2

Riksdagens skrivelse Nr 48.

Nr 48.

Godkänd av första kammaren den 1 mars 1927.
Godkänd av andra kammaren den 1 mars 1927.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredande av emeritilöner för biskopar.

(Bankoutskottets utlåtande nr 16.)

Till KONUNGEN.

I en till riksdagen avlåten, den 4 januari 1927 dagtecknad proposition
nr 25 har Eders Kungl. Maj it, under åberopande av dels propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden för den 23
september 1926 och berörda den 4 januari dels ock kyrkomötets, propositionen
jämväl bilagda skrivelse den 28 oktober 1926 (nr 17), föreslagit
riksdagen besluta,

dels att från biskopslöneregleringsfonden må utgå två emeritilöner till
biskopar, vardera emeritilönen å 9,000 kronor, jämte dyrtidstillägg efter enahanda
grunder, som gälla för f. d. befattningshavare i statens tjänst med
s. k. ny pension,

dels ock att för åtnjutande av sådan eméritilön skola gälla följande villkor
och bestämmelser:

att biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från
tjänsten, när han fyllt 75 år;

att biskop, som fyllt 70 år eller som fyllt 65 år och tillika på grund av
sjukdom är för framtiden oförmögen att förvalta sitt ämbete, må kunna på
därom gjord ansökan erhålla emeritilön;

att Konungen utser innehavare av emeritilön;''

att, innan emeritilön efter innehavare frånfälle ånyo utdelas, undersökning
skall verkställas, huruvida biskopslöneregleringsfondens ställning medgiver,
att ifrågavarande emeritilön fortfarande utgår från fonden;

jRiksdagens skrivelse Nr 48. 3

att emeritilön skall utgå intill slutet av den £ månad,!\ varunder innehavaren
avlidit, ävensom att, därest han efterlämnar änka eller barn, som,
därest emeritilön icke tilldelats honom, varit berättigade till tjänst- eller
nådår, änkan eller barnen skola äga uppbära emeritilönen intill utgången av
den tid, under vilken tjänst- och nådårsförmån eljest skolat åtnjutas;

att de ytterligare föreskrifter i frågan, som kunna befinnas erforderbga,
skola meddelas av Konungen;

samt att dessa bestämmelser skola träda i kraft den 1 maj 1927, dock att
biskop, som vid berörda tidpunkt redan är utnämnd, icke skall vara skyldig
att, då han fyllt 75 år, med åtnjutande av emeritilön avgå från sin
tjänst med mindre särskilt förbehåll intagits i hans fullmakt.

Frågan om beredande av emeritilön eller pension åt biskopar bar, såsom
av propositionen framgår, vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens och
kyrkomötets prövning, men någon lösning av densamma bar hittills icke
kunnat vinnas. Då enligt departementschefens mening åtskilliga av de under
riksdagens förhandlingar framförda invändningarna numera förlorat sin
bärande kraft och frågan således syntes hava kommit i förändrat läge, har
departementschefen nu ansett densamma böra upptagas till förnyat övervägande.
I nyssnämnda avseende erinrar departementschefen sålunda, hurusom
frågan om prästerskapets pensionering vunnit sin lösning, ehuru endast
i begränsad omfattning. Vidare hade indragningen av biskopsprebendena
genomförts i lämplig utsträckning ’ och funnes endast ett dylikt prebende
kvar, nämligen Visby. Slutligen hade biskopslöneregleringsfonden successivt
tillvuxit och numera vunnit sådan styrka, att den utan svårighet syntes
kunna bära kostnaden för två biskopspensioner.

Såsom departementschefen erinrar, har under de förda överläggningarna
i ämnet framhållits, att frågan om biskoparnas pensionering borde lösas först
i samband med spörsmålet om en allmän omreglering av biskoparnas löner.
En sådan invändning har också givetvis sitt stora berättigande. Men härvid
må icke förglömmas, att löneregleringsfrågan, som enligt sakens natur äi
av svårlöst beskaffenhet, kräver en förnyad, rätt så vidlyftig utredning
och att det därför kan dröja någon tid, innan densamma kan upptagas
till avgörande. Det vill emellertid synas riksdagen, som om vissa skäl talade
för att i avvaktan härå redan nu söka vinna en provisorisk lösning av pensionsfrågan.
Några farhågor för att man härigenom skulle i något avseende
föregripa den blivande löneregleringen, torde icke förefinnas.

Om riksdagen således kommit till den uppfattningen, att åtskilligt talar
för eu lösning tills vidare av biskoparnas pensionsfråga, har riksdagen^likväl
i avseende å det föreliggande förslaget icke kunnat undgå att giva
uttryck åt vissa betänkligheter. Sålunda lärer det med fog kunna ifrågasättas,
huruvida det kan vara riktigt att, såsom i propositionen föreslås, bestämma
en så hög åldersgräns som 75 år. Det vill snarare synas riksdagen,
som om goda skäl talade för att här stanna vid en ålder av <0 år i anslut -

4

Riksdagens skrivelse Nr 48.

riiäg till vad 1923 års riksdag uttalade beträffade pensionsålder för präster
i allmänhet. Och det lärer jämväl kunna sättas i fråga, huruvida det föreslagna
pensionsbeloppet kan anses vara riktigt avvägt, särskilt i betraktande
därav att biskoparna icke erlagt några avgifter till sin pensionering. Då
riksdagen trots de anförda betänkligheterna ansett sig böra giva sin anslutning
till Eders Kungl. Maj:ts här föreliggande förslag, vill riksdagen emellertid
betona, att detta skett under den bestämda förutsättningen, att den nu
föreslagna lösningen av pensionsfrågan är att betrakta såsom varande endast
av provisorisk natur och att följaktligen det ifrågavarande spörsmålet bör
av Eders Kungl. Maj:t upptagas till förnyad omprövning i samband med
frågan om en ny definitiv lönereglering för biskoparna.

Under hu angivna förhållanden har riksdagen funnit sig böra biträda
Eders Kungl. Maj:ts proposition och får alltså anmäla, att riksdagen bifallit
förevarande proposition nr 25.

Stockholm den 1 mars 1927.

Med undersåtlig vördnad.