liankoutskottets utlåtande Nr 50

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1928 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om utredning angående
upprättande av en statens affärsbank.

I två likalydande, till hankoutskottets förberedande behandling överlämnade
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 159 av herr
Möller jämte fyra andra av kammarens ledamöter och den andra inom
andra kammaren under nr 281 av herr Hansson i Stockholm jämte sju
av kammarens övriga ledamöter, hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj it anhålla om utredning av lämpligaste formen för anordnande
av en statens affärsbank.

Till stöd för sin hemställan anföra motionärerna inledningsvis följande:

»På knappast något område inom vårt ekonomiska liv har utvecklingen
under de senaste trettio åren varit så revolutionerande som inom bankväsendets.
Omkastningar, förskjutningar och kapitalanhopningar ha ägt
rum i betydande mått. Medan staten förr drev en avsevärd affärsbankrörelse,
har denna numera så gott som monopoliserats av privatbankerna.
Som mellanhänder mellan penninginsättare och låntagare intaga dessa banker
en fullkomligt dominerande ställning. Inom bankernas krets ha några få
erhållit jättelika proportioner och samlat en betydande makt över det ekonomiska
livet. Aldrig förr har vårt land haft att uppvisa en kapitalkoncentration
av tillnärmelsevis sådana mått. Storbankerna kunna i ej oväsentlig
grad öva ekonomiskt tryck ej mindre på industri och övriga näringar
än även på staten och kommunerna, direkt vid förhandlingsbordet, indirekt
genom sina förbindelser med män i inflytelserika ställningar inom samhällslivets
olika områden. Denna utveckling, som rastlöst fortsatt under hägnet
av 1897 års riksbankslag och 1911 års banklag, ligger oss för nära för att
vara fullt fattbar till innebörd och konsekvenser. Den kan sägas vara delvis
betingad av stordriftens genombrott, samtidigt som den underlättat densamma.
Men å andra sidan äro förvisso många medvetna om, att denna
utveckling i sig innesluter faror och riskmoment, varav såväl vårt som
andra länder, där motsvarande företeelser visat sig, haft vissa förkänningar.
Hur väldig och omstöpande bankväsendets omdaning under här nämnda
tidsperiod verkligen varit, torde några få siffersammanställningar vara tillräckliga
att visa.

I början på 1890-talet utgjorde riksbankens fonder omkring hälften av
samtliga privatbankers och dess omslutning en femtedel. Den drev också
en för dåtiden omfattande in- och utlåningsrörelse med allmänheten. Utan
att vara avsett, åtminstone för andra kammarens vidkommande, verkade

IHhang till riksdagens protokoll 1928. 8 samt. 32 häft. (Nr 50.) 1

Motionerna.

Vissa allmänna
synpunkter.

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

de sedeltäckningsbestämmelser, som beslötos vid 1897 års riksdag, förbudet
för riksbanken av inlåning mot räntegottgörelse på depositionsräkning jämte
vissa andra omständigheter dithän, att en avveckling av riksbankens direkta
utlåning till allmänheten allmer ägt rum, en utveckling som understundom
medvetet torde hava befrämjats av riksbanksledningen.»

Motionärerna meddela därefter åtskilliga sifferuppgifter till belysning av
utvecklingen av riksbankens rörelse, fonder och omslutning under de senare
åren, särskilt i jämförelse med privatbankernas. I samband därmed framliålles,
hurusom i synnerhet riksbankens direkta växeldiskontering varit
föremål för en avsevärd tillbakagång, vilken inträffat samtidigt som en
betydande expansion ägt rum av kapitalmarknaden. I fråga om riksbankens
nuvarande betydelse på bankväsendets område anföra motionärerna huvudsakligen
följande:

Jämförelsen mellan riksbanken och privatbankerna visar, att riksbanken
ifrån att, som förut nämnts, i början av 1890-talet ha ägt egna fonder uppgående
till hälften mot samtliga privatbankers och en omslutning uppgående
till en femtedel av privatbankernas samlade omslutning, icke ökat fondbildningen
varken relativt eller absolut under den rastlösa utvecklingsperiod,
som näringar, bankväsende och kreditgivning undergått sedan tillkomsten
av 1911 års banklag. Riksbankens fonder utgjorde sålunda vid utgången
av november månad 1927 blott en trettondedel och omslutningen endast
mellan en sjunde- och en åttondedel av samtliga privatbankers.

Medan riksbanken i jämförelse med de största privatbankerna var för sig
även vid tidpunkten för och de följande åren efter gällande riksbankslags
antagande väl hävdade första rangplatsen, vad såväl egna fonder som omslutning
beträffar, så är förhållandet nu omvänt. Ännu år 1903 hade riksbanken
mera än dubbelt sä stora egna fonder som den största privatbankens
egna fonder. Det behövdes i det närmaste en sammanslagning av de tre
dåvarande största privatbankernas egna fonder för jämställdhet i detta
hänseende med riksbanken. Omslutningen var likaledes år 1903 större än
någon enskild privatbanks, den översteg med bortåt 50 miljoner kronor de
två största privatbankernas sammanlagda omslutning och var mera än dubbelt
så stor som den största privatbankens. De sista för tiden vid denna motions
utskrivande tillgängliga siffrorna uppvisa, att en av storbankerna förfogar
över omkring tre gånger så stora egna fonder som riksbanken, att en annan
har nära dubbelt, att en tredje har mer än halvannan gång så stora och
att den fjärde har 16 miljoner kronor större belopp i egna fonder än riksbanken.
(Riksbankens avbetalningsfond, som har en särskild ställning, däri
icke inräknad. Ej heller den omständigheten, att riksbanken plägar förfoga
över föregående års vinstmedel för löpande år.) Vilken betydelse man än
må tillerkänna eller frånkänna den här gjorda jämförelsen, så torde den
slutsatsen ändå ej kunna undgås, att riksbankens direkta kreditförmedling
inom landet till allmänheten, om den skulle hållit jämna steg med den allmänna
utvecklingen i övrigt, hade förutsatt såväl ökad fondbildning som
en mera utvidgad omslutning.

Motionärerna ingå därefter på en redogörelse för den kraftiga bankkoncentration,
som ägt rum under de senaste decennierna, och framhålla, att
av landets 70 privatbanker vid 1903 års utgång de 10 största förfogat över
cirka 46 procent av samtliga bankers omslutning. De 4 största bankerna

Bankoutskottets utlåtande Nr 50. 3

hade då inneslutit 25 procent av totalomslutningen. De olika provinserna
och orterna hade företriitts av banker med lokal betoning.

Vid utgången av år 1917 hade denna bild radikalt förändrats. De största
då befintliga 10 bankerna hade kommit att behärska nära 72 procent av
samtliga bankers omslutning. Då samtidigt antalet banker nedgått från 70
till endast 53, vore kapitalkoncentrationen ännu mera utpräglad. Den fortsatte
emellertid alltjämt genom nya sammanslagningar och fondökningar,
varigenom de två största storbankerna kommit att''ensamma förfoga över
omkring 40 procent av samtliga bankbolags omslutning och provins- och
ortsbankerna alltmer förlorat i betydelse. De fyra storbankerna disponerade
vid slutet av november 1927 över 60 procent och de 10 största bankerna
över nära 81 procent av nämnda omslutning.

Antalet banker hade från år 1917 minskats med ytterligare 23 och
uppginge numera till endast 30. Bland de 20 mindre bankerna syntes
emellertid åtskilliga vara i beroende av en eller annan större bank. De
fyra storbankernas verkliga inflytande gent emot de 26 övriga affärsbankerna
förhölle sig följaktligen icke proportionellt till procentsiffrorna 60 och 40;
den förra siffran finge ökas åtskilligt och den senare minskas med motsvarande
tal. De fyra storbankerna övade, där intressena sammanfölle,
en samlad makt över det ekonomiska livet, vars räckvidd vore stor och mot
vilken varken någon enskild sammanslutning eller utan svårighet ens staten
med riksbanken i spetsen i detta nu kunde uppställa en tillräcklig motvikt.

Enligt motionärerna hade riksbankens tillbakaträdande från direkt beröring
med allmänheten och dess relativa tillbakagång, privatbankernas
ökade inflytande på kreditgivningen till näringar och industri samt kapitaloch
maktkoncentrationen hos några få storbanker i vida kretsar framkallat
de allvarligaste betänkligheter, vilka tagit sig uttryck i en mången gång
skarp kritik samt krav på statsmakternas ingripande.

I anslutning till berörda uttalande lämnas i motionerna en utförlig redogörelse
för vissa tidigare framställda förslag om utvidgning av den statliga
bankverksamheten, och hava därvid särskilt återgivits de synpunkter på
här ifrågavarande spörsmål, som framförts av sju reservanter inom 1917
års bankkommitté — i motionerna benämnda huvudreservanterna inom
kommittén — i dess år 1919 avgivna betänkande om anordnande av statlig
affärsbanksverksamhet.

Såsom i motionerna erinras hade nämnda reservanter — till skillnad mot
kommitténs majoritet, som avstyrkt inrättandet av en statens affärsbank —
förordat en utvidgning av den statliga bankverksamheten samt ansett, att
denna lämpligen borde ske genom riksbankens uppdelning på två avdelningar,
av vilka den ena skulle driva vanlig affärsbanksrörelse. I yttrande
över kommitténs betänkande hade fullmäktige i riksbanken i stort sett anslutit
sig till reservanternas principiella ståndpunkt men ansett, att utvidg -

Frågans

tidigare

behandling.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

ningen lämpligast borde ske genom upprättande av en särskild statens affärsbank,
intimt förbunden med riksbanken.

Enligt den principiella uppfattning, som sålunda gjorts gällande av berörda
reservanter och fullmäktige, skulle en utvidgning av statens verksamhet
på den vanliga bankrörelsens område för det allmänna medföra följande
förmåner:

Riksbanken skulle erhålla ett ökat inflytande på privatbankernas räntesättningar.
Vad utlåningsräntorna beträffar skulle, framhöllo reservanterna,
en av riksbanken bedriven mera allsidig och affärsmässig utlåningsrörelse
till allmänheten utgöra eu ökad garanti för att privatbankerna vid
sin kreditgivning icke tillämpade högre räntesatser än de av riksbanken
noterade. I fråga om inlåningsräntorna skulle eu av riksbanken anordnad
permanent inlåningsverksamhet medföra ökad garanti för att bankernas
inlåningsräntor vid varje tidpunkt liölles i det läge, som betingades av nödig
hänsyn till såväl insättarna som läget på penningmarknaden. En statlig
affärsmässig bankrörelse skulle sålunda utgöra ett verksamt medel för understödjande
av riksbankens diskontopolitik samt kunna utöva inflytande på
marginalen mellan privatbankernas in- och utlåningsräntor.

Av än större betydelse vore emellertid, att en utvidgad statlig bankverksamhet
skulle kunna bliva en motvikt mot privatbankernas växande inflytande
över samhällets ekonomiska liv. Detta inflytande vore huvudsakligen
en följd av privatbankernas ställning såsom förvaltare av en väsentlig
del av landets sparkapital och ökades genom ett intimt samarbete mellan
de större privatbankerna, varigenom konkurrensen bankerna emellan avsevärt
försvagades. En för statens räkning driven, ur allmänna synpunkter
ledd affärsbanksrörelse skulle möjliggöra ökad statlig kontroll över privatbanksväsendet
och inom detsamma i samband med den starka maktkoncentrationen
framträdande monopolistiska strävanden.

En utvidgad statlig bankverksamhet skulle vidare kunna tillgodose viktiga
stats finansiella intressen. Staten hade, då den numera huvudsakligen
verkställde sin upplåning inom landet, blivit alltmer beroende av de privata
bankerna. Lämpligheten av att dessa blivit en oumbärlig mellanhand vid
den inrikes upplåningen kunde givetvis ifrågasättas. Som staten hittills
saknat lämpliga organ för obligationsförsäljning till allmänheten, borde den
kunna påräkna viktiga tjänster av en egen affärsbank. Den omständigheten,
att staten varit hänvisad till privatbankerna såsom enda förmedlare och långivare,
syntes icke erbjuda garantier för att den vid varje tidpunkt skulle
erhålla lån till så låg ränta, som över huvud vore möjligt med hänsyn till
läget på penningmarknaden. Konkurrensen mellan privatbankerna borde
icke överskattas. Det kunde tvärtom befaras, att bankernas inbördes samverkan
vid genomförandet av lånetransaktioner åt staten kunde utvecklas
till ett verkligt monopol, i den mån bankkoncentrationen fortskrede och
bankerna för ändamålet bildade starka konsortier, varigenom konkurrensen
eliminerades. En statens affärsbank med lämplig organisation och vid -

Bankoutskottets utlåtande Nr 50. 5

sträckta, direkta förbindelser med allmänheten skulle vara riksgäld skontoret
till stor nytta vid placering av statens obligationer och skattkammarväxlar.
— Även i andra avseenden skulle en statens affärsbanksrörelse bliva av betydelse
för fyllande av statens alltmer ökade ekonomiska uppgifter i samhället.

Drivandet av eu affärsmässig bankrörelse från statens sida skulle sannolikt
medföra vissa fördelar för riksbankens centralbanksverksamhet men däremot
knappast några olägenheter. Den skulle giva banken en friare ställning
och öka dess inflytande över penningmarknaden samt underlätta och
befrämja ett rätt handhavande av centralbanksverksamheten.

Efter att hava erinrat om de sålunda tidigare framförda synpunkterna
på här ifrågavarande spörsmål göra motionärerna för egen del följande
uttalanden, innefattande jämväl vissa riktlinjer, efter vilka en statlig affärsbanksrörelse
enligt deras mening kunde tänkas anordnad:

»Allvarliga betänkligheter hava som synes rests mot bankväsendets utveckling.
Redan huvudreservanterna i 1917 års bankkommitté, bland vilka
funnos män inom alla de politiska partierna, ansågo att farhågorna för
koncentrationen av makten över vårt ekonomiska liv icke kunde avvisas
som oberättigade eller överdrivna. ’Det måste’, yttrade de, ''tvärtom anses
vara en både ur samhällets och ur den privata bankverksamhetens egna
synpunkter utomordentligt viktig fråga, som bör vara föremål för statsmakternas
oavlåtliga uppmärksamhet, att mot denna maktkoncentration vid
varje tidpunkt ställa erforderliga regulativ’. Om dessa ord, vilket vi för
vår del anse, ägde helt och fullt berättigande för tio år sedan, så har sedan
dess ingenting inträffat, som minskat deras sanningsvärde, tvärtom framgår
det av den jämförande statistiken, att storbankernas makt och inflytande
vuxit sig ännu starkare än vid nämnda tidpunkt. Och de åtgärder, som
av statsmakterna vidtagits på lagstiftningens väg, kunna varken betecknas
som synnerligen många eller som djupt ingripande. 1924 ars bankkommitté
har av kända orsaker ej ansett sig böra ingå i en prövning av förhållandena
ur här särskilt ifrågasatta synpunkter. Dess uppgift var att undersöka
vissa specificerade genom krisen aktualiserade kreditfrågor och föreslå
botemedel för dessas avhjälpande.

Alltjämt föreligga alltså i stort sett ouppfyllda de gång på gång framförda
kraven på åtgärder till skyddande av landets, dess industris och
näringars intressen gent emot missbruk av det överhand tagande storbanksväldet.
Farorna äro så påtagliga, möjligheterna till missbruk så uppenbara,
att samhället omöjligen kan undgå att på ett eller annat sätt verksamt
ingripa. Men stora svårigheter möta att utfinna medel, som utan att
skada legitima intressen och en sund utveckling dock äro tillräckligt verksamma.
Banksammanslagningarna äro genomförda. Förvaltningen av
större delen av sparmedlen dirigeras från direktionsrummen i storbankerna
genom väldiga organisationer. Att upplösa dessa organisationer, även om
det vore politiskt genomförbart, kan knappast på allvar ifrågasättas. Ej
heller är det möjligt för staten att enbart genom restriktiv lagstiftning
erhålla det grepp över kreditgivningen och bankernas skötsel i övrigt, som
det allmännas intresse vid varje tillfälle kan kräva. Därtill är det ekonomiska
livet för rörligt och mångskiftande, och en alltför långt gående och
rigorös lagstiftning kunde komma att skada mer än den botade. Dessutom

Sammanfattning
och
förslag.

6 Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

är en sund bankverksamhet väl så avhängig av de ledande personerna som
av lagarna.

Vid övervägande av det medel, som på en gång är mest verksamt, lättast
att använda samt förenat med minsta risk för ett störande ingripande i en
lugn och samhällsgagnande utveckling, stannar man ovillkorligen för: en
sund statlig konkurrens. Här ovan äro refererade så många och starkt
vägande skäl för statens aktiva uppträdande på affärsbanksområdet, att vi
anse det överflödigt att i detta sammanhang vare sig ånyo uppräkna dem
eller tillägga några nya. Det synes kunna räcka med en hänvisning till
vad huvudreservanterna i 1917 års bankkommitté samt fullmäktige i riksbanken
anfört i ärendet. I stället skola vi direkt övergå till att något beröra
formen för en statlig affärsbankverksamhet.

Som upprepade gånger påpekats, drev riksbanken tidigare en förhållandevis
omfattande affärsbankrörelse. 1897 års riksbankslag bär uttryckligt
vittnesbörd därom, att det icke var riksdagens mening, att riksbanken skulle
så grundligt ändra karaktär, att de direkta förbindelserna med allmänheten
skulle upphöra i så hög grad, som för närvarande är fallet. I lagen bibehölls
rättighet för banken att driva flera sådana rörelsegrenar, som de längst
gående teoretikerna för en renodlad centralbankverksamhet fördömde. Och
de erfarna män med friherre Langenskiöld och Sixten von Friesen i spetsen,
som inemot tjugu år efter nämnda lags antagande sutto som fullmäktige
i riksbanken, ansågo det vara nödvändigt för centralbanken, om denna
rätt skulle kunna fylla sin uppgift som sådan och följa med affärslivets växlingar,
att uppehålla direkta förbindelser med industri och handel.

Ur många synpunkter och icke minst ur riksbankens egna synes banken
sålunda icke böra, som hittills ägt rum, principiellt reducera sina direkta
förbindelser med näringslivet. Fn utveckling i motsatt riktning, för riksbankens
del sålunda en återgång till tidigare förhållanden, är i stället önskvärd.
Såsom framgår av det föregående, kan riksbanken öka sin kontakt
med affärslivets redan inom ramen för nuvarande bestämmelser. Den har
tillfälle, om dess ledning så vill, att knyta vid sig en kundkrets som stärker
bankens egen ställning, ger den vidare översikt över det ekonomiska livet
och, icke minst viktigt, sätter vapen i dess händer att möta eventuella missbruk
av den makt som nu ligger koncentrerad hos storbankerna. Vi äro
icke övertygade om att därigenom infördes en dualism i centralbankverksamheten.
Men däremot kan det på goda grunder antagas, att riksbankens
inflytande över privatbankernas politik komme att stärkas i icke ringa mån.
Den enda rörelsegren, där riksbanken, ehuru även där i reducerad omfattning,
bibehållit någon kontakt med allmänheten, nämligen direkta växeldiskonteringen,
har dock medfört, att privatbankernas räntesatser (vi avse
de verkliga och icke de på papperet noterade) i ifrågavarande fall visat den
jämförelsevis största överensstämmelsen med riksbankens.

Ehuru det näppeligen torde behöva understrykas, vilja vi dock för undvikande
av varje missförstånd framhålla, att vi icke åsyfta, att riksbanken
bör avsäga sig privatbankerna som kunder eller ändra karaktär som centralbank.
Men här liksom på flera håll i utlandet borde det för bankens egen
skull i dess uppgift som valuta vårdande centralbank och för att den skall
kunna bibehålla greppet över penningmarknaden vara angeläget, att en rätt
stor del av dess växelportfölj upptar direkt diskonterade växlar och att den
i övrigt begagnar sig av möjligheterna till bevarande av en solid och konstant
kundkrets. Att de direkta krediterna vid kristider skulle befaras bliva
»frusna» har anförts som motskäl. Givetvis blir frusenheten i högsta grad

lii/nkoutskuttets utlåtande Nr 50.

7

beroende av det sätt, varpå fullmäktige handha kreditgivningen, men å
andra sidan har erfarenheten från den senaste kristiden visat, att riksbankens
krediter till privatbanker visst icke undgå »infrysning». Vid det
förhållandet, att man icke har anledning antaga annat än att fullmäktige
komma att iakttaga all den försiktighet, som kan vara av nöden, samt då
vidare på grund av omständigheternas egen natur blott en del av riksbankens
utlåning inom landet kan komma att lämnas direkt, synas farhågorna
icke äga någon djupare grund. I varje fall skulle fördelarna betydligt
överväga nackdelarna.

'' Ehuru en ökad direkt kreditgivning till allmänheten från riksbankens
sida skulle vara av betydelse som motvikt mot storbankernas maktställning,
så kan den dock icke få den omfattning, som är nödvändig för att hävda
statens inflytande och i erforderlig grad trygga industri och näringar mot
möjliga missbruk. Staten måste, om den skall kunna driva en sunt reglerande
konkurrens, även upptaga inlåningsrörelse från allmänheten samt i
övrigt driva fullt modern affärsbankrörelse. Detta måste pa ett eller annat
sätt anordnas.

Fullmäktige i riksbanken anförde i sitt här ovan omnämnda yttrande av
den 4 december 1919, att tre vägar funnos för inrättande av en för statens
räkning driven affärsbankrörelse: 1) inom riksbanken (huvudreservanternas
förslag), 2) genom inrättande av eu ny statsbank, 3) genom förstatligande av
någon redan bestående privatbank. Fullmäktige begärde utredning angående
det andra alternativet. Sedan dess har emellertid denna fråga
kommit i ett annat läge. Staten äger nu praktiskt taget alla aktierna i en
i full verksamhet befintlig affärsbank, Jordbrukarbanken. Lösningen av
här ifrågavarande problem bör därför anknytas till nu befintliga förhållanden.

En statens affärsbank synes lämpligen kunna inrättas på endera av följande
sätt. Antingen löses frågan så, att riksbanken utvidgas till att omfatta
även vanlig affärsbankrörelse, på lämpligt sätt avskild från den rörelse,
på vilken sedelutgivningen är baserad och vartill ett utarbetat utkast
som nämnts redan föreligger. I detta fall synes Jordbrukarbanken böra
ingå i den nya avdelningen i riksbanken och bilda grundstommen i dennas
rörelse, vilken därpå finge utbyggas och utvecklas med hänsyn till det allmänna
behovet och förevarande omständigheter. Eller också lägges statens
affärsbankverksamhet fristående med den av staten ägda Jordbrukarbanken
som utgångspunkt, i vilket fall riksbanken givetvis av valutavårdande skäl
och för undvikande av en skadlig dualism i den statliga bankverksamheten
borde beredas ett starkt inflytande på den fristående affärsbankens skötsel.
Vilken väg som kan vara lämplig ävensom annan eventuell utväg bör självfallet
bliva föremål för en närmare utredning.

Denna torde böra omfatta undersökning av och förslag till en fullt affärsmässig
organisation ävensom till ett rationellt utnyttjande av de olika
näten av avdelningskontor samt dessas utbyggande till de affärscentra i
landet, som nu ej iiro företrädda av kontor i av staten ägd bank eller i
annan sådan, som kunde komma att uppgå i den blivande statliga affärsbanken.
Att det kapital, som numera av statsorgan insättes till förräntning
i privatbanker, i regel borde överföras till statens affärsbank, torde
få anses självfallet liksom att anordningar borde träffas, att statsmonopol
och andra hel- eller halvstatliga företag, i den mån de omhänderhavda
medlen icke äro av natur att böra ingå i statens giroräkning, företrädesvis
måtte anlita denna bank för insättningar och krediter. Som naturliga

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

kunder i banken torde även böra få räknas det stora flertalet kommuner,
landsting och vissa allmänna stiftelser och inrättningar.

Den huvudsakliga delen av omslutningen finge väl dock antagas komma
att härröra ur den inlåningsrörelse från allmänheten, som banken komme
att bedriva. En bank, som har staten till ägare, erbjuder så stor trygghet
för insättarna, att den i detta hänseende bör ha utsikter att väl hävda sin
ställning utan att hålla andra räntesatser än som betingas av hänsyn till
valutans vårdande och annat allmänt samhällsintresse. Givetvis måste utredningen
taga sikte på lämpliga utvägar för ökande av bankens egna fonder
i proportion till rörelsens gradvisa utökning. De tvenne sätt, som här ovan
angivits för lösande av frågan om en statens affärsbank, hava den fördelen,
att staten från början icke behöver tillskjuta något mera avsevärt kapital.
Detta bleve åter fallet, om staten skulle grunda eu ny bank. Detta senare
sätt för frågans realiserande innesluter den risken, att en så bildad affärsbank
från början lätt kunde komma att få övertaga en hel del krediter
av mindre önskvärt slag, vilka privatbankerna kastade ifrån sig. Denna
risk bör vara alldeles utesluten, om på sätt vi ifrågasätta affärsbanken
endera anordnas som en avdelning inom riksbanken eller ock som fristående
affärsbank. I båda fallen bygger man på eu redan befintlig rörelse
och utbygger denna stegvis och varsamt med hänsyn till det allmännas
krav. De svårigheter, som kunna möta en statlig affärsbankrörelse, bliva
icke större än att de kunna övervinnas. Att vissa privata intressen skola
känna sig synnerligen illa berörda, kan förvisso icke undvikas, men här
gäller det att skaffa staten ett maktmedel till eu reglering av kredit- och
bankförhållandena ur synpunkten av landets, näringarnas och det allmännas
bästa. Någon osund konkurrens från statens sida ha vi icke avsett,
och en sådan är säkerligen ej heller att befara. Det kan invändas, att
den blivande affärsbanken till att börja med skulle erhålla för liten omfattning
för att kunna få den betydelse, som är nödvändig med hänsyn
till maktkoncentrationen inom det privata bankväsendet. Vi medgiva, att
procentuellt sett blir statens affärsbankrörelse de första åren av en jämförelsevis
ringa omfattning. Men därför får man ingalunda draga den
slutsatsen, att den under dessa första år även skulle bliva betydelselös.
Den torde tvärtom redan från början komma att få en icke ringa betydelse
till motverkande av eventuella tendenser från privatbankernas sida att
vilja missbruka sin maktställning, och dess inflytande komme att ökas i
samma man som den vunne tillslutning från allmänhetens sida. Faran
för privatbankerna av en sådan tillslutning torde mana dessa till inslående
på en sådan bankpolitik, att anledningarna för deras kunder att söka sig
över till statens affärsbank skulle komma att nedbringas eller bortfalla.
Men därmed hade också den statliga affärsbanken fyllt en av sina främsta
uppgifter. I en blivande utredning torde säkerligen dessa och andra på
frågan inverkande omständigheter beaktas vid utformningen av den organisation
och de linjer, under och efter vilka den statliga affärsbanken bör
arbeta.

Vi tillåta oss att i korthet sammanfatta här ovan angivna ståndpunkter
och förslag. Storbankernas oerhörda makt över vårt ekonomiska liv är en
fara. Staten måste mot denna makt ställa erforderliga regulativ. Nödiga
och effektiva sådana kunna ej lämpligen vinnas på lagstiftningens väg, men
däremot medelst statlig affärsbankverksamhet, som för övrigt ur statens
egna finanspolitiska samt ur allmänt valutavårdande synpunkter är önsk -

Ba nkout skottets utlåtande Nr 50.

9

värt. Riksbanken bär omedelbart inom riksbankslagens ram siika direkta
förbindelser med allmänheten, vilket, om riksdagen gillar denna uppfattning,
blir en sak för fullmäktige i banken att realisera. Men då denna
rörelse med hänsyn till riksbankens karaktär av centralbank och lagens inskränkande
bestämmelser måste bliva av endast begränsad art, erfordras
dessutom och framför allt en fullt affärsmässig statlig bankverksamhet.
Utredning härom påyrkas.

Jordbrukarbanken, som äges av staten och vars oktroj förutsättes förlängd
av årets riksdag, bör bilda stommen i den blivande statliga affärsbanken.
Tvenne utvägar för frågans realiserande stå till buds. Antingen
omorganiseras riksbanken på ett eller annat sätt så, att den erhåller en
från sedelrörelsen skild affärsbanksavdelning, i vilken Jordbrukarbanken
uppgår. Eller också erhåller den nya affärsbanken en fristående ställning
i intim förbindelse med riksbanken. Även i detta fall bör Jordbrukarbanken
utgöra utgångspunkten. Utredningen bör efter prövning av alla
på frågan inverkande omständigheter utmynna i förslag till fullt affärsmässig
organisation samt sådana riktlinjer för affärsbankens skötsel, att
såväl de valutavårdande som det allmännas och näringslivets intressen bliva
tillgodosedda. Redan från början bör jämväl beaktas, att dualism i ledningen
av statens bankverksamhet måtte förhindras. I övrigt böra utredningsdirektiven
givas en sådan ram, att även andra uppslag och åtgärder
i syfte att befästa den statliga bankverksamheten må kunna prövas.»

Såsom ovan angivits, utmynna motionerna i en hemställan om skrivelse
till Kungl. Maj:t om utredning av lämpligaste formen för anordnande av
en statens affärsbank.

Över här ifrågavarande motioner har utskottet inhämtat yttranden från
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Av dessa yttranden, vilka såsom bilagor fogats vid detta utlåtande, framgår,
att fullmäktige i riksbanken förordat bifall till motionärernas förslag
om utredning i ämnet. Fullmäktiges beslut har emellertid icke varit enhälligt,
i det att fullmäktiges ordförande herr af Jochnick på angivna skäl
funnit sig icke kunna ansluta sig till detsamma samt herrar Philipson och
Widell ansett, att fullmäktige bort avstyrka ifrågavarande motioner.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt yttrande avstyrkt bifall till
motionärernas hemställan. Mot fullmäktiges beslut hava reservationer anförts
dels av herr Kobb, som ansett sig icke kunna motsätta sig en begäran
om en förutsättningslös utredning av frågan om lämpligheten och möjligheten
att inrätta en statens affärsbank, dels av herr Bäckström, som tillstyrkt
den i motionerna begärda utredningen angående lämpligaste formen
för anordnande av en statens affärsbank, dels ock av herr Anderson,
som anslutit sig till motionärernas förslag under framhållande att frågan
icke synts honom gälla huruvida utan endast på vilket sätt en statens
affärsbank bör lämpligast anordnas.

Beträffande innehållet i övrigt av de avgivna yttrandena tillåter sig utskottet
hänvisa till ovan omförmälda bilagor.

Yttranden

över

motionerna.

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Utskottet.

Motionärernas förslag åsyftar, att staten skulle, utöver den för närvarande
genom riksbanken utövade bankverksamheten, i konkurrens med de
privata bankerna börja driva vanlig bankrörelse.

Utskottet har icke kunnat ansluta sig till motionärernas uppfattning om
lämpligheten av en sådan åtgärd. Såsom framgår dels av de över motionerna
avgivna yttrandena, dels ock av överväganden, som tidigare vid upprepade
tillfällen gjorts i frågan, hava ock starkt delade meningar framförts
om ändamålsenligheten av en statlig affärsbank i den ena eller andra formen.

Något verkligt behov av att inrätta en dylik bank kan enligt utskottets
mening ej anses föreligga. Att en sådan åtgärd icke kan motiveras med
behov i och för sig av en ökning utav antalet affärsbanker, torde utan
vidare vara klart. Ej heller synes utskottet inrättandet av en statlig affärsbank
vara erforderligt såsom medel för ett reglerande inflytande från statens
sida på den enskilda bankverksamheten. Vårt lands bankväsende, sådant
det utvecklats efter 1897 års bankreform, torde — även om vissa brister
kunna anses vidlåda detsamma — i stort sett hava fyllt sina uppgifter
i det ekonomiska samhällslivet. De erinringar, som i motionerna framställts
mot den nuvarande bankorganisationen och som väntats kunna
undanröjas genom inrättande av en statens affärsbank, synas ock i stor utsträckning
avse olägenheter och missförhållanden, vilka befarats kunna uppstå
till följd av privatbankernas finansiella maktställning, men som icke
påvisats föreligga eller vilkas betydelse i varje fall överskattats. Det är
visserligen uppenbart, att staten bör äga i sin hand tillräckliga instrument
för att, i den mån detta visar sig erforderligt, kunna undanröja missförhållanden
på bankväsendets område och för att i allmänhet befordra en sund
utveckling av bankverksamheten. Att för detta ändamål inrätta en särskild
statlig affärsbank med alla de olika rörelsegrenar, som tillhöra en modern
bankrörelse, anser utskottet emellertid — såsom i det följande skall närmare
utvecklas — icke vara nödvändigt.

Om alltså kravet på en statlig affärsbank icke torde kunna motiveras med
nödvändigheten av nya reglerande åtgärder från statens sida, synes vidare
en särskild anledning att ställa sig betänksam mot nämnda förslag föreligga
däri, att ett realiserande av detsamma förvisso skulle innebära ett
experiment, som skulle kunna medföra mycket vittgående konsekvenser.
Staten skulle därmed upptaga en omfattande affärsverksamhet av sådan art,
att den enligt utskottets mening ligger utom området för statens egentliga
uppgift. Det torde vidare böra beaktas, att den moderna affärsbanksrörelsen
och särskilt kreditgivningen innefattar synnerligen ömtåliga och svåra arbetsuppgifter,
för vilkas affärsmässiga handhavande staten torde sakna tillräckliga
förutsättningar.

Att utskottet funnit sig böra motsätta sig förslag om nya organ för en
utvidgad statsverksamhet på bankväsendets område, har emellertid icke enbart
sin grund i utskottets från motionerna avvikande uppfattning rörande

lifinkoutskottets utlåtande Nr 50.

11

behovet härutinnan och i nyss antydda betänkligheter mot statsdriftens
lämplighet i förevarande fall, utan har även föranletts av utskottets bestämda
uppfattning, att en så ingripande statsåtgärd på det ekonomiska området
som upprättande av en statens affärsbank icke bör vidtagas utan att
det befinnes uppenbart, att åtgärden komme att medföra verkliga fördelar
för det allmänna eller näringslivet. Detta har emellertid icke blivit i
motionerna ådagalagt.

Motionärernas motivering ansluter sig i stort sett till de synpunkter, som
av reservanter inom 1917 års bankkommitté framfördes såsom stöd för en
utvidgning av riksbankens verksamhet till att omfatta jämväl vanlig bankrörelse.
För nämnda reservanters uppfattning hade främst privatbankernas
växande maktställning och statsfinansiella hänsyn varit bestämmande. Några
ytterligare skäl utöver de sålunda tidigare framförda hava icke blivit i
motionerna angivna. Utskottet vill emellertid erinra, att samtliga ledamöter
i kommittén voro ense om, att inrättandet av en fristående statlig affärsbank
ur flera synpunkter icke kunde anses tillrådligt, samt att kommitténs
majoritet företrädde den uppfattningen, att någon utvidgning av den statliga
bankverksamheten över huvud taget icke kunde tillstyrkas. De skäl,
som voro avgörande för kommitténs ställning, synas utskottet i väsentlig
mån alltjämt äga giltighet, detta desto mer som läget på den enskilda bankverksamhetens
område, sedan kommittén avgivit sitt betänkande, förändrats
i sådan riktning, att de viktigaste av de argument, som åberopats av reservanterna,
numera i väsentlig mån förlorat sin aktualitet.

Vid en granskning av de huvudskäl, som åberopats av berörda reservanter
och nu upptagits av motionärerna, möter först den i motionerna starkt betonade
synpunkten rörande faran av de privata bankernas maktställning.
Beträffande denna fråga anser sig utskottet böra framhålla, att den avsevärda
kapitalkoncentrationen hos ett mindre antal banker nära sammanhängt
med och utgjort en viktig förutsättning för särskilt industriens
expansion, samt att densamma även betingats av den världsekonomiska utvecklingen
på bankväsendets område. Ett starkt inhemskt bankväsen kan
icke i och för sig anses vara av ondo, utan utgör fastmer en fördel för näringslivet
på grund av därmed följande rikligare tillgång på bankkredit. Å
andra sidan torde det kunna antagas, att nyss angivna faktorer, vilka
bidragit till bankkoncentrationen, icke längre skola göra sig gällande med
samma styrka som hittills. Det vill vidare förefalla, som om affärsbankernas
betydelse på kapitalmarknaden, relativt taget, gått tillbaka under det senaste
decenniet. Härtill torde hava bidragit dels en kraftigt ökad sparbanksverksamhet,
en stark fondbildning i statens hand ävensom livförsäkringsväsendets och
den kooperativa rörelsens utveckling — icke minst på kreditväsendets område
— dels ock alltmer ökade medelsplaceringar från allmänhetens sida i obligationer.
I fråga om inlåningen torde sålunda numera — till skillnad mot
vad fallet var vid tiden för 1917 års bankkommittés verksamhet — råda

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

fullt effektiv konkurrens, och affärsbankernas inlåningsräntor måste uppenbarligen
fastställas med hänsyn till detta förhållande.

Vad angår utlåningen till näringslivet, torde däremot den största delen ombesörjas
av privatbankerna, vilkas huvuduppgift just är att tillhandahålla erforderlig
kredit åt detsamma, och det lärer närmast vara bankernas verksamhet
i denna del, som avses av motionärerna, då de förorda åtgärder till skyddande
av landets, dess industriers och näringars intressen gentemot missbruk av
det överhandtagande storbanksväldet. I avseende härå vill emellertid utskottet,
under åberopande av vad fullmäktige i riksgäldskontoret på denna
punkt anfört, framhålla, att det från solida låntagares sida icke torde föreligga
anledning till erinran beträffande bankernas lånepolitik, i vad den
avser tillgodoseendet av bankmässiga kreditanspråk. Enligt utskottets mening
skulle det kunna lända samhällets ekonomiska liv till skada, om en statens
affärsbank i sin lånepolitik tillämpade andra ekonomiska grunprinciper i
fråga om kapitalfördelningen än de enskilda bankerna. Därest en generösare
kreditgivning och behandling i övrigt från en statsbanks sida skulle äga
rum beträffande svagare låntagare, torde detta dessutom givetvis icke kunna
ske utan stora risker och därmed följande förluster för staten.

I detta sammanhang lärer vidare böra beaktas, att de av motionärerna
åsyftade olägenheterna beträffande förhållandet mellan industrien och bankerna
torde, i den mån de ej avse sådana olägenheter, som befarats kunna
uppstå i framtiden, vara att huvudsakligen hänföra till de exceptionella
förhållandena under och efter världskriget. Åtgärder med anledning av
sistnämnda olägenheter hava emellertid, såsom jämväl i motionerna framhållits,
varit föremål för behandling av 1924 års bankkommitté, vilken även
framlagt förslag om ändringar i gällande banklagstiftning, avseende restriktivare
bestämmelser beträffande bland annat bankers aktieförvärv. Bankkommittén
har ansett dessa ändringar vara ägnade att stärka motståndet
mot frestelserna att förblanda bankernas egentliga uppgifter inom näringslivet
med industriens kommersiella, tekniska och finansiella intressen. Utan
att ingå på en prövning av kommitténs förslag vill utskottet framhålla,
att resultatet av den sålunda verkställda utredningen givetvis kan komma
att bliva av betydelse för en önskvärd reglering av bankernas inflytande
på näringslivet. Det torde slutligen ej böra förbises, att det beroende av
bankerna, vari vissa näringsföretag råkat i samband med rekonstruktionen
efter den senaste krisen i vissa fall redan avvecklats och i andra fall torde
utan särskilda åtgärder från det allmännas sida komma att avvecklas, i
den mån de ekonomiska förhållandena inom näringslivet förbättras.

Såsom redan förut antytts bör emellertid staten givetvis hava i sin hand
sådana medel, genom vilka det kan vara möjligt att, i den mån detta erfordras,
ingripa reglerande mot eventuella missförhållanden på bankväsendets område
i sådana avseenden, som ligga utom banklagstiftningens räckvidd, t. ex.
i fråga om bankernas räntesatser vid utlåning. Enligt utskottets mening
äger emellertid riksbanken redan inom ramen av nuvarande bestämmelser

liankoutskottets utlåtande Nr 50.

13

de befogenheter, som krävas för att upprätthålla en enhetlig och tillräckligt
fast ledning av riktlinjerna för den enskilda bankverksamheten och
på penningmarknaden. Riksbanken äger nämligen möjlighet att träda
i mera direkt förbindelse med allmänheten, dels genom år 1920 medgiven
rätt till inlåning mot räntegottgörelse och dels genom direkt kreditgivning
till näringslivet. Då så är fallet, anser utskottet anledning saknas att
tillskapa ett nytt bankinstitut, vars uppgift huvudsakligen skulle bliva att utöva
ett reglerande inflytande på den enskilda bankverksamheten och att
sålunda tjänstgöra såsom ett slags diskontopolitiskt biträde till riksbanken
i dess egenskap av landets centralbank. Att fullmäktige i riksbanken i sitt
nu avgivna yttrande tillstyrkt en särskild statlig affärsbank, synes ej kunna
tillmätas avgörande betydelse, så länge riksbankens nuvarande möjligheter
i nyssnämnda hänseende icke ansetts böra utnyttjas i större utsträckning än
vad hittills varit fallet. Det har ej heller från fullmäktiges sida påvisats,
att dessa möjligheter genom erfarenheten befunnits vara otillräckliga för
vinnande av det huvudsyfte, som avsetts med förslaget om en statens affärsbank.

Utskottets uppfattning beträffande nu senast berörda spörsmål om riksbankens
ställning innebär emellertid icke en anslutning till motionärernas
förslag, att riksbanken skulle eftersträva eu återgång till förhållandena,
sådana de gestaltade sig före 1897 års bankreform. Den då genomförda
arbetsfördelningen mellan riksbanken och privatbankerna, enligt vilken riksbankens
väsentligaste uppgift är att vara landets valutavårdande centralbank
och privatbankernas att handhava den huvudsakliga kreditförmedlingen
till näringslivet, synes utskottet alltjämt böra bestå. Utskottet förutsätter
emellertid, att fullmäktige i riksbanken icke underlåta att, i den mån så
visar sig erforderligt, utnyttja riksbankens nyss berörda möjligheter i reglerande
syfte.

Vidkommande härefter de fördelar i statsfinansiellt avseende, vilka enligt
motionärernas uppfattning skulle kunna ernås genom en statens affärsbank,
främst i vad avser nedbringandet av kostnaderna för statens upplåning, vill
utskottet hänvisa till vad fullmäktige i riksgäldskontoret i denna fråga anfört.
Därav torde framgå, att några fördelar för staten med avseende å
upplåningen näppeligen stå att vinna genom en statens affärsbank. Riksgäldskontorets
ställning vid låneförhandlingar torde numera vara avsevärt
starkare och dess beroende av privatbankerna väsentligt mindre än ett decennium
tidigare. Icke heller torde den provision, som hittills betingats för
privatbankernas, liksom även för riksbankens, medverkan vid emissioner av
statslån kunna under föreliggande förhållanden anses oskälig, särskilt som
nämnda provision — vilken i regel utgått efter 1 procent av fast övertagna
belopp och, vad privatbankerna angår, under hela perioden 1914 — 1927 belöpt
sig till sammanlagt omkring 3 miljoner kronor — utgjort betalning icke
blott för bankernas garanti för de övertagna beloppen utan även för utnytt -

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

jandet av bankernas organisation vid placering av statsobligationer. Utskottet
betvivlar, att en statens affärsbank skulle kunna härvidlag tillhandagå
riksgäldskontoret på billigare villkor än privatbankerna eller i övrigt medföra
några statsfinansiella fördelar. Under sådana förhållanden torde icke
heller statsfinansiella skäl kunna åberopas för upprättande av en statens
affärsbank.

De huvudskäl, som av motionärerna framförts, synas utskottet sålunda
icke utgöra tillräcklig grund för vidtagande av någon åtgärd i motionernas
syfte. Några fördelar vare sig för staten eller för landets ekonomiska liv
synas icke vara förenade med en statens affärsbank. Däremot står det för
utskottet klart, att en bankrörelse av avsedd art skulle kunna medföra vissa
olägenheter för staten. Utskottet åsyftar härvid särskilt de risker, som äro
förbundna med kreditgivning i allmänhet och i synnerhet för en statsbank,
där möjlighet till åsidosättande av krav på krediternas bankmässighet ligger
närmare än vid enskild bankverksamhet. Svårigheter torde jämväl uppstå
att för en statsbank erhålla en sådan ledning, att banken under alla förhållanden
komme att drivas efter fullt affärsmässiga grundsatser.

Med den ställning utskottet, på sätt av det anförda framgår, intagit till
frågan om upprättande av ett statligt affärsbanksinstitut, saknar utskottet
anledning att närmare ingå på vad motionärerna anfört rörande det sätt,
på vilket en sådan bank lämpligen borde anordnas och vara organiserad.
Under sådana förhållanden får utskottet avstyrka bifall till motionärernas
hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i dylikt
syfte.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:159 och II: 281 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 maj 1928.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Sandler, Lind leij,

Lindgren, Johansson i Friggeråker, Andersson i Hedsta och Abrahamsson;

från andra kammaren: herrar Borggren, Winkler, Bäcklund, Lovén, Wikström, Kloo,

Thore* och Heiding.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

15

Reservation

av herrar C. E. Svensson, Sandler, Lindley, Borggren, Bäcklund, Lovén
och Kloo, vilka ansett, att bankoutskottets yttrande och förslag bort äga
följande lydelse:

»Såsom i motionerna framhålles, har riksbankens ställning inom vårt lands
bankverksamhet efter 1897 undergått en mycket betydande förändring. I
förhållande till de privata bankerna har den, särskilt efter det bankkoncentrationen
lett fram till den nuvarande storbanksgrupperingen, väsentligt försvagats.
Dess verksamhetsområde har samtidigt förskjutits i den riktningen,
att riksbanken koncentrerat sig på sina centralbanksuppgifter men undanträngts
eller avstått från sin forna verksamhet som direkt kreditförmedlare.
Härmed sammanhänger, att riksbankens avdelningskontor, utbyggda för
ordinär bankverksamhet, numera föra en jämfört med privatbankernas kontor
mångenstädes tynande tillvaro.

Hela detta utvecklingsförlopp, som trängt tillbaka svenska riksbanken
från dess gamla starka ställning i vårt ekonomiska liv, är ägnad att ingiva
allvarliga betänkligheter. I synnerhet blir detta fallet, sedan erfarenheten
visat, att inom den privata bankverksamheten pågått en stark koncentrationsrörelse
och att monopolistiska tendenser inom området förefinnas. Utskottet
anser, att ett stärkande bör ske av den statliga bankverksamhetens
ställning genom utvidgande av de direkta kreditförbindelserna med
allmänheten och hänvisar beträffande de allmänna skälen härför till vad
som anförts, förutom i motionerna, uti yttranden av majoriteten bland riksbanksfullmäktige
och minoriteten bland riksgäldsfullmäktige.

Vad i dessa yttranden anförts synes utskottet giva vid handen, att en
dylik utvidgad verksamhet — såsom nyss omförmälts innebärande ett återupptagande
av riksbankens forna verksamhetsprogram — bör, därest den
kan i lämplig form organiseras, dels utgöra ett stöd för riksbankens fyllande
av sina centralbanksfunktioner, dels vara till lättnad för riksgäldskontorets
lånetransaktioner, dels ock innebära redan genom tillvaron av konkurrensen
från ett allmänt företag inom ett av monopoltendenser delvis behärskat,
i vart fall starkt hotat område, fördelar för hela näringslivet och allmänheten
och sålunda vara till samhällsekonomiskt gagn.

Ett reglerande inflytande från det allmännas sida över bankverksamheten
erkännes allmänt vara behövligt. Att överlåta denna påverkan åt den allmänna
banklagstiftningen allena, leder emellertid, synes det utskottet, hän
emot en mer rigorös utformning av denna lagstiftning än som är av nöden,
därest effektiv konkurrens genom ett allmänföretag upprätthålles.

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Det av utskottet ovan gjorda förbehållet om åstadkommande av lämpliga
former för den utbyggda verksamheten är av vikt att förtjäna särskilt
understrykas, och den av motionärerna begärda utredningen torde därför
böra härpå särskilt inriktas. Enligt utskottets uppfattning bör ock med
ställningstagande till frågan om utvidgad statlig bankverksamhet anstå,
tills sådan utredning föreligger. Definitiv ståndpunkt även i principfrågan
kan därvid tagas under vederbörlig kännedom om de alternativa lösningar
av organisationsfrågan, som kunna lämpligen komma i fråga. Utskottet
finner alltså en allsidig utredning i den av motionärerna väckta frågan påkallad.

Utan att vilja begränsa utredningens ram till allenast härefter nämnda
spörsmål vill utskottet nu angiva några punkter, som vid utredningen böra
ägnas beaktande.

Därvid bör sålunda givetvis övervägas, vilken form för bedrivande av
vidgad statlig bankrörelse, som är med hänsyn till riksbankens centralbanksuppgift
mest lämplig. De uppslag, som framförts inom 1917 års bankkommitté,
inom riksbanksfullmäktige och uti motionerna, böra ur bland annat
denna synpunkt prövas. Utskottet vill understryka, att sådana anstalter icke
böra ifrågakomma, som skada valutavårdens behöriga utövande.

Åt frågan om verksamhetens organisation, särskilt ledningen av den
affärsmässiga bankrörelsens grenar, måste ägnas stor uppmärksamhet. Utskottet
vill icke härvid intaga någon förhandsståndpunkt men önskar framhålla,
att utredningen bör känna sig obunden av nuvarande organisationsform
och sålunda oförhindiad att pröva, huruvida den affärsmässiga bankverksamhetens
handhavande kräver ett nyskapande av andra, friare
former.

Till frågan, om denna verksamhet skall försiggå i ett från centralbanken
fullt fristående företag — i aktiebolagets form eller annan gestalt — eller
ock i en eller annan form vara till centralbanken direkt anknuten, tager
utskottet icke ställning.

Med dessa frågor sammanhänger ock spörsmålet om den allmänna banklagstiftningens
tillämplighet på en i statens hand lagd affärsbanksrörelse.

I förevarande sammanhang må vidare uppmärksamhet ägnas åt statens
nuvarande ställning som innehavare av aktiemajoriteten uti ett som privatbank
arbetande företag, Jordbrukarbanken. Därest under den förordade
undersökningens genomförande staten alltjämt är innehavare av denna aktiepost,
har undersökningen självfallet att upptaga frågan, om ett dylikt företag
är, respektive genom ombildning kan bliva en lämplig form för bedrivande
av en direkt statskontrollerad bankverksamhet, och hurudant detta företags
förhållande till riksbanken därvid bör gestalta sig.

Enär riksbanken dels är en statens affärsbank, i den mån den, såsom i
viss utsträckning alltjämt sker, bedriver vanlig bankverksamhet, dels är
utrustad med viss befogenhet att utvidga densamma, bör uti utredningen
jämväl ingå att söka fastställa, hur långt här ifrågakommande allmänna

Bankoutskottets utlåtande Nr 50. 17

intressen kunna tillgodoses inom ramen av nuvarande befogenheter och
organisation.

Slutligen torde åt avdelningskontorens ställning vid den ena eller andra
lösningen av frågan om utvidgad statlig bankverksamhet böra ägnas prövning,
en angelägenhet, som ej minst ur den synpunkten är viktig, att en affärsbank,
organiserad och ledd såsom ett allmänföretag, har att ägna ett såvitt
möjligt allsidigt intresse åt olika näringar och landsändar.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
1:159 och 11:281, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
rörande lämpligaste formen för anordnande av en statens
affärsbank samt därefter för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kan föranleda.»

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

8 samt.

32 häfl. (Nr 50.)

2

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Sveriges Riksbank.

Bilaga 1.

Till riksdagens bankoutskott.

I skrivelse den 2 nästlidna februari har utskottet anhållit, att fullmäktige
ville avgiva och till utskottet inkomma med yttrande över två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner 1:159 och II: 281,
i vilka dels framställts vissa önskemål beträffande riksbankens verksamhet,
dels ock yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av lämpligaste formen för anordnande av en statens affärsbank.

Med anledning härav få fullmäktige anföra följande.

Såsom framgår av motionerna, var frågan om anordnande av statlig bankverksamhet
av samma art som vanlig bankrörelse föremål för behandling
av 1917 års bankkommitté.

Kommittén avstyrkte därvid inrättandet av en statens affärsbank.

Reservanter inom kommittén uttalade emellertid den mening, att en utvidgning
av statens verksamhet på den vanliga bankrörelsens område kunde
anses tillrådlig men borde ske, icke genom inrättande av en statens affärsbank,
utan genom riksbankens uppdelning på två avdelningar, av vilka den
ena skulle driva vanlig affärsbankrörelse.

I ett den 4 december 1919 över kommitténs berörda förslag avgivet yttrande
till Konungen förklarade sig fullmäktige kunna i stort sett ansluta
sig till reservanternas motivering, i den mån denna principiellt ginge ut på
att en utvidgning av statens verksamhet på ifrågavarande område vore tillrådlig;
och hade därvid för fullmäktiges uppfattning i främsta rummet
privatbankernas växande maktställning och statsfinansiella hänsyn varit bestämmande.
I förra avseendet erinrade fullmäktige, att med bankernas ökade
makt och därmed ökade möjligheter till maktmissbruk behov av ökad kontroll
framträdde. Bankinspektionen, som vore den kontrollerande myndigheten,
hade emellertid till uppgift huvudsakligen att tillse, att banklagens föreskrifter
iakttoges. En ökad maktkoncentration på bankväsendets område
innebure även en fara för att monopolsträvanden skulle göra sig gällande.
Exempel på tendenser i dylik riktning vore särskilt till finnandes å området
för statens upplåning. En utvidgning av den statliga bankverksamheten
till att omfatta även vanlig affärsbankrörelse vore utan tvivel ett kraftigt
medel till avvisande av berörda monopolistiska tendenser. I svenska bankföreningen
ägde storbankerna ett medel till utövande av ett dominerande
inflytande över privatbankväsendet i dess helhet. En för statens räkning
driven, av allmänna synpunkter ledd affärsbankrörelse torde kunna på ett
verksamt sätt moderera detta mäktiga inflytande. Enligt fullmäktiges mening
borde en statsbank med lämplig organisation och vidsträckta direkta
förbindelser med allmänheten vara riksgäldskontoret till stor nytta vid placering
av statens obligationer och skattkammarväxlar.

Fullmäktige hade sedan lång tid tillbaka med eftertryck hävdat den meningen,
att riksbanken i möjligast vida utsträckning borde vara statens
bankir. Verksamheten på detta område, vilken för riksbankens del under
de senare åren betydligt utvidgats, skulle i hög grad underlättas, om vid
riksbankens sida stode en i intimt samförstånd med densamma arbetande
statens affärsbank.

Invändningar kunde visserligen riktas mot inrättandet av en sådan bank,
och fullmäktige hade också tidigare uttalat betänkligheter i detta avseende,

liankoutskottets utlåtande Nr åt). 1!)

men förhållandena hade sedermera väsentligen förändrats. Behovet av ökad
statlig kontroll över privatbankväsendet samt angelägenheten av att möjligast
gynnsamma förutsättningar skapades för tillgodoseende av de alltmer krävande
statsfinansiella uppgifterna hade kommit fullmäktige att frånträda
dessa betänkligheter; och hade fullmäktige sålunda i likhet med reservanterna
inom kommittén kommit till den övertygelsen, att en utvidgning av
statens verksamhet till att omfatta affärsbankrörelse kunde anses tillrådlig.

En sådan utvidgning kunde tänkas ske antingen inom riksbanken eller
genom inrättande av en ny statsbank eller ock genom förstatligande av
någon redan bestående privatbank.

Enligt det sistnämnda alternativet hade staten att antingen helt övertaga
någon bank, vilket givetvis måste ställa sig synnerligen dyrbart, eller oek
köpa sig in i en sådan. Det senare vore dock förenat med stora svårigheter,
särskilt i fråga om överenskommelse med bankens aktieägare, och
syntes därför en utvidgning knappast kunna ifrågasättas enligt detta alternativ.

Reservanterna, vilka anslutit sig till det ovan förstnämnda alternativet,
hade, såsom redan omförmälts, ansett, att utvidgningen borde ske genom
riksbankens uppdelning på två avdelningar, i ekonomiskt avseende från varandra
strängt åtskilda. Visserligen syntes något hinder i och för sig icke
möta för en uppdelning av bankens verksamhet. En sådan kunde nämligen
ske antingen på sätt reservanterna ifrågasatt eller ock genom de båda avdelningarnas
fullständiga särskiljande från varandra. I det förra fallet
bleve den övervägande formell och riksbanken komme fortfarande att stå i
obegränsad ansvarighet för båda avdelningarna; i det senare åter bleve uppdelningen
reell, men då uppstode, icke en tudelad riksbank, utan två av
varandra oberoende banker, två juridiska personer, vilka icke syntes kunna
inrymmas under den gemensamma firman »Sveriges riksbank».

Fullmäktige erinrade vidare, att vid de tillfällen, då fråga varit om utvidgning
av riksbankens verksamhet att omfatta jämväl affärsbankrörelse,
fullmäktige konsekvent hävdat den uppfattningen, att sådan bankverksamhet,
som kunde befaras bliva till hinder för fullgörandet av riksbankens åligganden
såsom centralbank, icke borde av riksbanken drivas. Denna uppfattning
hade även vunnit stöd av bankoutskottet och riksdagen, och vidhölle
fullmäktige alltjämt sin ståndpunkt. Tillika framhöllo fullmäktige,
att privatbankväsendets utveckling med fog kunde sägas hava varit sådan,
att den ställde ökade krav på riksbanken såsom centralbank. I betraktande
av riksbankens åligganden härutinnan kunde fullmäktige följaktligen icke
biträda förslaget, att en utvidgning av för statens räkning driven bankverksamhet
skedde genom uppdelning av riksbanken på två avdelningar.
Däremot ansåge fullmäktige, att denna rörelse borde anordnas genom en
för ändamålet särskilt grundad statsbank, och hemställde därför, att Kungl.
Maj:t ville uppdraga åt särskilda sakkunniga att utreda, huru en sådan
bank borde vara organiserad.

Vid ärendets behandling inom fullmäktige förklarade två av fullmäktige
sig anse, att en utvidgning av den statliga bankverksamheten lämpligast
åtminstone tillsvidare borde äga rum inom riksbanken och att en utredning
härom närmast borde vara att förorda, dock ansågo sig dessa fullmäktige
även kunna biträda en utredning efter sådana linjer, som majoriteten föreslagit.
Däremot uttalade sig två andra fullmäktige mot inrättandet av en
statens affärsbank.

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Sedan fullmäktige den 4 december 1919 avgåvo ovan refererade yttrande,
har enligt fullmäktiges mening ingenting inträffat, som varit ägnat att
rubba den uppfattning fullmäktige då uttalade. Erfarenheterna under den
sedan dess förflutna tiden hava snarare varit ägnade att bekräfta giltigheten
av de skäl, fullmäktige då anförde till förmån för en utredning av frågan,
huru en statens affärsbank borde vara organiserad.

Under dessa förhållanden anse sig fullmäktige nu böra förorda bifall till
motionärernas förslag.

Protokollsutdrag utvisande vid ärendets behandling inom fullmäktige uttalade
skiljaktiga meningar bifogas.

Stockholm den 29 mars 1928.

ADOLF af JOCHNICK.

VICTOR MOLL. WALTER PHILIPSON EMIL KRISTENSSON.

A. AMNÉR. LUDVIG WIDELL. VIKTOR LARSSON.

Carl Törnebladh.

Bilaga till fullmäktiges i riksbanken
yttrande.

TJtdrag av protokoll hos fullmäktige i riksbanken den 29 mars 1928.
Närvarande:

Ordföranden herr af Jochnick, vice ordföranden herr Moll, herrar Philipson,
Kristensson, Amnér, Widell, Larsson.

§ 13.

Föredrogs ånyo en från bankoutskottet inkommen, sedan den 9 nästlidna
februari vilande skrivelse med anhållan om fullmäktiges yttrande över två
inom riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen i första kammaren
nr 159 och i andra kammaren nr 281, om utredning av lämpligaste formen
för anordnande av en statens affärsbank m. m.

Efter överläggning i ärendet beslöto fullmäktige, på hemställan av förste
deputeraden, att däri avgiva yttrande med skrivelse enligt registraturet.

Ordföranden anhöll att få till protokollet antecknat följande särskilda
yttrande:

»Jag har icke kunnat ansluta mig till fullmäktiges beslut att tillstyrka
ifrågavarande utredning och får som motivering för denna min ståndpunkt
anföra följande.

Det är enligt min mening av utomordentlig betydelse för vårt lands ekonomiska
utveckling, att riksbanken på varje tidpunkt har till sitt förfogande
alla de befogenheter och allt det inflytande, som erfordras för
vården av landets valuta och för upprätthållande av en enhetlig och fast

Hankoutskottets utlåtande Nr 50. 21

högsta ledning av de allmänna riktlinjerna för bankverksamheten och på
penningmarknaden.

I sådant avseende syntes emellertid under tiden närmast före år 1919 utvecklingen
av den privata bankverksamheten ingiva vissa betänkligheter.
Jag anslöt mig därför till det reservationsvis inom 1917 års bankkommitté
framförda yrkandet, som intogs i dess år 1919 avgivna utlåtande, att det,
som förhållandena då gestaltade sig, kunde ur allmänna synpunkter anses
tillrådligt, att man som extraordinärt hjälpmedel för tillgodoseende av ovannämnda
syfte företog en utvidgning av den statliga bankverksamheten.
Man tog dock därvid sikte på en mera tillbakadragen och starkt begränsad
sådan verksamhet, som icke skulle inlåta sig på någon mera omfattande,
affärsmässig kreditgivning, utan fastmer söka vinna det reglerande syfte,
som uteslutande därmed avsågs, genom verksamhetens befintlighet och dess
auktoritativa ställning. Det vore nämligen, yttrade reservanterna, _ icke
genom konkurrens, utan förnämligast genom samarbete med den privata
bankverksamheten, som en statlig bankverksamhet skulle kunna fylla sina
reglerande uppgifter. För att tillförsäkra sig garantier för dess utveckling
i sådan riktning borde den anordnas inom riksbanken, vilket skulle kunna
ske utan att störande inverka på eller eljest medföra några olägenheter för
centralbankverksamheten.

Sedan ovannämnda utlåtande avgavs, har emellertid situationen på den
enskilda bankverksamhetens område väsentligt förändrats. Under det att
privatbankerna förut kunde utan mera nämnvärd konkurrens fastställa sina
inlåningsräntor, särskilt emedan sparpanksverksamheten härvidlag icke var
av någon betydelse, så hava numera avsevärda inlåningsmedel överflyttats
från affärsbankerna till sparbankerna, och av nya inlåningsmedel taga sparbankerna
alltjämt i anspråk avsevärt större del, än förut varit fallet. Betydelsen
av denna förändring framgår av vissa i motionen anförda siffror,
vilka utvisa, att under tiden 1918^1926 inlåningsmedlen i de enskilda bankerna
minskats med omkring 1,049 miljoner kronor och i sparbankerna
ökats med omkring 1,114 miljoner kronor. Då under senare tid beträffande
privatbankernas utlåningsräntor kunnat konstateras vissa avvikelser från
riksbankens räntesatser, torde detta i huvudsak sammanhänga med de abnorma
förhållanden, som krigs- och efterkrigsårens penningvärdesväxlingar
medfört även på bankområdet, och man lärer kunna utgå ifrån, att efter
hand, i mån som förhållandena bliva mera normala, en återgång till äldre
praxis skall här äga rum. De ur samhälleliga synpunkter betänkliga tendenser
till en stigande ökning av affärsbankernas makt över näringslivet,
som under åren närmast före 1919 allt mer trädde i dagen -—- bankkoncentrationen,
emissions- och dotterbolagen, bankernas aktieförvärv m. m. — äro
synbarligen stadda på återgång. Några nya mera betydelsefulla banksammanslagningar
— för dylika åtgärder erfordras för övrigt numera Kungl.
Maj:ts tillstånd — lära knappast vara att räkna med, emissionsverksamheten
är med stora förluster så gott som likviderad, och bankerna hava
strävat efter att inskränka sin aktiebelåning samt söka i möjligaste mån
avveckla de stora industrikrediterna. Å andra sidan lära krediter för äldre
och nya kreditvärdiga företag kunna i tillräcklig utsträckning erhållas.
Slutligen har 1924 års bankkommitté föreslagit, att bankernas nuvarande
aktieförvärvsrätt skulle i huvudsak borttagas. Även ur statsfinansiella synpunkter
synes behov av några extraordinära hjälpmedel numera knappast
föreligga. Statens upplåning, som under kriget och även därefter måste
genom de enskilda bankernas förmedling taga i anspråk betydande belopp

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

från den inhemska kapitalmarknaden, har alltmera inskränkts, och tendensen
synes gå i riktning mot en genom amortering å statsskulden allt mer
minskad upplåning. Riksgäldskontoret lärer också i avsevärt mindre grad
än förut vara i behov av de enskilda bankernas medverkan för sina lånetransaktioner.
De stora statliga och halvstatliga fonder, som årligen ökas
med ansenliga belopp, torde kraftigt kunna stödja statens framtida lånekrav.

Jag har därför vid ett allsidigt övervägande av förhållandena kommit
till den uppfattning, att riksbanksledningen i nuvarande läge synes äga
tillräckliga möjligheter att under samarbete med riksgäldsfullmäktige, bankinspektionen
och representanter för de enskilda penning inrättningarna kunna
utöva allt det inflytande, som den kan finna erforderligt för fyllande av
sina särskilda och allmänna arbetsuppgifter, och att några nya, extraordinära
hjälpmedel för detta syfte eller ur andra allmänna synpunkter åtminstone
tills vidare icke synas erforderliga.

Ocli detta så mycket mera som riksbanken ju har möjlighet att inom
ramen av nuvarande bestämmelser kunna, om så i reglerande syfte eller av
andra skäl kan anses påkallat, träda i mera direkt förbindelse med allmänheten
dels genom dess år 1920 medgivna rättighet att mottaga inlåningsmedel
mot räntegottgörelse och dels genom att i vidare utsträckning än nu
är fallet tillhandahålla näringslivet sådana krediter, vilka icke utöva något
onormalt inflytande på sedelomloppet utan falla inom en centralbanks normala
verksamhetsområde.

Skulle emellertid läget bliva sådant, att dylika, ur allmänna synpunkter
påkallade åtgärder skulle befinnas otillräckliga, torde i första hand böra
ifrågasättas sådana mera vittgående föranstaltningar, som år 1919 föreslogos,
d. v. s. en utvidgning av riksbankens verksamhet för att bereda densamma
ökat inflytande över den enskilda bankverksamheten.

Det skulle måhända synas, att jag med min allmänna syn på privatbankverksamhetens
samhälleliga betydelse och uppgifter borde, trots det nuvarande
läget, icke hava alltför mycket att erinra emot en sådan utredning, som
här föreslås och som kunde i viss mån betraktas som en fortsättning av de
av 1917 års bankkommitté verkställda utredningarna. Däremot talar emellertid
dels den omständigheten, att en dylik, i förtid anordnad utredning
kommer, om dessa frågor sedermera bliva aktuella, att bliva föråldrad, och
dels och framför allt det förhållandet, att den här föreslagna utredningen
syftar till helt andra linjer än dem, till vilka jag förut anslutit mig. Utredningen
synes nämligen icke vara avsedd att bliva förutsättningslös, utan
ett tillstyrkande av motionen skulle, såvitt jag kan finna, innebära ett
principiellt inträdande för tillskapandet av en omfattande, på den nuvarande
jordbrukarbankens rörelse uppbyggd statlig affärsbanksverksamhet, som genom
konkurrens skulle söka utöva ett reglerande inflytande på den enskilda
bankverksamheten.

Samtliga ledamöter i 1917 års bankkommitté voro ense om, att inrättandet
av en statlig affärsbank ur flera synpunkter icke kunde anses tillrådligt.
Vad som sedermera inträffat har endast ytterligare bestyrkt min uppfattning,
att en dylik anordning efter i huvudsak sådana linjer och med sådant syfte,
som i motionen angives, sannolikt icke skulle bereda riksbanken ökat inflytande
eller över huvud medföra sådana fördelar ur allmänna synpunkter,
som därmed åsyftades, men däremot kunna medföra allvarliga olägenheter
för riksbanken, staten och näringslivet.

Erfarenheterna under senaste årtiondet från andra länder synas mana till
försiktighet beträffande vidtagandet av oprövade statsåtgärder på det ekono -

23

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

miska området. Där man fiån statens sida sökt eller vant nödgad söka
sig fram efter delvis nya linjer på bankverksamhetens område, har det visat
sig att en mera allsidig kreditgivning från statliga institutioner till den
enskilda företagsamheten innefattar synnerligen ömtåliga och svåra arbetsuppgifter,
för vilkas affärsmässiga handhavande en statlig verksamhet i allmänhet
saknar tillräckliga förutsättningar, men vid vilken medel, for vilka
staten står i ansvar, ofta komma att utnyttjas på ett ur nkssynpunkter
olämpligt sätt, och att en efter sådana linjer anordnad statlig verksamhet i
allmänhet icke kunnat tillgodose det speciella syfte, som med densamma
avsetts. Å andra sidan har man kunnat iakttaga, hur centralbanksledmngarna
i vissa andra länder, trots de synnerligen svåra problem, de hatt och
alltjämt hava att bemästra, icke funnit anledning att därvid tillgripa nagra
nya, extraordinära hjälpmedel, utan haft möjligheter att genom ett utvidgat
och målmedvetet samarbete med de enskilda pennmginrattmngarna upprätthålla
en enhetlig och fast ledning av riktlinjerna for den enskilda bankverksamheten
och på penningmarknaden. Så har exempelvis vant fallet såväl
i Tyskland, där man haft att arbeta under trycket av en stark kapitalbrist,
som i U. S. A., där centralbanksledningen beretts ständiga svårigheter genom

kapitalöverflöd. , , , , =,

Nu föreliggande erfarenhet såväl inom som utom landet synes salunda
giva vid handen, att staten genom en insiktsfullt avvägd banklagstiftning
och genom centralbanken under dess samarbete med övriga statliga institutioner
på området och representanter för de enskilda penninginrattmngarna
torde i allmänhet äga goda möjligheter att utöva ett ur allmänna valfardssynpunkter
tillräckligt reglerande inflytande på den enskilda bank- och

sparbanksverksamheten.» , .

Herrar Philipson och Widell anmälde reservation och förenade sig om

f0l» P^d6g ru nd n a v de skäl, som i 1917 års bankkommittés betänkande nr 6
anförts emot en utsträckning av den statliga bankverksamheten, vilka skal
synas oss fortfarande äga oförminskad giltighet, anse vi, att fullmäktige bort
avstyrka ifrågavarande motioner.»

Ur protokollet:
Marcus öhlin.

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Riksgäldskontoret.

Bilaga 2.

Till riksdagens bankoutskott.

skrivelse av den 2 nästlidna februari har utskottet anhållit, att fullmäktige
i riksgäld skontoret ville avgiva och till utskottet inkomma med
yttrande over tva inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade lika*

yvhkfer?10ner’ T 1/ÖrS,ta kammaren och nr 281 i andra kammaren,
i vdka motioner yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj-t

affärsbank. Utrednmg aV lämpligaste formen för anordnande av en statens

Med anledning därav få fullmäktige anföra följande.

Innan riksbanken genom lagen den 12 maj 1897 erhöll sedelmonopol
SdroeT dea 1m. eftei: df forhandenvarande förhållanden ganska omfattande
in- och utlaningsrorelse i direkt förbindelse med allmänheten. Riksban
ken skulle visserligen enligt nämnda lag fortfarande få idka utlåningsverksamhet
av ungei ärligen samma art som privatbankerna, men denna

erksamhet har under arens lopp till största delen avvecklats, så att riksbankens
direkta utlåning till allmänheten numera är försvinnande liten i
jämförelse med privatbankernas. Riksbanken har sålunda alltmera odelat
agnat sig åt små huvuduppgifter som centralbank, nämligen att förse ro

WW med* bäalnmgS“eda1’ att reglera ketalningsförhållandena till utaada^
samt att uppratthalla värdet av landets valuta.

Riter att hava framhållit detta i sitt den 4 december 1919 avgivna yttstatlfÉr0bnnp1917paiSibtnkk0mmittés
betänkande nr 6 om anordnande av
fuhmIktigJVerkSamhet aV Samula art som vanlig bankrörelse, uttalade

»Då man synes kunna utgå därifrån, att den begränsning av riksbankens
utlaningsverksamhet, som sålunda ägt rum, varit betingad av de ekonomiska
iorhallandenas egen utveckling, måste enligt fullmäktiges me STItSrd

ge‘ VTni6 Skäl kunna auföras för’ at‘ en så stor och “ktig
atbard som inrättande av en statens affärsbank — vare sig en självständig
sadan eller en avdelning av riksbanken — må komma i fråga
Detta synes emellertid fullmäktige ej vara förhållandet.» Fullmäktfgé
ataga alIt fortfarande samma principiella ståndpunkt och hålla alltså
ore, att en statens aflarsbank icke bör inrättas i den ena eller andra formen
utan synnerligen starka skäl.

frJfHf11 fullmaktlg® övergå till en granskning av den motivering, som anat^kllr
prattamde av en statens affärsbank, synes det vara nödvändigt
att klargöra inneborden av det yrkande, vari årets motioner utmynna
Pa grund av anförd motivering hemställa motionärerna, »att riksdagen
matte i skrivelse till Kungl. Majrt anhålla om utredning av lämpligaste
formen för anordnande av en statens affärsbank». Det är således icke en
ti°llU™oth?n"gS °S utredniaff av hela frågan, som begäres, utan ett bifall
månSSiaaareraas yrkande maste innebära ett principuttalande till förman
för upprättande av en statens affärsbank samt en anhållan om utredempli
a-una!! fV kämpligaste formen för densamma. Fullmäktige vilja
emellertid uttala sig om fragan i dess helhet, med huvudvikten lagd på
sporsnmJet om en statlig affärsbanks betydelse för statens uÄ
. ut]åta.ode over 1917 års bankkommittés betänkande nr 6 samman bSnksSetvdSlS

r68 i i Sm :ipPfattning beträffande en statlig affärsbanks
betydelse for statens upplåning så, att de fördelar, en sådan bank

BankoutNkotlets utlåtande Nr 50.

25

skulle kunna medlöra för statens upplåning eller i övrigt för dess finanser,
ej vore sä betydande, att de i och för sig utgöra tillräckligt skäl för
eu sä omfattande och djupt ingripande åtgärd som inrättandet av den
dylik bank skulle innebära.

Fullmäktige, som för närvarande kunna överblicka en längre tid med
företrädesvis inhemska statslån än vad fallet var år 191!), dä ovan nämnda
uttalande avgavs, hälla före, att erfarenheten efter år 1!)1!) ytterligare bekräftat
riktigheten av det da fällda omdömet. Efterföljande återblick
torde vara ägnad att giva stöd åt denna mening.

Under de senaste decennierna av 1800-talet och de följande åren fram till
krigsutbrottet år 1914 måste riksgäldskontoret anlita den utländska lånemarknaden,
varvid vanligen en, två eller tre svenska storbanker medverkade
såsom förmedlare till och representanter för de utländska banker,
som sammanslöto sig till långivande konsortier; ibland voro de svenska
bankerna konsortiemedlemmar. Lånekostnaderna voro jämförelsevis
höga. Ett lån å 3 miljoner pund sterling övertogs år 1908 av ett bankkonsortium
till 94.5 procent och emitterades till 98 procent; riksgäldskontoret
bekostade obligationernas tryckning, men utländska stämplar och andra
utgifter i samband med lånets emitterande och notering betalades av
konsortiet; lånet löper med 3.5 procents ränta (till 20 juni 1918 4 procent).
År 1911 emitterades, likaledes till 98 procent, ett 4-procents statslån å 100
miljoner francs, varav ett bankkonsortium fast övertog 60 miljoner till
93 procent och inom viss tid återstoden till samma kurs; villkoren voro i
övrigt desamma som år 1908. 1913 års 4.5-procents lån å 100 miljoner francs
övertogs till en kurs av 93.r, procent av ett bankkonsortium, som emitterade
detsamma till 98.5 procent (med viss förmån för riksgäldskontoret,
om emissionskursen kunde hållas högre); av skillnaden å 5 procent skulle
utländska stämplar, vilka i Frankrike voro 2 procent, och andra emissionskostnader
bestridas. Kostnaderna voro sålunda stora, men det finnes ingen
anledning antaga, att svenska staten blivit hårdare behandlad än andra
likvärdiga stater.

Enligt fullmäktiges mening har riksgäldskontorets ställning gent emot
långivande penninginstitut blivit starkare och självständigare under det
senaste decenniet, vilket synes vara beroende av flera olika omständigheter.
Den främsta är, att de svenska statsmakterna vårdat sig om valutan
och skött statsfinanserna på ett sådant sätt, att svenska staten står i
första ledet av låntagande stater i kreditvärdighet och anseende för en
sund statshushållning. Vidare må framhållas, att de flesta statslånen från
krigets början upptagits inom landet och att riksgäldskontoret med riksbankens
medverkan kunnat nedbringa omkostnaderna för lånen betydligt
under vad de tidigare varit. Följande uppgifter torde förtjäna anföras.

Från hösten 1914 har riksgäldskontoret upptagit 14 statslån, därav 3 i
Förenta Staterna, varav ett kortfristigt lån återbetalats, samt 11 inom
landet, nämligen 8 statsräntelån och 3 premieobligationslån, av vilka senare
ett inlösts: 2 statsräntelån omfatta vardera 2 emissioner. Vid de flesta
inhemska låneoperationerna har riksgäldskontoret samarbetat med ett konsortium
av de svenska storbankerna; med riksbanken består givetvis alltid
en samverkan. Fördelen för riksgäldskontoret av ett sådant samarbete
med storbankskonsortiet har legat däri, att konsortiet fast övertagit
viss större del av ett lån, därvid utnyttjande respektive bankers organisation
för placering av obligationer hos det klientel som de stått i förbindelse
med. I många fall är en dylik samverkan synnerligen fördelaktig,
men i allmänhet har dock bankkonsortiets betydelse för statens totala fasta

26

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

upplåning missuppfattats och överdrivits. Till belysning härav må följande
sifferuppgifter meddelas.

Bankkonsortiet har sålunda under åren 1914—1927 fast övertagit 326.6
miljoner kronor eller 32.s procent av den totala fasta upplåningen under
denna tid. Det kortfristiga dollar lånet och 1918 års premieobligationslån
hava därvid icke medräknats; det senare har konverterats vid upptagande
av 1923 års lån av samma typ, vilket i sin helhet medtagits. Bankkonsortiets
fast övertagna del av 1927 års lån utgör en tämligen hög procent
av lånet, men det må anmärkas, att detta ännu icke är avslutat, utan att
obligationer av detsamma fortfarande försäljas till insättare i postsparbanken
och eventuellt, därest särskild anledning förefinnes, även till
statsinstitutioner och andra, varigenom riksgäldskontorets egen andelsprocent
kommer att ökas och bankkonsortiets att nedgå.

Inhemska statslån 1914—1927.

Av bank-

Av riks-

Av riksgälds-

Bank-

konsortiet

banken fast

kontoret

konsortiets

last över-

övertagna

gjorda för-

bumrna

andel i

tagna belopp

belopp

säljningar

%

1914 års lån:

l:a emissionen...............

53,125,000

11,875,000

—

65,000,000

81.7

2:a emissionen ...............

—

—

98,100,000

98,100,000

0

1916 års lån:

l:a emissionen ...............

39,500,000

10,000,000

10,500,000

60,000,000

65.8

2:a emissionen...............

38,000,000

6,000,000

14,430,000

58,430,000

65

1917 års lån.....................

40,000,000

10,000,000

18,600,000

68,600,000

58.8

1918 års lån....................

51,000,000

11,500,000

32,510,200

95,010,200

53.7

1921 års lån.....................

35,000,000

7,500,000

51,632,200

94,132,200

37.2

1921 års premielån ...........

—

—

100,000,000

100,000,000

0

1923 års 4 V» % lån .........

—

15,000,000

13,459,800

28,459,800

0

1923 års premielån .........

—

—

120,000,000

120,000,000

0

1923 års 5 % lån ............

35,000,000

7,500,000

24,082,400

66,582,400

52.6

1927 års 4 V* % lån .........

35,000,000

7,500,000

14,709,000

57,209,000

61.2

326,625,000

86,875,000

498,023,600

911,523,600

35.8

584,898,600

Riksgäldskontorets upplå-

ning av statsinstitutioner

åren 1914—1927 ............

—

—

82,771,500

82,771,500

0

Summa

326,625,000

86,875,000

580,795,100

994,295,100

32.8

''

667,670,100

Den provision, som utgått till bankkonsortiet (och till riksbanken), d. v. s.
skillnaden mellan övertagningskurs och emissionskurs, har varit för

1914 års lån, första emissionen

1916 års lån, första emissionen

1916 års lån, andra emissionen

1917 års lån..................................

1918 års lån ................................

1921 års lån ..................................

1923 års lån (5 % ) ....................

1927 års lån ................................

.................................... 1 å 1.5 %

............................................... 1 X

............................................... 1 X

.... 1 ev. ’/, X (faktiskt 3/i %)

............................................. l X

1,5 ev. l*/4 % (faktiskt 1V4 %)

............................................... 1 X

............................................... 1 X

Jiankoutskoliets utlåtande Nr 50.

27

I regel har provisionen sålunda utgjort eu procent; eu gång liar ilen gått
ned till 7« procent och tva gånger gått något högre. Den har alltså hållit
sig avsevärt lägre än lör de utländska lånen liire kriget.

Vad som bidragit att göra riksgäldskontoret mera oberoende av bankkonsortiet
är — utom redan anlörda omständigheter — de lyckade emissionerna
av premieobligationslånen, varigenom riksgäldskontoret kommit
i närmare kontakt med allmänheten, den växande placeringen av statsinstitutioners
medel i riksgäldskontoret, det under de senare åren minskade
upplåuingsbehovet samt den ökade sparverksamheten inom landet. I sam-,
band härmed må anföras, att riksgäldskontoret endast i exceptionella fall
behöver upptaga ett statslån vid en bestämd tidpunkt. I regel kan den
för låneoperationen lämpliga tidpunkten utan större olägenheter avvaktas.
Förhållandet är nämligen, att statskontoret varje år i början av december
kunnat överlämna till riksgäldskontorets förvaltning en avsevärd del
av influtna skattemedel, år 1926 131 miljoner och år 1927 150 miljoner
kronor. Med dessa medel samt de insättningar, som gjorts av statsinstitutioner,
har riksgäldskontoret kunnat bestrida alla sina utgifter, inklusive
återbetalningar till statskontoret, långt inpå nästa år, vanligen
över halvårsskiftet. Om riksgäldskontoret skulle vilja för att möta senare
utbetalningar upptaga ett inhemskt lån, kan tidpunkten för lånet
under nämnda förhållanden mycket väl uppskjutas i månader, eventuellt
till följande år, i det att riksgäldskontoret kan påräkna riksbankens medverkan
vid upptagande av tillfälliga lån.

Av ovanstående framställning torde framgå, att riksgäldskontorets beroende
av storbankerna icke med fog kan sägas vara av den art, att en
statens affärsbank är motiverad ur synpunkten av statens upplåning. Om
en sådan bank skulle komma till stånd, bör den naturligtvis beredas tillfälle
medverka vid inhemska låneemissioner, men i vad mån den då kan
göra verkligt gagn, synes i hög grad vara beroende av dess förmåga att
komma i kontakt med ett kapitalplacerande klientel. Den fördel, som
eventuellt skulle kunna ligga däri, att en statsbank vid behov kunde kring
sig samla medelstora banker till en motvikt emot storbankerna och deras
konsortium, borde numera kunna ersättas med lämpliga åtgärder av riksgäldskontoret
självt i samråd med riksbanken. Fullmäktiges politik synes
böra gå ut på att vid inhemska låneemissioner samarbeta med storbankskonsortiet,
när så befinnes vara lämpligt och nyttigt, och att eljest
handla självständigt med riksbankens medverkan.

Ej heller vid upptagande av utländska statslån behöver beroendet av
storbankerna inom landet numera bliva allt för starkt. Vid förhandlingarna
angående 1924 års dollarlån företrädde de olika svenska storbankerna
olika amerikanska bankintressen, varigenom en vid det tillfället
gagnelig konkurrens uppkom. Om riksgäldskontoret framdeles skulle
finna lämpligt att anlita den utländska lånemarknaden torde förhållandet
bliva likartat, i det att de svenska storbankerna svårligen lära sluta sig
tillsammans såsom förmedlare av ett utländskt statslån, försåvitt icke de
utländska banker de representera också sammansluta sig, vilket knappast
synes antagligt i betraktande av, att svenska statslån efter utländsk
måttstock äro rätt små och därför ej lämpa sig till fördelning på allt för
många händer. Svenska bankers medverkan vid upplåning i utlandet
kan dock vara värdefull, i det att förhandlingarna då kunna föras i Stockholm,
utan att lånekostnaderna torde ökas. Vid upptagande av lån i utlandet
måste man emellertid alltid räkna med högre omkostnader än för

28

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

inhemska lån. På grund av vad här ovan anförts kunna fullmäktige
icke se något behov av en statens affärsbank för statens upplåning.

Antagandet, att en statens affärsbank skulle äga stor betydelse för statens
upplåning, är icke i och för sig det viktigaste skälet, som anföres till.
förmån för förslaget om en sådan bank, ehuru det på grund av riksgäldskontorets
speciella uppgifter i berörda hänseende här behandlats jämförelsevis
utförligt. 1 motionerna skjutes i förgrunden bankernas och
särskilt storbankernas ofantliga makt samt faran för missbruk därav.
»Alltjämt föreligga alltså», säga motionärerna (sid. 26), »i stort sett ouppfyllda
de gång på gäng framförda kraven på åtgärder till skyddande av
landets, dess industris och näringars intressen gent emot missbruk av det
överhandtagande storbanksväldet. Farorna äro så påtagliga, möjligheterna
till missbruk så uppenbara, att samhället omöjligen kan undgå att
på ett eller annat sätt verksamt ingripa.»

Att bankerna och i all synnerhet storbankerna representera en betydande
makt inom det moderna samhället, ligger i öppen dag. Men man får icke
bortse från, att denna maktkoncentration icke utgör eu tillfällig och av
det inhemska näringslivets utveckling oberoende företeelse, utan att framför
allt industriens märkliga expansion på det intimaste sammanhänger
med bankutvecklingen. I samma män konkurrensen med andra länder
nödvändiggjorde industriföretag av större mått än förut, erfordrades
storbanker för att möta de starkt ökade kreditbehoven. Bankkoncentrationen
kan principiellt sägas vara en oundviklig och nyttig del av de senaste
decenniernas ekonomiska utveckling inom landet, och utan densamma
hade vår industriella expansion säkerligen stannat på en vida lägre
nivå. Denna företeelse kan ju heller icke sägas vara något för vårt land
karakteristiskt, utan sammanhänger med den världsekonomiska utvecklingen
på hithörande områden. Man hör ibland den invändningen, att ett
industriellt storföretag kan söka medverkan av två eller flera medelstora
banker, men detta jävas av erfarenheten, i det att oenighet lätt uppkommer
mellan bankerna om kreditgivning och indrivning av fordringar. Man
har i många fall kunnat bevittna, att ansvarskänslan gent emot en industri
vuxit, så snart en enda bank blivit kreditgivare i stället för flera
banker.

Vad här anförts, innebär intet förnekande av att maktmissbruk kunna
ske och i enskilda fall säkerligen även skett från bankernas sida gent
emot industrier och andra näringar. All anhopning av makt kan missbrukas,
och givetvis även den, som samlas hos bankerna. Fullmäktige
hava endast velat sätta bankväsendets expansion i sitt rätta historiska
sammanhang och äro fullt på det klara med, att det måste anses vara ett
samhällsintresse att öva uppsikt över bankväsendet utöver den kontroll,
som utövas av bankinspektionen. Fullmäktige betvivla dock, att en statens
affärsbank utgör det bästa korrektivet i förevarande avseende.

Beträffande inlåningen äga bankerna icke någon monopolställning, såsom
framgår av motionärernas tabell VII. Medan samtliga affärsbanker
vid utgången av år 1926 hade en inlåning å 3,453.x miljoner kronor, utgjorde
sparbankernas och postsparbankens inlåning 2,810.6 miljoner kronor;
lägger man härtill girorörelsen i riksbanken, blir summan 2,915 miljoner
kronor. Då sparmedel i mycket stor utsträckning jämväl gå till
livförsäkringsbolag, pensionsfonden m. m., torde man finna, att bankerna
ej^ förvalta hälften av landets sparmedel. Saken ligger annorlunda till i
fråga om utlåningen till näringslivet, där bankernas andel av lätt förklarligt
skäl är ofantligt mycket större än de övriga sparmedelsförval -

29

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

tande institutionernas. Det är sålunda bär man närmast kan tänka sig
det missbruk av bankernas makt, som skulle reduceras genom eu statens
affärsbanks verksamhet.

Enligt lullmäktiges uppfattning överskattas härvid i hög grad betydelsen
av en sådan bank. Ekonomiskt väl ställda låntagare liava säkerligen
intet att beklaga sig över vid sina mellanhavanden med bankerna, utan i
den män bankerna kunna liava missbrukat sin makt, torde det hava gällt
svagare låntagare. En statens aifärsbank skulle kunna giva dessa hjälp
genom att träda in som deras kreditgivare, men därmed skulle den övertaga
från bankerna de svagaste kunderna, vilket nuiste mediöra stora
risker för den långivande banken. Någon anledning för starkare kunder
att frångå sina gamla banklörbindelser och vända sig till statens atlärsbank
synes endast förefinnas, för den händelse denna senare kan debitera
lägre utlåningsräntor. Motionärerna synas liava tänkt sig en sådan politik,
i det de å sid. 29 skriva: »En bank, som bar staten till ägaie, erbjuder
så stor trygghet för insättarna, att den i detta hänseende bör ha utsikter
att väl hävda sin ställning utan att hälla andra räntesatser an som
betingas av hänsyn till valutans vårdande och annat allmänt samhällsintresse.
» Att med dessa ord avses även utlåningsräntorna, synes vara
klart; marginalen mellan inlånings- och utlåningsräntor skall sålunda
bliva så pass liten, att den blott täcker utgifter för valutans vardande (!)
och annat allmänt samhällsintresse. Det tillägges också, att en blivande
utredning skall taga sikte på lämpligaste sättet att öka bankens fonder
i proportion till rörelsens utveckling. Privatbankerna måste använda
vinstmedel till fondbildning, men lör statens affärsbank skulle saken alltså
eventuellt ordnas på annat sätt. Genom sänkning av utlåningsräntorna
kan en statens affärsbank givetvis draga till sig goda kunder, men
en sådan politik torde få synnerligen skadliga följder. Pa grund av konkurrensen
skulle även privatbankerna bliva nödgade sänka utlåningsräntorna
med påföljd bland annat att fondavsättningen minskades och
därmed även bankernas styrka. Skulle denna utveckling pågå en längre
tid, bleve följden ett försvagat bankväsen, som kunde få svårt att överleva
en allvarlig ekonomisk kris, och möjligen ett bankmonopol i statens
hand. I varje fall skulle staten säkerligen behöva tillskjuta betydande belopp
till sin egen bank. En sådan utveckling synes fullmäktige osund och
farlig och även fullkomligt onödig.

Till viss grad kunna uppkomna missförhållanden rättas under den ekonomiska
utvecklingens gång. Man märker redan en strävan hos större
industriföretag att öka det egna kapitalet i förhållande till det upplånade,
och denna ändrade politik leder helt naturligt till ökat oberoende av bankerna.
Man bör för övrigt hava i minnet, att den viktigaste orsaken till
industriföretagens starka beroende av bankerna får sökas i den kapitalplacerande
allmänhetens obenägenhet att placera sina besparingar i aktier
i industriföretag; dess sparmedel hava i stället via bankerna kommit
industrien till godo. I den mån detta kan ändras, minskas bankei
nas makt över industrien. Någon anledning att tillmäta inrättandet av eu
statens affärsbank någon avsevärd betydelse härvidlag, finnes enligt fullmäktiges
mening icke.

I motiveringen för en statens affärsbank ingår som ett viktigt led, att
riksbanken i densamma skulle kunna erhalla ett diskontopolitiskt maktmedel,
så till vida som affärsbanken borde omedelbart följa alla riksbankens
direktiv i fråga om räntesatserna. Fullmäktige vilja medgiva, att

30

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

detta resonemang skulle i vissa situationer kunna vara bärkraftigt, i det
att riksbankens direktiv beträffande räntesatserna under sådana förhållanden
starkare måste påverka privatbankerna. Men ej heller i detta
fall torde man få överskatta en statlig aliärsbanks inflytande. I vad mån
denna skulle kunna främja riksbankens diskontopolitik måste anses
svårt, om ej omöjligt, att bedöma.

En blivande utredning skulle omfatta organisationen av en statens
affärsbank, men fullmäktige anse sig dock böra framhålla ett par synpunkter
till bedömande av hithörande frågor.

Om affärsbanken skulle bliva eu mer eller mindre fristående del av
riksbanken, är det tydligt, att den skulle direkt ställas under bankofullmäktiges
vård. I sådant fall kan affärsbanken omöjligen underkastas
kontroll av den av Kungl. Maj:t utsedde bankinspektören. En alldeles
fristående statens affärsbank skulle väl också ställas under en av riksdagen
vald ledning, och även i detta fall bleve bankinspektionens ingripande
och kontroll borteliminerade. Därmed skulle det svenska banksystemet
bliva i grunden förändrat, i det att mellan centralbanken och
privatbankerna skulle skjutas in en affärsbank, som ej skulle kontrolleras
på samma sätt som privatbankerna. Ett dylikt förhållande kan ej vara
lämpligt. Det måste anses i detta fall vara svårt att i statens hand förena
kontroll över privatbankerna genom bankinspektionen och konkurrens
med dem genom affärsbanken. Under ekonomiskt vanskliga förhållanden
skulle bankofullmäktiges valutavårdande verksamhet också eventuellt
kunna försvåras av hänsyn till en statlig affärsbanks speciella intressen.

En statens affärsbank skulle enligt fullmäktiges mening även i övrigt
medföra vissa allvarliga risker. Då man för närvarande finner, att enskilda
motionärer i rätt stor utsträckning framlägga förslag om beviljande
till olika företag av statslån mot allt för låg ränta, torde man kunna
befara, att efter upprättande av en statlig affärsbank enskilda motionärer
— i trots av riksdagens allt tydligare manifesterade önskan, att
till statens lånefonder ej skall erläggas ränta efter lägre räntefot än vad
staten själv får betala för sina lån, eller kanske just på grund härav —
hemställa om medgivande för banken att för visst ändamål lämna exceptionellt
billiga krediter eller krediter utan vanlig säkerhet. En sådan
bank kan också bliva utsatt för obehöriga påtryckningar att stödja företag,
som icke vid en bankmässig prövning skulle befinnas vara sunda.
Riskerna ökas givetvis, för den händelse banken ej är underkastad samma
kontroll som övriga banker.

Man behöver endast kasta en blick tillbaka på den ekonomiska krisen
efter kriget för att få en föreställning om riskmomenten. Om en statens
affärsbank då funnits, hade den säkerligen ur »samhällelig» synpunkt
fått träda hjälpande emellan beträffande mycket osäkra företag
och därmed ikläda staten ett betydande betalningsansvar. Enskilda personer,
företag och banker hava burit det mesta av kristidens förluster,
som i all synnerhet för de sistnämnda uppgå till mycket höga belopp.
Statens verkliga förlust på den enskilda bankverksamheten inom landet
består huvudsakligen i underskottet på kreditkassans rörelse, men hade
den tiden en statlig affärsbank funnits, lär det ej finnas något tvivel om,
att förlusten för staten blivit mångdubbelt större.

I 1917 års bankkommittés behandling av statsbanksfrågan spelade hänsynen
till en bankvinst för staten en viss roll, men denna synpunkt är

Bankoutskottets utlåtande Nr 50. 31

mera undanskymd i motionerna. Då motionärerna så starkt betona, att
marginalen mellan in- och utlåningsräntorna bör vara den minsta möjliga,
iinner man detta vara helt naturligt. Det fordras emellertid ej
stor rubbning av gjorda kalkyler, för att en beräknad vinst skall förvandlas
till faktisk'' förlust, och risken med en statlig affärsbank är, att
skattebetalarna få erfara den på sina debetsedlar, samt att privatbankernas
betydelse som skatteobjekt kan komma att minskas.

Under åberopande av vad här ovan anförts få fullmäktige avstyrka bifall
till motionärernas hemställan. Frågan skulle formellt ligga annorlunda
till, om yrkandet gått ut på en förutsättningslös utredning, men då
en omfattande sådan utredning så nyligen ägt rum och åtskilliga myndigheter
däröver avgivit yttranden utan annat resultat än vissa ändringar
i lagen för Sveriges riksbank, anse sig fullmäktige nu sakna anledning
tillstyrka en förnyad utredning.

Protokollsutdrag, innefattande av undertecknade Kobb, Bäckström och
Anderson avgivna särskilda yttranden, bifogas.

Stockholm den 22 mars 1928.

KARL HILDEBRAND.

G. LAGERBJELKE. G. KOBB. H. S. TAMM.

HELGE BÄCKSTRÖM. ERIC HALLIN. ANDERS ANDERSON.

John Hägglund.

Bilaga till fullmäktige i riksgäldskontorets
yttrande.

Utdrag av protokoll vid herrar fullmäktiges i riksgäldskontoret sammankomst
den 22 mars 1928.

Närvarande:

Ordföranden herr Hildebrand, vice ordföranden greve Lagerbjelke, herrar
Kobb, Tamm, Bäckström, Hallin och Anderson.

§ 6.

Företogs ånyo till behandling senast vid sammankomsten den 15 innevarande
mars, § 8 i protokollet, bordlagd skrivelse från riksdagens bankoutskott
med anhållan om yttrande över två inom riksdagen väckta motioner
angående anordnande av en statens affärsbank.

Efter överläggning beslöto herrar fullmäktige att till utskottet avgiva
yttrande i ärendet enligt registraturet.

Mot beslutet anmäldes reservation av förste deputeraden herr Kobb
samt herrar Bäckström och Anderson, vilka anförde följande:

32

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

l:o) herr Kobb:

»Till det yttrande, som fullmäktiges majoritet avgivit i den föreliggande
irågan, kar jag icke kunnat ansluta mig. Jag är fortfarande av den
mening, som jag redan tidigare uttalat såväl inom 1917 års bankkommitté
som vid behandling år 1919 hos lullmäktige av kommitténs utredning i
frågan om anordnande av statlig bankverksamhet m. m., att en statlig
bankverksamhet skulle kunna bliva av verklig betydelse för statens upplåning,
framförallt genom den bättre förbindelse, som härigenom skulle
åvägabringas med allmänheten och affärslivet, ävensom att en statlig
bankverksamhet i intim förbindelse med riksbanken skulle för den senare
bliva en god garanti för bibehållandet och befästandet av centralbankens
tillbörliga inllytande för den privata bankverksamheten.

Väl är det tydligt, såsom majoriteten framhåller, att riksgäldskontorets
ställning såsom organ för statens upplåning är starkare nu än den var
för ett tiotal år tillbaka, men nagon borgen för att denna ställning under
alla omständigheter skall kunna bibehållas, synes mig knappast löreligga;
ej heller synas mig de betänkligheter, som anförts mot en statlig bankverksamhet
överhuvud vara fullt vägande. Skulle tillräckliga garantier
kunna skapas för riksbankens utövande av ett avgörande inflytande på en
självständig statsbanks ledning, så hade enligt min mening den viktigaste
invändning, som anförts mot en statlig bankverksamhet enligt affärsmässiga
principer, blivit på ett tillfredsställande sätt bemött. Någon ingående
utredning i dessa frågor föreligger emellertid icke. Under sådana
fölhållanden kan jag icke motsätta mig en begäran om en förutsättningslös
utredning av frågan om lämpligheten och möjligheten att inrätta
en statens affärsbank.»

2:o) herr Bäckström:

»Tillsammans med herrar af Jochnick, Ekliolm, Kobb, Lindgren, Sommelius
och Örne har jag avgivit en utförlig reservation mot 1917 års bankkommittés
den G oktober 1919 dagtecknade betänkande rörande frågan
om anordnande av statlig bankverksamhet av samma art som vanlig bankrörelse.
Efter prövning av vad där anförts och av vad som efter denna
tid framkommit, ägnat att belysa frågan om lämpligheten av och bästa
konstruktionen för en statlig affärsbanksrörelse, finner jag mig sakna
anledning att på någon väsentlig punkt frångå min i nyssnämnda reservation
angivna åsikt. Särskilt vill jag framhålla, att jag fortfarande
anser, att snabbaste och säkraste vägen att nå fram till en statlig affärsbanksrörelse
av tillräcklig omfattning att kunna ur det allmännas synpunkter
gynnsamt påverka vårt lands affärsbankväsen, ligger i eu uppdelning
av riksbanken på en centralbanks- och en affärsbanksavdelning.

Med denna utgångspunkt tillstyrker jag den i motionerna av herr
Möller m. fl. och av herr Hansson m. fl. begärda utredningen angående
lämpligaste formen för anordnande av eu statens affärsbank. Först sedan
en sådan utredning lämnat en noga genomtänkt och i detalj utarbetad
plan över huru en statens affärsbank skulle vara organiserad, är det möjligt
att taga definitiv ställning till frågan om, huruvida en sådan bank
bör inrättas.

Huvudvikten ligger härvid på att organisationen tillförsäkrar banken
en sakkunnig och skicklig ledning, som både får och vill sköta bankrörelsen
fullt affärsmässigt. Varje avsteg från affärsmässigheten medför
risk för misslyckande. Men med bibehållande av full affärsmässighet
kan dock bankledningen sköta rörelsen med det allmännas väl såsom

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

33

yttersta syfte och härigenom kommer en statens affärsbank främst att
skilja sig från privatbankerna, vilka — med all aktning för det förtjänstfullt
sätt på vilket de fyllt sin viktiga uppgift i svenskt näringsliv — doek
självfallet varken få eller vilja försumma att som yttersta syfte se till
delägarnas vinstintressen.»

3:o) herr Anderson:

»Även om jag i likhet med fullmäktiges majoritet kan medgiva, att beträffande
bankernas medverkan vid statens upplåning förhållandena numera
utvecklat sig i mera gynnsam riktning, torde dock en statens affärsbank
verksamt kunna bidraga till en ännu fördelaktigare ställning för
staten som låntagare. De ytterligare skäl, som av motionärerna anföras
såsom stöd för kravet på en utredning angående upprättande av en statens
affärsbank, finner jag för övrigt på ett övertygande sätt ådagalägga
både behovet och vikten av eu djupgående undersökning på bankväsendets
område, verkställd genom statsmakternas försorg.

Även om de under senare år snabbt fortgående banksammanslagningarna
ur vissa synpunkter kunna sägas innebära fördelar, måste dock enligt
min mening faran av en långt driven monopolisering på enskilda händer
av affärsbanksverksamheten i landet i tid uppmärksammas.

Koncentrationsrörelsen inom bankvärlden till ett litet fåtal storbanker
synes mig nämligen redan i och för sig kunna innebära, att ett ingalunda
ofarligt maktcentrum uppstår i huvudstaden, varvid enligt sakens natur
de provinsiella kreditbehoven kunna befaras bliva i viss omfattning tillbakasatta.

Likaså synes mig en dylik maktställning kunna medföra, att bankkredit
företrädesvis och lättare erhålles av stora industri- och affärsföretag, medan
däremot smärre, men fullt livsdugliga företag samt i många fall jordbrukskredit
få stå tillbaka.

Även om ett dylikt sakernas tillstånd icke medvetet framskapas, ligger
ovannämnda antagande nära till hands, då ju, som känt, inom de olika
styrelserna samma personer kunna återfinnas såväl i spetsen för ett bankföretag
som. i spetsen för industri- eller affärsföretag. Att då ett konkurrerande
intresse kan bli lidande torde icke få anses alldeles uteslutet,
allra helst som bankverksamhet oftast leder till ingående kännedom om en
klients affärsställning.

Med andra ord, ju större bankföretag, ju svårare kommer det att ställa
sig med objektiv opartiskhet och, icke minst, desto större risker samlas
på ett fåtal händer. En statens affärsbank däremot, organiserad såsom
en gren av riksbanken eller helt nyorganiserad och, vilkendera formen
som än väljes, vid utövningen av sin verksamhet oberoende av statsmakterna
men med ansvar inför landet och icke endast inför en bolagsstämma,
torde med visshet kunna förutsättas komma att på ett jämnare och av
andra intressen mera obundet sätt söka behandla olika slag av krediter.

Det stöd en statens affärsbanksrörelse kan lämna riksbankens diskontopolitik
torde icke heller höra förbises, detta så mycket mindre som man
synes kunna riskera, att ett mäktigt storbanksintresse genom sina operationer
på penningmarknaden neutraliserar eller helt ignorerar riksbankens
åtgöranden i detta fall.

En annan omständighet, som här må erinras om, är det förhållandet, att
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 8 samt 32 häft. (Nr 50.)

3

34

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

trots eller måhända därför, att storbankerna äro ett fåtal, lärer en början
till ytterligare samgående redan nu kunna spåras, vartill kommer, att redan
existerande bankförening ju eventuellt kan omorganiseras att tjäna
mera monopolmässiga syften än vad för närvarande är fallet.

Från dessa utgångspunkter synes mig frågeställningen vara icke huruvida
utan endast på vilket sätt en statens affärsbank bör lämpligast anordnas.
»

Som ovan.

Enligt protokollet:

Eric Öhlin.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.