Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

21

Nr 05.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1928 kl. 4 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedskrivning
av vissa från lånefonden för mindre linberedningsanstalter
beviljade lån m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

(l:a avd.)

I en till riksdagen den 2 mars 1928 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 166, har Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen medgiva

a) att Kungl. Maj:t må på framställning av hushållningssällskap och efter
prövning av förekommande omständigheter, där för möjliggörande av visst
linberedningsföretags fortsatta bestånd så kan anses lämpligt, bevilja nedskrivning
av lån, som från lånefonden för mindre linberedningsanstalter
utlämnats av hushållningssällskapet, med intill 60 procent av det ursprungliga
lånebeloppet,

b) att statslån må, i huvudsaklig överensstämmelse med ovan av departementschefen
i statsrådsprotokollet angivna grunder, från ifrågavarande lånefond,
vars benämning skall ändras till hemslöjdslånefonden, tilldelas hushållningssällskap
jämväl för utlämnande av förlagslån, avsedda för anskaffande
av för textil tillverkning avsett svenskt material, företrädesvis
av lin och ull.

Beträffande utredningen i ärendet hänvisas till berörda statsrådsprotokoll.

I en inom första kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion nr 293
av herr Gustafsson, Per, har hemställts, att riksdagen i sitt beslut med anledning
av ovan nämnda kungl. proposition måtte inbegripa jämväl Kronobergs
läns linberedningsförening u. p. a.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd härför, hänvisas till motionen.

Efter det 1917 års riksdag anhållit om utredning angående åtgärder
för främjande av odling och förädling av lin inom landet (R. skr. nr
94), verkställdes genom sakkunniga, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, utredning i ämnet.
Sedermera framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1919 års lagtima riksdag
förslag i ämnet (prop. nr 316). Med bifall till propositionen beslöt riksdagen
bland annat inrättande av lånefonden för mindre linberedningsanstalter
(R. skr. 1919: 320). Såsom kapitalökning till fonden har av 1919

Motion.

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

Nedskrivning
av lån från
lånefonden för
mindre linberedningsanstalter

m. m.

års riksdag anvisats tillhopa 300,000 kronor. Någon ökning av fonden
har sedermera icke ägt rum och icke heller varit av behovet påkallad.

För fonden gällande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 1 augusti
1919 (nr 471) angående allmänna bestämmelser för lån från lånefonden för
mindre linberedningsanstalter med däri genom kungörelsen den 22 februari
1924 (nr 18) vidtagen ändring.

Lånerörelsen försiggår med hushållningssällskapen såsom låneförmedlare.
Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt bevilja hushållningssällskapen
på ansökning statslån för att därav utlämna linberedningslån till
förening, bolag eller enskild för anläggande av mindre linberedningsanstalter.
Av hushållningssällskap utlämnat linberedningslån må ej uppgå till högre
belopp än 25,000 kronor och ej heller till mer än halva uppskattade
kostnaden för anläggande av beredningsanstalten med inredning och utrustning.

Räntan är 5 procent från lånets lyftningsdag, och lånetiden är 17 år,
därav de två första åren amorteringsfria. Vid utgången av vart och ett
av de därpå följande femton åren skall lån enligt 1924 års ändrade bestämmelser
återbetalas med lika annuitet. Statslånen utlämnas till hushållningssällskapen
mot sällskapens förskrivning därå. Någon föreskrift rörande
den säkerhet, som låneförmedlaren-hushållningssällskapet äger avfordra sina
låntagare, finnes icke. Förvaltningsbidrag utgår icke för låneförmedlingen,
och några bestämmelser rörande gottgörelse för förluster, som genom förmedlingen
må kunna förorsakas låneförmedlaren finnas icke heller.

Under åren 1920—1922 hava utlämnats lån från fonden å sammanlagt
omkring 123,000 kronor, varav vid ingången av budgetåret 1927—1928
utestodo hos linberedningsföretagen omkring 90,000 kronor. Efter år 1922
har intet linberedningslån utlämnats, och alltmer ökade ekonomiska svårigheter
för linberedningsföretagen hava försvårat, i vissa fall helt omöjliggjort,
amorteringen av de utlämnade linberedningslånen, varigenom de låneförmedlande
hushållningssällskapen åsamkats förluster. Angivna förhållanden
hava föranlett framställningar till Kungl. Maj:t om nedskrivning av
linberedningslånen och täckande av hushållningssällskapens förluster.

Förevarande proposition innefattar förslag om dels nedskrivning av vissa
från lånefonden för mindre linberedningsanstalter beviljade lån m. m. dels
ock om förändrade grunder för användningen av nämnda fond.

I enlighet med hemställan av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen i
infordrat utlåtande den 5 november 1926 över framställningar från Kalmar
läns norra hushållningssällskap samt Kopparbergs läns hushållningssällskap
angående viss avskrivning av lån från ifrågavarande lånefond föreslog
Kungl. Maj:t 1927 års riksdag (statsverkspropositionen IX huvudtiteln,
punkt 84) medgiva att, där å statslån, som från lånefonden utlämnats av
hushållningssällskap, uppkommit förlust, Kungl. Maj:t skulle äga att, på

23

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

framställning av hushållningssällskapet och efter prövning av de i värjo
fall förekommande omständigheter, av fondens medel anvisa hushållningssällskapet
gottgörelse för den lidna förlusten med skäligt belopp. I departementschefens
yttrande i ämnet framhölls, hurusom visserligen ur strängt
budgetmässig synpunkt viss tvekan kunde rada om lämpligheten av att
härför taga lånefondens medel i anspråk. I betraktande av de jämförelsevis
mindre belopp, varom här kunde bliva fråga, ville departementschefen dock
tillstyrka, att — i anslutning till vad som tidigare beträffande andra liknande
lånefonder ägt rum — medgivande äskades av riksdagen om ratt for
Kungl. Maj:t att från lånefonden för mindre linberedningsanstalter bereda
ersättning för dylika förluster i den omfattning och på sätt, de i ärendet
hörda myndigheterna förordat. Vid den utredning, som chefen för finansdepartementet
— enligt vad han vid anmälan i 1927 års statsverksproposition
av frågor rörande utgifter för kapitalökning (s. 6) anfört hade för
avsikt att i anslutning till uttalande av 1926 års riksdag (skr. nr 28)
igångsätta, torde i övrigt tagas under övervägande i vad mån för dylika i
fondens räkenskaper gjorda avskrivningar gottgörelse borde beredas genom
anslag å riksstaten.

Riksdagen biträdde emellertid icke Kungl. Maj:ts ovannämnda förslag
utan anhöll hos Kungl. Maj:t om förnyad utredning angående sättet för
statens mellankomst med avseende å de förluster, som kunde komma att
åvila hushållningssällskapen på grund av från lånefonden utlamnade lån
samt om framläggande för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen
kunde föranleda. Motiveringen härför var följande (R. skr. nr 63
punkt 25):

Riksdagen hölle visserligen före, att staten icke borde undandraga sig att
i sin mån träda emellan för att skydda hushållningssällskapen för förluster
på grund av utlämnade linberedningslån. Kungl. Maj:ts förslag förutsatte
emellertid för ersättnings utgående, att förlusten bleve vederbörligen konstaterad.
Detta torde icke kunna ske på annat sätt än genom vederbörande
linberedningsf öretags försättande i konkurs med i regel åtföljande drifts -nedläggelse. En sådan utveckling av förhållandena funne riksdagen för sm
del böra i möjligaste mån förek ommas icke minst i betraktande av att ifrågavarande
företag tillkommit med statens medverkan för att under en kritisk
tid tillgodose det oundgängligaste behovet av lin inom landet och att det
ekonomiska trångmål, vari vissa av dessa företag efter kristidens slut rakat,
torde bero på omständigheter, över vilka företagen icke kunnat råda. Riksdagen
ansåge därför, att med avseende å företag, som ännu icke tratt i
likvidation, jämväl andra vägar för tillgodoseende av ifrågavarande syfte
borde undersökas. Sålunda torde det icke vara uteslutet, att ett sadant
företag genom viss av Kungl. Maj:t medgiven avskrivning av erhållet lan
skulle kunna beredas möjlighet till driftens fortsatta uppehållande och d-armed
förhjälpas till att infria sina därefter kvarstående förbindelser i förevarande
avseende till vederbörande hushållningssällskap. Riksdagen kunde
sålunda icke biträda Kungl. Maj:ts förslag sådant det förelåge utan ansåge,
att frågan borde göras till föremål för förnyad utredning, i samband
varmed hushållningssällskapen borde beredas tillfälle yttra sig angående

24

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

storleken av den eventuella avskrivning, som skulle krävas för ernående
av det avsedda syftet. Ehuru riksdagen, på grund av den ställning riksdagen
sålunda funnit sig höra intaga till Kungl. Maj:ts förslag i huvudsaken,
saknade anledning att närmare ingå på frågan, kunde riksdagen
likväl icke underlåta uttala sina principiella betänkligheter mot att för i
förslaget angivet ändamål taga i anspråk lånefondens medel.

I skrivelse den 22 april 1927 anbefallde Kungl. Maj:t kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen att i anslutning till vad riksdagen anfört gemensamt
verkställa utredning i nyss angivna avseende, därvid ämbetsverken hade att
bereda hushållningssällskapen tillfälle att i ämnet avgiva sådant yttrande,
som i riksdagens skrivelse ifrågasattes.

Sedan yttranden från hushållningssällskapen i sålunda angivna avseende
införskaffats, hava kommerskollegium och lantbruksstyrelsen i skrivelse den
10 november 1927 inkommit med den anbefallda utredningen.

Utlåtanden i ärendet hava därefter avgivits den 1 december 1927 av fullmäktige
i riksgäldskontoret och den 6 i samma månad av statskontoret.

Av den utav kommerskollegium och lantbruksstyrelsen avgivna utredningen
inhämtas, bland annat, följande.

Ämbetsverken erinra inledningsvis, att riksdagen i omförmälda skrivelse
i ämnet gjort åtskillnad mellan linberedningsföretag, som trätt i likvidation,
och företag, som väl ej trätt i likvidation men dock kommit i en sådan
ekonomisk situation, att för möjliggörande av fortsatt uppehållande av driften
vid företaget erfordrades viss nedskrivning av lånebeloppet. Beträffande
båda grupperna av nödlidande företag hade riksdagen ansett, att staten borde
träda hjälpande emellan i den mån så erfordrades eller ansåges komma att
erfordras för att skydda hushållningssällskapen för förluster, som åvilade
eller kunde komma att åvila dem på grund av deras ifrågavarande låneförmedling.

Av de linförädlingsföretag, som erhållit lån från lånefonden för mindre
linberedningsanstalter, innehade sjutton fortfarande sådant lån. Av dessa
sjutton företag hörde endast två företag, varibland Kronobergs läns linberedningsförening
u. p. a. till förstnämnda grupp av företag. Fem företag
hade utsikt att utan statens mellankomst kunna uppehålla driften och gälda
sina lån. Beträffande återstående 10 företag förelåge fara för driftens nedläggande,
om icke staten trädde hjälpande emellan. För de lån hushållningssällskapen
utlämnat till sistnämnda 10 företag torde sällskapen i allmänhet
hava nöjaktig säkerhet utom i ett par fall, då en likvidation av företaget
kunde väntas medföra förlust för sällskapet. Ifrågavarande 10 företag hava
mottagit genom hushållningssällskapen förmedlade lån från fonden till belopp
av tillhopa 80,150 kronor. Av dessa lån återstode den 30 juni 1927 från
företagens sida oguldna omkring 67,425 kronor, oberäknat ej betalta räntor.
För vissa av berörda 10 företag hade vederbörande hushållningssällskap gjort
ej obetydliga utbetalningar, vilka icke blivit ersatta av företagen. Hushållningssällskapens
förlust a ovan först omförmälda båda företag utgjorde

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 05.

25

tillhopa, Inbegripet räntor, 2,150 kronor, varjämte förelåge framställning
om efterskänkande av 30 procent eller 2,400 kronor av till det ena av
nämnda företag utlämnat lån.

Ämbetsverken erinra vidare, att riksdagen i sin ifrågavarande skrivelse
anhållit om förnyad utredning angående sättet för statens mellankomst med
avseende å de förluster, som kunde komma att åvila hushållningssällskap
på grund av från lånefonden för mindre linberedningsanstalter utlämnade
lån samt om framläggande av det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde
föranleda. I den mån förlust redan konstaterats för ett sällskap påkallades
således ej någon förnyad utredning beträffande sättet för förlustens täckande.
Enligt ämbetsverkens år 1926 framlagda förslag skulle det tillkomma Kungl.
Maj:t att på framställning bevilja gottgörelse för dylik förlust.

Vad därefter anginge huvudfrågan eller sättet för statens mellankomst
beträffande eventuella framtida förluster för hushållningssällskapen på ifrågavarande
lånerörelse hade av den enligt riksdagens direktiv verkställda
utredningen framkommit, att alla hushållningssällskap, på tre undantag
när, som för närvarande vore låneförmedlare för ifrågavarande lån, föreslagit
nedskrivning med olika procentsats av linberedningslånen eller hel
avskrivning. Härjämte hade ett sällskap begärt räntenedsättning.

Ämbetsverken hava utgått från att ett mellankommande från statens sida
motiverades av en bestämd särställning för ifrågavarande lån i jämförelse
med andra av staten i stor utsträckning under kristiden utlämnade lån.
Någon räntesänkning ansåge ämbetsverken av principiella skäl ej böra förorda.
Vidare syntes det dem klart, att något restituerande av redan återbetalt
lån ej på sätt Kronobergs läns hushållningssällskap ifrågasatt borde
komma i fråga.

Kommerskollegii och lantbruksstyrelsens utredning utmynnar i ett förslag
om framställning till riksdagen rörande bemyndigande för Kungl. Maj:t att
efter prövning i varje särskilt fall ej mindre medgiva hushållningssällskap,
som lidit förlust å genom sällskapet förmedlat lån från fonden, gottgörelse
för förlusten med skäligt belopp än även bevilja nedskrivning av dylikt lån
med intill 50 procent av det ursprungliga lånebeloppet. Med en dylik maximigräns
för nedskrivningen skulle sammanlagda beloppet av nedskrivningar å
lån till företag, för vilka nu begärts avkortning, uppgå till högst 40,075
kronor.

Statskontoret har anfört, bland annat, följande.

Av vad ämbetsverken i övrigt anfört om ifrågavarande verksamhet och
dess upprätthållande såsom ett särskilt statsintresse och i betraktande av de
förhållanden, under vilka denna lånerörelse kommit till stånd, ville det synas,
som borde åtgärder från statens sida vidtagas för att underlätta de utan
linberedningsföretagens förvållande uppkomna svårigheterna och därigenom
jämväl skydda hushållningssällskapen för förluster på grund av låneförmedlingar.

Mot ämbetsverkens förslag om utverkande av bemyndigande för Kungl.
Maj:t att medgiva viss nedskrivning av statslånen hade statskontoret icke
något att erinra, då en dylik nedskrivning torde visa sig nödvändig för att

26

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

Förändrade
gränder för
lånefondens
användning.

i enlighet med den uppfattning, åt vilken riksdagen givit uttryck, söka förebygga,
att linberedningsföretagen försattes i konkurs.

Vidkommande storleken av denna nedskrivning saknade statskontoret anledning
göra någon erinran mot den av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
föreslagna maximigränsen av 50 procent av det ursprungliga statslånebeloppet.

För de förluster, som hushållningssällskapen åsamkats eller komme att
åsamkas genom låneförmedlingen, torde gottgörelse i likhet med vad förhållandet
vore med lånen från dräneringsfonden, böra beredas sällskapen med
skäligt belopp. Sådan ersättning åt hushållningssällskapen för liden förlust
syntes emellertid kunna ifrågakomma blott där förlusten blivit verkligt konstaterad.

I skrivelse den 5 december 1927 hava kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
gemensamt framlagt förslag rörande ifrågavarande fonds förändring
till en hemslöjdslånefond. Ämbetsverken hava därvid inledningsvis erinrat
om den tidigare förebragta, i förutnämnda skrivelse den 10 november 1927
omförmälda utredningen om linberedningsföretagens ekonomiska svårigheter,
varav framginge, att fonden knappast kunde under en nära framtid behöva
disponeras för därmed avsett ändamål, då sådan ökning av linodlingen,
att därav föranleddes behov av nya linberedningsanstalter, ej syntes vara
att räkna med. Linhanteringens framtid vore i stället i väsentlig grad
beroende av hemslöjdens möjligheter att upptaga det producerade linet.
Hemslöjden vore å sin sida till viss grad beroende av inhemsk linhantering,
då den bland annat strävade efter att i största möjliga grad arbeta
med det egna landets råvaror, och skulle det därför för den svenska, i tillväxt
stadda hemslöjdsrörelsen, som understöddes av statsmakterna, bliva ett
kännbart slag, om linhanteringen i landet måste nedläggas.

Vidare anföra ämbetsverken följande:

Den nedskrivning av linberedningslånen, som riksdagen ansett böra vidtagas,
skulle givetvis, därest den genomfördes, bliva av största betydelse för
stabilisering av vissa linberedningsföretags vacklande ekonomiska ställning
och kunna verksamt bidraga till att nedbringa deras driftkostnader. Emellertid
vore det ingalunda givet, att en nedskrivning av det kapital linberedninganstalterna
skulle förränta — särskilt om den av statsfinansiella
skäl måste begränsas till lägre belopp än som för företagens sanering vore
nödvändigt — skulle kunna vidmakthålla, än mindre stimulera den inhemska
linhanteringen och avsättningen av dess produkter.

Beredningsanstalterna uppköpte såsom regel ej linet från odlarna och
vore ej heller inrättade efter löngodsprincipen, varför odlarna — vilkas
kontanta medel ofta vore mycket begränsade — ej kunde erhålla någon
omedelbar betalning i penningar eller in natura för det lin, de ej behövde
för eget husbehov. De svenska spinnerierna torde ej hysa nämnvärt intresse
för inköp av det svenska linet, som i regel ej kunde salubjudas
annat än i små poster. Av anförda skäl skulle det vara för den inhemska
linhanteringens framtida bestånd gagneligt, om det producerade linets
avsättning kunde underlättas. Detta torde kunna ske bland annat därigenom,
att det odisponerade kapitalet i lånefonden för mindre linberedningsanstalter
komme till användning till förlagslån för inköp av inhemskt

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65. 27

lin i form av såväl linhalm (rötad eller orötad) som färdigberett lin (bråkat
och skäktat) samt av lingarn. En dylik förändring av grunderna för
fondens användning — vilken icke syntes medföra någon väsentlig
avvikelse från fondens ursprungliga syfte — förutsatte riksdagens medgivande.

Närmast liggande vore måhända, att förlagslån i sådant fall lämnades
till linberedningsanstalterna. De verkställda utredningarna både emellertid
alltför tydligt ådagalagt dessa företags svaga ekonomi för att det — annat
än möjligen i undantagsfall — skulle vara lämpligt att till dein utlämna
ytterligare statsmedel. Förut både framhållits, att hemslöjden vore den
egentliga avnämaren av linet. Det vore därför lämpligare, om hemslöjdens
organisationer i de olika länen sattes i tillfälle erhålla mindre dylika lån.
Vilja till att i största möjliga utsträckning använda inhemskt lin och
produkter därav torde organisationerna — föreningarna — med hänsyn till
sina ideella syften och sin i åtskilliga fall nära förbindelse med beredningsanstalterna
ej sakna. Bristen på eget förlagskapital torde emellertid hittills
lagt stora hinder i vägen. För närvarande funnes något över 30 hemslöjdsföreningar
i olika delar av landet.

För hemslöjdsföreningar eller med dem likartade organisationer, som
bereddes möjlighet att erhålla förlagslån av förevarande slag, skulle huvudsyftet
med ett dylikt lån bliva att erhålla lingarn. Skulle det dock befinnas
lämpligare för en sådan förening att, i stället för att inköpa lingarn, i en
eller annan form själv ombestyra linets förädling till garn, borde kostnaderna
härför få bestridas från förlagslånet, detta så mycket hellre som
lånefonden ifråga ursprungligen avsåge beredning av lin.

Om än eventuella förlagslån av nämnt slag enligt ämbetsverkens åsikt i
främsta rummet borde användas för ovannämnda syften, syntes dock ej
oegentligt, att de, i den mån lånemedlen därtill försloge, även finge användas
för bestridande av kostnader för lingarnets förädling till linnevaror
(främst vävnader) samt för inköp och förädling av andra inhemska råvaror.
Tills vidare torde man dock höra begränsa sig till ull, särskilt av det för
hemslöjdsrörelsen betydelsefulla svenska pälsfåret.

Genom den föreslagna utvidgade användningen av fonden skulle ej blott
den inhemska linhanteringen och i viss mån ullproduktionen utan även
den ideela, framåtsträvande hemslöjdsrörelsen erhålla ett välbehövligt stöd,
utan att statsmakterna därför behövde anvisa något nytt anslag.

Även andra än hemslöjds- och liknande föreningar och möjligen någon
linberedningsanstalt syntes böra kunna tilldelas lån. Någon författningsändring
beträffande dem, som vore berättigade till förlagslån, skulle därför
ej erfordras. Principiellt torde dock böra fastslås, att rena affärsföretag
skulle vara uteslutna.

Jämväl i övrigt torde i tillämpliga delar de allmänna bestämmelser,
som nu gällde för linberedningslån, böra stadgas även för de föreslagna
förlagslånen, som lämpligen kunde benämnas hemslöjdslån. Sålunda borde
hushållningssällskapen alltjämt vara låneförmedlare och för ändamålet
tilldelas statslån av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen. Räntan
skulle jämväl vara fem procent och lånetiden 17 år, de två första amorteringsfria.
Statslånen skulle utlämnas till hushållningssällskapen mot
sällskapens förskrivning därå. Dock torde lånen böra begränsas till 10,000
kronor.

Då det förefölle som om sådana lån, för vilka fonden blivit inrättad,

28

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

knappast skulle i närmare framtid ifrågakomma, syntes vara lämpligt att
jämväl förändra fondens benämning till »hemslöjdslånefonden».

Ämbetsverken hava hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
dels medgiva, att statslån finge från den nuvarande lånefonden för mindre
linberedmngsanstalter, vars benämning skulle ändras till »hemslöjdslånefonden»,
tilldelas jämväl hushållningssällskap, som förklarat sig villiga att
utlämna förlagslån företrädesvis avsedda för anskaffande av svenskt lin
ellei produkter därav, dels ock godkänna ovan angivna allmänna grunder
för ifrågavarande lånerörelse.

Statskontoret har biträtt det av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
nu framlagda förslaget till lånefondens för mindre linberedmngsanstalter
framtida disponerande under den förändrade benämningen hemslöjdslånefonden.
Mot villkoren för lån från densamma hade statskontoret icke någon
annan erinran att göra än att statskontoret ville ifrågasätta, huruvida lånetiden
för hemslöjdslånen borde bestämmas till 17 år. Det syntes statskontoret
lämpligare, att tiden för lånens åtnjutande, i likhet med vad som vore
fallet med lånen från industrilånefonden, sattes till högst 10 år.

Departementschefen har anfört i huvudsak följande.

• v.- **rci1 ®®tämruelse med vad jämväl av riksdagen framhållits synes vara
! grad önskvärt, att ekonomien för de linförädlingsföretag, som råkat i
trångmål, kan genom statens ingripande ordnas och möjlighet därigenom
beredas för företagens fortsatta verksamhet. Det förslag i sådant hänseende,
som framlagts av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, liksom förslaget
om möjlighet att bereda hushållningssällskap gottgörelse för förlust, som
direkt drabbat sällskapet genom företags bristande förmåga att fullgöra
små ifrågavarande låneförbindelser, synes kunna i stort sett godtagas. Dock
haller jag före, att den medgivna högsta avskrivningsprocenten för företags
lån bör höjas till 60 procent. Det torde vara att emotse, att eljest för vissa
företags rekonstruktion skola uppstå svårigheter, vilka eventuellt kunna
framtvinga företagens upplösning, och i sådant fall torde vara att befara
att för hushållningssällskapen skola uppstå förluster, vilka sällskapen i sin
tur skola begära ersatta av staten. Då staten sålunda i varje fall kommer
att få vidkännas följderna av företagens bristande betalningsförmåga, torde

1 bättre, att denna förlust tages på ett tidigare stadium, innebärande
tillika större utsikter för företaget att kunna fortfara med sin verksamhet.

De avskrivningar och den gottgörelse till hushållningssällskapen, som
staten enligt niimnda plan skulle påtaga sig, är att betrakta såsom en
engangsuppoffrmg, motiverad av de säregna kristidsförhållanden, varunder
hushållningssällskapen ursprungligen iklätt sig lånen, och vidtagen under
förhoppning, att på nu angiven väg möjlighet skall, såsom 1927 års riksdag
uttalat, beredas vederbörande linberedningsföretag att fortsätta driften och
infria sina återstående förbindelser till hushållningssällskapen. Den närmare
storleken av det belopp, som bör efterskänkas i varje särskilt
fall, synes lämpligen böra bestämmas av Kungl. Maj:t. Det synes nämllKey.
vara en obehövlig omgång att i dessa fall, där fråga är allenast om
jämförelsevis mindre betydande belopp, underställa varje ärende riksdagens
provning. Jämväl den ersättning, som bör utgå till hushållningssällskapen,
torde hora prövas av Kungl. Maj:t. I övrigt böra dessa ärenden bliva beroende
på ytterligare förhandlingar med de olika hushållningssällskapen,

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

2!)

varvid järn viil bör tagas i betraktande; möjligheten och skäligheten av
viss ekonomisk uppoffring iiven från hushållningssällskapens liksom ock enskilda
borgenärers och borgesmäns sida.

I avseende å sättet för beredande av täckning för de förluster, som genom
efterskänkande!! av berörda slag uppkomma å fonden, får jag hänvisa till den
allmänna utredning angående kapitalförluster å statens utlåningsfonder m. m.,
som framlagts i årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning; sid. 39).
Jämväl för kapitalförlusterna å linberedningslånefonden torde täckning böra
beredas på sätt i statsverkspropositionen föreslagits, nämligen genom anlitande;
av den under riksgäldskontorets förvaltning ställda fonden för statsskuldens
amortering, därvid det blivande ersättningsbeloppet bör tillföras
riksgäldskontoret i gottgörelse för den uppkomna förlusten av lånemedel.
Enligt vad i statsverkspropositionen förutsatts bör för varje räkenskapsår
upprättas redogörelse över dylika förluster under året och täckning av eventuella
förluster beredas över den riksstat, som fastställes närmast efter
räkenskapsårets utgång. Ett bifall till nu föreslagna avskrivningsförfarande
inverkar sålunda ej på riksstaten för budgetåret 1928—1929.

Hushållningssällskapens egna förluster vid låneförmedlingen hava uppkommit
på grund av den ställning sällskapen intagit såsom låntagare gent
emot staten samt sällskapens till fullföljande av sagda åtagande fullgjorda
räntelikvider och kapitalavbetalningar, vilka i sin ordning icke motsvarats
av vederbörliga inbetalningar till sällskapen från linförädlingsföretagen. I
överensstämmelse med riksgäldsfullmäktiges uttalande torde eventuell gottgörelse
åt sällskapen, vilken gottgörelse bör utgå allenast för förluster ådagalagda
vid företags rekonstruktion eller avveckling, icke böra täckas från fonden
för statsskuldens amortering. Allt efter storleken av den förlust, varom i det
särskilda fallet är fråga, torde förlusten böra gäldas av till Kungl. Maj:ts
förfogande stående medel eller ock framställning göras till riksdagen om
anvisande för ändamålet av särskilt anslag. Beträffande nämnda förluster
torde icke nu påkallas framställning till riksdagen.

Vad därefter angår det väckta förslaget om linberedningslånefondens omändring
till en hemslöjdslånefond, får jag hänvisa till den av kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen i detta avseende framlagda utredningen.
Såsom ämbetsverken anfört, skulle genom att möjlighet öppnas att använda
fonden, förutom till förut avsedda ändamål, jämväl till beredande av förlagslån
åt hemslöjdsföreningarna, avsedda i främsta rummet för inköp av
lin eller lingarn, linets avsättning underlättas och alltså även på denna väg
linhanteringens bestånd och utveckling kunna främjas. Man torde ej heller
böra bortse från värdet av det indirekta stöd, som på detta sätt skulle
kunna givas själva hemslöjdsrörelsen som sådan.»

Under erinran därjämte att eu liknande och i viss mån mera omfattande
förändring av en lånefonds ändamål vidtagits år 1927 beträffande torvindustrilånefonden,
som då ombildades till en industrilånefond (prop. 196;
R. skr. 293), har departementschefen tillstyrkt det här framlagda förslaget.
Fonden borde lända till understöd endast för anskaffande och tillverkning av
svenskt textilmaterial, företrädesvis av lin och ull, dock att i mån av tillgång
på penningmedel dylikt låneunderstöd torde få utgå jämväl vid användning
av nöthår, vilken artikel torde vara av icke ringa betydelse vid
hemslöjden. Såsom föreslagits borde fondens benämning lämpligen ändras
till liemslöjdslånefonden. Å Kungl. Maj:t borde enligt departementschefens

30

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

Utskottet.

mening ankomma att fastställa de närmare bestämmelserna för lånens beviljande,
allt under iakttagande, i överensstämmelse med vad ovan anförts,
att hushållningssällskapen skulle vara låneförmedlare samt att ränta å lånen
skulle erläggas efter fem procent och lånens maximibelopp finge utgöra
10,000 kronor. Beträffande tiden för lånens återbetalning har departementschefen
föreslagit, att efter två amorteringsfria år lånen skulle återbetalas
inom 10 år. I detta samband har han erinrat om vikten av, att hushållningssällskapen
vid utlämnande av dylika lån i möjligaste mån tillsåge att
säkerheten för lånen bleve tillfredsställande.

Kungl. Maj:ts förevarande framställning avser i sin första del att bispringa
sådana linberedningsföretag, som erhållit lån från lånefonden för
mindre linberedningsanstalter men sedermera råkat i ekonomiskt trångmål.
Härutinnan ansluter sig förslaget till vad riksdagen i sin ovanberörda
skrivelse 1927 i ämnet uttalat. Vad beträffar den i ämnet väckta motionen
åsyftar denna att möjliggöra för Kronobergs läns linberedningsförening
u. p. a. att erhålla motsvarande lättnader i förevarande avseende,
som enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle kunna tillgodokomma
ovanberörda tio linberedningsanstalter. I fråga härom framgår av den i
statsrådsprotokollet återgivna utredningen, att Kronobergs läns hushållningssällskap
icke lidit någon kapitalförlust men däremot avskrivit en räntefordran
å i avjämnat tal 720 kronor. Vidare inhämtas, att samma hushållningssällskap
givit sin anslutning till ett framställt önskemål att 30 procent
av det av föreningen utlämnade lånet måtte efterskänkas samt att ett dylikt
efterskänkande av ett till 2,400 kronor uppgående belopp i verkligheten
skulle bliva en återbetalning till delägarna i företaget av till sällskapet
redan inbetalta belopp. I motionen har upplysts, att föreningen under senare
år icke drivit någon verksamhet. Med hänsyn till att riksdagen med
statens mellankomst endast torde hava avsett att bereda i gång varande linberedningsföretag
möjlighet till ett fortsatt uppehållande av sin verksamhet
och då utskottet i likhet med kommerskollegium och lantbruksstyrelsen i
varje fall anser något restituerande av redan återbetalt lån såsom Kronobergs
läns hushållningssällskaps i motionen upptagna förslag innebär icke
böra ifrågakomma, kan utskottet icke biträda motionen.

Beträffande Kungl. Maj:ts förslag, i vad angår linberedningslånefondens
omändring till en hemslöjdslånefond, är utskottet övertygat om den betydelse
ur olika synpunkter främjandet av en svensk hemslöjd måste anses äga. Med
denna uppfattning och då ett utnyttjande på sätt föreslagits av det odisponerade
kapitalet i fonden i fråga torde kunna bidraga till att icke blott
främja den inhemska linhanteringen utan jämväl lämna stöd till landets
hemslöjdsrörelse, biträder utskottet Kungl. Maj:ts förslag även i nu förevarande
del.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

31

att riksdagen må

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag under punkt

a) och med avslag å den väckta motionen I: 293 medgiva,
att Kungl. Maj:t må på framställning av hushållningssällskap
och efter prövning av förekommande omständigheter,
där för möjliggörande av visst linberedningsföretags
fortsatta bestånd så kan anses lämpligt,
bevilja nedskrivning av lån, som från lånefonden för
mindre linberedningsanstalter utlämnats av hushållningssällskapet,
med intill 60 procent av det ursprungliga
lånebeloppet,

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag under punkt

b) medgiva att statslån må, i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokollet
angivna grunder, från ifrågavarande lånefond,
vars benämning skall ändras till hemslöjdslånefonden,
tilldelas hushållningssällskap jämväl för utlämnande av
förlagslån, avsedda för anskaffande av för textil tillverkning
avsett svenskt material, företrädesvis av lin
och ull.

Stockholm den 10 maj 1928.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från törsta kammaren: herrar Sederholm, Linders, Andersson i Fältenborg, Boberg,
Sjöblom, Lundell och Alexander Nilsson samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Olsson i Broberg, Hedlund i
Häste, Vahlstedt, Gustafson i Vimmerby, Olsson i Rödningsberg, Lindgren och Adler.