Riksdagens skrivelse Nr 319.

1

Kr 318.

Godkänd av första kammaren den 8 juni 1927.
Godkänd av andra kammaren den 8 juni 1927.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om åvägabringande av utredning och förslag rörande statsbidrag
till bestridande av kostnaderna för den allmänna
sjukvården i riket.

(Statsutskottets utlåtande nr 154.)

Till Konungen.

I två inom riksdagen väckta likalydande motioner (I: 24 och II: 40) bär
hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla,
att Eders Knngl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och på
vad sätt staten bör bidraga till täckandet av kostnaderna för inrättande
och drift av även andra allmänna sjukvårdsanstalter inom landets särskilda
sjukvårdsområden än de anstalter, som avsetts för sinnessjuk-, tuberkuloseller
epidemisjukvård, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen må giva anledning.

Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:

»Den allmänna sjukvården inom landet omhänderhaves för närvarande
av dels staten, dels landsting och kommuner. För den sjukvård, som omhänderhaves
av landsting eller kommun, erhålla dessa i vissa fall statsbidrag.

Beträffande sålunda den offentliga sinnessjukvården uppehälles densamma
dels vid de statliga hospitalen, dels vid landstingens upptagningsanstalter
samt kommunala sinnessjukhus. Kostnaderna vid de statliga
hospitalen bestridas med statsmedel samt patientavgifter. Kostnaderna
vid landstingens upptagningsanstalter bestridas av landstingen. Beträffande
kostnaderna vid de kommunala sinnessjukhusen ävensom rörande
primärkommuns avgifter för vård av patienter vid övriga sinnessjukvår
dsanstal ter finnas en del bestämmelser i fattigvårdslagen, va rest i 40 §
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 14 smal. Nr SIS—32''t. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 318.

angivas de fall, då primärkomnnun äger att av landsting erhålla ersättning
för av kommun erlagd avgift å anstalt för sinnessjukvård samt för
av kommunen å kommunal anstalt beredd sinnessjukvård. Fattigvårdslagens
60 § innehåller bestämmelser, på grund varav kostnader för sinnessjukvård
i vissa fall komma att drabba statsverket även till den del, som
eljest skolat falla på primärkommun eller landsting.

Med städerna Stockholm och Göteborg hava därjämte träffats särskilda
överenskommelser, enligt vilka dessa städer övertagit sinnessjukvården
inom staden mot erhållande av visst statsbidrag.

I detta sammanhang är att erinra om, att avsevärda statsbidrag enligt
särskilda bestämmelser utgå till landsting och kommuner dels för anstalter
för sinnesslöa och epileptiker, dels ock enligt »lex veneris» för bekämpande
av smittsamma könssjukdomar.

Beträffande tuberkulosanstalter, så finnas — jämte eu del statsunderstödda
privata sådana — dels den s. k. jubileumsfondens sanatorium, dels
de av landsting och kommuner inrättade sanatorierna. Till tuberkulosanstalters
anläggning och drift ävensom till dispensärverksamheten utgå
enligt särskilt meddelade bestämmelser avsevärda statsbidrag till landsting
och kommuner.

Epidemisjukvården skall enligt den därom meddelade nya lagen handhavas
av de särskilda epidemisjukvårdsområdena — i regel de särskilda
landstingsområdena, respektive de i landsting ej deltagande städerna —
dock att i vissa fall även andra städer få bilda eget distrikt. Jämväl till
de för epidemisjukvårdsområdena uppkomna kostnaderna för inrättande
och drift av epidemisjukhus utgå årligen av statsmedel avsevärda bidrag.

I övrig, här ovan ej särskilt omnämnd sjukvård deltager staten ganska
ringa, i det densamma i stort sett är uppdragen åt och bekostas av landstingen
och de i landsting icke deltagande städerna, ävensom i viss omfattning
av en del övriga primärkommuner. Frånsett den läkarvård staten
bidrager till genom dels de till universiteten och karolinska institutet anslutna
sjukhusen, dels ock de militära sjukhusen inskränker sig statens
deltagande i nu ifrågavarande allmänna sjukvård huvudsakligen till
några relativt obetydliga anslag till distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor.

Det är i stället, såsom nämnts, huvudsakligen landstingen och de i
landsting icke deltagande städerna, vilka omhänderhava och bekosta den
allmänna sjukvården. Med stöd av senast offentliggjord statistik i ämnet
har utarbetats bilagda två tablåer rörande de särskilda sjukvårdsområdenas
sjukvård år 1924.

Av tablåerna torde till en början framgå, att antalet sjuksängar per
1,000 invånare inom sjukvårdsområdet är synnerligen varierande i de
olika områdena. Antalet platser för kroppssjuka är ojämförligt mycket
större inom de sjukvårdsområden, som utgöras av eller i vilka ingå landets
största städer, än inom övriga sjukvårdsområden.

Riksdagens skrivelse Nr 318. 3

Medan sålunda antalet för kroppsligt sjuka avsedda platser vid de av
sjukvårdsområdet ägda eller till avsevärd del understödda anstalterna
uppgick till — räknat per 1,000 invånare — inom

Stockholms stad ............................................ 8.48

Göteborgs stad ............................................6.76

Malmö stad ............................ ?-81

Norrköpings stad .......................................... 4.84,

så utgör platsantalet — inberäkna! i förekommande fall platser, avsedda
för sinnessjuka — inom

Östergötlands län .......................................... I-89

Jönköpings län ............................................I-72

Kronobergs län ............................................ I-52

Kalmar läns norra landstingsomr........................... I-57

Kristianstads län .......................................... I-77

Göteborgs och Bohus län ................................... I-86

Älvsborgs län .............................................. I-66

Skaraborgs län ............................................ I-54

Norrbottens län ............................................ I-83

o. s. v.

Kostnaderna för den löpande driften har också tarvat utdebitering per
100 kronors beskattningsbar inkomst till väsentligt olika höjd inom de
särskilda sjukvårdsområdena, lägst inom Stockholms stad med 0.45 kronor
(för kroppsligt sjukas vård), högst inom Kopparbergs län med 0.95 kronor.

Ser man sedan efter, vad varje på 1,000 invånare inom sjukvårdsområdet
sålunda belöpande vårdplats betingat i utdebitering — för den löpande
driften — så finner man, att utdebiteringen utgjort per 100 kronors beskattningsbar
inkomst följande:

inom Stockholms stad, vårdplats för kroppsligt sjuka .......... 5.6 öre

» Göteborgs stad d:o d:o ............................ 8.4 »

» Malmö stad .............................................. 3-8 *

» Norrköpings stad ........................................ *

men

» Norrbottens län ............................................ 39.9 5>

» Gotlands län ..............................................

» Västerbottens län ........................................ 36.8 öre

» Kristianstads län ........................................ 35.0 »

» Kronobergs län .......................................... 33.6 »

» Blekinge län .............................................. 33.2 »

» Värmlands län ............................................ *

» Kalmar läns norra landstingsområde ...................... 33.1 »

» Kopparbergs län .......................................... 33.0 »

o. s. v.

4

Riksdagens skrivelse Nr 318.

Den av oss gjorda undersökningen har synts oss till en början giva vid
handen, att antalet vårdplatser för kroppsligt sinka icke kan anses tillräckligt
inom flertalet sjukvårdsområden. Endast de större städerna hava
kunnat förskaffa sig ett något så när tillfredsställande antal vårdplatser.
Särskilt om man tager hänsyn till att i ovanangivna platsantal ofta ingår
ett visst antal för sinnessjuka avsedda platser, ävensom det stora flertalet
sjukstugors ganska små resurser, framstår det för oss som synnerligen angeläget,
att inom en snar framtid antalet vårdplatser för kroppsligt sjuka
inom nästan alla landets sjukvårdsområden ökas — genom’ upprättande
av nya lasarett, utvidgning av redan befintliga lasarett eller genom omändring
av befintliga sjukstugor till verkliga lasarett.

Därvid uppställer sig emellertid spörsmålet, huruvida sjukvårdsområdena
i allmänhet kunna anses äga ekonomisk möjlighet att på egen hand
bringa till stånd den av oss såsom önskvärd ansedda utvecklingen av
sjukhusväsendet. Detta kan av starka skäl betvivlas. De bilagda tablåerna
torde utvisa, att flertalet landsting hava att redan för den löpande
driften vidkännas en utdebitering, som är avsevärd, särskilt i förhållande
till storstädernas utdebiteringar för motsvarande ändamål.

För att landstingen skulle kunna mäkta med en tillfredsställande utveckling
av lasarettsvården, synes det oss kunna ifrågasättas, att en utjämning
mellan samtliga sjukvårdsområden skedde i utgiftshänseende.
exempelvis genom beviljande av statsbidrag till såväl inrättandet som
driften av lasaretten, eventuellt även sjukstugorna.

Ett väl avvägt statsbidragssystem skulle, enligt vårt förmenande, härvidlag
kunna tänkas verka fördelaktigt i två hänseenden, dels så att därigenom
möjliggjordes en synnerligen önskvärd, men eljest icke realiserbar
utveckling av lasarettsväsendet i de delar av landet, som för närvarande
äro dåligt ställda i detta avseende, dels ock så att därigenom ernåddesen
önskvärd skatteutjämning mellau de olika sjukvårdsområdena i landet.

Om de av oss sålunda angivna önskemålen skulle kunna realiseras, tarvas
givetvis härför en uttömmande utredning av alla inverkande faktorer,
bland annat hur långt staten bör sträcka sig i sin bidragsverksamhet,
liksom vilken form bidraget bör givas. Vi vilja emellertid redan nu
hava uttalat, att bidragen icke böra givas en sådan form, att dessa kunna
automatiskt genom sjukvårdsområdenas eller statliga myndigheters beslut
om nyanläggningar och utvidgningar etc. ökas utan riksdagens föregående
prövning.»

Vidare hava i två likalydande motioner (1:133 och II: 205) hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning
bidrag från staten må kunna utgå till bestridande av kostnaderna för den
allmänna sjukvården i riket, och för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan giva anledning.

5

Riksdagens skrivelse Nr 316.

Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:

»En av de viktigaste frågor, som stå på dagordningen i vårt land, är beskattningsfrågan.
Trots alla försök till sparsamhet öka likväl ständigt kraven
på stat och kommun för allehanda ändamål, och i jämbredd härmed
följer ökat skattetryck för folk och näringar. Denna företeelse skulle vara
mindre oroande, om man kunde påräkna, att den beskattningsbara inkomstens
ökning hölle jämna steg med skatteökningen. Så är emellertid
ingalunda fallet. Utgifterna inom primärkommuner och landsting för skolväsende,
sjukvård och andra sociala behov öka alltjämt, och då denna utgiftsökning
äger intimt sammanhang med den ständigt fortgående utvecklingen
och folkets behov, är någon ändring härutinnan icke att vänta. Men
om så är förhållandet, medför detta ökat behov av att skattebördan jämnt
och rättvist fördelas ej blott emellan olika beskattningsobjekt utan även
emellan skilda beskattningsområden.

Av de statistiska uppgifter, som årligen finnas tillgängliga angående
kommunalskatten i landet, framgår, att stor ojämnhet förefinnes ifråga om
debiteringen per bevillningskrona inom olika kommuner''. Dessa uppgifter
lämna dock ej en fullständig bild av skattetryckets fördelning. Utom
skatten till primärkommunen tillkommer för landsbygden och de städer,
som deltaga i landsting, landstingsskatt. Dessutom tillkommer för de
bestå kommuner vägskatt och för köpingar och municipalsamlrällen skatt
för att tillgodose deras speciella behov. Genom dessa tilläggsskatter utöver
den egentliga kommunalskatten blir skattetrycket ännu mera ojämnt
än eljest skulle vara fallet. Till ojämnheten bidrager även den förefintliga
anhopningen av beskattningsobjekt till de största kommunerna, vilken
i hög grad ökar dessas inkomster utan att förorsaka nämnvärda utgifter.-Vissa åtgärder äro redan vidtagna i utjämningssyfte. Bland dessa torde
statens bidrag till skolväsendet och vägunderhållet vara de verksammaste.

Bland de utgifter, som påvila landstingen, är kostnaden för hälso- och
sjukvård den ojämförligt största, och denna post i landstingens utgiftsstater
har ökat i långt högre grad än som svarar mot penningevärdets
fall.

De löpande utgifterna för hälso- och sjukvård inom rikets samtliga
landstingsområden utgjorde

år 1895 kronor 2,258,610
» 1905 » 5,472,799

» 1915 » 9,494,403

och beräknades för år 1926 till 31,665,679 kronor. Härtill kommer räntor
och skälig amortering å det kapital, som blivit nedlagt i sjukhusbyggnader,
utrustning m. m.

, Såsom framgår av dessa siffror är visserligen mycket åtgjort under de
senare åren för tillgodoseende av sjukvårdens behov och kostnaderna äro
redan stora, men ökningen av dessa kommer likväl säkerligen att hastigt
fortgå.

6

Riksdagens skrivelse Nr 318.

Till följd av läkarvetenskapens storartade utveckling lvava möjligheterna
till en framgångsrik sjukvård i förut oanad grad ökats och i jämnbredd
härmed folkets förtroende för den moderna anstaltsvården. Den motvilja,
som förr var tillfinnandes hos befolkningen mot sjukhusvård, vilken tog
sig uttryck däri att sjuka endast i yttersta nödfall läto sig föras till dylika
inrättningar, är numera försvunnen, och i dess ställe tenderar utvecklingen
åt den motsatta ytterligheten, att sjuka, vars behandling väl
kunde ske i hemmet, likväl kräva att bliva omhändertagna på allmänna
sjukvårdsinrättningar. Att bestämma gränsen mellan dylika fall är givetvis
svårt, och de möjligheter, som kunna förefinnas för den sjuke att erhålla
en mer eller mindre tillfredsställande vård i hemmet, böra ej lämnas
obeaktade, men följden blir, att behovet av ökat utrymme för anstaltsvård
och kostnaden för densamma ökas. Insikten om anstaltsvårdens värde har
kommit tidigare till synes inom de större städerna än i glestbebyggda
trakter med större avstånd och mindre gynnsamma kommunikationer, men
även på landsbygden går utvecklingen hastigt i nämnda riktning.

Enligt nu gällande bestämmelser skola alla kostnader för lasarettsvård
samt driftkostnader och en del av byggnadskostnaden för epidemisjukvården
erläggas av respektive sjukvårdsområden. Till följd av den ovan relaterade
ojämnheten beträffande beskaltningsobjekt i förhållande till folkmängden
inom olika områden, uppstår stor olikhet i debiteringen för detta
ändamål, och utgifterna för sjukvåiden äro redan nu så betungande inom
många län, att den tid ej torde vara avlägsen, då — till följd av finansiella
skäl ■— det verkliga behovet icke kan på tillfredsställande sätt tillgodoses.
Då det emellertid är en samhällelig angelägenhet mer än andra att bereda
de sjuka tillfredsställande vård, och då statens medverkan härtill, med
hänsyn till ändamålets art, är mer än väl motiverad, tillåta vi oss härmed
framföra förslag om att riksdagen beslutar hos Kungl. Maj:t begära utredning
i detta syfte.

Såsom bidrag till folkskoleväsendet utgår för närvarande 9/,„ av lärares
minimilön och hela ålderstilläggen, varemot skoldistrikten skola Irestrida
alla övriga kostnader. Härmed har vunnits en kraftig utjämning av kostnaden
för detta ändamål, men likväl har genom de kostnader, som påvila
skoldistrikten, uppehållits deras intresse för nödig sparsamhet, och skolväsendets
karaktär av kommunal institution har bibehållits. En motsvarande
anordning skulle kunna tillämpas även ifråga om 1 asarettsvården.>■

Såsom i de förstnämnda motionerna erinras, bidrager staten för närvarande
till den allmänna sjukvården i riket i mera avsevärd omfattning,
i vad densamma avser sinnessjukvården, tuberkulos- och epidemisjukvården,
vården av sinnesslöa och epileptiker samt bekämpandet av smittosamma
könssjukdomar. Riksdagen får ock erinra om, att riksdagen i huvudsak
bifallit Eders Kungl. Majrts proposition den 24 februari 1927, nr 112, om
statsbidrag till uppförande m. m. samt driften av hem för kroniskt sjuka.

Riksdagens skrivelse Nr 318. 7

I fråga om övrig sjukvård deltager staten i ganska ringa utsträckning;
liandhavandet och bekostandet av den allmänna sjukvården ankommer
huvudsakligen på landstingen och de i landsting icke deltagande städerna.

Enligt motionärernas mening ådagalägger den av dem förebragta undersökningen,
att antalet vårdplatser för kroppsligt sjuka icke kan anses tillräckligt
inom flertalet sjukvårdsområden samt att det måste framstå såsom
synnerligen angeläget att inom en snar framtid antalet vårdplatser för
kroppsligt sjuka inom nästan alla landets sjukvårdsområden ökas. Motionärerna
hava emellertid framhållit, att flertalet landsting redan för den löpande
driften hade att vidkännas en utdebitering, som måste anses avsevärd,
särskilt i förhållande till storstädernas utdebiteringar för motsvarande
ändamål, samt att en utjämning i utgiftshänseende mellan sjukvårdsområdena
på grund härav borde ske.

I motionerna 1:133 och II: 205 har likades påpekats, att landstingens
utgifter för hälso- och sjukvård vore de ojämförligt största. Vidare har
— liksom i motionerna 1:24 och II: 40 — påtalats den ojämnhet i skattebördans
fördelning, som i nu ifrågavarande avseende gjort sig gällande
mellan de olika beskattningsområdena, och har för den skull ifrågasatts, att
en motsvarande anordning som den, som gäller ifråga om statsbidrag till
folkskoleväsendet, skulle vinna tillämpning även ifråga om lasarettsvården.

Ehuru det med hänsyn till statens under de senaste åren alltmer ökade
utgifter för sjukvård av skilda slag måste anses tvivelaktigt, huruvida staten,
åtminstone för närvarande, kan eller bör ikläda sig större utgifter för
den allmänna sjukvården än som nu är fallet, har riksdagen ansett önskligt.
att, särskilt i betraktande av den ojämnhet i kostnaderna för nu ifrågavarande
ändamål, som förefinnes mellan de olika landstingsområdena och
primärkommunerna, en utredning i den av motionärerna föreslagna riktningen
kommer till stånd. Riksdagen anser sålunda, att med hänsynstagande
till de kostnader, som staten för närvarande får vidkännas för den
allmänna sjukvården, en undersökning bör verkställas, huruvida och på
vad sätt en utjämning av kostnaderna för de olika sjukvårdsområdena kan
åvägabringas. Utan att intaga någon ståndpunkt till frågan, om staten bör
i större mån än nu är fallet bidraga till vården ifråga, får riksdagen alltså
anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida
och på vad sätt en utjämning av kostnaderna för den allmänna sjukvården
i riket kan åvägabringas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
denna utredning kan giva anledning.

Stockholm den 8 juni 1927.

Med undersåtlig vördnad.