Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1928 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition
med förslag till förordning angående förfarandet i
vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket ävensom
en i ämnet väckt motion.

I en den 2 mars 1928 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 158, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade

F örslag

till

förordning angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning
hos tullverket.

Härigenom förordnas som följer:

1 $.

Har i följd av oriktig tillämpning av tulltaxan tullbelagt gods utbekommits
mot för låg tull eller tullfritt, åligger den, som på grund av äganderätt
eller eljest varit i förhållande till tullverket berättigad att förfoga
över godset (varuhavaren), att till tullverket inbetala det felande tullbeloppet
tillika med belopp, som i övrigt må hava i anledning av den
oriktiga tillämpningen undanhållits tullverket, såvida krav mot honom
anställes inom sextio dagar från det tulltaxeringen avslutats.

Utrönes felet vid prövning av besvär över tulltaxans tillämpning å
godset eller har det föranletts av att varuhavaren eller hans ombud förfarit
brottsligt eller eljest icke varit i god tro, åligger varuhavaren betalningsskyldighet,
ändå att krav icke anställts inom nämnda tid.

Har godset behandlats i enlighet med av generaltullstyrelsen kungjort
beslut om tulltaxans tillämpning å vara av samma slag och tillämpningen
av tulltaxan å varuslaget ändrats genom senare beslut, skall, om godset
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 7 saml. 23 håft. (Nr 30—31.) 1

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.

utbekommits från tullverket, innan beslutet om ändringen kommit till
allmän kännedom, ändringen icke i och för sig föranleda skyldighet för
varuhavaren att utgiva högre avgiftsbelopp.

2 §.

Har i följd av oriktig tillämpning av tulltaxan varuhavare påförts för
hög tull för tullbelagd vara eller tull för tullfri sådan, äger varuhavaren
erhålla rättelse av debiteringen ävensom av tullverket återbekomma
oriktigt erlagt tullbelopp tillika med belopp, som i övrigt må
hava i anledning av den oriktiga tillämpningen för mycket inbetalts till
tullverket, såvida anmärkning göres eller krav mot tullverket anställes
inom sextio dagar från det tulltaxeringen avslutats.

Vad nu är sagt skall gälla jämväl för det fall, att godset behandlats i
enlighet med av generaltullstyrelsen kungjort beslut om tulltaxans tillämpning
å vara av samma slag och tillämpningen av tulltaxan å varuslaget
ändrats genom senare beslut.

3 §.

Har av annan anledning än oriktig tillämpning av tulltaxan tull eller
annan införselavgift, som uppbäres av tullverket, eller anståndspenningar
eller annan statsverket tillkommande avgift, som påföres av tullverket,
uttagits med lägre belopp än vederbort eller icke uttagits, där så bort ske,
åligger den, som skolat gälda avgiften, att till tullverket inbetala det
felande beloppet, såvida krav mot honom anställes inom två år från det
avgiften senast bort erläggas.

Har felet föranletts därav, att den, som skolat gälda avgiften, eller hans
omhud förfarit brottsligt eller eljest icke varit i god tro, föreligger betalningsskyldighet,
ändå att krav icke anställts inom nämnda tid.

4 $.

Har av annan anledning än oriktig tillämpning av tulltaxan tull eller
annan införselavgift, som uppbäres av tullverket, eller anståndspenningar
eller annan statsverket tillkommande avgift, som påföres av tullverket,
påförts med bögre belopp än vederbort eller påförts, där så icke bort ske,
äger den, som avgiften blivit påförd, erhålla rättelse av debiteringen ävensom
återbekomma oriktigt erlagt belopp, såvida anmärkning göres eller
krav mot tullverket anställes inom två år från det avgiften påförts.

5 §.

Har i fall, då avgiftsbelopp undanhållits tullverket i följd av oriktig
debitering, varuhavare eller annan, som skolat svara för beloppet, befunnits
sakna tillgång till dess gäldande eller icke kunnat anträffas och

Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.

3

felet uppkommit genom förfarande, som kan anses hänförligt till vårdslöshet,
försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten, är tulltjänstemannen
pliktig ersätta tullverket det felande beloppet, såvida krav mot
honom anställes, där fråga är om oriktig tillämpning av tulltaxan,
inom sextio dagar från det tulltaxeringen avslutats och i annat fall inom
två år från det avgiften senast bort erläggas.

I vidare mån än nu nämnts är tulltjänsteman icke ersättningspliktig i
anledning av oriktig debitering, som icke innefattar uppsåtlig förbrytelse
i tjänsten.

6 §.

Krav, som enligt denna förordning framställes i anledning därav att
tull eller annan avgift uttagits med lägre belopp än vederbort eller icke
uttagits, där så bort ske, skall anses vara anställt, då den, mot vilken
kravet riktas, fått del av handling, vari kravet framställes.

Av varubavare eller annan mot tullverket framställt krav skall anses
vara anställt, då besvär inkommit till generaltullstyrelsen, eller, där
rättelse skall sökas hos lokal tullmyndighet, ansökning inkommit till
denna.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1928.

Genom förordningen upphävas:

49 § i resolutionen den 19 januari 1757 på städernas allmänna besvär;

kungl. brevet till kammarkollegium den 15 augusti 1793 angående tiden
för återsökande och restitution av för högt beräknad eller erlagd tull vid
sjötullsverket; samt

§ 51 i förordningen den 15 februari 1881 (nr 7) angående lotsverket;

så ock vad eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande
mot bestämmelserna i denna förordning.

De vid ikraftträdandet av denna förordning anbängiga mål och ärenden,
vilka angå ämne, varom bestämmelse meddelats i förordningen, skola
fortfarande handläggas och bedömas enligt dittills gällande bestämmelser.

Till utskottet bar jämväl överlämnats en i anledning av propositionen
väckt motion, nr 465 i andra kammaren av herr Forssell, däri hemställts,

»att riksdagen måtte besluta, att den i §§ 1 och 2 angivna tiden böjes
till 120 dagar».

Det med propositionen framlagda förslaget innefattar enhetliga regler angå- Utskottet
ende förfarandet i sådana fall, då tull eller andra allmänna avgifter, som på- 1’ropositionen.
föras och uppbäras av tullverket, beräknats till högre eller lägre belopp än
vederbort. I fråga om ordnande i detta hänseende av rättsförhållandet
mellan tullverket och varuägaren eller annan trafikant går förslaget ut

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.

därpå, att vid sådan oriktig avgiftsberäkning, som beror på att tulltaxan
oriktigt tillämpats, d. v. s. att vara hänförts till annan tulltaxerubrik än
den riktiga, vid fall av för låg avgiftsberäkning tullverket och vid fall
av för hög beräkning varuägaren skall äga att påkalla rättelse inom
sextio dagar, räknat från det tulltaxeringen avslutats eller med andra
ord från det tullbehandlingsattest utfärdats. För de fall då anledningen
till den felaktiga avgiftsberäkningen varit en annan än oriktig tillämpning
av tulltaxan skall preskriptionstiden för såväl tullverket som
trafikanten vara två år, räknat vid underdebitering från den tidpunkt, då
avgiften senast bort erläggas, och vid överdebitering från det avgiften
påförts. Har varuparti behandlats i enlighet med gängse praxis i fråga om
tulltaxans tillämpning å vara av samma slag och praxis ändrats genom
beslut, som kungjorts efter det varupartiet utlämnats från tullverket, skall
sådant förhållande väl icke medföra skyldighet för varuägaren att utgiva
högre avgiftsbelopp men däremot kunna åberopas av varuägare, som besvärar
sig inom förutnämnda tid av sextio dagar. Utrönes fel beträffande
tulltaxering vid prövning av varuägarens besvär eller har felaktig avgiftsberäkning
av vilket slag det vara må föranletts därav, att varuägare eller
annan trafikant, som skolat gälda avgiften, förfarit brottsligt eller eljest
icke varit i god tro, skall betalningsskyldighet föreligga, även om krav
från tullverkets sida icke anhängiggjorts inom fastställd preskriptionstid.

Beträffande tulltjänstemännens ansvarighet avviker förslaget i följande
hänseenden från vad för närvarande gäller. Krav från tullverkets sida skall
nu i anmärkningsväg riktas mot vederbörande redogörare, vilken har att
söka sitt åter av trafikant och för sådant ändamål är nödsakad att, om betalning
icke frivilligt sker, instämma trafikanten till domstol. Enligt förslaget
skall däremot tullverkets krav anmärkningsvis riktas direkt mot trafikanten,
och den tulltjänsteman, som föranlett den oriktiga avgiftsberäkningen, vara
subsidiärt ansvarig och detta endast då trafikanten befunnits sakna tillgång
eller icke kunnat anträffas samt den oriktiga beräkningen kan läggas tjänstemannen
till last såsom tjänstefel. Såsom förutsättning för detta tjänstemannens
subsidiära ansvar skall dessutom gälla, att krav mot honom anhängiggöres
inom samma tid, som i motsvarande fall föreskrivits i fråga
om krav mot trafikanten. Praktiskt möjliggöres detta genom att anmärkning
före nämnda tids utgång reservationsvis delgives såväl trafikanten
som tulltjänstemannen.

Krav från statsverkets sida om utfående av ytterligare avgiftsbelopp skall
anses vara anställt då den, mot vilken kravet riktas, fått del av handling,
vari kravet framställes. Trafikant skall i regel anses hava framställt krav,
då hans besvär inkommit till generaltullstyrelsen.

Beträffande vad föredragande departementschefen vid anmälan av ärendet
inför Kungl. Maj:t anfört till motivering för förslaget, får utskottet hänvisa
till ovannämnda statsrådsprotokoll.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 30. 5

Det av motionären framställda yrkandet att preskriptionstiden vid oriktig
tillämpning av tulltaxan måtte för såväl tullverket som varuägaren sättas
till 120 dagar synes närmast vara föranlett av omsorg om att statsverkets
intressen i detta avseende må bliva behörigen tillgodosedda. Utskottet
vill i anledning härav erinra, att 1914 års tullkommission haft under
övervägande att föreslå borttagande av rätt för såväl tullverket som varuägaren
att erhålla rättelse i en avslutad tulltaxering. Kommissionen hade
nämligen funnit detta ej vara för tullverket så betänkligt, som vid första
påseendet kunde tyckas, då en kontroll därå, att vid tulltaxeringen riktiga
rubriker blivit tillämpade, knappast kunde tänkas, sedan varan utlämnats
till mottagarens disposition och sålunda icke längre vore tillgänglig för
förnyad undersökning. Närmast av hänsyn till varuägaren och enär
enligt kommissionens förmenande tullverket och varuägaren borde tillerkännas
en lika gynnsam ställning, föreslog emellertid kommissionen, att
rätt till påkallande av ändring skulle vid oriktig tulltaxering vara såväl
tullverket som varuägaren förbehållen under trettio dagar från tullbehandlingstillfället.
I anledning av framställda anmärkningar mot
kommissionens förslag i denna del förordade generaltullstyrelsen i sitt
år 1922 däröver avgivna, av författningsförslag åtföljda utlåtande
en utsträckning av preskriptionstiden till sextio dagar från tullbehandlingsattestens
utfärdande. I de yttranden av ämbetsverk och
näringssammanslutningar, vilka avgivits över detta generaltullstyrelsens
förslag ävensom över 1926 års i förevarande hänseende därmed överensstämmande
tullstadgeförslag, har ingen som helst erinran framställts
mot en preskriptionstid av sextio dagar vid oriktig tulltaxering. Särskilt
må framhållas, att riksräkenskapsverket i sitt den 23 mars 1926
avgivna utlåtande uttryckligen förklarat sig icke hava något att erinra
mot en preskriptionstid av sextio dagar i detta fall. I anledning av vad
motionären anfört därom, att i följd av år 1927 verkställda indragningar
å generaltullstyrelsens revisionsbyrå ökade svårigheter yppat sig att medhinna
revisionsarbetet, vill utskottet erinra, att riksdagen i samband med
dessa indragningar (skrivelse nr 209 år 1927) ansett sig icke böra ställa
sig avvisande mot en övergång från då gällande granskningssystem, avseende
räkenskapsmaterialet i dess helhet, till en på metodiska stickprov
grundad kontroll. En sådan övergång har, enligt vad utskottet inhämtat,
nu också i viss utsträckning ägt rum. Den mera betydelsefulla kontrollen
över tulltaxeringen utövas emellertid genom överordnade tjänstemän vid
de lokala tullmyndigheterna och icke av generaltullstyrelsens revisionsavdelning.
Detta sammanhänger med de av 1914 års tullkommission i
dess förut omförmiilda yttrande angivna svårigheter, som äro förenade
med utövande av kontroll över tulltaxeringen sedan varan utlämnats från
tullverket och sålunda icke är tillgänglig för förnyad undersökning.

Rätten att i anledning av framställd anmärkning om oriktig tulltaxering
efterdebitera tull m. m. synes över huvud icke vara av större betydelse

Utskottets

yttrande.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 30.

för statsverket. Enligt tillgängliga statistiska uppgifter (se propositionen
nr 70 år 1927, sid. 19—20) har nämligen sammanlagda beloppet av de för
räkenskapsåren 1914—1925/26 fastställda anmärkningarna å underdebiteringar
icke för något år, med undantag beträffande räkenskapsåret 1919,
överstigit 21,000 kronor, och för budgetåret 1923/24, för vilket år mera
specificerade uppgifter föreligga, härrörde av sammanlagda anmärkningsbeloppet
av såväl över- som underdebiteringar, 21,833 kronor 20 öre
(3,098: 42 + 18,734: 7s), allenast 2,564 kronor 46 öre från felaktig tulltaxering.
Då hänsyn till varuägarnas intressen synas bjuda, att preskriptionstiden
för tullverkets krav i nu förevarande hänseende icke bestämmes
längre än till sextio dagar och då, såsom av det anförda framgår, ur
statsverkets synpunkt några nämnvärda olägenheter icke torde vara förenade
med en sådan preskriptionstid, har utskottet ansett skäl icke föreligga
att på denna punkt frångå Kungl. Maj:ts förslag.

I anledning härav och då utskottet vid sin granskning av det föreliggande
författningsförslaget ej heller i övrigt funnit anledning till erinran
mot detsamma, får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 158 samt med avslag å
motionen II: 465 av herr Forssell, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående förfarandet
i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos
tullverket.

Stockholm den 28 mars 1928.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg, Bergman, Boman, Wigforss*, Iriherre
Beek-Friis, Björnsson, Leander, Johansson i Arkösund, Hedlund* i Östersund,
Olsson i Ramsta, Björklund*, Åström*, Andersson i Roda, Olsson i Gävle,
Granath*, Brännström, Nilsson i Hörby, Johansson i Krogstorp och Fjellman.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.