, eller ock göras så
vidlyftig och innehålla så många alternativ, att det skulle ställa sig synnerligen
svårt att rätt tillämpa densamma. Huru en dylik författning än
avfattades, komme den dock för den icke bokföringskunnige revisorn att
i stort sett vara utan praktiskt gagn. Men det är ju just för den icke bokföringskunnige,
som författningen i fråga skulle vara avsedd. Nej, vad
denne behöver, är icke en svårförstådd författning med ett fåtal eller en
mångfald paragrafer, som han ovillkorligen skall men icke kan tillämpa,
utan, vad behovet kräver och vad som skulle lända till stort gagn, vore
enligt styrelsens mening vissa i enkel och lättförståelig form avfatttade
promemorior angående den kommunala penningförvaltningen (och bokföringen)
med råd och anvisningar för de kommunala revisorerna. Dylika
promemorior, en för landsbygdens primärkommuner, en för städerna och
en för sekundärkommunerna, tjänande verkligt praktiska syften, borde, efter
det att nu pågående utredningar avslutats — jfr nedan —, kunna åstadkommas
genom de tre kommunförbunden. Promemoriorna borde av förbunden
tillhandahållas respektive kommuner och noga studeras icke blott
av de kommunala revisorerna utan jämväl av ledamöterna i de kommunala
nämnderna och styrelserna. I detta sammanhang vill förbundsstyrelsen för
sin del uttala, att den egentliga penningkontrollen inom en kommun bör
åstadkommas icke blott genom revisorerna och deras granskning utan i
första hand av respektive förvaltningsnämnder själva och deras medlemmar,
eventuellt genom särskild kassakontrollant. Denna penningkontroll i hela
dess omfattning regleras för närvarande ofta nog, framför allt för städernas
vidkommande, av särskilda av kommunerna själva antagna reglementen
och instruktioner.
Reservanterna inom konstitutionsutskottet ifrågasätta vidare anordnande
av »granskning utan varsel» såsom ett led i den kommunala revisionen.
Angående sättet för en dylik kontrolls organiserande framföras alternativen,
6
Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.
»att den centralt ordnades genom någon härför särskilt anställd person i
socialdepartementet eller att den uppdroges åt någon landsstatstjänsteman,
som då och då besökte någon eller några kommuner och verkställde en
granskning utan varsel». Detta förslag måste styrelsen för sin del bestämt
tillbakavisa. Redan önskemålet att icke utan synnerligen tvingande skäl
öka raden av statliga kontrollörer och inspektörer över den kommunala förvaltningen
gör styrelsen betänksam mot förslaget. Denna betänksamhet ökas
därigenom, att, såsom ovan framhållits, den kommunala finansförvaltningen
åtminstone i landskommunerna vanligen handhaves icke av tjänstemän utan
av kommunala förtroendemän. Redan under nuvarande förhållanden torde
det ofta nog vara rätt svårt att förmå den för uppgiften lämpligaste mannen
att åtaga sig den kommunala penningförvaltarens ansvarsfulla och arbetsamma
uppgift. Det kommunala förtroendeuppdraget handhaves på lediga
stunder och under kommunalt ansvar. Förtroendemannens kommunala räkenskaper
kunna icke såsom ett affärskontors, som handhavas av för ändamålet
särskilt anställda och avlönade krafter, ständigt ligga färdiga och framförda
till dags datum. Förtroendemannen kan icke när som helst, då en statlig
inspektör finner för gott, sätta till tid och arbete för tillhandahållande av
räkenskaper och nödiga upplysningar för kontroll och revision. En dylik
statlig kontroll och revision utan varsel skulle ovillkorligen kräva övergivande
av förvaltningen genom förtroendemän och övergång till tjänstemannasystemet
med ty åtföljande ökning av förvaltningskostnaderna åtminstone
för de smärre kommunerna. Den skulle vidare utan tvivel försvaga
vaksamheten och ansvaret hos de kommunala organ, som — vid sidan av
det statliga —, alltjämt skulle hava att kontrollera den kommunala penningförvaltningen.
En utan varsel skeende revision bör under inga omständigheter
avse annat än en kontroll, att icke försnillningar eller oegentligheter
begåtts, och en dylik revision kan ju, då revisorsval kommer att avse det
följande året, mycket väl företagas av kommunens ordinarie revisorer.
Vad till slut angår av reservanterna inom konstitutionsutskottet ifrågasatta
»bestämmelser om de kommunala räkenskapernas förande», vill styrelsen
erinra därom, att denna fråga såväl år 1913 som år 1925 varit föremål
för behandling av statsmakterna, samt att densamma, närmast med anledning
av nådiga remisser, under år 1926 behandlats i yttranden av kommunförbundens
styrelser. Bi lagda blad ur landstingstidskriften för sagda år —
bilaga 11 — innehålla en kort redogörelse för frågan och återgiva landstingsförbundets
yttrande i densamma. Delvis på grund av sagda remisser
hava kommunförbunden igångsatt utredningar. Därav föranledda förslag
torde vara att förvänta från förbunden under år 1929. När dessa förslag
med åtföljande bokföringsformulär föreligga, torde det, såsom landstingsförbundets
styrelse anfört i omförmälda yttrande, böra avgöras, huruvida
desamma lämpligen böra fastställas av Kungl. Maj:t eller ej.
Stockholm den 12 april 1928.
För svenska landstingsförbundets styrelse:
Johan v. Bahr.
1 Här ej medtagen.
Soen Oden.
Konstitutionsutskottets memorial Nr .''i:9.
Bilaga 2.
Yttrande avgivet av svenska
stadsförbundet.
Till riksdagens konstitutionsutskott.
Med skrivelse den 22 nästlidne mars till svenska stadsförbundet bär utskottet
översänt sitt utlåtande nr 7 vid innevarande års riksdag i anledning
av väckta motioner om ändring av bestämmelserna angående de kommunala
församlingarnas rätt att utse revisorer samt om effektivare kontroll och revision
av kommunernas räkenskaper och förvaltning jämte i utlåtandet åberopade
motioner — samt därvid anhallit, att förbundet ville till utskottet
inkomma med de erinringar och förslag, vartill förbundet kunde finna anledning.
I anslutning därtill tillåter sig förbundets styrelse anföra följande.
Styrelsen delar till fullo utskottets i utlåtandet uttalade mening, att syftet
med de föreliggande motionerna är synnerligen beaktansvärt. De på senaste
åren även i städerna ovanligt talrikt förekommande förskingringarna av
kommunala medel hava självfallet riktat de kommunala förvaltningarnas
egen uppmärksamhet på de brister, som på många håll visat sig vidlåda
revision och kontroll. I den fortlöpande konsultationsverksamhet, som utövas
av stadsförbundets byrå, har man också haft tillfälle konstatera, att strävanden
allmänt göra sig gällande att söka få såväl löpande kontroll som
årligen återkommande revision allt mera effektiv.
När man emellertid måste konstatera, att ännu mycket återstår att göra
därvidlag, torde förklaringen till detta förhållande således mindre få sökas
i bristande intresse för uppgiften än bland annat däri, att man här rör sig
på ett område, där man har ytterst stora svårigheter att övervinna. Dessa
frågor äro i själva verket betydligt komplicerade, och åtskilliga reformprojekt,
som när de framkastas, te sig bestickande nog, visa sig vid närmare granskning
föra med sig så framträdande olägenheter, att man maste ställa sig
mycket tveksam om deras värde.
När det gäller att bedöma framkomna förslag till åtgärder på området,
får heller icke förglömmas, att förhållandena ställa sig mycket olika i olika
kommuner. Först och främst är förvaltningens omfång ytterst varierande
och ställer redan på den grund olika krav på kontrollen. I den ena stadskommunen
äro vidare kassaväsen och bokföring centraliserade, i andra icke.
Den penningförvaltning hos en nämnd eller styrelse, som i ena staden liandhaves
av en förtroendeman (kassaförvaltare), ombesörjes på annat håll av
tjänstemän och på ett tredje av en central kassa.
Redan av dessa skäl äro fullt likformiga regler svåra att åstadkomma.
Det torde ligga vikt på, att varje kommun får ordna sitt revisions- och
kontrollsystem efter vad som lämpar sig för dess förvaltning. I samma
mån det använda systemet kan anpassas efter de lokala behoven, torde det
bäst fylla sitt syfte. Lagstadgade generella regler, som icke lämpa sig för
en viss kommun, torde för denna snarast vara ägnade att verka i motsatt
riktning mot vad man avsett. Ett fastställande i en författning av de bestämda
uppgifter, som skola åligga revisorerna, skulle förmodligen lätt föra
med sig, att i författningen till äventyrs förbisedda åtgärder ej heller
komme till utförande. I lagstiftningsväg ålagda åtgärder, som för t. ex.
en medelstor stad icke skulle kunna anses svåröverkomliga ur ekonomisk
8 Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.
synpunkt, kunde kanske för ett mindre samhälle komma att verka onödigt
betungande.
För sin del är styrelsen av den bestämda meningen, att vägarna till eu
förbättrad revision och kontroll i vart fall i stadskommunerna icke i första
hand gå genom någon mera omfattande lagstiftning. Det vore säkerligen
mindre lyckligt, om man läte sig påverkas av viss panikstämning till att
gä in för en lagstiftning, som snävt bunde kommunerna på detta område.
Oavsett vad som kunde bliva stadgat i ena eller andra avseendet, kommer
effektiviteten i kontrollen dock alltid i varje kommun att bero dels på dess
speciella efter förvaltningen noga avpassade system och dels och framför
allt på valet av de personer, som skola verkställa kontrollen. I städerna
torde tämligen genomgående möjligheter yppa sig att för revisionen erhålla
lämpliga förtroendemän, om man än därvid får förutsätta, att snäva partisynpunkter
vid valen få träda i bakgrunden.
Av en viss vikt synes också vara, att de erinringar, som göras av revisorerna,
hos den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten mottagas med förståelse
och, där de befinnas befogade, föranleda åtgärd. Vissa erfarenheter
synas giva vid handen, att så icke alltid torde vara förhållandet. Detta
torde sammanhänga med, att revisorerna stundom ej alls äro företrädda
inom fullmäktige, medan de klandrade förvaltningsnämndernas ledamöter
där äro desto mer representerade. Ur denna synpunkt kunde måhända
ifrågasättas ett stadgande, att någon av revisorerna skulle vara ledamot av
den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten eller att revisorernas ordförande
tillerkändes yttranderätt vid revisionsberättelsens föredragning, även om
han icke vore stadsfullmäktig.
Om än någon mera ingående lagstiftning icke torde vara önskvärd på
detta område, borde a andra sidan naturligen med fullt fog kunna göras
gällande, att den lagstiftning, som redan finnes, icke får försvåra önskvärda
reformer och att dess innebörd är fullt tydlig och klar. Ur denna synpunkt
har man för stadskommunernas del länge nog funnit en viss svårighet ligga
i ett. avseende, nu förevarande motioner också beröra, nämligen den omständigheten,
att kommunalförordningen föreskriver val av revisorer först
i slutet av det år, revisionen skall avse. I stad efter annan har man
emellertid, sedan utskottet på sin tid förklarat ett sådant tillvägagångssätt
icke stå i strid med kommunallagarna, börjat välja revisorerna i förväg.
För närvarande torde detta ske i minst ett 70-tal städer. Efter tillkomsten
av ett regeringsrättens prejudikat (regeringsrättens årsbok 1922 sid. 190),
som synes hävda eu mot utskottets tidigare uttalanden stridande uppfattning,
har mycken tveksamhet rått på denna punkt. Där överklagande varit
att befara, har man stundom sökt sig fram på rena kompromisslinjer som
t- ex. att låta vissa personer först under löpande år som siffergranskare
följa förvaltningen för att sedan i december välja just dem till revisorer.
Det synes styrelsen vara av intresse att på området i vart fall få fullt
klara bestämmelser.
Såsom under ärendets riksdagsbehandling framhållits, betyder emellertid
själva omläggningen av tiden för valet i detta avseende icke allt. Kommunalförfattningarna
behandla revisionen som en efter förvaltningsåret
under viss tid och i vissa former under magistratens ledning företagen
eftergranskning, och under förvaltningsåret synas revisorerna därför, om
ensamt den av Hammarskjöld föreslagna ändringen genomföres, knappast
äga vare sig rätt eller skyldighet att granska förvaltningen. I motiveringen
till det Hammarskjöldska förslaget talas också endast om möjlighet för
Konstitutionsutskottets memorial Nr 39. 0
myndigheterna att »rådföra sig» med revisorerna. Vill man ha eu granskning
under förvaltningsåret, torde det icke räcka enbart med ett nytt lagstadgande
om tiden för valet.
Att taga bestämd ställning till frågan, huruvida en ändring bör ske på
denna punkt eller icke, torde för övrigt i själva verket vara synnerligen
svårt. Å ena sidan måste det anses önskvärt, att revisorerna kunna genom
sin granskning under förvaltningsåret söka förhindra underslev och försnillningar.
Men å andra sidan torde det också få anses vara mycket värdefullt
att bevara det gällande systemet, att eu nämnd eller styrelse under förvaltningsåret
själv svarar för förvaltningen och först i efterhand star sitt ansvar
gentemot fullmäktige. Möjligheten för en förvaltningsnämnd att »rådföra»
sig med revisorerna kan visserligen ha sina fördelar, men den risken är väl
heller icke helt utesluten, att revisorer trycka sin prägel på själva besluten
och förvaltningsåtgärderna. Det torde kunna starkt ifrågasättas, om detta
vore till fördel för en sund och målmedveten förvaltning. Om revisorerna
skola väljas i förväg, synes det därför vara önskvärt, att deras rätt att revidera
under året tinge sin bestämda begränsning. En dylik granskning synes
icke böra hava annat syfte än att förhindra försnillningar men under inga
förhållanden omfatta någon realprövning av olika beslut. En dylik uppdelning
torde i praktiken visserligen icke vara så alldeles lätt att åstadkomma
men torde ej heller få anses oöverkomlig.
Det synes dock med fog kunna ifrågasättas, om man i diskussionen om
den kommunala revisionen i själva verket icke ofta nog förblandat tvenne
olika saker: revision och fortlöpande kontroll. Det skulle säkerligen vara
ägnat att klara begreppen, om man håller dessa två mycket strängt i sär.
Revisionen är som redan sagts enligt nu gällande kommunalförfattningar
en efterhandsgranskning, som författningsenligt tar sikte på räkenskaperna.
Efter mera moderna begrepp får den väl anses innefatta en granskning
också av beslut och åtgärder ur den synpunkten, huruvida dessa stämma
med gällande föreskrifter i allmänna eller lokala författningar och om de
varit ägnade att främja kommunens bästa. Under själva förvaltningsåret
behöver emellertid den för förvaltningen ansvariga myndigheten en fortlöpande
kontroll för att vara i görligaste mån skyddad för obehagliga efterräkningar.
Vill man strängt hålla i sär revisionen från den löpande förvaltningen,
torde man få låta denna senare under förvaltningsåret främst
bliva föremål för en annan löpande övervakning än revisorernas. Detta
skulle då ske inom ramen av själva förvaltningen genom att de, som bära
ansvaret för viss förvaltning, kommunalnämnd, drätselkammare etc., ålades
att genom utsedda kontrollanter, siffergranskare eller dylikt under året följa
förvaltningen. Möjligen skulle vissa rapporter, åsyftande endast medelskontroll,
av dessa kunna successivt överlämnas till revisorerna, om dessa
valts före förvaltningsåret. I större förvaltningar äro givetvis kassareglementen,
som meddela tämligen minutiösa föreskrifter i kontrollväg, inrättande
av revisionskontor eller stadsrevisorstjänster otc. olika redan praktiserade
sätt att utöva denna fortlöpande och med efterhandsrevisionen icke
sammanfallande granskning. Som en utgångspunkt synes man i vart fall
böra göra klart för sig, om och i så fall i vilken omfattning revisorerna
skola sörja även för den löpande kontrollen. Om särskilda anordningar
med större fördel kunna träffas för den löpande kontrollen, torde frågan om
tidpunkten för revisorernas val få eu mera sekundär betydelse.
I sina blivande yttranden över det Hammarskjöldska förslaget till revision
av kommunallagarna få kommunerna också tillfälle att tillkännagiva
10 Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.
sin ståndpunkt i fråga om tiden för val av revisorer. Under sådana förhållanden
synes lösningen av denna detaljfråga lämpligen kunna anstå i
avvaktan på dessa yttranden.
Vad angår detaljer i utskottsmajoritetens förslag, vill styrelsen ansluta
sig till dess uppfattning, att något generellt stadgande icke bör meddelas,
iitt en av revisorerna skall vara bokföringskunnig. Redan svårigheten att
definiera uttrycket »bokföringskunnig» synes utgöra ett skäl mot motionärens
förslag på denna punkt. Styrelsen har ovan uttalat som sin mening, att
kommunerna icke böra bindas med alltför snäva föreskrifter, och behovet
torde för städernas del som sagt i regel kunna fyllas utan alltför stora svårigheter.
När styrelsen så övergår till att yttra sig om reservanternas uppslag,
må till en början framhållas, att styrelsen delar dessas uppfattning, att ett
genomförande enbart av det Hammarskjöldska förslaget icke är tillfyllest.
Motiveringen för denna mening är redan angiven i det föregående.
Även till förslaget om en instruktion för revisorerna har styrelsen i
viss mån redan angivit sin ställning. För städernas del bliva som nämnt
dylika lokala instruktioner allt vanligare. Samlingar av dessa finnas tillgängliga
till utlåning hos förbundet, och när i en stad uppgöres förslag till
dylik instruktion, sker detta nästan alltid med ledning av nämnda material,
ur vilket utplockas vad som anses lämpat efter de lokala förhållandena.
Det vill synas sannolikt, att en instruktion, tillkommen på detta sätt, bra
mycket bättre bör kunna väntas täcka behovet inom respektive kommun
än en »av statsmakterna meddelad författning». En dylik författning skulle
dels vara generell, således antagligen icke passa för alla, dels uppgjord av
någon myndighet utan egen intimare kännedom om kommunal förvaltning.
Om generella anvisningar skulle göras, torde det vara naturligare, att dessa
tillkomme på initiativ av kommunerna själva i samarbete inom respektive
förbund. Erfarenheten inom det dagliga arbetet hos dessa förbund torde
dock snarast giva vid handen, att en långt driven standardisering och likformighet
bör undvikas men möjligheter att utnyttja de samlade erfarenheterna
noggrant tillvaratagas.
Under debatten i kamrarna framkom en mycket stark opinion mot utskottsreservanternas
tanke, att de kommunala kassorna skulle »utan varsel»
granskas av en tjänsteman från socialdepartementet eller vederbörande
länsstyrelse. Denna opinion finner styrelsen mycket förklarlig och synnerligen
befogad. Förslaget synes till en början innefatta ett ingrepp i den
kommunala självstyrelsen av så allvarlig natur, att man på kommunalt håll
närmast torde vara benägen att betrakta detsamma mera som ett lösligt
framkastat projekt, framsprunget ur den panikstämning, som alstrats av de
senare årens kommunala förskingringar, än ett verkligt allvarligt genomtänkt
reformförslag. Det är vidare svårt att riktigt klargöra, hur reservanterna
tänkt sig att anordningen skulle verka. Skall en tjänsteman från
socialdepartementet systematiskt taga dessa »stickprov», följande någon
hemlig resplan, eller skall han ingripa endast, »när anledning föreligger»?
I sistnämnda fall torde det bliva svårt att avgöra, när denna anledning
skall anses förefintlig. En av reservanterna tolkade i debatten förslaget så,
att kommunerna själva skulle begära granskningen. Om stadsfullmäktige
t. ex. skola fatta formligt beslut om rekvirerande av inspektören, blir väl
syftet med hans besök förfelat. Skall åter enskild kommunalman eller
revisor kunna taga initiativ, torde här kunna yppa sig föga önskvärda möjligheter
att trakassera politiska motståndare eller personliga ovänner. En
Konstitutionsutskottets memorial Nr it!).
11
kontroll enbart därav, att inga förskingringsmanipulationer föreligga, torde
slutligen svårligen låta sig verkställas utan en mera ingående granskning
av själva förvaltningen.
Reservanterna hava till sist pekat på bokföringssystemets betydelse ur
kontrollsynpunkt. Härvid har helt visst berörts en faktor av verklig betydelse
för den föreliggande frågan. Det är självfallet, att viss bokföringsmetod
icke i och för sig kan omöjliggöra underslev. Men ju klarare och
redigare bokföringen är uppställd, desto större möjligheter torde föreligga
för kommunens förtroendemän och i synnerhet dess revisorer att följa förvaltningen
och observera försök till oegentligheter. Också ur andra synpunkter
är frågan om enhetlig bokföring av den vikt och betydelse för
kommunerna, att en lösning av detta spörsmål måste anses vara högeligen
önskvärd. Vad städerna angår, har frågan om åstadkommande av en enhetlig
bokföring redan länge varit föremål för uppmärksamhet. Ett från
stadsförbundets sida taget initiativ har under föregående höst avsatt ett
första resultat i och med framläggande för förbundets kongress av ett förslag
i ämnet. Med detta som utgångspunkt sysslar för närvarande en kommitté
inom förbundet med att söka åstadkomma ett definitivt förslag. I
vad mån detta kan lyckas, torde det ännu vara för tidigt att yttra sig om.
Lika litet är styrelsen ännu i tillfälle att bedöma, huruvida det kan anses
önskvärt att lagstiftningsvägen få fastställda vissa föreskrifter, som den pågående
utredningen kan visa vara nödvändiga, eller om möjligheter komma
att föreligga att lösa frågan genom frivillig anslutning från stadskommunernas
sida. Under alla förhållanden synes det önskvärt, att resultatet av
utredningen avvaktas, innan statsmakterna gå in för att lagstifta i bokföringsfrågan
för städernas del. Det torde under alla förhållanden ligga i
öppen dag, att enhetligheten i bokföringen icke ens för städernas del kan
komma att avse annat än vissa principer och uppställningsmetoder. Tanken
att »uppställa till efterföljd ett par olika typer för räkenskapernas förande
allt efter kommunernas storlek» måste nog förefalla grotesk, om därmed
menas, att en stad av t. ex. Uddevallas storlek skulle nödgas söka använda
antingen en uppställning, användbar för Stockholm, eller en användbar för
en liten landskommun med 150 invånare.
Ehuru styrelsen, som av ovanstående framgår, icke är besjälad av någon
särskilt stark tro på betydelsen av, i vart fall en mera detaljerad, lagstiftning
på området, vill styrelsen med hänsyn till vikten av att intet underlåtes
som kan tänkas vara till nytta på detta område dock icke avstyrka
en utredning genom statsmakternas försorg, men vill styrelsen då uttala det
önskemålet, att utredningen måtte göras så allsidig som möjligt och att tillfälle
måtte beredas aktiva kommunalmän också för städernas del att deltaga
i arbetet.
Stockholm den 27 april 1927.
För Svenska stadsförbundets styrelse:
A. Borgström.
Dess ordförande.
Henning Karlson.
12
Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.
Bilaga 3.
Yttrande avgivet av Svenska
landskommunernas förbund.
Till konstitutionsutskottet.
Konstitutionsutskottet har till Svenska landskommunernas förbund remitterat
motioner, som väckts inom riksdagens andra kammare (nr 47 och
211—213) angående åtgärder för effektivare kontroll och revision av kommunernas
räkenskaper och förvaltning, samt utskottets utlåtande nr 7 över
sagda motioner med anhållan om att förbundet ville till utskottet inkomma
med de erinringar och förslag, vartill förbundet kan finna anledning. Förbundets
styrelse får i anledning härav anföra följande.
Frågan om kontroll av kommunernas medelsförvaltning är en angelägenhet
av stor betydelse. De många förskingringar av kommunala medel, som
på senare tider förekommit, gör det angeläget, att alla de förslag, som
kunna tänkas komma att förbättra tillståndet, böra komma under en sorgfällig
prövning. Det förefaller emellertid, som skulle denna bristande ärlighet
få tillskrivas den moral, som i vidsträckta kretsar blivit en följd av
kristidens påfrestningar, och den överbelastning med arbete, som många
kommunala förtroendemän då utsattes för. Dessa förklaringsgrunder kunna
givetvis icke få utgöra något försvar för ett vårdslöst handhavande av
kommunala medel, men å andra sidan få förhållandena icke föranleda åtgärder,
som i något avseende äventyra den kommunala självbestämningsrätten
eller åstadkomma rubbningar i förvaltningssystem, som i andra
avseenden äro tillfredsställande.
Beträffande de förslag, som framförts av respektive motionärer och av
reservanterna i utskottet, får styrelsen anföra följande.
Mot förslaget att välja revisorer före räkenskapsårets början för granskning
av det kommande årets räkenskaper kan i och för sig icke vara mycket
att erinra, ehuru styrelsen för sin del håller före, att en sådan åtgärd icke
kan hava avgörande betydelse för revisorernas möjlighet att mera omsorgsfullt
fullgöra sitt uppdrag. Det saknas dock icke utväg att även med nuvarande
ordning välja revisorer, som med uppmärksamhet följt förvaltningen
under året. Ehuru styrelsen icke avstyrker förslaget, vill den dock
redan nu varna för att giva det en räckvidd, som icke är av behovet påkallad
eller i varje fall icke kan anses utan vidare följa av den föreslagna
lagtexten. Ett sådant betraktelsesätt, som landshövding Hj. Hammarskjöld
gjort sig till tolk för, då han i motiveringen i sitt förslag till kommunallag
avd. I kap. 5 § 3 anför: »Möjligheten för kommunalnämnden att rådgöra
sig med revisorerna saknar ej heller betydelse», delar icke styrelsen. Ett
dylikt förhandsrådslag med dem, som kommunen utsett att kontrollera förvaltningen,
skulle lätt kunna leda till att revisorerna tillägna sig ett otillbörligt
inflytande på förvaltningen. Å andra sidan kunde revisorerna därigenom
komma att på ett betänkligt sätt på förhand binda sig för förvaltningsåtgärder,
vilkas riktighet och lämplighet de senare skola bedöma. Om
det också icke bör förhindras, att förvaltningsorgan under hand inhämta
sakkunniga råd, var helst sådana stå till buds, så böra eventuella rådslag
med revisorerna icke givas officiell prägel.
Konstitutionsutskottets memorial Nr -it).
13
Utskottet hur i sitt betänkande givit uttryck ät den meningen, att val
av revisorer iöre räkenskapsårets början skulle innebära bland annat befogenhet
för revisorerna att vidtaga alla de av herr Johansson i Edsbyn i
dennes motion under moment b) omnämnda åtgärder, såsom att inventera
kassor, granska räkenskaper o. s. v. Detta torde emellertid vara att giva
den ifrågasatta bestämmelsen en vidsträcktare innebörd än vad den rätteligen
har. § 72 i förordningen om kommunalstyrelse på landet och § 71 i
förordningen om kommunalstyrelse i stad iå anses innehålla föreskrifter
angående sättet och tiden för revisionens utförande och revisorernas rätt
att taga del av kassors och räkenskapers ställning. Någon ändring härutinnan
har icke ifrågasatts i landshövding Hammarskjölds förslag till
revision av kommunallagarna. Anses det därför önskvärt att åt revisorerna
giva sådan befogenhet, som riksdagsman Johansson i sin motion under
mom. b) föreslagit, bör detta i lagen uttryckligen stadgas.
Mot en sådan anordning hyser styrelsen emellertid stora betänkligheter.
Visserligen skulle revisorernas skyldighet att under löpande räkenskapsår
kontrollera kassarörelsen kunna anses innebära ett trygghetsmoment beträffande
medlens förvaltning. Men det kan mycket starkt ifrågasättas, om
det ansvar, som åvilar respektive nämnder och styrelser, under dylika förhållanden
kan ha samma värde som eljest. Visserligen kunna författningarnas
bestämmelser om ansvar för de medel, som nämnder och styrelser
hava under sin förvaltning, bibehållas, även om revisorerna få en utvidgad
skyldighet till kassakontroll. Men skall kommunen genom sina revisorer
under löpande räkenskapsår utöva kassakontroll och granska räkenskaper
och förvaltning, så kan den uppfattningen lätt uppstå, att detta egentligen
är den kontroll, som författningsenligt skall utövas. Det kommunala förvaltningssystemet
bygger emellertid genomgående på den grundsatsen, att
varje nämnd och styrelse själv väljer, kontrollerar och ansvarar för sm
kassaförvaltare. Brytes detta system genom att kommunen utser speciella
kontrollanter, så är det fara värt, att nämndernas ansvarighet för de medel
de hava under sin förvaltning äventyras.
Svenska landskommunernas förbund har haft frågan om bokföring, kassakontroll
och revision under utredning, ehuru arbetet icke fortskridit så långt,
att något resultat ännu kunnat offentliggöras. Förbundets centralbyrå har
emellertid vid direkta förfrågningar om, hur eu kassakontroll lämpligen
borde ordnas, rekommenderat kommunerna att antaga reglementen, vari
uttryckligen föreskrives, att kommunens nämnder och styrelser själva skola
tillsätta kassakontrollanter, som utan varsel ett visst minsta antal gånger
om året utöva kontroll på den kassarörelse nämnden —■ styrelsen — är ansvarig
för. En sålunda vald kassakontrollant torde onekligen utöva sitt
uppdrag med samma om ej större effektivitet än vad revisorerna kunna
göra. En sådan anordning har dessutom den fördelen med sig, att den icke
i något avseende rubbar det ansvar, som åvilar respektive förvaltningsorgan.
Ehuru förbundet sålunda hittills inriktat sig på att få kommunerna att
frivilligt genom antagande av reglementen giva nämnderna direkta ålägganden
att utse kassakontrollanter, kan det ju övervägas, huruvida icke direkt
lagstadgande härom bör givas. Närmare föreskrift om, vad som bör åligga
en kassakontrollant, torde dock lämpligast givas i av kommunen antaget
reglemente.
Då styrelsen av princip är emot detaljerade författningsbestämmelser om
sättet för de kommunala uppdragens fullgörande, har styrelsen heller inga
14 Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.
sympatier för, att statsmakterna utfärda en särskild instruktion för revisorerna.
Visserligen skulle en dylik instruktion kunna vara till god vägledning
för dem i deras arbete, men å andra sidan kunna knappast alla
omständigheter, som revisorerna hava att taga hänsyn till, förutses. Det
skulle följaktligen icke vara uteslutet, att revisorerna iakttagit alla i instruktionen
angivna moment, men likväl icke uppmärksammat ett falsarium,
därför att det rörde sig på ett i instruktionen icke förutsett område. Revisorerna
skulle da kunna försvara sig med, att de iakttagit instruktionen.
Den vägledning, som revisorerna kunna hava behov av, kan säkert givas
bättre genom lämplig litteratur. I detta sammanhang vill styrelsen omnämna,
att förbundets centralbyrå förbereder ett arbete om kommunal bokföring
och revision, som torde utkomma till hösten.
Mot en lagstadgad instruktion för revisorer likaväl som mot fastställda
formulär för den kommunala bokföringen talar även den omständigheten,
att de kommunala förvaltningsbestyren icke böra kringgärdas med alltför
detaljerade bestämmelser. Därigenom byråkratiseras den kommunala verksamheten
onödigtvis, och det blir förenat med stora svårigheter att uppehålla
de kommun! la förtroendeuppdragen.
Beträffande förslaget om att minst en av revisorerna skall vara bokföringskunnig
skulle därom ingenting vara att säga, om bokföringskunniga
personer alltid stode till buds inom kommunerna. Nu är det ju, åtminstone^
i mindre landskommuner, sa, att ingående kunskap i bokföring icke
är så allmän, och uttrycket bokföringskunnig är ju också ett relativt begrepp,
som i och för sig icke heller meriterar till skicklighet i revisionsarbete.
Styrelsen delar den av utskottet uttalade meningen, att det ligger
i kommunernas eget intresse att tillse, att sakkunskapen blir vederbörligen
företrädd bland revisorerna.
Vad som av styrelsen tidigare anförts beträffande en vidgad befogenhet
för revisorerna att utöva kassakontroll kan även sägas om tanken att giva
särskild inom socialdepartementet anställd person eller landsstatstjänstemän
i uppdrag att verkställa granskning av kommunernas kassor och räkenskaper.
— Ansvaret för den egentliga kassarörelsen skulle sannolikt förryckas,
om staten genom sadana åtgärder toge direkt del i kommunernas
förvaltningsangelägenheter. Kontrollen från kommunens sida skulle därigenom
kunna förslappas, då man i allmänhet skulle lita på statens kontroll.
Härtill kommer den omständigheten, att en sådan åtgärd på ett betänkligt
sätt skulle inkräkta på kommunernas självbestämningsrätt — en omständighet,
som gör, att styrelsen icke under några omständigheter kan ge förslaget
sin anslutning.
Det gives dock en del mer allmängiltiga principer rörande den kommunala
revisionen, vilkas intagande i författningen borde övervägas. Så torde
det icke sakna betydelse, att en viss kontinuitet i revisionsarbetet uppehälles
genom att varje revisor får deltaga i flera års granskning, samtidigt som
ett ständigt omväljande av samma person bör förhindras. Revisorernas
antal kunde t. ex. bestämmes till tre och föreskrift utfärdas om antingen
att minst en revisor skall nyväljas varje år eller ock att valet skall avse
tre år med successiv förnyelse varje år. Vidare borde det uppdragas åt en
av revisorerna att sammankalla till revisionen och en föredragande revisor
utses med yttranderätt å fullmäktiges sammanträde vid behandling av revisionsberättelsen
och dechargen. Det kan vidare vara angeläget att genom
uttryckliga bestämmelser hävda revisorernas rätt till allt material och så
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 39. 15
dana upplysningar, som hava sammanhang med förvaltningen och kassarörelsen.
Det kunde därjämte stadgas uttryckligt förbud för en ordförande i stämma
eller fullmäktige, som tillika är kassaförvaltare, eller för annan ledamot av
nämnd eller styrelse, vars förvaltning står under granskning, att leda förhandlingarna
vid behandling av revisionsberättelsen och vid fråga om ansvarsfrihet
för förvaltningen.
En del av dessa önskemål hava visserligen genom utvecklad praxis och
givna prejudikat vunnit hävd, men saknaden av uttrycklig lagtext skapar
ibland villrådighet och gör icke tillämpningen enhetlig.
Om styrelsen således icke kunnat ge de ifrågasatta åtgärderna sin odelade
anslutning, får styrelsen dock vitsorda, att kommunalförordningarnas bestämmelser
om kommunernas medelsförvaltning äro knapphändiga och föråldrade
och icke kunna anses tillgodose de behov, som numera göra sig
gällande. Då det av landshövding Hammarskjöld utarbetade förslaget till
ny kommunallag blott avser en formell revision, torde därför en ytterligare
bearbetning böra vidtagas.
Svenska landskommunernas förbund har i flera avseenden ägnat frågan
om den kommunala kontrollen och revisionen sin uppmärksamhet. Utom den
förut omnämnda utredning, som pågår härom, har förbundets centralbyrå
upplagt lämpliga räkenskapsböcker för den kommunala bokföringen samt
formulär för längder och kort för redovisning och kontroll av restantier å
kommunalutskylder m. m. Byrån utövar jämväl en omfattande konsultationsverksamhet
rörande kassarörelsen och revisionen. Därjämte har byrån
avtalat med flera personer, som äro kvalificerade revisorer, vilka på begäran
från kommuner ställas till deras förfogande.
Det är också styrelsens avsikt att i det yttrande, styrelsen i anledning av
den remiss av förslaget till ny kommunallag, som förbundet fått mottaga
från Kungl. Maj:t, kommer att avgiva, i hela dess vidd upptaga frågan
rörande lämpliga lagstiftningsåtgärder, som avse att betrygga förvaltningen
av kommunala medel. Under sådana förhållanden torde det få anses överflödigt
att här närmare utveckla de synpunkter, som härutinnan ytterligare
kunde anföras.
Stockholm den 25 april 1928.
Å styrelsens för Svenska landskommunernas förbund vägnar:
Sv. Bengtsson.
J. yl. Zander.