6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

Motionerna.

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1928 kl. 7 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
angående omläggning av inkomst- och förmögenhetsskatten.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 158
i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 271 i andra kammaren
av herr Hansson i Stockholm m. fl. har hemställts, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till omläggning av inkomstoch
förmögenhetsskatten enligt vissa i motionerna angivna riktlinjer.

I den till stöd för yrkandet anförda motiveringen hava motionärerna
angivit det praktiska syftet med motionen vara att få till stånd en utredning
om bästa sättet att omlägga inkomst- och förmögenhetsskatten
så, att det bleve möjligt att till denna i betydande utsträckning flytta över
vad som för närvarande uttages genom indirekt beskattning. En dylik övergång
kunde enligt motionärernas mening icke ske brådstörtat och kanske
aldrig fullständigt. Inkomsten av skyddstullarna, som inneslöte största
delen av tullinkomsterna, kunde avvecklas endast i samband med en omläggning
av vårt näringspolitiska system, och därvid kunde de skattepolitiska
synpunkterna icke bliva avgörande. Rusdrycksskatterna intoge
utan tvivel en särställning, då skatten även tjänade ändamålet att begränsa
konsumtionen. Huruvida tobaksskatten borde bedömas på samma sätt,
vore föremål för delade meningar. Om sålunda de skattebelopp, som
omedelbart skulle kunna överföras från den indirekta till den direkta sidan,
icke bleve så stora, som den direkta skatteprincipens anhängare kunde
önska, bleve dock en omläggning av inkomstskattens skala för enskilda
nödvändig. Det vore möjligt, att en del av de belopp, som nu ginge ut i
indirekta skatter, fortfarande måste tagas ut av de små inkomsttagarna
och att skalan därför finge undergå jämkning. Det vore likaså möjligt,
att ett överförande från indirekt till direkt skatt av ett antal miljoner
kronor icke kunde företagas helt enkelt genom en höjning av den nuvarande
inkomstskattens procenttal. På den lägre delen av nuvarande skatteskala
kunde en dylik starkare höjning verka obilligt. Det vore däremot
mer än sannolikt, att denna skala i sina högre upp belägna delar skulle
befinnas alltför långsamt stigande. Det vore nämligen ett känt faktum,
att den svenska inkomstskatten vore anmärkningsvärt mild i sin progres -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

sion. Den av motionärerna förutsatta utredningen skulle alltså åsyfta eu
sådan omläggning av skatteskalan för enskilda, att eu större del än förut
av det samlade skattebeloppet kunde uttagas ur de högre inkomstgrupperna.
Men i ännu ett avseende bordo denna utredning inriktas på en
omläggning av den nuvarande direkta statsbeskattningen. Denna vore
anordnad som eu kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. Avsikten
hade varit att utnyttja den högre skattekraft, som inkomst av förmögenhet
kunde anses medföra, jämförd med inkomst av arbete. Men metoden
att till inkomstsumman lägga 1/60 av förmögenheten vore ur flera synpunkter
olämplig. Man behövde endast erinra om att genom denna anordning
en förmögenhet, som faktiskt icke gåve någon avkastning, höjde
den beskattningsbara inkomsten på ett sätt, som knappast kunde anses
riktigt. Det borde därför undersökas, om icke den åsyftade differentieringen
mellan arbetsinkomst och förmögenhetsinkomst kunde på bättre sätt
åvägabringas. Samtidigt borde tydligen upptagas till prövning frågan om
en fristående förmögenhetsskatt. I det föregående hade utgångspunkten
hela tiden varit önskan att söka avväga skattebördan i överenstämmelse
med de olika medborgaregruppernas bärkraft. Det funnes emellertid en
annan synpunkt, som vid en utredning som denna enligt motionärernas
mening också borde vinna beaktande. Det vore tanken att genom beskattningen
främja en jämnare och därmed bättre fördelning av välståndet i
landet. I en förut väckt motion hade denna fråga blivit föremål för mera
ingående diskussion, och en utredning hade föreslagits om arvsskattens
omläggning, så att de stora förmögenheterna kunde begränsas och en jämnare
fördelning av egendomen främjas. Även inkomstskatt och förmögenhetsskatt
syntes vara lämpliga medel för att komma närmare samma mål,
och en utredning borde således icke heller lämna denna fråga åsido. Liksom
vid arvsskatten mötte då spörsmålet, om de inflytande medlen borde
gå till årliga utgifter eller i viss utsträckning fonderas. En kraftig beskattning
av de stora inkomsterna gjorde det svårare för vissa enskilda
att bilda kapital. Skulle man finna denna verkan oroande, vore det naturligt
att överväga, om icke en del av inkomstskatten borde användas för
att bilda förmögenhet i statens egen hand.

Genom den av 1902 års riksdag beslutade progressiva inkomstskatten Utskottet,
vann principen om skatt efter personlig bärkraft insteg i den svenska Den progres.
statsbeskattningen. År 1910 omlades inkomstskatten och ersattes med den siva skatteskaännu
gällande inkomst- och förmögenhetsskatten. Därvid skärptes progressionen
för att man bättre än genom den förutvarande inkomstskatten företagna
skulle kunna tillvarataga skattekraften hos de större inkomsterna, medan för ändrin9arde
mindre inkomsterna anordnades ett skattelindringssystem genom medgivande
av avdrag. Den högre skattekraft, som ansågs förefinnas hos s. k.
fonderad inkomst i förhållande till inkomst av arbete, utnyttjades genom

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

Utskottets

tftlrande.

förmögenhetsskatten, vilken innebär, att till inkomsten lägges V0o av den
behållna förmögenheten.

Nu gällande rörliga progressionsskala och avdragssystem vid inkomstoch
förmögenhetsskatten infördes efter beslut av 1919 års riksdag. Med
denna skatteskala avsågs att, i jämförelse med den förut tillämpade, högst
väsentligt öka skattebördan för de större inkomsterna genom en starkare
progression för inkomster över 40,000 kronor samt genom att fortsätta
progressionen avsevärt längre än tidigare varit fallet. Den högsta skatten,
därest skatt utgår efter inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp,
utgör 12 procent, vilket nås vid ett beskattningsbart belopp av 1,266,700
kronor. Beträffande inkomster under 10,000 kronor, å vilka skatt utgår
med ett grundbelopp av 3 procent, regleras progressionen genom systemet
med orts- och familjeavdrag. Skatteskalan har visserligen utformats med
hänsyn till ett konstant penningvärde, motsvarande omkring 80 procent av
det år 1914 rådande, men genom ändringar i de skattefria avdragen och det
rörliga procenttalet kan densamma utan avsevärda rubbningar i den relativa
belastningen av de skattskyldiga användas även vid ganska stora
förändringar av penningvärdet.

Det procenttal å grundbeloppet, ef ter vilket skatten utgått vid åren 1920—1927
verkställda taxeringar utgör respektive 155, 175, 175, 175, 175, 170,
160 och 160. De skattefria avdragen hava vid taxeringarna åren 1920—
1922 beräknats med 50 procents förhöjning, vilken nedsattes vid 1923 års
taxering med hänsyn till de sänkta levnadskostnaderna till de belopp, med
vilka avdragen alltjämt utgå.

Den av motionärerna föreslagna utredningen har icke motiverats med
statens behov av ökade skatteintäkter utan syftar till att genom en omläggning
av skatteskalan dels möjliggöra en ändrad fördelning av skattebördan
mellan de direkta och de indirekta skatterna dels ock, i avsikt
bland annat att genom beskattningen åstadkomma en ändrad egendomsfördelning,
skärpa skattebelastningen av enskilda större inkomsttagare.

Sistnämnda motiv grundar sig på en uppfattning, som fullständigt strider
mot de huvudsynpunkter, som i vårt land lagts till grund för bestämmande
av skattebördans storlek samt dennas fördelning mellan medborgarna.
Enligt rådande uppfattning bör nämligen genom beskattning icke
uttagas mera än statens behov kräver och det belopp, som uttages genom
direkt beskattning, bör fördelas efter de skattskyldigas personliga skatteförmåga.
Då utskottet ansett dessa synpunkter även framdeles böra vara
vägledande för statsbeskattningen, har utskottet icke funnit utredning om
progressionsskalans omläggning i syfte att åstadkomma en ändrad egendomsfördelning
vara påkallad.

Motionärerna hava själva framhållit, att det icke för närvarande torde
vara möjligt att i någon större omfattning verkställa överflyttning av
skattebördan från indirekt till direkt beskattning. Särskilt torde detta

Bevillningsutskottets betänkande Nr Hd. 9

gälla tullinkomsterna, och vill utskottet i detta sammanhang erinra om
den utredning rörande vårt nuvarande tullsystem, som anförtrotts 1928
års tullkommitté. Innan denna kommittés arbete slutförts, bör givetvis
icke någon nämnvärd del av det belopp, som uttages genom skyddstullarna,
överllyttas till inkomst- och förmögenhetsskatten. Stämpelskatterna
träffa — möjligen med undantag av stämpeln å lottsedlar — endast i
ringa utsträckning de lägre inkomsttagarna. Vad angår acciserna belasta
dessa visserligen i stor utsträckning även de små inkomsttagarna
men träffa allenast en enda nödvändighetsvara, nämligen sockret. I årets
statsverksproposition har föreslagits nedsättning av sockerskatten till hälften
av den nu föreskrivna skattesatsen, och har för nästkommande budgetår
skatten beräknats inbringa 8,250,000 kronor. Därest det skulle befinnas
önskvärt att framdeles avskaffa denna skatt eller att nedsätta sådana finanstullar,
som särskilt drabba de mindre bemedlade, synes detta bliva möjligt
utan omläggning av skatteskalan för inkomst- och förmögenhetsskatten.

Såsom ett skäl för den föreslagna utredningen har vidare åberopats, att
den svenska progressionsskalan är anmärkningsvärt mild i fråga om de
större inkomsttagarna särskilt i jämförelse med det engelska progressionssystemet.
En dylik jämförelse torde dock — oavsett att densamma avser
ett land, som till följd av kriget har att kämpa med statsfinansiella svårigheter
av helt annan art än Sverige — vara i hög grad vansklig att göra,
vilket motionärerna även synas hava insett. Sålunda torde inkomstbegreppet
vara annorlunda utformat i den engelska skattelagstiftningen än
i den svenska och i olikhet mot vad fallet är i England uttagas i Sverige
förmögenhetsskatt och kommunal inkomstskatt samt en särskild skatt å aktiebolagens
inkomster, vilken företrädesvis bäres av de största inkomsttagarna.

Det torde icke vara möjligt att skärpa progressionen över en viss gräns
utan att nationalekonomiska och i viss mån även fiskaliska intressen trädas
för nära. Av stort intresse för ifrågavarande spörsmåls bedömande är därför
att utröna, i vilken grad de största inkomsttagarna belastas genom
direkta skatter till staten och kommunen. För utskottet har varit tillgänglig
en uppgift, avseende den inkomstsumma, som de tio år 1927 högst taxerade
enskilda personerna i Stockholm åtnjutit, varvid räknats med den inkomst, som
ingår i de till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppen, ävensom
det sammanlagda utskyldsbelopp nämnda personer påförts. I medeltal har
inkomsten för envar av samma tio personer utgjort 663,000 kronor — endast
för tre personer har inkomsten överstigit detta belopp — och därå utgående
kronoutskylder motsvara 24 procent av sagda inkomst. Efter tillägg av
kommunalutskylder motsvarar den sammanlagda direkta skattebördan 37.7
procent av den sålunda beräknade inkomsten.

Av de nu angivna siffrorna torde framgå, att den skattebelastning, som
drabbar de största inkomsttagarna, är högst avsevärd och att det knappast
är möjligt att skärpa densamma. Utskottet vill ytterligare framhålla de för
de större kapitalägarna föreliggande möjligheterna att genom särskilda anordBiliang
till riksdagens protokoll 1928. 7 samt 24 hd fl. t Sr 32—33.) 2

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

ningar undandraga sig verkningarna av en skärpt progression, exempelvis genom
uppdelning av förmögenheten å familjemedlemmar eller genom placering av
förmögenhet i tomter eller vissa värdepapper och fordringar eller andra tillgångar,
som lämna ingen eller ringa avkastning men kunna beräknas undergå
jämförelsevis stark värdeökning. Eedan nu torde vissa tendenser av dylik
art kunna spåras, men uppenbarligen ökas frestelserna att vidtaga transaktioner
av nämnda slag avsevärt, om skatteskalan för vissa inkomsttagare så
skärpes, att beskattningen framstår såsom oskälig. Särskilt allvarliga betänkligheter
inger faran för att ep för hög beskattning framkallar kapitalflykt
till andra länder.

Motionärerna hava gjort vissa anmärkningar mot det sätt, varpå beskattning
av förmögenhet och därav härfluten inkomst ordnats. Enligt
motionärernas mening borde frågan om införande av en fristående förmögenhetsskatt
tagas under omprövning samt en mera rationell differentiering
åvägabringas mellan inkomst av arbete samt av förmögenhet. Även
om vissa rent principiella erinringar kunna framställas mot gällande
förmögenhetsskatt, synas dessa dock icke vara av den betydelse, att en
fristående utredning av denna fråga nu bör vidtagas. Utskottet vill dessutom
framhålla de betydande fördelar ur taxeringsteknisk synpunkt, vår
förmögenhetsskatt genom sin enkelhet erbjuder framför det till synes
invecklade system motionärerna förordat.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 158 av herr Möller m. fl.
och II: 271 av herr Hansson i Stockholm m. fl., angående
omläggning av inkomst- och förmögenhetsskatten,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 mars 1928.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg, Bergman, Wigiorss, iriherre Beck-Friis,
K. Oscar Ericson i Oberga*, Björnsson, Leander, Johansson i Arkösund, Bengtsson
i Kullen*, Nyländer, Björklund, Wahlmark, Lithander, Olsson i Gävle, Henrikson®,
Ericson i Boxholm, Ljunggren *, Nilsson i Hörby och Andersson i Katrineholm.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. Reservationer.

11

Reservationer:

av herrar Bärg, Wigforss, Björnsson, Johansson L Arkösund, Björklund,
Wahlmark, Olsson i Gävle, Ericson i Boxholm och Andersson i Katrineholm,
vilka anfört:

»Såsom av utskottets sammanfattande redogörelse för de behandlade
motionerna framgår, har i dem föreslagits en omläggning av skatteskalan
dels för att möjliggöra en annan fördelning av skattebördan mellan direkta
och indirekta skatter och dels för att genom en starkare beskattning av
de högre inkomsterna främja en jämnare fördelning av välståndet. Vad
den senare av dessa synpunkter beträffar, har den närmare utvecklats i
en av samma motionärer framförd motion om skärpning av arvsbeskattningen.
Lika litet som vid behandlingen av sistnämnda motion har utskottet
i sitt här föreliggande utlåtande ansett nödigt att ingå på en
diskussion av den stora samhällsfråga, som enligt motionärernas mening
borde utgöra föremål för statsmakternas synnerliga uppmärksamhet. Av
utskottets utlåtande framgår icke, huruvida den skarpa motsättningen
mellan rika och fattiga anses vara något i och för sig önskvärt, eller om
den betraktas som ett visserligen ofrånkomligt missförhållande eller om
den möjligen även synes utskottsmajoriteten vara en anledning till oro
och värd ett allvarligt beaktande, fastän de av motionärerna anvisade
vägarna till utjämning befunnits olämpliga. Utan att yttra sig om sakfrågan
avvisar utskottet en omläggning av inkomstskatten med en hänvisning
till att ''enligt rådande uppfattning bör nämligen genom beskattning
icke uttagas mera än statens behov kräver’, och med statens behov
förstås här tydligen de årliga utgifterna. Om detta verkligen är en ''rådande
uppfattning’ i vårt land, skall här inte diskuteras. Men om så
skulle vara fallet, innebära motionerna uppenbarligen ett krav på ändring
i våra beskattningsprinciper, och de skäl som tala för en sådan ändring
ha med ganska stor utförlighet blivit framlagda. Det förefaller onekligen
överraskande att finna kraven på en ändring av beskattningsprinciperna
avvisade genom en enkel hänvisning till de principer, vilkas riktighet
just blivit satt ifråga. På denna punkt är utlåtandet ett maktspråk, icke
en motivering.

I fråga om den andra av motionärernas utgångspunkter, kravet på en
annan fördelning av skattebördan mellan mindre och större inkomsttagare,
har utskottet icke på samma sätt avböjt varje verklig diskussion. De skäl,
som av utskottet anföras mot den föreslagna omläggningen, äro av olika
art. Dels anses den vara onödig, dels skadlig. Sålunda anses en viss
lättnad i den indirekta beskattningen vara möjlig utan en omläggning av
skatteskalan. Utskottet erinrar om att sockerskatten från och med nästa
år beräknas inbringa endast 8,250,000 kronor, och både denna summa och

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. Reservationer.

vad som inflyter genom ''sådana finanstullar, som särskilt drabba de mindre
bemedlade’, skulle enligt utskottet kunna försvinna från inkomstsidan,
''därest det skulle befinnas önskvärt’, utan omläggning av skatteskalan för
inkomst- och förmögenhetsskatten. Redan denna utskottets uppfattning
synes vara alltför optimistisk. Om man bland de nämnda finanstullarna
också bara tar ut kaffetullen, skulle minskningen i inkomsten på socker
och kaffe belöpa sig till över 25 miljoner kronor, och det hade varit naturligt,
om bevillningsutskottet lämnat riksdagen närmare upplysning om,
varifrån denna summa med sådan lätthet skulle kunna anskaffas utan
höjning av skatterna i övrigt. Redan det mycket blygsamma målet för
en demokratisk skattepolitik, att ta bort beskattningen på socker och kaffe,
synes alltså icke kunna med någon säkerhet vinnas utan ett inslående på
den av motionärerna anvisade vägen.

Om man därefter går över till skyddstullarna, är det visserligen riktigt,
som utskottet säger, att en utredning av hela vårt tullsystem blivit igångsatt,
och att ''innan denna kommittés arbete slutförts, bör givetvis icke
någon nämnvärd del av det belopp, som uttages genom skyddstullarna,
överflyttas till inkomst- och förmögenhetsskatten’. Men utskottet synes
icke uppmärksamma behovet av en utredning om skattefördelningen just
ur den påbörjade tullutredningens synpunkt. Även om enighet i större
eller mindre utsträckning kunde vinnas om nedsättning eller avskrivning
av skyddstullarna, skulle de statsfinansiella skälen stå hindrande i vägen,
till dess konkreta förslag hunnit utarbetas till att täcka den minskning
i inkomster, som sjunkande tullintäkter skulle medföra.

Det är emellertid knappast troligt, att utskottet lagt huvudvikten vid
de ovan diskuterade skälen. Avgörande torde i stället ha varit den uppfattning,
som i senare delen av utlåtandet kommer till synes, att nämligen
vår direkta inkomstskatt redan trycker så hårt på de större inkomsttagarna,
att en ökning av deras skatter icke bör komma ifråga. Vi äro där framme
vid en omdömesfråga, och reservanterna ha ingen förhoppning om att
kunna påverka uppfattningen hos dem, som i detta stycke äro liktänkande
med utskottets majoritet. Men vad denna meningsskiljaktighet i det verkliga
livet innebär, kan göras något klarare genom att utföra det av utskottet
valda exemplet. Enligt uppgifter, som emellertid icke i detalj varit
framlagda för utskottet och alltså där icke kunnat närmare granskas, skulle
de tio högst taxerade inkomsttagarna år 1927 i Stockholm ha haft en sammanlagd
inkomst på 6,630,000 kronor, och deras direkta skatter till stat och
kommun skulle ha uppgått till 37.7 procent av inkomstsumman, d. v. s.
närmare 2.5 miljoner kronor. Dessa tio personers ''fria inkomst’ skulle
alltså ha varit omkring 4,130,000 kronor. Det praktiska problemet är nu,
om det kan anses för skäligt att av dessa 4 miljoner uttaga ytterligare
någon del för att därigenom lätta skattebördan för någon annan grupp av
medborgare. Svaret på denna fråga kan ju inte ges utan en jämförelse
med den nuvarande beskattningens tryck på de mindre inkomsttagarna. En

JievUlnuif/sutskottrts betänkande Nr 33. Reservationer. 13

jordbrukare med knappt 3,000 kronors inkomst beräknades i en utredning,
fogad till 1926 års statsverksproposition, betala i olika slags skatter närmare
13 procent av inkomsten eller över 369 kronor. De ändringar i sockerskatt,
kaffetull och inkomstskatt, som sedan ägt rum, ha i någon mån minskat
denna summa, men för den här åsyftade jämförelsen i allra grövsta drag
spela smärre jämkningar ingen roll, och vi kunna för enkelhetens skull
sätta 350 kronor i skatt för en jordbrukare med 3,000 kronors inkomst.
De ovan nämnda tio personerna hade tillsammans betalt icke mindre än
2,500,000 kronor i skatt. För att nå upp till denna skattesumma får man
ta icke mindre än 7,143 jordbrukare med vardera 350 kronor i skatt. Om
skatten för var och en av dessa skulle minskas med 100 kronor, blir det
en samlad summa av 714,300 kronor. Om denna skattelindring åstadkommes
genom en ytterligare belastning av de tio stockholmarna, skulle deras ''fria
inkomst’ på 4,130,000 kronor minskas till något över 3.4 miljoner, d. v. s.
var och en av dem skulle ha kvar endast 340,000 kronor. Valet mellan
de båda utvägarna är som nämnt utan tvivel en omdömesfråga, men för
de allra flesta svenska medborgare torde det vara självklart, att bördan
av 700,000 kronor i skatt på de 7,000 jordbrukarna tynger avsevärt hårdare
än samma 700,000 på de tio personer, som skulle få sina inkomster reducerade
från 413,000 kronor till 340,000 kronor i genomsnitt. Att utskottets
majoritet synes anse en sådan överflyttning av skattebördan oskälig, kan
icke ändra något i detta förhållande.

De risker utskottet i övrigt anser vara förbundna med en skärpt beskattning
av de större inkomsttagarna, vilja reservanterna inte utan vidare
avvisa såsom obefintliga. Men allt beror här på omfattningen av dessa
risker och på vad som kan göras för att motverka dem. Ett bortskänkande
av förmögenhet till familjemedlemmar redan under livstiden synes
inte höra till de starkaste frestelser, som rikedomen för med sig. Och såväl
denna möjlighet som den att placera förmögenheter i vissa av utskottet
nämnda värdeobjekt, erinrar endast om det kända förhållandet, att både
inkomst- och förmögenhetsskatter höra såvitt möjligt i lika grad drabba
olika slag av kapitalplaceringar. Vad slutligen ''kapitalflykten’ beträffar,
synas farhågorna för densamma vara lika stora i alla länder, och den frammanas
överallt med samma allvar, så snart skattefrågor komma på tal.
Det är svårt att tro, att alla ha rätt, och utskottsmajoriteten skulle ha
lämnat ett verkligt bidrag till belysningen av detta problem, om den velat
antyda till vilken del av världen de svenska kapitalägarna kunde befaras
utflytta, om vår beskattning av de högre inkomsterna bleve skärpt. Att
det icke gärna kan bli till de länder ’som till följd av kriget ha att
kämpa med statsfinansiella svårigheter av helt annan art än Sverige’,
synes utskottet indirekt erkänna.

Kvar står sålunda, såvitt vi kunna finna, de av motionärerna anförda
skälen för en annan fördelning av skattebördan mellan indirekta och diBihang
till riksdagens protokoll 1928. 7 sand. 24 höft. (Nr .‘12—33.) 3

14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. Reservationer.

rekta skatter, och vi hemställa sålunda att motionärenas yrkande om utredning
måtte av riksdagen bifallas.»;

samt, mot vissa delar av motiveringen, av herrar Bergman, Leander och
Ljunggren,

vilka ansett, att den passus å sid. 8 (i näst sista stycket), som börjar
med »Då utskottet» och slutar med orden »vara påkallad», bort utgå och
ersättas med följande uttalande:

»I överensstämmelse med sistnämnda grundsats vill utskottet icke avvisa
tanken på ett vidare utbyggande av progressiviteten i avseende på inkomstoch
förmögenhetsskatt, därest statens behov och intressen skulle komma
att sådant kräva. Dock måste varje åtgärd av detta slag företagas med
omsorgsfullt beaktande därav, att den icke äventyrar arbetsmöjligheterna
och produktionens önskvärda utveckling, varigenom den i själva verket
skulle skada arbetarklassen. Ty åstadkommande av jämn arbetstillgång och
därmed stigande allmännare välstånd måste vara huvudsynpunkten.»

Samma reservanter hava även ansett, att orden »och att det knappast
är möjligt att skärpa densamma» (i sista stycket på sid. 9) bort utgå.

Slutligen hava de yrkat följande tillägg vid slutet av utskottets motivering
(sid. 10):

»Utskottet delar motionärernas önskan om en jämnare fördelning av
livets materiella förmåner, men känner sig icke övertygat därom, att de
i motionen anvisade vägarna skulle leda till detta mål, vilket man säkrare
torde närma sig genom arbetarklassens successiva ekonomiska och sociala
lyftning på det jämna, av utarmande konflikter i möjligaste mån ostörda
arbetets grund.

Utskottet anser i varje fall icke de föreliggande motionernas motivering
ägna sig till utgångspunkt för någon med anledning av dem nu företagen
åtgärd.»

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.