Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13. 11
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1928 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om humanitär hänsyn jämväl
vid slakten av vilda djur eller den s. k. jakten.
(2:a avd.)
I en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion
nr 73 av herr Lindhagen har hemställts, att riksdagen ville, till främjande
av milda seder och aktsamhet mot djuren, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
överväga:
1) en revision av författningarna om jakt i syfte att med dem införliva
humanitär hänsyn även vid slakten av vilda djur eller den s. k. jakten,
2) en effektiv begränsning tillika av nöjesjakten; samt
3) i varje fall en väsentlig avlysning av nöjesjakten från kronans marker,
som omförmälas i 7 § i jaktlagen samt i kungörelsen om tillgodogörande
av kronans jakträtt.
Såsom stöd för denna framställning anföres följande:
»Under striderna om kvinnans politiska rösträtt åberopades ofta ett yttrande
av Erik Gustav Gei jer om att rättsmedvetandets utveckling går i
bredd med erkännandet av kvinnans rättigheter. De gamla perserna och
indierna höjde sig till ett ännu högre plan och menade, att rättsmedvetandets
utveckling går i bredd med erkännandet till och med av djurens
rättigheter. Skonsamhet mot djuren var en uppburen grundsats, som ingick
i deras religiösa kultur såväl som statskonst.
Även den svenska strafflagen betecknar djurplågeri såsom omoralisk och
straffbar handling, om det än gått långsamt att införliva denna uppfattning
med folkets seder. Ett steg på denna väg åsyftades med en av regeringen
för 1927 års riksdag framlagd lag angående slakt av husdjur.
Förslaget föll för den gången, men åtskilligt medlidande med husdjuren kom
därvid till uttryck, och det väckte i första kammaren allmän tillslutning,
då herr Adolf Dahl formulerade saken så, att det vore ett sedligt krav, som
det gällde att här tillgodose.
Några dagar efteråt förekom i kammaren en proposition om vissa ändringar
i lagen om rätt till jakt. Vid detta tillfälle fann underteeknad sig
uppfordrad att yttra följande:
''För några dagar sedan hade kammaren till avgörande på sitt bord ett
lagförslag om slakt av husdjur, och därvid fördes humanitetens talan både
i förslagets text och i de anföranden som förekommo i kammaren.
Motionens
motivering.
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
I dag föreligger ett lagförslag om slakt av vilda djur, vilket förslag innehåller,
att denna slakt får ske genom något, som kallas för jakt. Det innehåller
emellertid icke en enda bestämmelse om utövande av humanitet vid
denna slakt. Även om man går till jaktstadgan äro där visserligen vissa
slags jaktsätt förbjudna, men merendels endast för vissa djur, och det synes
framgå, att denna bestämmelse icke är dikterad av humanitet mot de vilda
djuren, utan företrädesvis mot människor och husdjur. I en punkt heter
det också uttryckligen, att man icke får använda ett jaktsätt, som medför
fara »för människor och husdjur».
Nu innehåller emellertid strafflagens bestämmelser om djurplågeri, att
man icke får plåga djur, och således inbegripas där även vilda djur. Det
har dock icke ingått i svenska folkets medvetande och således icke heller i
dess lagstiftning, att plågande av vilda djur över huvud är ett djurplågeri.
Ehuru mycken jakt är ett oerhört djurplågeri, vida mer än det som överklagas
vid slakt av hemdjur, kommer det aldrig ifråga att tillämpa strafflagen
i sådana fall. Här står ju svenska folket inför en motsägelse i sitt
samvete, som icke lagarna kunna utplåna i ett slag, men som man bör fästa
uppmärksamheten vid så att vi småningom komma fram till att icke heller
de vilda djuren få plågas vid jakt.
Vad man därvid närmast borde kunna vara mogen för, är avskaffandet
av nöjesjakter, då det icke är fråga om jakt till husbehov. Nu möter där
svårigheten, att varje jakt, som en enskild person bedriver på sina ägor, av
honom betraktas såsom ett nöje och alltså blir en nöjesjakt, men då han
på samma gång tillgodoser sitt livsbehov, må det gärna vara hänt, att han
tillika har ett nöje av jakten. Men en annan sak är det med de drevjakter,
som anordnas för höga personer i olika ämbetsmannaställningar och även
av enskilda, som arrenderat jakträtter, varvid de bjuda in jägare att med
hjälp av ett stort hunddrev nästan pina de förföljda vilda djuren till döds
och slutligen, när dessa påträffas, skjuta på dem ofta utan att träffa riktigt,
så att de endast bliva skadskjutna. Detta står i uppenbar strid mot vårt
samvetes påminnelser och vår strafflags innehåll liksom mot den diskussion
som härom dagen ägde rum beträffande humanitet mot husdjur.
Det var intressant att åhöra den konflikt som då förekom mellan herr
Holmgren och justitieministern. Den senare trodde, att man administrativt
skulle kunna behålla skäktningen utan att det bleve något djurplågeri, blott
man först gjorde skäktsnittet och sedan omedelbart bedövade djuret. Herr
Holmgren svarade mycket riktigt, att det kvalfullaste ögonblicket är det,
då djuret utan att vara bedövat får snittet i kroppen, även om bedövningen
kommer omedelbart efter. Herr Holmgren tilläde att om vi människor
skulle få välja mellan att bliva bedövade först eller strax efteråt, skulle vi
naturligtvis allesamman välja det förra. I en drevjakt med en mängd hundar
utsättes djuret, efter vad jag föreställer mig, för de största kval under en
lång tidrymd, och blir det till på köpet endast skadskjutet och dröjer det,
innan det blir avlivat, ökas kvalen ännu mer. Man har sagt mig, att
ingenting är så rörande som den vädjande blicken hos ett jagat och skadskjutet
älgdjur. För den som står inför djuret är det något ofattligt, vad
detta öga talar av förebråelser emot den människa, som så har behandlat
detta oskyldiga djur.’
Talaren sade sig vid detta tillfälle endast velat göra några påminnelser
för att möjligen senare återkomma med en framställning. Härefter begärde
även herr Klefbeck ordet och förklarade sig rätt mycket dela den
föregående talarens uppfattning. Därtill ville han fästa uppmärksamheten
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13. 1;!
på 7 § i det då föreliggande lagförslaget: ’I skärgård, på klippor och, skär,
som ej höra till visst hemman, äger varje svensk man rätt att jaga. Senast
den våren hade man läst upprörande skildringar om en fullständig
masslakt på de stackars sjöfåglarna, när de häckade. Klefbeck ville hemställa
till regeringen att överväga, om detta missförhållande, som påtalats
även många gånger förut, skulle kunna rättas.
Man måste räkna med att i vårt glest befolkade land med sina skogar,
ödemarker och kuster jakten ingått i folkmedvetandet såsom en oförytterlig
rättighet. Därav förklaras också, varför, trots strafflagens förbud mot
djurplågeri i allmänhet, den speciella jaktlagstiftningen dock icke innehåller
några påtagliga stadganden av humanitär hänsyn till de vilda djuren.
En sådan hänsyn har betydelse jämväl för människorna. Den utgör ett led i
deras uppfostran till milda seder eller med andra ord ett bidrag till tillkomsten
av verklig demokrati i tidernas fullbordan. Innan sådana seder
uppkommit måste dock i detta som i de flesta andra fall också lagstiftning
ofta komma till lör att inrikta uppmärksamheten på de rätta vägarna och
beivra de brutalaste övergreppen. Här möter man således liksom överallt
betydelsen av den andliga friheten såsom en politisk faktor
Ännu skarpare synes man kunna redan nu med fog ingripa mot den så
kallade nöjesjakten. Den hänsyn böra de vilda djuren kunna påräkna, att
de ej skola hetsas in i döden under olidliga kval blott för att tillfredsställa
sådana vanor. Emellertid måste ju ett effektivt ingripande mot den professionella
nöjesjakten väcka förklarlig förbittring bland gamla jägare,
hos vilka jakten också ingått såsom en ofrånkomlig insats i vården om
deras hälsa. Man kunde tänka sig, att sådana vanejägare finge licenser
eller jaktpass och uppfostringsarbetet inriktas på de uppväxande generationerna.
Denna erinran är tillkommen allenast på grund av erfarenheten,
att även en sådan liten tuva kan stjälpa hela saken. Hänsynen till de vilda
djuren förbjuder ju även ett sådant undantag.
Jakt till husbehov på egen mark samt yrkesmässigt jagande för anskaffande
av livsmedel åt befolkningen lärer tiden ännu icke vara inne att
ingripa emot i syfte att begränsa jakträttigheterna. Så länge vi alla deltaga
i förtärandet av köttet utav vilda djur, så kan man säga att hela
nationen ännu är beroende av jakten såsom en institution i människans
grymma kamp för tillvaron.
Under alla förhållanden bör, synes mig, nöjesjakten väsentligen avlysas
från kronans marker och jakttillfällena där under kontroll förbehållas den
mindre bemedlade ortsbefolkningen såsom ett led i anskaffandet av livsuppehälle
åt svenska folket. Det bör däremot ej tillåtas en härskara av
främmande nöjesjägare att idka masslakt av viltet på kronans klippor och
skär i skärgårdarna samt dess omfattande fjäll och skogsmarker. Jaktlagens
7 §, som tillåter varje svensk man att jaga å oavvittrad mark samt
i skärgård på klippor och skär samt på öppna havet, samt kungörelsen om
grunder för tillgodogörandet av kronans jakträtt bör i all synnerhet undergå
en grundlig revision.
Frågan om utrotande av »skadedjur» är ett särskilt kapitel, men även
här bör humaniteten få någon plats vid utväljande av dödssättet.
I år har av hänsyn till djuren ånyo hänskjutits till riksdagen förslaget
om lag rörande slakt av husdjur. Detta övervägande bör kompletteras
med att omfatta enahanda lagbestämmelser om slakt av de vilda djuren.»
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
Gällande lag- Beträffande strafflagens innehåll och tillämpning med avseende å grymhet
stiftning in. ro. mot vilda djur må erinras, att ifrågavarande lagrum, S. L. kap. 18 § 16,
tidigare endast inbegrep »egna eller annans kreatur», men att en omformulering
1907 ägde rum till beteckningen »djur» i uttryckligt och enbart syfte
att utsträcka lagens tillämplighet jämväl till vilda djur. Beträffande jaktstadgans
innehåll må framhållas, att densamma i väsentliga delar har till
ändamål att hävda de humanitära synpunkterna med avseende å jakt. I
detta avseende kan särskilt erinras om bestämmelserna rörande förbjudna
fångstsätt samt fridlysning under tiden för häckning m. m., i vilka delar
nämnda stadga i sin nyaste gestalt (Svensk författningssamling 439/1927)
undergått icke oväsentliga skärpningar. Beträffande 7 § i jakträttslagen
må påpekas att den jakträtt, som enligt denna paragraf tillkommer svensk
undersåte, icke längre avser »oavvittrad mark»; med hänsyn till att någon
sådan mark icke numera finnes inom vårt land har nämligen paragrafen
genom 1927 års lagändring i denna del undergått den jämkning, att nyssnämnda
ord utgått ur texten. Vidkommande den kvarstående bestämmelsen
om rätt till jakt »i skärgård på klippor och skär, som ej tillhöra visst
hemman, samt å öppna havet» kan anmärkas, att sådana klippor och skär
överhuvud lära vara ganska sparsamt förekommande. Genom 1927 års
ändringar i jaktlagstiftningen har beteckningen »skadliga djur» helt borttagits
under motivering, att den allmänna uppmaning till förföljelse av vissa
djur, som läge i en dylik beteckning, icke ansågs förenlig med nutida uppfattning.
Vidare kan påpekas, att i samband med sagda ändringar ett par
av de djurslag (björn och lo), som tidigare räknats till denna kategori, blevo
föremål för ganska vittgående fredningsåtgärder. Det bör likaledes framhållas,
att även beträffande de djur, som anses skadliga, jaktstadgan innehåller
åtskilliga inskränkningar ifråga om fångstsätt.
utskottet. Till en början vill utskottet betona, att utskottet givetvis helt delar motionärens
önskan om en utveckling mot mera humanitära jaktseder. Samtidigt
vill utskottet dock framhålla, att en sådan utveckling alltjämt fortgår,
vilket jämväl, såsom framgår av förestående redogörelse, tid efter annan
avspeglar sig i lagstiftningen.
Motionären har nu under 1) hemställt om »en revision av författningarna
om jakt i syfte att med dem införliva humanitära hänsyn även vid slakten
av vilda djur eller den s. k. jakten». Den förut lämnade redogörelsen för
gällande lagstiftning m. m. torde ge vid handen, att motionären på denna
punkt synes utgå från i åtskilliga hänseenden oriktiga förutsättningar
rörande sagda lagstiftnings innebörd. En annan brist synes vara, att
motionären icke i mera konkret form anger riktlinjer för den av honom
önskade revisionen. Då icke heller utskottet nu är berett att framlägga
några direktiv för en dylik revision, är det icke möjligt för utskottet att
biträda förslaget på denna punkt.
Motionären yrkar under 2) på övervägande av en effektiv begränsning av
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
15
»nöjesjakten». Kodan av motionärens egna uttalanden framhår svårigheten
att utskilja nöjesjakt från annan jakt. Enligt utskottets mening ligger det
i sakens natur, att ett sådant utskiljande icke är lagtekniskt utförbart. Man
kan också fråga sig, huruvida den jakt, som motionären närmast synes
åsyfta, verkligen i första rummet skulle behöva stävjas. Snarast förhåller
det sig väl så, att den jakt, som bedrives mera sportmässigt av för djurliv
och jaktvård intresserade jägare, icke i allmänhet kan beskyllas för särskilt
grymma metoder. Vad utskottet däremot för sin del skulle vilja stämpla
såsom osund och icke önskvärd jakt är rov- och okynnesjakt. Att sistnämnda
beteckningar varken sammanfalla med eller täckas av motionärens
»nöjesjakt» synes uppenbart. Däremot torde det av motionären åberopade
uttalandet av en annan ledamot i första kammaren syfta på en typisk rov- och
okynnesjakt, nämligen jakten å sjöfåglar under häckningstid. Det synes också
utskottet, som om det vore jakt av dylik art, som i främsta rummet behövde
stävjas, bortsett från om den bedrives för livsuppehälle eller för nöjes skull.
Utskottet vill emellertid erinra om att i 1927 års jaktstadga i flera fall vidtagits
förlängning av fredningstiderna beträffande sjöfågel. Enligt vad utskottet
inhämtat har också på senare tider åstadkommits fridlysning på
ytterligare några skärgårdsområden utöver de tidigare fredade.
Det torde dock vara otvivelaktigt, att på sina håll bedrives jakt under
former, som måste anses fördömliga såväl från djurskydds- som jaktvårdssynpunkt.
Utskottet anser sig därför i detta sammanhang böra framhålla såsom
synnerligen behjärtansvärt, att i fall av nu berörd art fridlysningsinstitutet
anlitas i den mån möjligt är. Av det föregående torde däremot framgå,
att utskottet icke heller på denna punkt kan tillstyrka motionärens förslag.
Slutligen har i motionen under 3) alternativt hemställts om övervägande
i varje fall av »en väsentlig avlysning av nöjesjakten från kronans marker,
som omförmälas i 7 § i jaktlagen samt i kungörelsen om tillgodogörande
av kronans jakträtt».. Utskottets synpunkter i allmänhet ifråga om åtgärder
mot vad motionären betecknar såsom nöjesjakt framgår av det förut anförda
och gäller i tillämpliga delar jämväl beträffande det mindre omfattande
yrkandet i samma avseende under 3). Vad särskilt angår de i
7 § i lagen om rätt till jakt omförmälda klippor och skär, så har redan
påpekats, att sådana torde ganska sparsamt förekomma, varav ock följer,
att åtgärder, särskilt avseende (jern, skulle sakna nämnvärd betydelse. Såsom
framgår av motiveringen innebär emellertid förslaget under 3), att
jakträtten å kronans marker överhuvud skulle upplåtas till ortsbefolkningen
»såsom ett led i anskaffande av livsuppehälle åt svenska folket». Denna
vittutseende förändring i nu gällande grunder för tillgodogörande av kronans
jakträtt torde enligt utskottets mening icke kunna motiveras från djurskyddssynpunkt
och synes icke heller av andra grunder tillrådlig. Det kan
emellertid i detta sammanhang erinras, att innehavare av skogstorp och
odlingslägenheter å kronomark inom de sex nordligaste länen samt de,
som med nyttjanderätt inneha å sådan mark upplåtet kolonat ävensom inne
-
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13,
havare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens
län under vissa förutsättningar kunna erhålla en begränsad jakträtt
även på torpet eller lägenheten angränsande kronomark.
Såsom framgår av det föregående har utskottet icke ansett sig böra biträda
något av motionärens förslag. Utskottet får fördenskull hemställa,
att motionen I: 73 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 13 mars 1928.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Nilsson i Kabbarp, Andersson i Fältenborg,
Boberg, Sjöblom, Lundell, Tjällgren och Norm; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Uddenberg, Pettersson i Bjälbo,
Carlström, Andersson i Prästbol, Andersson i Grimbo, Lorichs och Adler.
Stockholm, isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.