Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
1
Nr 67.
Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1928 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillämpning av den
allmänna, arrendelagens grundsatser vid utarrendering
av kronojord m. m.
(2:a avd.)
Utskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft nedan omförmälda,
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen.
1) två likalydande, nr 210 i första kammaren av herrar Elis son och Nilsson,
Alexander och nr 297 i andra kammaren av herr Johanson i Hallagården, vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte tillse, att de ledande grundsatser, som fastslagits i den allmänna
arrendelagen, måtte komma i tillämpning vid utarrendering av kronojord, även
i de fall, då bestämmelserna äro av dispositiv natur, ävensom föranstalta om
ändring av gällande praxis att upplåta kronoarrenden under kortvariga arrendeperioder;
2)
nr 299 i andra kammaren av herrar Carlsson-Frosterud och Mogård, van
hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande
snarast möjligt av sådana bestämmelser för upplåtelse av arrendejordbruk
och torp å kronoparker samt torp å kronans utarrenderade jordbruksegendomar,
att gällande arrendelagsstadganden för motsvarande arrendeupplåtelser
å enskild jord må i görligaste mån vinna tillämpning för även här ifrågavarande
upplåtelser.
I motionerna I: 210 och II: 297 anföres bl. a. följande:
»Vid 1927 års riksdag vidtogos vissa ändringar i den allmänna nyttjanderättslagen
i syftemål att stärka arrendatorernas ställning. De förbättringar
och kompletteringar i gällande arrendebestämmelser, som härvid åstadkommos,
komma säkerligen att visa sig vara betydelsefulla ur såväl jordbrukspolitik
som social synpunkt. . „ . .
Flertalet av de bestämmelser, som infördes genom 1927 ars lagstiftning, aro
emellertid av dispositiv natur, d. v. s. de kunna försättas ur kraft genom avtal
mellan parterna. Bestämmelsernas huvudbetydelse torde därför vara, att i
lagstiftningen fastslagits vissa rättsregler såsom de normala i arrendeförhållandet.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 10 samt. 2k käft. (Nr 67.)
1
2
■Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
Den allmänna nyttjanderättslagen har i huvudsak tillämpning jämväl på
arrendeupplåtelser å kronojord. Vissa kompletterande bestämmelser i ämnet
finnas emellertid i en kungl. kungörelse den 4 juni 1908 angående förändrade
grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. Denna kungörelse
har icke undergått någon ändring i sammanhang med genomförande av 1927
ars lagstiftning. Bestämmelserna i sistnämnda kungörelse stå därför i vissa
hänseenden i uppenbar strid med de principer, som legat till grund för 1927
års ändringar i de allmänna arrendelagarna. Så är till exempel förhållandet
beträffande nyodling och täckdikning.
Enligt 17 § första stycket allmänna nyttjanderättslagen är arrendator oförhindrad
att a den arrenderade jorden verkställa nyodling eller åtgärd för anordnande
av varaktigt betesbruk, dock ej utan jordägarens medgivande å mark,
vara finnes standskog eller växtligt ungskogsbestand eller varå jordägaren vidtagit
eller är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande. Ej heller
ma utan sadant medgivande nyodling ske å mark, därå särskilda åtgärder
vidtagits för varaktigt betesbruk. Enligt andra stycket i samma paragraf är
arrendatorn berättigad till ersättning för arbetet vid avträdet.
Enligt 17 § tredje stycket allmänna nyttjanderättslagen är jordägaren pliktig
att för arrendatorn utföra täckdikmngsarbete enligt av jordägaren godkänd
eller av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd
jordbrukskonsulent uppgjord plan till arrendatorn utgiva ersättning dels, så
snart arbetet blivit behörigen utfört, för sa stor del av kostnaden, som motsvarar
värdet av rören, dels. ock, när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn
i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt. Vid avträdet
får dock vissa i lagrummet närmare angivna avdrag göras å ersättningen
för arbetet.
I fråga om kronoarrenden gäller jämlikt 21.-a punkten i 1908 års kungörelse,
att nyodling må å kronans jordbruksdomäner tillåtas endast på de områden
och under de villkor, som i arrendekontraktet eller sedermera på arrendatorns
framställning av vederbörande förvaltningsmyndighet bestämmes. För
större odlings- eller täckdikningsarbeten, varav egendomen tillskyndas synnerlig
fördel med arrendatorn under sm arrendetid ej kan tillgodogöra sig en kostmotsvarande
inkomst, ma efter domänstyrelsens prövning gottgörelse
tilläggas arrendator!! genom skalig minskning i ett eller flera års arrendeavgift.
I enlighet med gällande grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner
skall arrende av kronan tillhörig jordbruksegendom i allmänhet omfatta
20 ar, men utarrendering pa kortare tid ma ske om, bland annat, under
närmast följande år sådant förhållande kan antagas inträda, som väsentligen
inverkar på arrendevärdet.
Såsom framgar av domänstyrelsens yttrande över jordsakkunnigas förslag
hU ändring av den allmänna nyttjanderättslagen (prop. nr 182/1927, sid.
78) har utarrendringen^ av kronan tillhörig jordbruksegendom under senare
aren i allmänhet skett på kortare tid, fem, sju ä tio och högst femton år. I huvudsak
liknande bestämmelser äro i 1925 års ecklesiastika arrendeförordning
meddelade i fråga om utarrendering av ecklesiastik jord. Beträffande upplåtelse
pa arrende av annan än nyssnämnd kronans fastighet, såsom de i allmänhet
smärre lägenheter, som finnas på kronoparkerna, äger domänstyrelsen
i varje fall efter för handen varande förhållanden bestämma arrendetiden.
Da dessa upplåtelser i allmänhet utgöras av arbetarlägenheter, huggaretorp
och köraretorp från vilkas jordbruk arrendatorn endast i undantagsfall kan
fa sin huvudsakliga bärgning, och då det är av vikt för skogsbruket att lägenheterna
innehavas av personer, som kunna utföra effektivt arbete i skogarna,
sker upplåtelse därav endast på kortare tid, högst fem år. Det är dock
Jordbruksutskottets utlåtande Nr G7.
8
mycket vanligt, fortsätter domänstyrelsen, att arrendator, som väl sköter den
upplåtna lägenheten och i övrigt fullgör avtalad arbctsskyldighet, erhaller
förnyat arrende både en och flera femårsperioder. Någon bestämd optionsrätt
är han dock icke tillförsäkrad. .
Av dessa uttalanden torde tydligt framgå, att vid utarrendering av kronans
jordbruksfastigheter i fråga om arrendetidens längd undantagen blivit huvudregel.
Genom 1927 års lagändring har beträffande bolagsarrenden införts en minimitid
av femton år och beträffande arrenden under fideikommiss en minimitid
av tio år. Det synes därför med skäl kunna ifrågasättas, huruvida kronoarrenden
böra få slutas på kortare tid, än som gäller i fråga om nyssnämnda
grupper.»
Motionen II: 299 innehåller följande motivering.
»Genom riksdagens beslut år 1927 underkastades de allmänna bestämmelserna
om jordbruksarrende i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom betydelsefulla förändringar. Härjämte utsträcktes den norrländska
arrendelagens tillämpningsområde till de delar av Kopparbergs län där lagen
hittills ej gällt, Värmlands län samt större delen av bergslagssocknarna av
Örebro län. Samtliga lagändringar ha trätt i kraft den 1 augusti 1927. _
Beträffande ändringarna i fråga om de allmänna bestämmelserna om jordbruksarrende
syfta dessa tydligen till att trygga jordbruksarrendatorernas
ställning samt att möjliggöra för dem att skörda resultatet av sitt å arrendelägenheten
nedlagda arbete, varigenom även denna upplåtelseform kan komma
att tjäna det jordsociala ändamålet. Detta kommer i särskild grad till synes
ifråga om utsträckningen av den norrländska arrendelagens tillämpningsområde.
Denna lag stipulerar som bekant särskilda bestämmelser rörande jord
å landet, vilken upplåtes på arrende och vid avtalets ingående tillhör bolag
eller enskild förening och där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av
minst fyra och högst tjugofem hektar. Beträffande dessa arrenden skall upplåtelsen
ske för viss tid, ej understigande femton år. eller ock för arrendator^
livstid. Dessa järnte andra bestämmelser _i arrendelagarna skänka arrendatorerna
ett välbehövligt stöd mot mäktiga intressen, samtidigt som de bereda
brukaren den trygghet, som är ett betydelsefullt villkor, för att duktiga jordbrukare
skola vara villiga att bruka bolagens jordbruksjord.
Vid arrendelagarnas antagande var tillämpning å jord, som vid arrendeavtals
ingående tillhörde kronan, icke avsedd. Detta har av arrendator av
kronans jord å vissa kronoparker betraktats såsom en för dem kännbar brist
och orättvisa. Sålunda har ett antal arrendatorer å Vassgårda, Björneborgs,
Håkanbols, Villingsbergs, Stadra och Klotens kronoparker i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställt om sådan ändring i de administrativa bestämmelser,
som gälla för utarrendering av jordbruk å kronoparker i. de delar av landet,
där norrländska arrendelagen nu gäller, att de måtte bli likställda med bolagsarrendatorerna
och att de i nyttjanderättslagen antagna bestämmelserna
om bolag måtte tillämpas å arrende inom kronoparkerna i övriga delar av riket.
Därigenom skulle de, enligt framställningen, tillerkännas ett behövligt
skydd mot det godtycke, som av vederbörande tjänstemän nu kan ifråga om
dem tillämpas. Särskilt påpeka de, att den korta arrendetiden av två—tre eller
högst fem år, som nu tillerkännes dem, icke förmår öka deras intresse att förbättra
sina jordbruk. . , , ■
Dessa synpunkter förtjäna allvarligt beaktande. Vid 1924 ars slut iunnos
å landets kronoparker sammanlagt omkring 4,600 torp och arrendegardar nied
större eller mindre arbetsskyldighet — i något enstaka undantagsfall var sa
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
Yttrande av
Domänstyrelsen.
clan icke föreskriven. Det är följaktligen en icke obetydlig del av landets arrendatorer,
som för sin trivsel och trygghet har behov av förbättrade arrendeförhållanden
även å kronans jord.
Enligt gällande grunder för förvaltning av kronans jordbruksdomäner skall
arrende av kronan tillhörig jordbruksegendom visserligen i allmänhet omfatta
''-l"gu ar, men utarrendering pa kortare tid ma ske, om bland annat under närmast
följande åren sådant förhållande kan antagas inträda, som väsentligen
inverkan på arrendevärdet. I enlighet därmed och efter av Kungl. Maj:t meddelade
föreskrifter har utarrendering av nämnda egendomar under senare åren
i allmänhet skett på kortare tid, fem, sju ä tio och högst femton år. I avsade
på arrendetiden i huvudsak liknande bestämmelser äro i 1925 års ecklesiastika
arrendeförordning meddelade ifråga om utarrendering av ecklesiastik
jord. Ett anmärkningsvärt undantag göres dock beträffande upplåtelse
på arrende av annan än nyssnämnd kronans fastighet, såsom de i allmänhet
smärre lägenheter, som finnas på kronoparkerna. Ifråga om dessa äger domänstyrelsen
i varje särskilt fall efter för handen varande förhållanden bestämma
arrendetiden, varvid upplåtelsen endast medgives på kortare tid, högst
fem år. Ej heller är arrendator av sådan lägenhet tillförsäkrad någon optionsrätt.
Dessa bestämmelser ge otvetydigt vid handen, att arrendatorerna å kronoparkerna
befinna sig under mycket otrygga förhållanden, och att gällande
bestämmelser icke lämna dem nödig säkerhet gentemot godtycke.
Likaledes torde i fråga om torp å kronans utarrenderade jordbruksegendomar
finnas behov av reglerande bestämmelser till tryggande av brukarnas
rätt.
Det måste anses såsom en inkonsekvens, att statsmakterna i jordsocialt syfte
lämna sin medverkan till att arrendatorerna å bolags och vissa enskildas jord
på olika sätt erhålla ett välbehövligt skydd men likväl underlåta att helt tilllämpa
samma principer ifråga om sina egna arrendatorer, vilka å kronoparkerna
i regel ingalunda befinna sig i gynnsammare villkor än bolagsarrendatorerna.
I sitt yttrande över de s. k. jordsakkunnigas förslag medgav domänstyrelsen
också, att det erfarenhetsmässigt visat sig, att vid upplåtelse av
torp och lägenheter å kronojord, särskilt i skogsbygder, i huvudsak enahanda
arrendebestämmelser måste följas, som i allmänhet i orten gälla för upplåtelse
från jord i trävara- och industribolags ägo. Man måste då fråga sig, varför
icke detta förhållande må administrativt och författningsmässigt fastslås,
varigenom nu berörda arrendatorer skulle vinna den ökade trygghet, som de
känna sig i nödvändigt behov utav.»
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat domänstyrelsens yttrande över
motionen. Styrelsen anför bland annat följande.
»I hkhet med motionärerna håller styrelsen före att av statsmakterna fastställda
ledande grundsatser i fråga om arrendeförhållandena i allmänhet i största
möjliga utsträckning böra tillämpas å statens egna jordbruk. Vad då först
angår frågan om rätt till nyodling och ersättning därför har styrelsen i sin hand
att bestämma i vad man nyodling å kronans jordbruksdomäner må verkställas
och i vilken utsträckning1 ersättning* därför må utgå. Täckdikning äger kronoarrendator
utföra i enlighet med arrendelagens bestämmelser men arrendatorn
är skyldig mottaga gottgörelse för erforderliga rör genom avdrag å arrendet.
För större odlings- eller täckdikningsarbeten, varav egendomen tillskyndas
synnerlig fördel, men arrendatorn under sin arrendetid ej kan tillgodogöra sig
en kostnaden motsvarande inkomst, kan gottgörelse efter domänstyrelsens prövmng
tilläggas arrendatorn genom skälig minskning i ett eller flera års arrendeavgift.
5
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
De för kronans jordbruksdomäner sålunda gällande snävare bestämmelser behöva
emellertid ej i och för sig innebära en sämre ställning i arrendeförhållandet
för nyttjanderättshavaren. Vid prövning av föreliggande ansökningar lärer
nämligen styrelsen icke underlåta att tillämpa de generella reglerna i arrendelagstiftningen
när avgörande hinder därför ej möter. För styrelsen är det
emellertid av betydelse att vara i tillfälle att i förväg pröva lämpligheten av och
de ekonomiska förutsättningarna för igångsättandet av större grundförbättringsarbeten.
Ur synpunkten av angelägenheten att på ett ändamålsenligt sätt
tillgodogöra de under styrelsens förvaltning ställda egendomarna har styrelsen
därför ej funnit anledning påkalla ifrågasatta ändringar i förvaltningsgrunderna.
Vad angår frågan om arrendetidens längd hava motionärerna erinrat att enligt
gällande förvaltningsgrunder arrende av kronoegendom i allmänhet skall
omfatta tjugu år men att utarrendering på kortare tid må ske om, bland annat,
under närmast följande åren sådant förhållande kan antagas inträda, som väsentligen
inverkar på arrendevärdet. På grund av denna bestämmelse har
Kungl. Maj:t föreskrivit vissa inskränkningar i arrendetidens längd under
krisåren och tiden närmast därefter. Kungl. Maj:t har sålunda genom brev den
10 oktober 1919, den 30 april 1920, den 10 mars 1922 och den 23 mars 1923
förordnat att arrendetiden för under åren 1920—1925 arrendelediga kronoegendomar
skulle begränsas till fem högst sju år samt genom brev den 4 april 1924
och den 17 april 1925 beträffande åren 1926 och 1927 arrendelediga kronoegendomar
föreskrivit att arrendetiden skulle begränsas till tio år dock med rätt för
domänstyrelsen att, där särskilda förhållanden skulle synas styrelsen påkalla
att egendomen upplätes på längre tid än tio år, utsträcka arrendetiden till högst
tjugu år. I fråga om de egendomar, vilkas arrendetider utlöpa under år 1928
och senare, hava några föreskrifter i angivna hänseende icke meddelats av
Kungl. Maj:t.
Styrelsen har emellertid fortfarande endast undantagsvis utarrenderat gårdar
för längre tid än tio år. Enligt styrelsens uppfattning hava nämligen förhållandena
ännu ej stabiliserats så att arrendeperioder om tjugu år annat än i
undantagsfall bort vinna tillämpning. Då enligt gällande bestämmelse arrende
skall fastställas i penningar och det givetvis möter stora svårigheter att överblicka
en längre tids ekonomiska förhållanden, har de rent affärstekniska synpunkten
på frågan även verkat återhållande härutinnan.
I detta sammanhang får styrelsen erinra, att styrelsen redan i utlåtande av
den 21 augusti 1922 över avgivet betänkande med förslag till förändrade grunder
för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner framhållit önskvärdheten av
att arrendeavgälden bestämdes i naturaprodukter under uttalande, bland annat,
att en återgång till de tjuguåriga arrendeperioderna då kunde äga rum utan
att det behövde befaras att avgälderna mot periodens slut bleve alltför låga och
att arrendevärderingarna då skulle kunna äga rum utan att hänsyn behövde tagas
till motsedda hög- eller lågkonjunkturer.
Under åberopande av vad styrelsen sålunda tidigare uttalat om det nära sambandet
mellan frågorna om återinförande av längre arrendeperioder och om sättet
för arrendeavgäldernas utgörande, får styrelsen i förevarande hänseende ytterligare
framhålla, att ett bibehållande av penningen som ursprunglig värdemätare
på arrendena vid arrendeavtal på längre tidsperioder givetvis medför
risk såväl för arrendator!! som för kronan och att de långa arrendeperiodena naturligen
ofta verka hindrande för egendomarnas disponerande för andra ändamål
än utarrendering.
Med anledning av de utav motionärerna gjorda uttalandena att även arrendatorerna
av kronans å kronoparker belägna torp och lägenheter borde genom
längre utsträckning av arrendetiden beredas större trygghet tillåter sig styrel
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
TJtslwttet.
sen erinra om den redogörelse i ämnet, styrelsen lämnat i underdånigt utlåtande
den 15 september 1926 angående jordsakkunnigas förslag till lag om ändrad
lydelse av vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
I detta utlåtande framhölls, att nu ifrågavarande torp och lägenheter
näppeligen kunde anses som verkliga jordbruk eller deras upplåtelse som egentliga
arrenden. Fastigheterna voro snarare att betrakta såsom arbetarelägenheter,
av vilkas jordbruk innehavarne endast i undantagsfall erhölle sin huvudsakliga
bärgning. Det framhölls därjämte, att det för skogsbruket vore av synnerlig
vikt att nämnda fastigheter innehades av personer, som kunde utföra effektivt
arbete i skogarna, att fastigheterna sålunda närmast vore att anse såsom
för skogsarbetare utgående löneförmåner, varför upplåtelse på längre tid givetvis
ej kunde förekomma, att otrygghet i besittningen emellertid ej bleve en nödvändig
följd av att upplåtelsen skedde på kort tid, enär det läge i kronans intresse
att tillse att dess underhavande levde i trygga och säkra förhållanden
samt att under senare år bland de tusentals skogsarbetare, som vore i kronans
tjänst, uppsägning från innehavande lägenheter förekommit endast i ett eller
annat enstaka undantagsfall.
I motionen 299/2 omförmäles att ett antal arrendatorer å Vassgårda, Björneborgs,
Håkansbols, Villingsbergs, Stadra och Klotens kronoparker i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställt om sådan ändring i de administrativa bestämmelser,
som gälla för utarrendering av jordbruk å kronoparker i de delar av landet där
norrländska arrendelagen nu galler, att de måtte bliva likställda med bolagsarrendatorerna
och att de i nyttjanderättslagen antagna bestämmelserna om bolag
måtte tillämpas å arrende inom kronoparkerna i övriga delar av riket. Förevarande
skrivelse har av Kungl. Maj:t remitterats till domänstyrelsen för avgivande
av yttrande i ämnet och har styrelsen, som för närvarande är sysselsatt
med utarbetande av en redogörelse för de i motionen behandlade frågor,
för avsikt att i en nära framtid avgiva det begärda yttrandet.
Slutligen anser sig styrelsen böra erinra om det av styrelsen tidigare påpekade
förhållande att, medan arrendelagen alltid utgår från att vid brukarens frånträdande
av arrendet jorden återgår till jordägaren, alltså ej till en ny arrendator,
i fråga om kronojord städse måste förutsättas ettdera av de två alternativen,
ny utarrendering (eventuellt upplåtelse med åborätt) eller försäljning,
vilket förhållande synes styrelsen böra föranleda modifikationer i arrendelagens
bestämmelser i vad de röra kronojord.»
Såsom framgår av ovanstående äga motionerna delvis samma innebörd. I
desamma avses en sådan ändring i nu gällande praxis beträffande arrendetiden
för kronans fastigheter, att dessa tider såvitt möjligt komme att överensstämma
med de minimitider, som jämlikt lagen den 27 juni 1927 om ändring i vissa
delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom är fastställd
för utarrendering av bolags- och fideikommissjord. I motionen II: 299 har
huvudvikten lagts vid de å kronoparker befintliga lägenheterna, medan i
motionerna I: 210 och II: 297 särskilt anmärkes på den bristande överensstämmelsen
mellan allmänna arrendelagens stadganden sådana de nu lyda efter den
under 1927 vidtagna ändringen och föreskrifterna i kungörelsen den 4 juni
1908 angående förändrade grunder för förvaltning av kronans jordbruksdomäner.
Utskottet får till en början erinra, att arrendelagens bestämmelser äro av
tvåfaldig art, i det att vissa äro tvingande, avsedda att gälla oavsett vad ar
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
7
rendekontrakten må innehålla däremot stridande, under det att andra äro
dispositiva, vilka skola liga tillämpning, endast där ej annat avtalats mellan
kontrahenterna. Som bekant gälla de tvingande bestämmelserna även beträffande
kronan såsom upplåtare. De dispositiva stadgandenas giltighet är däremot
beroende av de förvaltningsföreskrifter, som finnas utfärdade, och den
praxis, vederbörande myndigheter följa. I detta sammanhang är att märka,
8,tt gällande grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner icke ansetts
tillämpliga beträffande de — såsom i motionen II: 299 framhålles —- till
ett avsevärt antal uppgående lägenheter, som äro belägna å kronoparkerna;
för dessa lägenheters förvaltning finnas alltså inga generella bestämmelser.
Motionärerna utgå från att reglerna för kronans arrendeupplåtelser böra
bringas i närmast möjliga överensstämmelse med de stadganden och grundsatser,
som innehållas i den allmänna arrendelagen. Utskottet delar denna uppfattning,
till stöd för vilken bland annat torde kunna åberopas de synpunkter,
som från statsmakternas sida kommo till uttryck i samband med antagandet av
1907 års allmänna arrendelag. Denna arrendelagstiftning ansågs på sin tid
böra föranleda en fullständig omarbetning av då gällande grunder för förvaltning
av kronans jordbruksdomäner, och förslag därutinnan framlades redan vid
1908 års riksdag. Vid anmälan av ärendet anförde dåvarande departementschefen,
bland annat, följande:
»Det nu föreliggande förslaget utgår (emellertid) från den synpunkten, att,
då statsmakterna genom sitt antagande av den nya lagen enats om, att de där
meddelade bestämmelserna, även i de delar de icke äro av tvingande beskaffenhet,
äro för det rättsförhållande, de avse, ändamålsenliga och lämpliga, staten
även bör, såvitt ej särskilda förhållanden betinga undantag, giva dem tilllämpning
på de avtal, som av densamma ingås i fråga om den tillhöriga fastigheter.
»
Samma principiella uppfattning torde återspegla sig i ett av lagrådet gjort
uttalande över ett i förslaget till 1927 års ändringar i arrendelagen förekommande
förbehåll, varigenom kronan, kommun eller municipalsamhälle såsom
upplåtare skulle undantagits från tillämpning av en viss bestämmelse av tvingande
natur. Lagrådet yttrade i detta sammanhang, bland annat, följande:
»Frågan är av principiell betydelse. Om stat och kommun anses kunna utan
fullgoda grunder frikallas från att i privaträttsliga förhållanden iakttaga vad
som eljest är till allmän efterlevnad påbjudet, helst på ett område, där de borde
föregå med gott exempel, så frestas lagstiftaren att icke med tillbörlig omsorg
överväga vad ur allmänna välfärdssynpunkter kan billigtvis fordras av
de enskilda, och respekten för hans påbud undergräves.»
Det synes utskottet uppenbart, att de förändringar, som arrendeinstitutet undergått
genom 1927 års lagändring, böra föranleda en revision av de regler,
som följas beträffande utarrendering av kronans fastigheter. De principer,
som enligt vad ovan berörts, tillämpades vid den omarbetning av förvaltningsgrunderna,
som ägde rum efter antagandet av 1907 års lag, torde alltjämt äga
giltighet. Utskottet vill emellertid framhålla, att denna revision bör avse järn
-
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 67.
val den praxis, som tillämpas beträffande upplåtelser av ovan omförmälda ä
kronoskogarna förefintliga fastigheter. Såsom ovan berörts saknas generella
bestämmelser rörande upplåtelser av dessa fastigheter. Utskottet anser sig
böra ifrågasätta att i samband med den revision, utskottet här vill förorda,
jämväl må tagas i övervägande utarbetande av dylika bestämmelser, vilka i
möjligaste mån torde böra anpassas till vad som må komma att gälla beträffande
upplåtelser från jordbruksdomänerna. .
Om det alltså synes utskottet helt klart, att en revision av nu ifrågasatt slag
bör äga rum i ändamål att -— i den mån avgörande hinder därför ej möter —
anpassa reglerna för kronans jordupplåtelser efter den allmänna arrendelagens
bestämmelser och grunder, kan utskottet däremot icke finna lämpligt att nu
ingå på ett ståndpunktstagande till de särskilda detaljspörsmål, som i detta avseende
komma att uppstå.
Beträffande frågan om arrendetidens längd anser sig utskottet dock böra
göra ett särskilt uttalande. Utskottet får härvid erinra, att vid en jämförelse
— sådan den motionärerna vilja uppdraga — mellan å ena sidan de bestämmelser,
som genom 1927 års arrendelagstiftning infördes beträffande
upplåtelser från bolags- och fideikommissjord, och å andra sidan de regler,
vilka tillämpas i fråga om upplåtelse från kronojord, måste uppmärksammas,
att förstnämnda bestämmelser allenast avse arrenden, som omfatta minst
fyra och högst tjugufem hektar. Härav följer, att motionärernas syftemål rörande
arrendetiden för kronans jordupplåtelser till stor del faller utom ramen för en
dylik jämförelse. Utskottet anser emellertid, att tillräckliga skäl torde
föreligga att överväga en jämkning i allmänhet av den praxis i fråga om arrendetider,
som under de senare åren tillämpats. I detta avseende håller utskottet
för sin del före, att arrendetiden för kronans fastigheter, endast då särskilda
skäl därför tala, bör omfatta kortare tidsrymd än tio år.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 210 och II: 297
samt II: 299 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om vidtagande
av åtgärder i syfte att reglerna för upplåtelser under
nyttjanderätt från kronans mark må i möjligaste mån anpassas
efter den allmänna arrendelagens bestämmelser och syftemål.
Stockholm den 10 maj 1928.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Närvarande: se utlåtande nr 66.
Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
281877