12

Riksdagens skrivelse Nr 321.

fir 321.

Godkänd av första kammaren den 8 juni 1927.
Godkänd av andra kammaren den 8 juni 1927.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till skogsvårdens befrämjande.

(Jordbruksutskottets utlåtande nr 79.)

Till Konungen.

I årets stats verksproposition, nionde huvudtiteln, punkt 121, har Eders
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition angående
anslag till skogsvårdens befrämjande, som Eders Kungl. Maj:t kunde komma
att avlåta till riksdagen, för detta ändamål beräkna för budgetåret 1927—
1928 ett belopp av 500,000 kronor.

I årets statsverksproposition har vidare chefen för finansdepartementet
vid anmälan av förslag till riksstat för nämnda budgetår (inkomsterna sid.
12) framhållit, att det ifrågasatts, att i budgeten under »uppbörd i statens
verksamhet» uppföra en ny inkomsttitel, betecknad »skogs vårdsa vgifter»
men att han ansett det riktigast att låta frågan härom anstå för att upptagas
i samband med den väntade propositionen rörande anslag till skogsvårdsstyrelserna.

I en till riksdagen den 4 mars 1927 avlåten proposition, in- 211, har
sedermera Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

1) för budgetåret 1927—1928 anvisa till skogsvårdens befrämjande att
i mån av förefallande behov fördelas mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser
ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor,

2) för budgetåret 1927—1928 i riksstaten uppföra

ej mindre bland inkomsterna under rubriken »uppbörd i statens verksamhet»
med titel skogsvårdsavgifter ett belopp av 1,500,000 kronor

än även för uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet m. m.
ett ordinarie reservationsanslag, att direkt utgå av skogsvårdsavgifter, av

1,500,000 kronor.

13

Riksdagens skrivelse Nr 321.

På förslag av Kungl. Maj:t har riksdagen för budgetåret 1926—1927 till
skogsvårdens befrämjande anvisat ett extra reservationsanslag av 500,000
kronor att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan
vederbörande skogsvårdsstyrelser.

I skrivelse den 18 oktober 1926 har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, med överlämnande av yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser,
hemställt, att för budgetåret 1927—1928 måtte till berörda ändamål anvisas
ett anslag å 765,000 kronor, avseende bidrag under kalenderåret 1927.

Över centralrådets omförmälda skrivelse har domänstyrelsen den 13 november
1926 avgivit infordrat utlåtande.

Sedan departementschefen jämlikt Kungl. Maj:ts den 23 september 1926
givna bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för verkställande
av utredning rörande statsbidrag för utdikning av vissa försumpade marker
har åt dessa sakkunniga uppdragits att jämväl verkställa utredning angående
åtgärder från statens sida för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas
ekonomi. I samband härmed har centralrådets förenämnda skrivelse jämte
därtill hörande handlingar överlämnats till de sakkunniga för att tagas
i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.

De sakkunniga hava avgivit betänkande i sistberörda ämne den 18 januari
1927 (st. off. utr. 1927 :1) och däri hemställt, bland annat, att Kungl.
Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att dels antaga ett vid betänkandet
fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §4 i förordningen
den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift, dels ock anvisa
för budgetåret 1927—1928 till skogsvårdens befrämjande för att av
Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan vederbörande
skogsvårdsstyrelser ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor.

Ovanberörda sakkunniga hava i en normalkalkyl beräknat skogsvårdsstyrelsernas
sammanlagda utgifter för främjande av skogsvårdsåtgärder
till 1,602,638 kronor, för skogslagarnas övervakande till 212,315 kronor
och för styrelsernas förvaltning till 1,685,404 kronor eller sålunda tillhopa
till 3,500,357 kronor samt styrelsernas enskilda inkomster till 753,218
kronor och inkomster genom bidrag från landsting och hushållningssällskap
till 152,400 kronor eller tillhopa till 905,618 kronor. Såsom
underskott, avsett att täckas genom andra inkomster än de nyss angivna,
har i tabellen upptagits skillnaden mellan berörda utgifts- och inkomstsummor
eller 2,594,739 kronor.

Departementschefen har efter prövning av under utredningen i sådant avseende
framkomna uppslag funnit möjligheterna till inskränkning i skogsvårdsstyrelsernas
utgifter relativt små därest skogsvårdsstyrelserna skola
kunna på ett nöjaktigt sätt fylla sina uppgifter och tillika uttalat att det
icke torde kunna bestridas att vissa skogsvårdsstyrelser för närvarande av
brist på medel ej vore i stånd att utöva sin verksamhet, i den omfattning
och på det sätt, som enligt den nya skogsvårdslagen vore avsett.

14

Riksdagens skrivelse Nr 321.

Vidare har departementschefen anfört följande.

»Från några håll har gjorts gällande, att skogsvårdsstyrelsernas utgifter
för biträde med skogsvård samt för skogsodling och andra skogsvårdsåtgärder
vore onödigt höga samt att minskning av dessa utgifter utan
olägenhet skulle kunna genomföras, särskilt genom höjning av de ersättningar,
som skogsvårdsstyrelserna betinga sig av vederbörande skogsägare
för dylikt biträde samt för skogsodlingsmaterial in. in. Vid bedömandet
av befogenheten av dessa erinringar böra givetvis ifrågavarande
utgifter jämföras med motsvarande inkomster och allenast de nettoutgifter,
som återstå efter vederbörande inkomsters frånräknande, tagas i betraktande.
Vid en dylik jämförelse mellan utgifter och inkomster för biträde
med skogsvård visar det sig, att mera betydande nettoutgifter i förevarande
avseende förefinnas huvudsakligen hos sådana skogsvårdsstyrelser,
vilkas medelsbehov i stort sett täckas genom direkt inflytande skogsvårdsavgifter
och enskilda inkomster och som sålunda i ringa eller ingen grad
åtnjuta statsanslag eller bidrag från till statskontoret redovisade skogsvårdsavgifter.
Härvid måste dock undantag göras för skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län, vilka, ehuru de uppbära avsevärda
statsanslag, hava betydande nettoutgifter för här avsett biträde. I
fråga om dessa styrelser föreligga emellertid speciella av historiska förhållanden
betingade skäl att tillhandagå vederbörande skogsägare med dylikt
biträde på relativt liberala villkor. Vad nu anförts om utgifterna för
biträde med skogsvård gäller i huvudsak även om utgifterna för skogsdikning.
Beträffande utgifterna för skogsodling äro däremot förhållandena
delvis annorlunda. Vid jämförelse mellan dessa utgifter samt till skogsvårdsstyrelserna
influtna ersättningar för frö, plantor och plantörsbiträde,
bliva nettoutgifterna i förevarande avseende betydande för flertalet skogsvårdsstyrelser,
däribland även sådana som för upprätthållande av sin
verksamhet huvudsakligen äro hänvisade till anslag från staten och bidrag
från reserverade skogsvårdsavgifter. I fråga om dessa utgifter är
emellertid att märka, att det alltifrån skogsvårdsstyrelsernas tillkomst ansetts
såsom en av deras angelägnaste uppgifter att befrämja skogsodling,
särskilt å av ålder kala marker. En effektiv verksamhet på detta område
torde emellertid ej vara möjlig utan avsevärda ekonomiska uppoffringar
från skogsvårdsstyrelsernas sida, vilket ock beaktats av riksdagen, som
för detta ändamål anvisat betydande anslag till styrelserna. För samtliga
skogsvårdsstyrelser utgöra de årliga nettoutgifterna i förevarande avseende,
beräknade med ledning av hithörande utgifts- och inkomstmedeltal
för åren 1923—1927, 399,896 kronor, en summa som i betraktande av de
synnerligen omfattande arealer kal skogsmark, som inom landet alltjämt
förefinnas, ej torde kunna anses överdrivet hög. Det bör även uppmärksammas,
att i denna summa ingå till betydande belopp dels bidrag, som
anvisats av landsting och hushållningssällskap för skogsodlingsändamåL,
dels ock kostnader för plantskolor och fröklängningsanstalter samt utgifter

Biksdagens skrivelse Nr 321.

15

för anskaffande av kött in. m. Beträffande slutligen styrelsernas utgifter
för reglering av skogsbetet, vilka utgifter i medeltal under åren 1923—
1927 för alla skogsvårdsstyrelser beräknats till 11,224 kronor, synes uppenbart
— särskilt i betraktande av de vidgade uppgifter i detta avseende,
som den nya skogsvårdslagen pålagt styrelserna — att någon minskning
i denna utgiftssumma ej bör ifrågasättas.

Med det nu anförda har jag ej tagit ståndpunkt till frågan, huruvida
ej i vissa fall skärpta ersättningsbestämmelser borde tillämpas med avseende
å biträde, som från skogsvårdsstyrelserna lämnas enskilda skogsägare,
samt beträffande material för skogsodling med mera ävensom större
enhetlighet i dessa bestämmelser eftersträvas. I enlighet med de sakkunnigas
av centralrådet biträdda förslag tinner jag det lämpligt, att
denna fråga upptages till behandling av centralrådet. Då emellertid vid
genomförande av en eventuell skärpning av berörda ersättningsbestämmelser
stor varsamhet måste iakttagas, därest ej skogsägarnas intresse att
anlita biträde av skogsvårdsstyrelsernas personal skall minskas och skogsvårdsarbetet
sålunda lida avbräck, torde det, på sätt centralrådet framhållit,
näppeligen kunna antagas, att några ökade inkomster av betydenhet
på denna väg skola tillföras skogsvårdsstyrelserna, i allt fall ej under
de närmaste åren.

På grund av vad sålunda anförts finner jag i likhet med domänstyrelsen,
att summan av samtliga skogsvårdsstyrelsers årsutgifter under de
närmaste åren framåt ej bör beräknas till lägre belopp än det i förenämnda
normalkalkyl angivna eller till 3,500,357 kronor. A andra sidan
synas tillräckliga skäl ej hava förebragts för att lägga en högre utgiftssumma
än den nu angivna till grund för skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov
under sagda år. Vad angår skogsvårdsstyrelsernas enskilda inkomster
samt inkomster genom ortsbidrag, synes även härutinnan den i
normalkalkylen upptagna årliga summan för samtliga skogsvårdsstyrelser,
905,018 kronor, kunna godtagas. Efter frånräknande av denna inkomstsumma
skulle sålunda, på sätt i kalkylen angivits, för samtliga skogsvårdsstyrelser
uppstå ett årligt underskott å 2,594,739 kronor.

Beträffande frågan, huru berörda utgifts- och inkomstsummor böra fördelas
på de särskilda skogsvårdsstyrelserna, torde i detta sammanhang
ståndpunkt ej böra tagas i vidare mån än som erfordras för ett bedömande,
huru skogsvårdsstyrelsernas ifrågavarande medelsbehov lämpligast
bör tillgodoses. För ett dylikt bedömande finner jag den i berörda normalkalkyl
verkställda fördelningen av berörda summor vara tillfyllest.»

Departementschefen har av anförda skäl ansett sig icke böra biträda av de
sakkunniga framställt förslag om sådan ändring av 4 § i förordningen den
11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift att den andel av de från
andra skogar än skyddsskogar inflytande skogsvårdsavgift^- som enligt
l>erörda paragraf skall redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t

16

Riksdagens skrivelse Nr 321.

i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvärdsstyrelser i
riket skulle höjas från 10 till 15 procent.

Det må erinras, att allt ifrån det skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift
första gången stadgades genom förordningen den 24 juli 1903 (nr
79 s. 15) denna avgift principiellt ansetts böra användas för främjande
av skogsvård inom vederbörande landstingsområde, där det virke, för
vilket avgiften utgått eller varå denna haft avseende, avverkats och sålunda,
i stort sett, komma samma fastigheter till godo, som drabbats av
avgiften. Med hänsyn till att viss del av de genom skogsvårdsavgiften
inflytande medel härflöte från allmänna skogar, vilka ej komma i åtnjutande
av något understöd från dessa medel, stadgades emellertid i 1912
års förordning om skogsvårdsavgift, att 10 procent av de inom varje landstingsområde
influtna skogsvårdsavgifterna skulle redovisas till statskontoret
för att av Kungl. Maj:t i mån av behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser
i riket.

Av statsrådsprotokollet inhämtas att från vissa håll föreslagits, att bestämmelserna
om ifrågavarande utjämningsandel skulle ersättas med ett
stadgande, att de avgifter, som i varje särskilt fall inflöte för å allmänna
skogar avverkat virke, skulle redovisas till statskontoret och ställas till
Kungl. Maj:ts disposition i utjämningssyfte. Departementschefen har i fråga
härom erinrat, att en dylik anordning var föremål för övervägande av de
sakkunniga, som utarbetade förslag till 1912 års förordning om skogsvårdsavgift,
men av dessa avvisades under framhållande, att det skulle bliva
förenat med alltför stora svårigheter såväl vid taxeringen som vid debitering,
uppbörd och redovisning att verkställa ett avskiljande av de på
kronans skogar belöpande skogsvårdsavgifterna, helst som kronan icke alltid
själv vore avverkare och erlade avgifterna. Då vad sålunda anförts
ej synes departementschefen sakna fog, har han ansett sig ej böra biträda
berörda förslag.

Enligt inom riksdagens vederbörande utskott lämnade uppgifter skulle
verkställda approximativa beräkningar giva vid handen, att de på statsskogarna
belöpande skogsvårdsavgift^- uppgå till synnerligen olika belopp
inom olika län varierande ända från omkring 4 procent upp till omkring
53 procent och medelprocenten utgöra 13.2 4 procent. Detta innebär med
andra ord att under det att vissa skogsvärdsstyrelser endast hava att
till statskontoret redovisa en bråkdel av de på statsskogarna belöpande
skogsvårdsavgifterna, andra skogsvärdsstyrelser äro hänvisade att till statsverket
inleverera utöver de på sistnämnda skogar belöpande avgifterna
en icke obetydlig del av de på de enskilda skogarna belöpande skogsvårdsavgiftema.
Detta förhållande synes riksdagen tyda på att behov
föreligger av ett ändrat sätt för bestämmande av utjämningsandelen, oeh
vill det härutinnan förefalla riksdagen som en rättvisare fördelning skulle
kunna åvägabringas därest, såsom ock från vissa håll ifrågasatts, i stället
för nu stadgade 10 procent av inom skogsvårdsstyrelses område inflytande

Riksdagens skrivelse Nr 321. 1*

skogsvårdsavgifter, de avgifter, som i verkligheten liärflöte från de allmänna
skogarna, redovisades till statskontoret för att fördelas på sätt nu
är stadgat. Ett sådant förfaringssätt torde ock enligt riksdagens mening
stå i närmaste överensstämmelse med den på sätt ovan nämnts godtagna
principen, att skogsvårdsavgifterna böra användas för främjande av skogsvård
inom vederbörande landstingsområde. De av departementschefen åberopade
svårigheterna med avseende å debitering, uppbörd och redovisning,
som ansetts skola föranledas av en sådan anordning, torde enligt riksdagens
uppfattning vara i viss mån överdrivna, om nämligen, såsom riksdagen
förutsätter, vederbörande virkesköpare ålägges lämna särskilda uppgifter i
fråga om å ena sidan från statsskogar och å andra sidan från enskildas
skogar förvärvat virke.

Då emellertid en närmare utredning av frågan givetvis är erforderlig,
anser riksdagen, att hänvändelse i sådant syfte bör göras hos Kung!. Maj:t.

Av det anförda torde framgå riksdagens ställning till den av de sakkunniga
föreslagna höjningen av nuvarande utjämningsandel.

Efter erinran att för närvarande varken de direkta skogsvårdsavgifterna
eller den andel av ifrågavarande avgifter som redovisas till statskontoret
upptages i riksstaten har departementschefen vidare anfört i huvudsak följande.

»Då skogs vårdsavgifternas belopp bestämmes enligt grunder, som fastställts
i av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutad författning, och användas
för uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet samt främjande av
skogsvårdsåtgärder och sålunda för ändamål av statlig natur, finner jag mig.
efter samråd med chefen för finansdepartementet, böra förorda, att dessa avgifter
för framtiden redovisas i riksstaten.

Enligt gällande förordning om skogsvårdsavgift skola dessa avgifter
debiteras och uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna och erläggas
sålunda i slutet av året. Av de medel, som inom varje landstingsområde
inflyta genom avgifterna skola, såsom förut berörts, vad angår skogsvårdsavgifter
från andra skogar än skyddsskogar, 90 procent direkt utbetalas till
vederbörande skogsvårdsstyrelse, varemot 10 procent redovisas till statskontoret
för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas
mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket. Ifrågavarande medel upptagas
i allmänhet av skogsvårdsstyrelserna såsom inkomst för det år, som infaller
närmast efter det, då avgifterna debiterats och erlagts. Skogsvårdsavgifterna
från skyddsskogarna skola enligt förordningen överlämnas till domänstyrelsen
och äro avsedda att disponeras för understödjande av skogsvårdsåtgärder
å skyddsskogarna. Några bestämmelser i detta avseende hava i avbidan på
genomförande av ny lagstiftning för dessa skogar ännu ej meddelats.

I anslutning till nu angivna föreskrifter i förordningen om skogsvårdsavgift
torde i riksstaten för budgetåret 1927—1928 under »uppbörd i statens
verksamhet» böra såsom inkomst under titel »skogsvårdsavgifter» upptagas
ett belopp, motsvarande vad som kan beräknas inflyta av dylika under
år 1927 debiterade avgifter. Detta belopp torde med hänsyn till de under år
Bihang till riksdagens protokoll 1927. l''i samt. Nr 318—32U. -

18

Riksdagens skrivelse Nr 321.

1926 rådande konjunkturerna å trävarumarknaden böra uppskattas till 1,500,000
kronor eller omkring 130,000 kronor lägre än summan av de under 1926
debiterade skogsvårdsavgifterna. Bland utgifterna för nämnda budgetår bör
under nionde huvudtiteln uppföras ett ordinarie reservationsanslag, motsvarande
förstnämnda inkomstbelopp. Detta anslag synes lämpligen böra benämnas:
uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet m. m., reservationsanslag,
att direkt utgå av skogs vårdsavgifter.»

Riksdagen kan icke finna, att departementschefen anfört tillräckligt vägande
skäl för att i riksstaten uppföra skogsvårdsavgifterna, vilka, enligt i förenämnda
förordning om skogsvårdsavgift lämnade närmare föreskrifter, skola
i fråga om andra skogar än skyddsskogar intill 90 procent av inom varje
landstingsområde inflytande belopp tillhandahållas vederbörande skogsvårdsstyrelse
för att användas för skogsvårdande åtgärder inom dess eget
område, och då riksdagen icke heller i övrigt anser några omständigheter
föreligga, som påkalla en sådan åtgärd, kan riksdagen icke biträda Eders
Kungl. Maj:ts förslag i förevarande avseende.

I fråga om beredande av ökade medel åt skogsvårdsstyrelserna har departementschefen
anfört följande.

»De sakkunniga hava uppskattat det belopp, som utöver nuvarande skogsvårdsavgifter
samt nu utgående statsanslag å 500,000 kronor bör av allmänna
medel ställas till skogsvårdsstyrelsernas förfogande för att dessa
skola vara i stånd att i tillfredsställande omfattning uppehålla sin verksamhet
till, i runt tal, 550,000 kronor. Mot de sakkunnigas beräkningar
härutinnan finner jag ej anledning till erinran utan anser, i likhet med
centralrådet, att detta belopp är behövligt för berörda ändamål. Jag förutsätter
härvid, att omförmälda verksamhet för utdikning medelst statsbidrag
i ändamål av skogsbörd, varom förslag framlagts i proposition nr 156 till
innevarande års riksdag, kommer att uppdragas åt skogsvårdsstyrelserna
och framdeles utövas i en omfattning, som väsentligen motsvarar vad i
nämnda proposition förutsättes.

Beträffande det sätt, varpå skogsvårdsstyrelsernas berörda medelsbehov
bör tillgodoses, torde, dä skogsvårdsstyrelsernas verksamhet direkt och i
främsta rummet kommer vederbörande skogsägare till godo, fog principiellt
sett föreligga för den av domänstyrelsen hävdade ståndpunkten, att denna
verksamhet, åtminstone i huvudsak, bör bekostas av skattemedel från de
skogar, verksamheten avser. Jämväl av statsfinansiella skäl synes det näppeligen
vara att tillråda, att allmänna skattemedel för framtiden i väsentligt
stegrad omfattning disponeras för ifrågavarande ändamål. I likhet med de
sakkunniga finner jag det därför i första rummet böra övervägas, huruvida
ej skogsvårdsstyrelsernas ifrågavarande medelsbehov kan tillgodoses
genom medel, som anskaffas genom upptagande av skogsvårdsavgifter.»

Härefter har departementschefen erinrat att vid bifall till det förslag
till lag om skogsaccis avseende vissa skärpningar i skatteplikten för avverkat
virke, som genom proposition nr 105 förelagts innevarande riksdag,

Riksdagens skrivelse Nr 321.

19

en ganska betydande ökning i skogsvårdsavgifterna skalle åstadkommas.
Denna ökning torde enligt verkställda överslagsberäkningar näppeligen
komma att understiga 275,000 å 300,000 kronor i medeltal per år. Vidare
utgår departementschefen från att genom en höjning, på sätt i proposition
nr 212 med förslag till förordning om skogsvårdsavgift föreslagits av
den procent av till skogsaccis taxerat virkesvärde, efter vilken skogsvårdsavgift
skulle utgå, från 1.3 till 1.5 ett ytterligare tillskott skulle erhållas av
274,450 kronor. Genom dessa förändringar skulle sålunda vinnas det belopp
av sammanlagt 550,000, som på sätt departementschefen uttalat skulle
vara erforderligt utöver nuvarande skogsvårdsavgifter och nu utgående
statsbidrag å 500,000 kronor.

Genom riksdagens beslut i anledning av ovanberörda proposition nr 105
kommer den genom skärpning av skogsaccislagen beräknade ökningen i
skogsvårdsavgifterna att utebli. Då den lättnad i skogsbeskattningen, som
sistnämnda proposition avsåg att åvägabringa, sålunda icke kommer till
stånd, anser sig riksdagen icke kunna vara med om någon sådan ytterligare
belastning i förevarande avseende, som innefattas i Kungl. Maj:ts förslag
till höjning av den procent av till skogsaccis taxerat virkesvärde, efter
vilken skogsvårdsavgift skall utgå. För beredande av de medel, som utöver
nuvarande skogsvårdsavgifter och nu utgående statsbidrag erfordras för upprätthållande
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, synes därför en höjning
av statsbidraget vara den utväg, som företrädesvis bör anlitas. Då det
torde vara till fyllest, om, såsom i propositionen förutsatts, ifrågavarande
inkomstökning tillföres skogsvårdsstyrelserna från och med år 1929, synes
frågan om berörda anslagshöjning böra anstå till 1928 års riksdag.

Departementschefen har i fråga om anslag för skogsvårdens befrämjande
för budgetåret 1927—1928 anfört följande.

»Såsom förut nämnts har i statsverkspropositionen till innevarande års
riksdag under nionde huvudtiteln, punkten 121, beräknats för budgetåret
1927—1928 till skogsvårdens befrämjande 500,000 kronor eller samma
belopp som för innevarande budgetår anvisats till detta ändamål. Ehuru
den i ärendet åvägabragta utredningen giver vid handen, att en höjning
av ifrågavarande anslag för budgetåret 1927—1928, avseende bidrag till
skogsvårdsstyrelserna under kalenderåret 1927, må vara önskvärd, finner
jag mig dock av statsfinansiella skäl ej kunna tillstyrka en dylik höjning.
De sakkunniga hava ansett, att anslagsbehovet för berörda budgetår genom
inskränkningar i skogsvårdsstyrelsernas utgifter kunde begränsas till

600,000 kronor. Den ytterligare nedsättning i detta behov med 100,000
kronor, som av mig nu ifrågasättes, torde kunna vinnas dels, till någon
del, genom ytterligare utgiftsminskning, dels ock huvudsakligen därigenom,
att de nitton skogsvårdsstyrelser, som enligt de sakkunnigas utredning vid
utgången av 1926 ägde disponibla behållningar över skulder, taga dessa
behållningar i anspråk för täckande av eventuell brist i 1927 års budget.
Enligt de sakkunnigas utredning uppgingo nämnda behållningar för

20

Riksdagens skrivelse Nr 321.

ifrågavarande nitton skogsvårdsstyrelser vid 1926 års utgång till sammanlagt
1,447,302 kronor. Ett anlitande av dessa i nu ifrågasatt omfattning
för bestridande av löpande utgifter synes ej möta avgörande betänkligheter,
särskilt i betraktande av den inkomstökning, som, på sätt förut
nämnts, är avsedd att tillföras skogsvårdsstyrelserna från och med 1929.

Kungl. Maj:t har i proposition nr 156 föreslagit 1927 års riksdag att
anvisa ett anslag å 200,000 kronor att medelst bidrag utan återbetalningsskyldighet
användas till understödjande av torrläggning av mark i ändamål
av skogsbörd samt att denna understödsverksamhet skulle handhavas
av skogsvårdsstyrelserna. I motiveringen till denna proposition har jag
framhållit, att skogsvårdsstyrelsernas kostnader för liandhavandet av
ifrågavarande bidragsverksamhet ej borde bestridas av det ifrågasatta
skogsutdikningsanslaget utan täckas av medel, som i annan ordning
ställdes till förfogande, varjämte jag anhållit att få anmäla frågan härom
i samband med spörsmålet om äskande av anslag till skogsvårdens befrämjande
för budgetåret 1927—1928.

I anslutning härtill torde jag nu få underställa denna fråga Kungl.
Maj:ts prövning. Såsom förut nämnts, hava de sakkunniga beräknat skogsvårdsstyrelsernas
kostnader för liandhavandet av ifrågavarande understödsverksamhet
till 15 procent av statsbidragssumman eller, vid en bidragssumma
av 200,000 kronor, till 30,000 kronor. I enlighet härmed skulle,
därest förenämnda proposition bifalles, för senare halvåret 1927 hälften
av sistnämnda belopp eller 15,000 kronor erfordras. Departementschefen
har ansett att för ändamålet erforderliga medel lämpligen borde anvisas
av anslaget till skogsvårdens befrämjande men har han av anförda skäl
icke funnit tillräcklig anledning föreligga att på grund härav nu föreslå
någon förhöjning av anslaget till skogsvårdens befrämjande.

Beträffande dispositionen av detta anslag för budgetåret 1927—1928
har departementschefen ansett att i överensstämmelse med vad härutinnan
alltsedan 1922 varit gällande, det borde ankomma å Kungl. Maj:t att i
mån av förefallande behov fördela anslaget mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser.
Då prövningen av detta behov torde böra verkställas av Kungl.
Maj:t beträffande samtliga skogsvårdsstyrelser, har han icke funnit sig
böra föreslå, att någon viss del av anslaget reserveras för skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län.»

Riksdagen vill erinra, att riksdagen i anledning av ovanberörda proposition
nr 156 för budgetåret 1927—1928 uppfört ett statens skogsutdikningsanslag
å 200,000 kronor, därvid emellertid förutsatts, att skogsvårdsstyrelsernas
kostnader för handhavandet av denna verksamhet skola bestridas
icke såsom i nu förevarande proposition avsetts från anslaget till skogsvårdens
befrämjande utan från skogsutdikningsanslaget. Med hänsyn till
vad departementschefen anfört rörande skogsvårdsstyrelsernas behov av
medel ger emellertid nämnda förhållande riksdagen icke anledning ifrågasätta
någon minskning i nu ifrågavarande anslag, vilket riksdagen sålunda

Riksdagens skrivelse Nr 321. 21

anser böra uppföras med det av Eders Kungl. Maj:t föreslagna beloppet

500,000 kronor.

Under åberopande av det anförda får riksdagen

1) anmäla, att riksdagen för budgetåret 1927—1928 anvisat till skogsvårdens
befrämjande att i mån av förefallande behov fördelas mellan vederbörande
skogsvårdsstyrelser ett extra reservationsanslag av 500,000 kronor,

2) anmäla, att Eders Kungl. Maj:ts förslag i punkt 2 icke vunnit riksdagens
bifall,

3) anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående
sådan ändring i förordningen om skogsvårdsavgift, att i stället för
nu stadgade 10 procent av samtliga inom vederbörande landstingsområde
inflytande skogsvårdsavgifter till statskontoret skola redovisas de skogsvårdsavgift,
som inom landstingsområdet inflyta från därinom belägna
allmänna skogar, samt om framläggande för riksdagen av det förslag,
vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 8 juni 1927.

Med undersåtlig vördnad.