8
Bankoutskottets utlåtande Nr 12.
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1928 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om höjning av
pensionsåldern för manliga folkskollärare.
I en inom andra kammaren av herr Bengtsson i Kullen jämte sex av kammarens
övriga ledamöter väckt, till bankoutskottets förberedande behandling
hänvisad motion nr 184 har hemställts, »att riksdagen ville besluta, att pensionsåldern
för manliga folkskollärare höjes från 60 till 65 år».
Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet. Såsom i motionen erinrats, hava liknande förslag under senare år upprepade
gånger varit föremål för riksdagens prövning. Sålunda förelågo till
bankoutskottets behandling vid 1923 och 1924 års riksdagar motioner, i vilka
föreslagits begäran hos Kungl. Maj:t om utredning rörande höjning av manliga
folkskollärares pensionsålder. Över den vid 1923 års riksdag väckta
motionen i ämnet inhämtade bankoutskottet yttranden av skolöverstyrelsen,
styrelsen för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. (numera
statens pensionsanstalt) samt statskontoret. Beträffande innehållet i dessa
yttranden tillåter sig utskottet att hänvisa till sitt i ämnet den 10 april 1923
avgivna utlåtande (nr 24).
Bankoutskottet För egen del anförde utskottet i nämnda utlåtande följande:
1923, »Av den redogörelse, som skolöverstyrelsen lämnat för den tidigare be
handlingen av förevarande fråga, framgår, att pensionsåldern för folkskollärare,
då folkskollärarnas pensionsinrättning år 1866 tillkom, bestämdes till
60 levnadsår, men att densamma redan 10 år senare — genom kungörelse
den 24 november 1876 —- nedsattes till 55 år. Pensionsåldern förblev sedermera
orubbad till år 1918, då den i samband med den senaste löneregleringen
för folkskollärarkåren åter höjdes till 60 levnadsår.
Det torde icke kunna förnekas att, såsom motionären även framhållit,
det för staten måste anses vara angeläget, att folkskollärarnas arbetskraft
i tillbörlig grad utnyttjas; och synes fördenskull en alltför tidig pensionering
av denna tjänstemannagrupp böra undvikas. Med hänsyn till skolans
bästa torde emellertid, på sätt skolöverstyrelsen erinrat, starka skäl tala
för att i fråga om folkskollärarna bibehålla en lägre pensionsålder än den,
som i allmänhet fastställts för civila befattningshavare i statens tjänst.
Att, såsom motionären synes åsyfta, med avseende å pensionsåldern likställa
folkskolans lärare med lärarna vid de allmänna läroverken torde
icke vara möjligt med hänsyn till de väsentliga olikheterna i tjänstgörings
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 12. 9
förhållandena vid dessa båda slag av läroanstalter. Det övervägande flertalet
folkskolor hava nämligen endast en lärare, medan vid ett allmänt läroverk
undervisningen alltid bestrides av flera lärarkrafter. I de fall, där
tjänstgöringsförhållanden eller andra omständigheter medgiva en utsträckning
av folkskollärarens tjänstetid, är emellertid möjlighet till sådan utsträkning
beredd genom den bestämmelse, enligt vilken de lokala skolinyndig
heterna må medgiva rätt för lärare att under fem år efter uppnådd pensionsålder
kvarstå i tjänst. Denna bestämmelse, vilken, åtminstone under
de senaste åren i stor utsträckning synes hava vunnit tillämpning, är enligt
utskottets uppfattning i hög grad ägnad att motväga de olägenheter ur
statsekonomisk synpunkt, som enligt motionärens mening äro förenade med
de nuvarande bestämmelserna rörande pensionsåldern.
Av skäl, som här angivits, och då tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits
beträffande verkningarna av den så nyligen vidtagna höjningen av folkskollärarnas
pensionsålder, har utskottet nu icke ansett sig kunna tillstyrka
någon ändring i förevarande avseende.»
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Detta
blev även riksdagens beslut.
Vid frågans behandling år 1924 (bankoutskottets utlåtande nr 10) hänvisade
utskottet till vad i utlåtandet år 1923 anförts samt tilläde, att de
skäl, som i nämnda utlåtande anförts, syntes fortfarande äga giltighet. Utskottet
erinrade i detta sammanhang ånyo om det stadgande, enligt vilket
vederbörande skolmyndigheter må medgiva lärare tillstånd att under högst
fem år efter uppnådd pensionsålder kvarstå i tjänst, samt anförde, att denna
bestämmelse, såvitt erfarenheten givit vid handen, syntes i de fall, där vederbörande
lärare funnes även efter uppnådda 60 levnadsår kunna på tillfredsställande
sätt bestrida sin tjänst, i avsevärd utsträckning hava vunnit tilllämpning.
Under sådana förhållanden och då några nya skäl av beskaffenhet
att kunna föranleda ett frångående av den ståndpunkt, utskottet föregående
år intagit i frågan, ej blivit anförda, fann utskottet sig böra avstyrka
bifall till den nu förevarande motionen.
Utskottet hemställde alltså, att den föreliggande motionen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd. Kamrarna biföllo vad utskottet sålunda
föreslagit.
De synpunkter som utskottet, enligt vad den här lämnade redogörelsen
utvisar, tidigare anlagt vid behandlingen av förevarande spörsmål, synas
i huvudsak fortfarande äga berättigande. Utskottet förbiser visserligen icke,
att det med hänsyn till frågans ekonomiska betydelse är av vikt, att en
alltför tidig pensionering av förevarande befattningsbavargrupp icke upprätthålles,
men finner å andra sidan uppenbart, att pensionsåldern icke av
ekonomiska skäl bör sättas så högt, att allvarliga olägenheter för folkundervisningen
därav kunna befaras. I varje fall vill det förefalla tveksamt, huruvida
tillräcklig erfarenhet ännu kan anses föreligga för ett tillförlitligt be
Bihang
till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 7 häft. (Nr 9—12.) 332 28 2
Bankoutskottét
1924.
Utskottets
yttrande -
10 Bankoutskottets utlåtande Nr 12.
dömande av verkningarna av den senaste höjningen av folkskollärarnas pensionsålder.
Enligt utskottets mening synes det icke böra ifrågakomma, att riksdagen
skulle, såsom motionärerna föreslagit, utan närmare utredning fatta beslut
om eu höjning av manliga folkskollärares pensionsålder till 65 år. Med
hänsyn till vad nyss anförts har utskottet ej heller funnit tillräcklig anledning
föreligga att tillstyrka en begäran hos Kungl. Maj:t om utredning av
frågan. Utskottet förutsätter, att de statliga myndigheter, vilkas verksamhetsområden
frågan närmast berör, ägna densamma sin uppmärksamhet och,
om skäl därtill skulle anses föreligga, vidtaga åtgärd för att bringa frågan
under statsmakternas omprövning. Utskottet vill i detta sammanhang erinra,
att förslag sedan några år tillbaka föreligger angående lönereglering för bland
andra lärare vid folkskolor. Då enligt nämnda förslag med en dylik lönereglering
automatiskt skulle följa jämväl en pensionsreglering, synes det
naturligt, att frågan om befattningshavarnas pensionsålder göres till föremål
för övervägande i samband med löneregleringsfrågans behandling. Det må
framhållas att, såsom jämväl av det föregående inhämta», den år 1918 beslutade
höjningen av pensionsåldern från 55 till 60 år företogs i samband
med den vid 1918 års lagtima riksdag genomförda löneregleringen för folkskolornas
lärarpersonal.
Under åberopande av vad nu- yttrats anser utskottet den föreliggande
motionen icke böra föranleda åtgärd från riksdagens sida. Utskottet hemställer
alltså,
att förevarande motion II: 184 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 februari 1928.
På bankoutsköttets vägnar:
G. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling ihöln utskottet Hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Pettersson i
Olovstorp, Lindley, Lindgren, Johansson i Friggeråker, Dalberg och Andersson i Hedsta;
från andra kammaren: herrar Borggren, Bäcklund, Wikström, Kloo, Ryberg, Svensson*
i- Betingetorp, Törnkvist i Bjuv och Thore.
Stockholm, K. ij. Beckmans Bofctr.. 1JT28;