Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.
!
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 19 mars 1928 kl. 4 e. in.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
angående provisorisk förlängning av förordningen
den 26 jidi 1926 (nr 3S2) angående utförselbevis för råg
och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
Genom proposition den 10 februari 1928, nr 107, vilken hänvisats till
bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen besluta, att förordningen den 26 juli 1926 (nr 382)
angående utförselbevis för råg och vete med däri enligt kungörelsen den 8
april 1927 (nr 121) gjorda ändringar skall äga fortsatt giltighet för tiden
från och med den 1 augusti 1928 till och med den 31 juli 1931, dock att
§ 2 skall från och med den 1 augusti 1928 i nedan angiven del hava följande
ändrade lydelse:
»§ 2.
Innehavare av — — — bevisets återställande
antingen utan---angivna tullbeloppet,
eller, i den mån varor, som nu sagts, under de sex kalendermånader, som
förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen till utförsel ägt
rum, införts till myckenhet, att den därför influtna tullavgiften med avdrag
av ,vå procent beräknas därtill lämna tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma
sagda belopp med avdrag av två procent.
Utförselbevis skall — — — därvid ifrågasättas.»
Beträffande motiveringen för Kungl. Maj:ts förevarande förslag får
utskottet, i den mån redogörelse för densamma ej lämnas i det följande,
hänvisa till ovannämnda, vid propositionen fogade protokollsutdrag.
Till utskottets behandling hava jämväl överlämnats följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen:
inom första kammaren: nr 257 av herr Nils Anton Nilsson m. fl.,
samt
inom andra kammaren: nr 434 av herr Andersson i Falkenberg m. fl.,
nr 435 av herr Gardell i Gans m. fl. och nr 437 av herr Pettersson i
Hällhacken.
Bihang till riksdagens protokoll 192S. 7 sand. 17 Ixäft. (Nr 21.)
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.
Utskottet.
1936 års
riksdag.
I de av herr Nils Anton Nilsson m. fl. samt av herr Gardell i Gans
m. fl. väckta, likalydande motionerna har hemställts, att riksdagen måtte
vidtaga sådan ändring i förevarande proposition, att förordningen om
utförselbevis utsträcktes till att gälla även korn, samt att vederbörande
utskott måtte föreslå de ändringar i propositionen, som av nämnda yrkande
föranleddes.
I den av herr Andersson i Falkenberg m. fl. väckta motionen har hemställts,
»att, därest Kungl. Maj:ts proposition nr 107 om fortsatt tillämpning
av förordningen om utförselbevis bliver av riksdagen bifallen,
riksdagen måtte besluta sådan förändring i förordningen: att likvid av
tullbelopp medelst utförselbevis skall anses vara jämnställd med penninglikvid
i vanlig ordning och icke betraktas såsom likvärdig med vanlig
tullrestitution».
I den av herr Pettersson i Hällbacken väckta motionen har hemställts
om avslag å förevarande proposition.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förebaft jämväl
följande två till utskottet hänvisade, under motionstiden vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen:
nr 4 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., i vilken framlagts
förslag, avseende permanenta bestämmelser rörande utförselbevis för
råg och vete av enahanda lydelse som den för närvarande gällande
förordningen i ämnet; och
nr 345 i andra kammaren av herr Nilsson i Hörby, i vilken föreslagits
förlängning för en tid av fem år av giltighetstiden för de i sistnämnda
förordning meddelade bestämmelserna.
Förordning angående utförselbevis för råg och vete av i huvudsak enahanda
lydelse som den nu gällande trädde i kraft den 1 augusti 1926. Förordningen
i dess genom beslut av 1927 års riksdag i visst hänseende ändrade
avfattning gäller till och med den 31 juli innevarande år.
I den skrivelse, genom vilken 1926 års riksdag för Kungl. Maj:t tillkännagav,
att riksdagen antagit ett i vissa inom riksdagen väckta motioner
framlagt förslag till förordning i ämnet, hänvisade riksdagen till en vid
bevillningsutskottets i ämnet avgivna betänkande (nr 39) fogad reservation,
i vilken anförts, bland annat, följande.
»Utskottet vill visserligen icke göra gällande, att införandet av systemet
med utförselbevis med säkerhet kan förväntas få några stora verkningar
till gagn för den svenska brödsädesodlingen. Därom är på förhand svårt
Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.
att fälla något bestämt omdöme, särskilt som marknadsförhållandena inom
oss närliggande och andra europeiska länder äro ovissa oeli fluktuerande.
Utskottet förmodar emellertid, att den ifrågavarande anordningen skall
kunna skapa visa ventiler för export av svensk spannmål under de tider
på höstarna, då prisläget för odlarna är som mest tryckt, och utskottet anser
så mycket mer att ett försök med utförselbevis bör göras, som andra
mera effektiva utvägar för återställande av spannmålstullens effektivitet
icke kunnat anvisas. Den nu av utskottet tillstyrkta förordningen angående
utförselbevis skall ock, såsom nedan framgår, hava giltighet allenast
under en tid av två år. De erfarenheter, som under denna tid kunna vinnas
rörande anordningens verkningar för spannmålsodlingen såväl som för
konsumtionen, torde få bli avgörande för statsmakternas ställningstagande
till frågan om förordningens framtida förlängning.»
Med vad riksdagen sålunda åberopat har riksdagen betecknat anordningen
med utförselbevis såsom ett försök och uttalat, att den för försöket
tillmätta tiden av två år kunde antagas bliva tillräcklig för bedömande
av frågan om förordningens framtida förlängning.
I den utredning, från vilken den förevarande propositionen utgår, har,
såsom föredragande departementschefen framhållit, vitsordats, att de hittills
vunna erfarenheterna om systemets verkningar kunna sägas hava ej blott
infriat de av systemets förespråkare hysta förhoppningarna om dess möjligheter
att förskaffa producenterna skäligare spannmålspriser, utan även
i väsentlig mån jävat de farhågor för åtskilliga olägenheter av utförselbevisens
tillämpning, som från den motsatta åskådningens företrädare uttalats.
Emellertid hava, på sätt av utredningen även framgår och av
departementschefen betonats, förhållandena under skördeåret 1926—1927
varit särskilt gynnsamma för systemets tillämpning, icke minst därigenom
att på grund av kvalitativt dåliga skördar i Tyskland och Frankrike
ovanligt fördelaktiga exportmöjligheter erbjudit sig för svensk brödsäd.
Då bevillningsutskottet haft att, med ledning av de erfarenhetsrön som
nu gjorts och den utredning av dessas innebörd som med propositionen
framlagts, bedöma frågan, huruvida anordningen med utförselbevis bör bibehållas
eller icke, har utskottet å ena sidan funnit uppenbart, att erfarenheten
icke ger stöd för systemets upphörande. Om utskottet således måste
avstyrka bifall till herr Petterssons i Hällbacken motion, torde å andra
sidan av vad utskottet redan framhållit om utförselbevisens verkningar
under den tid förordningen i ämnet varit gällande framgå, att den erfarenhet,
som hittills kunnat vinnas, icke varit tillräcklig för ett allsidigt
bedömande av utförselbevisens lämplighet under olika produktions- och
marknadsförhållanden. Vid sålunda angivna förhållande har utskottet
icke ansett tiden nu vara inne för ett slutligt avgörande av frågan, huruvida
anordningen med utförselbevis bör definitivt införlivas med vår tulllagstiftning.
Utskottet har därför icke kunnat tillstyrka bifall till vad i
Propositionen.
Utskottets
yttrande (ang.
propositionen
samt motionerna
11:4,
345 och 437).
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.
Motionerna
I: 357 och
II: 435.
Utskottets
yttrande.
Motionen
II: 434.
den av herr Lindman in. fl. väckta motionen i berörda hänseende föreslagits.
Vid det slutliga avgörandet bör riksdagen kunna stödja sig på erfarenheten
under så lång tid, att stöd vinnes för en tillräckligt allsidig prövning
av olika på bedömandet inverkande omständigheter. Utskottet, som
ansett den av Kungl. Maj:t föreslagna tiden av ytterligare tre år kunna
antagas vara tillräcklig för nu angivna ändamål, har sålunda icke kunnat
tillstyrka bifall till det i herr Nilssons i Hörby motion gjorda yrkandet
om utsträckning av förordningens giltighetstid till och med den 31 juli
1933.
Av motiveringen för det förslag om utförselbevis även för korn, vilket
framställts i de av herr Nils Anton Nilsson m. fl. samt av herr Gardell
i Gans m. fl. väckta motionerna, framgår, att motionärerna tänkt sig,
att utförselbevis för korn skulle få användas till att ersätta betalning av
tull endast vid införsel av korn eller malt.
Kommerskollegium, generaltullstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava i det
gemensamt avgivna utlåtande, som ligger till grund för propositionen,
behandlat även frågan om utförselbevis för korn och därvid anfört, att,
därest sådana utförselbevis skulle medgivas, deras användning borde inskränkas
på sätt nyss angivits. Ämbetsverken hava emellertid ansett, att,
då införselbehovet av korn och malt i allmänhet vore mycket obetydligt,
med en dylik begränsning i användningen utförselbevis för korn bleve av
mycket ringa värde för producenterna.
Med hänsyn till vad sålunda av ämbetsverken anförts och då det i
propositionen framlagda, av utskottet tillstyrkta förslaget avser ett fortsatt
försök för utrönande av utförselbevisens verkningar under olika förhållanden,
finner utskottet, såsom också föredragande departementschefen
uttalat, att härmed bäst överensstämmer att icke nu tillstyrka anordningens
utsträckande till att omfatta även korn.
Vad slutligen angår det yrkande i fråga om beräkningen av städernas
tolagsersättning, vilket innehålles i den av herr Andersson i Falkenberg
m. fl. avgivna motionen, vill utskottet ur vad till statsrådsprotokollet i
detta ärende anförts återgiva följande.
I cirkulär den 30 juli 1926 angående ordningen för utfärdandet och
redovisning av utförselbevis för råg och vete, § 6, har generaltullstyrelsen
föreskrivit, att tullavgiftsbelopp, från vars erläggande befrielse erhållits
genom avlämnande av utförselbevis, skola av vederbörande tullmyndighet
utan särskilt bemyndigande i månadsredovisningen för den månad, varunder
avlämnandet skett, avföras under titeln »Restitutioner: jämlikt
förordningen den 26 juli 1926». Då enligt tjänstgöringsreglementet för
tullverket den 14 december 1910, § 134, mom. 3, vid beräkningen av
Derillnin().sutskottets betänkande Nr 21.
tolagsersättningen skall från den debiterade uppbörden avdragas under
året restituerat belopp därav, bär följden av nyssnämnda föreskrift blivit,
att någon tolagsersättning icke beräknats, för de tullbelopp, som under
andra förhållanden skolat erläggas kontant, men från vilka nu befrielse
erhållits, därigenom att utförselbevis till motsvarande belopp avlämnats.
I ovannämnda utlåtande hava ämbetsverken, efter att hava erinrat om
vad sålunda föreskrivits samt om gällande föreskrifter rörande ersättning
till stapelstäderna för tolagsavgiften, enligt vilka denna ersättning utgår
i visst förhållande till vederbörande stads årliga tulluppbörd, vidare anfört
följande.
Då nu enligt ordalydelsen av förordningen angående utförselbevis för råg
och vete § 2 någon verklig tulluppbörd icke förekomme för spannmål, som
infördes mot avlämnande av utförselbevis, utan denna införsel vore att betrakta
som tullfri, följde härav, att de tolagsersättningsberättigade städerna
genom det av generaltullstyrelsen föreskrivna redovisningssättet för de inlevererade
utförselbevisen icke kunde sägas gå förlustiga någon dem tillförsäkrad
rätt.
I stort sett borde den mot erhållande av utförselbevis skeende exporten
av brödsäd med vissa förut angivna begränsningar motsvaras av senare
skeende import av sådan spannmål, därest konsumtionen inom landet skulle
upprätthållas på samma nivå som tidigare. Under sådana förhållanden
kunde för hela landets vidkommande den verkliga minskning i kontant
erlagd spannmålstull, som utförselbevisen förde med sig, knappast uppgå till
något större belopp. Däremot vore det tydligt, att med avseende å särskilda
orter förhållandet mellan den importerade spannmålskvantiteten och den
kontant erlagda spannmålstullens belopp kunde bliva mycket växlande, beroende
på i vilken omfattning utförselbevis kommit till användning vid
importen. Lämpligaste utvägen att undgå den av sådana tillfälligheter härrörande
ojämnheten i tolagsersättningen för olika städer syntes ämbetsverken
vara, att vid tolagsersättningens bestämmande en utjämning verkställdes
städerna emellan, så att för var och en av de till tolagsersättning
berättigade städerna nämnda ersättning bestämdes — i den mån den skulle
utgå i förhållande till influten tull av omalen och målen råg samt omalet
och malet vete — efter den proportion, vari för hela rikets vidkommande
under respektive år den på införseln av nyssnämnda spannmålsslag belöpande
tullen erlagts kontant, d. v. s. utan användande av utförselbevis.
Ämbetsverken funne, på grund av vad sålunda anförts, någon ändring i
det i generaltullstyrelsens cirkulär den 30 juli 1926, § 6, föreskrivna sättet
för redovisning av inlevererade utförselbevis icke påkallad vare sig av
sakliga skäl eller med hänsyn till ordalydelsen av förordningen angående
utförselbevis för råg och vete, men hemställde, att vid uträknande av de
uppbördsbelopp, å vilka resp. städer tillkommande tolagsersättning skulle
grundas, den debiterade uppbörden av tull för omalen och malen råg samt
omalet och malet vete, vilket normalt skulle inräknas i sådant belopp,
måtte minskas i samma förhållande som företeende av utförselbevis minskat
den för hela riket uppdebiterade tullen för samma slags varor.
Svenska stadsförbundets styrelse, som beretts tillfälle att yttra sig i
ämnet, ställde sig på den ståndpunkten, att vid beräkningen av tolagsersättning
över huvud taget avdrag icke, såsom för närvarande är fallet,
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.
borde ske för den spannmålsimport, som äger rum mot företeende av utförselbevis.
Vad ämbetsverken föreslagit i fråga om ändrad grund för
fördelningen av tolagsersättningen avstyrkte stadsförbundets styrelse bestämt,
då detta förslag syntes styrelsen medföra synnerligen betänkliga
konsekvenser. Härom anförde styrelsen i huvudsak följande.
Förslaget innebure, att städerna även i framtiden skulle få bära förluster
av tolagsersättningen, men att dessa skulle fördelas jämnare i relation till
minskningen överhuvud i landet av tulluppbörden på grund av utförselbevisen.
Om man fasthölle vid tanken på, att städerna alltjämt skulle bära
förlusterna, kunde det väl teoretiskt sett synas bestickande att låta dem
dela bördan. Men i praktiken syntes saken ställa sig något annorlunda.
Detta framginge redan av ett flyktigt studium av föreliggande faktiska förhållanden.
Under budgetåret 1926—1927 hade 13 till tolagsersättning berättigade
städer fått sin ersättning minskad tack vare utförselbevisen. Men
de övriga 24 ersättningsberättigade städerna däremot hade icke alls fått vidkännas
någon dylik minskning.
Förlusterna vore också skäligen lokalt avgränsade. Samtliga Norrlandsstäder
hade av naturliga skäl icke haft någon olägenhet av utförselbevisen,
som i övrigt, med undantag för Stockholm samt Göteborg och ett par andra
västkuststäder, främst hade ifrågakommit i Skåne.
Redan av dessa skäl syntes det knappast kunna ifrågasättas att nu tilllämpa
ett utjämningsförfarande. Men därtill komme, att den av ämbetsverken
föreslagna metoden för detta förfarande till sina konsekvenser vore
rätt överraskande. Med stöd av det material, som från förbundets byrå
anskaffats, hade vissa beräkningar utförts rörande verkningarna av förslaget.
Efter vad dessa beräkningar gåve vid handen, skulle systemet i
stort sett verka därhän, att den förlust, som det gångna budgetåret drabbat
Stockholm, skulle för framtiden reduceras så väsentligt som till ungefär eu
tiondel, medan till följd därav andra städer skulle få vidkännas betydande
ökningar av sina förluster. Så skulle t. ex. Göteborg och Norrköping se
sina förluster me’r än fördubblade. De omnämnda städerna på Västkusten
och i Skåne skulle få sina förluster väsentligt ökade, i enstaka fall betydligt
mer än 10-dubblade. De hittills oberörda tolagsberättigade städerna skulle
dessutom få vidkännas förluster med belopp, varierande från några kronor
ända upp till över 2,000 kronor. Det syntes styrelsen uppenbart, att den
form för »utjämning», ämbetsverken föresloge, icke kunde ifrågakomma.
Chefen för jordbruksdepartementet har för egen del i förevarande punkt
anfört bland annat följande.
Den mot erhållande av utförselbevis verkställda exporten av brödsäd
medförde i stort sett en däremot svarande ökning i importen av sådan
spannmål, och för landet såsom helhet betraktat föranledde systemet med
utförselbevis knappast någon minskning i den kontant erlagda spannmålstull,
å vilken tolagsersättning beräknades. Att under sådana omständigheter,
på sätt svenska stadsförbundets styrelse framhållit såsom önskvärt,
medgiva tolagsberäkning på hela importkvantiteten utan avdrag med
hänsyn till exporten mot utförselbevis syntes icke rimligtvis kunna ifrågakomma.
Däremot vore det obestridligt, att anordningen med utförselbevis
förde med sig eu viss ojämnhet i beräkningen av tolagsersättning skilda
Bevillningsutskottets betänkande Nr 21. 7
orsättningsberättigade städer emellan. Av vad stadsförbundets styrelse
anfört framginge emellertid, att det av ämbetsverken i syfte att åstadkomma
en rättvisare fördelning framlagda förslaget icke kunde anses tillfredsställande.
I anledning härav hade chefen för finansdepartementet, å
vilkens föredragning ifrågavarande spörsmål närmast ankommit, meddelat,
att han icke ansåge sig kunna förorda, att berörda förslag lades till grund
för framställning till riksdagen.
Av den utredning i frågan om den med utförselbevisen sammanhängande
beräkningen av städernas tolagsersättning, som nu återgivits, synes utskottet
otvetydigt framgå, att de beräkningsgrunder, som nu gälla, icke
äro tillfredsställande. Utskottet är emellertid icke i tillfälle att med stöd
av den föreliggande utredningen framlägga något förslag till ändrade
grunder, utan anser, att frågan är av den natur, att dess fortsatta prövning
bör ankomma på Kungl. Maj:t. Utskottet har därför velat föreslå
riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla, att den till följd av anordningen
med utförselbevis uppkomna frågan om tolagsersättningens beräkning
måtte bliva föremål för fortsatt utredning samt att Kungl. Maj:t måtte
snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Den i propositionen föreslagna ändrade lydelsen av § 2 i förordningen
i ämnet har icke givit utskottet anledning till erinran. Utskottet intager
emellertid i sin hemställan författningstexten i dess helhet.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte,
1) med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 107 samt
i anledning av motionerna 11:4 av herr Lindman
m. fl. och 11:345 av herr Nilsson i Hörby ävensom
med avslag å dels de likalydande motionerna 1:257
av herr Nils Anton Nilsson m. fl. och II: 435 av herr
Gardell i Gans m. fl. dels ock motionen II: 437 av
herr Pettersson i Hällbacken, antaga följande
Förslag
till
förordning angående utförselbevis för råg och vete.
Härigenom förordnas som följer:
§ 1.
Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och
med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till
U tskottets
yttrande.
Hemställan.
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.
svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilogram,
äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill, av
vederbörande tullmyndighet erhålla bevis om utförseln, med angivande tillika
av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till enahanda
myckenhet.
§ 2.
Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från
det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande
antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller
omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan
skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,
eller, i den mån varor, som nu sagts, under de sex kalendermånader, som
förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen till utförsel ägt
rum, införts till myckenhet, att den därför influtna tullavgiften med avdragav
två procent beräknas därtill lämna tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma
sagda belopp med avdrag av två procent.
Utförselbevis skall återställas eller belopp, varå beviset lyder, inbetalas
till tullverket, därest den vara, för vilken beviset utfärdats, återinföres och
tullfrihet för varan därvid ifrågasättes.
§ 3.
Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis
samt författningens tillämpning i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1928 och gäller till och
med den 31 juli 1931.
2) i anledning av motionen II: 434 av herr Andersson
i Falkenberg m. fl., i den skrivelse, i vilken riksdagen
meddelar sitt beslut angående propositionen nr 107,
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta frågan om beräkningen
av städernas tolagsersättning med avseende å
de tullavgifter, som skolat utgå för importerad spannmål,
men från vilka avgifters erläggande vederbörande
befriats på grund av avlämnade utförselbevis, bliva
föremål för fortsatt allsidig utredning samt till riksdagen
snarast möjligt avgiva förslag i ämnet.
Stockholm den 15 mars 1928.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.
9
Närvarande:
vid beslut angående punkten 1):
herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg, Örne, Bergman, Boman, Wigforss, K. Oscar
Ericson i Oberga, Björnsson, Leander, Jönsson i Boa, Johansson i Arkösund, Bengtsson i
Kullen, Olsson i Golvvasta, Björklund*, Wijkström*, Olsson i Gävle, Henrikson, Ljunggren*,
Andersson i Katrineholm och Werner;
vid beslut angående punkten 2):
herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Örne, Bergman, Boman, Wigforss, K. Oscar Ericson
i Oberga, Björnsson, Leander, Månsson i Furuvik, Jönsson i Boa, Johansson i Arkösund,
Bengtsson i Kullen, Olsson i Ramsta, Olsson i Golvvasta, Wahlmark, Jönsson i Slätåker,
Olsson i Gävle, Andersson i Katrineholm, Werner och Fjellman.
* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Reservationer:
vid punkten 1):
a) av herrar Bärg, örne, Wigforss, Björnsson, Björklund, Olsson i Gävle,
Andersson i Katrineholm och Werner,
vilka yrkat avslag å förevarande proposition;
b) av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Boa, Bengtsson i
Kullen, Wijkström och Henrikson,
vilka velat tillkännagiva, att de inom utskottet anfört skäl för att redan nu,
i enlighet med den av herr Lindman m. fl. i andra kammaren väckta motionen
(nr 4), antaga förordning angående utförselbevis för råg och vete utan
tidsbegränsning;
c) av herrar Ericson i Oberga och Olsson i Golvvasta, vilka anfört:
»De skäl, som av utskottet åberopats mot införande av permanenta bestämmelser
rörande utförselbevis för råg och vete, kunna vi icke längre
finna avgörande, sedan utförselbevisen numera prövats och därvid visat
sig i allt väsentligt motsvara producenternas förväntningar utan att utsätta
konsumenterna för några olägenheter av betydelse. Åven vid den
ståndpunkt utskottet intagit — att ytterligare erfarenhet borde inhämtas
innan permanenta bestämmelser införas — hade dessutom skäl förelegat
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 7 samt. 17 häft. (Nr 21.) 2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.
att icke begränsa giltighetstiden till blott tre år utan åtminstone giva
anordningen den något större stadga, som skulle ha vunnits genom ett
bifall till motion nr 345 i andra kammaren av herr Nilsson i Hörby om
en giltighetstid av fem år, vilken tid av kommerskollegium, generaltullstyrelsen
och lantbruksstvrelsen i yttrande till Kungl. Maj:t angående
förlängning av förordningen om utförselbevis angivits såsom önskvärd.
Vad beträffar omfattningen av utförselbevisen hava vi ansett det befogat
att utsträcka deras tillämpning till att omfatta jämväl korn, såsom
föreslagits i motionerna 1:257 och II: 435 av herr Nils Anton Nilsson
m. fl. och herr Gardell i Gans m. fl., vilket icke torde behövt medföra
några olägenheter, då motionärerna endast avsett, att utförselbevis för
korn skulle få användas till att ersätta betalning av tull vid införsel av
korn eller malt.»;
samt d) av herr Björnsson, vilken beträffande § 2 i författningsförslaget
anfört:
»Sedan utskottet avslagit framställt yrkande om avslag å propositionen,
har jag ansett, att utskottets yttrande angående motionen II: 434 (ovan
sid. 7) bort hava följande lydelse:
''Av den utredning i frågan om den med utförselbevisen sammanhängande
beräkningen av städernas tolagsersättning, som nu återgivits, synes utskottet
otvetydigt framgå, att de beräkningsgrunder, som nu gälla, icke äro tillfredsställande.
Enligt utskottets mening torde det icke vara möjligt att finna någon
som helst tillfredsställande lösning av frågan, såframt man vill fasthålla
vid den hittills tillämpade tolkningen av bestämmelserna, enligt vilken tullavgiftsbelopp,
från vars erläggande befrielse vunnits genom avlämnande
av utförselbevis, likställes med restituerad tullavgift. Även om ägare av
utförselbevis endast finge begagna sådant för vinnande av tullfri införsel
över valfri tullplats, skulle det vara omöjligt att finna sakligt hållbar
grund för reduktion av den ena eller andra stadens tolagsersättning,
eftersom en export av spannmål över en viss hamn kan kompenseras genom
import över en helt annan, och slutligen kan det på exporten grundade
utförselbeviset användas som tullikvid vid eu tredje hamn, utan att
anordningen med utförselbevis på minsta sätt kvantitativt påverkat importkvantiteten
av ifrågakommande varuslag vid denna sistnämnda.
Men därtill kommer, att såväl nu gällande förordning som föreliggande
förslag ger ägare av utförselbevis rätt att, om han så önskar, få detsamma
inlöst av generaltullstyrelsen efter dess nominella värde med två procents
avdrag. På sådant sätt inlösta utförselbevis anses enligt nu tillämpad
praxis hava använts som tullikvid vid Stockholms lokala tullförvaltning,
varigenom tolagsersättningen till Stockholms stad minskas med ett belopp,
som svarar emot icke blott de vid Stockholms lokala tullkontor direkt inläm
-
11
lievillningsulskottets betänkande. Nr 21.
nade utförselbevisen utan jämväl de genom generaltullstyrelsens centrala
kassakontor kontant inlösta.
Härigenom öppnar sig bland annat en möjlighet för annan stad än
Stockholm att i väsentlig grad skydda sig mot fiirlust på grund av mistad
tolagsersättning, i det den kan genom någon sin förvaltningsmyndighet
låta uppköpa utförselbevis, vilka eljest skulle kommit till användning
som tullikvid för import över dess hamn, och därefter översända dem för
inlösen till generaltullstyrelsen. Att här antydda möjlighet i avsevärd
utsträckning kommit till användning, synes framgå därav, att generaltullstyrelsen
under budgetåret 1.026/27 kontant inlöst utförselbevis för
1,257,732 kronor, vilket efter värde räknat utgör något mera än tredjedelen
av samtliga i hela riket under detta budgetår utfärdade utförselbevis.
Det finnes därför grund för antagandet, att de nu föreslagna bestämmelserna
skulle leda dithän, att Stockholms stad snart nog får ensam
vidkännas minskning i sin tolagsersättning för samtliga i riket utfärdade
utförselbevis.
Utskottet finner det nödvändigt, att rättelse liärutinnan åstadkommes,
och då det, enligt vad ovan anförts, synes vara omöjligt att finna en sakligt
hållbar grund för uppdelning av förlusten mellan de till tolagsersättning
berättigade städerna, lär ingen annan utväg att vinna sådan rättelse
finnas än att betrakta utförselbevisen som vanliga betalningsmedel gentemot
tullverket och icke som restituerad tullavgift. Härför talar (Tckså
den omständigheten, att det av rent formella skäl kan ifrågasättas, huruvida
tullrestitution föreligger, enär den export, varpå utförselbevis grundas,
går före den därav föranledda importen.
Enklast synes man kunna fråntaga utförselbevisen karaktären av tullrestitution
genom att ur § 2 utesluta den bestämmelse, som ger ägare av
utförselbevis rätt att använda dem som tullikvid, och utskottet vill förorda
denna utväg. Av en dylik ändring skulle emellertid följa, att statskassan.
skulle få bära den förlust på grund av ändrad tolagsersättning,
som eljest enligt vad ovan sagts sannolikt skulle drabba Stockholms stad!
Övriga städer skulle visserligen i jämförelse med vad fallet var före utförselbevisens
införande bliva gynnade på grund av ökningen i fullbelagd
import, men i jämförelse med nu rådande förhållanden endast undgå besvär
och kostnader, förknippade med uppköp av utförselbevis.
Då emellertid vid utförselbevisens tillkomst allmänt förutsattes, att statskassan
icke skulle drabbas av någon som helst på förhand beräknelig
minskning i sina intäkter, synes det rimligare, att den börda, varifrån
främst Stockholms stad bör befrias, överflyttas på de näringsidkare, till
vilkas gagn utförselbevisen införts. En sådan överflyttning fördelad i
förhållande till de intresserades gagn av utförselbevisen synes kunna ske
genom att öka avdraget vid utförselbevisens inlösen från nu föreslagna
två till fem procent.’
12
Bevillningsutskottets betänkande 21.
I anslutning härtill har jag yrkat, att § 2 i det av utskottet framlagda
författningsförslaget måtte erhålla följande lydelse:
§ 2.
Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från
det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande, i den mån
omalen eller malen råg eller omalet eller malet vete under de sex kalendermånader,
som förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen
till utförsel ägt rum, införts till myckenhet, att den därför influtna
tullavgiften efter avdrag av fem procent beräknas därtill lämna
tillgång, utbekomma sagda belopp med avdrag av fem procent.
Utförselbevis skall —> — “ därvid ifrågasättes.»
Stockholm, Isaac Marcus* Boktryckeri-Aktiebolag, 1928;