Bankoutskottets utlåtande Nr SO.
1
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1928 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering
av vissa förutvarande regementspastorer vid
armén, jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten, den 16 mars 1928 dagtecknad proposition nr 207,
som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att regementspastorer
vid armén — slottspastorn å Karlberg däri inbegripen — vilka till
följd av genomförandet av den år 1925 beslutade försvarsorganisationen blivit
entledigade från av dem innehavda regementspastorsbefattningar, må, under
förutsättning att de den 1 juli 1928 uppnått en levnadsålder av minst 50 år,
från och med nämnda dag under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära årlig pension av 540 kronor för den, vilken som regementspastor
innehar 15 men ej 20 tjänstår, 660 kronor för den, som innehar 20 men
ej 30 tjänstår, och 780 kronor för den, som innehar 30 tjänstår eller därutöver.
Enligt 1925 års beslut rörande försvarsväsendets omorganisation skulle vissa
prästerliga befattningar vid försvarsväsendet indragas, nämligen vid armén
samtliga regementspastorsbefattningar, befattningen såsom slottspastor å Karlberg
däri inbegripen, vid flottan en bataljonspredikantbefattning samt vid
kustartilleriet en regementspastors- och en fästningspredikantbefattning. Då
innehavarna av ifrågavarande befattningar — frånsett två undantagsfall — ej
haft fullmakt å desamma, hava befattningarna i regel kunnat indragas genom
vederbörande befattningshavares entledigande.
Efter det Kungl. Maj:t enligt beslut den 24 februari 1927 funnit en av regemenspastorskonferensen
gjord framställning om ekonomiskt vederlag åt samtliga
de sålunda entledigade regementspastorerna icke föranleda någon Kungl.
Maj :ts åtgärd, har allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 9 april 1927 på närmare anförda skäl framhållit,
att det syntes centralstyrelsen, att i vad det gällde enskilda regementspastorer
borde och kunde denna fråga upptagas till ny prövning i varje enskilt fall och
Bihang till riksdagens protokoll. 1988. 8 samt. H käft. (Nr 89.j 1
9
Bankoutskottets utlåtande Nr 29.
att billighetshänsyn därvid borde tagas till långvarig tjänst och till vederbörandes
ekonomiska förhållanden i svagt avlönade befattningar samt i övrigt
till de särskilda omständigheter, som kunde motivera, att åtgärder vidtoges
för att bereda vederlag för genom tjänstens indragning förlorade löneförmåner,
varför centralstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för att bereda på grund av försvarsväsendets omorganisation entledigade äldre
regementspastorer ekonomiskt vederlag efter prövning i varje särskilt fall.
Till Kungl. Maj:t hava jämväl inkommit särskilda ansökningar från ett
flertal förutvarande regementspastorer om vederlag för de avlöningsförmåner,
varom de gått miste genom regementspastorsbefattningarnas indragning.
I ett över åtskilliga av dessa ansökningar den 8 juli 1927 avgivet utlåtande
har arméförvaltningens civila departement gjort vissa principiella uttalanden
i ämnet och i sådant hänseende anfört huvudsakligen följande.
I betraktande bland annat därav, att sökandena utan eget förvållande för
genomförande av den genom 1925 års härordning beslutade ändrade organisationen
i fråga om den andliga vården vid armén entledigats från sina befattningar,
ansåge civila departementet sig böra ifrågasätta, huruvida icke i förevarande
fall staten borde träda emellan för att bereda vederbörande någon
gottgörelse för den genom indragningen av regementspastorsarvodena dem åsamkade
minskningen i deras inkomster.
Det syntes departementet föreligga så mycket större anledning härtill, som
statsmakterna i övrigt vid genomförandet av den nya försvarsorganisationen
för tillgodoseende av personalens befogade intressen medgivit övertalig personal
förtidspensioner och avskedsersättningar till betydande belopp. Enligt
härom genom kungörelse den 15 januari 1926, nr 10, utfärdade bestämmelser
vore visserligen från rätt till dylik pension eller ersättning undantagen den,
vilkens anställning vid försvarsväsendet, i likhet med vad fallet varit beträffande
regementspastorerna, icke utgjort vederbörandes huvudsakliga sysselsättning
utan varit att betrakta såsom en bisyssla. Oberoende härav och då,
på sätt av ansökningarna framginge, regementspastorsarvodet i vissa fall utgjort
en väsentlig del av vederbörandes arbetsinkomst samt här vore fråga
om en jämförelsevis begränsad grupp av befattningshavare, beträffande vilken
en individuell undersökning i varje särskilt fall kunde komma till stånd, ansåge
civila departementet angivna omständighet icke böra utgöra hinder för beredande,
där så kunde anses skäligt, av något understöd åt f. d. regementspastorer.
Beträffande den form, vari dylikt understöd borde utgå, syntes man hava att
välja mellan antingen engångsersättning eller årlig pension. Till stöd för att
sistnämnda form borde väljas, ville departementet framhålla, att 1924 års riksdag
i anledning av därom av Kungl. Maj :t avlåten proposition tillerkänt regementspastorn,
bataljonspredikanten vid flottans station i Stockholm A. T.
Dehlgren, i anledning därav att han vid hög levnadsålder avgått från prästerlig
arvodesbefattning vid försvarsväsendet, årlig pension från allmänna indragningsstaten
(proposition nr 30, riksdagens skrivelse nr 108).
Emellertid torde det icke kunna ifrågasättas att bereda pension eller understöd
åt samtliga till följd av genomförandet av 1925 års härordning entledigade
regementspastorer vid armén, utan torde härför böra fordras, att vederbörande
uppnått viss levnadsålder och kunde räkna en icke allt för kort anställningstid
vid försvarsväsendet. Härjämte borde viss hänsyn tagas till, i vad mån mist
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 29.
a
ningen av regementspastorsarvodet kunde hava kommit att öva inflytande på
vederbörandcs ekonomiska ställning i allmänhet.
Den levnadsålder, som i enlighet härmed borde hava av vederbörande uppnåtts,
för att pension skulle kunna beviljas, syntes, i anslutning till vad i förut
åberopade kungörelse den 15 januari 192G, nr 10, stadgats i fråga om minimiålder
för rätt till förtidspension för arbetare, kunna som regel bestämmas till
50 år, och tjänståldern, likaledes i enlighet med i nämnda kungörelse meddelade
föreskrifter, till minst 15 år.
Departementet ville beträffande pensionernas belopp erinra därom, att arvodet
till regementspastorer enligt den från och med år 1922 gällande löneregleringen
för arméns personal utginge med 1,170 kronor för år räknat. Med
tillämpning av de grunder, som i liknande fall plägade följas vid bestämmande
av pensionsbelopp till statstjänare, vilka avginge från sin anställning på grund
av uppnådd viss högre levnadsålder, syntes pensionen böra utgöra ett belopp,
motsvarande omkring två tredjedelar av arvodet eller alltså 780 kronor. Möjligen
skulle det kunna ifrågasättas, att något avdrag härifrån gjordes med
hänsyn därtill, att sökandena icke haft att i sin egenskap av regementspastorer
erlägga pensionsavgifter, men då deras avgång från befattningarna, på sätt
förut framhållits, icke varit frivillig utan föranletts av genomförandet av den
nya försvarsorganisationen, ansåge departementet ett sådant avdrag icke vara
påkallat.
Då det av departementet föreslagna pensionsbeloppet, 780 kronor, beräknats
efter s. k. reglerat arvode, torde utöver detsamma icke böra utgå pensionsförhöjning
eller pensionstillägg, varemot departementet förutsatte, att vederbörande
skulle å pensionen få åtnjuta dyrtidstillägg enligt därom för f. d. befattningshavare
i statens tjänst gällande grunder.
I särskilda utlåtanden över ansökningar av här ifrågavarande art har statskontoret
framhållit, att anställning som regementspastor endast vore att anse
som en bisyssla och att därför entledigande från dylik befattning i regel icke
borde medföra beviljande av pension eller gratifikation av statsmedel åt vederbörande.
Statskontoret förutsatte dock, att undantagsfall kunde förekomma,
där omständigheter av särskilt ömmande art talade för att något understöd bleve
beviljat.
Departementschefen har för egen del anfört bland annat följande:
»Då civila löntagare, som på grund av den nya försvarsorganisationens
ikraftträdande gått miste om sin anställning vid försvarsväsendet, i regel erhållit
ekonomiskt vederlag härför, synes det mig billigt, att vederlag tillerkännes
jämväl regementspastor, som på grund av försvarsväsendets omorganisation
entledigats från regementspastorsbefattning. Synpunkten att denna
befattning möjligen kan anses hava utgjort en bisyssla i förhållande till av vederbörande
eventuellt innehavd prästerlig tjänst utom försvarsväsendet kan
icke under alla förhållanden tillmätas avgörande betydelse. Att märka är, att
det vid föregående tillfällen inträffat, att innehavare av befattningar, vilka
till sin karaktär äro jämförliga med nu förevarande, vid avgången från sagda
befattningar tillerkänts pension.
I princip ansluter jag mig till de åsikter i ämnet, som av arméförvaltningens
civila departement uttalats i förenämnda utlåtande den 8 juli 1927. Jag anser
sålunda, att ifrågavarande ekonomiska vederlag bör givas form av pension.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 29.
Motioner.
Emellertid kan det icke ifrågasättas att bereda pension åt samtliga till följd av
genomförandet av 1925 års försvarsorganisation entledigade regementspastorer
vid armén. För rätt därtill torde böra fordras, att vederbörande uppnått viss
levnadsålder och att han kan räkna en icke alltför kort anställningstid vid försvarsväsendet.
Att bevilja pension åt andra vid försvarsväsendet tidigare anställda prästmän
än regementspastorer vid armén, däri inbegripen slottspastorn å Karlberg,
synes ej böra ifrågakomma. Beträffande de till indragning bestämda prästerliga
befattningarna vid marinen är nämligen att märka, att innehavaren av
bataljonspredikantbefattningen ej kunnat entledigas, utan måst överföras på
övergångsstat, att innehavaren av regementspastorsbefattningen vid kustartilleriet
samtidigt innehaft enahanda befattning vid truppförband av armén och
vid sådant förhållande, därest pension skulle tilldelas honom för sistnämnda
befattning, ej torde böra beredas pension jämväl för befattningen vid kustartilleriet,
samt att innehavaren av fästningspredikantbefattningen vid kustartilleriet
uppburit ett arvode av allenast 150 kronor om året och att beviljande
av något ekonomiskt vederlag för ett så ringa arvode svårligen kan anses vara
rimligt.»
Slutligen har departementschefen upplyst, att antalet ifrågavarande pensionstagare
skulle komma att uppgå till knappt 20.
Till utskottets behandling hava vidare hänvisats två i anledning av ovannämnda
proposition nr 207 inom riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen
inom första kammaren nr 295 av herrar Åkerberg och Karlsson, Gottfrid,
samt inom andra kammaren nr 468 av herr Ödström jämte fem av kammarens
övriga ledamöter. I nämnda motioner har hemställts, »att -— därest Kungl.
Maj:ts proposition i detta ärende skulle vinna riksdagens bifall — riksdagen
måtte besluta, att förre regementspastorn E. F. E. Morén måtte på samma villkor
som övriga pensionsberättigade f. d. regementspastorer komma i åtnjutande
av pension».
Till stöd för yrkandet hava motionärerna anfört, bland annat, att ett vidhållande
av kravet på att vederbörande f. d. regementspastorer skulle för att bliva
pensionsberättigade hava den 1 juli 1928 uppnått 50 års ålder komme att från
pension utestänga f. d. regementspastorn E. E. E. Morén, vilken vore född den
15 december 1878, den 4 oktober 1907 konstituerats till regementspastor vid
Svea trängkår och den 1 juli 1927 entledigats från sagda befattning efter en
tjänstetid av i det närmaste 20 år. Vid bifall till propositionen nr 207 skulle
emellertid sex i tjänsten yngre regementspastorer komma i åtnjutande av pension,
därav en vilken först den 1 juni 1928 uppnådde 50 år och vid sitt avsked
innehade en tjänstetid av allenast 15 1/2 år. Härjämte hava motionärerna framhållit,
att ett bifall till deras förevarande förslag icke komme att medföra ytterligare
konsekvenser, enär Morén ensam bland till pension icke föreslagna regementspastor
med mer än 15 tjänstår innevarande år uppnådde en ålder av
50 år.
Bankoutskottets utlåtande Nr 20,
5
Beträffande motiveringen i övrigt för såväl propositionen som motionerna tilllåter
sig utskottet att hänvisa till desamma.
Utskottet delar den av statskontoret uttalade uppfattningen att, då ^anställning
såsom regementspastor är att anse som en bisyssla, entledigande från dylik
befattning i regel icke bör medföra beviljande av pension eller gratifikation av
statsmedel. Att statsmakterna vid antagandet av den nya försvarsorganisationen
ej heller tänkt sig, att vederlag i anledning av entledigande skulle tillerkännas
innehavare av bisysslor, synes utskottet framgå av de i överensstämmelse
med 1925 års riksdags beslut utfärdade bestämmelserna rörande förtidspension
och avskedsersättning åt viss övertalig civil personal vid försvarsväsendet.
Enligt dessa bestämmelser har nämligen från rätt till dylik förmån
undantagits den, vilkens anställning vid försvarsväsendet icke utgjort vederbörandes
huvudsakliga sysselsättning. Utskottet vill jämväl erinra därom, att
riksdagen hittills i allmänhet motsatt sig förslag om beviljande av pension föi
anställningar, som haft karaktär av bisysslor, detta även i fall där anställningen
varat under en lång följd av år och ersättningen för densamma avsevärt
överstigit den avlöning, som utgått till regementspastorerna. Kungl. Maj:ts
förberörda beslut den 24 februari 1927, varigenom en av regementspastorskonferensen
gjord framställning om vederlag åt samtliga entledigade regementspastorer
icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd, synes utskottet stå i god
överensstämmelse med den uppfattning, som ligger till grund för riksdagens
sålunda intagna ståndpunkt. Uti den i propositionen omförmälda, av allmänna
svenska prästföreningens centralstyrelse gjorda framställningen har icke heller
hemställts om fastställande av några generella pensioneringsbestämmelser för
ifrågavarande kategori av anställningshavare utan allenast payrkats en prövning
i varje särskilt fall av fragan om vederlag. Utskottet anser för sin del
uppenbart, att ett bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag kan medföra
icke önskvärda konsekvenser med avseende å befattningshavare tillhörande
andra områden av statsförvaltningen, vilka äro innehavare av bisysslor jämförliga
med de nu ifrågavarande.
Om utskottet således av principiella skäl ansett några generella bestämmelser
för pensionering av f. d. regementspastorer icke böra ifrågakomma, synes det
utskottet likväl befogat att i enskilda fall, där ekonomiskt trångmål eller andra
särskilda omständigheter äro för handen, pension eller understöd av statsmedel
beviljas förutvarande innehavare av anställningar såsom regementspastorer.
Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att, där så finnes påkallat, för riksdagen
framlägga förslag om åtgärder i omförmälda hänseende.
Vad härefter angår det i motionerna framställda yrkandet, lärer vid ett godkännande
av den ståndpunkt, utskottet intagit till Kungl. Maj :ts förslag, fragan
om beredande av pension åt f. d. regementspastorn Morén böra göras till
föremål för Kungl. Ma.j:ts prövning, innan riksdagen tager ställning till denna
fråga. Vid sådant förhållande torde något särskilt yttrande från utskottets
sida rörande ifrågavarande fall icke här erfordras.
På grund av vad sålunda anförts far utskottet hemställa,
Utskottet.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 29.
a) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke må av
riksdagen bifallas; samt
b) att förevarande motioner I: 295 och II: 468 må anses besvarade
genom vad utskottet här ovan anfört.
Stockholm den 13 april 1928.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Pettersson
i Olovstorp, Enhörning, Dalberg, P. A. Larsson, Sanden* och Bodin;
från andra kammaren: herrar Borggren, Bäcklund, Byberg, Höglund, Paulsen,
Thore, Johansson i Edsbyn* och Lindmark*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
2813 IS