Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.

1

Mr

33.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1928 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen
den 27 juni 1896 om rätt till fiske m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 13 oktober 1927 dagtecknad, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 2, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade, här nedan intagna förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om
rätt till fiske; och

2) förslag till lag om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Beträffande utredningen i ärendet tillåter sig utskottet hänvisa till de propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft följande i anledning
av propositionen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nämligen: 1)

nr 41 i första kammaren av herr Hansson, Sigfrid och nr 74 i andra
kammaren av herr Brännberg m. fl., lika lydande, vari hemställts

a) att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i Kungl. Maj:ts proposition
om ändrad lydelse av § 3 i lagen om rätt till fiske, att följande punkter
utgå ur den föreslagna lagen:

i Vette, Tanums och Kville härad have strandägaren allena rätt till fiske
efter hummer; dock att, där sådant fiske vid stränderna av en ö och därtill
hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits jämväl av andra å öu boende än
strandägarna, därvid skall förbliva;

fisket efter hummer tillhör ock strandägaren,

i Åbyfjorden innanför en linje, som tankes dragen där kortaste avståndet är
mellan Skorvhuvud och andra stranden,

i Brofjorden innanför en linje, som tänkes dragen rätt åt öster från södra
änden av Rödhälloma, samt

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 10 samt. 11 höft. (.Nr 33.)

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

Gällande
lags bestämmelser
om
rätt till
fiske i havet.

i Gullmarsfjorden innanför en linje, som tankes dragen från Lindholmens
västligaste udde till sydligaste udden av Finsbolandet.

b) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj :t ville skyndsamt utreda innebörden i begreppet »fast och rörlig redskap»
samt för nästa års riksdag framlägga förslag i ärendet.

2) nr 113 i första kammaren av herr Sundberg och nr 123 i andra kammaren
av herr Wallerius, lika lydande, vari hemställts,

dels att riksdagen måtte besluta sådan ändring i det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse av § B i lagen om rätt till fiske,
att ifrågavarande paragraf erhåller följande lydelse:

»I Norrbotten •— -—- — — ■— onsdag.

Vid de----—■ -— —- skall dragas.

I Göteborgs och Bohus samt Hallands län äge varje svensk undersåte även
eljest rätt att med rörlig redskap, vartill i förevarande fall hänföres jämväl
mindre ålryssjor (alt. ålryssja av högst 80 centimeters höjd), utöva fiske eller
agntäkt ■— -—- -—• --- det underhåller.»;

dels ock att 1 § i lagen om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
måtte erhålla motsvarande Lidelse, därest så för tydlighets skull ansåges erforderligt.

3) nr 73 i andra kammaren av herr Isacsson m. fl., vari hemställts,

att riksdagen ville besluta, att den i kungl. propositionen nr 2 föreslagna
ändringen i lagen av den 27 juni 1896 om rätt till fiske även skulle äga tilllämpning
på kuststräckan Falsterbo fyr och gränsen mot Halland, samt att
den ändring av lagtexten, som ett bifall till detta yrkande medförde, måtte
verkställas av vederbörande utskott.

4) nr 304 i andra kammaren av herr Ward m. fl., vari hemställts,

att riksdagen, i samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 2 med förslag till ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske m. m., måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om fortsatt
och skyndsam utredning samt framläggande av förslag angående ändrade
bestämmelser om fiskerätten i rikets östra delar med särskilt aktgivande på
strömmingsfisket i Brå viken.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de gjorda framställningarna,
hänvisas till motionerna i den mån redogörelse i det följande därför icke
lämnas.

I propositionen lämnas följande redogörelse för gällande lags bestämmelser
om rätt till fiske i havet:

»Beträffande rätten att idka fiske i saltsjön gäller enligt 1 § i lagen den 27
juni 1896 om rätt till fiske, att varje svensk undersåte äger bedriva fiske i öppna
havet; dock får fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap där
utsättas blott med särskilt begivande. Däremot har som regel saltvattensfisket
närmare strand förbehållits dennas ägare. Enligt 2 § tillhör sålunda saltsjöfisket
inomskärs dem, som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet, var -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

.''5

jämte vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens enskilda fiskerätt
omfattar det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det
ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.

Dessa regler gälla emellertid icke undantagslöst. Så stadgas i 12 §, att om
genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning
eller på annat lagligt sätt är annorledes bestämt än förut sagts om
någons rätt till fiske, detta skall vara gällande. Och i 8 § meddelas särskild
bestämmelse, att kronans enskilda fisken — vilka till väsentlig del under
äldre tider kommit i kronans besittning på grund av då gällande regler angående
upptagande av fiske och kronans rätt att av fisken njuta inkomst — skola
vara kronan och dess rättsinnehavare förbehållna. Vidare äro några allmänna
inskränkningar stadgade, på grund av vilka strandägaren är pliktig i viss
utsträckning tåla, att jämväl andra idka fiske i det till hans fastighet hörande
vattnet. Härutinnan äro bestämmelser meddelade dels huvudsakligen till främjande
av de stora fiskena och dels för sådana fall, där av ålder en rätt till
utövande av fiske vid annans strand ansetts vara för handen.

Sålunda heter det i 3 § första stycket, att i Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands och Gävleborgs län å ställen, där sådant av ålder varit vanligt,
strömmingsfiske med rörlig redskap må idkas av varje svensk undersåte
även vid annans strand, så framt den består av skogsmark eller sten och ej av
åker eller äng; dock är vid notfiske strandägaren, där han deltager i fiske, berättigad
till första notdräkten varje måndag och onsdag. Enligt andra stycket
i samma paragraf gäller, att vid de delar av rikets västra kust, där för fångande
av havsfisk, som går till stränderna i stora stim, de fiskande av ålder
oklandrat följt fisken efter dess drev och fiskat vid annans strand, sådan rättighet
fortfarande tillkommer dem. Emellertid må i detta fall vid notfiske strandägaren,
när han deltager i fisket, bestämma den ordning, vari hans not skall
dragas. I paragrafens tredje stycke förklaras, att där vid öppna havsstranden
och utom skären, samt i Göteborgs och Bohus samt Hallands län jämväl
inomskärs, de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske eller
agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen är medgivet, de skola vara vid
sådan rätt bibehållna. Med avseende å samtliga här nämnda fall är emellertid
föreskrivet, att om strandägare med kostnad upprensat eller upptagit notvarp
inom det till hans strand hörande området i vattnet, han är berättigad att
uppbära trettiondedelen av den fisk, som av andra fångas i varpet, så länge
han underhåller det. Där fiske efter vad nu sagts idkas vid annans strand, äga
de fiskande att nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning
av redskap och båt, som för fiskets utövande är av nöden, dock med skyldighet
att svara för skada och intrång. Anmärkas må ock, att enligt 4 § varje svensk
undersåte äger rätt att idka fiske med krok eller rev å djup i yttre skärgården
och i havsbandet.

Nu berörda inskränkningar i strandägarerätten gälla vare sig stranden tillhör
kronan eller är i enskild ägo. För visst fall äro emellertid särskilda bestämmelser
meddelade angående fiskerätten vid kronans stränder. Så äger
enligt stadgande i 1 § varje svensk undersåte fiska vid sådana kronan tillhöriga
havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke höra
till något hemman eller innehavas under särskilda villkor. Fast fiskeredskap
av nyss angivna slag må emellertid ej heller här utsättas utan särskilt tillstånd.
I detta samband må nämnas, att med hänsyn till de omständigheter, under vilka
åtskilliga kronan tillhöriga holmar och skär anslagits lotsverket, rätten till
fisket vid dessa i viss omfattning tillkommer vederbörande lotspersonal.»

Såsom framgår av förestående redogörelse innehåller den gällande lagstiftningen
särskilda bestämmelser, vilkas syfte är att erkänna och trygga vissa

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

Lagstift ningens utveckling.

1776 års
fiskeristadga.

1852 års
fiskeristadga,

lokala sedvanor beträffande havsfisket. Det är emellertid att märka, att lagen
icke i något fall inskrivit den lokala sedvanan såsom ovillkorlig rättsregel:
samtliga undantag göras beroende av villkoren att fisket »av ålder varit vanligt»
(det norrländska strömmingsfisket) eller »av ålder oklandrat» utövats
(fiske i allmänhet vid öppna havsstranden och utom skären samt i Göteborgs,
Bohus och Hallands län även inomskärs ävensom stimfisket å Västkusten).

Med hänsyn till innebörden av det föreliggande förslaget torde böra i korthet
erinras om den utveckling fiskerättslagstiftningen i vårt land undergått i fråga
om rätten till havsfisket.

I likhet med landskapslagarna innehåller 1734 års lag icke några allmänna
regler beträffande rätten till fiske. Dock har man av de detaljfall, som lagen
behandlar, ansett sig kunna draga den slutsatsen, att den byggde på den
förutsättningen, att strandägaren i allmänhet ägde ensamrätt till fisket vid
sin strand. Svensk rättsuppfattning skulle alltså i detta hänseende ha avvikit
från såväl danska som norska rättsregler, vilka däremot inneburo, att rätten
till fiske i havet i allmänhet var fri.

I vår första allmänna fiskerilag, 1776 års stadga, fastslogs sedermera uttryckligen
förberörda grundsats. Sedan denna stadga innehöll emellertid —
förutom undantagsbestämmelser motsvarande 8 och 12 §§ i nuvarande lag
(kronofiskerier, urminneshävd m. m.) ■— stadganden i ändamål att skydda
sedvanefiskct vid annans strand. Sålunda stadgades angående frihet för dem,
som fiskade strömming i Norrland —- likasom för invånarna i Finland — att,
där sådant varit vanligt, vid öppna havs-, skogs-, bergs- och stenstränder idka
med jordägaren gemensamt sådant fiske. Vidare bestämdes, att i de skärgårdar,
där fiskare oklandrat och efter gammal vana ömsom fiskat vid varandras land
och följt saltsjöfisken efter dess drev, skulle »förbliva efter förra vanligheten» ;
i synnerhet borde inga svenska undersåtar stängas från nyttjande av sillfisket
i Nordsjön vid vems stränder det kunde vara. Samma skulle ock gälla med
avseende å sillfiske i Östersjön, varest någon ymnighet därav kunde visa sig.
Tydligen ha de lokala sedvänjorna -— särskilt, synes det, med hänsyn till de
nationalekonomiskt betydelsefulla fiskena — ansetts böra skyddas. I detta
avseende har framhållits, att med bestämmelsen om det fria fisket i vissa
skärgårdar särskilt åsyftats att fastslå, att de sedvanor, som levde kvar i de
gamla norska och danska landskapen — förnämligast i Bohuslän — skulle
lämnas orubbade.

1776 års stadga ersattes av 1852 års fiskeristadga, vilken visserligen i fråga
om rätten till fiske i havet i huvudsak följde de äldre bestämmelserna, men
som dock på en i nu förevarande avseende betydelsefull punkt innebar en olikhet.
Med anledning av att högsta domstolen uttalat, att ovanberörda bestämmelse
i 1776 års stadga angående visst skärgårdsfiskes frihet ursprungligen
skulle hava avsett endast sillfångsten eller i allmänhet sådana slag av havsfisk,
som ginge mot stränderna i större drev eller stimmar, borttogs nämligen
ur stadgandet de ord, vilka kunde tjäna att skydda den sedvanerätt, som av
ålder funnits i vissa skärgårdar, nämligen att fiska vid annans strand — oav -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

sett huruvida fångsten gällde drev- och stiinlisk. Stadgandet blev alltså 1852
inskränkt till sistnämnda slag av fångst.

Emellertid väcktes snart nog fråga om revision av 1852 års stadga. 187<‘:
års riksdag avlät härom skrivelse under motivering huvudsakligen, att fiskeri
stadgans bestämmelser icke i alla hänseenden ägde den tydlighet, som vore
önskvärd, samt i avseende å såväl ortförhållanden som fiskslag vore av alltför
generell beskaffenhet, vartill komme, att stadgans föreskrifter i allmänhet
kunde anses vara av väl prohibitiv natur. I anledning härav utarbetade eu
av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté betänkande med förslag till ny författning.
Erinras må att i detta förslag blev hemställt om en bestämmelse av
innehåll, att de fiskande, där sådant av ålder varit vanligt, skulle äga följa
havsfisk och hummer efter dess drev och fiska vid annans strand med
vilken bestämmelse huvudsakligen synes ha åsyftats en återgång till den före
1852 gällande innebörden av motsvarande bestämmelse. Vid behandling av
berörda författningsförslag, som avgavs 1883, ansågs emellertid lämpligt, att
de bestämmelser, som voro av allmän lags natur, sammanfattades i en särskild
lag och sålunda, i motsats till vad förut varit fallet, fullständigt skildes
från de ekonomiska och administrativa föreskrifterna i ämnet.

Ny kommitté tillsattes för utarbetande av förslag till dylik lag, vilken
kommitté år 1894 angav betänkande.

Då nu gäller att verkställa jämkningar i 1896 års lag, synes det vara av
vikt att bringa i minne de allmänna principer, som nämnda kommitté följde
vid uppgörande av sitt förslag. Kommittén gjorde i dylikt hänseende inledningsvis
följande för lagstiftningsfrågans dåvarande läge synnerligen belysande
uttalande:

Den granskning, kommittén haft att ägna de till allmänna lagens område
hörande delarna av fiskerilagstiftningen, hade i allmänhet icke föranlett kommittén
att föreslå några mera genomgripande förändringar i nu gällande stadganden.
Oaktat en väsentlig omarbetning av de nuvarande, i många fall
bristfälliga och otjrdliga stadgandena kunde synas önskvärd, hade kommittén
likväl funnit sig nödsakad att uppgiva tanken på en sådan mera omfattande
revision. Orsaken härtill läge. säsong lätt torde inses, i de svårigheter,
som skulle vara förenade med övergången till de nya rättsregler, vilkas
genomförande kunde komma i fråga. De privaträttsliga delarna av fiskerilagstiftningen
utgjorde enligt sakens natur ett lagstiftningsområde, där rubbningar
i de grundsatser, som en gång gjort sig gällande, lätt förde med sig
kränkning av bestående rättigheter eller andra befogade intressen. I all synnerhet
vore detta fallet i vårt land, där lagstiftningen i större omfattning
än på de flesta andra ställen gjort fisket till privategendom. En lagförändring,
varigenom privat fiske överginge till kollektivt, vore av nyss antydda
orsak oftast betänklig och borde ej företagas, utan att vederlag lämnas
de fiskeberättigade eller deras samtycke inhämtades. Förändringar i motsatt
riktning, kollektiva fiskerättigheters ersättande. med individuella, fordrade,
även de, synnerlig varsamhet. Där rätten till fiske är mer eller mindre
oberoende av äganderätten till fiskevattnet, kunde nämligen under i övrigt
gynnsamma förhållanden lätt uppstå en befolkning av yrkesfiskare, och om,
såsom ofta är fallet, denna vore för sin utkomst i väsentlig mån hänvisad
till ett visst slags fiske eller fiske på en viss trakt, insåges lätt, vilken be -

låna års
torfattiiingsförslag.

1894 års

kommitté.

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr SS.

1896 års
riksdag.

tänklig rubbning i levnadsvillkor kunde vållas av en lagförändring i den senast
antydda riktningen. Vad sålunda anförts gällde icke allenast de skrivna
lagbuden utan i lika hög grad de rättssatser, som bildats genom sedvana. Enligt
vad erfarenheten visade, spelade sedvanerätten i hithörande frågor en synnerligt
stor roll. I skilda delar av landet mötte man i fråga om rätten till
fiske en eller annan lokal, på sedvana grundad uppfattning, som avveke från
den skrivna lagen, men vore fast rotad i befolkningens rättsmedvetande. Utan
att förbise de olägenheter, en dylik lokal rättsbildning medför, hade kommittén
likväl, med hänsyn till vad ovan blivit yttrat angående faran av rubbningar
i gällande grundsatser på detta område, trott det icke kunna ifrågakomma
att upphäva dessa rättssedvanor utan, såsom förslaget utvisade, funnit
sedvanerättens resultat i hithörande fall böra erhålla uttryckligt erkännande
i lagstiftningen. De förändringar kommittén föreslagit i de gällande
bestämmelserna voro alltså av huvudsakligast formell natur. Endast i de fall,
“jj* ,,.0Vi.ln angivna betänkligheterna icke ägt någon avsevärd betydelse, innehölle
förslaget sakliga förändringar.

I kommitténs lagförslag ingick en ny bestämmelse av följande innehåll:
»Där å viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid
annans strand annorledes än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt
bibehållne.»

Motiven till denna bestämmelse återfinnas huvudsakligen i det i propositionen
(sid. 23 24) återgivna yttrandet. Av yttrandet framgår, att kommittén

utgick från förefintligheten i många delar av landet av sedvanor, som stodo
i strid med 1852 ars stadga, framförallt i de gamla danska och norska proi
inserna, men även a Östersjökusten och i vissa insjöar. Dessa lokala sedvanor
vore enligt kommitténs uppfattning av alltför stor vikt för landets fiskarbefolkning
för att vid en revision av fiskerilagstiftningen kunna lämnas obeaktade.
Till förekommande av mera väsentliga rubbningar i rådande grundsatser
om fiskerätt syntes det kommittén vara av nöden, att lagstiftningen i förevarande
fall, där sedvanerätten av särskilda anledningar kommit att erhålla större
betydelse än pa de flesta områden, och där den lokala naturen av dess resultat
lade alltför stora hinder i vägen för dessas införlivande med den skrivna lagen,
genom en allmän bestämmelse gåve sitt uttryckliga erkännande åt dessa resultat.

Sedan Kungl. Maj:t till 1896 års riksdag avlåtit proposition i enlighet med
kommittéförslaget, gjordes inom lagutskottet vissa icke oväsentliga erinringar.
Utskottet ansåg visserligen önskvärt, att lagstiftningen lämnade sitt skydd åt
en fiskarbefolkning, som för utövande av sin näring icke hade någon rätt, allenast
sed att lita sig till — och härutinnan syntes förhållandena på rikets västkust
vara förtjänta av synnerligt beaktande — men att tillmäta de lokala sedvanorna
i allmänhet en sådan vikt, som föreslagits, utan att något verkligt behov
av dylik inskränkning i den enskildes strandäganderätt kunde anses ådagalagt,
vore enligt utskottets tanke ej att tillråda. Utskottet hade sålunda först och
främst undantagit allt sötvattensfiske från grundsatsens tillämplighet. Ej heller
fisket inomskärs kunde, enligt utskottets mening, lämpligen och rättvisligen
i allmänhet undandragas den enskilda strandäganderätten, såsom förhållandet
skulle bliva, om ifrågavarande bestämmelse därå bleve tillämplig. Endast i

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.

7

fråga om Göteborgs och Bohus samt Hallands län hade utskottet ansett förhållandena
härutinnan påkalla ett undantag. Även i ett annat avseende hade utskottet
ansett ifrågavarande stadgande böra modifieras. Utskottet hade nämligen
ansett det lämpligast att uttryckligen omnämna, att de lokala sedvanor,
som i stadgandet tillädes kraft av lag, endast avsåge fiske med rörlig redskap,
helst, enligt vad kommitterade anfört, fiske med fast redskap även vid västkusten
städse betraktades såsom strandägarens uteslutande rätt. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.

I enlighet härmed utfärdades 1896 års lag om rätt till fiske.

Att 1896 års lag icke erbjöd en definitiv lösning av de omstridda fiskerilag- r£g?*aav
stiftningsfrågorna blev emellertid snart nog uppenbart. Från olika delar av iggg års lag.
rikets kuster restes starka krav pa revision av lagen i syfte att bättre trygga
fiskarbefolkningens intressen. Det gjordes i huvudsak gällande, att lagens
»erkännande» av de lokala sedvanorna icke erbjöd tillräcklig trygghet och att
ett allmänt osäkerlietstillstånd uppstått, kännetecknat av en alltmera märkbar
tendens från strandägarnas sida att uttränga sedvanefisket. Frågan upptogs
även motionsvis i riksdagen. Sålunda yrkades i en vid 1911 ars riksdag läckt
motion utredning i syfte att på de orter, där fisket enligt sedvana var fritt, frigöra
rätten till detsamma från äganderätten till stranden. Motionen avslogs
av första kammaren, under det att vid frågans behandling i andra kammaren
bifölls ett yrkande om utredning om och i vad mån fiskerättslagen
skulle för saltsjöfiskets vidkommande kunna ändras dithän, att den bättre
tillgodosåge fiskarbefolkningens intresse och därjämte finge större klarhet i
ordalagen — i motionen hade framhållits, att uttryck sådana som »av ålder»,

»rörlig redskap» och »öppna havsstranden» voro alltför mångtydiga i en lag,
som i första hand skulle tolkas av juridiskt oskolade personer. Här må även
erinras, att i en vid 1912 års riksdag väckt motion föreslogs ett tillägg till lagen
, av innehåll, att strömmingsfiske med skötar inom Stockholms län måtte
å ställen, där det av ålder varit vanligt, avgiftsfritt få idkas av varje svensk
undersåte, så framt sommarnotvarp ej där funnes utsatt. Även beträffande
denna motion stannade kamrarna i olika beslut.

Med anledning av de från olika håll framställda kraven på revision av Kammar
1896 års lag erhöll kammarkollegium i uppdrag att verkställa utredning kollegium
beträffande förhållandena å vissa kuststräckor, ett uppdrag, som emellertid
sedermera utvidgades att avse fiskerättsförhållandena vid rikets hela
kust. Inom kammarkollegiet verkställdes den anbefallda utredningen
som bland annat innefattade talrika sammanträden med ortsbefolkningen
längs rikets kuster i syfte att undersöka de lokala sedvanornas utbredning —
av kammarrådet A. AV. Dufwa. I skrivelse till Kungl. Maj .t den 27 augusti
1924 framlade därefter kollegiet under åberopande av denna utredning — vars
syfte angavs ansluta sig till andra kammarens beslut vid 1911 års riksdag
— förslag till ändringar i 1896 års lag. Förslaget (se prop. s. 11) skiljer sig
avsevärt från det nu slutligen av Kungl. Maj :t framlagda. I § 1 hade intagits
en definition — som saknas i gällande lagstiftning — över vad som menades

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr SS.

Ifrågasatt
allmän
lagändring
rörande
fiske inom''
skärs.

med fast redskap, varmed enligt förslaget skulle förstås fiskegård samt annan
med pålar eller annorledes vid sjöbottnen stadigt fäst redskap, som står på
samma ställe längre än tjugufyra timmar och som vittjas där den står utan
att upptagas. All annan redskap skulle anses såsom rörlig redskap. I
fråga om fisket inomskärs gavs i 2 § en allmän regel, som inskränkte strandagarrätten
på samma sätt som nu gäller utomskärs (180-metersgränsen). Vidare
skulle de sedvanerättsliga villkorliga bestämmelserna angående strömmingsfisket
i Norrland (3 § första stycket) och stimfisket (3 §, andra stycket)
på västkusten göras till regel. På Skånes västra kust skulle allt fiske göras
fritt alltså även fiske med fast redskap. Tillika gavs emellertid eu allmän
sedvanehänvisning om rätt till fritt fiske, där de fiskande av ålder oklandrat
utövat fisket.

Den av kammarkollegium föreslagna allmänna bestämmelsen (2 §) om in.
skränkning av strandägares fiskerätt inomskärs framkallade bland hörda myndigheter
och korporationer synnerligen delade meningar, utvisande framför
allt en bestämd skillnad i uppfattningen med avseende å rikets västra kust
samt Övriga kuststräckor. Såsom framgår av propositionen (sid. 18—20),
har departementschefen icke heller ansett sig kunna tillstyrka denna bestämmelse.
Såsom skäl för denna sin ståndpunkt har departementschefen anfört
bland annat följande:

i Aktiveringen till kammarkollegiets förslag syntes framgå, att denna
lagändring icke ansetts äga någon större reell innebörd utan väsentligen betraktats
såsom ett stadfästande av redan sedvanemässigt rådande förhållanuf’
jr .. i , "titiordats, att uppfattningen å olika orter befunnits högst
betydligt växlande. Den redogörelse för lokala undersökningar, vilken lämnats
i utredningen, bestyrkte en dylik meningsskiljaktighet, och intrycket härav
förstärktes av de yttranden, vilka avgivits över förslaget. I fråga om
de östra och södra kusterna torde få anses ådagalagt, att de icke strandägande
jiskarena, vilkas intresse genom denna lagändring skulle befordras, hittills
icke ägt att på grund av någon mera allmänt gällande sedvana utöva en så
vidsträckt fiskerätt, jsom lagändringen för dem skulle medföra. För övrigt
tillerkände ej 1896 års lag sedvanan i dessa landsändar någon rättslig betydeise
med avseende å. vattnet inom skären. Det torde vid sådant förhållande
icke kunna förbises, att en dylik lagstiftningsåtgärd i sig inneslöte
spörsmålet om gottgörelse åt de strandägare, vilka på detta sätt tillskyndades
förlust. Denna synpunkt hade framhållits även vid tidigare lagstiftning
rörande ^fiskerättsförhallandena. Sålunda anförde 1894 års kommitté,
vars förslag läge till grund för den nuvarande lagen, att en lagändring, varigenom
privat fiske överginge till kollektivt, oftast vore betänklig och att den
ej borde företagas utan att vederlag lämnades de fiskeberättigade eller deras
samtycke inhämtades. Även om, pa. sätt syntes hava antagits vid kammarkollegiets
utredning, bestämmelserna i 1766 ars fiskeristadga om strandägarelätten
inomskärs saknat stöd i datida rättsaskadning — en uppfattning, som
för övrigt ingalunda vore oemotsagd — syntes detta förhållande dock sakna
betydelse för den ersättningsfråga, som skulle uppkomma i händelse en betydande
inskränkning av strandägarerätten nu genomfördes till Tubbning av
rättsförhållanden, vilka under lialvtannat sekel varit utryckligen erkända av
lagstiftningen. Angående omfattningen av de ersättningsanspråk, för vilka i
dylikt fall kunde krävas beaktande, förelåge icke någon utredning.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

9

Vid bedömande av skälen för och emot ett ingripande i ändamål att på strandägarnas
bekostnad skapa ökade förvärvsmöjligheter för den obesuttna fiskarbefolkningen
finge tydligen ej heller lämnas ur sikte synpunkten av vad för
fiskerinäringen överhuvud kunde vara lämpligt. Och utredningen syntes härutinnan
ge vid handen, att vid de östra och södra kusterna — varmed här avsåges
jämväl kusterna kring Öland och Gotland — förutsättningar för uppkomsten
och bibehållandet i större omfattning av en befolkning utan annat
näringsfång än fiske ingalunda vore att finna i samma utsträckning som å
västkusten.

Frågan sönderfaller -— efter detta ståndpunktstagande — på sätt framgår
av propositionen, i särskilda mer eller mindre fristående spörsmål, av vilka
slutligen endast ett —• det som rör fiskerättsförhållandena i Göteborgs och
Bohus län samt Hallands län ■— ansetts vara moget för en positiv lösning. Här
torde emellertid böra ges en kortfattad redogörelse för samtliga de olika
i propositionen behandlade mera aktuella spörsmålen, i vilket sammanhang
även i förekommande fall de i riksdagen motionsvis gjorda yrkandena torde
få redovisas.

Departementschefen har väl funnit det av utredningen framgå, att på ett
eller annat håll i Norrland någon osäkerhet rått i fråga om den på sedvana
grundade och i 3 § första stycket av gällande lag erkända rätten till strömmingfiske
vid annans strand. Tillräckliga skäl för den av kammarkollegium
härutinnan föreslagna lagändringen att inskriva sedvanan såsom regel
syntes dock departementschefen ej förebragta. Närmare syntes det enligt departementschefens
mening ligga att efter särskild utredning i de fall, där
oklarhet verkligen kunde anses råda angående fiskerättsförhållandena,
söka åvägabringa en tillfredsställande uppgörelse mellan de tvistande eller
på annat sätt söka tillgodose det lokala behovet. Utredningen hade även
givit vid handen, att där svårigheter ej mött med avseende å fiskarnas
bostadsförhållanden — rätten till fiskarstugor och sjöbodar — dessa lyckats
att ganska väl hävda detta fiskes frihet. Härutinnan erinrar departementschefen
med avseende å förhållandena vid Norrlands största fiskläge Ulvöhamn,
varest vissa stridigheter rått mellan strandägare och fiskare, att ensittarlagen
numera där vunnit tillämpning i ett flertal fall, där fiskare velat förvärva
äganderätt till åt dem upplåten tomtmark.

Beträffande förhållandena i övrigt vid ost- och sydkusten anmärker departementschefen
till en början, att riksdagen tidigare intagit den ståndpunkten,
att ett frigivande av fisket inom skären vid dessa kuster skulle vara olämpligt,
samt anför vidare:

För övrigt hade i den nu föreliggande utredningen knappast påvisats något
konkret fall av den betydelse, att därav kunde hämtas stöd för en lagändringav
så allmän innebörd (kammarkollegiets förslag § 3 d) innebärande att sedvanerätt
skulle allmänt erkännas — alltså även på rikets östra och södra
kuster). Visserligen kunde i detta sammanhang erinras om det i framställningen
från fiskare i Östergötlands län omnämnda skötfisket i Bråviken. Emel -

Lokalii
regler in. in.

Det norrländska

strömmingsfisket.

Ost- och
sydkusten i
övrigt.

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

Motion.

Skånes

västkust.

lertid syntes för detta fiske —- som uteslutande torde avse strömmingsfångst
— den ifrågasatta ändringen i 2 § i och för sig äga större betydelse än den
jämkning, varom nu vore fråga. Sålunda gåve yttrandet från länsstyrelsen i
Östergötlands län vid handen, att i avseende å de inre delarna av vattenområdet
frågan, huruvida fisket av ålder varit fritt, knappast kunde med någon
säkerhet jakande besvaras, helst anspråken från andra än strandägare att få
begagna fisket i åtskilliga fall framkommit först under de av världskriget
föranledda förhållandena. Vilka åtgärder, som i detta och liknande fall lämpligen
borde vidtagas, läte sig tydligen icke bedöma utan ingående lokala undersökningar.

I den av herr Ward m. fl. väckta motionen II: 304 göres gällande, att förhållandena
rörande strömmingsfisket i Bråviken vore sådana, att detta fiske borde
göras fritt även inomskärs med undantag för det område, som från två meters
stadigt djup sträckte sig ut 180 meter. Med hänsyn till det läge frågan erhållit
genom att lagändring i propositionen icke föreslås beträffande ostkusten ha
motionärerna emellertid inskränkt sitt yrkande till en begäran om fortsatt och
skyndsam utredning av fiskerättslagstiftningen i denna del.

Beträffande de fiskeförhållanden, varom här är fråga, kan ock hänvisas till
den av en ledamot i lantbruksstyrelsen, chefen för dess fiskebyrå fil. dr K. A.
Andersson uttalade särskilda meningen (se prop. sid. 16). Såsom därav framgår
hyser denne ledamot i detta avseende huvudsakligen samma uppfattning
som sistnämnda motionärer.

Vidkommande Skånes västkust innebar kammarkollegiets förslag, att strandägares
enskilda fiskerätt skulle helt upphävas och att sålunda där idkande av
fiske eller agntäkt vid annans strand icke heller skulle vara beroende av huruvida
fast eller rörlig redskap lcomme till användning. Enligt nu gällande
lag äro visserligen de lokala sedvanehänvisningarna i 3 § andra och tredje
stycket av lagen tillämpliga även på Skånes västkust, men det är att märka,
att lagen icke erkänner någon sedvanefrihet beträffande det därstädes bedrivna
fisket med fast redskap.

Såsom bekant härleda sig de säregna sedvanorna beträffande fiske vid Skånes
västkust från den danska tiden. Den inom kammarkollegiet verkställda
utredningen upptager följande sammanfattning av erfarenheterna från de å
denna kust hållna sammanträdena:

o »Allt fiske på denna kust uppgavs sedan gammalt vara fritt, allenast med
få, mestadels i senare tid tillkomna undantag. Vid frälseegendomen KullaGunnarstorps
strand hade sedan gammalt endast godsets underlydande rätt
att fiska. På tvenne ställen vid denna kust hade fiskerätten i senare tid varit
föremål för domstols avgörande. I utslag den 8 mars 1916 fann Kungl. Maj:t
skäligt fastställa ett av hovrätten över Skåne och Blekinge den 14 juni 1912
meddelat utslag, varigenom vissa personer, som av ägaren till Löddesnäs gård
i Borgeby socken tilltalats för olovligt fiske med rörlig redskap vid egendomens
strand innanför skäret Löddekar, fälldes till ansvar enligt 24 kap. 14 §
strafflagen, enär det icke i målet blivit av svarandena styrkt, att fiskarbefolkningen
i orten av ålder oklandrat fått där idka fiske. I den andra rättegången,
avgjord genom Kungl. Maj:ts dom den 22 september 1922 ogillades
väckt talan att utan strandägarens medgivande få idka ålfiske med fast fiske -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

11

redskap vid stranden till hemmanet Hyllie nr 29. Vidare ^utröntes, att ålfisket
vid fiskläget Gravarne sedan gammalt bedreves endast av där boende fiskare
och att ålfisket vid Hilleshög och ön Hven i senare tid brukat utarrenderas av
strandägarna.»

Denna sammanfattning bar emellertid givit departementschefen anledning
till vissa erinringar (se prop. sid 35), gående i huvudsak ut på att skillnad
måste göras emellan det med fast redskap bedrivna fisket och fiske med rörlig
redskap. Förstnämnda fiske avsåge praktiskt taget blott fångst av lax och ål.
Vad beträffade laxfisket syntes av protokollen över hållna sammanträden med
ortsbefolkningen framgå, att vid de relativt få ställen, huvudsakligen belägna
inom Kristianstads län, där fast redskap kunde komma till användning, strandägarna
ostridigt ansetts hava ensamrätt därtill. Vidkommande ålfisket med
fast redskap syntes ock på en del håll klart, att strandägarnas ensamrätt till
detta fiske ansågs obestridd. Protokollen från de på kusten hållna sammanträdena
med ortsbefolkningen innehölle även antydningar om att frågan om
jordägarnas anspråk på fiskerätten sammanhängde med uppkomsten av det lönande
ålfisket med bottengarn, vilket vid Skånes västkust vore en tämligen ny
företeelse.

De yttranden, som avgivits över förslaget i denna del, gingo i allmänhet
i rent tillstyrkande riktning (se prop. sid. 37—38). Endast landstinget i
Malmöhus län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads
län ha föreslagit vissa modifikationer.

Departementschefen har emellertid funnit, att frågorna i vad mån fisket å
Skånes västkust med fast redskap av ålder varit fritt samt i vilken utsträckning
denna sedvänja kvarstått icke kunde tillförlitligen bedömas med ledning av
det föreliggande utredningsmaterialet. Departementschefen anför vidare i detta
sammanhang följande:

Att i samband med frågan om ett allmänt frigivande vid Skånes^ västra
kust av det med fast redskap idkade fisket måste uppkomma spörsmålet om
gottgörelse för det intrång i strandägarerätten, som en dylik åtgärd skulle innebära,
torde vara uppenbart. Skulle under alla förhållanden fullt vederlag för
ensamrättens värde utgå till samtliga strandägare, vore det tydligt,^ att ersättningssumman
komme att uppgå till högst avsevärda belopp. Häri läge otvivelaktigt
en betydande svårighet vid genomförandet av en lagändring av den
ifrågasatta räckvidden.

De spörsmål, vilka krävde en lösning i samband med en sådan lagändring,
vore sålunda av en mycket invecklad beskaffenhet med hänsyn såväl till de faktiska
förhållandena som till sin rättsliga natur. Utan vidare utredning torde
det alltså näppeligen vara befogat att draga någon mera bestämd slutsats beträffande
frågan, i vad mån erforderliga betingelser för ett frigivande av fiske
med fast redskap vid Skånes västkust vore för handen. Efter departementschefens
mening skulle en dylik utredning motsvara ett verkligt behov. Att
de av fiskarbefolkningen å denna kust framförda önskemålen med avseende
å berörda fiske i mångt och mycket kunde äga berättigande hade av de hörda
myndigheterna enstämmigt vitsordats. Otvivelaktigt hade under senare tid
denna befolkning kommit att intaga en i vissa hänseenden bekymmersam
ställning. Även om orsakerna härtill icke uteslutande eller huvudsakligen
vore att söka i gällande regler om rätten till fiske -— erinras kunde så -

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 88.

Motion.

Göteborgs
och Bohus
län samt
Hallands
län.

lunda om vad fiskeriintendenten i södra distriktet yttrat rörande det skånska
sillfiskets tillbakagång — borde likväl denna lagstiftning ställas under omprövning
med hänsyn till dess inverkan å den egentliga fiskarbefolkningens
yrkesutövning.

Efter vissa allmänna uttalanden rörande behovet av ändrade rättsregler i
fråga om fisket med rörlig redskap å västkusten anger departementschefen
slutligen sin ståndpunkt beträffande den skånska västkusten på följande sätt:

De skal, vilka åberopats för en lagändring i nu förevarande hänseende, ägde
uppenbarligen tillämpning framför allt å de båda nordliga västkustlänen. Av
vederbörande myndigheter i Skåne hade dock gjorts gällande, att också vid
västkusten av denna provins det med rörlig redskap idkade strandfisket vore
av betydelse för den egentliga fiskarbefolkningen. Om emellertid, på sätt
departementschefen redan anfört, den vidare behandlingen av frågan om rätten
till fiske med fast redskap gjordes beroende av särskild utredning, syntes
övervägande, skäl tala för att spörsmålet om fiskerätten i Skåne upptoges till
behandling i ett sammanhang och att följaktligen jämväl beträffande rätten
till fiske med rörlig redskap finge anstå med införande av nya regler. Någon
omedelbar olägenhet syntes icke behöva följa av ett dylikt uppskov, då av
utredningen i detta ärende torde kunna slutas, att i allmänhet icke några strävanden
kunnat förmärkas från de skånska strandägarnas sida att utestänga
andra från detta fiske.

Beträffande denna kuststräcka förutsättes alltså i propositionen en fortsatt
utredning i fråga om fiske med fast redskap — i avvaktan härpå skulle det
anstå även med lagändring i fråga om fiske med rörlig redskap.

Den av herrar Isacsson m. fl. väckta motionen II: 73 avser emellertid, att ett
lagfästande av sedvanerätten i fråga om fiske med rörlig redskap jämväl å
denna kuststräcka redan nu skulle äga rum. Såsom skäl härför anföres i huvudsak,
att frågan i denna del är tillräckligt klarlagd och att fara föreligger
för att den förefintliga sedvanerätten under uppskovstiden sönderbrytes genom
avtal och rättsliga avgöranden.

Såsom nyss berörts innebär departementschefens ståndpunkt ett uppskov med
lagändring beträffande den skånska västkusten. Däremot har beträffande
västkusten i övrigt — där frågan om frihet för fiske med fast redskap icke
ansetts äga aktualitet -—- anledning icke ansetts föreligga att uppskjuta en
önskvärd revision av lagstiftningen i fråga om fiske med rörlig redskap. Konturerna
av det förslag, som i dylikt hänseende nu framlägges i propositionen,
återfinnas i det yttrande (se prop. sid. 27—33), som länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län avgivit i anledning av kammarkollegiets merberörda förslag.

Länsstyrelsens yttrande går i huvudsak ut på ett framhållande av behovet
av att erhålla klarare och ostridigare rättsregler beträffande ifrågavarande
fiske, i ändamål att häva det osäkerhetstillstånd, som under senare
år alltmera gjort sig kännbart på detta område. Enligt länsstyrelsens mening
borde härvid tagas till ögonmärke att i möjligaste mån söka precisera och
i lagen stadfästa den sedvanerätt, som för närvarande vore i lagen erkänd och
faktiskt förefintlig.

I anslutning till länsstyrelsens berörda yttrande — till vilket alltså i övrigt

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

13

torde få hänvisas i fråga om grunderna till det föreliggande lagförslaget —
har departementschefen beträffande behovet i allmänhet av lagändringar i förevarande
avseende anfört huvudsakligen följande:

Med hänsyn till folkförsörjningen i vårt land hade sedan gammalt fisket vid
rikets västra kust haft en betydande uppgift att fylla. Det hade ock tidigt
varit föremål för särskilda åtgärder från det allmännas sida. Exempel härå
erbjöde bland annat de allmänna förordningar angående fisket, vilka tid efter
annan ända från mitten av 1700-talet blivit utfärdade. Vid den reglering
av havsfisket, som därvid ägt rum, hade städse framträtt en tydlig strävan att
genom särskild efter västkustens behov lämpade bestämmelser bevara den del
av dess befolkning, som hade fiske till uteslutande näringsfång, vid dess av ålder
åtnjutna rättigheter i avseende å fiskets utövande. Detta hade ock varit fallet
vid tillkomsten av nu gällande lag i ämnet. Sålunda sökte man därvid bereda
erkännande i lagen åt de lokala sedvanor, som vid denna kust ända från
det dansk-norska väldets tid fortlevat vid sidan om lagstiftningen och till
övriga fiskandes förmån inskränkt de strandägandes enskilda fiskerätt.

Vidkommande fiske med rörlig redskap syntes utredningen ge vid handen,
att huvudregeln i 2 § blott i ringa utsträckning hade tillämpning i de västra
kustorterna. Det torde sålunda kunna sägas, att i stort sett på grund av gällande
lags allmänna hänvisning till rådande sedvanor de fiskande å västkusten
för närvarande ägde rätt att fiska med rörlig redskap även vid annans strand.
Denna lagbestämmelse vore byggd på en stark historisk grund. Härvidlag
kunde hänvisas till de i 1894 års kommittébetänkande och i yttrandet från länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län gjorda sammanfattningarna. Likaledes
hade visats, hurusom vid åtskilliga tillfällen efter tillkomsten av 1766^ års
lagstiftning i ämnet förefintligheten av en sådan sedvana, som här avsages,
blivit vitsordad. Särskilt kunde framhållas de på 1830-talet av presidenten
Poppius ledda undersökningarna och iakttagelser av 1894 års kommitté. Från
senare tid hade förebragts ett omfattande material i uttalanden från ortsbefolkningen
vid 1911 års sammanträden. Slutligen förelåge i denna del sammanstämmande
uttalanden från de myndigheter och korporationer, vilka yttrat sig
i ärendet. Vidkommande särskilt Göteborgs och Bohus län, för vilket frågan
vore av största vikt, kunde erinras, hurusom länsstyrelsen grundat sitt utlåtande
å noggranna efterforskningar inom vederbörande bygder. Beträffande
detta län syntes för övrigt vara uppenbart, att de talrika och betydande fisklägen,
vilka av ålder där funnits, icke kunnat uppkomma och äga bestånd utan
fri tillgång åtminstone till de ekonomiskt viktigaste fiskena. En dylik utveckling
skulle ej gärna varit möjlig, om de fiskande, som i allmänhet ej haft äganderätt
till någon mark, varit beroende av jordägarnas samtycke för att icke
nödgas tillryggalägga en lång väg genom den vidsträckta inre skärgården och
först utanför denna, där fisket är fritt för alla, utöva sin näring.

Att skyddandet av det med rörlig redskap bedrivna fiskets frihet vore av
största betydelse för fiskerinäringen å västkusten, syntes allmänt vara erkänt.
I själva verket syntes en nödvändig förutsättning för upprätthållande och ytterligare
utveckling av det stora, mer eller mindre långt från kusten bedrivna
havsfisket vara, att strandägarna icke hävdade en vidsträcktare förfoganderätt
över fiskevattnet vid stranden än i det föregående antagits överensstämma med
gällande lag. Detta fiske krävde nämligen en talrik befolkning av yrkesfiskare.
Utan en sådan torde vårt land ej heller i längden kunna,_ på sätt under de
senaste två decennierna blivit alltmer vanligt, deltaga i tillgodogörandet av
världshavets fiskemöjligheter, något som vore önskvärt även ur den synpunkten,
att sillfiskets avkastning vid västkusten vore i hög grad periodiskt växlande.

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr SS.

Motioner.

För en sådan befolkning vore det ett livsvillkor att tillika kunna utöva fiskerätt
invid stranden. Att det egentliga havsfisket vore alltför ansträngande och
mödosamt för att i längden passa andra fiskare än sadana, som ännu tillhörde
de kraftigaste åldersklasserna,_ läge i öppen dag. Av yrkesfiskarena måste de
övriga äga möjlighet att bedriva sin näring på närmare håll. För denna befolkning,
vars ekonomiska förhållanden i allmänhet vore ganska osäkra, utgjorde
fisket en nödvändig betingelse för livsuppehället. Av tillgängliga upplysningar
framginge, att av de tusentals strandsittarna i Bohuslän en betydande
del vore hänvisad att leva av det fiske, varom nu vore fråga, och att
om rättighet härtill ej funnes manga av dem icke kunde hålla nöden från dörren.

Sedan i huvudsaklig överensstämmelse med de av länsstyrelsen för Göteborgs
och Bohus län uppdragna riktlinjerna inom justitiedepartementet utarbetats
ett utkast (prop. sid. 44—45) till lagändringar i nu berörda hänseenden,
inhämtades häröver yttranden från vederbörande myndigheter. Såsom framgår
av propositionen föranledde de erinringar, som därvid framfördes (se
prop. sid. 45—47) icke några väsentliga ändringar i sagda utkast.

Det nu föreliggande lagförslaget avser att i närmast möjliga överensstämmelse
med rådande sedvanor inom Göteborgs och Bohus län samt Hallands län
stadfästa rätten för varje svensk undersåte att därstädes med rörlig redskap
idka fiske eller agntäkt vid annans strand — dock i avseende å det vatten, som
finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup
av två meter vidtager, med undantag för fiske efter ostron och i fråga om hummer
beträffande vissa särskilt angivna områden i Bohuslän.

I motionerna I: 41 av herr Sigfrid Hansson och II: 74 av herr Brännberg
m. fl., föreslås, att förenämnda undantag skulle inskränkas till ostronfisket.

Motionerna I: 113 av herr Sundberg m. fl. och II: 123 av herr Wallerius
avse, att jämväl fiske med »mindre ålryssjor (alternativt ålryssja av högst
80 meters höjd)» skulle tillerkännas den rätt, som enligt lagförslaget medgives
beträffande rörlig redskap. Såsom skäl härför anföres i motionen följande.

Rätt till fiske vid annans strand funnes medgiven redan i nu gällande lag
om rätt till fiske men under förutsättning, att de fiskande oklandrat av ålder
där utövat fisket. Olägenheterna av detta stadgande, som inneburit ett betänkligt
osäkerhetstillstånd, hade, såsom av departementschefen framhållits,
blivit allt mer framträdande. Dessa olägenheter skulle nu genom den föreslagna
lagändringen försvinna. Genomförd komme den, utan att medföra egentlig
rubbning i bestående rättsförhållande, bliva av synnerligen stor betydelse för
den fiskeriidkande befolkningen och vara ägnad att främja fiskerinäringens utveckling,
samtidigt med att den beredde skälig ersättning åt de strandägare,
som tilläventyrs kunna visa sig därtill berättigade.

En olägenhet komme dock att kvarstå, även om den föreslagna ändringen genomfördes,
beroende på ovissheten om vad som vore att räkna till rörlig redskap.
I den nu gällande lagen upplystes endast, att fiskegårdar och ryssjor vore
fast redskap, varjämte utsädes, att även »annan dylik» redskap vore att räkna
till fast. Kammarkollegium både i sitt förslag upptagit en definition på fast
redskap i syfte att undanröja denna ovisshet. Enligt detta förslag skulle utan
tvivel de på västkusten begagnade mindre ålryssjorna kommit att hänföras till
rörlig redskap. Den kungl. propositionen upptoge emellertid ej någon defini -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

15

tion vare sig på fast eller rörlig redskap, då det ansetts vara förenat med synnerligen
stora svårigheter att avfatta en fullt tillfredsställande definition. Då
den föreslagna lagändringen ej avsage hela riket utan endast tva län, syntes det
ej heller vara lämpligt att nu enbart för dessa läns skull skapa en allmän definition
på fast och rörlig redskap. _ .......

Såsom kammarkollegium anfört i sitt av chefen för justitiedepartementet
åberopade utlåtande över det inom departementet utarbetade förslaget i ämnet,
hade emellertid rättssedvänjan kommit att gripa om, icke blott själva rätten
till fisket, utan även den redskap, varmed den utövades. Kollegium hade även
påpekat, att med hänsyn till vårt lands långa kuststräckor sedvänjorna i fråga
om fiskeredskapen tydligen måste i hög grad växla.

Nu vore förhållandet det, att i såväl Göteborgs och Bohus som Hallands län i
stor utsträckning användas små ålryssjor, merendels endast 50—80 cm, höga.

I andra landsdelar torde i allmänhet begagnas väsentligt större ålryssjor. I
sådant avseende kunde erinras, att Kungl. Maj:t den 14 januari 1927 meddelat
föreskrift (Sv. Förf.saml. nr 15), enligt vilken rätten till ålfiske med fast redskap
vid Blekinge kust i vatten, som icke omfattades av strandägares enskilda
fiskerätt, vore begränsad till ålryssjor (ålhommor) med högst 1.5 meters höjd.

Såsom framginge av en motionen bifogad utredning av fiskeriintendenten i
västra distriktet utövades fiske med de små ålryssjorna i förenämnda båda län
i allmänhet fritt även vid annans strand; de betraktades enligt sedvänja uppenbarligen
som jämställda med rörlig redskap. Fisket med dessa redskap skulle
sålunda även enligt nu gällande lag vara fritt. Inom andra delar av riket
torde måhända emellertid dylika små ålryssjor betraktas såsom fast redskap.
Den omständigheten, att i gällande lag ryssja utan närmare begränsning omnämndes,
syntes också göra det särskilt angeläget, att i lagen inskreves den
sedvänja, som beträffande Göteborgs och Bohus samt Hallands län vore radande.
... ..

Kunde strandägare visa, att han hittintills förbehållit sig ensamrätt till fiske
även med sådana ålryssjor, borde han givetvis äga rätt att enligt kungl. propositionens
förslag till lag om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
göra framställning om ersättning av statsmedel för värdet av den förman, som
ginge förlorad, om fisket bleve fritt.

Den i motionerna åberopade, av fiskeriintendenten i västra distriktet lämnade
redogörelsen är av följande lydelse:

»Härmed lämnas en redogörelse för den uppfattning angående rätten till
fiske med mindre ålryssjor, som enligt uppgifter, jag inhämtat från fiskentillsyningsmännen
och andra, är rådande inom Göteborgs och Bohus samt Hallands
läns saltsjöområde.

Det fiske det är fråga om utövas med mindre ålryssjor, i allmänhet med en
högsta höjd av 50 ä 80 cm. Ryssjorna sättas utan att stadigt fästas vid bottnen,
stundom vid ett grund utan att sträckas fram till stranden._ Idkarna av
detta fiske fara stundom långt från hemorten, så t. ex. från vissa- platser i
Göteborgs skärgård söderut ner till Varberg och norrut till Lysekil och Uddevallafjordarna.
Ryssjorna få då merendels stå ute helt kort tid, t. ex. över
en natt. Fisket med dessa ryssjor kan ej anses hava karaktären av fiske med
fast redskap, även om ryssjorna i fråga äro typiska ryssjor och ryssja enligt
1 § i lagen om rätt till fiske betraktas som fast redskap. I stor utsträckning
idkas detta fiske av äldre fiskare, för vilka det är av stor betydelse.

Enligt den officiella statistiken var detta fiske år 1926 av följande omfattning
inom Göteborgs och Bohus län: i uppgifterna ingår dock även fiske med
åltinor.

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 88.

distr. 1 A.....

2,587 kr.

1 B.....

»

18,725 »

1 C.....

...... 23,900 >

»

23,900 »

2......

7>

49,050 »

3......

9,307 »

4......

6,500 >

5......

850 »

6......

9,816 »

7 A.....

>

13,370 »

7 B.....

...... 2,100 >

»

2,100 »

8 A.....

9,100 »

8 B.....

...... 955 »

»

855 >

9......

>

5,160 »

10......

...... 240 »

»

192 *

Inom Göteborgs skärgårdsområde — omfattande distr. 1 A, ''1 B och 1 C —
synes fiske med mindre^ ålryssjor allmänt idkas fritt även vid annans strand
utan någon opposition från strandägarnas sida med undantag för Vrångö (tillh.
distr. 1 A), där enligt av nuvarande fiskeritillsyningsman å platsen inga fiskare
från andra trakter tillatas idka nämnda fiske. Vad förhållandena vid
Vrångö angår, må dock erinras om att vid det sammanträde rörande fiskerättsförhållandena,
som år 1911 av kammarrådet Dufwa hölls i Kalvsund
(Utredn. Del 2, sid. 56), bl. a. upplystes, att ålfiske ansågs fritt vid denna ö.
Alfisket där är dock av större betydelse. Fiskarna inom distr. 1 B, där ett
ganska betydande ålfiske idkas, synas ingenstädes hava stött på opposition,
då de satt sina ålryssjor vid annans strand. Samma har varit förhållandet inckt
betydande alfiskedistriktet 1 C, men fiskare från detta distrikt hava
på enstaka platser utom distriktet — de idka ålfiske norrut till Lysekil och
Uddevallaf jordarna och söderut till Varberg —- förbjudits utsätta ålryssjor.

Inom Marstrandsområdet (distr. 2) idkas ett ganska omfattande ålfiske med
ryssjor från Brunskär, ej blott inom distriktet utan även ganska långt utanför
detsamma. På vissa platser hava fiskarna mötts av opposition från strandägarnas
sida, på andra ej. Enligt vad en av dessa fiskare uppgivit för mig,
skulle oppositionen hava minskats för varje år och således uppfattningen, att
fisket med mindre ålryssjor är fritt, alltmera tränga igenom.

Inom distr. 3, 4 och 5, omfattande området norrut t. o. m. Käringön och
Stocken, anses fisket med ålryssjor allmänt fritt.

^Inom distr. 6 (fr. Stocken t. Kornö) anses detta fiske likaledes fritt utom
på ett enda ställe, där strandägaren på senaste tiden förbjudit fiske med ålryssjor.

Inom distr. 7 A (fr. Kornö t. Fykan) har på enstaka platser fisket med ålryssjor
sedan längre tid ej ansetts fritt. Denna uppfattning synas strandägarna
på sista tiden mera allmänt hava sökt göra gällande, vilket haft till följd,
att fiskarna för att undvika tvister begärt tillstånd av vederbörande strandägare,
innan de börjat fisket. Bland fiskarna inom distriktet råder stor missbelåtenhet
över det osäkerhetstillstand, som denna nya tendens i rättsuppfattningen
framkallat.

Inom distr. 7 B och 8 A (området norrut t. o. m. Kville härad) hava strandägarna
enligt erhållna uppgifter ej hävdat någon uteslutanderätt i fråga om
fiske med ålryssjor.

Inom distr. 8 B (norrut t. Havstenssund) anses ålfiske med ryssjor i allmänhet
fritt. Vid ett par Öar hava dock strandägarna inom sina resp. områden avvisat
idka ro av sådant fiske. Fisket har sedan ej återupptagits där utom vid
en ö, aär fisket pa sista tiden pagatt utan opposition från strandägaren, som

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

17

dock förklarat sig cj för all framtid skola medgiva fritt fiske. Under hösten
1927 utarrenderade några strandägare rätten till ålfiske åt fiskare från Lysekilstrakten.

Inom distr. 9 (norrut t. Saltbacken) hava strandägarna på^ sista tiden nekat
fritt fiske med ålryssjor. Denna uppfattning synes hava börjat tränga igenom
på sista tiden, utan tvivel i samband med pågående utredning angående fiskerättsförhållandena,
ty på det sammanträde, som kammarrådet Dufwa höll i
Strömstad 1911, ansågs i många fall fisket vara fritt, även om strandägarna i
andra fall bestämt hävdade sin uteslutanderätt till fisket.

Inom distr. 10 (t. norska gränsen) idkas icke ålfiske med ryssjor utan endast
med åltinor. Allt fiske med undantag för laxfiske anses i detta distrikt
vara fritt.

Vad Hallands län angår, synes fisket med mindre ålryssjor i allmänhet anses
vara fritt. De enda undantag från denna uppfattning, som kommit till
min kännedom, avse ett par ställen i norra delen av länet, ett ställe vid Falkenberg
samt ett par platser vid Halmstadsbukten. På flera ställen utarrenderas
ålfisket, men fisket avser då ålbottengarn, åtminstone huvudsakligen.»

I propositionen anföres, att, ehuru den ifrågasatta lagändringen i stort sett Ersättning
torde innebära endast ett lagfästande av redan gällande sedvanerätt, det likväl
kunde komma att hända, att den i ett eller annat fall komme att medföra fall.
rättsförlust för strandägare. En lagstiftningsåtgärd av dylik innebörd borde
enligt departementschefens mening icke genomföras utan att strandägaren erhölle
skäligt vederlag för den förlust, som i dylikt avseende drabbade honom.

I anslutning till denna principiella uppfattning har efter vederbörlig utredning
avfattats det särskilda lagförslag om ersättning till strandägare för mistad
strandrätt, som jämte förut omhandlade lagförslag genom propositionen
förelagts riksdagen.

Såsom i det föregående berörts upptog kammarkollegiet i sitt lagförslag en Ifrågasatt

definition på uttrycket »fast redskap». Rörande gällande lagstiftnings in- ‘^uttryckel*

nehåll i detta avseende har kollegiet sammanfattningsvis anfört följande: fast red skap.

Varken lagen eller motiven till densamma gåve någon exakt ledning för bedömande
av vad som menades med fast eller rörlig redskap. Lagen upplyste
endast, att fiskegårdar och ryssjor vore fast redskap, samt antydde,. att
det funnes även annan redskap, som vore att hänföra till fast. Av motiven
framginge därutöver endast att laxsätt, såsom inbegripna under uttrycket fiskegårdar,
samt ålhommor och vid strömmingfiske i de norrländska kustlänen
bruklig ryssjeartad redskap vore att hänföra till fast redskap, varjämte
i fråga om den rörliga redskapen uttalades, att — förutom not —• skötar vore
att dit hänföra. Då någon bestämd skillnad mellan de båda slagen av fiskeredskap
icke heller funnes uppdragen inom fiskeritekniken, vore det givet, att
stor osäkerhet skulle råda om vad rätteligen vore att förstå med det ena eller
andra slaget.

Enligt kollegiets mening innebure frånvaron av exakta bestämmelser i ämnet
en betänklig brist, vars avhjälpande framstode såsom synnerligen önskvärt.

I de yttranden, som avgåvos över kammarkollegiets förslag i detta avseende,
framkom emellertid åtskillig kritik och uttalades överhuvud stor tvekan om
möjligheten att finna en tillfredsställande dylik definition. Även kammarkol Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 10 samt. 11 käft. (Nr 33.) 2

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

Motioner.

Utskottet.

legiet har i ett yttrande i ärendet den 27 maj 1927 — vari kollegiet emellertid
överhuvud väsentligen ändrat ståndpunkt i förevarande lagstiftningsfrågor (se
prop. sid. 45—47) — uttalat den uppfattningen, att det vore förenat med oövervinnliga
svårigheter att avfatta en fullt tillfredsställande definition på vad som
skulle avses med fast redskap.

Också departementschefen har kommit till det resultatet, att det gjorda försöket
att i förevarande avseende vinna klarare bestämmelser nu måste uppgivas.

I motionerna 1:41 och 11:74 påyrkas emellertid en förnyad skyndsam omprövning
av frågan i syfte att till nästa års riksdag förslag i ämnet måtte
bliva framlagt.

Med utredningen i ärendet har avsetts att klarlägga i vad mån behov föreligger
av jämkningar i gällande lagbestämmelser rörande rätt till fiske i havet.
Såsom framgår av förestående redogörelse innefattar lagstiftningsfrågan numera
flera relativt fristående delar; vid behandlingen av dessa, i den mån de
föranleda uttalanden från utskottets sida, torde få följas samma ordning, som
i redogörelsen iakttagits.

Såsom framgår av propositionen ha även på rikets ostkust vissa stridigheter
rörande rätten till fiske på senare tid förekommit, och i motionen 11:304
omförmäles närmare vad som i dylikt hänseende ägt rum rörande fisket i
Bråviken. Emellertid torde å denna kust icke vara fråga om några väsentliga
intressekonflikter annat än beträffande strömmingsfisket, vilket i dithörande
skärgårdar idkas såväl av strandägare som yrkesfiskare. I allmänhet
torde de strandägare, som förfoga över större vattenområden, tillgodogöra
sig detta fiske genom notdragning, under det att de smärre strandägarna
och yrkesfiskarena fiska med skötar eller, då is ligger, med vinternot.
I fråga om skötfisket är särskilt att märka, att detta äger rum över ganska
vidsträckta områden, där det gäller att i ett sammanhang följa fiskens stim.
Enär begreppet inomskärs i fiskerättsavseende torde anses äga ungefär samma
innebörd som då det gäller sjöfart i allmänhet, följer härav, att det strömmingsfiske,
som bedrives av yrkesfiskarena och givetvis även av de mindre strandägarna,
i icke ringa omfattning torde äga rum i annans fiskevatten. Möjlighet
skulle härigenom föreligga för de större strandägarna att praktiskt taget
utestänga de förra från den näring, varav de för sitt livsuppehälle äro beroende.
Och en viss tendens i dylik riktning har tydligen på sina håll börjat göra sig
gällande. Det sedvanefiske, varom här är fråga, äger alltså intet stöd i gällande
fiskerättslag. Såsom erinras i det föregående fann nämligen 1896 års riksdag
— i motsats till 1894 års kommitté och Kungl. Maj:t — icke skäl att beträffande
denna kuststräcka erkänna någon sedvanerätt rörande fiske inomskärs.
Bemärkas bör dock, att här ifrågavarande förhållanden rörande strömmingsfisket
icke synas ha ägt betydelse förrän på senare tid. Det nuvarande läget torde
emellertid påkalla överväganden från statsmakternas sida i syfte att söka
åvägabringa en reglering av förhållandena på området. Att ett behov i detta
hänseende föreligger synes ock departementschefen vilja antyda, men de av honom
gjorda uttalandena torde dock närmast innebära, att några åtgärder tillsvi -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33

li)

dåre icke skulle komma att vidtagas. Vid sådant förhållande har utskottet i
likhet med motionärerna ansett framställning härom böra göras hos Kungl.
Mai :t. Såsom redan antytts torde utredningen böra begränsas till att avse
strömmingsfisket med skötar och vinternot. Utskottet förutsätter givetvis, att
jämväl strandägarnas berättigade intresse i denna sak må bliva under utredningen
vederbörligen beaktat. Utskottet anser sig alltså i anledning av motionen
II: 304 böra förorda en framställning till Kungl. Maj:t av ovan antytt innehåll.

Vidkommande Skånes västkust vill utskottet understryka angelägenheten av
att utredningen angående fiskerättsförbållandena på denna kust snarast möjligt
kompletteras såvitt angår sedvanan rörande fiske med fast redskap. Av
departementschefens uttalanden torde framgå, att i sak ingen tvekan råder
rörande det berättigade i att fisket med rörlig redskap där förklaras fritt.
Departementschefen har emellertid funnit övervägande skäl tala för att spörsmålet
om fiskerätten i Skåne upptages till behandling i ett sammanhang. Någon
omedelbar olägenhet av ett sådant uppskov syntes enligt departementschefens
mening icke kunna befaras. I motionen 11:73 göres däremot gällande,
att sådana olägenheter i stor omfattning vore att befara, och föreslås därför
att redan nu utsträcka lagändringens tillämplighet till att omfatta även denna
kuststräcka. Emellertid har framhållits, att om frågan nu löses med avseende
å rörlig redskap, detta skulle vara ägnat att förstärka anspråken från
strandägarnas sida beträffande fisket med fast redskap. I varje fall torde
motionärernas farhågor vara betydligt överdrivna. Icke minst det klara resultat,
som genom den gjorda utredningen redan vunnits rörande fisket med
rörlig redskap, lärer innefatta en garanti mot att sedvanerätten skulle under
uppskovstiden sönderbrytas. Utskottet har med hänsyn härtill ansett sig kunna
i denna del följa propositionen.

Lagändringen torde alltså nu böra avse allenast Göteborgs och Bohus samt
Hallands län. Såsom framgår av utredningen föreligger på denna kust ett betänkligt
osäkerhetstillstånd med avseende på rätten till fiske. Betydelsen för den
stora fiskarbefolkning, som här har sin hemvist, att erhålla ordnade fiskerättsförhållanden
torde knappast behöva ytterligare framhållas. Det må i detta sammanhang
blott erinras, att mer än hälften av fångstvärdet för hela riket av
saltsjöfisket belöper sig enbart på Bohuslän, varest yrkesfiskarenas antal utgör
omkring 5,500 personer (se prop. sid. 12). Den nu ifrågasatta lagändringen
avser det s. k. kustfisket, som närmast har sin betydelse för de fiskare, vilka
icke medfölja på djuphavsfisket — detta kan endast idkas av de yngre och
kraftigare fiskarena. Såsom lätt inses och närmare framgår av utredningen kan
emellertid möjligheten att bedriva detta kustfiske med rätta betecknas såsom
ett livsintresse för fiskarbefolkningen i dess helhet. Uppenbarligen bör
ett förslag, varigenom denna viktiga angelägenhet kan erhålla sin lösning, hälsas
med tillfredsställelse. Det föreliggande lagförslaget är, såsom framgår av
det föregående, byggt på principen att stadfästa de stadigvarande sedvaneförhållanden,
som föreligga beträffande kustfisket. Den ingående utredning,
som ligger till grund för lagändringen, har givit vid handen, att kustfisket i
allmänhet av ålder är fritt på denna kuststräcka, med undantag dock för hum -

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

merfångst på vissa orter, där strandägarna i övervägande grad sedan längre tid
tillbaka förbehållit sig rätten därtill, samt för ostronfisket. Genom lagändringen
regleras rättigheterna i enlighet med de sålunda föreliggande faktiska förhållandena.
Med hänsyn till att smärre avvikelser härifrån av praktiska skäl
måste uppstå, skulle ersättning till strandägare i dylika fall utgå för mistad
fiskerätt. De meningsskiljaktigheter, som beträffande denna kuststräcka förekommit,
röra huvudsakligen hummerfisket. Enligt den uppfattning, som framförts
i motionerna I: 41 och II: 74, borde jämväl detta fiske undantagslöst frigivas.
Tydligen låter sig ett sådant frigivande icke förena med den princip, som
ligger till grund för förslaget. En så ingripande rubbning i själva grunden för
lagändringen måste utskottet givetvis finna betänkligt. Enligt utskottets mening
krävas i varje fall synnerligen starka skäl för att motivera en dylik åtgärd, som
tillika skulle medföra betydande anspråk på ersättning av statsmedel för mistad
fiskerätt. Med denna uppfattning kan utskottet icke finna de av motionärerna
anförda skälen tillräckligt bärande. Den i nyssnämnda motioner ifrågasatta
ändringen har utskottet alltså icke ansett sig kunna förorda. I motionerna
I: 113 och II: 123 har framhållits, att vid förslagets genomförande — utan att
samtidigt definition funnes på vad som menades med fast eller rörlig redskap
— ovisshet måste uppstå, huruvida de på västkusten brukliga mindre ålryssjorna
komme att räknas till det ena eller andra slaget redskap. Enligt en motionerna
bifogad utredning av fiskeriintendenten i västra distriktet skulle enligt
sedvänja på denna kust dessa ålryssjor i allmänhet jämställas med rörlig redskap.
I 1 § av gällande fiskerättslag är emellertid »ryssja» i visst sammanhang
angiven såsom exempel på fast redskap, och det vore därför enligt motionärernas
mening av behovet påkallat att nu i lagändringen uttryckligt omnämna
dessa mindre ryssjor. Såsom framgår av det nu sagda står denna fråga i samband
med spörsmålet om definition på fast och rörlig redskap. I det föregående
har närmare omförmälts, att kammarkollegium föreslagit en bestämmelse innehållande
definition på fast redskap — vad som icke folie därunder skulle
anses såsom rörlig. Jämföres denna bestämmelse — mot vilken visserligen
framkom åtskillig kritik — med de upplysningar, som av fiskeriintendenten
lämnas angående ifrågavarande mindre ålryssjor, vill det synas,
som om dessa ålryssjor enligt definitionen skulle kommit att räknas till rörlig
redskap. I varje fall synas emellertid de upplysningar rörande sedvaneförhållandena
i detta avseende, som lämnas i fiskeiiintendentens redogörelse, innebära
tillräckliga skäl för att lagändringen bör göras uttryckligen tillämplig
jämväl beträffande fisket med dessa mindre ålryssjor. Vissa formella invändningar
kunna givetvis riktas mot att i lagen införa en specialbestämmelse av
denna beskaffenhet, men dessa torde icke böra tillmätas avgörande betydelse.
Utskottet anser sig alltså böra biträda motionärernas förslag och förordar därvid
det i första rummet ställda alternativet till lagtext.

Vidkommande slutligen frågan, huruvida förnyade försök böra göras att
ernå uttryckliga bestämmelser, om vad som skall förstås med fast och rörlig
redskap, måste det visserligen medges, att svårigheterna att i detta avseende
komma till ett godtagbart resultat visat sig synnerligen stora. Men med hän -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

21

syn till de olägenheter, som äro förenade med lagens brist pa klarhet i detta
hänseende, bär utskottet dock kommit till den uppfattningen, att utredningen
i denna del hör fullföljas. Det förnyade övervägande härutinnan, utskottet sålunda
vill förorda, torde lämpligen kunna ske i samband med den fortsatta utredningen
angående de sedvanerättsliga förhallandena beträffande fiske med
fast redskap vid Skånes västra kust. Härav följer, att utskottet icke i oförändrat
skick kan tillstyrka den framställning i denna del, som föreslås i motionerna
1: 41 och II:74.

Mot förslaget till lag om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
har utskottet icke någon annan erinran, än att — i anslutning till det tillägg,
utskottet i enlighet med framställning i motionerna I: 113 och II: 123 förordat
beträffande det här förut omhandlade lagförslaget — ett motsvarande tillägg
bör införas även i förstnämnda lagförslag.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag icke kunnat i oförändrat skick antagas av
riksdagen, måtte för sin del antaga följande:

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 189(1 (nr 42 s. 1) om rätt

till fiske.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §.

I Norrbottens — — — -— och onsdag.

Vid de — — — — skall dr
I G-öteborgs och Bohus samt Hallands
län äge varje svensk undersåte
även eljest rätt att med rörlig redskap
utöva fiske eller agn takt vid annans
strand; dock galle härvid i avseende
å det vatten, som finnes till och med
etthundraåttio meter från det ställe

I Göteborgs och Bohus samt Hal -lands län äge varje svensk undersåte
även eljest rätt att med rörlig redskap,.
vartill i förevarande fall hånföres jämväl
mindre ålryssja, utöva fiske eller
agntäkt vid annans strand; dock galle
härvid i avseende å det vatten, som

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

invid stranden, där stadigt djup av två
meter vidtager, följande undantag:

fiske efter ostron vare strandägaren
förbehållet;

i Yette, Tanums och Kville härad
have strandägaren allena rätt till fiske
efter hummer; dock att, där sådant
fiske vid stränderna av en ö och därtill
hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits
jämväl av andra å ön boende
än strandägarna, därvid skall förbliva;

fisket efter hummer tillhör ock strandägaren i

Abyfjorden innanför en linje, som
tänkes dragen där kortaste avståndet
är mellan Skorvhuvud och andra stranden,

finnes till och med etthundraåttio meter
från det ställe invid stranden, där stadigt
djup av två meter vidtager, följande
undantag:

fiske efter ostron vare strandägaren
förbehållet;

i Yette, Tanums och Kville härad
have strandägaren allena rätt till fiske
efter hummer; dock att, där sådant
fiske vid stränderna av en ö och därtill
hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits
jämväl av andra å ön boende
än strandägarna, därvid skall förbliva;

fisket efter hummer tillhör ock strandägaren i

Abyfjorden innanför en linje, som
tänkes dragen där kortaste avståndet
är mellan Skorvhuvud och andra stranden,

i Brofjorden innanför en linje, som
tänkes dragen rätt åt öster från södra
änden av Bödhällorna, samt

i Gfullinarsfj orden innanför en linje,
som tänkes dragen från Lindholmens
västligaste udde till sydligaste udden
av Finsbolandet.

i Brofjorden innanför en linje, som
tänkes dragen rätt åt öster från södra
änden av Rödhällorna, samt

i Gullmarsfjorden innanför en linje,
som tänkes dragen från Lindholmens
västligaste udde till sydligaste udden
av Finsbolandet.

Där vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat
med rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes
än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt bibehållna.

De, som efter ty i denna § sägs idka fiske vid annans strand, äge att nyttja
stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap och
bat, som för fiskets utövande är av nöden; svare dock för skada och intrång.
Har strandägare — — — — det underhåller.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

2) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag
till lag om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
icke kunnat i oförändrat skick antagas av riksdagen, måtte
för sin del antaga följande:

Jordbruksutskottets utlåtande Nr SS.

23

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förslå}''

till

Lag

om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Skulle den ändring i lagen om rätt
till fiske, som träder i kraft den 1 juli
1928, i något fall medföra att varje
svensk undersåte erhåller rätt att utöva
fiske med rörlig redskap vid strand
inom Göteborgs och Bohus eller Hallands
län, där sådant fiske enligt äldre
lag var förbehållet strandens ägare,
skall ersättning av statsmedel utgå för
värdet av den förmån, som för strandägaren
gått förlorad därigenom att
fisket blivit fritt, så ock för förlust,
som av sådan anledning eljest må hava
tillskyndats honom. Yar nämnda dag
rätten till fisket åt någon upplåten,
njute ock denne ersättning för honom
åsamkad skada.

1 §■

Skulle den ändring i lagen om rätt
till fiske, som träder i kraft den 1 juli
1928, i något fall medföra att varje
svensk undersåte erhåller rätt att utöva
fiske med rörlig redskap, vartill i förevarande
fall liänföres jämväl mindre
ålryssja, vid strand inom Göteborgs
och Bohus eller Hallands län, där sådant
fiske enligt äldre lag var förbehållet
strandens ägare, skall ersättning av
statsmedel utgå för värdet av den förmån,
som för strandägaren gått förlorad
därigenom att fisket blivit fritt,
så ock för förlust, som av sådan anledning
eljest må hava tillskyndats
honom. Yar nämnda dag rätten till
fisket åt någon upplåten, njute ock
denne ersättning för honom åsamkad
skada.

motsvarande tillämpning beträf -

Vad i denna § stadgas om fiske skall äga
fande agntäkt.

2 §■

Anspråk å ersättning skall, vid talans förlust, framställas i inlaga, som
före den 1 juli 1933 ingives till Konungens befallningshavande i det län, där
stranden är belägen. Inlagan bör innehålla upplysning om de förhållanden,
å vilka anspråket grundas, samt vara åtföljd av de handlingar, som till stöd
därför kunna åberopas.

3 §.

När i rätt tid framställning om ersättning gjorts, åligger Konungens befallningshavande
att ofördröjligen, jämte eget utlåtande, översända inlagan med
därtill hörande handlingar till kammarkollegiet, som har att avgiva yttrande,

24

Jordbruksutskottets utlåtande Nr SS.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

huruvida sådant fall är för handen att ersättning bör utgå. Yttrandet skall
genom Konungens befallningshavandes försorg tillställas ersättningssökanden
tillika med underrättelse om vad han har att iakttaga för anspråkets
fullföljande.

4 §.

Har kammarkollegiet förklarat att ersättning bör utgå, värde frågan om
ersättningens belopp prövad av tre ojäviga skiljemän. Konungens befaflningshavande
utser skiljeman å kronans vägnar och underrättar sökanden om valet
samtidigt med att kammarkollegiets yttrande tillställes honom. Sökanden har
att, vid talans förlust, inom nittio dagar därefter till rätten eller domaren i
den ort, där stranden är belägen, ingiva kammarkollegiets yttrande och anmäla
sitt val av skiljeman. Tredje skiljemannen utses av rätten.

På yrkande av sökanden skall honom av skiljemännen tilläggas skälig gottgörelse
för utgifterna å ärendet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger draga frågan
under rättens prövning, sa framt han instämmer sin talan inom nittio dagar
från det skiljemännens beslut tillställdes honom. I beslutet skall lämnas tydlig
hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande
under rättens prövning.

5 §.

Innefattar kammarkollegiets yttrande att ersättning icke bör utgå, äger
sökanden påkalla rättens prövning av det väckta anspråket; instämme dock
kronan inom nittio dagar från det yttrandet kom honom till hända eller vare
sin talan förlustig.

6 §.

Vid skiljemannaförrättning och i mål, som i 4 eller 5 § sägs, bevakas kronans
rätt av kammarkollegiet.

Kostnaden för skiljemannaförrättning gäldas av kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

3) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning i syfte att klarlägga, vilka åtgärder äro erforderliga
för reglerande av förhållandena rörande strömmingsfisket
med skötar och vinternot å vissa delar av rikets ostkust,
samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen må giva anledning.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 38.

2f>

4) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t i samband med fortsatt utredning om vissa
fiskerättsförhållanden å Skånes västkust med avseende å fiske
med fast redskap jämväl ville låta verkställa fortsatt utredning
av frågan om införande i lagen om rätt till fiske av
uttryckliga bestämmelser om vad som förstås med fast och rörlig
redskap; ävensom

5) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de ej kunna
anses besvarade genom vad utskottet här ovan anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 april 1928.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Linders, Andersson i Fältenborg, Boberg, Sjöblom,
Lundell, Norin* Fritiof Gustafson och Alexander Nilsson samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Olsson i Broberg,*
Sköld, Uddenberg, Carlström, Andersson i Grimbo,* Hedlund i Häste och Björk.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

26

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

Reservationer

a) av herr Carlström, som anfört följande: Då Kungl. Maj:t efter noggrann
prövning ändock ej ansett sig utan ytterligare utredning kunna fastställa definition
på »fast» eller »rörligt» fiskeredskap, borde ej utskottet nu ha avgjort
den frågan i vad det avser »mindre ålryssjor». Detta så mycket hellre
som bestämmelsen i fråga kan åstadkomma kontroverser mellan strandägare
med ensamrätt till hummerfisket och dem, som idka fiske inom de »frigivna»
områdena med mindre ålryssjor. Det torde nämligen inte kunna undgås, att i
dessa redskap fångas även hummer; och att förutsätta att fiskaren skulle avstå
från att tillgodogöra sig den olagliga delen av fångsten, sedan den väl vore
i hans händer, är tydligen en underskattning av faran att falla i frestelse.

Sålunda hemställes,

att riksdagen nmtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition oförändrad.

b) av herrar Johansson i Uppmälby, Linders, Sjöblom, Norm, Sköld, TJddenberg
och Björk, som ansett utskottets utlåtande böra vara av följande lydelse:

Med utredningen i ärendet har avsetts----— samma ordning, som i

redogörelsen iakttagits.

Såsom framgår av propositionen — ---—- —-en framställning till Kungl.

Maj :t av ovan antytt innehåll.

Vidkommande Skånes västkust---— — — Utskottet har med hänsyn

härtill ansett sig kunna i denna del följa propositionen.

Lagändringen torde alltså nu böra avse-----Enligt den uppfatt ning,

som framförts i motionerna 1:41 och 11:74, borde jämväl detta fiske
undantagslöst frigivas. Ehuru ett frigivande av hummerfisket i dess helhet
skulle komma att leda till större rubbningar i bestående förhållanden än förevarande
förslag i övrigt och även medföra större ersättningskrav på staten, finner
utskottet sig likväl böra förorda bifall till förevarande motioner. Vägande
skäl torde nämligen tala därför. Ett frigivande av hummerfisket skulle förstärka
den yrkesidkande fiskarebefolkningens ställning och därmed skapa ökade
förutsättningar för ett tillgodogörande åt landet av havets rikedomar. På
grund därav, att de fria fiskeplatserna för hummer ofta lära utgöras av trånga
områden mellan strandägares fiskevatten, såsom i sund och fjordar samt mellan
öar och holmar, torde dessutom, om fisket efter hummer förbehålles strandägarna,
på många platser anledningar till tvister och misshälligheter mellan
dessa senare och yrkesfiskarena komma att yppa sig och ett tillstånd skapas,
som torde bliva till stor skada för båda parter såväl som för ett rationellt utövande
av fisket. Härtill kommer än vidare, att, då enligt förslaget fiske med
rörlig redskap inom förevarande område är avsett att bliva fritt för en var
även å strandägares vatten och såsom rörlig redskap enligt vad nedan förordas
även bör anses mindre ålryssjor, yrkesfiskarena skulle komma dels att

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

27

frestas till lagöverträdelser, dä hummer fastnat i redskapen, och dels kunna
utsättas för allehanda trakasserier.

I motionerna I: 113 och II: 123 har framhållits--— •— — därvid det

i första rummet ställda alternativet till lagtext.

Vidkommande slutligen frågan — — -— — — i denna del, som föreslås i
motionerna 1:41 och 11:74.

Mot förslaget till lag-----införas även i förstnämnda lagförslag.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag icke kunnat i oförändrat skick antagas av
riksdagen och i anledning av motionerna I: 41 och II: 74, måtte
för sin del antaga följande:

{Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt

till fiske.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §.

I Norrbottens —-----och onsdag.

Vid de — -— -— --skall dragas.

I Göteborgs och Bohus samt Hallands
län äge varje svensk undersåte
även eljest rätt att med rörlig redskap
utöva fiske eller agntäkt vid annans
strand; dock galle härvid i avseende
å det vatten, som finnes till och med
etthundraåttio meter från det ställe
invid stranden, där stadigt djup av två
meter vidtager, följande undantag:

fiske efter ostron vare strandägaren
förbehållet;

I Göteborgs och Bohus samt Hallands
län äge varje svensk undersåte
även eljest rätt att med rörlig redskap,
vartill i förevarande fall hänföres jämväl
mindre ålryssja, utöva fiske eller
agntäkt vid annans strand; dock att
i avseende å det vatten, som finnes till
och med etthundraåttio meter från det
ställe invid stranden, där stadigt djup
av två meter vidtager fiske efter
ostron vare strandägaren förbehållet;

28

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

i Vette, Tanums och Kville härad
hane strandägaren allena rätt till fiske
efter hummer; dock att, där sådant
fiske vid stränderna av en ö och därtill
hörande holmar av ålder oklandrat
bedrivits jämväl av andra å ön boende
än strandägarna, därvid skall förbliva; fisket

efter hummer tillhör ock
strandägaren,

i Åbyf jorden innanför en linje, som
tänkes dragen där kortaste avståndet
är mellan Skorvhuvud och andra
stranden,

i Brofjorden innanför en linje, som
tänkes dragen rätt åt öster från södra
änden av Rödhällorna, samt

i Gullmarsfjorden innanför en linje,
som tänkes dragen från Lindholmens
västligaste udde till sydligaste udden
av Finsbolandet.

Där vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat
med rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes
än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt bibehållna.

De, som efter ty i denna § sägs idka fiske vid annans strand, äge att nyttja
stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap och
båt, som för fiskets utövande är av nöden; svare dock för skada och intrång.

Har strandägare--— — — det underhåller.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

2) (lika med utskottets förslag)

3) (lika med utskottets förslag)

4) (lika med utskottets förslag)

5) (lika med utskottets förslag)

c) av herrar Boberg, Hedlund i Häste och Andersson i Grimbo, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

Jordbruksutskottets utlutande Nr 33.

29

»Den i Kung]. Maj:ts förevarande proposition föreslagna ändrade lydelsen
av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske innebär enligt utskottets uppfattning
en ur principiella synpunkter betänklig och för stora grupper av rikets
strandäga nde befolkning menlig rubbning av den svenska äganderätten,
vartill kommer att lagändringen skulle skadligt inverka på fiskvården.

Såväl av 1894 års kommittébetänkande i ärendet som av den åt kammarkollegium
den 8 maj 1911 uppdragna utredningen framgår, att någon sedan
gamla tider bestående fast utbildad sedvanerätt i fråga om strandfiske med rörligt
redskap icke förefunnits, varken för rikets kustlän i allmänhet eller för de
kustlandskap, som under sjuttonde århundradet avträddes till Sverige. Detta negativa
resultat av verkställda historiska undersökningar är med hänsyn till
dåtida fiskeförhållanden och till den tidens mindre utvecklade äganderättsbegrepp
icke ägnat att förvåna. Då det gäller ett principiellt ståndpunktstagande
till den nutida äganderätten synes det ock vara en i allmänhet både
oframkomlig och felaktig väg att grunda sitt omdöme på kameralhistoriska
utredningar rörande ägande- och besittningsförhallandena under längre tillbaka
liggande århundraden. Den moderna svenska äganderätten har genom
sedvana och lagstiftning utbildats ur äldre tiders växlande och oklara rättsuppfattningar
och den har härunder tagit den fasta form, som utgör dess inneboende
styrka och som ger den dess för nutidens ekonomiska liv nödiga stadga
och trygghet. Ifrågasatta ingrepp i denna äganderätt böra bedömas mot bakgrunden
av de rättsåskådningar, som lett fram till dess gestaltning i modern
tid och med avseende fästat vid den osäkerhet och den skada, som sådana ingrepp
skulle medföra för den moderna hushållningen. Med denna sin grunduppfattning
kan utskottet i nu föreliggande fråga icke fästa något avseende
vid den omständigheten, att på sin tid, vid sidan av 1852 års fiskeristadga,
uppfattningar på en del håll sedvanemässigt gjorde sig gällande, att fisket
vore mer eller mindre fritt för allmänheten. Det är fastmera rättsuppfattningarnas
fortsatta utveckling under tiden därefter och de lagrum, i vilka denna
uppfattning kommit till uttryck, som enligt utskottets mening böra vara vid
ståndpunktstagandet till föreliggande kungl. proposition bestämmande.

Vid jämförelse med 3 § i gällande fiskelag innebär det nu framlagda förslaget,
i vad det gäller rikets västra kust, en stark beskärning av de strandägande
fiskarnas ensamrätt till fiske med rörligt redskap inom visst vattenområde
vid sin strand. I propositionen meddelade upplysningar visa otvetydigt,
att denna strandägarnas i lagen uttryckligen bekräftade rätt av dem tilllägges
alltjämt växande ekonomisk och principiell betydelse. Man har sålunda
här framför sig ett för talrika mindre svenska jordägare verkligt betydelsefullt
avgörande, vars utfall dessutom blir av stor prejudicerande vikt för riksdagens
framtida ställning till jordäganderättsfrågor överhuvud taget. Det
synes vid sådant förhållande uppenbart, att endast utomordentligt starka skäl
av ej endast mera lokal men av rikspolitisk betydelse böra få motivera ett frånfallande
av den grundsats om äganderättens orubbade upprätthållande, som
riksdagen, ej minst under nuvarande skadliga tidsströmningar på detta område,
med all makt bör hävda.

30

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

Vad då i propositionen anföres om icke strandägande fiskares nuvarande
svårigheter på vissa delar av västkusten synes utskottet, ehuru i hög grad
behjärtansvärt, likväl icke vara av sådan rikspolitisk natur som nyss nämnts.
Dessa svårigheter bottna djupast i fiskerinäringens nuvarande allmänna betryck.
Men detta betryck har mera generella och för flera länder, åtminstone
i Nordeuropa, gemensamt verkande orsaker. Dessa orsaker äro av ekonomisk
art och undanröjas icke genom författningsändringar och genom rubbningar av
de olika fiskaregruppernas rättigheter i förhållande till varandra. Men även
om, pa sätt i propositionen utvecklas, de icke strandägande fiskarna, särskilt
i Bohuslän, på grund av gällande förbud mot fiske med rörligt redskap i annans
strandvatten se sina förvärvsmöjligheter i viss grad beskurna, så är det
icke utrett och än mindre bestyrkt, att olägenheterna härav ur nationalekonomisk
synpunkt väga tyngre än det intrång och de förluster, som de strandägande
fiskarna skulle få vidkännas, därest den kungi. propositionen komme
att av riksdagen bifallas. Så som fiskeförhållandena och prisbildningen på
fiskerinäringens produkter under senare år gestaltat sig torde dessvärre den
situationen hava uppkommit, att fiskarebefolkningen på västkusten blivit för
talrik i förhållande till förvärvsmöjligheterna. Denna beklagliga disproportion
mellan antalet yrkesutövare och utkomstmöjligheternas omfattning kan endast
undanröjas genom ökad produktivitet inom fiskerinäringen, vilket naturligtvis
ur alla synpunkter är det mest eftersträvansvärda. Det är en illusion
om man tror, att man genom en sådan ändrad fördelning av fiskefångstens
resultat, som skulle bli en följd av den företagna lagändringen, skulle kunna
uppnå någon väsentlig ändring till det bättre.

Åven bör anmärkas, att det här rör sig om en lagändring till förmån för
sadana icke strandägande fiskare, som icke kunna deltaga i storsjöfisket, d. v. s.
det gäller icke, eller i varje fall icke i främsta rummet, unga och arbetsföra
personer, utan mestadels äldre och klenare medlemmar av den ekonomiskt svagare
fiskarebefolkningen. Det föreliggande problemet har därigenom mera
karaktären av en socialpolitisk än av en ekonomisk fråga, och arbetet för de
sistnämnda sämre ställda fiskarnas hjälpande bör hellre läggas efter vedertagna
riktlinjer för den nutida socialpolitiken än taga formen av ur allmännare
synpunkter olyckliga lagändringar. Ytterligare bör framhållas, att den föreslagna
rätten för envar att, med visst undantag i fråga om ostron och hummer,
fiska vid annans strand uppenbarligen måste leda till minskat intresse hos
strandägarna för fiskevården med därav följande nedgång i fiskets avkastning.
Mot en sådan utveckling till det sämre kan anställandet av ytterligare uppsyningsmän
och kontrollanter icke i längden innebära någon verksam garanti.
Slutligen bör tilläggas, att ingen överblick kan vinnas rörande de ekonomiska
konsekvenserna av ett bifall till den kungl. propositionen. De ersättningar av
statsmedel, som enligt lagförslaget skola utbetalas till strandägare för förlorade
förmaner, kunna komma att bliva ganska betydande.

Visserligen avser den ifrågasatta lagändringen endast förhållandena i Göteborgs
och Bohus samt i Hallands län. Det synes emellertid utskottet tydligt,
att ett sådant steg mot upplösning av äganderätten, som för dessa landsdelars

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 38.

31

vidkommande nu föreslås, lätt kan leda till fortsatta steg på den inslagna vägen.
I nu vid riksdagen väckta motioner har krav redan framställts på liknande
lagändringar med avseende å ostkusten, och det är sannolikt, att dessa
framställningar komma att upprepas med ökad styrka. Det torde bli svårt
för riksdagen att framdeles ställa sig avvisande häremot, om riksdagen lämnat
sin medverkan till den nu föreslagna lagändringen.

Utskottet finner till sist att större vikt än vad departementschefen anser bör
tillmätas vad kammarkollegium i sitt yttrande den 27 maj 1927 anför om olämpligheten
av en fiskerättslagstiftning i de delar, varom nu är fråga, utan att samtidigt
eller tidigare en lagstiftning föreligger, som lämnar ledning för bestämmande
av strandfastigheternas vattenområden.

Med åberopande av vad utskottet nu anfört får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 2 icke måtte
av riksdagen bifallas.»

Stockholm 1928. Kungl, Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

280873