Bank outskottets utlåtande Nr SI.

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1928 kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, att utgå av af färsdrivande verks
medel.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedan nämnda till utskottet
hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd, att utgå av affärsdrivande
verks medel.

1 :o.

I en till riksdagen avlåten, den 10 februari 1928 dagtecknad proposition nr åt

140 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av mlskinmässtatsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, i punkten 1
föreslagit riksdagen medgiva, att maskinmästaren vid centralposthuset i Stockholm
August Emil Kjerrström må från och med dagen näst efter den, då han
frånträder sin befattning i postverkets tjänst, under sin återstående livstid
åtnjuta ett årligt understöd av 2,280 kronor, att utgå av postmedel.

Beträffande Kjerrströms anställnings- och avlöningsförhållanden inhämtas
av handlingarna i huvudsak följande:

Kjerrström, som är född den 27 november 1862 och således 65 ar gammal,
avlade maskinistexamen 1885 samt övermaskini stexamen 1889 och antogs genom
kontrakt den 18 oktober 1889 till maskinist å postångfartyget Oland,
vilken tjänst han innehade till och med den 30 september 1917. Under tiden
från och med den 1 oktober 1917 har han, likaledes enligt kontrakt, bestritt
befattning såsom maskinmästare vid centralposthuset i Stockholm. I oktober
1927 hade han sålunda varit anställd i postverkets tjänst under ej mindre än

38 år. . ... .. .

Under anställningen å postångfartyget Öland var Kjerrströms tjänstgöring
ej inskränkt till allenast de tidsperioder, då postångfartyget varit i trafik,
utan han fullgjorde tjänstgöring hela året samt uppbar fast avlöning året om.

I egenskap av maskinmästare vid centralposthuset i Stockholm har det
ålegat Kjerrström att utöva den dagliga tillsynen och skötseln av värme-,
ventilations- och dylika anordningar inom posthuset samt tillsynen av där
förefintliga hissar m. m. Kjerrström har i och för sin befattning vant sysselsatt
9 å 10 timmar per dag.

Kjerrströms fasta avlöning från postverket under den tid, han vant anstalld
som maskinist å ångfartyget Öland, har uppgått för tiden 22/10 1 88 9 30U 1899

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 8 saml. 16 käft. {Nr SI.) 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr SI.

till 125 kronor per månad samt för tiden V7 1899—30/9 1917 till 150 kronor per
månad. Den fasta avlöningen förhöjdes från och med den 1 december 1908
med 200 kronor för helt år räknat. Därutöver har Kjerrström för tiden från
och med den 1 december 1915 tillerkänts ett personligt avlöningstillägg av
40 kronor för månad att utgå under månaderna december—april varje år.
Härförutom har Kjerrström uppburit tjänstgöringspenningar till belopp av
1 krona för varje gång post, passagerare eller gods överförts från Kalmar till
Öland, varjämte han tillgodonjutit fri kost ombord å postångfartyget.

I egenskap av maskinmästare vid centralposthuset i Stockholm har Kjerrström
i fast årsersättning uppburit under tiden 1 */10 1917—3% 1918 2,580 kronor
samt under tiden Vio 1918—31/i2 1922 3,500 kronor. Från och med den 1
januari 1923 har den fasta årsersättningen utgjort 4,500 kronor. Å dessa ersättningar
har Kjerrström uppburit under tiden V10 1917—31/i2 1922 krigstidstillägg
resp. dyrtidstillägg enligt de för oreglerade verk gällande grunder och
för tiden därefter dyrtidstillägg enligt de för reglerade verk fastställda grunder.

I fråga om vidare utredning i ärendet må hänvisas till vad propositionen
innehåller.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag,
får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

2:o.

Ang. I punkten 2 av förevarande proposition har Kungl. Maj:t föreslagit riks/"postföraren
^agen medgiva, att förre postföraren Gustav Andersson Thrygstad må från
O. Andersson och med den 1 januari 1928 under sin återstående livstid uppbära ett årligt
Thrygstad. unf]erstöd av 300 kronor, att utgå av postmedel.

I en till generalpoststyrelsen i juni 1927 ingiven skrift anhöll Thrygstad
om pension eller underhåll under sin återstående livstid. Som skäl härför anförde
han huvudsakligen, att han under sitt arbete i postverkets tjänst ådragit
sig reumatisk värk, så att han numera vore helt oförmögen till arbete.

Generalpoststyrelsen fann genom beslut den 9 september 1927 ansökningen
icke kunna bifallas.

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har Thrygstad därefter hemställt, att
åtgärder måtte vidtagas för beredande av understöd åt honom.

Av till ärendet hörande handlingar framgår beträffande Thrygstads levnads-
och tjänstgöringsförhållanden, bland annat, följande:

Thrygstad, som är född den 12 maj 1856 och således nära 72 år gammal,
är till yrket jordbrukare samt arrenderade under åren 1892—1918 Svegs
kyrkoherdeboställe. Under denna tid träffade han avtal med postverket om
postföring och besörjde dylik under tiden 1 januari 1900—28 februari 1903
tre gånger i veckan på den 22 kilometer långa linjen Sveg—Glissjöberg, under
tiden 1 mars 1903—31 augusti 1909 tre gånger i veckan på den 34 kilometer
långa linjen Sveg—Linsäll samt under tiden 1 september 1909—31 december
1918 fyra gånger i veckan på den senare linjen, således under sammanlagt
19 år. Aren 1916—1918 hade Thrygstad på grund av avtal jämväl att svara
för posttransporterna mellan postkontoret och järnvägsstationen i Sveg. Före
år 1900 hade Thrygstad i omkring sju års tid kört post för andra entreprenörers

Bankouislcottets utlåtande Nr 31,

3

räkning. Enligt kontraktet med postverket skulle Tlirygstad hålla erforderligt
åkdon och nödigt antal hästar samt körkarl. I regel tjänstgjorde han själv
som körkarl vid transporterna mellan Sveg och Glissjöberg respektive Linsäll.
Före maj 1917 åtföljdes dessa transporter av postiljon. För postens befordran
erfordrades nästan varje tur två hästar, under åren 1916—1918 stundom ända
till fyra hästar. Postföringen skedde efter en tidtabell, som föreskrev avgång
från Sveg på kvällen eller under natten och avgång från Glissjöberg respektive
Linsäll på eftermiddagen. Posttur till Linsäll fram och åter krävde omkring
22 timmar, däri inberäknat omkring 10 timmars uppehåll vid vändpunkten.
Ersättningen från postverket utgick med 1,500—2,500 kronor för år under
tiden 1 januari 1900—31 augusti 1909 samt, sedan postföringsturernas antal
ökats till 4 i veckan, med omkring 3,600 kronor för år under åren 1909—1911,
omkring 3.400 kronor för år under åren 1912—1914, omkring 5,100 kronor för
år under åren 1915—1916, omkring 9,400 kronor för år 1917 och omkring
17,700 kronor för år 1918. Större delen av denna ersättning svarade mot omkostnader
för hållande av häst och åkdon samt anskaffande av erforderliga
extra skjutsar. Bortsett från krisåren 1917—1918 var grundlegan per tur
fram och åter i medeltal 11 kronor.

I ett den 14 maj 1927 dagtecknat intyg förklara kyrkoherden G. Lilliesköld
i Sveg och fjärdingsmannen i Svegs socken C. M. Sunding, att Thrygstad genom
förkylning under posttransporterna mellan Sveg och Linsäll blivit oförmögen
att gå utan hjälp av två käppar och att han på den grund vore ur stånd
att genom arbete försörja sig.

I en den 2 juni 1927 dagtecknad handling intygar kommunalstämmans i
Sveg ordförande f. d. landsfiskalen O. Brommée, att Thrygstad, som vore
sjuklig och oförmögen till arbete, saknade tillgångar av värde, att han vore
boende hos en dotter och hennes man, vilka, liksom hans andra barn, befunne
sig i små omständigheter, samt att Thrygstad syntes vara i synnerligt behov
av ekonomisk hjälp, särskilt med häsyn till ålder och befarad ökad sjuklighet.

Enligt ett av lasarettsläkaren i Sveg Manfred Jonsson den 3 maj 1927 utfärdat
intyg är Thrygstad på grund av obotlig sjukdom (malum coxae senilis
bilat.) för framtiden fullständigt oförmögen till arbete.

Slutligen har expeditionsvakten Lars Olofsson i Sveg, vilken under åren
1909—1915 i egenskap av postiljon medföljt posttransporterna mellan Sveg
och Linsäll, i ett den 15 maj 1927 avgivet intyg förklarat, att Thrygstad under
dessa transporter ofta, redan då bruten till hälsan, klagat över reumatisk
åkomma och frossbrytningar samt att, då Thrygstad icke under tiden deltagit
i andra resor eller arbeten vintertiden, det ville synas som han under posttransporterna
ådragit sig sin sjukdom.

Generalpoststyrelsen har anfört, bland annat, följande:

Enligt av Kungl. Maj:t den 20 juni 1913 och den 28 juni 1918 fastställda
grunder för tilldelande av understöd gäller, att dylika understöd till belopp
motsvarande högst 2/3 av senast utgående ersättning kunna tilldelas poststationsföreståndare
och lantbrevbärare, vilka i sådan egenskap tjänstgjort vid
postverket minst 25 år eller, i undantagsfall, under kortare tid, och vilka befinnas
vara i behov av understöd. Dessa grunder medgiva icke tilldelandet av
understöd åt sådana postförare, vilka — utan att hava verkställt lantbrevbäring
— allenast forslat post direkt mellan två eller flera postanstalter.

Visserligen äro såväl lantbrevbärare som vanliga postförare anställda allenast
medelst kontrakt, i vilka överenskommits om viss ersättning för de prestationer,
som vederbörande åtagit sig att utföra för postverkets räkning, men
det föreligger en väsentlig skillnad mellan de åtaganden, som i de olika fallen
gjorts. Lantbrevbärare tillhandagå direkt den korresponderande allmän -

4

BankoutsTcottets utlåtande Nr 31.

heten med postgöromål medelst mottagande och utdelande under sina turer av
postförbindelser utav skilda slag, mottagande av tidningsabonnemang, tillhandahållande
av frankotecken m. m. Det arbete åter, som åligger vanliga postförare,
inskränker sig huvudsakligen till att transportera slutna poster (påsar,
säckar och väskor) från en postanstalt till en annan.

Riksdagen har emellertid i enstaka fall på grund av avlåtna propositioner
eller med anledning av väckta motioner beviljat vissa postförare årligt understöd,
nämligen:

1909 åt
1911 »
1913 »
1918 »
1918 »

1922 »

1923 »

1924 »

1925 »
1925 »

Anders Johan Johansson, Furusund,
Anders Johan Eriksson, Grinstad,

Olof Johansson Ferm, Bua, Örn,

Adolf Fredrik Lundberg, Ratan,

Jonas Lilja, Dädesjö,

Mikael Mikaelsson, Yttervik,Tärna socken,
Johan Petter Siikavuopio, Karesuando,
Per Bengtsson, Yisseltofta,

Jonas Vilhelm Grubbström, Stensele,

Per Nilsson Tilly, Verum,

till belopp av kronor 300

» » » » 120

» » » » 300

» » » » 200

» » » 200

» » » 250

» » » 400

» » » 250

> » » 250

» » » 150

Uti sitt utlåtande nr 22 år 1922 över motioner om understöd åt vissa postförare
anförde riksdagens bankoutskott beträffande bland andra förbemälde
Mikaelsson att postförare, vilka i egenskap av postföringsentreprenörer haft
att fortskaffa slutna poster från en postanstalt till en annan, icke vore berättigad
till pension eller understöd. Bankoutskottet framhöll vidare, att riksdagen
tidigare i enstaka fall beviljat årliga understöd till postförare, men att
i dessa fall emellertid hade förelegat särskilda omständigheter, vilka ansetts
böra föranleda undantag från gällande bestämmelser, såsom skada genom
olycksfall under tjänstutövning eller synnerligen lång anställningstid under
sällsynt svåra och krävande förhållanden m. m. Enligt utskottets mening
förelåge dock icke beträffande Mikaelsson dylika, särskilda omständigheter.
Utskottet erinrade vidare om det stora antalet vid postverket anställda postförare
samt framhöll, att, enligt utskottets mening, en pensionering av dessa
befattningshavare icke borde ifrågakomma, innan en utredning blivit verkställd
angående de grunder, som därvid borde tillämpas. Utskottet fann sig
alltså böra avstyrka bifall till den väckta motionen om understöd åt Mikaelsson.
Riksdagen beslöt emellertid att tilldela understöd åt Mikaelsson. Samtidigt
avslogos dock motioner om understöd åt ej mindre än fyra andra postförare.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen ansett sig för
sin del icke kunna annat än hemställa, att Thrygstads ansökan icke måtte föranleda
åtgärd.

Statskontoret har anfört, bland annat, följande:

Statskontoret kunde icke finna annat än att omständigheterna i nu förevarande
fall vore ganska likartade med dem, som föranlett riksdagen att vid
några tillfällen bevilja understöd åt postförare. Handlingarna i nu föreliggande
ärende syntes utvisa, att Thrygstad under en lång följd av år så gott
som helt ägnat sig åt postföringen och därvid ådragit sig sjuklighet, som nu
på ålderdomen gjorde honom oförmögen till allt försvärvsarbete; och då härtill
komme, att han vore i behov av hjälp till sitt uppehälle, ville det synas
statskontoret, som om billighetsskäl bjöde att icke lämna honom alldeles utan
understöd på ålderdomen. Statskontoret skulle därför vilja ifrågasätta ett
årligt understöd av postmedel till belopp av förslagsvis 300 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr SI.

5

Departementschefen har för egen del i ärendet yttrat:

»Av det ovan anförda framgår, att Thrygstad icke författningsenligt är berättigad
till pension eller understöd. Beträffande Thrygstad torde emellertid
sådana särskilda omständigheter kunna anses föreligga, att något understöd
av statsmedel skäligen bör beredas honom på ålderdomen. Han har under
lång tid, sammanlagt omkring 26 år, verkställt postföring dels för andra entreprenörers
räkning och dels såsom självständig entreprenör. Under en lång
följd av år har han så gott som helt ägnat sig åt postföringen, och föreligga
sannolika skäl för att han därunder lagt grunden till den sjuklighet, varav
han nu lider. Med hänsyn härtill och till hans knappa ekonomiska förhållanden
anser jag mig kunna biträda statskontorets framställning. Beträffande
det föreslagna beloppet finner jag ej anledning till erinran.»

Den lämnade redogörelsen utvisar, att Thrygstad icke varit anställd såsom
lantbrevbärare utan endast haft att i egenskap av postföringsentreprenör befordra
slutna poster från en postanstalt till en annan. Enligt gällande bestämmelser
är han, såsom generalpoststyrelsen också framhållit, icke berättigad
till understöd.

Av vad generalpoststyrelsen i ärendet anfört framgår vidare, att riksdagen
hittills endast i ett fåtal fall, huvudsakligen där särskilda omständigheter
ansetts böra föranleda därtill, medgivit understöd åt postförare. En dylik
försiktighet med beviljande av förmåner utav förevarande art synes utskottet
påkallad såväl i och för sig, med hänsyn till postförarnas anställningsform
och arten av dem åliggande arbete, som även i betraktande av de ekonomiska
konsekvenser för postverket, till vilka ett motsatt förfaringssätt skulle kunna
leda. Utskottet anser sig i detta sammanhang böra omnämna att, enligt vad
utskottet inhämtat, antalet postförare i slutet av mars 1928 uppgick till ej
mindre än 737.

Vid den granskning, utskottet underkastat den här föreliggande framställningen,
har utskottet icke kunnat finna sådana omständigheter föreligga, som
böra mot generalpoststyxelsens avstyrkande föranleda till beviljande av understöd.
Den tidrymd, varunder Thrygstad enligt kontrakt med postverket ombesörjt
postföring, omfattar endast 19 år och är alltså jämförelsevis kort; att
vid bedömande av understödsfrågan medräkna även den tid, varunder han i
andra entreprenörers tjänst verkställt postföring, synes utskottet icke berättigat.
Postföringen torde ej heller kunna anses hava utgjort Thrygstads egentliga
inkomstkälla utan har utövats vid sidan av verksamhet som jordbrukare.
Vad slutligen angår den i ärendet berörda frågan, huruvida Thrygstad under
arbete med postföringen ådragit sig den sjukdom, varav han numera lider,
synes på denna punkt icke föreligga tillfyllestgörande utredning; det åberopade
läkarintyget ingår icke på frågan om sjukdomens uppkomst.

På grund av vad nu anförts har utskottet ansett sig böra avstyrka bifall till
Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

Utskottet får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke må av
riksdagen bifallas.

Utskottet.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 31.

3 ro.

Ang_ Uti punkten 3 av samma proposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
understöd åt medgiva, att Knut Emanuel Nikolaus Anderson må från och med den 1
Anderson, januari 1928 under sin återstående livstid av postmedel åtnjuta ett årligt understöd
av 200 kronor, dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Av utredningen i ärendet framgår bland annat följande:

Anderson är född i Göteborg den 15 juni 1884. Efter arbetsanställningar
å olika platser erhöll han under år 1915 arbete vid postverket. Under detta
år samt år 1916 innehade han sålunda förordnanden å brevbärarbefattning i
Stockholms distrikt under sammanlagt 8 månader. Sedan dessa förordnanden
upphört, erhöll han i november 1916 tillfällig anställning vid postkontoret
Stockholm 1 såsom biträde vid lastning och lossning av postgods m. m. Arbetet
var icke regelbundet, utan Anderson anlitades endast vissa dagar, i den
mån omfattningen av särskilt pakettrafiken krävde förstärkning av i övrigt
härför anlitad personal. Andersons tjänstgöringstid uppgick under förra hälften
av nämnda november månad till sammanlagt 85 timmar och uppbar han
i ersättning härför 50 öre per timme. Den 15 i samma månad deltog Anderson
i överförandet per automobil av postgods mellan två å skilda spår vid
Stockholms centralstation stående godsfinkor. Vid ett tillfälle, då automobilen
avlastats vid den ena godsfinkan och skulle föras till den andra, stannade
Anderson kvar å densamma. Då automobilen sattes i rörelse, förlorade Anderson
balansen och föll till marken. Han erhöll därvid krossår i bakhuvudet,
kontusion i ryggen samt fick flera tänder utslagna. Sedan det utrönts att
Anderson för behandling och insättning av nya tänder utgivit ett belopp av
50 kronor, beslöt generalpoststyrelsen den 15 december 1916 tilldela Anderson
ett tillfälligt understöd å samma belopp. Genom beslut den 9 januari och
den 24 april 1917 tilldelades Anderson av generalpoststyrelsen ytterligare understöd
med sammanlagt 100 kronor. Därförut hade hos styrelsen företetts
läkarintyg, utvisande att Anderson på grund av sviter efter olycksfallet viss
tid vårdats å sjukhus samt att vid företagen undersökning någon organisk
sjuklig förändring hos Anderson icke kunnat påvisas.

Åtskilliga av Anderson senare hos generalpoststyrelsen gjorda framställningar
om ytterligare understöd lämnades av styrelsen utan bifall.

År 1923 gjorde Anderson hos Kungl. Maj:t framställning om ersättning
eller understöd. Han anförde därvid såsom skäl, att hans arbetsförmåga
genom olycksfallet blivit för framtiden i väsentlig grad nedsatt. Till stöd
härför åberopade han ett av medicine doktorn, docenten N. Antoni den 23 januari
1924 utfärdat intyg, vari anfördes bland annat, att Andersons sjukdom vore
ett typiskt fall av s. k. traumatisk neuros och måste, på sätt och i den grad
över huvud gällde angående de traumatiska neuroserna, anses vara orsakad
av det olycksfall i arbete, som drabbade honom den 15/n 1916.

Generalpoststyrelsen avgav utlåtande i ärendet och framhöll därvid, att
Anderson redan före olycksfallet lidit av neurasteni. I sistnämnda hänseende
upplystes, att Anderson vårdats å Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm dels

Bankoutskottets utlåtande Nr SI.

7

under tiden 25 februari—13 mars 1915 för neurasteni och äggvita, dels ock
under tiden 27 juli—27 september 1916 för neurasteni (neurosis traumatica).

Kungl. Maj :t fann genom beslut den 7 mars 1924 Andersons framställning
ej föranleda annan åtgärd än att generalpoststyrelsen bemyndigades att till
Anderson utbetala ett tillfälligt understöd av 200 kronor, att utgå av postmedel.

Anderson har sedermera under år 1926 gjort förnyade framställningar i
ämnet, därvid han framhållit, att det numera vore utrett att hans nedsättning
i arbetsförmågan komme att bliva för framtiden bestående.

Enligt ett handlingarna bifogat, den 20 december 1926 utfärdat läkarintyg
var Andersons arbetsförmåga då fortfarande på grund av traumatisk neuros
nedsatt till cirka % av det normala.

I ärendet har generalpoststyrelsen avgivit utlåtanden, och därvid på anförda
skäl hemställt, att Andersons framställningar icke måtte föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Statskontoret har i avgivet utlåtande anfört huvudsakligen följande:

Av handlingarna syntes framgå, att, även om Anderson otvivelaktigt lidit
av nervsjukdom redan före ifrågavarande olycksfall i postverkets tjänst,
sjukdomen dock i hög grad förvärrats till följd av de skador, han vid olycksfallet
ådrog sig. Vid sådant förhållande och då Anderson tilldelat understöd
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring måste anses vara en otillfredsställande
ersättning för de menliga följderna av olycksfallet och icke ägnat att
bereda honom en effektiv hjälp till eget och familjens underhåll, syntes billigheten
kräva, att därutöver någon hjälp från postverkets sida bereddes hohonom.
Statskontoret skulle för sin del vilja förorda att en gratifikation
å 200 kronor av postmedlen nu måtte beviljas Anderson samt att framställning
måtte till nästsammanträdande riksdag avlåtas om medgivande därtill, att
Anderson finge från och med den 1 januari 1928 under återstående livstiden
åtnjuta livränta av postmedel till belopp av 200 kronor årligen.

Genom beslut den 8 juli 1927 har Kungl. Maj:t bemyndigat generalpoststyrelsen
att till Anderson utbetala ett tillfälligt understöd av 200 kronor, att
utgå av postmedel.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Med hänsyn till i ärendet åberopade billighetsskäl har utskottet, om ock
med tvekan, funnit sig böra tillstyrka, att ett årligt understöd till det av
Kungl. Maj:t föreslagna beloppet beviljas Anderson.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

4:o.

Uti punkten 4 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att f. d.
förste postiljonen Johannes Andersson Almén må, utöver den honom såsom
förste postiljon tillkommande tjänstepension och det honom av riksdagen förut

Ang.

tilläggspension
åt f. d.
förste postiljonen
J.
Andersson
Almén.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 81.

Ang.

understöd åt
vissa städerskor
kos postverket.

tillerkända understöd å 300 kronor för år, från och med den 1 november 1927
åtnjuta en särskild tilläggspension av 240 kronor för år.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:

Den 18 mars 1907 blev Almén under tjänstgöring i postkupé å järnvägslinjen
Malmö—Simrishamn utsatt för rån och mordförsök, därvid han träffades
av tre revolverskott i huvudet, med påföljd att han åsamkades stadigvarande
svårt men å hälsan. Efter att hava åtnjutit tjänstledighet till utgången
av år 1909, inträdde Almén åter i tjänstgöring och befordrades den
1 april 1910 till förste postiljon med samma tjänstgöring, som han före rånet
innehaft. Med anledning av väckt motion medgav 1918 års riksdag, att Almén
finge, räknat från den tid våldet förövades, under sin återstående livstid uppbära
ett årligt understöd av 300 kronor, vilket understöd motsvarade beloppet
av det skadestånd, som Almén genom domstols utslag fått sig tillerkänt för
minskad arbetsförtjänst och som ej kunnat av förövarna till brottet betalas.

I proposition, nr 70, till 1922 års riksdag föreslog Kungl. Majrt riksdagen
medgiva att Almén finge, utöver det honom av riksdagen förut tillerkända
understöd, från och med den 1 januari 1922 under sin återstående tjänstetid
vid postverket åtnjuta ett ytterligare årligt understöd av 408 kronor — motsvarande
skillnaden mellan Alméns avlöning och den lön, som skulle hava
utgått, därest han befordrats till överpostiljon — att utgå av postmedel, med
rätt för honom att å beloppet uppbära dyrtidstillägg efter de grunder, som
vore eller kunde bliva bestämda för åtnjutande av dyrtidstillägg å hans avlöningsförmåner
såsom förste postiljon.

Riksdagen anmälde i skrivelse den 9 juni 1922, nr 303, att riksdagen bifallit
Kungl. Maj :ts framställning, samt anförde därvid, att enligt Kungl.
Maj :ts förslag det ifrågasatta understödet skulle utgå till Almén endast
under den tid, han kvarstode i postverkets tjänst. Vid avgång från tjänsten
skulle han sålunda endast erhålla pension såsom förste postiljon. Denna
pension understege med 240 kronor det pensionsbelopp, som skulle hava
tillkommit honom, därest han befordrats till överpostiljon. I enlighet med
inom riksdagen uttalad uppfattning torde billigheten bjuda, att Almén vid
avgången bereddes pension såsom om han vunnit befordran till överpostiljon.

Beträffande utredningen i övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.

5 :o.

Under punkten 5 av förevarande proposition föreslår Kungl. Maj:t riksdagen
medgiva, att till städerskorna Klara Matilda Stahre, född Appelqvist,
Erkers Brita Sundqvist, född Mattsdotter, och Anna Bengtsson, född Petersson,
ma av postmedel utbetalas understöd med följande årliga belopp nämligen,

Banlcoutxlcottets utlåtande Nr SI.

9

till Stahre 600 kronor, till Sundqvist 756 kronor och till Bengtsson 420 kronor,
att under deras återstående livstid utgå, till Stahre och Sundqvist från
och med dagen näst efter den, då vederbörande frånträder sin befattning i
postverkets tjänst, och till Bengtsson från och med den 1 maj 1927.

Generalpoststyrelsen har gjort framställning om understöd åt bemälda personer.
Av vad styrelsen till stöd härför anfört framgår bland annat följande.

Klara Matilda Stahre vore född den 3 november 1856. Hon hade varit
anställd som städerska hos postverket sedan den 1 september 1903. Hennes
sammanlagda anställningstid uppginge således till 26 år.

För städningsarbetet hade fru Stahre uppburit följande belopp för ar räknat

7»

1901—sl/io

1903 ......

144,

Vit

19<>3—31/ä

1916......

1

432,

Ve

1916—S1/i*

1917......

>

600,

Vt

1918—s0/e

1919......

>

660,

Vt

1919—28/s

1920 ......

..... »

780,

Vs

1920—31/ä

1925 ......

, . . . . »

960,

Ve

1925—

1,020.

Ett understöd beräknat till 2/3 av till fTu Stahre senast utgående arvode
skulle uppgå till 680 kronor för år. Med hänsyn därtill att dyrtidstillägg
utginge å understöd av här ifrågavarande slag, ansåge. generalpoststyrelsen
beloppet böra avrundas nedåt till 600 kronor per år. Även med denna reducering
komme visserligen understödet jämte dyrtidstillägg att uppgå till
mera än 2/3 av senast utgående arvode. Med hänsyn till storleken av förut
beviljade understöd åt städerskor borde det föreslagna beloppet emellertid enligt
generalpoststyrelsens åsikt icke ytterligare sänkas.

Erkers Brita Sundqvist vore född den 26 december 1866. Hon hade vant
anställd sedan den 1 november 1898. Under en avsevärd del av tiden före år
1921 hade hon haft städningsarbete av den omfattning, att hon, delvis med biträde
av lejd hjälp, varit regelbundet sysselsatt varje natt mellan kl. 11 och 7.

Sitt arbete hade fru Sundqvist under hela sin snart 29-åriga anställning
i postverkets tjänst städse fullgjort på ett tillfredsställande sätt.

I ersättning för städningsarbetet hade fru Sundqvist för tiden efter 1916
års ingång uppburit följande belopp, nämligen

för år 1916........kronor 524:07,

» > 1917........ » 621:73,

» » 1918........ » 711:84,

» » 1919........ » 966:64,

, » 1920 ........ » 3,209:96,

» » 1921........ » 2,879:94,

åren 1922—1923 ...... » 1,690: — för år och

från år 1924 ........ » 1,880:— för år.

Ersättningsbeloppen avsåge icke allenast ersättning för av fru Sundqvist
personligen utfört städerskearbete. Det städningsarbete, för vilket hon uppburit
ersättning, hade nämligen under vissa tidsperioder varit av den omfattningen,
att det fullt ut sysselsatt två eller tre städerskor. I vilken mån den
av fru Sundqvist uppburna ersättningen hänfört sig till eget arbete eller av
henne utbetalts till arbetskamrater torde vara omöjligt att nu utreda. För
närvarande torde fru Sundqvist, enligt vad generalpoststyrelsen kunnat ut -

10

Bankoutskottets utlåtande Nr SI.

röna, utbetala i det närmaste hälften av sitt städerskearvode för biträde med
städningen. Omfattningen av det städerskearbete, för vilket hon för närvarande
hade att svara, torde emellertid icke väsentligt överstiga omfattningen
av det arbete, hon tidigare själv utfört. Under sådana omständigheter vore
det givetvis svårt att finna en riktig beräkningsgrund för fastställande av
understödsbeloppet.

Ett understöd beräknat att jämte utgående dyrtidstillägg motsvara 2/3 av
senast utgående ersättning, 1,880 kronor, skulle uppgå till omkring 1,020
kronor för år. Detta belopp vore icke blott i och för sig högt, då det gällde
understöd av här ifrågavarande slag, utan skulle överstiga den ersättning fru
b un d q vi st för närvarande erhölle för sitt eget arbete. En viss reducering
borde därför företagas, och hölle generalpoststyrelsen för sin del före att
understödet till fru Sundqvist, vars genomsnittligai arbetstid torde kunna
beraknas motsvara full dagstjänst, lämpligen kunde fastställas till det belopp,
so»1, 1 det av 1926 års pensionsutredning avgivna förslaget till kungörelse
angaende rätt till pension för viss arbetarpersonal vid bland annat postverket
upptagits såsom pensionsunderlag för kvinnlig anställningsinnehavare i anställning,
för vilken särskild yrkesutbildning ej krävdes, eller till 756 kronor
för år.

Anna Bengtsson vore född den 29 april 1863, hade antagits till städerska
den 1 mars 1901, och innehaft ifrågavarande anställning till utgången av
april månad 1927, då hon till följd av ålderdomssvaghet och vacklande hälsa
måst lämna befattningen. ^ Fru Bengtssons sammanlagda anställningstid uppginge
således till över 26 år. Hennes dagliga arbetstid hade uppgått till 4 ä 5
timmar. Sitt arbete hade hon fullgjort på ett tillfredsställande sätt, och hon
vitsordades städse hava varit omtänksam och tjänstvillig.

För städningsarbetet hade fru Bengtsson uppburit ersättning med följande
belopp för år räknat, nämligen för tiden

Vs 1901—31/s 1906 .
Ve 1906—S0/6 1910 .
Vt 1910—31/s 1916 .
Ve 1916—30/u 1917 .
V12 1917—S1/i2 1918 .
Vi 1919—31/i2 1920 .
Vi 1921—31 jo 1922 .
Vu 1922—i3% 1927 .

. 120 kronor,
.180 * ,

.240 , ,

. 450 » ,

.570 » ,

.660 » ,

.780 > ,

.720 » .

I fråga om arbetstid och ersättning vore den av fru Bengtsson innehavda
städerskebefattningen i stort sett jämförbar med den befattning vid postkontoret
i Lund, som innehafts av städerskan Elna Håkansson. Denna hade av
1927 års riksdag beviljats ett ålderdomsunderstöd av 480 kronor för år. Med
hänsyn till att fru Bengtsson haft nagot kortare såväl daglig arbetstid som
anställningstid, ansåge generalpoststyrelsen, att understödet åt henne borde
sättas något lägre än det fru Håkansson beviljade understödet, eller till 420
kronor för år.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Mot Kungl. Maj :ts förslag, som i stort sett överensstämmer med vad riksdagen
tidigare i liknande fall medgivit, finner utskottet icke anledning till
erinran.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 31.

11

6:o.

Under punkten 6 av förevarande proposition nr 140 har Kungl. Maj:t slutligen
föreslagit riksdagen medgiva, att Ida Clara Maria Ilalir må från och med jda ciara
den 1 juli 1927 under sin återstående livstid uppbära en årlig pension av 972 Maria Hahr.
kronor, att utgå av trafikmedel.

Till stöd för framställningen om pension åt Maria Hahr har järnvägsstyrelsen
anfört följande:

Maria Hahr, som vore född den 6 juni 1872, hade alltsedan år 1892 utfört
betingsarbete för statens järnvägars statistiska kontor.

Hennes inkomster från statens järnvägar hade under anställningstiden uppgått
till varierande årsbelopp. För åren 1909—1927 vore de utredda och
uppginge till i medeltal 1,336 kronor om året. Hennes anställning vid statens
järnvägar hade emellertid icke varit av den beskaffenhet, att hon enligt gällande
bestämmelser vore berättigad att efter avsked ur tjänsten uppbära pension.

Med hänsyn till den långa tid, under vilken Maria Hahr haft anställning
vid statens järnvägar, syntes det styrelsen billigt, att hon, som till följd av
sinnessjukdom icke längre förmådde fortsätta sitt arbete, i likhet med vad redan
tidigare medgivits andra personer i liknande läge finge komma i åtnjutande av
någon pension under sin återstående livstid.

Uti en med förevarande likartad framställning den 9 december 1918 i fråga
om pension åt Anna Nygren hade styrelsen föreslagit att den pension, som
kunde komma att tillerkännas henne, måtte i överensstämmelse med redan
dessförinnan för jämförliga fall tillämpade grunder bestämmas till ett belopp,
motsvarande hälften av hennes avlöningsförmåner vid avskedstagandet. Berörda
grunder syntes styrelsen böra tillämpas jämväl i föreliggande fall, med
den ändring endast att med hänsyn till de avsevärda differenserna mellan inkomsterna
från statens järnvägar olika år, växlande mellan omkring 600 och
2,000 kronor, pensionen syntes böra beräknas å ett medeltal av avlöningsförmånerna.
Detta medeltal syntes styrelsen lämpligen kunna tagas mellan de
sista tio årens (1918—-Vr 1927) inkomster och bleve då 1,943 kronor. Pensionen
för Maria Hahr skulle med dessa beräkningsgrunder komma att — efter
avrundning till ett med 12 jämnt delbart belopp — utgöra 972 kronor.

I övrigt hänvisas till propositionen.

Utskottet, som icke haft något att invända mot Kungl. Maj :ts förslag, hemställer,

»att riksdagen mätte bevilja torre poststationsioresxanuaren n. oshotm i our- slöd åt j
sele ett årligt understöd av 400 kronor, att utgå från och med den 1 september poststations.

° fnr/3 otnoo -

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen, östlund.

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande fram
ställning.

I en inom första kammaren väckt motion nr 109 har herr Jonsson hemställt, r_ Ang. _

1926 under hans återstående levnad».

föreståndaren
A

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 81.

Av tillgängliga handlingar framgår, att östlund, som är född den 23 mars
1861, varit anställd såsom poststationsföreståndare i Sorsele från och med den
1 juni 1912 till och med den 5 augusti 1926 eller omkring 14 år. Sedan östlund
hos generalpoststyrelsen gjort framställning om erhållande av ålderdomsunderstöd,
fann styrelsen genom beslut den 25 augusti 1927 den ingivna
ansökningen icke kunna bifallas.

Då utskottet vid granskning av föreliggande handlingar icke funnit tillräckliga
skäl föreligga för beredande av understöd åt Östlund, fåT utskottet
hemställa,

att förevarande motion X: 109 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

8:o.

Ang. I en inom andra kammaren väckt motion nr 105 hava herrar Bäcklund och
f^städershm hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att förra städerskan vid statens
Beda Elisabet järnvägars överliggningshus i Nässjö, Beda Elisabet Linderman, må från och
Linderman. med den 1 oktober 1927 under sin återstående livstid uppbära en årlig pension
av 1,020 kronor, att utgå av statens järnvägars trafikmedel».

I motiveringen för denna hemställan hava motionärerna anfört bland annat
följande:

»Beda Elisabet Linderman i Nässjö har varit anställd därstädes som städerska
vid statens järnvägars trafikavdelnings överläggningsrum för tågpersonal
fr. o. m. den 1 oktober 1910 t. o. m. den 1 oktober 1927 = 17 år och har på
grund av sjukdom måst lämna denna sin anställning.

Avlöningsförmånerna, som utgått för detta arbete, ha under tiden varierat
mellan lägst 93 kronor och högst 150 kronor per månad jämte fri hostad om
ett rum och kök, vedbrand och lyse.

Arbetet har varit mycket krävande och omfattat: 11 överliggningsrum, 2
tvättrum jämte korridorer, förstugor m. m., beläget i två hus. Då ingen värmeledning
finnes, så har i städningsarbetet ingått att elda i eu mängd kakelugnar
och kaminer för lokalernas uppvärmning. Själva städningsarbetet har
varit särdeles betungande därigenom, att förutom nattöverliggningarna i bäddade
sängar, s. k. dagöverliggningar varit ordnade i samma rum, vilket gjort
att bäddning och städning mast utföras två å tre gånger om dagen i varje säng
och rum. Härtill komma besvärligheterna med att hålla reda på samt förvara
sänglinne och handdukar, så att var och en fått sitt, då det är fråga om hundratals
personer, som ^använda sig av överliggningen därstädes. Trots den låga
avlöningen, som utgått för allt detta arbete, har en del av densamma måst användas
till lön och mat för biträde.

Da ifragavarande befattningshavare efter så lång och krävande tjänstetid
nödgats lämna sin tjänst till följd av sjukdom, synes det överensstämma både
med rättvisa och billighet, om en mindre pension tillerkännes från avgången ur
tjänsten. Såsom jämförelse kan nämnas, att befattningshavare, som är tillförsäkrad
pension, erhåller, oberoende av tjänstetidens längd, minst 75 % av hel
pension, då avgången ur tjänsten sker av sådan anledning.»

I övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 81.

13

Enligt företett åldersbevis är Linderman född den 18 maj 1871. Vederbörande
järnvägsläkare har i intyg, dagtecknat den 9 januari 1928, vitsordat, att
Linderman på grund av svårartade åderbrock med bensår tvungits att från och
med den 1 oktober 1927 upphöra med sin verksamhet vid statens järnvägar.

Genom vederbörligt intyg, som av motionärerna ingivits till utskottet, har
styrkts, att Lindermans avlöningsförmåner under anställningstiden uppgått
till följande belopp, nämligen:

Vio

1910—30/9

1911 . . . .

... 93

kronor för månad

Vio

1911—“/«

1917 . . . .

... no

» » »

7i

1918—s%

1921 . . . .

... 125

» » »

Vid

1921—31/s

1922 . . . .

... 150

» »

Vo

1922—13%

1927 . . . .

... 140

> » »

Till den sålunda angivna kontanta avlöningen har kommit fri bostad med
vedbrand och lyse.

över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande
av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört följande:

Beda Elisabet Lindermans anställning vid statens järnvägar har icke varit
av den art, att den berättigat henne till pension i någon form. Hennes anställningstid
vid verket är dessutom så kort, att hon härvidlag icke ens fyller villkoren
för gratifikation.

Vid sådant förhållande och då därjämte i förevarande fall ej föreligga några
sådana speciellt ömmande skäl, som icke i ett stort antal liknande fall kunna
åberopas, får styrelsen för sin del avstyrka bifall till motionen.

Skulle emellertid något understöd anses böra ifrågakomma i förevarande fall,
kan det enligt styrelsens mening under inga förhållanden vara rimligt och
rättvist att bestämma det till högre belopp än som, om Beda Elisabet Linderman
haft 20 tjänstår, kunnat tillerkännas henne i gratifikation. Det högsta
belopp, som enligt Kungl. Majrts medgivande i brev den 18 december 1925 må
utgå såsom gratifikation, är 500 kronor, men styrelsen har ansett kvinnliga anställdas
gratifikationer i regel böra begränsas till högst 400 kronor.

Statskontoret har, under hänvisning till järnvägsstyrelsens yttrande, anfört,
att ämbetsverket dock för sin del — med hänsyn därtill, att Linderman under
17 år innehaft en säkerligen mycket ansträngande syssla vid statens järnvägar,
vilken hon nyligen nödgats lämna till följd av sjukdom, som synes vara av beskaffenhet
att för framtiden väsentligen minska hennes förmåga att med arbete
förskaffa sig medel till uppehälle — funne omständigheterna i detta fall
vara sådana, att något årligt understöd av trafikmedel billigtvis borde medgivas.
Det i motionen angivna beloppet förefölle dock alldeles för högt med
hänsyn till vad järnvägsstyrelsen anfört om vad styrelsen plägade tilldela avskedad
kvinnlig befattningshavare med liknande anställning. I betraktande
av den förmån av dyrtidstillägg, som under nuvarande förhållanden åtföljde
en av riksdagen beviljad pension, kunde ifrågasättas, huruvida högre belopp
än 360 kronor borde i detta fall beviljas.

14

Bankoutskottets utlåtande Nr SI.

Utskottet.

Ang.

pension åt f.
extra kronojägaren
S. E.
Malmström.

För egen del har utskottet med hänsyn till föreliggande omständigheter funnit
billigheten bjuda, att städerskan Linderman av statsmedel beredes pension
under sin återstående livstid. Den omständigheten, att hennes anställningstid
är jämförelsevis kort och att hon, såsom järnvägsstyrelsen anfört, härvidlag
ej ens uppfyller gällande villkor för erhållande av gratifikation vid avgång ur
statens järnvägars tjänst, synes utskottet icke böra tillmätas avgörande betydelse,
då hon på grund av sjukdom nödgats lämna sin anställning. Det föreliggande
fallet synes i stället, såsom i motionen antytts, närmast vara att jämföra
med fall, då ordinarie befattningshavare på grund av sjukdom måste avgå
före uppnådd pensionsålder, varvid han oberoende av tjänstårens antal erhåller
viss minimipension.

Vad angår frågan om pensionens storlek, synes förmånens belopp lämpligen
böra avvägas i viss anslutning till de regler, som gälla beträffande sjukpension
åt ordinarie befattningshavare. För beräkning av lämpligt pensionsunderlag
möta givetvis vissa svårigheter med hänsyn till att, enligt vad i motionen
omförmälts, en del av Lindermans avlöning använts till ersättning åt arbetsbiträde
och lönen alltså ej i sin helhet kan anses utgöra gottgörelse för eget
arbete. I anslutning till vad som förordats i det under punkten 5 i det föregående
behandlade ärendet om understöd åt städerskan hos postverket Erkers Brita
Sundqvist — vilket fall i fråga om arbetets omfattning och avlöningsförmåner
synes likartat med det här avhandlade j— har utskottet emellertid ansett sig
kunna såsom skäligt ifrågasätta ett pensionsunderlag av 756 kronor. Med beräkning
att pensionen enligt vad nyss anförts i detta fall bör motsvara omkring
75 procent av pensionsunderlaget har utskottet funnit sig böra förorda ett pensionsbelopp
av 564 kronor.

Den föreslagna pensionen synes böra anvisas av trafikmedel och utgå från
och med den 1 oktober 1927, då Linderman avgått från sin anställning.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 105,
må medgiva, att förra städerskan vid statens järnvägars överliggningshus
i Nässjö Beda Elisabet Linderman må från och
med den 1 oktober 1927 under sin återstående livstid av trafikmedel
uppbära en årlig pension av 564 kronor.

9:o.

I en inom första kammaren under nr 20 väckt motion har herr Bergqvist
hemställt, »att riksdagen ville bevilja f. d. extra kronojägaren Sven Edvard
Malmström en pension av 500 kronor eller det belopp, riksdagen eljest kan finna
skäligt, att utgå från och med den 1 juli innevarande år».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört domänstyrelsen.

Banlcoutslcottets utlåtande Nr 31.

15

Domän styr elsen har anfört följande:

Redan år 1922 gjorde Malmström framställning om ett årligt understöd av
600 kronor. I den skrivelse, med vilken domänstyrelsen överlämnade ansökningen
till Kungl. Maj:t, avstyrkte styrelsen densamma med följande motivering.

»Sökanden, som enligt uppgift är född den 12 augusti 1871, har, bortsett
från något mer än en månads förordnande under åren 1894 och 1895, tjänstgjort
inom dåvarande Torneå och nuvarande Östra Korpilombolo revir från
och med år 1901 till och med år 1921. Denna tjänstgöring, som av vederbörande
revirförvaltare väl vitsordats, har emellertid omfattat allenast vissa
tider av varje år, i allmänhet sju månader, i ett par fall nio månader och under
år 1918 närmare tio månader. Sammanlagt har Malmström varit i tjänstgöring
vid domänverket under tolv år sju månader. Enligt uppgift av vederbörande
revirförvaltare har han dock därutöver under en följd av år tjänstgjort
såsom prickare vid en del förrättningar å kronans skogar, en tjänstgöring som
uppgives hava omfattat i medeltal omkring två månader årligen. Medräknas
även sistnämnda tjänstgöring, torde Malmströms sammanlagda tjänstgöringstid
möjligen kunna beräknas till femton år.

Jägmästaren i östra Korpilombolo revir —• det revir, inom vilket Malmström
senast tjänstgjort — har meddelat, att Malmströms förstånd under de senaste
åren icke varit så klart, att han kunnat klanderfritt utföra åt honom uppdragna
arbeten, men å andra sidan har vederbörande provinsialläkare allenast intygat,
att Malmström tills vidare är till tjänstgöring oförmögen.

Som en ordinarie tjänsteman vid domänverket med stöd av nu anförda omständigheter
icke skulle mot gällande pensionslags bestämmelser vara berättigad
till pension, vare sig hel eller avkortad, synes det domänstyrelsen självfallet,
att en icke-ordinarie tjänsteman vid verket med ännu mindre rätt bör
kunna göra anspråk på ett med pension jämförligt årligt understöd av statsmedel.
»

Sedan statskontoret den 2 januari 1923 avgivit utlåtande i ärendet, förklarade
Kungl. Maj:t den 19 januari 1923, att ansökningen icke föranledde någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Såsom motionären påpekat, har Malmström numera entledigats från sin befattning
som extra kronojägare. Detta entledigande stod visserligen i samband
med de personalinskränkningar, som under senare år företagits. Men att
Malmström blev en av de första, som drabbades av dessa inskränkningar, berodde
huvudsakligen på hans alltmera framträdande sjukdom, vilken omöjliggjorde
en tillfredsställande tjänstgöring, överjägmästaren i övre Norrbottens
distrikt, vars yttrande i ärendet infordrats, håller sålunda före, att Malmström
även efter år 1922 skulle hava kommit i åtanke, då behov av extra personal
yppat sig inom reviret, därest ej sjukdom lagt hinder i vägen. Emellertid
har Malmström, som under hela sin tjänstetid endast vid förefallande behov
inkallats i tjänstgöring, ända intill år 1926 vid vissa tillfällen genom vederbörande
jägmästare erhållit kortare tiders arbete vid utsyningsförrättningar; numera
kan han dock icke användas ens i sådant arbete.

Med hänsyn till de särskilda omständigheter, som i ärendet blivit åberopade,
har styrelsen ansett sig numera kunna tillstyrka förslaget om ett årligt understöd
åt Malmström. Vidkommande understödets storlek har styrelsen intet
att erinra mot det i motionen föreslagna beloppet, 500 kronor, lika litet
som någon invändning är att göra mot tidpunkten, från vilken understödet skall
löpa. Understödet synes böra utgå från statens domäners fond.

Statskontoret har anfört, att ämbetsverket för sin del kunde ansluta sig till
domänstyrelsen, dock att pensionsbeloppet syntes böra jämkas till närmast hög -

16

Bankoutskottets utlåtande Nr SI.

Utskottet.

Ang.

pension åt
kontorsbiträdet
A.
H. M. Wallqvist.

re med 12 i helt krontal jämt delbara belopp och alltså bestämmas till 504
kronor.

Av för utskottet tillgängliga handlingar i övrigt framgår, bland annat, att
Malmström, som är född den 12 augusti 1871, enligt läkarbetyg är på grund
av sjukdom (tabes dorsalis) fullständigt oförmögen till arbete samt att denna
förlust av arbetsförmågan kan betraktas såsom varaktig.

Såsom framgår av det i ärendet anförda, bar frågan om pension åt Malmström
redan år 1923 varit föremål för prövning av Kungl. Maj:t. Att Malmström
därvid icke ansetts kunna beredas pension eller därmed jämförligt understöd,
synes — att döma av de avgivna utlåtandena i då föreliggande ärende
— närmast hava berott på att det icke blivit genom läkares intyg styrkt, att
Malmström vore för framtiden oförmögen till tjänstgöring.

Med hänsyn till vad numera blivit upplyst i fråga om Malmströms sjukdom
samt rörande hans anställningsförhållanden i domänverkets tjänst bar utskottet
ansett sig böra tillstyrka, att en årlig pension av statsmedel beviljas
honom under hans återstående livstid. Mot vad i motionen föreslagits i sådant
hänseende har utskottet ej funnit anledning till annan erinran än att beloppet
synes, såsom statskontoret ifrågasatt, böra jämkas till 504 kronor. Pensionen
torde, på sätt domänstyrelsen föreslagit, böra utgå från statens domäners
fond.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion I: 20, må
medgiva, att förre extra kronojägaren Sven Edvard Malmström
må från och med den 1 juli 1928 under sin återstående
livstid uppbära en årlig pension av 504 kronor, att utgå från
statens domäners fond.

10 :o.

I en inom andra kammaren av herr Backlund väckt motion nr 106 har föreslagits,
»att riksdagen måtte besluta, att bokhållaren Arvid Herman Manfred
Wallqvist i Mariestad, anställd vid skogsstatsexpeditionen i västra distriktet,
må från och med den 1 januari 1929 eller om han dessförinnan avgår från och
med månaden näst efter den, vari han entledigas från sin anställning, under
sin återstående livstid uppbära en årlig pension av 1,380 kronor att utgå av
statens domäners fond».

Med avseende å motiveringen för förslaget hänvisar utskottet till motionen.

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört domänstyrelsen.

Domänstyrelsens yttrande är av följande lydelse:

»Wallqvist har alltsedan den 1 februari 1909 varit anställd i domänverkets
tjänst dels såsom skrivbiträde å jägmästarexpeditionen i Tivedens revir, dels
såsom skrivbiträde och från och med år 1921 såsom kontorsbiträde vid överjägmästarexpeditionen
i västra distriktet.

Bankoutskottets utlåtande. Nr iil.

17

Med 1919 års utgång lämnade Wallqvist skrivbiträdesbe fattningen vid revirexpeditionen
och bär från och med 1920 haft anställning uteslutande vid överjägmästarexpeditionen
i västra distriktet.

Hans avlöning vid revirexpeditionen utgick i form av timpenning. Samma
avlöningsform tillämpades jämväl vid överjägmästarexpeditionen ända till år
1918. Från och med sistnämnda år har avlöningen därstädes utgått i form av
årsarvode. Denna avlöning har, såsom motionären också erinrat, rätt avsevärt
varierat. Först från och med år 1921, då Wallqvist efter tillkomsten av det
ännu gällande provisoriska avlöningsreglementet för verket erhöll förordnande
av styrelsen att uppehålla den vid Överjägmästarexpeditionen i västra distriktet
inrättade kontorsbiträdesbefattningen, har avlöningen erhållit en fastare
form och i det allra väsentligaste utgått med de belopp, som finnas angivna
i en akten bifogad tablå. Denna tablå är dock såtillvida missvisande,
som den upptager Wallqvists samtliga avlöningsförmåner, sålunda icke blott
lönen utan även det därå belöpande dyrtidstillägget. Själva lönen har från
och med år 1921 utgått med följande belopp: år 1921 med 1,692 kronor, vart
och ett av åren 1922 och 1923 med 1,980 kronor, år 1924 med 2,238 kronor, år
1925 med 2,313 kronor — olikheten med år 1924 beroende på att Wallqvist
från och med den 1 juli 1925 uppflyttades i högre löneklass — samt vart och
ett av åren 1926 och 1927 med 2.526 kronor.

Beträffande tjänstetidens längd beräknar motionären, att densamma, därest
Wallqvist kommer att tjänstgöra till utgången av år 1928, skall bliva omkring
21 år. Så är emellertid icke förhållandet. Enär Wallqvist, såsom förut
nämnts, antagits i domänverkets tjänst från den 1 februari 1909, kommer han
under nämnda förutsättning att vid sin avgång kunna räkna en tjänstetid av
allenast 19 år 11 månader.

Enligt prästbevis är Wallqvist född den 25 april 1858 och uppnår sålunda
sagda dag innevarande år en ålder av 70 år. Det kan därför icke förväntas,
att Wallqvist efter utgången av år 1928 skall kunna erhålla förlängt, förordnande
å sin tjänst, så mycket mindre som vederbörande tjänstläkare intygat,
att hans allmänna hälsotillstånd är så nedsatt, att han med all sannolikhet
inom mycket kort tid blir oförmögen att fullgöra sin tjänst.

Av sina närmaste förmän — såväl nuvarande överjägmästaren i västra distriktet
som dennes företrädare — har Wallqvist erhållit de bästa vitsord rörande
tjänstgöringen.

Det synes domänstyrelsen vara förenat med rättvisa och billighet ^att staten,
åt vilken Wallqvist ägnat sina krafter under en avsevärd följd av år, bereder
honom en något så när tryggad ålderdom, då han på grund av nedsatta arbetskrafter
icke längre kan försörja sig själv. Domänstyrelsen får därför
tillstyrka, att Wallqvist, då han — förmodligen under loppet av innevarande
år — lämnar sin tjänst, tillerkännes ett årligt understöd att utgå från statens
domäners fond.

Beträffande storleken av detta understöd anser domänstyrelsen sig icke kunna
följa motionärens beräkningar.

Som ovan nämnts kommer Wallqvist vid utgången av innevarande år, därest
han då ännu kvarstår i tjänst, att kunna räkna en tjänstetid av 19 år 11 månader.
Som emellertid vid beräknande av pension del av år bortfaller, skulle
tjänstårens antal icke kunna beräknas högre än till 19. Att avrunda tjänstetiden
uppåt till 20 år lärer icke kunna ifrågasättas, desto mindre som Wallqvist
aldrig behövt erlägga någon avgift till den egna pensioneringen.

Därest Wallqvist innehaft ordinarie anställning vid domänverket, hade han
varit berättigad till full pension vid uppnådda 35 tjänstår; i annat fall hade
han kunnat erhålla pension allenast till avkortat belopp i förhallande till .det
mindre antalet tjänstår. Givetvis kan hans ställning såsom icke-ordinarie tjän Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 8 samt. 10 häft. (Nr 31.) 2

18

Bankoutskottets utlåtande Nr SI.

steman icke medföra bättre rätt för honom än vad som skulle varit fallet,
därest han varit ordinarie. Vid sådant förhållande kan pensionen under inga
omständigheter beräknas till högre belopp än 19/35 av hel pension.

Enligt kungörelsen den 12 juni 1925 (nr 251) utgör för manligt ordinarie
kontorsbiträde vid domänverket hel pension 1,560 kronor. Avkortad pension
till 19/35 härav uppgår — efter avrundning till ett med tolv jämnt delbart
belopp -— till 852 kronor för år. Detta torde vara den högsta pension, vartill
Wallqvist skulle kunna vara berättigad, därest han varit ordinarie tjänsteman,
vare sig han kommer att kvarstå i tjänst till utgången av innevarande år
eller kommer att avgå tidigare under år 1928. Härtill kommer dock dyrtidstillägg
enligt gällande grunder.

Som Wallqvist emellertid, såsom sagt, endast är icke-ordinarie tjänsteman,
synes pensionen böra utgå med något lägre belopp än för ordinarie befattningshavare,
förslagsvis 804 kronor för år jämte därpå belöpande dyrtidstillägg.

Domänstyrelsen får därför tillstyrka, att Wallqvist från och med år 1929
eller, om han dessförinnan avgår, från och med dagen näst efter den, då avgång
från tjänsten äger rum, tillerkännes ett årligt understöd av 804 kronor,
att utgå från statens domäners fond.

Statskontoret har anslutit sig till domänstyrelsens förslag.

Utskottet. Även utskottet finner det vara billigt, att Wallqvist efter avgång ur domänverkets
tjänst tillerkännes pension under sin återstående livstid. Vad angår
storleken av denna förmån har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka högre
belopp än det av domänstyrelsen ifrågasatta. Berörda belopp, vilket synes
böra utgå från och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten äger
rum, lärer på sätt domänstyrelsen föreslagit böra anvisas från statens domäners
fond.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 106,
må medgiva, att kontorsbiträdet vid överjägmästarexpeditionen
i västra distriktet Arvid Herman Manfred Wallqvist må från
och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten äger
rum, under sin återstående livstid uppbära en årlig pension av
804 kronor, att utgå från statens domäners fond.

Stockholm den 16 april 1928.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Pettersson
i Olovstorp, Lindgren, Johansson i Friggeråker, Dalberg, Ström och P. A. Larsson; från

andra kammaren: herrar Borggren, Winkler, Bäcklund, Lovén, Olsson i
Berg, Wikström, Kloo och Byberg.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

281259