Riksdagens skrivelse Nr 325.
1
Nr 325.
Godkänd av första kammaren den 7 juni 1927.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1927.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl.
Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i
vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 och memorial nr 3.)
Till KONUNGEN.
Genom en den 24 februari 1927 dagtecknad proposition, nr 182, har Eders
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom'';
2) lag om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom;
3) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne ävensom angående ändrad lydelse
av vissa paragrafer i samma lag; samt
4) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.
I samband med denna proposition har riksdagen till behandling förehaft
tjuguåtta i anledning av densamma väckta motioner.
Med överlämnande av riksdagens sammansatta andra lag- och jordbruksutskotts
utlåtande nr 1 och memorial nr 3 får riksdagen anmäla, att Eders
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 14 samt. Nr 325—326.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 825.
Kung!. Maj :ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
godkännas, men att riksdagen för sin del antagit följande
l) Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom.
Härigenom förordnas, att i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom 2 kap. 1, 7—9, 11, 12, 14, 17, 18, 33 och 43 §§ samt 3 kap. 6 § skola,
2 kap. 8, 9, 11 och 12 §§ samt 3 kap. 6 § i nedan intagna delar, hava följande
ändrade lydelse ävensom att i förstnämnda kapitel skola införas tretton nya
paragrafer, betecknade 45—57 §§, av den lydelse nedan angives:
2 KAP.
Om arrende.
Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.
1 §•
Avtal, varigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen;
och varde i avhandlingen upptagna samtliga villkor, som betingas. Ändring
eller tillägg, som ej avfattas skriftligen, vare utan verkan.
Har på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, fastigheten övertagits
till brukande, vare avtalet dock gällande; och skall, ändå att annorlunda avtalats,
skriftlig avhandling upprättas, där jordägaren eller arrendatorn det fordrar.
Varder ej sådan handling frivilligt utgiven, må domstol efter stämning
stadfästa arrendeförhållandet i överensstämmelse med denna lag och avtalets
innehåll. Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.
7 §.
Undandrager sig jordägaren att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne
enligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt
arbete, njute arrendatorn skäligt skadestånd. Förbehåll, som strider mot vad
sålunda stadgats, vare utan verkan.
Skola för fastigheten utgöras dagsverken och är ej i avtalet bestämt, huru
dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken på
årets veckor i den mån det kan ske jämnt fördelas. För varje arrendeår eller,
där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av visst antal dagsverken under
viss tid av året, för varje sådan tid bör jordägaren i god tid förut lämna arrendatorn
uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå
att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn pliktig att för arbetets utförande
inställa sig förr än å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats honom.
Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avtalat, så utkrävas, att arrendatorn
Riksdagens skrivelse Nr 825.
3
hindras att behörigen sköta sitt jordbruk; dock utgöre vad nu sagts ej hinder
för utkrävande av jordbruksdagsverken enligt den fördelning, som genom avtalet
blivit bestämd.
Ej må i avtalet stadgas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att till jordägaren
eller annan på tillsägelse utgöra tjänstbarhet utöver fastställt antal
dagsverken eller annat bestämt arbete; ej heller förbud för arrendatorn att utföra
arbete åt annan än jordägaren. Har dylikt förbehåll eller förbud skett,
vare det utan verkan.
Vad i första och tredje styckena stadgas har ej avseende å skjutsning, vedhuggning
eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.
I fråga om upplåtelse, som sker från ecklesiastikt boställe, äga bestämmelserna
i denna paragraf ej tillämpning.
8 §.
Utan----------------därav.
Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande femton år, och vill arrendatorn
lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten
mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller
har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig,
vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren
skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse
träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom avgöras av tre
ojävige skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde
tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller
kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen
i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de
fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens prövning, så
framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut
tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den
missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.
9 §.
Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall arrendeavtalet
innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande, men
delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid ej understigande
femton år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 §
andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk
av denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att
återtaga fastigheten.
Vid-------------uppsäga avtalet.
11 §.
Syn, som---------—------— sagt.
Yppas hos synemännen olika meningar och äro på vardera sidan lika många,
4
Riksdagens skrivelse Nr 825.
skola synemännen välja ytterligare en synemän; och galle vad de flesta säga
eller, där var har sin mening och jämkning ej kan ske, den särskilt tillkallade
synemannens mening. Kunna synemännen ej enas om valet, vare lag som i
första stycket för där avsett fall är stadgat.
Mot----— —-----—----efter valet.
Tillträdessyn------— — —---avträdesdagen.
12 §.
När-------------tiden för förrättningen.
Menar-----—---—-----befattning.
Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad,
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar
och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid
befunna brister erfordras. Vid avträdessyn skall därjämte verkställas den
uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.
över allt vad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling, som
av synemännen undertecknas.
Kostnaden-------------vidkännas.
14 §.
Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra byggnad
eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han det, äge arrendatorn,
sedan vid syn beräknats kostnaden för bristens avhjälpande, verkställa
arbetet i jordägarens ställe och i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse
med det vid synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga
avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För
den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet är i bristfälligt
skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till
skadestånd.
Har frågan om kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen, må
hållas särskild syn. Beträffande sådan särskild syn gälle i tillämpliga delar
vad i 11—13 §§ stadgas om syn vid tillträde eller avträde; dock att kostnaden
för synen skall gäldas enligt de för kostnad i rättegång stadgade grunder.
17 §.
Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling
eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk, dock ej utan jordägarens
medgivande å mark, varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd
eller varå jordägaren vidtagit eller är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens
betryggande. Ej heller må utan sådant medgivande nyodling ske å mark, därå
särskilda åtgärder vidtagits för varaktigt betesbruk.
Finnes när fastigheten avträdes, att dess värde av arrendatorn genom nyodling
eller särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk blivit på ett varaktigt
sätt förökat, njute arrendatorn av jordägaren ersättning motsvarande det
Riksdagens skrivelse Nr 325.
5
ökade värde, fastigheten i följd av förbättringen då kan anses äga, dock ej
med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad, han nedlagt å förbättringen.
Har ej jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättring, som nu
sagts, må ej utgå högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper å två
hektar, ändå att den mark, som förbättrats, är av större omfattning.
Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd
eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap
anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med användande
av tegelrör, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning
dels, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden,
som motsvarar värdet av rören, dels ock, när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn
i övrigt kostat å täckdikningen i den man det varit nödigt. Vid avträdet
skall dock från det belopp, som sålunda beräknats utöver kostnaden för
rören, avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje helt år, varunder arrendatorn
utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen, än även,
därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.
18 §.
Har arrendatorn å fastigheten uppfört annan byggnad än i 14, 15 eller 16 §
avses, eller har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd,
bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjuda
det jordägaren till inlösen när han frånträder arrendet.
Nu hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning
eller drivkraft; har den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd,
eller prövas anläggningen, där den avser annat ändamål än alstrande, omformande
eller ackumulering av elektrisk kraft, lämplig med hänsyn till fastighetens
storlek och belägenhet samt förhållandena i övrigt, vare jordägaren skyldig
lösa anläggningen med undantag av vad som icke är fast förlagt eller är
att anse såsom tillbehör till sådan i första stycket avsedd byggnad, som icke
är nödig för anläggningen. Lösen skall utgå efter det ökade värde, fastigheten
i följd av anläggningen kan anses äga när den avträdes, men må ej överstiga
den nödiga kostnad, arrendatorn nedlagt å anläggningen. Äro till anläggningen
ämnen hämtade från fastigheten, skall skäligt avdrag därför göras.
Sker hembud i annat fall än då lösningsskyldighet enligt andra stycket föreligger,
men vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det
hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad han
påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den.
''Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom tre
månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav slutligen
ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller annan anläggning
ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen ej
borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren gottgjort.
Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej före -
6
Riksdagens skrivelse Nr 325.
ligger, eller kan överenskommelse ej träffas om vad han enligt denna paragraf
bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan avgöras i den ordning,
8 § bestämmer.
33 §.
Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej
uppsägning sist å trettionde dagen från utgången av den för bevakning av
fordringar utsatta tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande till legotidens
utgång eller, där uppsägning sker efter utgången av först sagda tid, intill
dess på grund därav avtalet upphör att gälla.
Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill
rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande femton år endast mot skyldighet
att gälda lösen, som i 8 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om
rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter
det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där
borgenärerna inom tre månader från utgången av den för bevakning av fordringar
utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker
överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma
rätt förlustig.
Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till
skadestånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid ej understigande
femton år och han själv uppsade avtalet.
43 §.
Varder i fråga om jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter
annorlunda avtalat än ovan i detta kapitel är sagt, vare utom i fall, som
i 1 §, 2 § första stycket, 3 och 7 §§ avses, det avtal gällande.
Om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare.
45 §.
Tillhör jord å landet, vilken upplåtes på arrende, vid avtalets ingående bolag
eller ekonomisk förening, och omfattar arrendet odlad jord till en vidd av minst
fyra och högst tjugufem hektar, galle de bestämmelser, som här nedan upptagas
i 46—54 §§.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om upplåtelse av jord, tillhörig enskild person, vilken icke är mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,
och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda
sig inkomst annorledes än genom jordbruket. Vid bedömande av frågan,
huruvida fastighet huvudsakligen besittes för jordbruk, skola i samma
ägares hand befintliga genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning
skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.
Riksdagens skrivelse Nr 325.
7
46 §.
Upplåtelse, som i 45 § avses, skall ske för viss tid, ej understigande femton
år, eller ock för arrendatorns livstid. Avser upplåtelsen fastighet, varöver
upplåtaren ej äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må den dock jämväl
kunna ske för sådan tid. Avtal för viss tid, vilket varit gällande femton år,
må förlängas även för kortare tid. År icke arrendetiden så bestämd, som nu
sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av femton år.
År arrendeavtalet gällande för viss tid, äge arrendatorn uppsäga arrendet
till upphörande med utgången av femte arrendeåret; uppsäge dock avtalet senast
sex månader därförinnan, eller vare sin rätt därtill förlustig. Enahanda
rätt tillkomme arrendatorn vid utgången av vart femte år därefter.
47 §.
Lega, som utsättes i penningar eller naturalster, skall vara till beloppet
bestämd.
Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där legan är
utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning däri; och skall i ty fall
vad i 36 § stadgas angående påföljd av dröjsmål med erläggande av arrende
icke äga tillämpning, där arrendatorn före förfallodagen påyrkat nedsättning
i legan och inom en månad efter det legans lägre belopp blivit slutligen bestämt
erlägger detta belopp.
48 §.
Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader i
sådant skick att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation.
Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, väggoch
takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning
ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.
Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga
brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jordägaren
att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet
samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas jordägaren
att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej jordägaren arbetet
inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe; vill
arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av
allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute
arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.
Botar arrendatorn i fall, som nu sagts, brist i jordägarens ställe, äge han i
mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda
belopp.
Åskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen utfört
arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild syn,
som i 14 § andra stycket sägs.
8
Riksdagens skrivelse Nr 825.
49 §.
Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader
äro nödiga för jordbruket.
Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till last,
att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad sålunda bestämts är
att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes annan än
mindre reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom
besörja. Underlåter han det, vare lag som i 48 § sägs, dock att vad där stadgas
om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 § andra stycket sägs.
50 §.
Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga
byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla
övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras;
äge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns vållande
timat a byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden. Eftersätter
arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren, när
fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad avhjälpt
brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse av jordägaren.
51 §.
Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är
att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet. Ingår
byggnaden i arrendet, gälle angående nybyggnads- och underhållsskyldighet
vad om nödig byggnad är stadgat.
52 §.
Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör till
den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där särskilda
åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller kräftfångst.
53 §.
Förbehåll i arrendeavtal vare mot arrendatorn utan verkan, om det strider
mot vad som stadgats i 8 § andra stycket, 9 § första stycket, 12 § sista stycket,
14 eller 17 §, 18 § tredje och fjärde styckena, utom vad angår elektrisk anläggning,
47—50 §§ eller 52 §.
54 §.
Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal, som
skriftligen upprättats, undantages från tillämpning av något av stadgandena
i 46—50 §§ eller 52 eller 53 §, och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande
därtill ma sökas, ankomme på Konungens befallningshavande i det län, där
fastigheten är belägen, att medgiva sådant undantag.
Riksdagens skrivelse Nr 325.
9
Såsom sådan omständighet skall särskilt anses, att på grund av det arrenderade
områdets beskaffenhet och omfattning arrendatorn icke av jordbruket
kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, eller att med hänsyn till eget jordbruk
eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig vikt att över området äga
friare bestämmanderätt än som följer av ovan nämnda stadganden.
över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
Avslås ansökningen, skall, därest arrendeavtalet ej annorlunda stadgar, detsamma
anses förfallet.
Om jordbruksarrenden under fideikommiss.
55 §.
Upplåtes fideikommissjord å landet på arrende och omfattar upplåtelsen
odlad jord till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, skall upplåtelsen
ske för viss tid, ej understigande tio år, eller för arrendatorns livstid eller
fideikommissinnehavarens besittningstid. Avtal för viss tid, vilket varit gällande
tio år, må dock förlängas jämväl för kortare tid. År icke arrendetiden så
bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av tio år.
Å sådan upplåtelse skall stadgandet i 54 § äga motsvarande tillämpning.
56 §.
Har arrendeavtal rörande fideikommissjord slutits för viss tid eller för arrendatorns
livstid, vare avtalet gällande jämväl för annan innehavare av fideikommisset
än upplåtaren; dock vare, där de avtalade arrendevillkoren med
hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga
eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade
anspråk, honom öppet att uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader
efter det nye innehavaren tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill
förlustig.
Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där han
ej åtnöjes med den i avtalet tingade legan, berättigad att av arrendatorn bekomma
skälig ersättning för den tid, denne efter nye innehavarens tillträde av
fideikommisset suttit kvar i arrendet.
Vad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning i fråga om upplåtelse av
jordbruk, som är att anse såsom huvudgård till fideikommiss.
Om arrende för annat ändamål än jordbruk.
57 §.
Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk,
skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren eller arrendatorn annorlunda
åsämjas.
Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§, 18 §
utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket,
10
Biksdagens skrivelse Nr 325.
28—34, 36—41 §§, 42 § första stycket och 56 § äga motsvarande tillämpning;
dock att vad 33 § stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej
skall tillämpas efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde
skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets
fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.
År ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning
å någondera sidan skett.
Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendator^ rätt att
vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande
stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll skett,
vare det utan verkan.
Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan
allmän begravningsplats är särskilt stadgat.
3 KAP.
Om hyra.
6 §.
År ej------—---—-------slut.
Vad i 2 kap. 7 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning
beträffande hyresavtal.
Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927.
Genom denna lag upphäves lagen den 13 maj 1921 (nr 207) med vissa bestämmelser
rörande arrende av fideikommissjord.
2) Lag
om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 10 § i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall
erhålla följande ändrade lydelse:
10 §.
I fråga om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand
är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927.
Riksdagens skrivelse Nr 325.
11
3) Lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne ävensom angående
ändring i vissa delar av samma lag.
Härigenom förordnas, dels att lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne skall utsträckas att gälla på sätt som
följer av vad här nedan stadgas, dels att lagens överskrift och inledande stadgande
skola lyda som nedan sägs, dels ock att 1, 3, 5, 6, 19, 21, 22, 23, 25, 30
och 31 §§ i samma lag skola, 1, 3, 5, 6, 21, 25 och 31 §§ i nedan angivna delar,
hava följande ändrade lydelse ävensom att i lagen skall införas en ny paragraf,
betecknad 32 §, av den lydelse nedan angives:
Lag om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand.
Härigenom förordnas, att med avseende å arrende av jord å landet inom Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs
och Värmlands län samt Degerfors, Karlskoga, Bjurtjärns, Grythyttans, Hällefors,
Hjulsjö, Järnhoås, Nora, Vikers och Ljusnarsbergs socknar av Örebro län
följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet omfattar högst
tjugufem hektar odlad jord och minst fyra hektar inrösningsjord samt jorden
vid arrendeavtalets ingående äges av bolag eller ekonomisk förening eller ock av
enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet,
som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen
i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket
:
1 §•
Arrendeavtal-----verkan.
Brukar någon mot lega jord, som i denna lag avses, och har skriftlig avhandling
därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren sådant
äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda tillkommande
arrenderätt. Vill jordägaren ej utgiva sådan handling, må domstol på yrkande
av brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma, enligt vad om avtalet
kan utredas och med denna lag överensstämmer, finnes böra lagligen bestämmas.
Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.
3 §.
Den, som-----------— slut.
År arrendeavtalet gällande för viss tid, äge arrendatorn uppsäga arrendet till
upphörande med utgången av femte arrendeåret; uppsäge dock avtalet senast
12
Riksdagens skrivelse Nr 825.
sex månader därförinnan, eller vare sin rätt därtill förlustig. Enahanda rätt
tillkomme arrendatorn vid utgången av vart femte år därefter. Har arrendatorn
i avtalet förbehållit sig rätt att eljest uppsäga arrendet, vare det
gällande.
5 §•
Lega----------bestämd.
Åligger arrendatorn enligt arrendeavtalet att utgöra dagsverken eller annat
arbete, skall lända till efterrättelse vad i 2 kap. 7 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom stadgas.
Inträffar-----------densamma.
6§.
Utan — —---------därav.
År arrendeavtal slutet för viss tid ej understigande femton år, och vill arrendatorn
lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten
mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller
har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig,
vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse
träffas om vad i lösen bör utgå, varde beloppet bestämt vid avträdessyn,
som nedan sägs.
År arrendeavtal gällande för viss tid, understigande femton år, må arrendatorn
jämväl på sätt ovan är stadgat lämna ifrån sig arrendet, sedan fem arrendeår
tilländagått.
19 §•
Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad, eller har
han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar eller
prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude det jordägaren
till inlösen, när han frånträder arrendet.
Hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning
eller drivkraft, vare om jordägarens skyldighet att lösa anläggningen, där ej
annorlunda är avtalat, lag som i 2 kap. 18 § lagen om nyttjanderätt till fast
egendom sägs.
Sker hembud i fall, då lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,
och vill jordägaren lösa, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen
bör utgå, skall frågan därom avgöras, där så ske kan, vid avträdessynen,
men eljest av skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § nyss nämnda lag för
däri avsett fall stadgas. Vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad
efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra
vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han
mottog den. År ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört
inom tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav
Riksdagens skrivelse Nr 325.
13
slutligen ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller
annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen
ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren
gottgjort; skolande ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas, fastställas
i den ordning nyss är sagt.
21 §.
Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling
eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk, dock ej utan jordägarens
medgivande å mark, varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd
eller varå jordägaren vidtagit eller är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens
betryggande. Ej heller må utan sådant medgivande nyodling ske å mark,
därå särskilda åtgärder vidtagits för varaktigt betesbruk. Utan jordägarens
tillstånd må arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning
av jord.
Arrendatorn vare berättigad-----felande.
Utöver---— — avkastning.
22 §.
Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar och nötkreatur,
som kunna vinterfödas därå, och utgör denna jord allenast visst område
av en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn efter ortens sed berättigad
till nödigt bete jämväl å övrig skog eller utmark, som hör till fastigheten; dock
att därvid må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits
anordningar, som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.
23 §.
Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskilt stadgat.
Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör
till den arrenderade jorden, i vidare mån än så vitt angår visst fiskevatten, där
särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller kräftf
ångst.
25 §.
Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej
uppsägning sist å trettionde dagen från utgången av den för bevakning av
fordringar utsatta tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande till legotidens
utgång eller, där uppsägning sker efter utgången av först sagda tid,
intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla.
Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill
rätt, dock, där avtalet var ingånget för viss tid ej understigande femton år eller
gällde för viss kortare tid, varav fem år tilländagått, endast mot skyldighet att
gälda lösen, som i 6 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för arren
-
14
Riksdagens skrivelse Nr 325.
datorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn
tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna
inom tre månader från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta
tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare,
men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.
Uppsäges-----lösen.
BO §.
Utöver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i avseende å arrendeupplåtelse,
varå lagen har avseende, lända till efterrättelse stadgandena i 1 kap.
av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i vad dessa stadganden angå arrende,
samt i 2 kap. av samma lag 4—6 §§, 22 §, 24—32 §§, 34 §, 35 §, 38 §,
40 §, 41 § samt i tillämpliga delar 42 §.
31 §.
Visas-----undantag.
Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskilt anses, att det arrenderade
området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant, att självständigt
jordbruk kan idkas därå, eller att med hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk
det för jordägaren är av synnerlig vikt att över området äga friare bestämmanderätt
än som följer av vad ovan i denna lag är stadgat.
över-----allmänhet.
Skall — —---stadgat.
Avslås-----förfallet.
32 §.
Vid bedömande av frågan, huruvida fastighet huvudsakligen besittes för
jordbruk, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning, jordavsöndring
eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet
betraktas såsom en fastighet.
Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927, från och med vilken dag lagen
den 10 maj 1912 (nr 61) om utsträckt tillämpning av lagen om arrende av viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909 skall upphöra att
gälla; och skall inom de delar av riket, i vilka lagen den 25 juni 1909 före den
1 augusti 1927 icke varit gällande, med avseende å tillämpning av lagen å avtal,
som träffats dessförinnan, samt samma lags förhållande till äldre lagstiftning
gälla de grunder, vilka beträffande arrende i allmänhet finnas stadgade i lagen
om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till
fast egendom.
Riksdagens skrivelse Nr 825.
15
4) Lag
om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att till 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skall fogas ett tredje stycke av denna lydelse:
Sökes inteckning på grund av domstols beslut, som enligt vad därom är stadgat
skall äga samma verkan som skriftligt arrendekontrakt, vare upplåtarens
hörande ej nödigt men må ansökningen icke bifallas förr än beslutet vunnit
laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927.
Stockholm den 7 juni 1927.
Med undersåtlig vördnad.