Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
1
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1928 kl. 5.80 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner om
införande i riksdagsordningen av bestämmelser angående
inter-pellations- och dagordningsinstitut.
Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft
motionerna nr 245 i första kammaren av herr Thulin m. fl. och nr 421 i
andra kammaren av herr Anderson i Linköping, i vilka motioner hemställts,
a) i motionen I: 245, »att riksdagen såsom vilande måtte antaga följande
ändrade lydelse av riksdagsordningen:
§ 53.
Ej må — — — övervara.
Ledamot av statsrådet, som äger i kammares överläggningar deltaga,
vare skyldig att på till honom riktat spörsmål, vars framställande kammare
medgivit, senast inom tio dagar från den, då han av spörsmålet undfått
del, avgiva svar inför kammaren.
§ 55.
Motion i ämne — — — genast avgöras.
Väckes i endera kammaren fråga om uttalande av kammaren i anledning
av svar, som någon statsrådets ledamot lämnat jämlikt § 53, eller
på grund av meddelande, som avses i § 56, må dylik fråga av kammaren
avgöras först vid ett nästfoljande sammanträde.»
b) i motionen II: 421, »att riksdagen måtte besluta, att rätt för riksdagens
ledamöter att få till Konungens rådgivare framställa spörsmål skall införas
i riksdagsordningen och att konstitutionsutskottet utarbetar förslag till
härför erforderlig lagändring. Alternativt föreslås, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning angående interpellationsinstitutets utvidgning i här angiven
riktning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan
föranleda.»
Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet hänvisa till
motionerna.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 samt. Ii häft. (Nr 18—19J
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Ni• i<9.
Några bestämmelser angående interpellationer och dagordningar finnas
icke i Sveriges grundlagar. Interpellationsinstitutet är emellertid infört
i svenska riksdagen men regleras endast genom de föreskrifter, som »för
riksdagsgöromålen och ordningen hos kamrarna anses nödiga till iakttagande»
och vilka jämlikt § 78 riksdagsordningen »i ämne, som angår
kammare enskilt», varje kammare för sig äger fastställa.
Arbetsordningen för riksdagens andra kammare och ordningsstadgan för
riksdagens första kammare, vilka antagits jämlikt nämnda lagrum, innehålla,
frånsett en mindre redaktionell skiljaktighet, likalydande bestämmelser
angående interpellationsinstitutet. Arbetsordningen § 21 har sålunda
följande avfattning:
»Äskar utom dagordningen ledamot att få till Konungens rådgivare
framställa spörsmål; avlämne detsamma skriftligen uppställt och av
hestämt innehåll. Kammaren beslute, utan föregående överläggning,
huruvida spörsmålet må framställas eller icke. I förra händelsen låte
talmannen vederbörande rådgivare ofördröjligen av spörsmålet undfå del.»
Ordningsstadgan § 18 mom. 5 har samma lydelse, endast med den skillnaden
att ordet »dagordningen» är utbytt mot »föredragningslistan».
Det står vederbörande statsråd öppet att bestämma, huruvida och vid
vilken tidpunkt han vill besvara framställd interpellation. Sedan interpellationssvaret
avgivits, plägar interpellanten framföra sina synpunkter, varefter
kammaren äger att debattera frågan utan inskränkning, medan däremot
något som helst beslut i anledning av interpellationssvaret icke får fattas,
detta i enlighet med en — i överensstämmelse med de principer, vilka
komma till synes i §§ 90 och 107 regeringsformen ävensom i § 2 i reglementariska
föreskrifter för riksdagen samt § 19 mom. 1 i arbetsordningen
och § 18 mom. 1 i ordningsstadgan — utbildad praxis.
De båda förevarande motionernas syfte är att reglera bestämmelserna
angående interpellationsinstitutet på sådant sätt, att detsamma bättre än
hittills skulle kunna fylla sin uppgift som organ för politisk kontroll,
snabb information och utvecklandet av ett förhållande mellan riksdag och
regering, som kunde stärka regeringsmaktens ställning på parlamentarisk
grundval.
I den inom andra kammaren väckta motionen föreslås en uppdelning av
interpellationerna i sådana, vilka huvudsakligen avse vinnande av upplysning,
och sådana av större politisk räckvidd. Endast beträffande de senare
skulle diskussion få förekomma. Motionären vill på detta sätt erhålla en smidigare
anpassning av formerna för interpellationernas behandling efter ämnets
vikt och karaktär; han önskar ett snabbare besvarande av desamma än vad
som nu i regel är fallet samt i samband därmed en ökad politisk betydelse för
institutet och överflyttande i någon mån av den politiska diskussionen och det
politiska intresset från pressen till riksdagen. Utöver det nämnda förslaget
om uppdelning av interpellationerna efter deras art ger emellertid motionären
knappast något uppslag, som skulle kunna främja hans önske
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18. i!
mål. Han ställer sig avvisande såväl till tanken att ålägga statsråden
att besvara interpellationer, vilkas framställande kammaren medgivit,
som till tanken att låta kammaren fatta resolutioner i samband med en
interpellationsdebatt.
Den inom första kammaren väckta motionen syftar emellertid vida
längre. Där föreslås sålunda införande i riksdagsordningen av bestämmelser
om skyldighet för statsråd att inom tio dagar besvara interpellation,
vars framställande medgivits, samt om rätt för vederbörande kammare att
i anledning av interpellationssvaret göra uttalande, dock, till förekommande
av förhastade beslut, först vid ett senare sammanträde än det, då svaret
avgavs.
Vad först vidkommer motionen 11:421, finner utskottet något behov av
det föreslagna införandet i grundlag vare sig av det nuvarande interpellationsinstitutet
eller av den enklare form för interpellationers besvarande,
som ifrågasatts, icke föreligga. Såsom i motionen framhålles, är i England
interpellationssvaret i regel ytterligt kortfattat och av rent objektiv
karaktär i anledning av en fråga, som endast avser att vinna faktisk
upplysning. Ett dylikt institut kan hava sitt berättigande i ett land, där
myndigheternas handlingar icke, såsom hos oss, äro offentliga, men torde
sakna någon egentlig uppgift i Sverige. En omformning av interpellationsinstitutet
i antydd riktning skulle för övrigt utan grundlagsändring kunna
genomföras av varje kammare för sig genom ändring i respektive ordningsstadgan
och arbetsordningen. Det är endast om man tillika vill införa
skyldighet för statsråd att besvara interpellation eller utvidga interpellationsinstitutet
med ett dagordningsinstitut, som grundlagsändring
torde bliva nödvändig.
Utskottet kan emellertid icke förorda en grundlagsändring i dylikt
syfte. De länder, där dagordningsinstitutet — med vilket skyldighet för
regeringsledamot att besvara interpellation nära sammanhänger — spelar
någon större roll, särskilt Frankrike, synas icke vara ägnade att i detta
hänseende tagas som förebild. I sistnämnda land torde institutet i sin
mån hava bidragit till de talrika regeringsväxlingar, som tidtals varit ett
utmärkande drag i det politiska livet därstädes. Även om institutet skulle
kunna påvisas hava medfört en del goda verkningar beträffande de parlamentariska
förhållandenas gestaltning i vissa länder, är därmed ingalunda
givet, att samma verkningar skulle göra sig gällande hos oss. Hur
ett institut av ifrågavarande slag verkar, beror i allt för hög grad på författningens
allmänna karaktär, folklynnet, de politiska traditionerna och
partiförhållandena, för att erfarenheter från ett land utan vidare skulle
kunna tillämpas i ett annat.
Utskottet befarar, att ett dagordningsinstitut i vårt land skulle vara
ägnat att framkalla konflikt mellan kamrarna. Därest t. ex. ena kammaren
uttalar förtroende men den andra misstroende för regeringen, blir
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
lätt frågan, vilkendera som skall kava det avgörande ordet beträffande
regeringsbildandet, på ett tillspetsat sätt aktuell.
Den svenska riksdagen har för övrigt två vägar, på vilka man kan nå
samma syfte som genom ett dagordningsinstitut. Den ena vägen är att
genom massinstämmanden efter partiledares eller andra talares anföranden
vid en interpellationsdebatt åstadkomma en opinionsyttring, vilken erhåller
samma karaktär som en öppen omröstning. Sådana massinstämmanden
torde utan större svårighet kunna organiseras av partierna, då det politiska
läget så anses kräva. Å andra sidan är nödvändigheten att på förhand
organisera dylika massinstämmanden en garanti mot förhastade uttalanden.
Det eller de partier eller grupper, vilka framträda vid dylika
opinionsyttringar, kunna antagas hava övervägt situationen och vara beredda
att taga konsekvenserna vid en genom opinionsyttringen framkallad
regeringskris.
Den andra vägen är att använda vårt ansvarighetsinstitut, när omständigheterna
göra detta påkallat. Varje riksdagsman äger rätt att när
som helst under riksdagen och på grund av vilken aktuell regeringsåtgärd
som helst — eller uteblivande av sådan åtgärd — framställa anmärkningsanledning
mot ett eller flera statsråd och, därest konstitutionsutskottet
biträder anmärkningen, få densamma under riksdagens prövning. Utvägen
att framställa anmärkningsanledning har väl på senare tid föga utnyttjats,
men en vidsträcktare användning av institutet i politiskt syfte skulle stå
i full överensstämmelse med grundlagens mening.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att motionen 1: 245 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
2) att motionen II: 421 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 april 1928.
På konstitutionsutskottets vägnar:
K. von GEI JER.
Närvarande: Herrar von Geijer, Engberg, Strömberg, Thulin, David Bergström, Adolf
Dahl, G. W. Hansson, Reuterskiöld, Vennerström, Ljunglund, Alkman *,
Magnusson i Tumhult*, Borg, Gustafson i Kasenberg, Bäckström *, Hallén,
Johansson i Kälkebo *, Andersson i Igelboda, Pehrsson i Göteborg och
Sjöström
-
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
5
Reservationer:
l:o) av herrar Thulin och Ljunglund, med instämmande av herrar
Strömberg, G. W. Hansson, Vennerström och Alkman, vilka anfört:
Utskottets avslagsyrkande å motionen 1: 245 motiveras med hänvisning
till dagordningsinstitutets förmodade verkningar i andra länder. Utskottet
förnekar icke möjligheten av att institutet kan hava medfört goda verkningar
beträffande de parlamentariska förhållandenas gestaltning i vissa
länder.
Men ändock anser utskottet det icke vara givet, att de goda verkningarna
möjligen skulle kunna göra sig gällande också hos oss, och tillägger,
att institutets verkningar äro så beroende av skiftande faktorer, att erfarenheter
från ett land icke utan vidare kunna tillämpas i ett annat.
Man skulle ej utan fog kunna kalla denna motivering, om icke direkt
motsägelsefull, så dock ganska vacklande.
Än vidare vill utskottet göra gällande, att den svenska riksdagen kan
på två närmare angivna vägar nå samma syfte som genom ett dagordningsinstitut.
Utskottet betraktar alltså uppenbart motionens syfte såsom beaktansvärt.
Under sådana förhållanden synes det med utskottets tankegång bättre
överensstämmande att åstunda en allsidig undersökning rörande de olika
förmodanden och vägar, som väckt utskottets intresse, och förty hemställan
göras,
att i anledning av motionen 1: 245 riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning angående interpellationsinstitutets
utvidgning i av motionärerna angiven
riktning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kan föranleda;
2:o) av herr Andersson i Igelboda;
3:o) av herr Engberg, som ansett, att utskottets yttrande bort hava
följande lydelse:
Starka skäl synas utskottet tala till förmån för införande i riksdagsordningen
av bestämmelser angående interpellations- och dagordningsinstitut.
Det förstnämnda institutet är redan så fast förankrat i praxis, att en reglering
i grundlag av dess ställning och användning är påkallad. Förslaget
om dagordningsinstitutets införande har sitt berättigande framför allt däri,
att behovet att fristående kunna behandla och avgöra den politiska för
-
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
troendefrågan blivit allt starkare. Den politiska förtroendefrågan bör emellertid
avgöras av den kammare, som är ett uttryck för vad folket i val
vill. Dagordningsinstitutet bör följaktligen förbehållas andra kammaren.
Utskottet hemställer därför,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag om grundlagsfästande
av interpellationsinstitutet och — med därav föranledd
ändring i den i § 1 riksdagsordningen uttryckta principen
beträffande kamrarnas lika behörighet och myndighet
i alla förekommande frågor — om införande i
grundlagen av bestämmelser rörande dagordningsinstitut
för andra kammaren;
4:o) av herr Dahl beträffande vissa delar av motiveringen i utskottets
yttrande;
5:o) av herr Reuterskiöld, som beträffande motiveringen ansett, att
sista delen av utskottets yttrande fr. o. m. det stycke, som börjar med
orden: »Den svenska riksdagen har», bort erhålla följande lydelse:
Utskottet vill slutligen påpeka, att — frånsett det förhållandet, att
riksdagen vid behandling av regeringsförslag kan ådagalägga sin hållning
mot regeringen utan att detta i sådan grad, som motionärerna vilja göra
gällande, äventyrar frågornas sakliga behandling — man hos oss kan nå
samma syfte som genom ett dagordningsinstitut, utan att de med detta
förenade olägenheterna i högre grad behöva befaras, nämligen genom
partiinstämmanden efter partiledares eller andra talares anföranden vid
en decharge- eller interpellationsdebatt. Sådana partiinstämmanden torde
utan större svårighet kunna organiseras, då det politiska läget så anses
kräva. Å andra sidan ligger i nödvändigheten av förhandsorganisation i
dylika fall en garanti mot förhastade uttalanden. De partier eller grupper,
vilka framträda vid dylika opinionsyttringar, kunna antagas hava
övervägt situationen och vara beredda taga konsekvenserna vid en genom
opinionsyttringen framkallad regeringskris. Praxis har ju, såsom motionärerna
framhålla, redan utvecklats i angiven riktning, och utskottet anser
någon utveckling, utöver de antydda möjligheter, som gällande bestämmelser
giva, knappast önskvärd.