Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 1
JJr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1928 kl. 12 in.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande, i anlening
av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande över förslag till kungörelse angående
förbud mot utförsel från riket av smidbart järnskrot dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 27 januari 1928 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 26, vilken överlämnats till första lagutskottet och sedermera
enligt överenskommelse mellan detta utskott och bevillningsutskottet
hänskjutits till behandling i sammansatt bevillnings- och första lagutskott,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden för nämnda dag, begärt riksdagens
yttrande över följande, vid propositionen fogade
Förslag
till
Kungörelse
angående förbud mot utförsel från riket av smidbart järnskrot.
Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer:
1 §.
Från och med den 1 mars 1928 må utförsel till utrikes ort icke äga
rum, vare sig sjö- eller landvägen, av följande i gällande statistiska varuförteckning
under nedanstående nummer upptagna vara:
Nummer i statistiska |
Varuslag |
|
Ur |
874 |
Järn och järnlegeringar: smidbart järnskrot: annat |
2 §.
I fråga om det i denna kungörelse stadgade förbud skall förordningen
den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. äga tillämpning.
3 %.
Denna kungörelse gäller tillsvidare till och med den 31 augusti 1928.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 7 samt. 2 avd. 2 häfl. (Nr 2.)
1
Utskottets
utlåtande den
17 februari
1928.
Framställningar
och
yttranden angående
exportförbud
å
järnskrot.
2 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.
Till sammansatta bevillnings- och första lagutskottet hava jämväl överlämnats
följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr 239 i första kammaren av herr örne och
nr 411 i andra kammaren av herr Röing, i vilken sistnämnda motion herr
Osberg instämt, dels ock motionen nr 240 i första kammaren av herr Asplund.
I anledning av nämnda proposition och motioner avgav sammansatta
bevillnings- och första lagutskottet den 17 februari 1928 utlåtande, nr 1.
Häri anförde utskottet följande:
»Genom kungörelse den 23 september 1927 har Kungl. Maj:t utfärdat
förbud mot utförsel från riket av smidbart järnskrot. Giltighetstiden för
detta förbud utgår den 29 innevarande månad, från vilken tidpunkt den i
förevarande proposition såsom förslag intagna författningen är avsedd att
komma i tillämpning.
Den tid, som sålunda står utskottet och riksdagen till buds för behandling
av den föreliggande frågan, synes allt för knapp för ett ställningstagande
till frågan i hela dess vidd. Dessutom torde det kunna vara av
betydelse för bedömandet att erhålla tillfälle att iakttaga, huru förhållandena
på området under någon tid framåt utveckla sig. Av sådana skäl och
då det icke bör möta några betänkligheter, att förbudet erhåller förlängd
giltighet till utgången av nästinstundande maj månad, har utskottet ansett
sig böra något uppskjuta sitt ställningstagande till frågan, huruvida förbudet
bör förlängas efter maj månads utgång, och kommer utskottet att vid avgivande
av slutligt utlåtande i anledning av propositionen jämväl yttra sig
i anledning av vad i ovannämnda tre motioner anförts och hemställts.»
I överensstämmelse med utskottets hemställan beslöt riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t
dels anmäla, att riksdagen icke hade något att erinra mot att en kungörelse
av det innehåll, som det vid propositionen fogade författningsförslaget
angåve, erhölle giltighet till och med den 31 maj 1928;
dels ock förklara, att riksdagen framdeles komme att avgiva slutligt
yttrande över det i propositionen intagna förslaget till kungörelse samt de
i anledning av propositionen väckta motionerna.
En kungörelse av berörda innehåll och med giltighetstid till och med den
31 maj 1928 har också av Kungl. Maj:t utfärdats den 24 februari innevarande
år.
Kungl. Maj:ts ovannämnda kungörelse den 23 september 1927 angående
förbud mot utförsel från riket av smidbart järnskrot var, såsom av det
åberopade statsrådsprotokollet framgår, föranledd av en utav fullmäktige i
jernkontoret gjord framställning den 30 april 1927, i vilken fullmäktige,
Sammansatta bevillning s- och första lag utskott (ds utlåtande Nr 2. 15
under åberopande av innehållet i en från jernkontorets tull- och traktatkommitté
inkommen skrift, hemställde om utfärdande av exportförbud snarast
möjligt å smidesjärnskrot, hänförligt till tulltaxerubriken 874. I anledning
av denna framställning hade kommerskollegium den 7 maj 1927
avgivit en promemoria i ärendet. I skrivelse den 12 september 1927 hade
fullmäktige i jernkontoret sedermera, under hänvisning till innehållet i ett
av ovannämnda kommitté avgivet yttrande över vissa bruksbolags erinringar
beträffande de dåvarande förhållandena å skrotmarknaden, hemställt, att
exportförbudsfrågan måtte ägnas möjligast skyndsamma behandling, över de
båda framställningarna avgåvo järnbrukssakkunniga och generaltullstyrelsen
infordrade utlåtanden. Slutligen uttalade kommerskollegium i skrivelse den
21 september 1927 i anledning av en från handelsdepartementet gjord
förfrågan, att ovan berörda, inom kollegium utarbetade promemoria fortfarande
i allt väsentligt vore ett uttryck för kollegii uppfattning i sakfrågan.
Beträffande innehållet i dessa framställningar och yttranden får
utskottet hänvisa till propositionen.
Sedermera hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 16 januari
1928 gemensamt avgivit infordrat utlåtande, dels huruvida den utfärdade
kungörelsen angående exportförbud borde förlänas förlängd giltighetstid utöver
den 29 februari 1928, dels ock i sådant fall i vad mån omfattningen
av förbudet möjligen kunde inskränkas, och hava ämbetsverken efter järnkontorets
hörande hemställt, att utförselförbudet måtte med viss angiven
begränsning utsträckas att gälla till och med den 31 augusti 1928.
Med avseende å skrotexportförbudet, sett ur internationell synpunkt, framhöll
departementschefen i det propositionen bilagda statsrådsprotokollet följande:
»Vid en på nationernas förbunds initiativ avhållen diplomatisk
konferens i Geneve i oktober och november 1927 antogs en internationell
konvention rörande avskaffandet av förbud och restriktioner mot import
och export. I denna konvention, vilken såsom grundregel uppställer upphävandet
av dylika förbud och restriktioner i deras egenskap av handelspolitiska
kampmedel, intogs på yrkande av ett flertal vid konferensen representerade
nationer en övergångsbestämmelse, vilken medger de fördragsslutande
parterna att vid underskrivande av konventionen göra förbehåll
av temporär karaktär med avseende å vissa varor. Dessa förbehåll förklarades
emellertid uttryckligen endast skola avse att gälla så lång tid som de
omständigheter, vilka föranlett respektive förbudsåtgärder, fortfarande äga
bestånd. Av de aderton stater, vilka vid konferensens slut den 8 november
1927 undertecknade konventionen, hava följande anmält dylikt provisoriskt
förbehåll med avseende å exporten av järnskrot samt avfall av andra metaller
och legeringar, nämligen Tyskland, Österrike, Belgien, Frankrike,
Ungern, Italien, Luxemburg, Rumänien och Tjeckoslovakien. Av det
svenska ombudet vid konferensen anmäldes under förhandlingarnas gång
att Sverige även för sin del torde komma att göra förbehåll för järnskrot,
Skrotexportförbudet
ur
internationell
synpunkt.
Departeme nts•
chefen.
4 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.
men påpekades samtidigt att Sverige utfärdat sitt förbud sist av alla de
europeiska länder, som infört sådant, vilket tydligt angåve det svenska förbudets
karaktär av rent defensiv åtgärd. Då Sverige sedermera enligt
Kungl. Maj:ts beslut den 2 december 1927 undertecknade ifrågavarande konvention,
förbehölls i enlighet härmed rätten att förbjuda utförseln av järnskrot».
Departementschefen har för egen del vidare anfört följande:
»Med avseende å de omständigheter, som på sin tid föranledde utfärdandet
av det intill utgången av februari månad 1928 gällande exportförbudet
för smidbart järnskrot, ber jag att få hänvisa till vad den nu lämnade redogörelsen
därom innehåller. Av samma redogörelse framgår, att de förhållanden
på den internationella skrotmarknaden, vilka framkallade denna
extraordinära skyddsåtgärd till förmån för den svenska järnhanteringen mot
uttömmande av de inhemska tillgångarna å skrot, alltjämt bestå. Med
hänsyn härtill finner jag, lika med ämbetsverken, angeläget, att det nu
gällande exportförbudet, i avvaktan på att mera normala förhållanden inträda
på den internationella skrotmarknaden, i huvudsak tillsvidare upprätthålles.
Jag förbiser härvid ingalunda, att upprätthållandet av ett dylikt förbud,
ur principiell synpunkt sett, kan betecknas såsom en avvikelse från den i
och för sig riktiga handelspolitik, som föres från Sveriges sida och som
innebär en strävan att medverka till återställande av ett fritt internationellt
varuutbyte. Också med avseende å handeln med järnskrot har denna ståndpunkt
från svensk sida vidhållits så länge detta över huvud kunde anses
rimligt med hänsyn till det egna näringslivet. Då det emellertid visat sig,
att andra järnproducerande stater alltjämt upprätthålla sin restriktionspolitik
på detta område och den redan förut med synnerliga svårigheter arbetande
svenska järnindustriens läge härigenom än ytterligare försämrats, har det
befunnits oundgängligt att vidtaga åtgärder för att i detta avseende tillvarataga
dess intressen.
Beträffande den omfattning ett förlängt förbud bör erhålla, har jag icke
någon erinran att göra mot ämbetsverkens därutinnan framställda förslag.
Genom fortsatt tillämpning av licensförfarande lärer tillfälle till export böra
beredas i fråga om sådant skrot, som eljest på grund av sin beskaffenhet
visar sig mindre användbart för den inhemska järntillverkningen eller av
annan grund icke är av intresse för densamma.
I avseende å den tid, varunder ett förnyat exportförbud borde vara gällande,
hava ämbetsverken föreslagit, att denna skulle fastställas till sex
månader. Häremot är från min sida icke något att erinra. Jag förutsätter
härvid emellertid, att förbudet även efter utgången av berörda tid bör, i
den mån så skulle visa sig erforderligt, erhålla förlängd giltighet.
I enlighet med vad jag sålunda anfört, har jag för avsikt att nu framlägga
förslag till författning i ämnet. Med hänsyn till ärendets beskaffenhet
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 5
anser jag emellertid lämpligt, att riksdagens yttrande inhämtas rörande
berörda förslag».
Utskottet övergår härefter till att redogöra för innehållet i de med anledning
av propositionen väckta, till utskottets behandling hänvisade motionerna.
I de lika lydande motionerna nr 239 i första kammaren av herr örne Motionerna
och nr 411 i andra kammaren av herr Röing, i vilken sistnämnda motion
herr Osberg instämt, har hemställts:
»att riksdagen i anledning av propositionen nr 26 ville för Kungl. Maj:t
anmäla, att riksdagen finner den föreslagna kungörelsen angående förbud
mot utförsel från riket av smidbart järnskrot icke böra givas längre giltighet
än till och med den 30 april 1928, efter vilken tidpunkt den icke
bör förnyas.»
Till stöd för detta yrkande har anförts i huvudsak följande.
Det utfärdade förbudet för visst järnskrot innebure, att ägarna av den
till utförsel förbjudna varan avhändes per viktenhet räknat en viss summa,
vilken tillfördes företagarna i järnbruksbranschen och detta utan hänsyn
i varje särskilt fall till de förras ekonomiska ställning eller de senares behov
av varan. Ett dylikt ingrepp i den privata äganderätten vore i en
rättsstat knappast försvarbart i andra fall än då statens och folkets tillvaro
och högsta livsintressen vore hotade. Konsekvenserna av ett fortsättande
på den inslagna vägen vore också avskräckande, i det att detsamma
lätt skulle kunna leda till ett återinförande av hela krigstidsapparaten med
dess export- och importförbud, prisregleringar och ransoneringsbestämmelser.
Från internationell synpunkt vore också restriktioner på varuomsättningens
område fördärvliga, och då Sverige deltagit i utarbetandet av en internationell
konvention rörande avskaffandet av dylika restriktioner berövade landet
sig, genom att självt göra ett avsteg från den enda i längden hållbara
vägen, en del av den prestige, som vore förutsättningen för att kunna med
utsikt till framgång arbeta för tillämpning av riktiga principer i det internationella
ekonomiska umgänget.
Då i ett mycket stort antal länder exporten av järnskrot vore fri och vid
sjötransporter avståndet ej spelade så avgörande roll, att dessa länder enbart
på grund av sitt läge skulle vara uteslutna som leverantörer till Sverige
av nämnda vara, kunde man icke finna något verkligt stöd för fortsatt exportförbud.
De svårigheter, som uppstått för tillfredsställandet av den svenska järnhanteringens
skrotbehov, syntes till ej oväsentlig del vara att söka i exportförbudet
självt. De angivna siffrorna för skrotexporten från vårt land visade
nämligen att det just varit det överhängande hotet om förbudet, som
föranlett säljarna att i tid bringa varan utanför landets gränser. Export
-
6 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.
Motionen
1:240.
förbudet verkade också enligt vad erfarenheten från världskriget utvisat
genom själva sin tillvaro hämmande på tillförseln.
Slutligen syntes det, så vitt av propositionen framginge, som om regeringen
före utfärdandet av exportförbudet icke gjort några mer energiska
försök att utverka exportlicenser å skrot, vilka försök i betraktande av vårt
vänskapliga förhållande till de länder, som infört dylikt förbud, liade bort
krönas med framgång.
I motionen 1: 240 av herr Asplund har hemställts,
»att riksdagen ville vid avgivande av det yttrande, som av Kungl. Maj:t
begärts i proposition nr 26 angående förbud mot utförsel från riket av smidbart
järnskrot, låta de synpunkter, som anförts i denna motion, komma till
uttryck.»
Med avseende å motionens innehåll må i korthet anföras följande.
Motionären erinrar till en början om den förskjutning i användningen av
råvaror, som ägt rum vid framställning av järn enligt martin- samt degeloch
elektrostålmetoderna, i det att tackjärnet allt mera kommit att ersättas
med skrot, till följd varav priset å skrot i högre grad än priset å tackjärn
blivit bestämmande för götpriset. Då skrotpriset varit lågt under senare
år, låge häri ett huvudskäl till att den inhemska handelsjärnstillverkningen
icke helt överflyglats av importjärnet. Om emellertid priset å skrot komme
att stiga genom att exporten av varan finge fortsätta lika hejdlöst som importen
av dumpat järn, bleve nämnda tillverkning vanskligare.
Efter att sedermera hava ingått på kvalitetståltillverkningen framhåller
motionären vikten av att vi, för att kunna bibehålla vår ställning på detta
område, framför allt hava tillgång till billig kraft och anvisar vissa utvägar,
genom vilka enligt motionärens mening kraftpriset skulle kunna
nedbringas.
Motionären bemöter vidare vissa i herrar Örnes och Röings motioner
gjorda uttalanden och framhåller bland annat, hurusom nedläggandet av
tillverkningen av handelsjärn vid våra verk till följd av skrotbrist, tills
gynnsammare förhållanden inträtt, vore en ur arbetslöshetssynpunkt allvarlig
fråga, vilken icke vederbörligen beaktats av nämnda motionärer.
Vad handelsjärnverken beträffade, måste första åtgärden vara att söka
bringa desamma så långt möjligt motsvarande förmåner som konkurrenterna
i andra länder, nämligen tillgång till köpskrot av tillfredsställande kvalitet
och i tillräcklig mängd, detta särskilt med hänsyn till den i Sverige rådande
högre tillverkningskostnaden för tackjärn. En sådan tillgång på järnskrot
kunde för närvarande, då exportförbud eller prohibitiva exporttullar vore
rådande i de i fråga om skrottillgång viktigaste länderna, icke beredas på
annat sätt än att åt de svenska järnverken förbehölles det skrot, som finnes
inom landet. Då ett exportförbud med endast några månaders varaktighet
frestade innehavare av järnskrot att kvarhålla detsamma, tills förbudet beräknades
upphöra, och då järnbrukens skrotbehov icke så snart kunde fyllas,
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 7
torde man icke kunna undgå att utsträcka förbudet efter den föreslagna
tiden 31 augusti. Under sådana förhållanden syntes starka skäl föreligga
att redan nu utsträcka förbudet exempelvis ett år eller till den 1 mars 1929,
varigenom riksdagen också skulle få tillfälle att, innan något upphävande
av förbudet kunde ifrågakomma, på nytt pröva frågan under då föreliggande
omständigheter.
Med fullt erkännande av det berättigade i de strävanden för avskaffande
av förbud och restriktioner mot import och export, som på senare tider
gjort sig gällande och i vilka Sverige tagit verksam del, måste å andra sidan
beaktas, att situationer kunna inträda, i vilka det blir nödvändigt för
ett land att till skyddande av synnerligen viktiga intressen vidtaga åtgärder,
vilka under andra förhållanden måste betraktas såsom förkastliga. Sålunda
lär det endast kunna betecknas såsom ett utslag av självbevarelse,
att, då på grund av kända förhållanden praktiskt taget alla järnproducerande
länder, från vilka införsel till Sverige av järnskrot kan förekomma,
utfärdat exportförbud å nämnda vara eller belagt utförseln med exportavgifter
av prohibitiv natur, vårt land genom att följa det sålunda givna
exemplet tillförsäkrade sin egen järnhantering förmånsrätt till det skrot, som
uppstår här i landet. Det lär nämligen, tvärt emot vad i motionerna 1: 239
och II: 411 antagits, förhålla sig så, att, med hänsyn till den stegring i
tillverkningskostnaderna för handelsjärnet, som även en mindre väsentlig
fraktökning å järnskrot förorsakar, vid sjötransporter av sistnämnda vara
avståndet spelar en avgörande roll.
Den uppfattning, som ävenledes kommit till uttryck, nämligen att svårigheterna,
som uppstått för tillfredsställandet av den svenska järnhanteringens
skrotbehov, till ej oväsentlig del vore att söka i exportförbudet självt, enär
det just varit det överhängande hotet om förbud, som föranlett säljarna
att i tid bringa varan utanför landets gränser, finner icke stöd i de officiella
uppgifterna angående exporten. Av dessa framgår nämligen, att redan från
och med oktober månad 1926 en avsevärd stegring av exporten inträtt, nämligen
från i genomsnitt 277 ton per månad under årets tre första kvartal
till respektive 566, 911 och 1,525 ton under årets tre sista månader. Även
utförselsiffrorna för de första månaderna år 1927 utvisa en jämn stegring,
nämligen från 1,528 ton i januari till 3,857 ton i april, då framställning
först gjordes angående exportförbudets utfärdande. Även i våra grannländer
Danmark och Norge inträdde under samma tidsperiod en avsevärd
stegring i exporten.
För den föreliggande frågans ytterligare belysning anser sig utskottet
böra meddela följande uppgifter angående Sveriges in- och utförsel av järnskrot
under de tre sista åren och dess fördelning på olika länder.
Utskottets
yttrande.
8 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.
Införsel av Järnskrot från olika länder.
(Kilogram.)
Å r |
1924 |
1925 |
1926 |
1927 |
Norge ............................................. |
11,117,686 |
5,836,971 |
6,977,684 |
|
Danmark ....................................... |
22,604,519 |
5,458,770 |
9,673,409 |
|
Finland .......................................... |
411,550 |
— |
— |
/Specifikation |
Tyska riket .................................... |
3,226,188 |
198,542 |
3,307,323 |
|
Nederländerna ................................. |
— |
53,740 |
— |
|
Storbritannien ................................. |
13,208 |
— |
— |
|
Polen ............................................. |
200,000 |
— |
10,000 |
|
Danzig............................................. |
— |
28,840 |
— |
|
Övriga länder ................................. |
1,026 |
7,715 |
3,139 |
|
37,574,167 |
11,584,578 |
19,971,555 |
7,203,964 |
Utförsel av järnskrot till olika länder.
(Kilogram.)
Å r |
1924 |
1925 |
1926 |
1927 1 |
Norge ............................................. |
843,418 |
504,596 |
''701,056 |
1,604,436 |
Danmark ....................................... |
1,046,617 |
2,178,376 |
585,606 |
1,207,848 |
Finland ......................................... |
— |
— |
177,178 |
562,720 |
Tyska riket .................................... |
892,521 |
4,458,420 |
2,792,260 |
16,980,804 |
Nederländerna ................................. |
— |
— |
32,160 |
15,000 |
Storbritannien ................................. |
1,189,114 |
852,811 |
582,174 |
718,935 |
Tjeckoslovakiet ................................. |
82,280 |
222,880 |
456,000 |
396,630 |
Lettland......................................... |
— |
— |
— |
19,000 |
Polen ............................................. |
— |
493,560 |
101,180 |
6,838,370 |
Danzig............................................ |
— |
5,000 |
— |
8,024,247 |
Frankrike ...................................... |
— |
— |
20,000 |
— |
U. S. A........................................... |
50,000 |
— |
— |
16,476 |
Övriga länder ................................. |
10,630 |
— |
— |
— |
4,115,080 |
8,717,643 |
5,447,674 |
36,384,466 |
Under det att sålunda handelsstatistiken för åren 1924—1926 utvisade ett
importöverskott av respektive 33,459, 2,867 och 14,524 ton, förefanns år 1927
ett exportöverskott av 29,180 ton. Detta förhållande jämte det stegrade
behov av lämpliga kvaliteter järnskrot, som gjort sig gällande och vars
tillfredsställande är ett huvudvillkor för uppehållandet av vår tillverkning
av handelsjärn, har haft till följd, att skrottillgången för närvarande icke
motsvarar järnbrukens behov. Enligt en på föranstaltande av järnkontoret
1 Förhandsuppgiit.
Sammansatta hevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 9
verkställd utredning, vilken omfattar lagertillgången på järnskrot vid 17
av de större skrotlorbrukande verken och sålunda torde få anses karakterisera
det allmänna läget, utgjorde dessa verks lagerbestånd den 1 maj
1928 endast 18,233 ton mot en för årstiden normal kvantitet av omkring
32,900 ton.
Med hänsyn till den sålunda inom landet rådande knappheten på järnskrot,
vilken även vitsordats i affärskorrespondens, som företetts för utskottet,
torde uppmärksamheten fästas därvid, att även efter exportförbudets
ikraftträdande en avsevärd export av järnskrot förekommit. Detta förklaras
enligt uppgift bland annat därav, att förtent plåtskrot icke röner efterfrågan
inom landet samt att vissa slag av högvärdigt skrot betingat liögre pris än
de svenska bruken kunnat betala. Vid licenssystemets tillämpning torde
hänsyn hava tagits till skrothandelns intressen, så långt detta ansetts lämpligen
kunna ske.
Av särskilt intresse hade givetvis varit att noggrant kunna följa prisutvecklingen
beträffande järnskrot såväl här som å den utländska marknaden.
Att åstadkomma en fullt tillförlitlig sådan jämförelse låter sig emellertid
icke göra, enär kvaliteterna växla samt priserna dessutom äro beroende
på olika fraktkostnader och andra faktorer. På föranstaltande av handelsdepartementet,
där man sökt följa utvecklingen på ifrågavarande område,
har emellertid gjorts en utredning för bedömande av prisrörelsen å järnskrot
under åren 1927 och 1928, vilken utredning ställts till utskottets
förfogande. Prisen hava dels införskaffats från 6 större järnverk, ävensom
från 13 firmor, vilka driva handel med skrot, dels vid personligt besök
hos en större köpare hämtats direkt ur räkenskaperna. På grund av ovanberörda
svårigheter att beträffande olika kvaliteter ernå fullt jämförliga
siffror har man vid utredningen inskränkt sig till att söka finna medeltalen
för enbart prima chargerbart skrot. Härvid hava följande medeltal erhållits:
Pris per ton, fritt svenska bruk, å prima chargerbart gods.
1927 |
Jan. |
Febr. |
Mars |
April |
Maj |
Juni |
K r o |
n o r |
1 |
||||
Järnbruken (Aritmet. medeltal)........................ |
53: — |
51:- |
52: — |
55: — |
57: — |
57: —| |
En köpare (Vägda medeltal) ........................... |
50: 7 0 |
49: 9 0 |
50: 80 |
52: 60i 57: so |
56: 301 |
|
Skrotfirmor (Aritmet. medeltal)........................ |
53: — |
52: — |
51: — |
52: - |
55:- |
57:—| |
Juli |
Aug. |
Sept. |
Okt. |
Nov. |
Dec. |
|
K r o |
n o r |
|||||
Järnbruken (Aritmet. medeltal)........................ |
56: - |
57: — |
55: — |
55: — |
55: — |
55: — |
En köpare (Vägda medeltal) ........................... |
55: 30 |
55: 7 5 |
55: — |
54: — |
55: BO |
56: 60, |
Skrotfirmor (Aritmet. medeltal)........................ |
58: — |
56: — |
56: — |
54: — |
55: — |
55:-i |
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 7 samt. 2 avd. 2 häft. (Nr 2.) 2
10 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.
Pris per ton, iritt svenska bruk, å prima chargerbart gods.
1928 |
Jan. |
Febr. |
Mars |
April |
K r o |
n o r |
|||
Järnbruken (Aritmet. medeltal) .............................. |
55: — |
bl: — |
bl: — |
57: — |
En köpare (Vägda medeltal) ................................. |
56: 18 |
bl: 20 |
bl: 80 |
57: 20 |
| Skrotfirmor (Aritmet. medeltal) .............................. |
55: — |
56: — |
bl: — |
58: — |
De mindre betydande skiljaktigheter, som föreligga, hava förklarats därmed,
att uppgifterna från köpare och säljare icke alltid motsvarade likartade
partier.
Till jämförelse med ovan angivna pris å den svenska marknaden hava i
utredningen anförts vissa exportpriser. De uppgifter, som erhållits om dessa,
betecknas emellertid såsom mycket sparsamma och avse icke senare leveranser
än under september 1927.
Exportpriser, fob. svensk hamn.
1927 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept.
Kronor per ton 45-51 50-55 49-56 49—62 52-60 56-61 51:50-59:25 59:2 6 56
För vinnande av full jämförelse med de svenska priserna bör antingen
till ovanstående belopp läggas frakterna från exporthamnen eller ock från
de svenska prisen dragas frakterna till järnverken. Dessa frakter äro givetvis
mycket växlande efter olika lokala förhållanden. Följande medelfraktkostnader
hava emellertid uppgivits:
Från Stockholm till Horndal ...........
» » » Hallstahammar
» » » Smedjebacken...
» Göteborg »
» Gävle »
» » »
» Malmö »
» » »
Västanfors .......
Horndal ..........
Smedjebacken ..
Hallstahammar
Kallinge ..........
kronor 5: 4 o
» 6: —
» 7:20
» 10: —
» 4:6 0
» 8: -
» 15:5 0
» 6: —
Av intresse hade även varit, om man till jämförelse med de pris, som
de svenska järnbruken betalat för sitt skrot, kunnat utröna, vilka pris
skrotet betingat hos de mekaniska verkstäderna. Svårigheten att härvidlag
erhålla jämförbara siffror är än mera påtaglig än då det gäller att påvisa
brukens inköpspris och skrothandlarnas försäljningspris. Enligt vad en
representant för en av våra större mekaniska verkstäder för utskottet upplyst,
växlar det pris, som verkstäderna kunnat erhålla för järnspån, så avsevärt
som mellan 15 och 45 kronor för ton, allt efter olika kvaliteter.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2. 11
Denna representant betecknade emellertid prisfrågan å skrot såsom varande
av underordnad betydelse för verkstäderna.
Om den verkställda utredningen också icke fullt tillfredsställande kunnat
belysa det inhemska skrotprisets förhållande till världsmarknadspriset, synes
densamma dock icke giva stöd för den uppfattningen, att priset å järnskrot
här i landet varit föremål för någon nedpressning.
På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till den inhemska
handelsjärntillverkningens betryckta läge, vilket skulle än mera försämras,
därest tillgången på järnskrot av lämplig kvalitet genom exportens frigivande,
innan andra skrotkonsumerande länder vidtagit samma åtgärd,
skulle ytterligare begränsas, finner utskottet goda skäl tala för en utsträckning
av det nu gällande utförselförbudets giltighetstid.
Då emellertid genom exportförbudets upphävande i de på skrotmarknaden
med Sverige konkurrerande länderna eller till följd av andra omständigheter
ändring i det nuvarande läget kan tänkas inträda, och exportförbudet
givetvis icke bör upprätthållas längre än förhållandena oundgängligen kräva,
kan utskottet icke ansluta sig till den av herr Asplund i hans motion uttalade
meningen angående lämpligheten att redan nu utsträcka förbudet till
senare tidpunkt än den i Kungl. Maj:ts proposition angivna.
Utskottet får alltså hemställa,
l:o) att riksdagen måtte, med avslag å de likalydande
motionerna 1:239 av herr Örne och II: 411 av herr
Röing, i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen
vid granskning av det vid förevarande proposition
nr 26 fogade författningsförslaget icke funnit skäl
till erinran mot detsamma; samt
2:o) att motionen I: 240 av herr Asplund, i den mån
densamma icke kan anses besvarad genom vad utskottet
i sitt yttrande anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 11 maj 1928.
På sammansatta bevillnings- och första lagutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
12 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 2.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Örne* och Bissmark;
från andra kammaren: herrar Bengtsson i Kullen, Lövgren i Nyborg, Olsson i Golvvasta,
Lindqvist* i Halmstad, Leo*, Jansson i Edsbäcken och Johanson i Huskvarna.
- * Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr örne, som ansett, att exportförbudet icke borde givas längre giltighetstid
än till och med den 31 maj 1928.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.